Alan Moore och Marvelman

Det första avsnittet av Alan Moores serie Marvelman har årtalet 1956 överst på första sidan. Efter det följer ett lättsamt äventyr med en trio leende superhjältar som med största lätthet besegrar en grupp tidsresande skurkar från 80-talet. Allt tecknat i glad 50-tals serietidningsstil. Men sista sidan är en närbild på Marvelmans ansikte. Varje ruta kommer närmare. Den femte rutan är en närbild på hans öga. Den sista åttonde är svart med en vit oformlig prick mitt i: pupillen. Under bilderna står ett Nietszche -citat (översatt till engelska): "Behold...I teach you the superman. He is this lightning...He is this madness".

I nästa avsnitt av serien (ursprungligen först i nästa nummer av tidningen Warriors befinner vi oss enligt kapitlets rubrik i 1982 (det år serien först kom ut, alltså nutid). Nu är teckningarna i realistiskt stuk. Vi följer den medelålders lätt överviktige reportern Michael Moran. Han störs av drömmar där han flyger. När han vaknar känner han som om det är ett ord han borde komma ihåg. Under en demonstration dyker det upp terrorister. Han ser ordet atomic i spegeln och minns ordet: KIMOTA. I ett blixtsken förvandlas han till Marvelman.

När han kommer hem till sin fru så berättar han om de äventyr han hade som Marvelman under 50-talet. Hur han kämpade mot monster och drakar. Hon skrattar. Och han inser när han säjer det högt att det låter löjligt. Ändå kan han nu komma ihåg vad han hade glömt i så många år. Att han fick ett ord som öppnade universums hemligheter av en vetenskapstrollman. Och han minns Young Marvelman och Kid Marvelman. Men det verkar ingen annan göra.

Marvelman var från början en kopia av Kapten Marvel som ersatte denna i brittiska serietidningar när den hade slutats produceras i staterna. Den serie som öppnar Alan Moores version av serien är, förutom sista sidan, en faktisk serie från 1956. Moore bygger in själva orimligheten i de här gamla 50-talshistorierna i berättelsen. Gör de till gåtan i historien.

Marvelman skrev Moore ett par år innan Watchmen och det han brukar säjas ha gjort med (eller mot) superhjältegenren i den serien gör han till stora delar redan här. Marvelman är inte som till exempel Doktor Manhattan enbart en analog av en tidigare figur tan är på en gång den Marvelman som fanns på 50-talet och en stark felläsning av densamma.

Moore tar upp och ger nya vinklingar på flera aspekter av superhjälten och superkrafterna. Det som oftast nämns är hur han låter de traditionella slagsmålen i genren få en mer våldsam utgång än i de gamla Stålmannen-tidningarna. I ett avsnitt jämnas London med marken medan två personer med superkrafter slåss. Men serien handlar också om hur denmedelålders Moran känner sej otillräcklig jämte sitt alter ego.

Serien är inte perfekt. Om man stör sej på Moores stundom violetta prosa kan man här se att den fanns redan i början av karriären. Men stundom är den här också väldigt vacker. Det finns stilla partier, som ett nummer, tecknat av Rick Veitch, som skildrar en förlossning. Teckningarna är inspirerade av Lennart Nilssons fotografier.

Mot slutet tar serien en delvis utopisk vändning. Något som Neil Gaiman skulle komma att fortsätta undersöka under sin tid på Marvelman. Serien gick från början i Warrior samtidigt med V för Vendetta och kan säjas utgöras av två sidor av samma mynt. Utopi/dystopi, Stålmannen/Läderlappen, upplyst despot/frihetskämpe.

Alan Moores Marvelman fortsatte att gå som egen tidning i USA under namnet Miracleman när tidningen Warriors lades ner. Den finns samlad i tre album. Dessa kan vara svåra att få tag på. Rättighetsfrågor av ett rätt komplicerat slag har hindrat serien från att komma i nya upplagor. På senare tid har serien uppmärksammats därför att Marvel köpt rättigheterna till Marvelman, karaktären, av den ursprungliga Kapten Marvel-plagiatorn. Det finns inget som direkt ger de rätt att publicera Alan Moores Marvelman. Det är möjligt att deras införskaffande av karaktären i framtiden kan leda till att albumen kommer i nya utgåvor. Men det lär i så fall dröja.

I feel kind of basic today - Om High Fidelity och listor

I High fidelity, både i romanen av Nick Hornby och i filmen av Stephen Frears (jag har bara sett filmen, varför läsa en bok när den finns som film), så spenderar de dagen i skivaffären genom att sätta ihop Topp 5-listor. Huvudpersonen fortsätter att beskriva sitt liv genom dessa listor även i resten av historien.

Bland listorna (som så vitt jag förstår är ännu fler i romanen) finns de fem bästa låtarna om döden (utan att ha med "O Death" med Camper van Beethoven, underligt nog) de fem musiker som kommer att skjutas när musikrevolutionen kommer och i en scen där hjälten säjer att han "feel kind of basic today": de bästa fem första spåren på första sidan av ett album (han väljer "Janie Jones" med Clash, "Lets get it on" med Marvin Gaye, "Smells like Teen Spirit", "White Light/White Heat" med VU och en låt av Massive Attack - listan hånas med rätta av hans kamrater)

I alla fall - jag känner mej också rätt enkel denna fredagsmorgon. Så här kommer min lista över Top 5 spår ett på sida ett:

"Creep in the cellar" med Butthole Surfers från Rembrandt Pussyhorse
"Mercy Seat" med Nick Cave & The Bad Seeds från Tender Prey
"Lather" med Jefferson Airplanes från Crown of creation
"Teenage Riot" med Sonic Youth från Daydream nation
"Amsterdam" med U.N.P.O.C. från Fifth column

(Det är antytt i filmen att huvudpersonens ständiga listgörande är, om inte en orsak till, så åtminstone ett symptom på att han är en omogen skitstövel. Det här är mitt femtionde inlägg i listkategorin.)

Liking what you see: a documentary av Ted Chiang

my friends and I used to watch movies and try to figure out who was the really good-lookingand who wasn't. We'd say we could tell, but we couldn't really, not by looking at their faces. We were just going by who was the main character and who was the friend; you always knew the main character was better-looking than the friend.

På ett amerikanskt collage i den nära framtiden ska det röstas om man ska kräva att eleverna ska ha calli. En procedur som gör att man inte ser om en person är vacker eller ful. Ted Chiang berättar historien genom att låta olika personer yttra sej om valet och proceduren. En av de som får flest stycken är förståreleven Tamera som bott i det samhälle i närheten av skolan där proceduren först blivit norm. Hon ser fram emot att stänga av callin nu när hon fyller arton. Flera andra för och emot denna framkallade oförmåga att se skillnad på fula och vackra får uttala sej.

Det här sättet att berätta en historia med många olika röster är rätt vanligt inom SF. Men används oftast för rent satiriska noveller (som i Norman Spinrads "The National Pastime"). Och Chiangs novell befinner sej stundom i närheten av satiren men frågan ses inte direkt som löjeväckande. Det finns en motivering till formen i undertiteln "A documentary", vad vi läser är soundbytes för en dokumentär om valet, något som inte är så vanligt.

Detta gör det möjligt för Chiang att på ett smidigt sätt visa olika aspekter av frågan. Liksom att få in vetenskapliga utläggningar om hur processen går till utan att det känns krystat.

Tamera bestämmer sej för att stänga av sin calli och upptäcker att hon är vacker. Hon får också reda på att hennes före detta pojkvän, som hon fortfarande är förälskad i är ful. Detta får henne att tro att hon kanske kan få honom tillbaka om hon övertygar honom om att stänga av sin calli. Den här delen av novellen är den svagaste. Chiang har ibland kritiserats för svaga personskildringar. Det är inget jag tänkt på i andra noveller av honom men här så förmår inte Tamera och hennes kärleksbekymmer ankra berättelsen som den borde.

"Liking what you see: a documentary" var den enda nya novellen i Ted Chiangs första, och hittills enda, novellsamling Stories of your life and others. Han var ett redan i stort namn i genren när samlingen kom ut. Merparten av de övriga novellerna hade hyllats. En anledning till Chiangs stora framgång inom SF-fältet är att han varken kan säjas självklart skriva mjuk eller hård SF. ("Hard science fiction" brukar säjas inrikta sej på att spekulera kring en vetenskaplig idé, medan mjuk SF väl är mer som vanlig litteratur. Eller nåt.)

Ett annat är helt enkelt att han skriver väl och har om inte direkt nya idéer ("Stories of your life" som ett exempel tar delar av sin premiss från Slakthus 5) så nya vinklingar på de gamla bekanta idéerna. Hans noveller vad SF-entausiaster brukar påstå att science fiction är. "Liking what you see" är kanske inte en av hans bästa men liksom dem lyckas den med att för några ögonblick få vad vi tar för självklart att för några ögonblick framstå som främmande.

LITEN SÅNG OM DEN FÖRSTA ÅTRÅN

En grön morgon
ville jag vara hjärta.
Hjärta.

Och en mogen kväll
ville jag vara näktergal.
Näktergal.

