10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Inferno sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

Citerat från veckans läsning

"Barnen föddes direkt till detta själs- och känslotillstånd som antydde något otillåtet, det vill säga detta att vara från Scherzhauserfeld[...]Man märkte på dessa människor att de var från Scherzhauserfeld, liksom man i alla städer och speciellt i storstäderna märker på alla varifrån de kommer"
ur Källaren av Thomas Bernhard, övers. Susanne Widén

"In the dreams I'm visiting H. P. Lovecraft at his aunt's house in Providence.
He tells me he feels ugly. I tell him I'm an sex addict and that I want to make love to him[...] He's looking at me like he's horrified. I look down and I see I've got a little penis sticking out. It's not a penis. It's a tentacle.
Lovecraft is screaming."
ur Neonomicon av Alan Moore

5 bra tjeckiska böcker (b)

Det är Tjeckiens nationaldag. Jag har redan haft en lista med 5 tjeckiska böcker. Men här kommer fem till (ett par av författarna finns med på bägge listorna).

Berättelser ur båda fickorna
Antologi med tjeckisk humor. Titeln är inspirerad av två novellsamlingar av Karel Capek. Han och Jaroslav Hasek dominerar urvalet.

Jaroslav Hasek - Den tappra soldaten tar kommandot
Hasek är mest känd för Svejk. Den här berättelsesamlingen skrevs innan den romanen. Det är en humoristisk beskrivning av Haseks roll under ryska revolutionen, eller snarare det inbördeskrig som följde. Den svenska utgåvan får det mer att se ut som en Svejk under ryska revolutionen än boken är - men det finns likheter i tonen med det senare verket.

Bohumil Hrabal - Annons om huset där jag inte längre vill bo

Franz Kafka - En läkare från landet
Novellsamling med några av Kafkas greatest hits - som "Ryttaren på kolhinken": given på alla topplistor över tresidiga noveller.

Ota Pavel - De vackra rådjurens död
Pavel skrev en massa sporthistorier. Men det här en självbiografisk berättelse. Rolig och lite vemodig roman om Pavelsfamilj. Den är dedicerad "Till mamma som var gift med min pappa".

Tankar om jukeboxen

skivväxlingspausen som med sina ljud - klickandet, söksurrandet framåt och bakåt genom apparatmagen, snappandet, inglidandet, knastrandet före den första takten - liksom hörde till jukeboxens väsen

Huvudpersonen i Peter Handkes Tankar om jukeboxen tänker skriva en essä om jukeboxar. Men själva den tunna boken har undertiteln "Berättelse" och inte essä. Och han berättar om hur han första gången hörde Beatles och hur han studerar andra som väljer låtar.
Det är en av tre böcker Handke skrev som börjar med Tankar om. Just jukeboxboken är min favorit av de tre. Därför att Handkes lite prövande, tvekande stil inte passar lika självklart till ämnet.

Tankar om jukeboxen kom 1990, på svenska 1993. Efter det har jag inte riktigt följt med i Handkes författarskap. Det jag har läst av de senare böckerna har inte varit särskilt bra. Den del av honom som gör att han skriver böcker numera med blyertspenna (någon stackare har alltså som jobb att tyda och skriva av Handkes manus) verkar helt ha tagit över.

Tankar om jukeboxen var boken jag bytte ut i den repris av österrikelistan jag hade igår (jag ersatte den med Väggen av Marlen Haushofer). En Handke fick räcka.

10 bra österrikiska böcker

Det är Österrikes nationaldag. Vilket firas med fyrverkerier och en 10 bra...-lista. Österrike har historiskt sett haft lite svårt att bestämma sej för hur deras gränser ska se ut. Vilket kan göra det krångligt att avgöra vilka författare som är österrikiska. Men jag tror de flesta på listan har hamnat rätt.

Thomas Bernhard - Självbiografierna
Bernhards fem böcker långa självbiografiska svit är det bästa han skrivit. Har nyligen getts ut i en volym.

Hermann Broch - Sömngångaren
En trilogi som är betydligt lättsammare än den Vergilii Död som man annars brukar förknippa Broch med.

Sigmund Freud - Leonardo da Vinci ett barndomsminne
Freud drar de mest långsökta slutsatser om da Vincis inre med minsta möjliga belägg. Vilket man som läsare är tacksam över.

Erich Fried - Dikter utan fosterland
Frieds poesi är ofta bitsk och aforismliknande som den korta dikten "Svar" (som inte är tagen från den här volymen som är sammanställd och översatt av Lars Bjurman).

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om Frånvaron har jag skrivit tidigare: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Marlen Haushofer - Väggen
Österrikisk postapokalyps när den är som bäst.

Karl Kraus - I denna stora tid
Texter ur Kraus enmannatidning Facklan. "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)

Gustav Meyrink - Golem
Det judiska skräckfilmsmonsterhoppet har kanske mindre plats i boken än vi Golem-fans skulle önska. Golemsägnen står i bakgrunden för Pragskildringen.

Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Mer varierad och läsvänlig än de flesta böcker av det slag som folk läser för att skryta om att de läst dem.

Christine Nöstlinger - Vi struntar i gurkkungen : roman för barn : Wolfgang Hogelmann berättar sanningen utan att avstå från dispositionen
Fler barnböcker borde ha såna titlar. En tidig bok av barnboksförfattaren Nöstlinger.

(Repris från 2009. Jag har bytt ut en av böckerna (försök att gissa vilken - kommer du på rätt svar så kan du belöna dej själv genom att tillaga en österrikisk måltid) och Bernhards pentalogi representerades av den första boken i sviten.

Andra österikisknationaldagsinlägg:
5 bra Haneke-filmer)

Hjärtkniparen - boken

136 aprusti
De dagar då Jacquemort kände sig intellektuell drog han sig tillbaks till Angels bibliotek och läste. Där fanns bara en bok, mer än väl tillräcklig, en utmärkt encyklopedisk uppslagsbok där Jacquemort i en enda, ytterst diger volym återfann, klassifierade och alfabetiskt om än inte logiskt ordnade, själva grundelementen till allt det varav ordinära bibliotek består.

I början av Hjärtkniparen (1953) av Boris Vian så hjälper huvudpersonen, doktor Jacquemort, till vid en förlossning. Tre barn föds - ett tvillingpar och en särskild.
Modern oroar sej för sina barn som snabbt lär sej att prata. En av de bästa delarna av boken är en lång monolog om alla de faror som kan drabba barnen. De tre barnen visar sej ha flera förmågor, deras favoritlek är att låtsas att de inte kan flyga.

Hjärtkniparen är mestadels en komiskt-absurd roman. Men den innehåller också flera vackra lyriska partier, främst i beskrivningen av barnen och deras lekar. "Ur fröet kom det upp ett litet träd med rosafärgade blad i dess grenar av spröd guldtråd fladdrade sångfåglar. Den största var lika stor som Joëls lillfingernagel" (övers. Lars Erik Sundberg).

Romanen var en av Vians sista. Den är inte riktigt lika bra som hans två bästa - Dagarnas skum och Hösten i Peking (bägge 1947). Liksom den senare har den inte mycket till övergripande handling men här saknar man det lite vilket man aldrig gör med Hösten i Peking. Men det är en bra och rolig bok och jag gillar slutet.

Jag har boken i den första svenska utgåvan - en PANbok från 1974. Den har kommit i två senare utgåvor på senare år - bilden är på en av dessa (min är snyggare).

Boken har i dagarna satts upp som pjäs på Teater Giljotin. Fast föreställningen verkar förhålla sej rätt fritt till förlagan. Bloggen goosevisionen har lite bilder och videoklipp och sånt.

I Hjärtkniparen (boken, då) finns en kyrkoherde som upprörs över att byns befolkning bara ber om god skörd och hälsa och sånt. Han menar nämligen att Gud är lyx. Han sätter upp ett kyrkospel med förgyllda ballonger och en boxningsmatch mellan honom själv och djävulen. Medan publiken hela tiden ropar att de vill ha pengarna tillbaka.
Går man efter DN-recensionen så verkar teaterversionen dela kyrkoherdens obesvarade kärlek till det översvallande.

I'm going where the cold wind blows

Bland den grupp av Seattle-band som var knutna till Sub Pop (det en del kallar grunge) var Leadbelly populär.
På en lista över den bästa musiken att spela på bilresor hade Kurt Cobain Leadbellys "Where did you sleep last night".

Cobain spelar gitarr och körar på Mark Lanegans version av sången ovan. Hans eget band Nirvana säjs också ha gjort låten.
Spåret är från Lanegans första soloskiva The Winding Sheet från 1990. Lanegan hade innan detalbumet varit med i flera Seattle-band, det mest kända är Screaming Trees.
Jag hörde låten med Lanegan på radio när den kom och letade länge förgäves efter skivan. Numera är den lättare att få tag i.

