Because the night belongs to Jun Togawa

"Because the night" med Jun Togawa. Från den klassiska coverplattan 20th Jun Togawa från 2001.

Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle

Första gången vi möter Embla är halvvägs in i Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle. Hon bjuder in huvudpersonen Ask till en studiecirkel. "Flickan hade ett så lugnt och mjukt leende. Hon hade nötbrunt hår och stora stora blå ögon, ibland använde hon glasögon. Han hade aldrig vågat se på henne ordentligt."

Två gånger tidigare har Embla och hennes nötbruna hår och blåa ögon nämnts liksom i förbigående. Han minns hennes ansikte när han läser böcker och hon nämns i ett samtal.

Beskrivningarna av Embla ökar efter hand och blir mer utförliga. Åsa Beckman skriver i DN att Ask blir "blixtförälskad (i Embla) när hon på ett möte pratar om rätten till fri abort och att staten borde bekosta barnunderhåll och uppfostran". Men när detta tal äger rum är Ask redan sedan länge förälskad i Embla. Även om läsaren känner till denna förälskelse innan han själv gör. Beskrivningarna av henne blir inte bara ordrikare utan också mer och mer lyriska.

Åsa Beckman är besviken på Ask för att han är en 1900-talsman. När Embla bjuder med Ask på studiecirkel är det efter att en av kamraterna har avslöjat att Ask fått medalj för att han räddat ett liv. Alla hurrar men Ask skäms då han gjorde detta hjältedåd för att han var likgiltig för sitt eget liv. Då en av hans kärleksaffärer hade resulterat i ett barn. (Detta händer i den första romanen om Ask Lasso kring Fru Luna).

Ask är inte en hjälte. Han skildras inte som någon ny människa. Mellan (och under) alla de sexuella mötena så framstår Ask som en osäker man.

Hans förälskelse i Embla är också en han inte vågar tala om för henne. Det är en berättelse om en man som älskar en kvinna som inte älskar honom.

Om man inte har något slags förväntningar på att denna man ska vara ett föredöme är det en rätt vacker historia.

(Först publicerad här den 15:e juni 2009 - jag argumenterar alltså mot en mer än två år gammal DN-artikel. Det ursprungliga inlägget finns HÄR. Med kommentar av Vixxtoria vars blogg Om böcker som jag hunnit att läsa kommit tillbaka efter sitt sommarlov. Senast med en citattävling - där Sången om den röda rubinen finns med.)

Vindmakaren av Ola Larsmo

När jag kom ut på lastbryggan blev jag yr, vinglade till och tog stöd mot kvarnens yttervägg. Världen blev så stor: himlen fanns överallt, och för ett kort ögonblick kände jag en sorts vansinnig skräck för att falla uppåt.

Vindmakaren är en kortroman av Ola Larsmo. Som publicerades i Fyra kortromaner 1983. Volymen innehöll bidrag i en tävling som Bonniers litterära magasin höll (de andra tre kortromanerna är skrivna av Thorbjörn Lindhe, Stefan Skogelin och Marianne Sällström - jag har inte läst dem). Larsmo ska ha vunnit tävlingen. Även om det inte framgår i boken - eller det kanske det gör på baksidan, mitt ex är utgallrat från biblioteket så delar av baksidestexten är skymd.
Vindmakaren handlar om en pojke som bor i en kvarn. Berättelsen har en sagoaktig lätt fantastisk ton. Den berättas av pojken som funderar över livet utanför kvarnen.
I ett par avsnitt av den annars rätt annorlunda fullängdsromandebuten Fågelvägen (1985) kan man känna igen tonfallet från Vindmakaren. Men den påminner mer om ett par av novellerna i Larsmos Stumheten (1991), som "Tyrannosauros rex" och "Barnens lekar". Vindmakaren är ungefär lika lång som titelberättelsen "Stumheten" - det är en kort kortroman.

Den är inte i nivå med de bästa av Stumhetens berättelser - men då är Stumheten en väldigt bra samling. Vindmakaren är en lyrisk liten saga som är intressant för den som läst den senare Larsmo.

Citerat från veckans läsning

"Placing [Walter] Benjamin's quotation from Baudelaire in a fantasy context produces a very different effect from placing the same quotation in an SF context. And both effects are distinct from that which would result from placing it within an example of the literary genre Todorov called 'the Fantastic' -or, indeed, placing it in a piece of 'scientific' literary naturalism, e.g., Zola, or Sinclair Lewis"
ur "The tale of plagues and carnivals" i Flight from Nevèrÿon av Samuel R. Delany

"There followed some curses that combined terms for women's genitals, men's excreta, and cooking implements in truly novel ways."
ur "The game of time and pain" i Return to Nevèrÿon av Samuel R. Delany

Åtta länkar en lördag

This week in panels - vecka 100, del 1, del 2
Den amrikanska bloggen 4thletter! har ett återkommande inslag där de lägger upp en ruta från varje serietidning de läst i veckan. Förra veckan firade detta This week in panels 100. Och förutom bildrutor från veckans serier så hade de med såna från sina favoritserier. Som Flex Mentallo ovan. Och Watchmen i tolv serietidningsrutor.