(Själ,
tag apelsinens färg.
Själ,
tag kärlekens färg.)

En levande morgon
ville jag vara jag.
Hjärta.

Och sent en kväll
ville jag vara min röst.
Näktergal.

Själ,
tag apelsinens färg!
Själ, tag kärlekens färg!

Federico García Lorca
övers. Lasse Söderberg

Mad World och de två Donnie Darko

Tidigare idag slötittade jag på TV och råkade vandra in på Amerian Idol. Där en av deltagarna sjöng "Mad World". Lite skamset tyckte jag att det lät rätt bra. Om det här gör mej mesig eller väldigt mesig kan man diskutera.

"Mad World" är en Tears for fears-låt från 1982 som väl idag mest är känd i Gary Jules och Michael Andrews version. Deras cover finns mot slutet av Donnie Darko, i en montagescen där man får se flera av filmens personer och till sist Donnie själv innan han leende dör. (Att denna scen, i en annan tidslinje än resten av filmen, ackompanjeras av en cover på en 80-talslåt - in misprison - medan resten av soundtracket är fyllt med spår inspelade på 80-talet kan vara värt att notera.

Efter att jag första gången hade sett filmen ville jag gärna höra låten igen. När jag väl gjorde det upptäckte jag att den inte var en sång i min smak (vilket inte heller originalversionen är, Tears for Fears är inte mitt 80-tal.) När jag hörde den under den här scenen tyckte jag den lät jättebra. Vilket ju snarare är för att Rickard Kelly, filmens regissör, använder sången så pass väl.

Scenen där "Mad world" (med raderna: "And I found it kind of funny/I found it kind of sad/The dreams in which I'm dying/Are the best I ever had") spelas gör mycket för att få filmens slut att kännas riktigt ur en känslosynpunkt. Vilket är extra viktigt i Donnie Darko då det rent logiskt inte riktigt håller.

Det finns tre versioner av Donnie Darko. Mellan två av dessa är skillnaden rätt liten. Men den skillnad som finns har att göra just med soundtracket. När filmen visades i Sundance spelades INXS "Never tear us apart" i inledningsscenen. Scenen är också klippt för att efter den låtens rytm. Sen visade det sej att man inte hade råd med låten. Och istället öppnar filmen på den vanligaste versionen med Echo & The Bunnymens "The Killing Moon" (förvisso en bättre låt, men den finns med under festscenen i Sundanceversionen - liksom i Director's cut). Även i "Killing Moon"-cutten så fungerr scenen som motpol till "Mad World"-scenen.

Den tredje versionen är en så kallad Director's cut. Vilket väl egentligen här inte betyder det det brukar menas betyda. Kelly ska ha mestadels haft kontroll över filmen. Förutom kanske längdfrågan (som de flesta Director's cut är den betydligt längre. Den enda Director's cut jag känner till som är kortare än originalet är Peter Weirs Picnic at Hanging Rock).
I stället verkar detta att ingen riktigt begrep vad Donnie gör i slutet med flygplanen eller vilka reglerna för filmens tidresande egentligen är ha bekymrat Kelly. Han la bland annaqt till utdrag ur en bok om tidsresor som förekommer i filmen. På sätt och vis ändrade han filmen från skräck till science fiction. Ingen av dessa genrer är i sej bättre än den andra.
Men där original-Darko haft premissen tänk om en psykotisk tonårings syn på världen var den sanna, något som också ger filmen ett slags frikort när det kommer till det logiska, så ställer Directorcut-Donnie den mindre intressanta frågan om vi är styrda av krafter utanför vår kontroll (bägge versionerna har bitar av båda delarna, men betonar de olika).

När Donnie Darko räddar världen i slutet av den första versionen så gör han det trots att han (som Jesus i Scorseses Kristi sista frestelse) ett tag vill välja annorlunda. I Director's cutversionen är det uttalat att han aldrig hade någon chans att göra ett annat val. Tidsresor och särskilt tidsparadoxer kan användas för att diskutera determinism. Men determinism blir mindre intressant, ur intrigsynpunkt och filosofiskt, om man slår fast att den råder istället för att låta det vara en av flera möjligheter.

Director's cut-versionen är inte helt utan förtjänster. En och annan av de nya scenerna fungerar bra. Och att resultatet blir så pass annorlunda, samtidigt som den första versionen finns kvar, gör att man får en film till. Men när "Mad World" spelas i den versionen så saknas den paradoxalt triumferande känslan från den riktiga versionen.

Nio vid regnbågens slut

Snöflingor har Gay-tema som färgtema idag. Egentligen ska man fota sina böcker men jag nämner istället nio böcker på temat som jag har och tar omslag från internet när jag hittar.
Small favors av Colleen Coover
Undertiteln är "Girly Porno Comic", men det är den enda erotiska serie där ordet bedårande dyker upp i ens huvud när man ska beskriva den.
Eclogues av Guy Davenport
Davenports berättelser är sällan öppet homosexuella men har oftast ett stråk av homoerotik. Det här omslaget är inte på utgåvan jag har. Men passar temat.
1984 av Samuel Delany
Brev skrivna av Delany 83-85. Skildrar bland annat hur AIDS, som man ännu inte riktigt vet vad det är, påverkar livet för en cruisande newyorkbo.
Lost Girls av Melinda Gebbie och Alan Moore
Dorothy från Ozböckerna, Alice från underlandet och hon från Peter Pan på nya spännande äventyr.
På Sirius finns det barn av Lorca
Lorca skrev sällan direkt om sin homosexualitet. Inte heller i denna samling barndikter.
Låta sig hända av Lotta Lundberg
En tyskalärarinna inleder ett förhållande med sin elev.
Honmänniskan av Joanna Russ
Delar av romanen utspelar sej på en värld med bara kvinnor. Homosexualitet är ett viktigt tema i Russ författarskap.
Heartburst and other pleasures av Rick Veitch med Alan Moore och S. R. Bissette
Den här samlingen av Rick Veitch-serier innehåller bland annat den första versionen av Alan Moores "The Mirror of Love", en homosexualitetens historia.

(red. Juan Gotisolos Förbjudet område glömde jag. Om hans uppväxt.

Böcker som TV-serier

På frågan om en lyckad TV-serie på enkäten i söndags så vart det visst meningen att det skulle vara en baserad på en roman. Något jag missade. Även om det första avsnttet av mitt TV-val Comic Strip Presents: "Five go mad in Dorset" ju är en parodi på Vi Fem-böckerna.

Det fick mej ialla fall att fundera på det här med TV-versioner av böcker. När det diskuteras filmatiseringar av böcker på nätet är det vanligt att någon anser att boken istället skulle bli TV-serie. Då för att få med allt. Idén att TV-versioner, genom att vara längre, har en större chans att vara trogna förlagan verkar vara vanlig.

Medan de faktiska TV-versioner av romaner som finns i sinnesvärlden brukar skilja sej en hel del från förlagan. Att en adaptions värde kan direkt mätas i dess trohet till förlagan är väl också fel.

TV-serier åldras ofta sämre än filmer. Hedebyborna, byggd på Sven Delblancs Åminne-böcker mindes jag som en bra serie*. Men jag såg om ett par avsnitt nu och de kändes väldigt långsamma. Medan böckerna håller väl.

Det finns många olika sätt som en TV-serie kan förhålla sej till den bok den bygger på. Nedan tar jag upp fem TV-serier som är baserade på böcker. Det här är inte en topp 5-lista, även om jag tycker alla fem serierna är bra.

Berlin Alexanderplatz
Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins roman med samma namn utnyttjar till fullo sitt medium. Ett kortspelsparti hopmixat med berättelsen om Job som är ett av bokens bästa stycken får ett större utrymme i Fassbinders version än i originalet. På ett sätt som knappast skulle fått rum i en långfilm.

Boondocks
Aaron McGruder som gjorde dagsseriestrippen The Boondocks är själv med i den tecknade TV-varianten. Liksom skämtseriestrippen så följer TV-serien två svarta bröder. Den nioårige Riley dras till Gangstah-kulturen medan storebrodern Huey är radikal. Den här sortens adaptioner när karaktärer och koncept snarare än intrig överförs är rätt vanlig.

Ray Bradbury Theatre
Medan den här serien från 1985 hade en filmad novell av Bradbury i varje avsnitt. Bara en eller två säsonger gick på svensk, och av de minns jag egentligen bara avsnittet "The Crowd" såsom riktigt bra. Inget försök gjordes till att knyta ihop novellerna förutom att Bradbury själv presenterade dem. Den här sortens serier är inte helt ovanliga. Det har funnits en Vonnegut och en Stephen King. Och Roald Dahl. TV-serier med fristående avsnitt som Twilight Zone eller Masters of Horror (med bland annat en mycket svag version av James Tiptree Jrs The Screwfly solution) bygger oftare än inte sina avsnitt på noveller.

Casanova
Casanovas memoarer är omfångsrika. Dennis Potters TV-serie stuvar om en del av händelserna och låter Casanovas flykt från ett fängelse bli till bas för historien.
Det har gjorts många Casanova-filmatisderingar. Också som TV-serier. (Den med Doktor Who i huvudrollen var inte särskilt bra.) Man kan diskutera i hur hög grad de egentligen bygger på Casanovas egen bok.