Leadbelly spelade in flera versioner av "Where did you sleep last night". En med en annan text och bridge kallad "Black Girl" (Cornelis Vreeswijk har coverat den varianten). Sången finns också som en country-standard och kallas då "In the pines".

The Love Bunglers av Jaime Hernandez

I den tecknade serien Locas, som görs av Jaime Hernandez, så har man sen början av 80-talet kunnat följa den mexikansk-amerikanska mekanikern och punkflickan Maggie. Med åren har personerna i serien blivit fler och de har åldrats mer eller mindre i verklig tid (flera album av serien finns på svenska, en bra plats att börja är med Speedy Ortiz död).

Ofta har serien jämförts med såpoperan. Jag vet inte om jag riktigt tycker det stämmer. Men serierna har drag av melodram. En sekvens i en av serierna i det fjärde och senaste numret av Love and rockets - new stories (tredje omgången av Love & Rockets, liksom de tidigare innehåller den också serier av brodern Gilbert Hernandez - jag har skrivit om hans bidrag i nr 4 HÄR) påminde mej om en scen i en film av Douglas Sirk - en annan som var skicklig på att använda sej av melodramat.

Serien heter "Return to me" och är en återblick. Tidsmässigt är det en direkt fortsättning på förra numrets "Browntown". Men en annan person bhar huvudrollen.

"Browntown" inverkade direkt på det numrets avsnitt av "The Love Bunglers", som fortsätter här. Ändrade innebörden av det. Det tricket hade väl inte gått att upprepa - utan "Return for me" passar mer tematiskt med serien i nutid, hjälper att sätta stämningen för den.

Det här och det tidigare numret har hyllats rejält. Till en del beror det nog på att Jaime Hernandez i Love and rockets - new stories ägnade sej åt en längre superhjälte-hommage.
Lite som med Bob Dylans senaste plattor, som skrivs upp för att recensenterna är glada över att han gör något som låter som Dylan-plattor så står "The Love Bunglers" för en återkomst till den Jaime Hernandez man känner igen.
Men jag tycker inte det nya numret lever upp till lovorden riktigt lika väl som det förra.

Det är ett par bipersoner som definieras alltför mycket av Maggie. I tidigare avsnitt av serien, som "Wig Wam Bam" (som "Love Bunglers" på flera sätt påminner om) har det övriga persongalleriet haft fler dimensioner.

Men det är ändå en bra serie. Handlingen är skickligt uppbyggd, i början lunkar serien på på ett försåtligt sätt vilket gör de sista sidorna mer drabbande. Teckningsmässigt är Jaime Hernandez i högform. Han blandar liksom i förra numret in slap-stick-liknande grepp från skämtserier utan att det känns malplacerat. Bilderna har liv och rörelse och får personerna att kännas äkta. Min favoritruta är en där Maggie pekar upp mot en tavla.

"The Love Bunglers" anknyter, förutom till "Wig Wam Bam", till flera äldre Locas-episoder. Vilket gör att det nog inte är lika lätt att ta till sej för nya läsare som det förra var.
En dubbelsida består av gamla rutor ur serien. Den är bland det bästa i numret, hopsammansatt så den bildar en ny berättelse och bereder vägen för numrets, och kanske seriens, slut. Ett slut som få som följt Maggie och Hopey och Ray och de andra kan förbli opåverkad av.

Avfallsvärlden

Den stympade svenska utgåvan av Earthblood av Keith Laumer och Rosel George Brown gavs ut av Lindqvist Pocket i deras Science Fiction-serie.
Det har funnits flera såna här billighetsserier med SF i Sverige. Lindqvist verkar ha varit den värsta. De gav ut en del bra författare (Michael Moorcock, Clifford Simak) men det säjs att de är okänsligt förkortade och dåligt översatta.

Serien började ges ut i slutet av 60-talet och fanns ett par år. Jag har bara en av böckerna - Avfallsvärlden av Charles Platt. Om den är förkortad eller inte vet jag inte. Men det är en rätt kul bok. Den utspelar sej på en asteroid som är en slags rymdens sophög. Befolkningen där är uppdelad bland de som till alla pris vill hållasej rena och rebeller som omfamnar smutsen och soporna.
Handlingen följer en rätt vanlig formel inom äventyrsdelen av sf: hjälten blir förälskad i en av de (bokstavligen) smutsiga infödda och vinns över till deras sak.
En passage med ett sopmonster, det på omslaget, är nästan rakt av snott från Jules Vernes Till jordens medelpunkt.

Det här är en del av bokens charm och gör att kioskpocketaspekten av den svenska utgåvan på nåt sätt är passande.

Citerat från veckans läsning

"Biljett-kontrollanterna bakom spärren bakom kvinnan med det korvfärgade håret som sålde kokta och grillade till en hel rad människor, som tillsammans med andra rader av människor ställde sig i kö framför spärren framför biljettkontrollanterna framför Tivoli med den tysta fontänen, som jag därför inte kunde se och alltså inte heller ska kommentera.
Däremot kommenterar jag gärna den förra meningen: det är ingen mening."
ur Azorno av Inger Christensen, övers. Marie Silkeberg

"Den administrativa framgången är en klättring på såpad stång. Jag iakttar vännerna som strävar uppåt. Allvaret i deras ansikte. De spända nacksenorna. Byxorna blöta av grönsåpa.
- Livet är kort men arslet är långt, ropar jag upp till dem; både för att visa att jag är klassiskt bildad och för att muntra upp dem.
Men de tycker inte om mina uppmuntrande tillrop; de fäktar avvärjande med händerna som för att tysta mig[...]blaff, säger det då och de halkar utför"
ur "Flugsommar" i Skriftställning av Jan Myrdal

"Marie var äldre än jag. Hon var min syster, men nu är hon gift med en som är civilekonom."
ur Barnabok av Lars Gyllensten

Åtta länkar en lördag

Supreme återvänder
De sista numrena av Alan Moores Supreme, hans hommage till Stålmannen, ska komma ut till slut. Du kan se utdrag ur serien och andra återupplivade serier från samma förlag HÄR. Det är tal om att också de nummer Moore skrivit av Youngblood (en Teen Titans-pastisch som är rätt underhållande) och Glory ska ges ut senare.

(postmodernbarney.com) om The Old Dark House
Under oktober har många amrikanska bloggar skräcktema. På etiketten spooky month har Postmodern Barney haft temat Horror by the decade där han skrivit om en klassisk skräckfilm från varje årtionde, från den gamla danska stumfilmen Häxan till Don't look now. The Old Dark House är en spökhusfilm av han som gjorde Frankenstein

Locus om Thomas Disch
Graham Sleights skriver om SF-författaren.

The future of Science Fiction
Om Margaret Atwoods bok om science fiction och om tre antologier med sf-berättelser.

Your wednesday sequence - Lovebunglers
Matt Senecas senaste onsdagssekvens handlar om en sida ur Jaime Hernandez bidrag till senaste Love and rockets - new stories. Som jag har gjort ett utkast till ett inlägg om. Så det kommer snart.

Henrik Ö om The Bulletproof Coffin
På Shazam. Om ett seriealbum av David Hine och Shaky Kane.

Earthblood

När Earthblood av Keith Laumer och Rosel George Brown gavs ut på svenska så tyckte man den var för lång och tog bort den sista fjärdedelen av romanen.
Det finns flera böcker som skulle tjäna på att behandlas på det sättet. Earthblood är inte en av dem. Faktiskt så borde det ändra tendensen i berättelsen.

Earthblood kom 1966 och är underhållande sf-roman där en pojke växer upp bland rymdvarelser. De andra barnen retar honom för att han inte har några vinar.
Kanske är hjälten den sista människan. Men hans hem blir plundrart. Som så ofta sker. Och han ger sej ut i världen. Sökande efter den mytomspunna Jorden.

Är vi då inte människor? - Om Doktor Moreaus ö av H. G. Wells

Det händer att böcker man inte tänkt på på en lång tid plötsligt gör sej påminda överallt. På senare tid har Doktor Moreaus ö av H. G. Wells dykt upp lite varstans i böcker jag läst och filmer/TV-serier jag sett. Framförallt två verk har fått mej att gå tillbaka till romanen. Dels Carmen Dog av Carol Emshwiller och dels Gene Wolfes novell "The Island of Doctor Death and Other Stories".
Den förra enbart för att den har vissa motiv och teman gemensam med Wells-boken. Medan den pojke som har huvudrollen i Wolfes novell läser en äventyrsberättelse som plagierar Wells historia.

Doktor Moreaus ö kom ut 1896. Efter Tidmaskinen men innan Världarnas krig. Med tidens tand kan en teman i berättelser framstå tydligare. Särskilt inom populätlitteraturen.
Så blir det idag svårt att inte läsa Tidmaskinen främst som en fabel om klassamhället och Världarnas krig som en om kolonialismen. Såna här läsningar kan ibland bli intressanta.
Sven Lindqvist får ut en hel del av den koloniala läsningen av Världarnas krig och dess mottagande i samtiden i Nu dog du. Men det är också lätt att lager av berättelserna försvinner. Att Moreau och hans djurmänniskor motsätter sej en så pass direkt tolkning gör att jag tycker det är den intressantaste av de tre, även om det är svårt att argumentera för att det är den mest lyckade av dem rent litterärt sett.