Grant Morrison i Rolling Stones
En artikel om Morrison som inte ger en så mycket nytt om man läst andra Morrison-intervjuer. Men att han porträtteras i tidningen är i sej lite kul.

John Clute om urban fantasy
"'If it's the same story wherever it happens to be set,' I wrote, 'it isn't Urban Fantasy.'" - Clute recenserar två urban fantasy-antologier

Secret histories av John Rieder
Recension i LA Review of books av fyra (fyra...) steampunk-antologier

Minne, åldrande och ånger - Ingrids boktankar om The Sense of an Ending av Julian Barnes
Jag tyckte väldigt bra om History of the world in 10½ chapters en gång i tiden. Men sen dess har jag inte läst så mycket Barnes.

Sista anmälningsdag till Fiktiviteters Joss Whedon-helg närmar sej
Den 3-4 september håller Fiktiviteter ett bloggmaraton om Whedon och hans skapelser (Buffy och vampyrerna, Serenity, Fray, m. m.). Hur man anmäler sej kan du se HÄR

Butter tar enkäten

En enkät om aktuella böcker har vandrat kring på olika bloggar på senaste tiden. Senast såg jag den på Tystnad.

Den engelska: Return to Nevèrÿon av Samel R. Delany. Den sista delen i Return to Nevèrÿon-sviten. En av de få Svärd och svartkonstböcker som har blurbar av Fredric R. Jameson och Umberto Eco. En annan blurb beskriver den som om Eco skrivit Conan barbaren. Medan baksidan säjer att Henry James hade älskat den så fort han kommit över kulturschocken.

Vid sängen: Västerlandets imperialism i Kina under 400 år av Rewi Alley och Hans Miller, Sänkt sedebetyg av Vilhelm Moberg och Good-bye av Yoshiro Tatsumi (en så kallad japansk tecknad serie).

I väskan: Jag är mittimellan väsk- eller snarare plastpåseböcker. Men jag har haft Magnus Dahlströms Spådom. Som jag gillade. Igår hade jag med mej The Divine invasion av Philp K. Dick. Men den hann jag aldrig påbörja.

På toaletten: Den som hinner läsa på toaletten bör se över sina matvanor.

Läser emellanåt: Det går en åska genom tidevarvet av Carl Jonas Love Almqvist och Notisböcker av Peter Weiss.

Borde börja med: Husfrid av Alison Bechdel - bokcirkelbok.

På is: Poems 1968-1998 av Paul Muldoon. I de senare är det dikter på 100 sidor och sånt. (Jag läser också poesi av Seamus Heaney(den nästsenste diktsamlingen - mer aktuellt blir det inte) och Knut Hamsun men de går inte riktigt in i nån av kategorierna - även om de väl passat på toaletten, eller åtminstone utedasset med all jord och mark och sånt)

Det nödvändigaste

Runt omkring mig svävade graciösa stängelembryon som jag såg med goda ögon på[...]Flickorna upptäckte att det handlade om min egen kropp. Jag ryckte loss några hårstrån från mitt ludna bröst och lade märke till att det inte alls gjorde ont, och höll dem mellan fingrarna; hårstråna förenades till en kärna som inte var någonting annat än ett litet stycke av mig själv. Och när jag släppte den öppnade sig hårstråna som en sfärisk solfjäder och fröet svävade i luften.

Förutom ett par svenskar så var alla författarna som presenterades i det fantasynummer av BLM som jag skrev om häromdagen engelskspråkiga (två genren närstående finska böcker recenserades också). Och ett problem med genrelitteratur som fantasy och sf är att det lätt blir att man läser (US)amerikanska och engelska författare. Men det skrivs genrelitteratur i de flesta länder. Deckare och sånt kommer ibland hit. Medan det är sämre med science fiction.

På 70-talet gav förlaget Delta ut en hel del sf från andra delar av världen. Sen var det framförallt sånt som getts ut på engelska. Antologin Det nödvändigaste, redigerad av Bernard Goorden, som kom 1978, är emellertid en översättning av en franskspråkig antologi. Med latinamerikansk science fiction.

Latinamerikansk genrelitteratur såsom kriminallitteratur och sf lär, även om den lånar från den (US)amerikanska, ofta ha en egen karaktär. Vilket jag tycker man märker på urvalet här. De inbördes berättelserna är mycket olika varandra men de flesta har en touch som skiljer de från sina nordamerikanska kusiner.

Mina två favoriter är den humoristiska "Gu ta gutarrak" av Magdalena M. Movjan Otaño (Argentina) om baskernas tillkomst och den märkliga "Trettionde kapitlet" av Mario Levrero - en författare från Uruguay (som idag firar nationaldag). Citatet överst är från den novellen (översatt av Gunnar Gällmo).

Veckornas sånger

Då Veckans sång fyllde hundra i veckan så firar vi med en lista med tio inlägg i den kategorin.
I Veckans sång tar jag och lägger upp ett videoklipp med en låt och skriver något kort om den. De här nedan har jag väl skrivit lite mer på. Från nyast till äldst:

Du er den du er den eg hev tinga i min ungdom
Agnes Buen Garnås och Jan Garbarek och norsk folkjazzindustrimusik.