Fingersmith
Ofta ser vi TVserier eller filmer istället för att läsa boken. Sarah Waters har gjort sin karriär på att hon sett att de viktorianska kärleksromaner som alltjämt är populära saknar lesbiska sexscener och sen skrivit egna varianter som ser till att rätta till denna brist. Jag har aldrig kännt något större intresse att läsa henne. Hon brukar få rätt goda recensioner. Och TV-serien Fingersmith som bygger på romanen med samma namn tyckte jag var riktigt bra. Den tillhör också de adaptioner som anses vara trogna. Alltså slipper jag läsa boken.

* Hedebyborna lär dock ha skrivits ner av kritiker på sin tid. Som det står om i Slutord: "Men bland sjuka medborgare i salen råder stor ovisshet, tills sanningen yppas en dag - han har skrivit di där serierna för TV!
Är det du som skrivit om Hedeby och Farmor, undrar Svensson.
Det kan inte förnekas.
- Ja, det var jävligt bra, gumman och jag såg alltihopa.
- Jaså, ja, men kritiken var ju inte så nådig.
- Vadå kritik?
Jag måste berätta för Svensson om de rutor och tidningsspalter där TV bedöms, om mediakritik och kultursidor.
Han lyssnar klentroget.

Man måste vara cynisk

Här nedan kan du se In the Colonnades från svensk tv 1987:

Även som trettonåring tyckte jag de såg rätt fåniga ut. Speciellt sångaren. Det är inte sångaren som intervjuas. Han var väl inte lika välartikulerad som den som talar i klippet. I slutet kan man höra början av "Total Destruction", en låt som fortfarande är hyfsat bra. Medan "Kill the sun" - som låter likadant fast sämre, får större utrymme.

Ii

Inte så många band på I men rätt många skivor då
Imperiet
ju gav ut en del. Skivorna är ojämna, men det finns en stor variation. Jag tror få människor har samma tio bästa Imperiet-låtar.

Jag lyssnade genom de kronologiskt. De tidigaa är de jag uppskattar mest. Då de har Stry. Rymdimperiet-maxin, med tre låtar av fyra skrivna av Stry Terrarie är höjdpunkten i Imperiets diskografi. Men redan på Imperiet-minin så låter den enskilda Stry-låten "Jag kan inte leva utan dej" inte riktigt som om den hör hemma på skivan. Stry kom ju också att lämna bandet och bilda Babylon Blues som gjorde de två bästa svenska 80-talsalbumen.
"Jag kan inte leva utan dej" är ändå en av de låtar som skulle finnas på min de tio bästa Imperiet-låtarna-lista. Med den inledande raden "Det är så tomt, jag skjuter flugor med luftgevär" och den på en andra versen inledande "Det är så tomt, jag läser böcker jag inte förstår". Man ser framför sej hur Stry sitter uppkrupen i en fotölj med ett luftgevär och en kopia av Roman Ingardens Det litterära konstverket. lyssnande till flugornas parningsläten.

När In the Colonnades första självbetitlade kom 1986 tyckte jag det var det tyngsta som fanns. Mina öron försöker tala om för mej att skivan inte riktigt håller - men tolvåringen inom mej vet att sånt prat är lögn och förtal; WE SAY TOTAL DESTRUCTION.

Barndom X 3

Temat för Lyrans trio är i dag barndomskildringar.

Hungerbarnen av Heidi von Born
Första i en svit böcker. Handlar om ett syskonpar, bror och syster i 50-talets Stockholm. Ständigt hungriga. von Born är bra och detta är en av hennes bästa.

Barnhemmet av Giménez
Seriealbum. Skildrar barnen i ett barnhem under Francotiden. Bland det hemskaste man kan läsa. Rekommenderas.

Barndom av Jan Myrdal
Jan Myrdals persona och att föräldrarna är Gunnar och Alva Myrdal kan skymma hur pass bra Barndom och de två följande jagböckerna faktiskt är.

Tonårsjesus

Då kom han från himlen en Atombombsdag
Han red en elektrisk vit svan
- Imperiet

Under gårdagen sitter jag och läser i The New Adventures of Jesus (se bild) av Frank Stack, eller Foolbert Sturgeon som han kallade sej när serien var ny, samtidigt som jag lyssnar på Blå Himlen Blues. "New Adventures of"...-biten i titeln på Stacks klassiska satir får mej alltid att associera till de här kitschiga TV-versionerna av Tarzan och Robin Hood med mera i Xena och Herkules efterföljd, som gärna hade en titel i stil med "New Adventures of Sancho Panza".
Och när spåret "Tonårsjesus" kommer på så får det mej att fundera - varför gör de inte en TV-serie med Jesus som tonåring som de gjort med Kung Arthur i den där brittiska Merlin?

De skulle kunna ta en del av hans bästsäljande äventyr och placera de i människogossens ungdom. Som de där demonbesatta grisarna - han kan ju ha fajtats med såna redan i tonåren (eller åtminstone med griskultingar). Tempelhistorien borde också kunna äga rum under dessa år. Blanda och ge bland myterna.
Låta honom ha plågsamma minnen av hur han dränkte tre rikemansbarn innan han lärt sej att kontrollera sina superkrafter. Det skulle ge lite lagom angst till det hela. Hans ambivalenta hållning till sitt öde kunde göras som en blandning mellan Buffy och Omen.

Så kan man låta hans bästa vän heta Judas, för att få den där klassiska tragiska ironin á la Smallville. Och grannflickan kunde heta Maria Magdalena. The Comic Relief-karaktären torde bli Tomas (med catchphrasen "I'll doubt it").

Det är egentligen underlgt att det inte redan finns en New Adventures of Teenage Jesus på TV. En copyrightfråga säkert.

Amerika finns inte och andra Barnsliga historier av Peter Bichsel

Jag har historien från en man, som berättar historier. Jag har sagt honom flera gånger att jag inte tror på hans historia.
"Ni ljuger", har jag sagt, "ni luras, ni fantiserar, ni skojar."
Det gjorde inget intryck på honom. Han berättade lugnt vidare, och när jag ropade: "Ni lögnare, ni skojare, ni fantast, ni bedragare!" då såg han länge på mig, skakade på huvudet, log sorgset och sade sedan så tyst, att jag nästan skämdes: "Amerika finns inte."

Peter Bichsels novellsamlingen Barnsliga historier från 1969 innehåller sju berättelser. Dessa är riktade till barn. Men de påminner i tema och också språk om annat Bichsel skrivet. Även om språket är enklare. Och historierna "Jag kan hälsa från Jodok" och "Jorden är rund" har rätt sorgsna slut men framstår nog som mörkare för den vuxne läsaren.

I "Jorden är rund" tänker en gammal man över allt an vet "och han visste samma saker som vi". När han kommer till att jorden är rund så inser han att han vet att jorden är rund. Men han tror inte att jorden är rund. Så han måste pröva om jorden är rund. Genom att gå rakt fram åt ett och samma håll tills han kommer tillbaka till samma plats igen.

"Ett bord är ett bord" handlar om en annan man som börjar att ifrågasätta varför saker och ting heter en sak och inte en annan.

Höjdpunkten i samlingen är "Amerika finns inte". I den blir pojken Colombin hovnarr åt den spanske kungen. Han säjer att han ska upptäcka ett land. Hela hovet skrattar åt honom. Han gömmer sej i skogen i veckor och påstår sen att han upptäckt en kontinent. En annan sjöfarare, Amerigo Vespucci, åker ut för att hitta landet. Också han påstår, med en blinkning åt Colombin, att kontinenten finns. "Och när två berättar för varandra om Amerika, blinkar de än idag till varandra(...)och alla berättar om sådant som de kände till redan före resan; och det verkar ju mycket misstänkt."

Novellerna kan ibland påminna om Borges men enklare och mer medkännande. Som svensk tänker man också på Slas.

Bichsel är så vitt jag förstår en populär författare i sitt hemland Schweiz. Men på svenska finns förutom Barnsliga historier bara två böcker till varav den ena är en föreläsningsserie om litteratur. Samt den korta artikeln "Engagemang" i Skeptisk Antologi, red G. Antonsson & E. Fylkesson. Just "engagemang" är väldigt bra, men allt jag läst av Bichsel (vilket är lika med det som finns på svenska) är bra.

Söndagsenkäteri, söndagsenkätera

Snöflingor bland regndropparna har en enkät denna söndag (som hon ger den melankoliska undertiteln "sent i juli"):

En författare som är värd mer uppmärksamhet: Stefan Themerson

En överskattad författare: Mare Kandre

En lyckad filmatisering: Jag har en lista på 10 bra såna här. En som inte finns med på listan som jag såg om nyligen är Trainspotting som är väldigt skicklig just adaptionsmässigt sett.

En lyckad tv-serie: The Comic Strip Presents

En bok jag lärt mig något av: En hel del kunskap om valar och valfiske kan man få från Herman Melvilles Moby Dick. Visserligen lär den utgöras av till största delen felaktiga fakta. Men den känns riktig vilket är det viktiga.

En må bra-bok: En underbar torsdag av Steinbeck.