Boken handlar alltså om Doktor Moreaus försök att förvandla djur till människor. I flera andra versioner av berättelsen, som i åtminstone två av filmatiseringarna, så omvandlar han också mot slutet människor till djur. Oftast drabbar detta berättaren - annars ovanligt inaktiv även för att vara en Wells-hjälte.

Att människor blir till bestar ses som mer fasansfullt i dessa svagare läsningar. Och i skräckgenren i stort är det också det vanligare hotet. I romanen är det emellertid detta huvudpersonen först tror att Moreau håller på med. När det går upp för honom att doktorn försöker göra människor av djur istället för vice versa så presenteras detta som någonting mycket mer ohyggligt.

Anledningen till detta är historiens religiösa aspekt. Det oerhörda i att på detta sätt förändra, skriva om skapelsen. Moreau är en gud för den av honom skapade nya rasen. En förvisso orättvis gud som ger sitt folk lagar som han inte själv åtlyder. Dessa lagar som djurmänniskorna bygger en religion kring är till för att de inte ska återfalla i djuriskt beteende.
Ett påbud lyder "Inte äta kött eller fisk; så lyder lagen. Är vi då inte människor?"(övers. Roland Adlerberth). En annan "Inte jaga andra människor; så lyder lagen. Är vi då inte människor?" Den senare lagen kommer att medverka till Moreaus fall.

Skildringen av djurmänniskornas mötessamlingar är den starkaste delen av romanen. En annan aspekt som ofta ses som en av bokens svagheter är själva vagheten i omvandlandet av djuren.
Denna vaghet är snarare en styrka. Moreaus labb kallas för "Smärtans hus" av djurmänniskorna. Smärtan i sej tycks nästan vara huvudingrediensen i Moreaus experiment. Vilket kanske är vetenskapligt nonsens men rätt suggestivt.

Förutom den religiösa aspekten så anknyter boken till samma teman som övriga verk av Wells från denna tid. Om än inte lika självklart som den marsianska ockupationen i Världarnas krig så kan också Moreau läsas som en kolonial gestalt. En Prospero (huvudpersonen i William Shakespeares pjäs Stormen - sen 1950-talet har den ofta spelats som en allegori över kolonialismen).

Det finns fler lager. Om romanen är lite svagt uppbyggd med sin trötta variant av det återfunna manuskriptet så har den ett starkt slut. Ett slut som liksom Wolfe gör en skräpkulturversion av Doktor Moreaus ö är en slags populärfiktionvariant av slutet på sista delen av Jonathan Swifts Gullivers resor. Ett slut som stärker den fråga om vad som kännetecknar en människa som klingar genom texten och som, mer än Wells ambivalenta syn på vetenskapen, gör att den än idag talar till en.

(repris från juli 2010 - jag har tänkt på den gode doktorn återigen på senare tiden, från hans roll i Anno Dracula till när jag såg filmen Dog tooth häromdagen.)

Det har ett namn och det stavas blues

"En osalig sång" ligger på Babylon Blues andra LP Utanför eden från 1987.
Babylon Blues var Stry Terraries band. Han hade tidigare varit med i Ebba Grön och Imperiet. Men de två första Babylon Blues-albumen är höjdpunkten på hans ouvre.

Redan när det begav sej tyckte jagen del textrader i "En osalig sång" var lite fåniga. Men det gör inte så mycket.
Detta spår finns också på en samlingsCD med Stry, kallad Stry. Som inte är så dåligt sammansatt även om jag kan sakna några favoriter.
Förutom Stry så bestod Babylon Blues av bland andra Mikael Vestergren på gitarr (slide guitar här) och Thomas Holst på bas.

Per Olav Enquist - litterär rådgivare

Det amerikanska förlaget Green Integer har en serie som de kallar Masterworks of fiction. Som är mestadels rätt korta verk av diverse kända författare, från Sapfo till Sigurd Hoel. En blandning av välkända och rätt så obskyra verk.

I innerbladet på dessa volymer presenterar de sin advisory board. En rätt imponerande samling författare från olika länder - Elfride Jelinek, Juan Goytisolo och Harry Mulisch finns bland de internationella; Paul Auster, Guy Davenport och Susan Sontag är några av de infödda.
Och ytterligare 30 namnkunniga skribenter. Efter brasilianen Jorge Amado (den förste mottagaren av Stalinpriset, senare kallat Leninpriset - why they changed it I can't say, people just liked it better that way) så står det deceased (och det gör det väl i senare volymer även efter Sontag och Davenport och lever Mulisch?) Så det är väl inte säkert att alla de här är så aktiva i valet av böcker i serien.

Den svenske medlemmen i denna advisary board heter då Per Olav Enquist.

Baader Meinhof Komplex och Slaget om Alger

Nylien såg jag Uli Edels film Baader Meinhof Komplex från 2008. Det som framförallt slog mej under den alltför långa filmen var hur pass nära den gick i dialog med den klassiska Slaget om Alger - Gillo Pontecorvos film om FLNs kamp för ett självständigt Algeriet från 1966.

Uppbyggnaden, den förnuftige polischefen och ett par direkta bildreferenser. Den saknade föregångarens dokumentära känsla och var inte lika bra och komplex men det kändes som att se en remake av en betydligt bättre film. Slutet hade som vanligt med såna ändrats (även om Edel gör sitt bästa för att få till en liknande final).

Men kanske är detta en poäng - vad var RAF om inte en dålig nyversion av de koloniala befrielserörelserna?

Bert Jansch 1943-2011

"Rosemary Lane" med Bert Jansch från skivan med samma namn från 1971 (youtubeklippet är på 9 min, men sången är bara 4 minuter lång - sen följer en handfull tysta minuter)

Marguerite Duras - The Bootleg Series

Anteckningar från kriget innehåller fyra manuskript med tidiga utkast och berättelser av Marguerite Duras. Duras skickade själv in anteckningsböckerna till ett institut nåt år innan hon dog. Men det är väl inte troligt att hon hade tänkt att de skulle ges ut. Så vitt jag förstår har Duras inte godkänt de för tryck.
Flera av texterna är ett slags utkast till senare romaner.

I förordet till en liknande utgåva med texter av Franz Kafka (Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad) så jämför Hans Blomqvist att läsa dem med att lyssna på alternativtagningar med Muddy Waters.

Nu var min första skiva med Muddy Waters en samling med alternativa versioner. En lite tveksam inkörsport.

Jag hade förståss hört Waters innan. Och jag har läst lite Duras. En av hennes böcker som jag har läst är Älskaren. Den första och längsta texten i Anteckningar... anknyter till den 40 år senare utgivna romanen. Det är i stora plan samma handling. Men en helt annan ton.
I börjabn av Älskaren finns ett långt avsnitt om att hjältinnan har en herrhatt. Denna herrhatt blir som ett nästan mytiskt tecken. I berättelsen här nämns den kort, som en lite lustig anekdot.

Den här inledande texten framstår som en nästan färdig berättelse. Och en del av den senare delen av boken kan läsas som noveller. Och ett par av dessa är väldigt bra. Som en beskrivning av hur en angivare torteras eller en historia om en portvakterska.
Men också medan jag läser de bästa texterna i boken, eller framförallt med de bästa texterna, så sitter jag och undrar hur det hade blivit om Duras hade skrivit klart dem. Eller om det finns färdigarbetade versioner.

Andra avsnitt är mer som fragment. Ett av de säjs utgöra "slutet på det som senare blev den centrala texten i Smärtan". Det hoppar jag över, då jag tänkt mej att en vacker dag läsa Smärtan.

Anteckningar... har getts ut i pocket av Modernista. Som ska ge ut flera av sina Duras i pocket. Bland annat Smärtan.

Sverige 2017 - en roman om den svenska revolutionen

Det är knepigt att skildra framtiden, särskilt den nära framtiden. I Sverige 2017 av John Lapidus så är Håkan Juholt statsminister. Något som redan känns mindre sannolikt.

Det kanske egentligen inte gör så mycket. Men boken har en del andra problem.
Huvudpersonen, Anders Bergman, är socialdemokrat. På väg uppåt i partiet. I ett TV-program har han råkat säja att han förstår de som engagerar sej i Rörelsen. Efter det blir han inbjuden att skriva en debattartikel tillsammans med statsministern, vara dess vänsteralibi.

