Visa

Ska stjärnor stjärnor
i min krona då
få gnistra i er mitt,

ska jag få bära
det eldklot som vart mej lovat
i ett armband att få
ge till dej,

Det kliar något förfärligt där vingarna håller på att växa ut.

ska då stjärnor
gnistra gnistra
i våra kronor tro?

Petter Malmberg 2008

Mea culpa

Det holländska dansbandet heter 1e Hollandse Dansband eller Eerste Hollandse Dansband inte som jag skrev le Hollandse Dansband.
Att jag på detta vis kunnat blanda ihop 1 och l (ett och ell) är svårbegripligt.

Och de på bilden är Irolt - inte 1e Hollandse Dansband. Som är en folkmusikgrupp. Inte ett dansband. Fast de spelade dansmusik. Gammal dansmusik.

Mer Folk (med konstigt hår)

Far, varför gifte du bort mej med en fjortonårig pojke när jag är fyllda tjugofyra?

Dutch Rare Folk- med vilken jag utökar min Perelaar-samling med ett spår

Dutch Rare Folk är en samling med nederländsk folkmusik med undertiteln 43 Lost Classics from the Golden Age of Nederfolk 1967-1987 (uppenbarligen var Nederfolkens guldålder en långvarig en) som kom förra året. Eller igår, för min del.
De fyrtiotre låtarna är av fyrtiotre olika band. Det är ett tillvägagångssätt som kan diskuteras.

Perelaar kom ut med 7 album och får en låt medan flera av de andra grupperna bara gav ut ett album. Som undertiteln väl skvallrar om så är perspektivet en skivsamlares. En kristen grupp är med mest för att historien om deras enda skivinspelning är en trevlig anekdot.

Å andra sidan är den en trevlig anekdot. Skivhäftet är fullt av information om holländsk folk och även om den här sortens samling ger ett något slumpmässig syn på holländs folkmusikhistoria så ger den åtminstone illusionen av att man efteråt vet mer om nederfolken. Jag visste tillexempel inte om att Perelaar hade gett ut hela sju album.

Ett band en låt regeln hindrar inte att en del artister är med flera gånger då holländsk folk där verkar uppföra sej som andra folkscener. Hon som ledde Perelaar återfinns också som ledare för folksupergruppen le Hollandse Dansband och representeras därmed med ännu ett spår.
Samlingar som denna kan vara frustrerande då det är svårt att hitta mer av band som Irolt, Dommelvolk eller Fam. Van der Meer eller andra av de många bra spåren på skivan.
Men det är en större andel bra och mindre andel rent förfärligt än folksamlingar brukar ha.
Och så ingår ytterligare en variant av Twa corbies att lägga till samlingen.

På frisiska.

XIX

(Kavalleriet kommer)

I de filmer man såg, en gång, var sluten
ofta förvillande lika; en bunden
hjältinna vid mäktig påle (stunden
var kommen för de små flammorna) gjuten

i skräckens stela åtbörd. Men i sluten
formering, med trumpetare, i grunden
obesegrat, är självklart i den stunden
kavalleriet på väg och förfluten

och kommande tid svävar som duvhökar
över ett nu som allt nervösare växlar
mellan fånge och befriare; kommer

elden kommer också hjälpen. Nu ökar
de takten! Här rider de sedan evigheter!
Håll ut, var stark! Kavalleriet kommer.

Lars Gustafsson (Ur Sonetter 1977)

But I'm not gonna tell about a girl

I kväll tänker jag inte se Himmel över Berlin. Men det är bara för att jag har DVDn. Om du på något sätt lyuckats missa att se filmen så rekommenderas den.
Wim Wenders-serien på tvåan har annars varit bra med två filmer jag inte sett. Bägge var bra men då ena var tre timmar lång så kan man förstå kritiken mot den sena sändningstiden för smalare långfilm på svensk television.