En bok jag gärna ger bort till ett barn: Om barnet har nått självläsande ålder (och inte är dumt): Midnadt, en riktig rövarhistoria av Randolph Stowe.

Av författarna som kommer till Internationell Författarscen i höst är jag mest nyfiken på: Det här är ju i fel stad. Men Olga Tokarczuk har stått på min läslista ett tag.

Åtta länkar en lördag

Utdrag ur en av Grant Morrisons första serier i Near Myths 2. Skriven och tecknad av Morrison 1978. All vår början och allt det.

Grant Morrison har nyligen sagt i en intervju att han inte läser indieserier. Kanske läser han inte ens Seth som uttalar sej om gamla klassiska serier som Floyd Gottfredsons Musse Pigg och Harvey Kurtzman i denna Onionartikel.

Seth är en av de ledande kanadensiska serietecknarna. Med verk som It's a good life if you don't weaken och Wimbledon Green (som Weltklasse Serier skrev om nyligen.)

Om man tycker att Seths serier är för finstämda så kan man säkert hitta något som tilltalar en i Chris Sims De 40 våldsammaste serierna genom tiderna.. (Fast Seth fick stryk av skinheads i första numret av hans enmannatidning Palooka-ville. Så våld har en plats även i den högre seriekulturens sfärer.)

En serie som är känd för att vara något våldsam är Alan Moores Marvelman (ibland kallad Miracleman. Serien har länge legat i copyrightlimbo. Men nu har Marvel köpt upp rättigheterna till karaktären. Vilket bör innebära att Moores album i serien kommer ut igen. Neil Gaiman gjorde uppföljaren och hans variant av karaktären tillhör det bästa han gjort i serietidningsväg. Särskilt numret med Andy Warhol-klonerna. I många år har Gaiman sagt att han gärna skulle slutföra serien om han fick chansen. Men möjligen har det gått för många år.

Archival girls av Richard Kern. 13 gamla foton av Kern med hans kommentarer. (Merparten av fotona är nakenstudier.)

"Min manlighet prövas ofta" på Tankar från en gödselhög:

Sen visa hon en annan burk. Med en gräsklippare på
Jag såg en större burk och sa att man kan kanske ta den för den har oxå en gräsklippare på etiketten. Nja förklarade hon, det är en bilmotor på bilden

Förra fredagen var filmaffischfredag Polanskiaffischfredag på Final Girl.

hå

Bostaven H är avklarad i mitt vinylprojekt. Kort om några av skivorna jag lyssnat på:

Alf Hambe är rätt bra om man kan komma förbi att han låter högtidligt trubaduraktig eller alfhambesk, som det också heter.

Headless body in a topless bar är den enda av mina Die Haut-skivor jag spelar ofta. Och då bara halva. Den halvan jag inte brukar spela är instrumental. Men bra. Andra halvan har Nick Cave, Mick Harvey, Kid Congo Powers och Anita Lane. Mick Harveys "Sad dark eyes" är bäst.
Burnin' the ice med Nick Cave & Die Haut gavs för nåt år sen ut på CD. Då sas det i pressreleasen att skivan försvunnit i Nick Cave-samlardjungeln.Men jag tycker den är ätt lätt att hitta i hyllan. Inga andra Haut är särskilt bra.

Hedningarnas första råkade jag spela på 45 varv. Det tog flera spår innan jag märkte detta. Den var mycket bättre på rätt hastighet.

Mina Billie Holiday låter inte så lika varandra som jag trodde.

Lars Hollmer spelar jag ofta. Alla efter varandra lyssnade jag senast igenom efter Hollmers död i slutet av förra året. Han var en av de stora.

När man spelar alla Hoola Bandoola-skivorna så slår det en att varje album hade en distinkt egen ljudbild. Bästa låten är ändå från första "Vävare-Lasse" - en djärv uppgörelse med feodalismen.

Nikki Sudden & Rowland S. Howard - Kiss you kidnapped charabang är en bra skiva som man spelar sällan då det är dålig bakgrundsmusik.

Det finns inget mörker, min dotter, mörker är stulet ljus

Maria Hörnelius skiva Det finns inget mörker. kom ut 1976 på Proletärkutur. Det var KFMLr.s bokförlag som också gav ut en del skivor. Proletärkultur hade en rätt bra nyutgivning av klassisk arbetarlitteratur. Deras egna proletärförfattare var sällan särskilt bra. Och Hörnelius skiva är den enda av deras skivor som så vitt jag vet fortfarande håller att lyssna på.
Låten vars refräng gett namn åt skivan heter "Brödupproret". Den är skriven av Kent Andersson och Sven Eric Johansson och skildrar brödupploppen 1917 ur en moders perspektiv. "Det finns inget mörker, min dotter./Mörker är stulet ljus./Stjäl krämarn ljuset ifrån dig/Så bryt dig in i hans hus". Akten att stjäla mat ur förråden höjs till en mytisk prometheansk handling i denna vackra visa där desperation går över i hopp och moll i dur.

Hörnelius är skådespelerska vilket går att höra. Det var inte ovanligt att skådespelare spelade in skivor på den tiden. Teaterpjäser innehöll också gärna sånger. Här finns en Brecht med. En av Eislers och inte Weills och det är också mer Eisler än Weill över plattan. Det är faktiskt en hyfsat jämn skiva. De flesta spåren är bra. Ett har text av Moa Martinsson, ett annat är den gamla hitten "Visst tusan är vi kvinnor". Men de två av Andersson/Johansson står ut (Hörnelius spelade in de på nytt förra året till skivan En sång för Kent.)

Det andra spåret med text av Kent Andersson heter "Eva i paradiset" och ormen och Evas parti: "Bättre att leva på jorden vis/än naken och dum i ett Paradis". Och refrängen går: "fast Djävulen sjunger med giftig tunga/så sjunger han fan så rent." I valstakt.

Sauermugg Redux - misantropiska monologer av en norsk "demonförfattare"

Omslaget till den svenska utgåvan av Sauermugg Redux är gräsligt bjärt orange. Den är utgiven av Vertigo förlag som alltid haft en stor dos av kitsch i utförandet och lanserandet av sina böcker. MyCket av deras utgivning är tillräckligt intressant att man kan överse med detta. Men tyvärr verkar innehållet här stämma med utförandet.
Sauermugg är en ändlös räcka monologer. Misantropiska och misogyna. I bland är det smått lustigt. Ett av styckena lyder, i sin helhet: "Kvinna, ditt namn är Pol Pot." Men det hela får en att fundera på hur den gamla "Bunta ihop de och slå ihjäl de"-sketchen skulle ha fungerat om den var 250 sidor lång.

Det är lite mer variation än så. Boken saknar egentlig intrig men redogör för ett antal nihilistiska upptåg som Sauermugg har för sej. Och berättar minnen från hans barndom ofta av en sexuell karaktär. Inramat med bekrivning av hans förhållande med en kvinna vid namn Filla.

Så tillvida påminner det lite om Sture Dahlströms två romaner om Karl Andersson (Tango för enbenta och Huggormens tid) men där det hos Dahlström finns en burlesk energi i beskrivningarna av Anderssons ungdomsbedrifter så är hos Sauermugg det sexuella helt utan glädje. Han beskriver vid ett tillfälle hur han i fjortonårsåldern får känna på en jämnårig flickas kön. Och jämför känslan med att sticka fingret i ett ruttet äpple.

"Redux" heter boken därför att den innehåller ytterligare femtio sidor med Sauermuggs funderingar jämfört med den första norska romanutgåvan. Var dessa stycken börjar framgår inte i utgåvan. Vilket känns lite slarvigt. Femtio sidor extra är också det sista romanen behöver.

Sæterbakken är en omskriven norsk författare. En roman som Vertigo utgivit senare har i Sverige fått god kritik. Styckena är hyfsat välskrivna. Den är inte direkt dålig. Den är inte direkt någonting.

Jag dricker kaffe på alla raster / röker John Silver, har alla laster

Min genomlyssning av mina vinyl gör att jag lyssnat på en del skivor som jag inte tänkt på på flera år. En av dessa är Huntington Band, det självbetitlade enda albumet med göteborgsgruppen ledd avDennis Huntington - som tidigare varit med i Love Explosion.

Huntington Band tillhör de band som inte tjänade på att man skulle sjunga på svenska. Flera av låtarna är musikaliskt rätt roliga även om det är för många instrument som trängs på varje låt. Men texterna når sällan över den pekorala nivån. Störst skillnad kvalitetsmässigt mellan musik och text råder i spåret "Det kan vara en vän", som om man bara intalar sej att man inte förstår vad de sjunger (vilket inte kräver så där jättestor föreställningsförmåga då den är på göteborgska) är riktigt bra.

En del strofer har dock en viss naivistisk charm som de i rubriken från "Håll mig hårt". En låt där bandet följer Nationalteaterns signum att ge röst åt den vilsna ungdomen (en annan av låtarna heter "Barn av vår tid" och skivan kom 1977 året innan Nationalteaterns LP Barn av vår tid). Föreställningen att kaffedrickande är badass dyker upp på flera av låtarna.

