Läst i december

Det blev mycket poesi bland böckerna jag läste årets sista månad.

Nick Cave – Sick Bag Song
Diktsamling som Nick Cave skrivit på spypåsar på olika flygplan. I en dikt möter han Bob Dylan.
"Blue skies, motherfucker! Day off!"

Jonas Gren – Dälden
En slags naturlyrik. Eller klimatpoesi som det heter numera.
"går och ser/ett hem förvandlas//vinterdvalan vänd i gråbrundagar//gässens återkomst/och transkriet, ekande/över Norra Hörkens/isfria vatten"

Leif Holmstrand – Går vidare i världen
"De långa åren har alla en första dag.//I snöyran leker en fläck som skulle kunna vara solen."

David Langford – He do the time police in different voices
En samling parodier, pastischer och hommager mestadels på science fiction.

Jila Mossaed – Ett ljud som bara jag kan
"Samlar på skuggor/Stoppar dem i resväskan/Det är bara i hörnet av dina läppar/som små darrande solljus finns kvar"

Joanna Russ – How to Suppress Women's Writing
Joanna Russ går igenom hur på olika sätt man har försökt att hindra kvinnor från att skriva samt låtit bli att ge dem erkännande när de ändå har skrivit. Boken kom nyligen ut igen. Det är den nyutgåvan jag har läst.

Seth – Wimbledon Green
Serie om en seriesamlare. De många små serierutorna är imponerande på nåt sätt men också rätt tröttande efter hand. Men en serie i serien om ett par luffare gör det hela mödan värt.

Ali Smith – Bibliotek
Novellsamling. Mellan novellerna finns små berättelser om bibliotekens betydelse.

Colson Whitehead – Underjordiska järnvägen
Fascinerande roman om slaveriet i Förenta staterna. Bokcirkelbok.

Enrique Vila-Matas – Bartleby och Co
Essäsamling om författare som på olika sätt sagt nej till att skriva.

Bästa jag sett, läst och hört 2018: Böcker

2018 var året då Svenska Akademien firade att det var 50 år sedan 1968 med att splittras i fraktioner som motarbetade varandra. Men litteraturen märkte inte mycket av detta utan böcker kom ut precis som vanligt.
De flesta böcker jag läste under året kom ut under andra år. Men det har smugit in flera nyare böcker på min tio-i-topp-lista nedan (som utesluter omläsningar, inte för att jag inte räknar omläsningar utan för att de får ett orättvist försprång – det finns ju en anledning till att man läser om dem). Listan är i alfabetisk ordning.

I hjärtat av hjärtat av ett annat land av Etel Adnan
Bok från 2005 som kom i svensk översättning i år. En slags essäroman (eller pamflettroman som Espen Haavardsholm hade kallat det) om imperialismen.
"Deras sidas massförstörelsevapen är demokratiska och fredsälskande budbärare för den Nya Ordningen: missiler är de nya profeterna."

SOS: Poems 1961-2013 av Amiri Baraka
Kanske är det lite fusk att ha med ett dikturval med en poet som jag ändå läst en hel del av innan. Men såna här samlingar utgör en viktig del av den poesi jag läser (i år har jag också läst Bodil Malmstens och Anna Rydstedts samlade dikter, de var bra).
"So what is left to do? That is how the song/Begins."

Bara en kram av Henrik Bromander
Tredje romanen i en romantrilogi om manlighet där jag bara läst den här boken. Innan i år hade jag bara läst Henrik Bromanders tecknade serier (inte för att Bromander själv ser de som helt olika delar av sitt författarskap: i listan med tidigare böcker av Bromander i Bara en kram så görs ingen skillnad mellan  prosaböcker och seriealbum). Men i år läste jag hans debutnovellsamling samt den här.

Anteckningar av Tua Forsström
"Nästa kapitel heter jag/vet inte vad du drömmer och/jag håller dig i min famn."

Tapeshavet av Gunnar D Hansson
"Först kommer världen att gå under, därefter poesin./Det är min nuvarande ståndpunkt, säger jag till henne."

Andra säsongens grödor av Qiao
Kinesisk poesi. "Vintern är som sockervadd kletat i ansiktet,"

Konsten att få ovänner av Bertil Schütt
En oundgänglig bok i ämnet. Man får lära sej hur man blir ovän med sin släkt, sin chef, sina vänner, sina läsare. Och med fotbollspubliken: "En hastig helomvändning och jag rusar över på vår egen planhalva. Det blir dödstyst några sekunder innan larmet hörs från trettitusen galningar. Publiken försöker övertyga mig om att jag springer mot fel mål. Men det är mitt mål."