Jack of Diamonds, Jack of Diamonds I know you of old
Holy Modal Rounders slår vad om att de vinner nästa omgång.

Blixa Bargeld ÄR Dorothy Gale
På en temavecka om L. Frank Baums sagoland Oz så passade det bra med Bargelds version av "Somewhere over the rainbow".

The chicken when it's in the egg I'm sure it has no bone
"Another song about seduction, thank God" med Tim Hart & Maddy Prior. Med ett recept på körsbärsblommekryddad omelett.

Sommaren är redo när du är det
"I like all the different people/I like sticky everywhere/Look around, you bet I'll be there" - The Breeders

Flight of the conchords
En sång ur den andra säsongen av sit-commen. Och lite om Simon & Garfunkel

Charlotte Ah-anne I do understand
"Finns det då ingenstans där jag inte är välkommen!" frågar Julian Cope.

I could make a career out of being blue/I could dress in black and read Camus
"That's a Magnetic Fields-song there" - Mary Lou Lord i tunnelbanan.

I forgot to tell you 'bout the 7 sins
"This is a dead letter tale" - "Several Sins" med The Birthday Party (Nick Caves grupp innan Nick Cave & The Bad Seeds)

I live the life I love and I love the life I live
Willie Parker.

BLM 6/2002 - Fantasynumret

Bonniers litterära magasin las ner 1999. För att återuppstå igen 2002. Denna sista version av tidskriften varade bara i ett par år. Redaktör var Kristoffer Leandoer med Aase Berg som andreredaktör.

Den hade nu ett större format som påminde om ett musik- eller matmagasin. Och ett utropstecken kom efter BLM-et på omslaget.

Ett omslag som i sista numret av den första årgången pryddes av en bild på fantasyförfattaren China Miéville. Det var ett temanummer om fantasy. BLM hade haft temanummer förr. Ett av de mer omtalade på 80-talet hade som tema realismen. Men där stod inte "Allt du skulle vilja veta om realism men varit för skraj att fråga!" på omslaget.

Huvudartikeln är en intervju med Mieville av Leandoer. Och det är ett intressant samtal med en intressant författare. Och som då var ett av de stora nya namnen inom genren. Miéville är en politisk författare och säjer att han vill bryta med hela Tolkiengrejen. En av de författare han nämner som förebilder är M. John Harrison. Men han menar också att han i sina egna böcker, som Perdido Street Station, bryter mot dennes bild av ett samhälle som redan vittrat sönder

Harrison är med i en presentation över 24 författare i en fantasykalender. Ett av de BLM-nummer jag har från 50-talet är det som innehöll Elisabeth Tykessons översikt över sf-genren, "Nästa: Venus. En orientering i science fiction". Det är lätt att man är mer kritisk mot såna här försök att presentera genren ju nyare de är. Man förlåter Tykesson för att hon inte nämner Alfred Bester. Medan man gärna räknar de författare fattas i kalendern här. Men det är en rätt bra översikt. Den kompletteras med ytterligare tre lite längre presentationer av Neil Gaiman, Ursula K. LeGuin och då Miéville. Leguin har också med essän "Praktiska tips till dig som vill bli Gud". Som är bra och användbar.

Berg har med en hyfsad artikel om H. P. Lovecraft och en artikel om en hötorgskonstnär som jag inte orkade läsa då och inte orkar läsa nu. Hon var väldigt pro-kitsch då ett tag.

J. G. Ballard presenteras med en av sina lättsammare noveller - "Mordet på John Fitzgerald Kennedy som motortävling betraktat" (Alfred Jarry, som gjort den novell som Ballard här gör en hommage till, finns med på en lista över smygfantasy i numret - tillsammans med bland andra Rainer Maria Rilke och Systrarna Brontë). Annina Rabes översikt över Ballards författarskap är välskriven. Men i slutet av artikeln skriver hon att hon ägnat det senaste halvåret åt att läsa Ballard och atgt hon inte gillar det. Han är tråkig och hon har svårt att relatera till hans maskinmänniskor. Eftersom detta är år 2002 är det menat som det högsta beröm.

I en del av recensionerna märker man på liknande sätt att det faktiskt gått ett tag. I filmavdelningen görs Lilja 4-ever ner: "Och i salongen sitter den svenska medelklassen och tycker sig ta ställning medan de mumsar på sina popcorn". De negativa recensionerna är påfallande många också bland bokrecensionerna.

Annars blev jag lite positivt överraskad av hur många recensioner det var. 80 böcker recenseras. Jag hade för mej att tidningen minskade på recensionsdelen i de senare årgångarna. Men det kanske var den i slutet av 90-talet. Vad som fattas från de äldre är avdelningen med nyutkommen litteratur i utlandet.
Det finns emellertid en "internationell utblick" som består av en intressant och nyanserad artikel av Peter Fröberg, "Boklöst land", om att man inte läser i Kambodja.

Det är bland recensionerna fler böcker man minns från när de kom ut än i 57 och 86 års BLM. Men jag har bara läst en handfull av dem.