Rörelsen är en samling av diverse vänsterföreningar, lite som Enhedslistan i Danmark. Den har som kärnfråga att alla människor är lika mycket värda. Vilket låter rätt harmlöst. Men Rörelsen drar slutsatsen av detta att alla då också borde ha lika mycket betalt. Och vill införa ett slags planekonomiskt samhälle (Självplanerad Ekonomi). Möjligen lite mer kotroversiellt.

Många av huvudpersonens vänner samt hans barn har gått över till Rörelsen. Och en av dess ledare är hans gamla ungdomskärlek - ärraren Mia Lundström, redaktör för Klasskampen (att en tidning som ges ut av ärrare och trotskister har det namnet är det minst sannolika i hela boken). Deras kärlekshistoria är den svagaste biten i boken ("Jag gjorde en ansats att dra av henne t-shirten men hon stoppade mig i sista stund. 'Det är då fan att jag ska ha mens just idag...', sa hon.")

Det är vanligt att politiska romaner om den nära framtiden kryddar historien med thrillerinslag. Här nöjer sej Lapidus mer eller mindre med frågan om vår hjälte ska hoppa över till Rörelsen. Vilket jag på sätt och vis gillar. I en politisk idéroman borde den politiska diskussionen räcka rätt långt.

Nu diskuteras det inte egentligen så mycket i boken. Hjältens vänner verkar hålla på Rörelsen så som de håller på sitt fotbollslag. Diskussionerna om Zlatan har en högre nivå än de om politiken.

Förutom i partier där Anders Bergman diskuterar med sej själv. Där han funderar över socialdemokratin (och böcker som getts ut innan 2011). Dessa partier är de mest intressanta i boken.

Men det är synd att alternativet att gå över till Rörelsen framstår som så självklart rätt. Det hade blivit mer spännande om bägge sidor fått lika stor tyngd.

Jag vet heller inte om Rörelsen låter som något som skulle kunna få särskilt stort folkligt stöd. Trots ett amerikanskt krig i Venezuela. Det talas visserligen om glädje och färgklickar. Men det är en mycket vänsterkantig syn på vad som är färg och fest: sambaorkestrar i förstamajtågen och duetter mellan Mikael Wiehe och Joakim Thåström på partimötena.

De åldersstigna rockartisterna (Wiehe måste vara över 70 år 2017 och Thåström säkert ännu äldre) spelar inga låtar från åren 2011-2017. Och Lapidus utnyttjar inte heller annars framtidsscenariot särskilt mycket. Hjälten har en dogPhone, typ.

Sverige 2017 är Lapidus tredje roman. Den är utgiven på eget förlag men jag hade hört en del gott om de tidigare böckerna. Och den här lät åtminstone lite udda. Det är den väl också. Men hur revolutionär romanen än är så gör den mej inte särskilt engagerad.
(fotot är taget av Pernilla Rudenwall Petrie)

Problemet med genrelitteratur

Det skrivs en hel del intressant genrelitteratur. Kriminallitteratur, skräck och science fiction har utvecklats mycket det senaste halvseklet och också influerat intressanta flera författarskap inom huvudfåran av litteraturen.

Det är emellertid rätt svårt att hitta det som är bra. Jag skulle säja att det är svårare än med så att säja riktiga böcker. Bra och dåliga genreböcker ser utifrån ut att vara rätt lika varandra. Man måste vada igenom en hel del sörja för att hitta de glimrande pärlorna.

Själv läser jag en hel del science fiction men rätt få deckare. Mer för att jag tycker att sf-sörjan är mer underhållande än deckarslasket. Jag tycker det är mer underhållande att läsa en dålig sf-roman än att läsa en dålig deckare. Vilket gör gör att jag har hittat fler av de där sf-pärlorna.

Citerat från veckans läsning

"Fin utsikt från statsministerns rum[...]Enbart löjligt att stå kvar i fönstret och markera att jag inte låter mig styras hur som helst[...]Håkan Juholt är inte någon landsfader. Ingen Branting. Ingen Per Albin. Ingen Erlander. Ingen Palme. Kommer aldrig bli heller. Blir på sin höjd en Carlsson eller Persson eller i värsta fall en ny Mona"
ur Sverige 2017 av John Lapidus

"Till sist satte den gamla damen ett par glasskor på Askungens fötter och noterade att skatten på denna artikel inte bara undveks eftersom glas aldrig hade använts i detta syfte: verkan av alla sådana skatter är att kringskära uppfinningsrikedom och vara till hinders för tillverkare och även att uttryckligen skada konsumenterna."
ur "Sveket mot sagorna" av Charles Dickens, i Vardagsord

Åtta länkar en lördag

Ulf Löfgrens hemsida
Barnboksförfattaren och illustratörens hemsida där man kan se bilder och omslag och sånt.

Dialog mellan Björn och bernur om Kritiker No 20/21
Tidskriften har temat dialoger och här skriver bernur om detta i dialog med sitt alter ego Björn - vilket ju är piffigt. Numret handlar bland mycket annat om Butter tar ordet-favoriten Willy Granqvist.

Jan Myrdal om Vardagsord
Videoklipp där Myrdal pratar om boken upplagt på Folket i bild/Kulturfronts sida.

Dickens Journal Online
Dickens olika tidningar går att läsa gratis och helt laglydigt på nätet. Bland annat The Household narrative of current events, det månatliga tillägget till Household Words (som kom ut under samma period som veckomagasinet Household Words, inte efter detta som jag skrev i mitt inlägg om det nyutkomna urvalet - jag ska ändra det). Länken går till första volymen.

Intervju med Paul Muldoon (del 2)
Videoklipp - om irländsk poesi och annat, cirka en halvtimme.

Den moderna tidens slut - Pierre Gilly om The End of the Twentieth Century and The End of the Modern Age av John Lukacs
"Var Adolf Hitler det tjugonde århundradets största personlighet, den största statsmannen, århundradets största revolutionär? Det hävdar i alla fall den amerikanske historieprofessorn John Lukacs."

3 SLEEVE NOTES

Ur SLEEVE NOTES

LEONARD COHEN: I'm your man

When I turn up the rickety old gramophone
the wow and the flutter from a scratched LP
summons up white walls, the table, the single bed

where Lydia Languish will meet her Le Fanu:
his songs have meant far more to me
than most of the so-called poems I've read.

NIRVANA: Bleach

I went there, too, with Mona, or Monica.
Another shot of Absolut.

"The Wild Rover" or some folk anthem
on the jukebox. Some dour
bartender. I too have been held fast
by those snares and nets

off the Zinc Coast, the coast of Zanzibar,
...........................lost

..................able
....................addiction

........."chin-chins"
.........................loos,

"And it's no,
nay, never, no nay never no more..."

BOB DYLAN: Oh Mercy

All great artists are their own greatest threat,
as when they aim an industrial laser
at themselves and cut themselves back to the root

so that, with spring, we can never ever be sure
if they shake from head to foot
from an orgasm, you see, sir, or a seizure.

Paul Muldoon
1998

Diktsviten "Sleeve notes" finns i Paul Muldoons diktsamling Hay från 1998. Titlarna på stroferna är tagna från runt tjugo rockalbum. Från Are you experienced? med Jimi Hendrix till Voodo Lounge med Rolling Stones. Dikten har också som motto ett utdrag från en Stones-intervju. Och ytterligare ett Stones-album finns med.

Den som har hört Muldoons eget rockband Rackets blir kanske inte så förvånad över att det inte är de allra nyaste och spännande artisterna. Utan istället Beatles, Dire Straits och Elvis Costello.

En del av dikterna kommenterar skivorna. Men de flesta handlar om Muldoons liv.
Muldoon är en poet från Nordirland som numera bor i England. Han debuterade 1973 och har fortsatt ge ut flera diktsamlingar efter Hay.

Vardagsord av Charles Dickens - ett nytt urval ur en tidskrift från 1850-talet

När Charles Dickens var 38 år så startade han tidskriften Household Words, som kom ut varje onsdag 1850-1859. Ett fylligt, vackert inbundet urval ur denna veckotidning har nu kommit på svenska på Leopard Förlag. Med titeln Vardagsord. Tidningsmannen Dickens i urval. Sammanställt av Jan Myrdal och översatt av Lasse Lindström. Lindström står också för bokens noter, medan det verkar vara Myrdal som skrivit kapitelbeskrivningarna och biografierna över de medverkande.

Dickens porträtt pryder omslaget och hans namn står på pärmen.
Men bara en liten del av de cirka 80 texterna i boken är skrivna av Dickens själv. Betydligt fler är skrivna hans underredaktör W. H. Wills, som också hade arbetat tillsammans med Dickens på tidigare tidningar. Eller om man nu ska kalla honom för underdirigent.

För Dickens kallade sej inte editor utan conductor. Och tog sej större frihet med medarbetarnas artiklar än redaktörer brukar göra. Myrdal menar i inledningen att han använde texterna som råmaterial. Han ändrade både på innehåll och språk. Texterna publicerades anonymt och Dickens namn var det enda som stod i tidningen. Som hade uppemot 300 medarbetare genom åren. Runt 25 av dessa har texter medtagna i urvalet.