Man hade kunnat tro jag skulle posta klippet med Nick Cave från filmen, men det fungerar mycket bättre i sitt sammanhang.
Nick Cave används i filmen som en slags länk mellan cirkusartisten och ängeln. Han finner henne genom en Nick Cave-affisch. Medan scenen där hon sjunger med i Carny (hennes sång finns tyvärr inte med på soundtrackskivan) är en nyckelscen i deras samspel.

100:de posten, på sätt och vis

Detta är det hundrade inlägget på Butter tar ordet.
Blogger påstår att det är post 102.
Vilket det också är då jag tagit bort två inlägg.
Varför skulle jag inte ha rätten att ändra historien. Om den nu är min.

Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D

"Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster"

Det är mottot till den första volymen av Alan Moores och Kevin O´Neills League of Extraordinary Gentlemen. Ett seriealbum där Mina Harker, Alan Quartermain, den Osynlige Mannen, kapten Nemo samt herrarna Jekyll och Hyde slår sej samman i drottningens tjänst.
Mottot är hämtad ur en (fiktiv) självbiografi. Ett kapitel ur denna finns i det hittills tredje albumet: The Black Dossier. Som inte är volym tre utan ett slags intermezzo.

Detta är inte enda delen av albumet som inte är i traditionell serietidningsform. LOEG Black Dossier utgörs av ett antal pastischer på populärlitteratur. En historia över detta sällskap och liknande sällskap över historiens gång - berättat genom en akt ur en försvunnen shakespearpjäs, Orwells 1984 som en tijuanabibel (oanständig seriestripp på åtta sidor), en Lukianad genom bisarra platser i den fantastiska litteraturen berättad såsom den vore en andra del av Fanny Hill, med mera.

Det finns två löpande trådar i de olika felläsningarna av gångna tiders populärlitteratur i Black Dossier.
Det ena är utdrivandet av det fantastiska- Michael Moorcocks Gloriana (här i Shakespear-skrud) blir till en fairiedrottning.
Samt kampen mod De Gamla Gudarna. Lovecraft förvanskar såväl P. G. Woodhouse som beatromanen (allt i varieranda goda pastischer).
Alver och sånt och den lovecraftska traditionen har ett gemensat arv. Moes folksagor (eller dess motsvarigheter i andra länder) är en del.
Bägge står för Den Andre.

I de två tidigare albumen har olika varianter av den andre/de andra visat sej. Första albumet har Fu Man Chu (som ju också spelar en viktig roll i Warren Ellis Authority och även hans Planetary).
Andra albumet utspelar sej under H.G. Wells' Världarnas Krig. Med monster.
(Nästa album ska utspela sej bland annat under Tolvskillingsoperan.)
Alan Moore har i intervjuer hävdat att LOEG-världen är en värld där all fiktion har utspelat sej.
Temat med utkastandet av det fantastiska- (som ju inte helt stämmer med den faktiska femtiotalslitteraturen (ramberättelse utspelar sej 1958) - för att Alan Moores tema med försvinnandet av det förunderliga ska fungera så måste han förvisa utomjordingar till ett slags skansen.) rör vid ett problem i Alan Moores ouvre efter From Hell.
Det nostalgiska.
Om all (populär)litteratur ingår i LOEG-världen ingår där en hel del mindre trevliga saker.

Kapten Nemo byggde i Jules Vernes original på en indisk upprorsledare. De två icke-monstren Min Murray och Alan Quatermain beskriver Nemo som värre än Hyde.
Som Icke-europé och från början imperiets motståndare befinner han sej i mottots skiljetecken mellan hjälte och monster.
Ramberättelsens rätt tråkiga James Bond-kritik är den end delen av boken där tecknaren Kevin O´Neill inte briljerar. (Min favoritdel är illustrationerna till Fanny Hilluppföljaren).
Det är först när det fantastiska i en absurd tolkning av en rasistisk barnboksfigur bryter igenom den mondäna historien som också bilderna lyser upp in i slutets 3D-sektion.

Om förvridningen av den rasistiska bilden fungerar eller inte kan man diskutera. Men det är något annat än att ignorera den.
Det som gör det hela lite tvetydigt är att figuren ifråga på sätt och vis står lika mycket som en hyllning till originalet som, säj Quatermain också han omgjord eller dekonstruerad som det populärt kallas.