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
"Jag aktar mig för att titta för mycket på det onda. Jag har redan sett det onda."

Skrivliv av Gun-Britt Sundström
En redigerad dagbok från 1965-78. 17 januari 1972 skriver Gun-Britt Sundström "Jag läser jämt och skulle inte vara jag utan böckerna, men Litteraturen som sådan bryr jag mig inte mycket om."

Starlings av Jo Walton
Samling med noveller, dikter (bland annat några sonetter om Godzilla) och en pjäs.
"It is the nightingale and monsters all/Come tripping through the glades of some strange wood/Godzilla sulking, trying to be good/All balconies inevitable fall.//(All right, she stomped Verona really flat.)"

Citerat från förra veckans läsning

"Huset var vedervärdigt. Hon rös, och orden hon tänkte kom automatiskt: Hill House är vedervärdigt, det är sjukt in i märgen; se till att du genast kommer härifrån."
ur Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson, övers. Inger Edelfeldt

"'I can feel him,' Fezzik said.
  'His body weight on the rope.'
  'He'll never catch up!' the Sicilian cried. 'Inconceivable!'
  'You keep using that word!' the Spaniard snapped. 'I don't think it means what you think it does.'"
ur Princess Bride av William Goldman

Citerat från veckans läsning

"Mot slutet av sitt anförande tog han i extra mycket och sade, om högförräderiet, att vi borde ta intryck av den spanjor, som så till den grad tog avstånd från allt uppror, att han hade bränt ner sitt hus på grund av att Charles de Bourbon hade ridit förbi."
Madame de Sévigne till markis de Pomponne 17 december 1664, i Madame de Sévignes brev, i urval och översättning av Arne Melberg

"Hon skulle bevara det här ögonblicket, en hemlig skatt. När hon fann orden för att dela det med Cora skulle flickan förstå att det fanns något utanför plantagen, bortom allt hon kände till. Att flickan en dag om hon var stark själv skulle kunna få det.
  Världen må vara grym, men människorna måste inte vara det, inte om de vägrar."
Ur Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead, övers. Niclas Nilsson

Tua Forsströms tio bästa dikter

(Jag har inte läst de två diktsamlingarna innan Egentligen är vi mycket lyckliga. Så det skulle kunna finnas dikter från dem som hade kommit in på listan om jag läst dem. Men egentligen är det ändå en lista på tio bra dikter av Tua Forsström snarare än de tio bästa.)

Det lönar sig inte att gråta så mycket
"Ingen lyfter längre upp oss i sin famn och viskar 'titta', pekar på lampan som lyser och fåren på ängen mot sjön"
i En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2012)

Det var i skuggan
"Det var en sådan dag/då djuren söker sig till vatten,"
En dikt i början av Marianergraven (1990) vars början återkommer i slutet av samlingen som har undertiteln Oratorium för solister, damkör, stråkkvartett och cembalo. Det var den första av Tua Forsströms böcker som jag läste och den är nog fortfarande min favorit. (En dikt som har flera rader gemensamma med denna finns i diktsamlingen Snöleopard.)

Du hade rätt: Det är fint här.
"Några kamrater utgör beklagliga undantag:/De kopierar ur glömskan om nätterna/händelser där planeterna medverkar, torgdagar,/kreatursmarknader, tidpunkten/för det bestående snötäckets ankomst."
i Snöleopard (1987)

En eftermiddag blev det höst.
"En eftermiddag blev det höst./Men det här vill jag gärna minnas: dimman/på vattnet tidiga morgnar, äppelkorgen/i farstuns kyliga drag,"
i September (1983), som trots titeln utspelar sej mestadels på sommaren. I den här avslutande dikten är det emellertid september (och jag läste den en september minns jag).

(Förskräckta, genom träcken släpade)
"Och trasor av ett tyg där/någon har broderat tafatt://Jag flyger som en örn till dig/Jag simmar som en fisk/Jag skyndar över snön/på mina starka tassar"
i Parkerna (1992)

Jag var ett älskligt barn 
"Så snäll jag var!/Så vacker jag var!/De sade att måtte jag/aldrig bli stor"
i Marianergraven

Rodde ut på sjön
"Vi har fått lära oss att stryka varje onödigt ord,/men det är inte enkelt att alltid veta vad/som är nödvändigt"
i En kväll i oktober rodde jag ut på sjön. I den här ror diktjaget ut på sjön en kväll men i september.