Skivan är utgiven på Nacksving ett artistägt bolag i Göteborg som fanns i sex år. Förutom Nationalteatern gav de bland annat ut Tältprojektet-skivan och Ulf Dagebys En dag på sjön. Nacksvings plattor var inte alltid bra men de var som regel snygga, särskilt etiketterna.

Ur Breyten Breytenbach får betrakta månen

1

Fjärranifrån grymtade svinet utan ansikte
och idag nåddes vi av nyheten
att din i två år tillbommade fängelsehåla
erhöll en tunn madrass och en bit måne

Denna dikt skäms över att vara en dikt
vrede kräver andra vapen än ord
ja den skäms över att vara en dikt och inte en kula
med vilken - diktare - du kan mörda din bödel

Lucebert

(övers. Sonja Berg-Pleijel och Lasse Söderberg
första av tre delar i dikten - i samlingen Dubbel metamorfos)

Jämmer och Elände

Och lejonet rasar i fängslande bur,
vill Selma försvara men vet inte hur.
Ett rytande skallar. Barmhärtige Gud!
I stycken slet lejonet främlingens brud.

Selma, en lejontämjares dotter blir bortlovad till en man hon inte känner. Hon går in i lejonburen för att ta ett sista farväl av sitt älskade djur. När hon tar sitt farväl ser lejonet fästmannen grips av raseri, sliter sönder Selma för att sen bli skjuten av fästmannen.

Detta händer i "Lejonbruden" första spåret på Maritza Horns album Jämmer och elände. Det är den mest våldsamma döden i de gamla visor som Horn sjunger på plattan. Men långt ifrån enda. Framförallt är det barn som dör som i den gamla hitten "Lasarettvisan".

Man måste ha ett hjärta av sten om man kan lyssna till dessa förskräckliga historier och hålla sej för skratt.

I en visa skickar en alkoholiserad far ut sin dotter i för tunna kläder för att köpa alkohol i vintern. Hon dör, han svär nykterhet. I en annan är en kvinna ute på bal och dansar "fast lillen är sjuk i kväll" hemma går fadern med barnet. Barnet dör. Uppenbarligen pågrund av att modern varit ute och dansat. Fast fadern ju vakade vid barnets säng. "Vad bryr hon sej om hemmet,/blott hyllning av herrar hon får".

Detta är inte en skiva jag spelar ofta. Visorna är en musikaliskt svagare ättling till balladerna. De två låtar Horn tillsammans med Marie Bergman skrivit ny musik till är, trots att de försöker hålla samma stuk, genast aningens lättare att lyssna på. Horns röst passar visorna men är rätt irriterande. Men det är ändå intressant att höra dessa sånger - forna tiders skräpkultur.

Det finns en av texterna som är lite roligare än de andra. I "Pastorn med sin stora bok" så går pastorn ner och hälsar på den döende Britt. Han säjer att hon måste välja mellan hin håle och himmelen. I himlen har de dans och sång medan de där nere får lida svår hetta. Hon svarar: "Ja se sång och musik det är mitt behag/men värmen den goa den älskar jag"

Nedan kan du höra "Lasarettvisan" också känd som "På en sal på lasarettet". Undrar om hon fick komma hem till sin egen mor?

Smurfiga svar

Jag har fått rätt svar på fyra av de fem försmurfade (förbättrade) dikterna igår. Den femte är det ändå inte så stor chans att någon ska svara rätt på så här kommer svaren.

a.
Lazy svarade att det var från T. S. Eliots "Hollow men". Vilket är riktigt. Raden "This is the smurf the smurf smurfs" går originalet "This is the way the world ends. Jag har skrivit mer om dessa rader ur "Hollow men" här.

b.
Ingrid svarade "This is just to say" av Willim Carlos Williams.

c.
"Ångest, ångest är min arvedel" av Pär Lagerkvist svarade Lazy. Ur samlingen Ångest, en storsäljare på sin tid. Lazy nämner både Lagerkvist och Eliot i ett inlägg på sin blogg på Världspoesidagen då hon ägnade sej åt the old ancient art of namedropping.

d.
"First fig" av Edna St. Vincent Millay. Men dikten får ofta heta som sin förstarad "My candle burns". Det gör den tillexempel där jag läste den först. På baksidan till Marc Almonds skiva Stories of Johnny. Ingrid svarade rätt. På hennes blogg kan man läsa dikten i osmurfad version.

e.
Ur dikten "Cino" av Ezra Pound. Du kan läsa mer om "Cino" här

Om svårigheten att läsa efter uppehåll

Efter lite mer än en veckas nackspärr börjar jag sakta med hjälp av ett positivt sinnelag och liniment egentligen menat för tävlingshästar att må lite bättre.
Men det går fortfarande trögt att läsa. Förr när jag var sjuk brukade jag läsa en hel del, även om det var enklare litteratur. Det var innan jag hade TV och internet.
Jag har ändå läst en del enkel korkad lektyr - en jekyll-hydehistoria ur deras pigas synvinkel och Sæterbakken.

Men detta att det är så trögt att komma i gång med att läsa ger en en större förståelse för de som inte läser. Om ett (inte ens helt) uppehåll på en vecka gör det så pass svårt att komma in i en vanlig text. Vad skulle då inte ett uppehåll på ett par månader eller till och med år innebära?

Smurfa dikten

För att denna dag hylla våra belgiska vänner så har jag tagit fem dikter eller strofer ur dikter som jag översatt till det språk smurferna pratar i den belgiska serien av Peyo. Som man sen kan gissa vilka dikter det är från början och av vilka poeter. Lämna svar i kommentarerna. Facit kommer på smurfdag.

a.
This is the smurf the smurf smurfs
This is the smurf the smurf smurfs
This is the smurf the smurf smurfs
Not with a smurf but a smurf.

b.
This is just to smurf

I have smurfed
the plums
that were in
the smurfbox

and which
you were probably
smurfing
for smurf.

Forgive me
they were smurf
so sweet
and so smurf.

c.
Smurf, smurf är min arvesmurf
min smurfs smurf
mitt hjärtas smurf i världen

d.
My smurf smurfs at both smurfs;
it will not smurf the smurf;
But ah, my smurfs, and oh, my smurfs —
it gives a smurfing light!

e.
Jag har besmurfat tre städers smurfor.
Men det gör smurf.
Jag skall smurfa om solen.
...va...gråsmurfade för det mesta,
men det gör smurf, jag skall smurfa om solen.

PLANETARY

Apropå serier: Sista numret av Planetary kommer äntligt ut den sjunde Oktober.. Vilket väl gör att det fjärde albumet lär komma strax efter.
Det är i vilket fall ett snyggt omslag.

Annars brukar jag inte ägna mer än förstrött intresse åt de amerikanska serieförlagen månatliga redovisningar för vilka serier som de ska ge ut tre månader framåt i tiden. Mest är det lösnummer och jag läser de serier jag läser framförallt i samlad form. Men de ska sent omsider börja återuppta utgivningen av Peter Milligans Shade - the Changing man i samlad form. Vilket ju är glädjande.

Belgiska serier

Så det är Belgiens nationaldag. Vilket får en att tänka på belgisk litteratur.
Jag vet inte om jag läst särskilt många belgiska romanförfattare eller poeter. På rak hand kommer jag bara på Paul van Herck och Hugo Claus. Och Simenon är väl belgare?

Ändå har en del av den belgiska berättarkonsten varit en stor del av min läsning under några år. Nämligen belgiska seriealbum. Herges Tintin, Peyos smurfer och Johan och Pellevin. Och inte minst Franquin. Vars första betydelsefulla serie var Spirou, en serie han inte skapade men tog över från andra. Serien har fortsatt efter att Franquin lämnat den.
Där introducerades Marsupilami. Som fick en egen serie. Också hans Gaston, en av de bästa franskspråkiga skämtserierna, gjorde ibland inhopp i serien.
Franquin gjorde också serier riktiga till vuxen publik som de svartsynta skämtserierna kallade Svarta idéer. Det finns flera belgiska vuxenserier. Men jag har inte läst särskilt många.

Förr fanns de belgiska skämt- och äventyrsserierna rikligt presenterad på svenska (åtminstone de för barn och ungdom. Men numera är det sämre. Nån av de senare Franquin, som har fått god kritik, ska ha kommit ut. Men det mesta är återutgivningar. Riktade till de som läste serierna som barn.
Gaston har till exempel kommit i en påkostad utgåva med serierna kronologiskt ordnade och textningen omgjord. Men den är så pass påkostad att det är svårt att tänka sej någon införskaffa den som inte redan läst en hel del Gaston. Nåväl, bibliotek har säkert köpt in den. Låna den.

Tematrio; spänning

Spänning är temat för Lyrans tematrio.

Gift av Roald Dahl
Novell i samlingen Vinkännaren (som har den lite väl trashiga undertiteln "13 rysarnoveller". Spänning liksom skräck tycker jag passar bäst i det korta formatet. Och Roald Dahl har skrivit några av de bästa. I "Gift" hälsar berättaren på en vän. Vännen ligger till sängs. Han säjer att det ligger en sovande giftorm under lakanet. Nvellen har en krypande obehaglig stämning.