Some say love is a hunger - Veckans sång nummer 100

Det är den hundrade veckans sång här på Butter tar ordet
Den allra första var Terry Lee Hales "Dead is dead" från seattlesamlingen Sub Pop 200.
"The Rose" med Mudhoney nedan är också från den samlingen.

Jag spelade glatt den här versionen för en flickvän på gymnasiet som älskade Bette Midlers version.
Hennes ansiktsuttryck medan spåret spelades borde ha sagt mej att vårt förhållande inte skulle hålla.

Tematrio om skolan

Lyran börjar tematrioterminen med temat skolan.

Vilhelm Moberg - Sänkt sedebetyg
Vilhelm Mobergs roman från 1935 håller jag på och läser nu. Den handlar om den läshungrige Knut. En (hittills, åtminstone) lysande barndomsskildring. Skolan är här både på gott, en skolfröken lånar honom böcker, och ont.

Hans Scherfig - Den lyckliga tiden
En klassisk roman. En hemsk och rolig skildring av den gamla danska skolan och det danska samhället. Med en mordgåta som bonus.

Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Den här kommer i nyutgåva senare i år. Om en flickskola och en karismatisk och gräslig lärarinna. Som håller sej med favoriter som hon kallar creme de la creme. En rolig roman om fascism och makt.

Många är kallade men få är utvalda - Jean Tabary 1930-2011

En av mina favoritserier när jag var liten var Iznogoud (eller Kalifen Harun Al Sindars fantastiska äventyr som den också kallades).
Det var en serie skriven av Rene Goscinny (Asterix, Lucky Luke) och tecknad av Jean Tabary som också hade varit med och skapat serien.
Den handlade om storvisiren Iznogoud och hans betjänt Brah At Hamed i ett sagans Bagdad. De korta äventyren kretsade kring Iznogouds försök att bli kalif istället för kalifen - den godmodige Harun Al Sindar. Detta brukade inte gå så bra.

På bilden ovan har Tabary ritat in sej själv i serien. Som då är på franska i original, inte tyska. Rutan är från äventyret "Streck i räkningen" i albumet Det går runt för Iznogoud. I det har vår hjälte fått tag i en magisk penna som om man ritar ett porträtt av någon gör att den man avbildat skickas till en fjärran ö om man river sönder bilden. Iznogoud ritar genast av kalifen, men tyvärr blir det inte så likt. Så han beslutar sej för att ta teckningslektioner hos den bäste tecknaren i Bagdad - Tahbari El Fresco.

Texten i pratbubblan lyder i den svenska översättningen: "Lära dig att teckna storvisir? Du ska veta att det är ett svårt yrke och hårt för nybörjaren! Många är kallade men få är utvalda... Och de krav som ställs på de unga är..." (övers. Ingrid Emond). Dessa ord återupprepas flera gånger genom den 8 sidor långa serien. Iznogoud avbryter Tahbari genom att hota att spetsa honom på en påle om denne inte lär honom att teckna. "Jaja... alla mina kunder använder samma argument..." svarar Tahbari resignerat.

Efter Goscinnys död fortsatte Tabary att skriva serien själv. Han föddes i Stockholm 1930 och dog för ett par dagar sedan. Han blev 81 år gammal.

Anteckningsbok av H. P. Lovecraft

"Solen undergår förändring - visar föremål i märklig skepnad, återställer kanske ett landskap ur det förflutna".

Den lilla volymen Anteckningsbok av H. P. Lovecraft är den första i serien element från förlaget ellerströms. Serien ska innehålla böcker med anteckningar, aforismer ochfragment. Ellerströms har tidigare haft bokserier som enhörningen som har presenterat poeter. Bland de författare som kommer att ges ut i element-serien är Edgar Allan Poe och Nathaniel Hawthorne.

Som ett sammanträffande så är E. A. Poe en av de författare som påverkat Lovecraft mest. Borges kallade honom en "ofrivillig poe-parodiker" men Lovecraft var väl medveten om att han blivit påverkad av Poe. Ett av fragmenten hänsyftar på en poenovell utan att namnet nämns. Kanske mer förvånande kan vara att också den oven nämnde Hawthorne nämns på flera ställen. Men i Supernatural horror in literature, en essä där Lovecraft skriver en den makabra skräckens historia, ägnas ett par sidor åt Hawthorne.

Anteckningsbok är en samling utkast och idéer skrivna av Lovecraft. Många av anteckningarna berör just andra författares verk. I de första årens anteckningar (boken sträcker sej från 1919 till 1935) är lord Dunsany flitigt förekommande, medan han efter ett tag försvinner. För att dyka upp igen i en anteckning från 1928 där en novell ska skrivas med "halvt dunsanyskt manér". Så kan man följa hur lord Dunsany minskar i inflytande i Lovecrafts verk.

Det är inte bara för att se påverkan från andra författare som anteckningarna är intressanta. På en gång kan man här se styrkan (de många idéerna) och svagheten (hur dessa idéer efter ett tag är ytterst lika varandra) hos Lovecraft. Samtidigt som man slipper de många på varandra staplade adjektiven och, nästan, de rasistiska utfallen. Först tjugo sidor in i boken kommer en riktigt vidrig rasistisk formulering. Men då kommer det också två i stöten.