Sextonde september
"och en dag blir det sextonde september,/för alla kryp och kreatur, för varje träd!"
En dikt som passar bra att citera på den sextonde september.
i Efter att ha tillbringat en nattbland hästar (1998)

Tungt stävar höghuset
"Vad jag älskade dig. Med en åsnas sorgsna/ihärdighet, som en löjlig turist som har glömt/sin destination, lövet som darrar obeslutsamt/till marken, icke tillfrågat"
i Tallört (1979)

Vad hjälper det
"Vad hjälper det att vara ett/vackert hus vid järnvägen när/det regnar."
i Parkerna

(Först publicerat 2 april 2017 då Tua Forsström fyllde 70 är. Hade jag gjort listan i dag så hade jag haft med en dikt ur Forsströms senaste diktsamling Anteckningar som är väldigt bra. Kanske "Om drömmen har ett hem är det kanske" ("Många/fågelarter som sjunger underbart härmar andra/fågelarter och en spårvagn och mobiltelefoner som/ringer. Minns du hur vi simmade och flög"
Detta inlägg avslutar Butter tar ordets jubileumsvecka.)

Citerat från årets läsning

"vykorten visar inte det verkliga Island utan vår vision av Island, de visar inte blåsten, den nyckfulla och ombytliga väderleken, visar inte blötan, inte de genomvåta hästarna, inte regnstormarna, inte slasket, inte de grå dagarna och överhuvudtaget inte Keflavik. Keflavik är inte Island, är inte en del av visionen. Vykorten visar oss bedrägeriet och det som vi inte törs se i ögonen."
ur Fiskarna har inga fötter av Jón Kalmar Stefánsson, övers. John Swedenmark

"Jag läser jämt och skulle inte vara jag utan böckerna, men Litteraturen som sådan bryr jag mig inte mycket om."
ur Skrivliv av Gun-Britt Sundström (daterat 17 januari 1972)

"Jag ville att någon skulle säga att jag såg ut som Michèle Bernstein i håret. Det skulle vara någon jag inte kände. Det skulle ske spontant, i en oväntad situation. Kanske på stan. Man blir alltid mer eller mindre överraskad och besviken i offentliga rum. Jag älskar att hon skrev Alla kungens hästar för att finansiera en rörelse. Jag vill också skriva något för att finansiera en rörelse. Det fungerar inte så, men det skiter jag i."
ur Karismasamhället – en roman av Elis Burrau

"Jag kastar mitt hat på den oskyldiga Schlagerfestivalen och Topplistan och Världskongressen för folklig musik och jubileumssändningen av nånting, det finns ju så mycket av allt, alltid är det nåt som har jubileum,"
ur Döden och flickan III (Rosamunde) i Prinsessdramer av Elfriede Jelinek, övers. Magnus Lindman

"LUGH: A minstrel with a harp of willow, willow that she found growing at the crossroads. Ever since the minstrel made the harp, that harp would only play one tune, and the words of that tune were this: 'The children of Tureen have killed the father of the king.'

KEVIN: What a tedious harp."
ur Three shouts on a hill i Starlings av Jo Walton

"En man frågade om natten hur han mådde. Thorgeir Havarsson svarade:
  'Jag mår väl, och jag har nog av vad som tarvas så länge jag har mitt svärd och kan dräpa de män som inte äro efter mitt sinne.'"
ur Gerpla av Halldór Laxness, övers. Ingegerd Nyberg-Fries

"Här finns det anledning att påpeka/att det som upptar mitt sinne/är de döda gudarna/och de ännu ofödda/Den tid vi nu lever i, änglarnas tid, är däremot/inte särskilt problematisk"
ur Den dunkles danser i Thiarnia av Pentti Saarikoski, övers. Mia Berner

"Samtidigt som jag vaknade hörde jag en gång mig själv högt uttala den här meningen: 'En skidåkare bär sin starttid med sig ända in i mål.' Det lät just då som en djup sanning."
ur "Essä om en barndom" i Ord för ord. En polygraf av Johan Asplund

(I år har jag inte ens lyckats hålla i gång Citerat från veckans läsning. Det senaste Citerat... på Butter tar ordet är från slutet av april. Jag la till ett citat från Gun-Britt Sundströms Skrivliv som jag citerat på twitter i stället för här på bloggen.)