Med brott benådad av Friedrich Dürrenmatt
Alfredo Traps, en man i textilbranschen övernattar i ett mindre samhälle. Där vill en grupp före detta jurister leka rättegång. Alfredo tycker det låter som en roande idé och ställer villigt upp som den åtalade. Han väljer att hävda oskuld vilket hans försvarsadvokat ogillar "Vägen från skuld till oskuld är vidsserligen svår, men inte omöjlig, däremot är det fullständigt utsiktslöst att vilja framhärda i sin oskuld, och resultatet då är fruktansvärt." Under kvällen rullas Alfredos liv upp. Han har en väldigt trevlig kväll. Vad skulle kunna gå fel?
Dürrenmatts bästa.

Global Frequenzy av Warren Ellis och diverse tecknare
Varje nummer av serietidningen Global frequency är tecknad av en ny tecknare medan alla numrena är skrivna av Warren Ellis. Olika aspekter och sorters actionserier i olika nummer. Ett har ett slags zombies. Ett annat ängelvisioner som gör en by galna. I ett nummer fritas gisslan med en hel del skjutande.
Global frequency i titeln är en organisation med 1001 medlemmar spridda över världen med olika expertis. Mycket underhållande. Samlat i två album. Perfekt för när man vill läsa något där saker och ting exploderar.

Månfärder

"They'll never ever reach the moon/at least not the one we're after" sjöng Leonard Cohen i "Sing another song boys". Men till en måne kom de. Denna måndag är det fyrtio år sedan månens yta för första gången misspryddes av stjärnbaneret.

I litteraturen har man färdats till månen tidigare. Lukianos En sannfärdig historia och astronomen Keplers Somnium (som väl egentligen är en essä uppiffad av en ramhandling där en man åker till månen i sömnen.

Cyrano de Bergerac hade i sitt första månresebesök flaskor fyllda med dagg i bältet. Solens värme fick flaskorna och Cyrano att lyfta. Tyvärr funkade det för bra och han åkte förbi månen och fick skära väck flaskorna för att senare färdas till månen på ett mindre poetiskt sätt i en maskin.

Andra månresenärer är Münchhausen och Hans Pfaall.

Beskrivningen av maskinerna som tar hjälten i berättelsen till månen blir mer detaljerade ju närmare vår tid man kommer. Jules Verne har långa utläggningar om den tekniska aspekten av månfärden i Från jorden till månen. Dock inget som förklarar hur de som blir utskjutna ur romanens kanon överlever. Bokens uppföljare Barbicane & co. är roligare.

I ytterligare senare fiktion, åren innan månlandningen, så är frågan ofta inte bara hur utan också för vems pengar man ska åka till månen. I Robert A. Heinleins Mannen som sålde månen är projektet privatfinansierat och boken följer hur hjälten skaffar sej pengar till resan. Medan i William Tenns novell "Project hush" militären i hemlighet skickar en raket till månen. Väl där ser de en annan raket. De fruktar att det är ryssen. Det visar sej vara den amerikanska flottan som också i all hemlighet skickat ett par man till månen.

Efter att människan väl åkt till månen så minskade intresset för månresor rejält i fiktionen. Kanske inte så konstigt då det ju inte är något där. Bara en massa månsten. Bättre en månsten i handen än flera tusen ton på månen. Samuel Delanys Dahlgren innehåller emellertid en rätt intressant skildring av en astronauts uppfattning om att gå på månen.

I ukronier eller kontrafaktiska historier, alltså såna där där tyskarna vann andra världskriget och liknande är månresan en av de detaljer som brukar tas upp för att skilja tidslinjen från vår egen. Warren Ellis, som i sina serier visar ett intresse för rymdprogrammets historia och i ett nummer av Planetary utgår från Jules Vernes Från jorden till månen har skrivit ett av de mer intressanta skildringarna av ett rymdprogram som tog en annan riktning.

I albumet Ministry of Space, tecknat av Chris Weston, så är det det brittiska imperiet som efter andra världskriget tar ledningen i rymdkapplöpningen. När de första männen landar på månen 1953 så planteras Union Jack på månens yta med orden:"I claim this territory for her majesty Queen Elizabeth II, and for the british empire. This is not the end of our mission. It's the beginning."
Världen i Ellis album är annorlunda vår på gott och ont och det onda visar sej i ett mycket obehagligt slut. Men där finns också en påminnelse om att när man förr drömde om att åka till månen var det för att komma vidare. Färdas längre ut i universum.

Inlägg i vilket dess författare måste medge att han gillar ett album av Herman's Hermits

Som artefakt sett har jag alltid gillat mitt ex av Both Sides of Herman 's Hermits. Skivans omslag och baksida är tecknat av Frank Frazetta (under pseudonymen Frank Frizetta - att den nom de pluren knäckts är märkligt). Omslaget har en underbart gräslig bild på eremiterna och baksidan är gjord i MAD-stil (se bild).

Men jag vet inte om jag lyssnat på hela albumet. Säkert någon gång. Men vid min alfabetiska genomlyssning av min skivsamling så upptäcker jag att det finns flera riktigt bra poplåtar på plattan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till detta.

Herman's Hermits var ett av de populärare 60-talspopbanden. Men de ansågs lite mesigare än Beatles och Kinks(hur något kan anses mesigare än Beatles vet jag inte). Och ingen skulle heller påstå att de är lika bra. De har kritikermässigt alltid setts ytterligare lite ned på. En anledning är att studiomusiker spelade instrumenten på deras album. Men de var inget Moonkeys. De kunde spela själva och skrev ett par av sina låtar.

Both sides of... är en ojämn platta. Där finns den sortens Hermits som gav de messtämpeln som "The Future Mrs. 'awkins". Mest känd av låtarna är deras version av "Bus stop" (en låt jag aldrig kan höra utan att direkt efteråt spela det svenska bandet Homys "Bus stop", en helt annan låt). Här kan du höra en av de bättre For love. En av de låtar på skivan som skrevs av bandet själv.
Från början B-sida till "This door swings both ways" och inte med på den brittiska utgåvan. Trots att spåret inte finns på den första versionen av LPn förlorar den något på att ryckas ut från albumets kontext. Omgiven "Bus stop" och den obligatoriska franskspråkiga låten så är den bättre. "Their swedish cars are just in trend - for love".

Möjligen förlorar jag credpoäng på att gilla skivan. Jag tröstar mej med att jag ändå har så många såna.

Anthony Burgess och Du sköna nya värld och minikjolar

I slutet av 60-talet tillfrågades Anthony Burgess om han kunde göra ett filmmanus av Aldous Huxleys Du sköna nya värld.
Filmbolaget ville se minikjolar och fri kärlek. Vilket Burgess tyckte tydde på att man inte riktigt hade förstått bokens budskap.

Filmen blev aldrig av och Huxleys roman saknar fortfarande en riktig filmversion (det finns två TV-filmer.)

Minikjolar var länge den självklara utstyrseln för kvinnor i framtiden på den vita duken. Det fanns filmer som Logan's Run som skildrade hedonistiska dystopier. Där männen hade overaller och kvinnorna var mer lättklädda.

Egentligen är det underligt att Huxleys roman inte blivit till film. De kommunala orgierna är rätt vagt antydda i romanen och skulle säkert kunna göras om till den sortens äta kakan och ha den kvar-skildring som finns i Logan's Run och många andra framtidsfilmer.

Ridley Scott hade planer på att som sin andra sf-film efter Blade Runner göra Du sköna nya värld men det är länge sen det var några nyheter på den fronten. Det finns andra filmer som påverkats av Huxleys roman såsom George Lucas THX 1138 och Gattacca.
Bägge med en viss minikjolsbrist.

Bo Hansson och Sagan om ringen

I min genomlyssning av mina vinyl har jag kommit till H som i Bo Hansson.

Albumet Sagan om ringen kom ut som en av de första skivorna på märket Silence 1970. Silence skulle bli den proggressiva musikens främsta hem i Sverige. Bo Hansson hade tidigare varit med i den klassiska experimentella jazzduon Hansson & Karlsson som var en viktig inspirationskälla för den progressiva rocken.

"Music inspired by" heter det innan titeln i den internationella utgåva av LPn som jag har. Jag tror motsvarande också finns på den svenska. Det är alltså en skiva inspirerad av en bok. J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen-trilogi. Att på detta sätt basera en platta på en bok var (och är väl) ovanligt.

Bo Hansson läste enbart Tolkien under ett par månader när han skrev låtarna och sen igen när han spelade in skivan. Han tvingade på boken också på alla andra som jobbade med albumet. Albumet är instrumentalt och kan som adaption av romanerna därmed säjas sakna något.

1970 hade Tolkien en alternativ aura. Hippies kunde ha knappar med texten "Frodo lives". Tom Bombadill, som får en låt uppkallad efter sej på albumet, tilltalade denna skara.

Bo Hanssons musik har ibland en naturlyrisk griegsk klang, moogwise. Men är långt från den folkkitsch som långt senare skulle tonsätta Peter Jacksons uppblåsta filmatisering.

Skivan blev väldigt populär. Först i Sverige och sen internationellt under namnet Lord of the rings. Hanssons andra skiva Ur trollkarlens hatt levde i skuggan av denna succé med ett par låttitlar som anspelade på Tolkiens verk.