Felläsningen av en rasistisk ikon inleder ett avsnitt som både är höjdpunkten visuellt som den svagaste enkeldimensionerade delen av boken.
I slutet tar sej våra hjältar till ett imaginärt landskap där fiktionens mest fantasirika skapelser bor i exil i landsflykt och Alan Moore som Prospero håller ett tal om hur viktiga våra berättelser är.
Om nu Berättelsen är så viktig så varför då inte berätta något snarare än att vältra sej i pastischer och allusioner?

3D-sektionen, i sej en övertydlig banal idé, är dock så väl gjord att det förlåter en hel del. Framförallt en skiftande Nyarlathothtep nu under förhandlingar om vapenstillestånd (vilket är en intressant vändning på det lovecraftska temat.)
Även om det Alan Moore på gamla dagar blivit nostalgisk är Black Dossier en underhållande tur genom världslitteraturen. "We'll hang homelights afare long."

Idiot Rider

En ny intervju med Kim Newman Anno Dracula-seriens författare, på Scifiweekly (Som jag ibland är inne på främst för John Clutes kolumn, och jo jag skäms en aning för att vara inne på något med ett sådant namn).

Där han bland annat säjer:

"Som kritiker ägnar jag mycket tid åt att genrebestämma filmer - som ett exempel, i det danska Dogmamanifestet är genrefilm mot reglerna, men en gång gick jag igenom den officiella Dogmafilmlistan och pekade ut vilka genrer de tillhörde (Lars von Triers 'Idioterna' är en biker movie)." (min översättning)

Låt oss tala om vädret, Anna Rydstedt-wise

Regnet har Singin' in The Rain och många visor finns om snöns förträfflighet så varför är det aldrig någon som har hyllat haglet?

And I'll look down and whisper no

Åldringsskräck

I Alan Moores League of Extraordinary Genlemen: The Black Dossier (om vilken jag bör ha uppe ett inlägg om inte imorgon så i övermorgon) återfinns bland de otaliga andra allusionerna också Whatever happened to Baby Jane omvandlad till 50tals-skämtveckostrip. Med Joan Crawfords liv induttat från blue movie till mommie dearest.
Filmen med Bette Davis visades på cinemateket den fjärde.
Liksom många succ'efilmer fick den efterföljare- den gamla kvinnan var ett tag ett av de ledande filmmonstren.
Stacie Ponder från Final Girl-bloggen frågar sejWhatever happened to Hag Horror

Missa inte heller Ghostella's Haunted Tombs säsongfinal
Stacie Ponders serie av skräckfilmsparodier. Finalen är kanske lite väl lång. Men den innehåller ett av de bättre Virginia Woolf-skämten.

Det går vidare

Det går vidare. Det är det enda som går vidare.

Karl Kraus
(övers Lars Bjurman)

Sonett

Leda, leda min stridskamrat, lyssna nu
till toner uppkallade ur avgrunden
toner för din skull, för denna stunden
mellan stunderna innan allt rämnar itu

från höjder som för er andra förblir tabu
ser jag ner och genast vaken åter markbunden
för jag ser och är därav såsom trollbunden
att där- uppstigen ur marken, ligger du

för första gången känner de varandra
de har åldrats men ännu är de unga
och nu förstår de att man aldrig får låta nöja sej.

För om tiderna nu är mörka väntar andra
ur djupen stiger rösten; du måste sjunga
sjunga den sången och den ska höja sej och höja sej och höja sej.

Petter Malmberg 199-

An alarc'h samt två gånger två korpar

An Alarc'h är från samma bretagnesk folkrock allstarkonsert som Tri Martelod.
Melodin till An Alarc'h tog Ray Fischer och la till den gamla skottska dikten Twa Corbies (ej att förväxla med Three Ravens där änkan enbart sörjer och inte som i den bättre versionen själv slagit ihjäl sin riddare).
Norska Folques och tjeckiska Asonances versioner är alltså inte tolkningar av Stivellhiten, åtminstone inte textmässigt.