Han åt mitt hjärta – om malmöitiska vänsterradikala varulvar

I romanen Han åt mitt hjärta av Viktor Algren så möter vi två varulvar som inspirerade av RAF ägnar sej åt revolutionära mord. Den äldre varulven berättar om varulvarnas historia för bokens berättare som är en mer nybliven varulv. Bland annat om en myt om varulvarna och julen:

"Malmö rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter.
[...]
  'Det finns en teori om julen och varulvarna', sa Henry när vi kryssade fram mellan barnvagnar inne på Triangelns köpcentrum. 'Kyrkan lärde att de som föddes på julafton blev varulvar.'
  'Varför då', sa jag när jag tipptappade genom det grå slasket vid utgången.
  'Jo, Gud blev sur för att det var Jesus födelsedag. Ingen annan fick ta åt sig uppmärksamheten. Så därför blev de som föddes på julafton varulvar.'
  'Typiskt Gud', sa jag."

Att barn kunde bli varulvar om de var födda på julafton eller juldagen är en föreställning som ska ha funnits på riktigt i ett par östeuropeiska länder. 

(Först publicerad 1 december 2016. Då som första luckan i en bloggadventskalender med jultema. Jag kallade den för julkalender. Viktor Algren gav året därpå ut romanen Dödskallegänget under namnet Joel Hirsch. En roman om en student på Lunds universitet som upptäcker att magi existerar och att han har en dubbelgångare. En slags svensk The Magicians.)

Swamp Thing i helvetet

"There are heroes, there are wicked uncles and princesses, but The drama is askew. The fairy tale contorts Into a tragedy...
  The hero, slow and massive, comes too late..."
ur "Down amongst the dead men" i Swamp Thing: Love and Death

Den bästa delen av Alan Moores Swamp Thing består av fyra nummer eller kapitel: "Love and death" (som gett namn åt det andra albumet i serien där de fyra kapitlen är samlade), "A halo of flies", "The Brimstone ballet" och det extralånga "Down amongst the dead men".

Berättelsen inleds i Saga of The Swamp Thing 29 med "Love and death". Det var det numret då de inte längre fick Comics Code Authority Seal of Approval (ett frivilligt system för att märka serier, påminnande om det filmerna har med PG 13 och sånt). Vilket man nästan kan förstå. Det är en obehaglig och suggestiv berättelse.

Berättelsens epilog gavs ut som en annual, ett längre specialnummer som ges ut en gång om året, där vår hjälte Swamp Thing beger sej till helvetet för att hämta tillbaka Abigails själ.
Man förstår att Stephen Bissette och John Totleben behövde ersättare på en del andra nummer. Det är ett snyggt tecknat helvete.

Moores helvete är byggt av helvetets innevånare själva. "God is no parent or policeman grim dispensing treats or punishment to all" säjer The Demon som här gästspelar igen. Det här är inte en ny idé. Man kan jämföra med Gustaf Fröding i "En syn" i Nya dikter: "Det är ju vi själva,/som slipa vårt pinostål,". Men det måste ha varit rätt avancerat för en skräckserietidning när den kom.

Bilden överst är ur "Love and death" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben. Bilden i mitten är ur "The Brimstone ballet" och tecknad av Rick Veitch och John Totleben. Bilden nederst är från "Down amongst the dead men" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben.

(Först publicerad 7 november 2017. Min bloggjulkalender det året handlade om Swamp Thing, eller Träskmannen som han först hette i Sverige. En seriehjälte i gränslandet mellan skräck- och superhjältegenren. Serien skapades av Len Wein och Berni Wrightson (som bägge dog 2017) men min kalenderinlägg handlade främst om Alan Moores version av serien.)

Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?

"Det vet väl alla att det bara finns en enda ärlig Burträskare – och han har stulit en get.
  Någon som tydligen var från Burträsk svarade att han sålde den där geten åt en karl från Lorsjö och har inte fått betalt än.
  En Lorsjö-karl svarade med att smäda Piteå.
  Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?
  Naa?
  Du ska trilla en pite-palt ut på svagisen.
  Varje socken och by pikades av varje annan; anfall och replik skulle vina kring öronen; man skulle se pitebon springa ut till havs efter en grå, rykande läcker palt, han skulle springa utan att märka det hur isen brast – och en flock västerbottens-karlar skulle skratta så de skrattade åt pitekarlens dödliga glupskhet – medan deras egna magar tjöt av hunger efter nykokad palt, fylld med fårtalg och stekt njure, eller fläsk."

ur Vredens barn av Sara Lidman (del 2 i Jernbanesviten)

(Först publicerad 9 december 2012. Då som en lucka i det årets citatkalender. Jag har börjat läsa om Jernbanesviten och har börjat på del 3.)