Ofta har man tidigare lyft ut de texter som man kan visa Dickens själv skrivit och publicerat de för sej (Myrdal hänvisar till en sådan volym när han skriver om Household words i Ord & Avsikt (1986)). Men på senare år har också det övriga materialet i tidskriften börjat uppmärksammas mer.

Tidningen kom ut med tjugofyra sidor i två spalter (bokens baksida imiterar tidningens utseende) varje vecka. Vardagsord innehåller, förutom noter och biografier, 500 sidor. Ungefär 5 procent av tidningen är med i boken. Jag har inte kunskapen att bedöma om det är de 5 bästa procenten. Men det verkar vara en bra blandning.
Med artiklar om allehanda ting. Som den om postarbetares försök att tyda adresserade kuvert som inleder boken, eller "Sveket mot sagorna" - Dickens parodi på sagor som förbättrats i propagandasyfte och en serie upprörande beskrivningar av fabriksdödsolyckor. Populärvetenskapliga artiklar blandas med kåserier och kritiska beskrivningar av samhället.

Jag upplever inte att urvalet nästan enbart består av social kritik - som Staffan Bergsten beskriver det i sin recension. Och om det är något överrepresenterat så kan det också försvaras. Artiklar om äktenskapslagstiftningen är för dagens läsare lite intressantare än texter om hur London får sin vattenförsörjning.

Nu finns det förvisso med en text om denna vattenförsörjning. Som är märkligt underhållande (möjligen kan man hävda att också denna är social kritik - gränsen mellan det ena och det andra i tidningen var inte alltid så tydlig).
Till skillnad från i nutida tidningsartiklar så gjorde Dickens och hans medarbetare oftast om stoffet till små berättelser. Här får vi följa en man som inför ett tal han ska hålla försöker ta reda på hur det egentligen står till med vattnet i London. Han och berättaren besöker vattenverk och talar med tekniker. Talet måste sen ändras efter vad de lärt sej men det blir en strålande succé.

En invändning man ändå kan ha är att här enbart finns artiklar och inget prov på de noveller, dikter eller romaner som också publicerades i tidningen. För att lite råda bot på den bristen har jag vid sidan om Vardagsord läst om ett par kapitel av Hard times - en roman som Dickens lät gå som följetong i Household Words för att få upp upplagan. Vilket lyckades. En annons som meddelar att romanen ska börja gå som följetong har tagits med i boken.

Hard times har inspirerats av Dickens journalistiska arbete. Särskilt artikeln "I strejk", om hur Dickens besöker en strejk/lockout i Preston är intressant i detta sammanhang.
Arbetarna beskrivs med en viss respekt i texten. Men även om Dickens inte tar fabrikörernas sida i konflikten är han inte heller för arbetarnas strejker.
Texterna är inte alls alltid särskilt radikala. Ens för sin tid (man kan jämföra den godmodiga tonen i "Billiga nöjen - ett skvaller" med raseriet hos "Om folknöjen" som Carl Jonas Love Almqvist skrev tolv år tidigare.)

Också när texterna angriper samhällsförhållanden så kan en nutida läsare tycka att de är rätt så försiktiga. Beskrivningar av övergrepp i Indien menar att det vore mer ekonomiskt fördelaktigt för Imperiet och dess undersåtar (läsarna) om dessa upphörde.
Den första artikeln om äktenskapslagarna, som verkar ha varit värre än jag kände till, har mot slutet en passus om att skribenten inte önskar "sammanblandning mellan kvinnor och det politiska livets bråk" utan bara rättvisa åt kvinnorna (den är skriven av Eliza Lynn, som ett par år innan Household words startades hade blivit Englands första fast anställda kvinnliga journalist - på Morning Chronicle).
En uppräkning av olika sätt som barn dödats i en fabrik utmynnar inte i ett krav på barnarbetets avskaffande utan på att de skyddslagar som fanns skulle följas.
I de två senare frågorna gick Household words ändå rätt långt. Enligt inledningen så gick artiklarna om äktenskapet ut till gränsen av det tryckbara. Medan fabrikörer protesterade mot skyddslagsartiklarna, vilket en uppföljande artikel handlar om.

Indien är lite en annan sak. De här åren var en omvälvande tid för det Brittiska Imperiet. Även om Household Words kunde framhålla andra delar av världen som förebild när det gällde läskunnighet, offentliga bibliotek och skolsystem så står England ständigt i centrum i Household Words. I en av Dickens egna texter så jämförs Kina med England och England vinner stort. Tidningen hade ett par korrespondenter i andra länder. Och de hade medarbetare i andra delar av Imperiet. Som Indien. Engelsmän naturligtvis.

I och med upproret 1857 så ändras tonen i artiklarna från Indien. Tidigare hade det handlat om kritik av missförhållanden i det brittiska styret. Och den första artikeln om upproret lägger en del av skulden på den engelska armén. Men i mars 1858 beskrivs i den mest motbjudande texten i boken, käckt kallad "Bortblåsta!", hur indiska soldater som deltagit i ett upproriskt möte blir avrättade genom att bindas fast framför en kanon som sen avlossas. Tonen i texten är glatt uppsluppen och kåserande.
Nu är det kanske inte enbart tidens svängningar som gör att tonfallet i "Bortblåsta!" är annorlunda än i tidigare texter. John Capper, en redaktör och skribent i Indien som står för några av bokens bästa texter, hade kanske beskrivit scenen annorlunda. Trots dickensifieringen (som Myrdal kallar det i förordet) av texterna så lyser författarna stundom igenom.

Det är möjligt deras stil lyser ytterligare ett snäpp i original. Lindström har valt att något modernisera den översatta texten. Vilket gör läsningen lättare (Lindströms noter är också en stor hjälp) men kan ha försvagat språket här och där (jämfört med hans engelska i Hard times kändes Dickens svenska prosa här inte lika kraftfull).
Det är ändå en prosa som flyter bra och det är en underhållande och mycket intressant läsning som ännu förmår att fängsla en.

Ett tillägg till Vardagsord kom ut en gång i månaden. Och Dickens startade en ny veckotidning efter Vardagsord: Året runt. Man skulle önska att det kom lika bra urval ur dessa. Så att läsaren kunde fortsätta den resa som Dickens bjuder med honom på i sitt inledande företal.

Färgtrumpeten

En bok jag minns starkt från min barndom är Färgtrumpeten.
Om en pojke som hade en trumpet som spelade fätger istället för toner.
Jag tror mitt dagis hade boken.
På den tiden tänkte jag nog inte så mycket på vilka som hade gjort alla de böcker som fanns överallt. Men den var tecknad och skriven av Ulf Löfgren. Som hade gjort flera böcker som man bläddrade i som lien. Från illustrationer av H. C. Andersen-berättelser och andra sagor till Pellepennan, Suddagumman och kluddabarnen, gjord tillsammans med Gunnel Linde och baserad på det fortfarande populära TV-serien.

Löfgrens stil varierade lite från bok till bok. Men i större bilderböcker som Det underbara trädet påminner han om en blandning av Per Åhlin och Hans Arnold.
Han var bra på lejon, om du frågar den sexårige Butter - som gillade lejon.
Ulf Löfgren dog för ett par dagar sen. Idag skulle han ha fyllt 80 år.

Ulf Löfgren 1931-2011

ur Det underbara trädet (1969)

10 bra spanska böcker

Ännu en nationaldag, ännu en 10 bra...-lista.

Lazarillo de Tormez
Pikareskroman från 1554, författare okänd. Främsta anledningen till att Le Sages Gil Blas utspelar sej i Spanien. Senare pikareskromaner sväller upp till hiskeliga format. Men den anonyme författaren till den här förstod att hålla sej till det korta formatet.

Elia Barceló - Guldsmedens hemlighet
En man som i sin ungdom haft ett förhållande med en fyrtioårig kvinna förs som fyrtiosjuåring tillbaka i tiden och träffar samma kvinna när hon var sjutton. Ett inte helt okomplicerat återseende. Mer en kärleksroman än en sf-historia (tidsresan förklaras inte). Denna spanska roman från 2003 är en lågmäld melankolisk historia med en nypa Borges.

Camilo José Cela - San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i madrid.
En del författare är lika bra som det säjs.

Cervantes - Don Quijote
Något av en klassiker.
Symposions utgåva med Jens Nordenhöks oavkortade översättning är, även om den är vacker, tyvärr inte särskilt bra. Där att läsa Lidforss översättning även i reviderat skick är som att läsa en gammal äventyrsroman så får Nordenhöks säkert mer korrekta text inget fotfäste. Den glider förbi.
Man bör ändå börja med en bra förkortad version. Även om alla avvikelserna till långa andra historier hör till bokens charm. Forumbibliotekets förkortade och reviderade version har med en av dessa utvikelser men håller sej annars främst till huvudhistorien. Tyvärr är pocketvarianten, trots fint omslag, svårläslig rent typografiskt.