Tri Martolod

Ur THE HEAT DEATH OF THE UNIVERSE

"(33) How fortunate for the species, Sarah muses or is mused, that children are as ingratiating as we know them. Otherwise they would soon be salted off for the leeches they are, and the race would extinguish itself in a fair sweet flowering, the last generations' massive achievment in the arts and pursuits of high civilizations"..."no more cowardly investment in immortality via the patchy and too often disappointing vegetables of ones own womb."

Pamela Zoline 1967

(Hela novellen här)

Ty hon var med älskogen bunden

Holy Modal Rounders version börjar tyst och stegras vilket ger en smått kuslig effekt som dock är irriterande på de flesta datorer.
Cat Powers låter Cat Power.
E person vid namn Drew Christie gjorde videon. En av de bättre så kallade Fan-videos jag sett.

Als das Kind Kind war

Als das Kind Kind war,
ging es mit hängnden Armen,
wollte der Bach sei ein fluß,
der Fluß sei ein Storm,
und diese Pfütze das Meer.

Als das Kind Kind war,
wußte es nicht, daß es Kind war,
alles war ihm beseelt,
und alle Seelen waren eins.

Als das Kind Kind war,
hatte es von nichts eine Meinung,
hatte keine Gewohnheit,
saß oft im Schneidersitz,
lief aus dem Stand,
hatte einen Wirbel im Haar
und machte kein Gesicht beim fotografieren.

Als das Kind Kind war,
war es die Zeit der folgenden Fragen:
Warum bin ich ich und warum nicht du?
Warum bin ich hier und warum nicht dort?
Wann begann die Zeit und wo endet der Raum?
Ist das Leben unter der Sonne nicht bloß ein Traum?
Ist was ich sehe und höre und rieche
nicht bloß der Schein einer Welt vor der Welt?
Gibt es tatsächlich das Böse und Leute,
die wirklich die Bösen sind?
Wie kann es sein, daß ich, der ich bin,
bevor ich wurde, nicht war,
und daß einmal ich, der ich bin,
nicht mehr der ich bin, sein werde?

Als das Kind Kind war,
würgte es am Spinat, an den Erbsen, am Mlchreis,
und am gedünsteten Bluemenkohl,
und ißt jetzt das alles und nicht nur zur Not.

Als das Kind Kind war,
erwachte es einmal in einem fremden Bett
und jetzt immer wieder,
erschienen ihm viele Menschen schön
und jetzt nur noch im Glücksfall,
stelite es sich klar ein Paradies vor
und kann es jetzt höchstens ahnen,
konnte es sich Nichts nicht denken
und schaudert heute davor.

Als das Kind Kind war,
spielte es mit Begeisterung
und jetzt, so ganz bei dar Sache wie damals, nur noch,
wenn diese Sache seine Arbeit ist.

Als das Kind Kind war,
genügten ihm als Nahrung Apfel, Brot,
und so ist es immer noch.

Als das Kind Kind war,
fielen ihm die Beeren wie nur Beeren in die Hand
und jetzt immer noch,
machten ihm die frischen Walnüsse eine rauhe Zunge
und jetzt immer noch,
hatte es auf jedem Berg
die Sehnsucht nach dem immer höheren Berg,
und in jeden Stadt
die Sehnsucht hach der noch größeren Stadt,
und das ist immer noch so,
griff im Wipfel eines Baums nach dem Kirschen in einem Hochgefühl
wie auch heute noch,
eine Scheu vor jedem Fremden
und hat sie immer noch,
wartete es auf deh ersten Schnee,
und wartet so immer noch.

Als das Kind Kind war,
warf es einen Stock als Lanze gegen den Baum,
und die zittert da heute noch.

Peter Handke

De fem bästa diktsamlingarna

I DN listar Bruno K. Öijer fem diktsamlingar. Det är en kort okommenterad lista.

Jag tyckte valet av Spoon River Anthology var intressant medan jag måste erkänna att jag inte läst Farrokhzad.