Den tredje Mellanväsen står sej bättre. Även här finns det fantasyinfluerade spår. Som "Kaninmusik", uppdelad i "a. general Svartstarr" och b. Femman". Karaktärer ur Richard Adams Den långa flykten som kommit ut ett par år innan skivan och blivit väldigt populär.
Hanssons fjärde skiva (som jag inte har - jag har hört den men det var ett tag sen) var inspirerad av Adams bok och hette El-ahraiah efter den tricksterliknande kaninguden i de sägner kaninerna berättar för varandra. Dessa myter är bokens styrka. Internationellt fick skivan titeln Watership Down - romanens originaltitel.

Den vackra "Lothlorien" ur Sagan om ringen kan du höra HÄR.

De 10 bästa 90-talsfilmerna (enligt mej då)

Jag tror inte jag har någon film gemensam med Criterionforumets lista. Ett par av regissörerna är samma.

Bennys Video
Haneke när han är som mest Haneke.

Faust
Jan Svankmajer blandar Faustberättelserna i den kanske bästa postmoderna dockfilmen.

Ju Dou - förbjuden kärlek
Zhang Yimou gör färgglada filmer.

Kaninmannen
Stig Larssons andra film. Finns numera på DVD.

Mat, dryck, man, kvinna
Ang Lee borde göra ett matprogram.

Prosperos böcker
Av Peter Greenaway. Valde mellan denna och Barnet från Macon. Men den här gör en på bättre humör. En av många filmatiseringar av Stormen. Barock och för mycket. Men får en samtidigt att känna att de flesta filmer är för lite.

Sit-com
Tidig Ozon. Ozon är bäst i sina komedier.

Svart katt, vit katt
Emir Kusturica.

Tatjana
Finsk feel-good av Aki Kaurismäki.

Trainspotting
Danny Boyle. Kom kanske mest med för att jag såg om den nyligen. Höll bättre än jag trodde.

Jag har med allra största säkerhet glömt några. Det slår mej att det för min del skulle ha varit fler kandidater både om jag gjort en lista för 80-talet och om jag gjort en med filmer från detta decennium som vi genomlider nu. Varför vet jag inte.

Åtta länkar en lördag

Ravnene med Folque. En liveversion.
Till twa corbies-samlingen. (På engelska: Twa Corbies med skotska The Corrs)

Folque-låten har lagts upp på youtube av användaren Kopijeger som har en hel del kul om man är road av folkmusik.
Som den här norska folkrockversionen av den av Folk och Rackare inspelade "Haugebonden".med Kong Lavring.

Stefan Jonsson om Timbro i DN
Om att den fria marknadens förespråkare inte skulle klara sej på en fri marknad.

Artiklarna i DNs serie "Tio böcker som förändrade världen har alla haft en något raljerande stil. Värst är artikeln om Simone de Beuvoirs Det andra könet. Men jag tyckte Malena Rydell om Aldous Huxleys Du sköna nya värld var rätt bra. (Snöflingor håller inte med)

Fever Rays senaste video är rätt snygg.

De 100 bästa 90-talsfilmerna enligt Criterion Forum

Criterion Forum brukar ha omröstningar om olika decenniers bästa filmer. Detta är den andra om 90-talets. Den omröstning som var för några år sedan hade Wes Andersons Rushmore på första plats. Urvalet lutar åt konstfilmshållet.
Jag tänkte markera vilka jag sett o.s.v. med kommentarer efter ett par.
Reglerna är ungefär samma som i 100 böcker-memena:
Märk med fetstil de du har set
Om man inte sett den filmen men andra av regissören, fetstila regissörens namn.
* framför filmen betyder att man inte hört talas om den
+ om man äger DVDn (eller BETAtape av den eller vad som helst)
Kursivera de man vill se
? framför de man är osäker om man har sett

01.+ Dead Man - d. Jim Jarmusch
Förstaplats kan kanske verka att ta i. Men de som röstade fick fylla i ett rätt stort antal filmer och då detta är Jarmuschs bästa 90-talsfilm så är det kanske inte så förvånande att den fanns med bland många.
02. ? Chungking Express - d. Wong Kar-wai
Jag förstår inte vitsen med Kar-wai och hans filmer har lämnat så pass svaga avtryck på mej att jag inte minns vilka jag har sett.
03. The Thin Red Line - d. Terrence Malick
04. Eyes Wide Shut - d. Stanley Kubrick
05. Sátántangó - d. Béla Tarr
06. ? Happy Together - d. Wong Kar-wai
07. A Brighter Summer Day - d. Edward Yang
08. Goodfellas - d. Martin Scorsese
09. The Double Life of Véronique [La double-vie de Véronique] - d. Krzysztof Kieslowski
10. Three Colours: Red [Trois couleurs: Rouge] - d. Krzysztof Kieslowski
Den capraistiska röda slog den blå. Det var lite oväntat.
11. Rushmore - d. Wes Anderson
12. Three Colours: Blue [Trois couleurs: Bleu] - d. Krzysztof Kieslowski
Medan den enda halvt bra av de tre, den vita, inte kom med.
13. * The Wind Will Carry Us - d. Abbas Kiarostami
14. Safe - d. Todd Haynes
15. Miller's Crossing - d. Joel Coen, Ethan Coen
16. Magnolia - d. Paul Thomas Anderson
17. The Big Lebowski - d. Joel Coen
Listan är inte utan en viss amerikadominans
18. Fucking Åmål [Show Me Love] - d. Lukas Moodysson
Artonde för första svenska är väl inte så dålig placering. Filmen är väl hyfsad. Säkert den bästa filmen om Åkarp.
19. Irma Vep - d. Olivier Assayas
20. * Close Up - d. Abbas Kiarostami
21. Rosetta - d. Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne
22. Van Gogh - d. Maurice Pialat
23. Boogie Nights - d. Paul Thomas Anderson
24. To Sleep with Anger - d. Charles Burnett
25. Short Cuts - d. Robert Altman
26. Life and Nothing But [La vie et rien d'autre] - d. Bertrand Tavernier
27. Ratcatcher - d. Lynne Ramsay
28. Twin Peaks: Fire Walk with Me - d. David Lynch
Den här har (underligt nog) fått en viss upprättelse på senare år.
29. Pulp Fiction - d. Quentin Tarantino
30. Lost Highway - d. David Lynch
31. All About My Mother [Todo sobre mi madre] - d. Pedro Almodóvar
32. ? Fallen Angels - d. Wong Kar-wai
33. Husbands and Wives - d. Woody Allen
34. Exotica - d. Atom Egoyan
35. Groundhog Day - d. Harold Ramis
36. Raise the Red Lantern - d. Zhang Yimou
37. Jackie Brown - d. Quentin Tarantino
38. Unforgiven - d. Clint Eastwood
39. Naked - d. Mike Leigh
40. * La promesse - d. Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne
41. Fargo - d. Joel Coen, Ethan Coen
42. Naked Lunch - d. David Cronenberg
43. Goodbye South Goodbye - d. Hou Hsiao-hsien
44. Buffalo '66 - d. Vincent Gallo
45. The Taste of Cherry - d. Abbas Kiarostami
Smak av körsbär på svenska.
46. The Hole - d. Tsai Ming-liang
Och denna heter Hålet (bra film). På de här två filmerna är titlarna rätt logiska. Men det kan finnas andra filmer där de svenska titlarna skiljer sej och man missar de därför.
47. Underground - d. Emir Kusturica
48. Lessons of Darkness [Lektionen in Finsternis] - d. Werner Herzog
49. Wallace & Gromit: The Wrong Trousers - d. Nick Park
50. La belle noiseuse - d. Jacques Rivette
51. + Crash - d. David Cronenberg
Jag gillar både Ballard och Cronenberg. Och de borde väl ha passat varandra. Men istället visar det sej vara en sån där glass och ketchup-kombination.
52. Barton Fink - d. Joel Coen, Ethan Coen
53. The Silence of the Lambs - d. Jonathan Demme
54. Time Regained [Le temps retrouvé] - d. Raoul Ruiz
55. La cérémonie - d. Claude Chabrol
55. The Power of Kangwon Province - d. Hong Sang-soo
57. L.A. Confidential - d. Curtis Hanson
58. Ed Wood - d. Tim Burton
59. Sink or Swim - d. Su Friedrich
60. Princess Mononoke - d. Hayao Miyazaki
61.? Days of Being Wild - d. Wong Kar-wai
62. Only Yesterday - d. Isao Takahata
63. Beau travail - d. Claire Denis
63. ? Heat - d. Michael Mann
65. Mother and Son - d. Aleksandr Sokurov
66. Fight Club - d. David Fincher
Det finns en regel: Se inte Fight club. 90-talets mest överskattade.
67. Lovers on the Bridge [Les amants du Pont-Neuf] - d. Leos Carax
67. Being John Malkovich - d. Spike Jonze
69. After Life - d. Hirokazu Koreeda
70. L'humanité - d. Bruno Dumont
71. El sol del membrillo [The Dream of Life] - d. Víctor Erice
72. Flowers of Shanghai - d. Hou Hsiao-hsien
72. My Own Private Idaho - d. Gus Van Sant
74. Nénette & Boni - d. Claire Denis
74. Trust - d. Hal Hartley
76. Funny Games - d. Michael Haneke
Remote control.
77. The Long Day Closes - d. Terence Davies
78. Breaking the Waves - d. Lars von Trier
Sånt slöseri med så vackert foto.
79. The Kingdom [Riget] - d. Morten Arnfred, Lars von Trier
80. La haine - d. Mathieu Kassovitz
80. ? Hana-bi [Fireworks] - d. Takeshi Kitano
82. * Hoop Dreams - d. Steve James
83. The Match Factory Girl [Tulitikkutehtaan tyttö] - d. Aki Kaurismäki
Kaurismäki borde givetvis haft betydligt högre placering. Och haft med fler filmer. Kom inte Tatjana på 90-talet?
84. The Straight Story - d. David Lynch
85. JFK - d. Oliver Stone
85. Whisper of the Heart - d. Yoshifumi Kondo
87. Election - d. Alexander Payne
87. ? The Sweet Hereafter - d. Atom Egoyan
89. Bullets Over Broadway - d. Woody Allen
89. Drifting Clouds [Kauas pilvet karkaavat] - d. Aki Kaurismäki
91. ? Sonatine - d. Takashi Kitano
92. The Celebration [Festen] - d. Thomas Vinterberg
92. A Moment of Innocence - d. Mohsen Makhmalbaf
94. Waiting for Guffman - d. Christopher Guest
95. Seven - d. David Fincher
Sämsta filmen på listan.
96. Before Sunrise - d. Richard Linklater
97. The Player - d. Robert Altman
98. The Age of Innocence - d. Martin Scorsese
Har någon någonsin lyckats se hela utan att somna?
99. ? Rebels of the Neon God - d. Tsai Ming-liang
99. Slacker - d. Richard Linklater