Den rasistiska sidan hos Lovecraft är inte det enda som är fast i en tidigare tid. Fascinationen inför världens utkanter. Hur nya, i dag rätt banala idéer, kunde inge fasa. Eller enbart andra språk. Främmande liksom.

"Vad som kläcks ur ett urtidsägg." är en av utkasten i sin helhet. Det skulle man kunna göra en historia av även idag. Men den motvilja mot själva tanken att det funnits varelser innan människan, ett tema som återkommer hos Lovecraft, finns knappast längre kvar. Jurassic Park och andra av vår tids liknande varianter på urtidsäventyr är så långt från Lovecraft som man kan komma.

Ändå kan man samtidigt i anteckningarna här se också skäl till att Lovecraft levt kvar. Hur han förbinder äldre gotiska bilder, herrgårdar i förfall, män som delar utseende med för länge sedan döda - med en för den nutida läsaren mer bekant rädsla för det som finns i ögonvrån, mellan raderna.

"Gamla och okända ruiner - märklig och odödlig fågel som TALAR på ett för upptäcktsresandena skrämmande och avslöjande språk." (övers. här, och i övrigt Jonas Ellerström och Mattias Fyhr.)

(I förrgår var det förutom den ungerska nationaldagen också H. P. Lovecraft 121-årsdag - ett olycksbådande sammanträffande som vi firar genom denna repris från den 3:e maj 2009.

5 bra ungerska filmer

En dag för sent uppmärksammar vi Ungerns nationaldag:

After the day before
Märklig thriller av Attila Janisch om en man som kommer till en liten by där ett mord inträffar.

Children of glory
Film om revolten i Ungern 1956 och en vattenpolomatch. En av de dyraste ungerska filmer som gjorts. Jag tycker kanske att den är mer intressant än så där väldigt bra. Som en bild av den roll 1956 spelar i Ungern idag (eller då 2006). Och det finns en viss poäng med sådana här historiska berättelser.

Hanussen

Den sista av tre filmer av István Szabó med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen. Här spelar han en synsk man som hjälper Hitler att komma till makten. Based on a true story.

Johanna
En underbar film regisserad av Kornél Mundruczó om en drogmissbrukande kvinna som börjar att utföra mirakel. Det är en slags musikal.

The long twilight
Också en Janisch. Den här bygger på en novell av skräckförfattaren Shirley Jackson (jag håller på och läser en bok med Jackson-noveller men den här finns tyvärr inte med i den). En otäck film om en gammal dam som missar sin hållplats och hamnar i en lien håla. Den här finns tillsammans med After the day before och ytterligare en film utgiven i boxen The Attila Janisch Collection.

Ungernlista från förr: 5 bra ungerska böcker

Sju länkar en söndag

Apornas planet - ett svar
Lisa Hanawalts tecknade serierecension av den nya Apornas planet - (r)evolution. Som verkar vara en remake på den fjärde av Apornas planet-filmerna, fast utan tidsreseparadox (tidsreseparadoxer är sånt man borde lägga till, inte ta bort, när man gör nya versioner av filmer).

Hooded Utilitarian har fortsatt lägga ut de enskilda deltagarnas listor till deras serielista: L - Mc, Me - P, Q - Se, Sh - Sw och, de sista, T - Y

De har också en avslutande kommentar till resultatet.
Själv så skulle jag ha valt:
Lynda Barrys Marlys-serier
Driven by lemons av J. W. Cotter
Första hälften av Planetary av Warren Ellis och John Cassaday
Barnhemmet av Giménez
Love & Rockets av bröderna Hernandez
Djupfryst i hemmet av Ulf Lundkvist
Solo 12 av Brendan McCarthy
We3 av Grant Morrison och Frank Quitely
Joe's bar av Muñoz och Sampayo
Gas av Joakim Pirinen (eller kanske alla av Pirinens kortare serier)

Citerat från veckans läsning

"Den egendomliga känslan infann sig, att ju mer jag arbetade för att få bort henne, desto tydligare blev hon."
ur "Det blåa ögat" i Spådom av Magnus Dahlström

"Going on up the street she thought, Everyone thinks it's so funny: and she pulled her coat tighter around her"
ur "The Daemon Lover" av Shirley Jackson

Veckans tidskrift - BLM 5/1986 med Willy Kyrklund, Stig Larsson och Gunnar Ekelöf.

Enligt redaktör Lennart Hagerfors så innehåller det femte numret i 1986 års årgång av Bonniers litterära Magasin mer skönlitteratur än vanligt.
Det inleds med efterlämnade fragment av Gunnar Ekelöf, presenterade av Steve Sem-Sandberg. Stig Larssons novell "Beskrivning av döden" finns här i en lite annan version än den i novellsamlingen Om en död (en bok jag varmt rekommenderar).
Flera debutanter presenteras. De man känner igen (Li Li, Kristian Petri) är inte direkt bättre än de andra.
Numret kretsar annars främst kring Willy Kyrklund. Med en intervju och två artiklar.