Svensk framtid från förr: 1985 av Leif Ekenberg

De direkt ansvariga hade avrättats omedelbart, men nyheten om detta släpptes inte ut. Det var först genom Radio Norrlands sändningar som folket i Sverige fick reda på vad som hänt. Över huvud taget var den norrländska radion mycket välinformerad om vad som hände söderöver.
Men att lyssna på den pigga rösten med den sköna dialekten var strängt förbjudet.

I Tage Danielssons Tankar från roten (1974) så finns ett avsnitt där det skildras hur världspolitiken hade sett ut om Danmark vore U.S.A., Sverige Sovjet och Norrland Kina – "Motsättningen mellan den svenska modellen och det röda Lappland har också blivit mer markant alltsedan den lappländske Ledaren till svenskarnas grämelse gjorde sig omåttligt populär genom att simma tvärsöver Torne älv."

Leif Ekenbergs roman 1985 från 1976 är lite som den texten fast på fullaste allvar. Och Sverige är U.S.A. medan Lappland är Nordvietnam. Fast då Nordvietnam som det skildrades i till exempel Sara Lidmans Samtal i Hanoi snarare än det som fanns i sinnesvärlden.

Redan 1979 börjar förtrycket mot norrlänningarna. Det är ett attentat i samband med en aktion mot att stänga en skola som sätter igång denna Sveriges, som man kan tycka, lite hastiga utveckling mot ett totalitärt samhälle. 
Norrlänningar börjar interneras och de med norrländsk börd har det svårt. Som vår hjälte, journalisten Rune som bor i exil i sydsverige. Men som trotsar reseförbudet och blir smugglad in i det socialistiska Norrland.

Romanen är utgiven på Ordfront. På baksidan får vi veta att författaren medverkat med noveller i Folket i Bild/Kulturfront (en tidskrift som blir den första att förbjudas i Ekenbergs roman). Och boken har fötterna stadigt nerkörda i den svenska vänstergyttjan. 
I ett avsnitt så förråder en liten vänstergrupp resten av vänsterrörelsen. Jag kan inte riktigt räkna ut vilka de är menade att vara – men för den tidens (få) läsare torde det ha framgått. En bit senare beklagar berättaren att vänstern bekämpade varandra istället för fienden.

Den svenska staten är förvånsvärt ineffektiv i kampen mot norrlänningarna.
I början av romanen vinner en norrlänning, "en erkänt duglig och lugn karl", en debatt över ledaren för Statspartiet (sossarna har bytt namn till det vilket inte verkar så smart). Med ett debattknep han måste ha lärt sej i en amerikansk skolkomedi. Detta framställs som en viktig dag för den norrländska frihetskampen.

Romanens handlar om våra hjältes flykt från Sverige. Det framtida socialistiska Norrland får vi inte se så mycket av. Men på slutet planteras fröet till en uppföljare – Rune ska skriva en rapportbok om den fria staten i norr. 
Tyvärr så blev det ingen fortsättning.

(Först publicerad 16 december 2011. Som en del av det årets bloggjulkalender om svenska framtider från förr. Det här var alltså lucka 16. Om du klickar på etiketten framtiderkalendern så får du upp de andra luckorna.)

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning. 
Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna. 
Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke). 
Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på. 
Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna – i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.

Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldigt dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att han/hon inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.

Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.
Nu [december 2010] har det kommit en bok, På spåret: 2500 frågor till hemmakupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet. 

Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.
Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten. 

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" – vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner – i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande..

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak – om man vill vara riktigt old school och no tech. 
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor. 

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst. 

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Först publicerad 22 december 2010. Det kom en uppföljare till boken. Tv-programmet har fortfarande inte lagts ner.)

Läst i november

Den här månaden har jag inte läst så mycket på grund av förkylningar.

Orkidébarn av Eva-Stina Byggmästar 
"Har gjort det, bäddat ner/naturlyrikern som är skör/som en spole av lövtunt glas"

Färden genom mangroven av Maryse Condé
Min första bok av nästannobelpristagaren. Jag brukar inte rusa ut och läsa årets nobelpristagare om jag inte läst den innan. Men det här var ju nästannobelpriset så det är annorlunda.
Det var en bra bok.

Vitsvit av Athena Farrokhzad 
"Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen/På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare/än en norrländsk vinter"

Smoke and Mirrors av Neil Gaiman
Neil Gaimans första novellsamling.