Rodrigo Fresán - Kensington Gardens
De flesta spanskspråkiga författare är inte spanjorer. Och detta är en lista med böcker från Spanien. Men nationell tillhörighet är nuförtin ett suddigare begrepp. Fresán är en argentinsk författare som sen 10 år tillbaka bor och är verksam i Spanien.
Kensington Gardens handlar om barnboksförfattare Peter Hook, vars föräldrar var rockstjärnor. Genom boken får vi redogjort för hans böcker. Såna här fiktiva författarskap är nästan alltid kul. Här gjort lite som en blandning av Philip José Farmers vonnegutpastischer och de tidiga läsbara John Irving-romanerna.

Giménez - Barnhemmet
Seriealbum om ett barnhem i Francotidens Spanien. Lite i samma genre som Art Spiegelmans Maus eller Marjane Satrapis Persepolis. Fast ännu bättre.

Juan Goytisolo - Förbjudet område
"Bland de romaner jag mellan arton och tjugofem års ålder slukade - antingen på franska eller i dåliga spanska översättningar som smugglades in från Buenos Aires - fanns det inte en enda som var skriven av en spanskspråkig författare. Den undervisning man bestod mig i skolan fick mig inte bara att avsky vår egen litteratur - som i deras händer förvandlades till en provkarta på pedantiska noter och kommentarer och sönderhackande tolkningar - utan den gjorde mig även övertygad om att det inte finns något i denna litteratur som var värt att stifta bekantskap med."
Första delen i en självbiografisk svit.

Julio Llamazares - Vargmåne
Om ett gäng republikanska soldater som gömmer sej i bergen efter det spanska inbördeskriget. Llamazares böcker är alltid spännande och bra.

Lorca - Närmare bläcket än blodet
Lasse Söderbergs tjocka urval ur Lorcas poesiproduktion.
Borges kallade en gång Lorca för en populärpoet. Nu menade han det som något negativt. Men det finns en omedelbarhet hos Lorcas dikter som gör att de ofta kan uppskattas också av dem som inte brukar läsa poesi.

Alvar Núnez Cabeza de Vaca - Skeppsbrott
En reseberättelse från 1500-talet. Såna här historier var roligare på den tiden. Författaren lider skeppsbrott, blir tillfångatagen av indianer, svälter, hamnar i krig. De flesta reseskildringar från senare år hade piggats upp om författaren hade haft det bara en tiondels så eländigt som Nunez.

(Repris från 2009 års firande av Spain!. Jag la till en länk till ett senare inlägg om Barnhemmet och utökade beskrivningen av Guldsmedens hemlighet
Läs gärna också 2010 års Spanienlista: 10 bra spanska filmer)

Tolkningar av Tomas Tranströmer

När en författare fått nobelporiset så brukar hans böcker ges ut på nytt och ibland kommer det nyöversättningar. Nu har Tomas Tranströmer inte någon särskilt stor produktion kvantitativt sett. Och en del böcker gavs ut igen redan tidigare i år när han fyllde 80 (dessa har visserligen tagit slut och trycks därför upp på nytt - men det räknas inte riktigt). Och nyöversättningar är inte så aktuellt i det här fallet..

Två CD-skivor med uppläsningar ska komma i nyutgåva och en pocketutgåva av Samlade dikter 1954 - 1996 (till och med Sorgegondolen) kommer senare i veckan.
Det finns emellertid en bok som man skulle hoppas att de ger ut igen. Tolkningar från 1999. En samling med Tranströmers översättningar av andra poeter, redigerad av Niklas Schiöler. Det är en tvåhundrasidig volym med tolkningar av ett dussin poeter. Mest amerikanska och ungerska (jag tror inte Tranströmer kan ungerska men sen när har det hindrat en poet?).

Nordiska

Bokmässans tema nästa år är Norden (jag tror de har haft både Danmark, Norge och Skandinavien som tema innan - men kan Sverige få åtta nobelpris i litteratur kan Norden väl vara värd en mässa). Därför har också Lyran tema Norden. Och uppmanar en att skriva om tre nordiska favoriter:

Espen Haavardsholm
När Dag Solstad fyllde jämnt för ett tag sen så fick han en park uppkallad efter sej. En gång i tiden var Haavardsholm och Solstad två namn som liksom hörde ihop. Men Haavardsholm har inte ens fått en parkbänk - olika falla ödets lotter (han fick emellertid Aschehougpriset, ett stort norskt litteraturpris, 2006). Jag tycker nog han är lite roligare än Solstad.
Haavardsholm har skrivit ett tjugotal böcker. Varav ett par essäsamlingar och en bok om Aksel Sandemose (han med Jante). Rätt lite av Haavardsholms senare produktion finns på svenska. Jag har mest läst de som finns översatta. Som debuten Munnarna från 1966. Bäst tycker jag fortfarande om Zink, sju läsestycken om det norska samhället.

Olli Jalonen
Jsg har inte särskilt mycket Jalonen i mina bokhyllor då jag har en tendens att ge bort hans böcker. Den underbara Johan och Johan har jag nog gett bort fyra gånger. Han var väl lite mer upphausad här i Sverige på 90-talet men är så vitt jag förstår fortsatt populär i Finland.

Pia Tafdrup

Mellan alltid och aldrig

Mellan alltid och aldrig
är det som tingen äger rum
en andlös sekund
när man minst väntar det
förändras världen

sjunken in i sig själv
på sju hjärtans djup
är det som man plötsligt föreställer sig
en tid då stenar börjar att blöda.

Pia Tafdrup
1983
övers. Marie Silkeberg & Magnus William-Olsson
På danska i diktsamlingen Den inderste zone
på svenska i Tafdrup-urvalet Dagen ditt ljus. Dikter 1981 - 1994
Tafdrup ingick i en våg av spännande 80-talspoeter från Danmark. Hon har fortsatt skriva ett stort antal diktsamlingar, som liksom andas språk. Hennes dikter är andliga och oanständiga och alltid vackra, både på danska och svenska. Förutom urvalsvolymen ovan så finns ett par av hennes samlingar översatta i sin helhet. Hon går också utmärkt att läsa på danska. "och för att det aldrig ska upphöra/skriver jag det här://dina läppar/sökande minna/för att uppfatta himlen//inget annat" (ur dikten "För att det aldrig ska upphöra" ur samlingen Hvid feber).

Mord, elände och en god morgon

"I never will marry" med Kristin Hersh finns på hennes tredje platta Murder, Misery and then Goodnight. Den innehåller Kristin Hershs versioner av gamla folksånger från det nordöstra U.S.A. "I never will marry" har spelats in av Joan Baez och June Carter (och säkert fler Cartrar) och många fler.

På skivan finns bra versioner av "Little Birdie" och "Pretty Polly". Här finns godnattvisor som "Whole heap of little horses" och dansvisor som "Fly around my blueeyed gal".

Albumets tema påminner om Nick Cave & The Bad Seeds Murder Ballads. Även om Hersh är lite muntrare. Och hon gör Down in the willow garden som finns på en av B-sidorna till singlarna till Murder Ballads och som inspirerade Cave till hitten "Where the wild roses grow".

King Vampire och And then reality kicks in - två nya Love and rockets-berättelser av Gilbert Hernandez

Liksom i de två senaste numrena av Love and rockets. New stories så har Gilbert Hernandez med två tecknade serier som lite hör ihop i nummer fyra av det årligen utkommande seriehäftet. Den ena, "King Vampire", är en vampyrhistoria fylld av våld och blod och sex och sånt.

Den andra, "And then reality kicks in", är en lågmäld serie. Där vi möter Fritz, från High soft lisp, nu lite äldre, inte längre läspande, kanske mognare - i ett samtal ett samtal med en före detta pojkvän.

Kontrasten mellan serierna är lyckad. Tyvärr är vampyrrullen rätt seg trots att den har drag av både Sheridan Le Fanus Carmilla och Jean Rollins franska sexploitationsfilmer och får med det mesta man kan önska att en b-film om vampyrer skulle ha. Och den har rätt svaga teckningar, man ser att det är Gilbert Hernandez men det är som en Gilbert Hernandez som förlorat sina svart-vita färger i alltför många tvättar.

"And then reality kicked in" är bättre. Också teckningsmässigt. Här finns ett par rutor som påminner om fornstora Gilbert Hernandez.

Som vanligt är själva tidningen eller albumet utsökt utformat. Men trots omslagsbilden så är det också den här gången Jaime Hernandez och inte Gilbert Hernandez som står för den starkare delen av häftet.
Till skillnad från förra numret så passar Gilbert Hernandez' del bra ihop med broderns bidrag (som jag också kommer att skriva om här). Bägge bröderna Hernandez har gjort serier som vore passande farväl till personer som läsaren följt genom åren.