Texterna om Kyrklund är visserligen intressanta. Men skulle knappast passa som introduktion till författarskapet. Då de handlar om Homeros och sånt och Kyrklund. Vid 80-talets mitt så hade BLM ibland en tendens att vara en tidskrift för litteraturvetare av litteraturvetare. Intervjun är mer läsvänlig - även om Kyrklund alltid låter lite pompös i såna här samtal (fotot av Michael Normann illustrerar intervjun).

Hagerfors var försteredaktör. Andreredaktör var Ola Larsmo som sen blev huvudredaktör. Larsmo har med en längre recension av en Edvard Hoem-roman jag inte läst. Men den tar också upp Hoems Kärlekens färjeresor (som jag har läst) och texten är rätt intressant. Det är färre men längre recensioner än i BLM av år 1957 (som jag skrev om i förra veckans Veckans tidskrift.
Det märks att det är 80-tal: Horace Engdahls Den romantiska texten får en längre essä, C. G. Bjurström skriver om Jean-Philippe Toussaints Monsieur ("hur kan man vara så blaserad och på samma gång så uppfriskande). Inge Knutsson rekommenderar Hvid feber av Pia Tafdrup.
Också utseendemässigt märks åttiotalet. Omslaget har en bild av en skulptur av Håkan Rehnberg.

Det är lite innan jag själv började att läsa tidningen. Men jag har minnen av tidningen redan från den här tiden (mina föräldrar prenumrerade, det är från början deras exemplar - min mor har strukit under flitigt i artikeln om Engdahl) och den kartongliknande känsla som omslagen hade.

CocoRosie

I morgon kväll spelar CocoRosie på Malmöfestivalen. Men jag åker ifrån staden på eftermiddagen så jag missar de.
Och de spelar på Posthusplatsen klockan nio. Så jag vet inte om jag hade gått ändå. Jag misstänker att jag skulle ha lite knepigt att ta mej fram där. Trots att trailerna till TV-serien En andra chans får det att låta som en klämkäck tillvaro så är det ofta rätt jobbigt att vara handikappad.

Nu var jag sämre förra gången jag såg CocoRosie. Så kanske börjar jag bara att bli gammal och bekväm. 37 år är också ett lyte.
Och så ska systrarna visst ha en jazzpianist med på scenen så konserten blir väl ändå inställd av jazzpolisen (Jazz police are paid by J. Paul Getty, jazzers paid by J. Paul Getty too).

Sextiotalskritik, en antologi redigerad av P. O. Enquist

Antologin Sextiotalskritik kom ut 1966 och är därmed ett urval ur första hälften av 60-talets litteratur- och kulturkritik. Per Olov Enquist har, samman med författarna, valt artiklar från tio (då) unga kritiker. Boken är på lite mindre än fyrahundra sidor. Varje kritiker presenteras med 6-10 artiklar. Och har skrivit en inledning till dessa.

Av dessa inledande kommentarer tyckte jag bäst om Bengt Höglunds. Höglund är den enda av de tio som jag inte kände till sen innan.

Flera av kritikerna har gett ut egna volymer med sin kritik. Men då ofta med en betoning på senare material. För att ta ett exempel så återfinns bara en av Lars Gustafssons artiklar här i hans Kommentarer.

Det är en text om Göran Sonnevis "Om kriget i Vietnam". Som också tas upp av Lars-Olof Franzén. Här börjar det mer politiska senare 60-talet märkas.

Franzén skulle samma år som den här boken i ett par artiklar kalla sextiotalets prosa för en konst på tillbakagång. Som antingen gått in i pastischer eller blivit en förevändning för politisk propaganda.

Den här synen på det tidiga 60-talet som en slags det experimentellas höjdpunkt som avlöses av en politiserad litteratur finns fortfarande (även om vilka böcker som hör till vilken del kan variera). Men även om Chico och Harpo Marx finns med i personregistret men inte Karl (man kan nog anta att den sistnämnde brodern hade åkallats rätt flitigt i en Sjuttiotalskritik) så stödjer Sextiotalskritik inte helt den här synen. Torsten Ekbom skriver om bildstorm och modernism och det kommer han att fortsätta att göra, medan Göran Palm redan 1961 diskuterar samhällsfrågor.
I hans utmärkta "Blir vi förda bakom ljuset?" kan man förvisso märka en radikalisering - och i citat i den framgår hur försiktig kritiken mot Vietnamkriget ännu kunde vara också hos en författare som Sven Lindqvist.

En annan kritiker, Björn Håkansson, manar i sitt bidrag, som är det svagaste i boken, till engagemang för trolösheten. Whatever that is. Det här kommer senare att leda till hans (lite orättvist) mest kända text - en artikel där han går till attack mot Tomas Tranströmer för att han inte är trolös (den finns inte med här - det finns en längre, hyllande Tranströmer-artikel av Gustafsson). Den första av dessa artiklar är tryckt i Liberal Debatt.

Det är som tidsspegel den här boken är mest intressant - i Leif Nyléns bidrag om Beatles så märker man att han tycker att han gör något väldigt djärvt när han skriver om popgruppen på en kultursida. Språket är också en bra bit högtidligare och stelare än kritik skriven bara några år senare.