Dans makaber av Charlotta Jonasson
"Den fångstlösa dykfärden/mot senhöstens alla uddar/Ett syreinkapslat höststoft/en fälld skrud över kraftverksån"

Kalevala, sammanställd av Elias Lönnrot
Egentligen har jag inte riktigt "läst" den här. Under året har jag under några tillfällen varit med på fester där vi läst Kalevala för varandra.

Tröst för ett tigerhjärta av Margareta Renberg
"i god tid före vintern/skall du och jag/pälsfodra våra hjärtan"

Hemsöborna av August Strindberg
Omläsning. Läste om den efter att jag läst i Strindbergs brev om när han skrev boken.

De fyra böckerna av Yan Lianke
Kinesisk roman.

Chilling adventures of Sabrina

Chilling Adventures of Sabrina Vol 1 av Roberta Aguirre-Sacasa (text) och Robert Hack (bild)

Efter att den tecknade serien Afterlife with Archie där tonårsseriehjälten Ackes stad Riverdale drabbas av zombier blev populär så kom denna andra ungdomsserie omgjord till skräckserie från Archie Comics. 
Sabrina, tonårshäxan, är mer känd från tv-serien men var från början en tecknad serie.
Den här är inte lika underhållande som Afterlife with Archie. Skämtet med den var att den berättade historien allvarligt men med figurerna från skämtserien. Det gjorde att den kändes ny för att vara en zombieserie. Men en skräckberättelse med en ung häxa i huvudrollen är något man läst och sett många gånger förr.

(Först publicerad 31 januari 2017, som del av Läst i januari (det kommer en Läst i november senare i dag). Chilling Adventures of Sabrina har som bekant blivit en tv-serie sen dess. I tv-versionen så är skräcken lite nedtonad. TV-serien är som en blandning av seriealbumet ovan och de mer traditionella Sabrina-serien. Vilket funkar bättre. Vad som talar för den tecknade serien är de snygga omslagen. Men ett par av dessa är inkorporerade i seriens förtexter.)

Problemet med Susan – Neil Gaiman och Narnia

she can see a centaur, its throat slit, on the grass near her. The horse half of it is a vivid chestnut. Its human skin is nut-brown from the sun. She finds herself staring at the horse's penis, wondering about centaurs mating, imagines being kissed by that bearded face

"The Problem of Susan" är en kort novell av Neil Gaiman från 2004. Den börjar och slutar med en drömsekvens. Därimellan besöker en ung journalist en barnboksforskare. De talar om Narnia-böckerna av C. S. Lewis. Drömmen som ramar in novellen bygger på en scen ur en av Narnia-böckerna.

Narnia har påverkat flera verk av Gaiman. Mest direkt Sandman-seriealbumet A Game of You. Där blir kvinnan Barbie förflyttad till sin barndoms fantasiland. Karaktärerna i detta land och deras dialog lånar från flera av Narnia-böckerna. Allas favoritnarniakaraktär myrslingerbulten Surpöl är här lätt förklädd till en råtta i en trenchcoat. En karta över landet påminner om de kartor av Pauline Baynes som finns med i Lewis böcker. 

Den starkaste scenen i A Game of You utgår från Den sista striden. Denna den sista av Narnia-böckerna är också den som diskuteras i samtalet mellan journalisten och forskaren. Forskaren förlorade sin familj i en tågolycka vilket får journalisten att associera till Susan i Narnia. Och ett replikskifte i Den sista striden där det framgår att Susan inte längre "är en vän av Narnia". Journalisten berättar att hon som tolvåring tagit upp problemet med Susan med sin engelskalärare.
"All the other kids go off to Paradise, and Susan can't go. She's[...]too fond of lipsticks and nylons and invitation to parties[...]There must have been something else wrong with Susan[...]something they didn't tell us. Otherwise she wouldn't have been damned like that-denied the Heaven of further up and further in."

Flera författare har när de har kritiserat Narnia och dess kristna undertext inriktat sej på den här passagen med Susan och läppstiftet och nylonet. J. K. Rowling är en, Philip Pullman (vars Den mörka materian brukar beskrivas som en Anti-Narnia) en annan. De menar att det är Susans sexualitet som gör att hon blir förnekad Aslans nåd. 

Birgitta Hammars översättning utesluter läppstiftet och nylonet. Vilket gjorde att jag när jag första gången läste A Game of You missade betydelsen av att ett läppstift används för att stryka över ett namn och skriva ett annat i en episod i albumet.