Den stora amerikanska romanen

One word: Bing! One accurate word and a shower of colored glass following it. Is it MY fault? Ask the french if that is literature.

The Great American Novel är en tunn liten bok. Den kom ut första gången 1923. Och är skriven av William Carlos Williams (vad annat än författare kan man bli med det namnet - föräldrarna borde vetat bättre). Det är en slags parodi på den tidens experimentella romaner med en nypaTristram Shandy. Den handlar om en liten Ford som förälskar sej i en lastbil. Men mest handlar den om den amerikanska litteraturen. Den börjar: "If there is progress then there is novel. Without progress there is nothing. Everything exists from the beginning. I existed in the beginning. I was a slobbering infant." Det är en rolig bok.

After a death av Tomas Tranströmer

AFTER A DEATH

Once there was a shock
that left behind a long, shimmering comet tail.
It keeps us inside. It makes the TV pictures snowy.
It settles in cold drops on the telephone wires.

One can still go slowly on skis in the winter sun
through brush where a few leaves hang on.
They resemble pages torn from old telephone directories.
Names swallowed by the cold.

It is still beautiful to feel the heart beat
but often the shadow seems more real than the body.
The samurai looks insignificant
beside his armour of black dragon scales.

Tomas Tranströmer
1966
övers. Robert Bly

Översättningen finns i 20 poems. Redan vid den här tiden fanns det en till amerikansk poet som översatte Tranströmer. Numera finns alla hans dikter tolkade på engelska, många av dem i flera versioner.
Han ska vara översatt till mer än 50 språk numera. Men man får väl anta att han på de flesta av dem bara finns i urval.

(originalversionen:

Efter någons död

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.


eller i en annan engelsk tolkning, av Robert Fulton:

After Someone’s Death

Once there was a shock
that left behind a long pale glimmering comet’s tail.
It contains us. It blurs TV images.
It deposits itself as cold drops on aerials.

You can still shuffle along on skis in the winter sun
among groves where last year’s leaves still hang.
They are like pages torn from old telephone directories–
the names are eaten up by the cold.

It is still beautiful to feel your heart throbbing.
But often the shadow feels more real than the body.
The samurai looks insignificant
beside his armor of black dragon scales.

Den här finns i 2006 års The Great Enigma där Fulton har tolkat varenda Tranströmer-dikt.)

Citerat från veckans läsning

"Tack för 20 poems, som kom häromdan. Jag gladde mig åt att få se teckningen ("man med fotogenlampa som står på en ren") på omslaget. Jag gillar den bruna färgen, osentimental som hårt bröd. Men det var för mycket beröm på omslaget! Min hustru tycker att det stämmer men själv tycker jag att jag är nr 7 eller 11 på rankinglistan över svenska 1900-talspoeter. De flesta litteraturanmälare i Sverige skulle säga att jag är nr 24 eller 29. Ditt eget anseende är i farozonen! Låt oss glömma alla rankinglistor. Var och en är världsmästare inom sin egen konst."
Tomas Tranströmer i ett brev till Robert Bly den 25e sept. 71, övers. Lars-Håkan Svensson
(blurben på 20 poems säjer att "There have been three powerful poets in Sweden so far in this century: Ekelöf[...]Harry Martinson[...]and Tomas Tranströmer."

"Jag skulle vilja kunna uttrycka detta, och uttrycka det så väl, i så exakta ordalag att det sedan blir onödigt att försöka mer"
Marguerite Duras i "Den ljusbruna anteckningsboken" i Anteckningar från kriget, övers. Marianne Tufvesson

Åtta länkar en lördag

So Far Apart - 24 Hour Comics Day
Rene Engström och Rasmus Gran har på sin parallella dagboksserie So far apart gjort en så kallad 24-timmarsserie - man tecknar 24 seriesidor på 24 timmar (it's a thing). Här är det då 48 sidor. Länken går till del 1 av 6 eller de fyra första sidorna.

"Paul Muldoon" - Gnidkungen kommenterar årets Nobelpris i litteratur
"Muldoon har ej fått nobelpriset
Inte heller Göran Sonnevi eller Pia Tafdrup, eller Paul Celan (han är ju död, men va fan)"
I torsdags skrev Gnidkungen på Facebook: "Lyssnar som alla andra på radio nu om tre minuter. Jag hoppas på Stephen King som nobelpristagare. Eller nån poet soms kriver om kärlek". Jag tror han var åtminstone halvt allvarlig (även om han väl inte trodde att King skulle kunna få det). Det är kanske inte den vanligaste kombinationen av nobelprisfavoriter - Tafdrup och King.

Paul Muldoon gratulerar Tomas Tranströmer
"Sweden should be proud to honor a poet who has meant so much to the rest of us throughout the world". Muldoon själv är dock positiv till pristagaren. Och antar att det kommer att dansas på Stockholms gator.

Tomas Transtromer's Nobel Prize gets a mixed response
Muldoons gratulation hittade jag genom den här genomgången av reaktioner på priset i The Guardian. En av de som kommenteras kallar Tranströmer för en obskyr svensk poet. Obskyr bör nog i det här sammanhanget översättas till icke engelskspråkig.

A visual history of literary references on The Simpsons
Slideshow i The Atlantic med litterära referenser i The Simpsons. Gjorda av de som hat tumblrn The Lisa Simpson Book Club - som i en av de tidiga posterna har med min favoritsekvens ur TV-serien, från avsnittet där Bart blir av med sin själ:
"Bart: I know that’s funny, but I’m just not laughing. [taps head]
Lisa: Hmm. Pablo Neruda said, 'Laughter is the language of the soul.'
Bart: I am familiar with the works of Pablo Neruda." Sagt i en förnärmad ton.

J. Caleb Mozzocco om Grant Morrisons Supergods: What Masked Vigilantes, Miraculous Mutants, and a Sun God from Smallville Can Teach Us About Being Human
"a voodoo-summoned scorpion entity attacks his aura and almost kills him (until he’s visited by Christ in the hospital and bargains away the deadly bacteria in his body). The most attention goes to his infamous Kathmandu visitation by angels/aliens/entities, which enlightened him (and gave him his own superpower, “5-D” vision).
It’s not as crazy as it sounds in summary"

Fiktiviteter om Översättarens anmärkningar av Erik Andersson
Om Anderssons bok om sitt arbete med att översätta Tolkien.

Dikter 1984-2000 av Ann Jäderlund

Jag ser koltrasten stå
Framför mig i fjolårslöven
Vid oss växer lugnt en blå
Blomma ensam tyst i löven
Koltrastfågeln rör sig löven
Rör sig sakta mot det blå
Under blomman rör sig löven
- ur mörker mörka mörkt kristaller

I ett gammalt nummer av tidningen Galago så drev de med Bokmässan. Ett av skämten var att Ann Jäderlunds monter bestod av en asfalterad fyrkant där det låg ett grässtrå. Med texten Som en gång varit äng ovan, titeln på Jäderlunds genombrottsbok från 1988. Det var nåt skämt också med titeln på hennes följande diktsamling - Snart går jag i sommaren ut. Men jag minns inte hur.
Jäderlunds diktsamlingstitlat har fortsatt att vara lite högtravande. Från Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet Himlen är förgylld av solens sista strålar (1992) till Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009). När man väl läst samlingarna brukar de emellertid framstå som helt självklara.

Samlingsvolymen Dikter 1984 - 2000 har en lite mer prosaisk titel. Den kom i MånPocket 2002 (det har kommit ett par till diktsamlingar av Jäderlund (varav en barndiktsamling, sen den här kom ut.)och finns (det är fördelen med MånPocket) fortfarande att köpa. För fyrtio spänn så får man sex diktsamlingar (samt en massa dikter inte tidigare i bokform) av en av Sveriges största verksamma poeter, kanske den största. Sen är originalutgåvorna av diktsamlingarna förvisso snyggare.

I början av sin poetkarriär blev Jäderlund ofta ihopbuntad med andra unga kvinnliga poeter som Birgitta Lillpers och Katarina Frostenson. Det kan man ha invändningar emot. Men de tre första diktsamlingarna hade en del typiska 80-talsdrag. Även om de är bra så är det i och med den fjärde samlingen Rundkyrka och sjukhuslängor... som Jäderlund börjar utveckla en helt särpräglad röst. Hon fortsätter i spåren av de tidigare samlingarna men hamnar på vackrare och märkligare platser än de flesta av 80-talisterna.

Det finns ett starkt sakralt drag hos Jäderlund (och hon skriver också psalmtexter). Länge hade jag svårt för de många Jesusarna i hennes dikter. Men kan jag tåla sånt när jag läser Dante så varför inte med Jäderlund.
Som trots ett visst mörker (en diktsamling i volymen heter mörker mörka mörkt kristaller) inte sällan, liksom en gång Dante, försöker skildra Paradiset.
"Växternas rötter suger upp det sparsamma vattnet/Vi måste drömma mycket och tänka stort" (ur Rundkyrka och sjukhuslängor...)