Den Nylén-artikel citerar vad Enquist skriver om Beatles. Enquists egen kritik är inte representerad. Utom med förordet där han anknyter till en antologi med 40-talskritik. Och baksidan säjer att decenniet påmint om 40-talet. Franzén jämför också 60-talet med 40-talet i en av sina artiklar. Så här i efterhand så var de två decennierna väl inte riktigt så lika varandra.

Om Sextiotalskritik ger en riktig bild av den tidens litteraturkritik kan man säkert diskutera. Men jag tyckte det var en intressant läsupplevelse. Jag läste en av författarnas bidrag om dagen. Det fungerade bra. Bland dem jag inte nämnt ännu så uppskattade jag Leif Zern , som avslutar volymen (kritikerna är ordnade alfabetiskt) mest.

Enquist slutar sitt förord med att säja att det "vore rimligt att tro, att tio bra kritikers samlade insats under några år kunde betraktas som viktigare än även en utmärkt författares allra mest utmärkta roman". Det vet jag inte riktigt, men det är åtminstone en vacker bok som gör sej bra i ens hyllor.

Sorgesång med Sif Ruud (1916-2011) som Too-ticki

Text av Tove Jansson, musik av Erna Tauro och sång av Sif Ruud.

Ett land i gryningen av Dennis Lehane

Dennis Lehanes Ett land i gryningen handlar om två män i U.S.A. i tiden efter första världskriget. Eftersom det är en amerikansk roman så presenteras de genom två sportgrenar. Den irländskättade polisen Danny Coughlin vinner en boxningsmatch mot en annan polis. Medan den svarte Luther Laurence spelar baseball med Babe Ruth.

Lehane är kriminalförfattare och de två berättelserna handlar om brott och polisarbete.

Luther tvingas fly efter att han dödat en gangsterchef. Medan Danny går undercover i Bostons revolutionära kretsar.

Den historiska romanen har det gemensamt med framtidsromanen att den lika mycket handlar om den tid den skrivs i. Det är här inte alltid särskilt smidigt gjort. När i ett avsnitt den tidens motsvarighet till Freedom Fries presenteras så suckade åtminstone jag något.

Det är annars en intressant tid i Amerikas historia. Och Bostons. Skildringen av den stadens historia var för min del behållningen av boken.

De två männen träffas efter ett tag och bokens olika berättelser kommer samman. Men skildringen av huvudpersonernas vänskap liksom kärlekshistorierna i boken är rätt svaga. De är där som en förevändning för att få ihop romanens olika trådar men får inget eget liv.

Ett problem med boken är längden. En vanlig kritik är att böcker är för långa. Här tror jag egentligen att det är rätt längd för berättelsen, den behöver tid att andas. Men det är inte en tillräckligt bra bok att det är värt att lägga ner så mycket tid på den.

Det finns avsnitt hos de Lehane jag läst där han skriver riktigt bra - de första femtio sidorna av Rött regn, slutet på Gone, baby gone. Något i närheten av detta finns inte i den här 800 sidor långa romanen.

Det är ändå en välskriven (men inte särskilt väl översatt) och lättläst roman. Och det finns många bra sidospår. Jag gillade avsnitten om NAACP.
Bäst är skildringen av själva polisstrejken och det upplopp som följde. Här tar Lehanes intresse för den perioden över hans strävan att dra fram likheter med nutiden.

Kommentarer av Lars Gustafsson

"Tidskriften har förlorat sin läsekrets sedan den efter en militärkupp övertogs av en samling extrema vänstermän som utmålar gamla hedervärda romanförfattare som 'fascister' och nästan enbart blir entusiastiska inför böcker om Albanien (Albania and North Korea are in.)" - Tomas Tranströmer om BLM i ett brev till Robert Bly den 27:e oktober 1970, från Air Mail.

Från mitten av 60-talet fram till 1972 så var Lars Gustafsson redaktör för Bonniers litterära magasin. Artiklarna i samlingen Kommentarer kommer från denna period. Det är inte bara från BLM utan också recensioner och debatt i Expressen.

Under sin tid på BLM gav Gustafsson utrymme åt en del strömningar i tiden. Bland annat en hel del marxism. Bland de som på kultursidor klagade på tidens vänstervindar så var en vanlig syn att BLM mer eller mindre hade förvandlats till en marxistisk stenciltidskrift.

Sånt kan (och bör) man göra sej lustig över. Emellertid så skriver Gustafsson när han får kritik för att en bok om Albanien recenserats av en Albanienanhängare att en Ekelöf-biografi recenserats i samma nummer och att "Redaktionen har inte heller här gjort sig mödan att leta rätt på en riktigt beslutsam motståndare till Gunnar Ekelöf". Vilket förvisso är en rolig formulering men kanske visar på att det kan ha funnits ett korn av sanning i kritiken.

Fast knappast mer än ett korn. Det verkar ha varit några av tidskriftens mest spännande år (mina föräldrar hade dessa årgångar och flera senare i bokhyllorna så jag har åtminstone bläddrat i numrena även om det var ett tag sen). Och artiklarna i Kommentarer är väldigt bra. Ett av de bästa avsnitten är ett möte med den franske poeten Eugène Guillevic.
Och det finns intressanta texter om Grisjakten av P. C. Jersild och Homonculus av Sven Delblanc. Det är en bra bok som tyvärr, som så lätt sker med såna här böcker, lite verkar ha glömts bort.