Det är transkvinnan Wandas pojknamn (deadname) som stryks över. Fyra av Barbies grannar följer efter henne in i sagolandet. Wanda får inte följa med då hon inte erkänns som kvinna av den magiska ritualen. Här utestängs Wanda av en matriarkal tradition. Barbies fantasiland har inte Narnias kristna undertext.

Gaiman är inte fullt lika kritisk mot Narnia som till exempel Pullman. Men han har i ett tal berättat att när han som tolvåring (alltså i samma ålder som journalisten i "The Problem of Susan" tar upp problemet med Susan med sin engelskalärare) läste om Narnia-böckerna och märkte de kristna paraleller som gick över hans huvud vid den första barndomsläsningen av böckerna så blev han förnärmad över att författaren haft en (inte särskilt väl)gömd agenda. Detta gjorde Narnia mindre i hans ögon. 

A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus. Denna förskjutning fungerar och ger albumet lite mer tyngd än de flesta historier kring en vuxen som besöker sitt barndoms sagolandskap (möjligen kan en läsare som inte ser Narnia-paralellerna vid första läsningen komma att känna en liknande besvikelse om den tolvårige Gaiman vid en omläsning).

Där A Game of You på detta sätt lyckas inordna sin föräldratext som en mindre del av det sandmanska landskapet så lösgör sej "The Problem of Susan" aldrig från att vara en till fiktion (dåligt) förklädd kritik av samma text.

Problemet med "The Problem of Susan" är ett som delas av en stor del av Gaimans post-sandmanska verk. Det är en berättelse om en berättelse snarare än en berättelse i egen kraft. 

De två drömsekvenserna är rätt bra. Den första omtolkar en scen ur Häxan och lejonet. Medan den andra fortsätter och ändrar förloppet där. Den första är bättre än den andra som kanske blir för lite obscent blasfemisk för sitt eget bästa.

I novellen ingår en tredje drömscen där Mary Poppins skrivs om. Mary Poppins blir lite märkligt en slags positiv mottext till Narnia. Men den korta passagen är ändå bäst i novellen.

"The Problem of Susan" går enklast att hitta i novellsamlingen Fragile things som är en bra ingångsport till Gaimans författarskap.

Bild överst från Den sista striden av Pauline Baynes, nederst från Sandman: A Game of You av Shawn McManus och Bryan Talbot.

(Först publicerad 12 april 2010. Jag läste om Sandman i år. Alla 75 numren. I dag läste jag det sista. Tycker serien höll bra. Just A Game of You lider emellertid av ojämna teckningar. I förordet till det seriealbumet skriver Samuel Delany att det var en del diskussion kring skildringen av hur transkvinnan Wanda skildras när serien var ny.)

Häxan och lejonet och Bacchus och jultomten

"Det var en storvuxen man i klarröd rock och skinnbrämad luva med röd tofs i, och han hade ett stort vitt skägg som föll som ett skummande vattenfall över hans bröst. Alla kände igen honom, för trots att det bara är i Narnia man träffar honom, så har alla i vår värld — världen på den här sidan skåpdörren — sett bilder av honom och hört talas om honom." 
översättning här och nedan Birgitta Hammar 

Aslans återkomst till Narnia i Häxan och lejonet av C.S. Lewis föregås av att jultomten åker runt i landet och delar ut presenter till narnierna. Att Narnia har haft, och kommer att ha, jul är kanske lite underligt då de varken haft Jesus eller någon Oden. (Fast inte konstigare än att de pratar engelska.)

I uppföljaren Caspian, prins av Narnia så spelar Bacchus i form av en ung gosse samma roll som jultomten i den tidigare boken. Bacchus förvandlar elaka pojkar till grisar, en elak man till ett träd och skrämmer "knubbiga prudentliga små flickor" på flykten.
En del av Narnias nya befolkning (landet har ockuperats av ett folk som inte tror på Aslan och magi) ansluter sej till Bacchus, hans dansande flickor och Aslan och våra hjältar. Bland annat en flicka från samma flickskola som de knubbiga flickorna. Två menader hjälper "henne att ta av en del av hennes onödiga och obekväma kläder", det vill säja skoluniformen.

Dessa karnevaliska inslag i Narnia-böckerna är dock underordnade den kristna traditionen. "Jag skulle ha blivit nästan rädd för Bacchus och alla hans vilda flickor, om vi inte hade haft Aslan med oss", säjer Susan till Lucy. Liksom julen är äldre hedniska traditioner här domesticerade av den kristna kyrkan.

Att jultomten och Bacchus ingår i Aslans entourage är ett av flera inslag som gör att ekvationen Aslan=Jesus inte är helt korrekt.