Air Mail. Brev 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly

Tro mig, Susan Sontag är världens tråkmåns
- Robert Bly i brev till Tomas Tranströmer den 20:e feb 1967

När nu Tomas Tranströmer snart ska fylla 80 år så vill naturligtvis det stora förlaget tjäna en slant. Nu finns det tyvärr inte så mycket av poeten att ge ut. Jag kan hålla hans samlade poesiproduktion i ena handen. Och jag har små händer.

Därför har man också tryckt om brevväxlingen med Robert Bly som gavs ut till Tranströmers sjuttioårsdag. Den danska utgåvan från 2007 ska innehålla brev som inte finns med i den svenska (enligt Aftonbladet). Men man utökar inte den nya utgåvan. Vilket ju gör att man slipper köpa den.

I stället tar jag ut den gamla och bläddrar i den. Den är mycket tjockare än de böcker jag har av Bly och Tranströmer var för sej. Över 350 sidor. Med brev från april 1964 till maj 1990. I det första frågar Bly om han får se några översättningar Tranströmer gjort av Jim Wright och nämner att han läser svenska.

Mycket av breven kommer att handla om översättningar och val av dikter. Bly översätter svenska poeter och undrar om ordet "knäsatt" i en Ekelöf-dikt. Tranströmer är en av flera svenska poeter som översätter Bly.

Jag är som regel inte särskilt förtjust i brevsamlingar. De mest spännande författare framstår ofta som världen tråkigaste i sina brev. Men Air mail är en fängslande läsning. Kanske för att breven är ankrade i deras översättningsförsök.

I och för sej framgår det att de som personer nog skulle kunna tråka ut en om det skulle behövas. Tranströmer beklagar sej en hel del i breven. Över hur politisk Göran Sonnevi (som också översatte Bly) blivit. Bly, som själv under samma period mest skriver dikter om Vietnamkriget, svarar tålmodigt att han inte visste att det var så illa när Tranströmer skriver att BLM förvandlats till en marxistisk pamflett.*
Tranströmer är över huvud taget väldigt upptagen vid vilka priser han får och vad som säjs om honom. Vilket ibland ger ett komiskt men mänskligt intryck.

Det skvallras om kända amerikanska kulturpersonligheter och inte fullt lika kända svenska sådana. Tranströmer rekommenderar Bly en bok av Paul Borum. mest för att Borum skrivit berömmande om dem bägge.

Man kan se en vänskap växa fram i breven och det blir en del om att de borde träffas och att de har träffats och om livet i stort. Och breven fylls med små illustrationer. Ibland för att förtydliga ett svar om ett ord i en dikt.
För mest handlar det hela tiden om litteratur och, som sagt, om översättningar.

Det är i frågorna kring dikttolkningarna som den mest spännande delen av breven finns. Det gås in på detaljer som ger en ett nytt sätt att se på bägges dikter. Och på dikter av Harry Martinson och Ekelöf med flera. De två poeternas förklaringar av diverse ord är i sej kan både bli som små lyriska partier och ibland förvånansvärt prosaiska.

Bly är i Sverige nuförtiden inte längre lika läst som Tranströmer. Men han var minst lika bra en gång i tiden. Här framstår hans dikter kanske som mer släkt med Tranströmers än de egentligen är. Men framförallt han sexti- och sjuttiotalspoesi bör tilltala den som gillar Tranströmer.

Air Mail är en av de bättre böckerna i bägge författarnas bibliografier.

*I kommentarerna diskuterades passagen med att Tranströmer beklagar sej över hur politisk Göran Sonnevi blivit och jag nyanserade lite: "Breven är under flera år (de flesta mellan 68 och 74) Sonnevi dyker upp på flera ställen. Det är en dikt som Tranströmer tycker blivit mer politik än poesi. Men på ett annat ställe pratar han om Sonnevis kvaliteer. Han kallas en 'ärlig sanningssökare'". Jag läste också lite slarvigt vid omläsningen - i avsnittet om BLM så driver Tranströmer snarare med de som kallar tidningen för en marxistisk stenciltidskrift, medan han senare är kritisk till Sonnevis politisering.

(Det blir en repris även i dag. Då jag har en läkarundersökning på dan. De uppmanar en att ts med handarbete eller böcker då undersökningen kan ta ett tag. Jag lutar åt böcker. Också det här inlägget är från april i år och hans 80-årsdag har alltså varit och boken finns att köpa. Kanske kommer den i pocket nu.)

Tomas Tranströmers tio bästa dikter

Tomas Tranströmer är en poet som alla verkar gilla (åtminstone numera - fast föreställningen om Tranströmer som en i Sverige stundom motarbetad poet verkar mest vara en myt). Men han är bra ändå. Vi firar med en lista (som snarare är med tio egentligen rätt slumpmässigt valda dikter av Tranströmer som jag tycker om - men den rubriken har inte riktigt samma schwung)

Air Mail
"Sanningen finns på marken/men ingen vågar ta den./Sanningen ligger på gatan./Ingen gör den till sin."
ur För levande och döda från 1989 (eller "För levade och döda" som den, lite komiskt, kallas på två ställen i MånPocket-utgåvan av Tranströmers dikter - å andra sidan skrev jag nu först "Från levande och döda").

April och tystnad
"Det enda jag vill säga/glimmar utom räckhåll/som silvret/hos pantlånaren." Från Sorgegondolen från 1996 (det är mest de raderna i dikten jag gillar, som helhet sett finns det bättre dikter i samlingen, men den är passande för årstiden).

Det blå huset
Prosadikt från Det vilda torget från 1983. "Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad."

Elegi
"Jag öppnar dörr nummer två./Vänner! Ni drack mörkret/och blev synliga."
Avslutningsdikten i Stigar (för mer om den samlingen se länk under inlägget). Jag tror att utropstecken är rätt ovanliga i Tranströmers poesi ändå finns det utropstecken i tre av dikterna här. Så det är lite underligt valt av mej.

Epigram
"Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv."
(Citerad i sin helhet. Också från För levande och döda - det var den första Tranströmer-samling som jag läste)

Med älven
"Deras cyklar/begravda i grönskan - bara hornen/stack upp." Ur Mörkerseende från 1970)

Nocturne
"Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder/och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken/på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm/försöker ett stort brev tränga sig in förgäves." ur Den halvfärdiga himlen från 1962.

Preludium
Första dikten i den första diktsamlingen - "I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen/som handen griper en solvarm sten." Ur 17 dikter (1954)

Sommarslätt
ur Klanger och spår (1966)

Östersjöar
Långdikt utgiven i egen volym 1974.
"Det händer att man vaknar om natten
och kastar ner några ord snabbt
på närmaste papper, på kanten av en tidning
(orden strålar av mening!)
men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar.
Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?"

Annat om Tranströmer här som kan vara av intresse:
Stigar av Tomas Tranströmer och två poeter till
Om en diktsamling som också innehåller tolkningar av Tranströmer.

Air Mail. Brev 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly
Och du hittar ytterligare Tranströmer-relaterade inlägg om du klickar på tranströmer-etiketten nedan.

(Det här är en repris från tidigare i år när Tranströmer fyllde 80. I april - därav kommentaren om det passande med "April och tystnad". Landets kultursidor skulle ju också kunna reprisera artiklarna från den födelsedagen utan att det skulle märkas så stor skillnad. Och alla hans böcker gavs ut i nyutgåva då. Och då enda vitse´n med nobelpriset är att pristagarnas böcker kommer ut igen så är det ett rätt meningslöst pris. Jag har för mej det finns en volym med hans dikttolkningar, så den kan de ju ge ut igen. Eller om det inte finns en sådan ge ut en. En sån skulle jag gärna ha.)

Svenska Akademien har utdelat årets Nobelpris

"Svenska akademien har utdelat årets Nobelpris till aderton svenska författare som önskar vara anonyma."

Så skriver Tage Danielsson i det "Andra tankeexperimentet: Saker som lätt kunde ha hänt i Tankar från roten. Det första tankeexperimentet är att världspolitiken utspelar sej i Norden - Danmark är U.S.A. (med den norska militanta organisationen De rågblonda pantrarna), Sverige Sovjet och det röda Lapplands ledare simmar tvärsöver Torne älv.

Det tredje tankeexperimentet är att män är kvinnor och vice versa (det bästa man kan säja om den är att den åtminstone är rätt kort - vissa saker åldras sämre än andra)

Jag har boken i Samlade Tankar från roten som också innehåller senare och sämre tankar. Bland annat en hyllningsdikt till Alva Myrdal. Men ursprungs-Tankar är rolig och innehåller charmiga illustrationer av Per Åhlin. Och tanken: "Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas väl bäst av den enkla sanningen att det finns få 75-åriga gruvarbetare som kan klå Marcus Wallenberg i tennis."