Hittade länken hos bernur.blogg.se som också själv listar fem diktsamlingar.

Då internet är fyllt av listor men alldeles för få diktlistor så kommer här mina fem favoriter, alfabetiskt.

Erik Blomberg
Nattens ögon
Även om Erik Blombergs sammanställningar av andras poesi som 100 Franska Dikter nästan är bättre.

Katarina Frostenson
Joner
Inte så förtjust i de tidigare eller senare.

Ho Chi Minh
Dagbok från fängelset
Ridande på en drake klättrar jag mot himlen.
Vaknar plötsligt. Störtar ner i fängelset.

Stig Larsson
Uttal

Ezra Pound
Hyllning till Sextus Propertius
Men det gör detsamma.
Jag ska sjunga om solen.

(Den svenska övervikten är till en del pågrund av att jag oftare läser utländska poeter i Greatest Hits-samlingar.)

Veckans dikt - en fotnot

Utdraget ur Soul on Ice nedan är det en av Eldridge Cleavers medfångar i Folsomfängelset som säjer under Wattsupploppets dagar 1965.
I den svenska, trots titeln, helt användbara översättningen av Gunnar Barklund, så översätts passagen orimmad. Men finns med som fotnot på engelska.

Soul on Ice eller Fråga inte ditt land är en väldigt bra bok.

Eldridge Cleaver skriver att tårar av munterhet rullar ner från medfångens kinder:
"Det var ett renande, revolutionärt skratt".

Veckans dikt

They walking in fours and kicking in doors; dropping Reds and busting heads; drinking wine and committing crime, shooting and looting; high-siding and low-riding, setting fires and slashing tires; turning over cars and burning down bars; making Parker mad and making me glad; putting an end to that "go slow" crap and putting sweet Watts on the map - my black ass is in Folsom this morning but my black heart is in Watts!

ur Fråga inte ditt land (Soul on Ice) av Eldridge Cleaver, den siste amerikanske presidentkandidaten som var något att ha.

Cindy

And they elect them again and again

35 år i böcker, del 2-1989-2008

1989 Jan Myrdal: Tolv på det trettonde

1990 Bruno K. Öijer: Medan giftet verkar

1991 Klas Östergren Handelsmän och partisaner
Horror, horror och österlen

1992 Ann Jäderlund: Rundkyrka och sjukhuslängor/vid vattnet/himlen är förgylld/av solens sista strålar
Jo av någon anledning är det titeln.

1993 Tove Nilsen Ögats hunger

1994 Lars Jakobsons Hemsökelser
Novellsamling. Bäst är ukronin Johanna jobbar åt McDonald's

1995 Jayne Anne Phillips: Sommarlägret

1996 Magnus Dahlström: Hem

1997 Simona Vinci Om barnen vet man ingenting

1998 Patricia Melo: Lögnens lov

1999: Vladimir Sorokin: Blått fett

2000: Emily Barton: The Testament of Yves Gundron

2001 John Clute: Appleseed
Nuförtiden är det i populärgenrerna man hittar de riktigt underliga och pretentiösa böckerna.

2002 Aleksandar Hemon: Nowhere Man

2003 Dan Rhodes: Timoleon Vieta Come home

2004: Jonathan Lethem Fortress of Solitude

2005: Jerker Virdborg: Försvinnarna

2006: Thomas Pynchon: Against the day
En hel del bok för pengarna om inget annat.

2007: Gene Wolfe: "Memorare"

2008: Bruno K. Öijer: Svart som silver

Godots återkomst !!!

En version av I väntan på Godot med Ian McKellen och Patrick Stewart i de chaplinhattbeprydda huvudrollerna är under uppsättning.

Ian McKellen har gjort en hyfsad MacBeth och Patrick Stewart lär också vara en erfaren teaterskådis; har också gjort MacBeth uppenbarligen. Och hans insats i Extras var den bästa kändis-spelar-sej-själv vrianten i serien.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på dessa:

Alice Restaurant