Ukraina förbjuder usel film av fel anledning

Från början hade filmen Brüno som final festligt bögstryk. Då man bjudit in två homosexuella till förhandsvisningarna påpekade de att det kanske inte var en bra idé. Ingen annan i publiken hade några invändningar mot scenen där Brünos assistent (som spelas av en svensk skådis - något som har fått vårt media att rodna med nationell stolthet) misshandlas svårt för komisk effekt.

I Borat drev Sascha Baron Cohen med rasister genom att låtsas vara antisemit. Brüno-karaktären driver med homofober genom att utge sej för att vara homosexuell. Skillnaden är rätt stor.

Nu har Ukraina förbjudit filmen. Inte pågrund av att det är en dålig komedi. Utan för att den innehåller homosexuella scener samt nakenscener.
Och ger oss sålunda ännu en möjlighet att låtsas att vi är progressiva när vi skrattar åt de lustiga homosexuella.

I Cohens nästa film så kommer han säkert att ha black face och käka vattenmelon.

Är Blade Runner/Androidens drömmar en bra bok?

Som många författare som blivit ett namn som läsare utanför genren känner till så tenderar Philip K. Dicks inflytande att något överskattas. När han säjs ha påverkat filmer som Matrix och (den riktigt bra) Dark City så glöms det oftast att de teman om verklighet och illusion som fanns i mycket av Dicks verk var rätt vanliga även bland hans samtida science fiction-kollegor.

I en artikel i DN för något år sen gjordes han till ukronins skapare. Vilket han inte var. Ola Larsmo har skrivit att Stanislaw Lems författarskap är otänkbart utan Philip K. Dick. Trots att de var samtida och flera av Lems viktiga verk skrevs innan han kan ha läst Dick. Sen var Dick en av de få amerikanska sf-författare som den polske Lem uppskattade.

Denna övervärdering tar sej också rent pekuniära uttryck. Philip K. Dick-volymer på amerikanska antikvariat får upptrissade priser. Detta går också allt oftare att se i svenska antikvariat. (Jag har sett en förstautgåva av DAWs The Book of Philip K. Dick för 600 kronor på ett svenskt nätantikvariat. Vilket jag först tyckte var lite kul då jag har en sådan förstautgåva. Men min var tenth printing. Vilket inte brukar göra så mycket prismässigt när det gäller originalpocket men ska man låtsas att den är värd 600 kronor ska man nog ha den första tryckningen också. Nu är det en best-of-novellsamling på ett massförlag. Så priset är knappast rimligt i vilket fall.)

Det här gör också att det finns en tendens att avfärda Dick som författare. I ett inlägg om filmatiseringar läste jag för ett tag sen en bloggare som menade att Philip K. Dick-filmatiseringar alltid var bättre än originalböckerna då Dick, enligt honom, hade bra idéer men var en förfärlig författare när det kom till att skriva meningar.

Vilket väl också är att ta i. Även om Dicks prosa är minst sagt ojämn. Liksom hans intriger. Flera av hans romaner faller sönder och samman intrigmässigt mot slutet.

Blade Runner (som den senaste svenska översättningen av Do Androids Dream of Electric Sheep? heter) har ett mindre logiskt avsnitt. Men det kommer i mitten av romanen. Vilket gör mindre än om det hade kommit i slutet.

Det finns två teman som, även om de är långt ifrån unika för honom, man ändå kan säja att Philip K. Dick stakat ut. Äkta förfalskningar och robotar som inte vet att de är robotar. Bägge finns med i Blade Runner. Av dessa två så är det simulacrum-temat som är det övervägande. I den glest befolkade framtida världen så finns det heller inte många djur. Att ha ett djur ses inte bara som en statussymbol utan också som en medborgerlig plikt. Denna dyrkan av djur kommer fram i frågorna i Voigt-Kampff-testen. Ett skckligt sätt att skildra ett annat samhälles värderingar på. De som inte har råd att ha levande djur har kopior. Det elektriska fåret i romanens titel ägs av bokens protagonist. Styckena där han går ut och låtsas mata sitt konstgjorda får tillhör de bästa i boken.

Detta får efter hand också metafysiskt religiösa aspekter som i många av Dicks 60-talsromaner. Men är här behandlat mer nedtonat än i Dick värsta gnostiska excesser.

Där Ridley Scotts film är ständigt regn och solglasögon och blut und boden medan man ser cool ut (och inget fel med det) så är stämningen i Dicks roman framförallt melankolisk.

Så är Blade Runner en bra roman? Ja. Den är inte fullt lika bra som Dicks bästa (som Flöda min gråt sa polisen och Mannen i det höga slottet). Utan tillhör verken strax under (Galactic Pothealer, Ubik och Dråparen). Liksom i dessa senare finns det vissa brister i kompositionen men samtidigt är texten komplex och vissa stycken är väldigt vackra.
Och slutet är för en gångs skull riktigt bra.

Do androids dream of electric sheep? och Illustrerade klassiker

Umberto Eco skriver någonstans om att föra över verk till nya former. Han har då som exempel att man kan tänka sej Illiaden som serietidning. Detta läggs fram som om det vore närmast absurt. Men mitt första möte (som jag kommer i håg) med våra trojanska vänner var när jag läste Illustrerade klassikers version av eposet. (På senare år har Eric Shanower gjort en mer ambitiös variant i sin Age of Bronze)

Illustrerade klassiker var en tidning som publicerade serieidningsversioner av klassiska romaner och noveller. Den har funnits i ett par omgångar i Sverige. Men de jag läste som liten var nog från 60-talet.
Bland dem jag minns bäst var "Guldbaggen", "Resan till jordens medelpunkt" och "Jekyll och Hyde". Men också att titlarna på de man inte läst var mer lockande än de faktiska serierna. Dessa var oftast rätt klumpiga adaptioner.

Det finns sådana här adaptioner med konstnärliga ambitioner. Som Jasons Järnvagnen eller den tidigare nämnda Age of Bronze. Men många är grova överföringar av från början populära verk. Såsom en vansinneslång version av Pestens tid av Stephen King som det också finns något album av på svenska. Eller den enligt allt att bedöma gräsliga Stolthet och fördom-serien.

Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar, mer känd som Blade Runner av Philip K. Dick har blivit seriealbum förut. Men Boom!(sic) Studios nya version som kommer att ges ut i 24 nummer är av en egen sort. Serien presenteras som "the complete text of" Androidens drömmar "presented in graphic form."

Serien tecknad av Tony Parker har alltså romanens fullständiga text uppbruten i paneler (rutor) med en del av dialogen i pratbubblor och texten i textplattor. Även "he said" och "she said" finns med i texten. En udda hybrid av adaption och illustrerad version.

Att detta inte är det normala tillvägagångssättet är förståeligt. Detta är väl svårt att se som annat än kuriosa. Och för den som köper alla tidningarna, en rätt dyr sådan. I ett försök att göra tidningarna mer lockande för köpare så har varje nummer "backmatters", extramaterial. I första numret finns en essä av den brittiske serietidningsförfattaren Warren Ellis. Som i (den avbrutna) andra Desolation Jones-historien skulle ha utgått från Philip K. Dick. En del Dick dyker också upp i hans newuniversal. Andra numret lär ha en essä av Matt Fraction, som skrivit bland annat Casanova.