En annan sak där berättelserna skiljer sej åt är att Aslan kommer tillbaka inte en eller två gånger utan åtminstone tre. Om Aslan är Kristus är han den segrande Kristus, ständigt återkommande. Men liksom vår Jesus så kommer han inte med fred, utan med svärd.

(Först publicerad påsken 2010. I dag är det 120 år sen C. S. Lewis föddes.)

Citerat från vad jag läste i maj 2016

"Solen, för första gången på man minns inte hur länge, och en himmel överväldigande blå. Jag var ute i dagsljus för omväxlings skull, och hittade pittoreska små gator som jag ännu inte sett, eller i varje fall inte lagt märke till. Kommer ner till hamnen där en ensam fiskebåt ligger infrusen, sitter länge på en pollare med solvit snö omkring och hör Fyris' vatten brusa i fallet. Känner fåglarna i luften, och formulerar ett brev till Jenny om Rescontra som jag aldrig skriver."

ur Student -64 av Gun-Britt Sundström

"Och för dej just nu/är det ingen konst, säjer du/Du har ju kvinnokampen/som du kan beta av/tills nu orättvisorna mot kvinnor/är upphävda//För mej är det värre/säjer du och suckar/Vad ska jag skriva om/idag?/Vad kan det finnas att skriva om/för mej som är vit/och man/och medelålders?//Men vänta du/sådär en tjugo år/säjer du sen triumferande/När det inte längre finns/nån ojämlikhet kvar —/Vad har du då/tänkt skriva om?"

ur "För Richard Wright var det lätt på fyrtiotalet" i Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

(Först publicerad 8 maj 2016. Jag brukade ha en Citerat från veckans läsning där jag, som namnet antyder, citerade från vad jag läst i veckan. Inte ens det har jag gjort i år. De här två citaten är från böcker av författare jag då inte läst tidigare. Jag gillade bägge böckerna mycket. Och jag kom att läsa alla Gun-Britt Sundströms böcker (minus barnböckerna) åren som följde. Senast läste jag hennes Skrivliv, en redigerad dagbok från 1965 till 1979 som gavs ut i år. En av de bästa böcker jag läst i år. Skrivliv börjar med första romanen som är Student –64 ovan. (Rescontra i citatet är en roman av Jan Myrdal))

Slutet på Tjänarinnans berättelse

Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av en ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänarinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet.

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare.
Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos London så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

(Först publicerad 2 september 2015. Atwood ska nu ha skrivit fortsättning på boken. Vilket väl inte låter som en jättebra idé. Vi får väl se om fortsättningen också bjuder på en uppföljare till "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".)

Om en vinternatt en resande av Italo Calvino

Du skall just börja läsa mitt inlägg om Italo Calvinos roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dej. Avlägsna alla ovidkommande tankar.
Du märker irriterat att inlägget börjar på samma sätt som Calvinos roman men fortsätter ändå att läsa vidare.

Romanen riktar sej till ett du: Läsaren av själva romanen. Fast Läsaren märker snart att han (ja han, det dyker upp en Läsarinna senare i texten) har fått ett felaktigt ex av romanen som trycker om samma kapitel flera gånger. När han går tillbaka till affären får han reda på att det han läst är från en annan polsk roman och vill läsa denna i stället. Men det visar sej i sin tur vara fel bok så han ger sej ut på en jakt efter den riktiga.

Hela tiden leds Läsaren till nya berättelser som ständigt blir avbrytna. Dessa är skrivna i olika stilar. Det här metalitterära inslaget har gjort att boken kallats för postmodern. Men experimenterandet i boken är snarare klassiskt modernistiskt. Som om modernismen fortfarande levde och mådde bra (boken kom ut 1979).

Kalla det modernistiskt eller postmodernt men bokens grepp med ständigt nya aldrig avslutade berättelser har stört en del läsare ("Du kastar boken på golvet, du skulle vilja slänga ut den genom fönstret," övers. Viveca Melander). Men jag tycker det är en mycket underhållande bok.

(Först publicerad 17 september 2017. Inlägget ingick då i en Italo Calvino-vecka. Och i ett större tema där jag skrev om alla böckerna i min boksamling i bokstavsordning. Det om Tarzan som jag repriserade tidigare i dag ingick också i det temat. Ett tema som ett tag hjälpte mej att hålla på och blogga. Men det blev bara en handfull inlägg till i detta tema. Nästa bok skulle vara Människans revolt av Albert Camus.)