Spetsknypplerskan

Jag såg då Spetsknypplerskan igår kväll - trots att den slutade halv ett (tack SVT). Jag tyckte det var en rätt bra film. Om än väldigt tydligt 70-tal. Filmen av Claude Goretta kom 1977.

Jag föredrog första halvan av filmen.
När kärleksparet drev isär på grund av att han var intellektuell och hon underklass så kändes som något man hade sett många gånger förut.
Kanske fungerade det här bättre i romanen (Spetsknypplerskan bygger på en roman av Pascal Laine med samma namn som filmen, eller den heter samma på franska - den verkar inte finnas i svensk översättning. Boken låter rätt Simone de Beauvoir (medan filmen är mer Eric Rohmer) - jag har inte läst den).

Den stora behållningen är den unga Isabelle Huppert i huvudrollen. Som ser helt annorlunda ut mot vad man är van vid. Vare sej Pomme, som karaktären kallas, ser storögt fascinerad sin äldre mer utlevande väninna eller går och handlar på ett torg så ger Huppert med små nyanser en tyngd åt sin hjältinna, en kvinna som omgivningen egentligen inte lägger märke till.

Jag ser en röd dörr framför mej och jag har just köpt en massa svart färg

"Paint it black" med War featuring Eric Burdon

"Paint it black" är en Rolling Stones-låt. Den har tolkats av flera andra (och på många språk - den låter lite väl käck på franska).
Denna är då av funkgruppen War. En liveinspelning från den 8:e september 1969.
På skivan Love is all around som samlade lite spridda outgivna spår.
Burdon hade när samloingen gavs ut lämnat bandet. Som dock fortsatte ha en rätt framgångsrik karriär. De kom senare att bli populära att sampla.

Med Eric Burdon som sångare gjorde de två album. "Paint it black" kommer från Black-Man's Burdon. En lite olycklig drift med uttrycket "Black man's burden" - ett radikalt svar på R. Kipling (Djungelboken och hans imperialismhyllande dikt "White man's burden".

Burdon hade tidigare sjungit i The Animals - ett av många band bestående av vita musiker som spelade svart musik. LeRoi Jones jämförde de här grupperna med minstrel shows - alltså en tidigare i U.S.A. populär form av underhållning där vita skådespelare sminkade sej svarta och sjöng och skämtade och var rasistiska. Jones menade att gruppnamn som Animals och Zombies speglade hur de vita såg de svarta - som djuriska och vilda.

Gruppen War bestod förutom Burdon av svarta musiker och en vit (dansk, trott eller ej) munspelare.

Liveversionen på Love is all around är bättre än den tidigare studioversionen. Dels är den några minuter kortare (det finns en singelversion av deras "Paint it black" i en mer normal längd, och Black-Man's Burdon har utspritt två andra kortare versioner - eller snarare fragment av sången) och så har den inga av de lustiga ljudeffekter som finns på den Black-Man-versionen.

Baksidan beskriver spåret som "One of the LIVE WAR/Burdon classics. WAR's patented Latin feeling features a flute solo by the incomparable Charles Miller, a 'fastest hands in the West' conga/percussion solo by Papa Dee Allen, and aq boiling drum solo by Harold Brown"
Jag upprepar: "a 'fastest hands in the West' conga/percussion solo".

De hundra bästa SF- och Fantasyböckerna (enligt NPRs läsare)

NPR-bloggens omröstning om de 100 bästa SF- och Fantasyböckerna är klar.
På listan kom två av mina tio val med, fyra av författarna.

Nedan är listan.
Jag har fetstilat de titlar jag har läst samt författaren om jag läst annat av honom/henne.
Kursiverat de titlar jag skulle vilja läsa
Satt ett * framför boken om jag aldrig hört talas om den
x framför de jag påbörjat men inte avslutat
E där jag bara läst en av böckerna i serien.
F framför de där jag sett filmen eller tv-versionen
U om jag läst utdrag ur romanen
Jag har kommenterat en del och länkar där jag skrivit om böckerna tidigare.

E. X. F. 1. The Lord Of The Rings Trilogy, by J.R.R. Tolkien
Jag har bara sett första filmen. Trots listans starka tonvikt på SF (troligtvis på grund av att inte ungdomsböcker fick vara med, jag skulle nog räkna Sagan om ringen som en ungdomsbok men kanske är det allt det finsk-ugriska som gör att den här räknas till vuxenlitteraturen) vinner alltså en high fantasy-bok.

FF 2. Liftarens guide till galaxen, by Douglas Adams
Jag har skrivit om den tredje boken i sviten

3. Ender's Game, by Orson Scott Card

E. 4. The Dune Chronicles, by Frank Herbert
Robert Scott Wilson brukade, inför förfärade studenter, kalla Dune (Arrakis ökenplaneten) för en fascistisk roman. Jag har skrivit om den här och fick där en argsint kommentar för nån vecka sen.

5. A Song Of Ice And Fire Series, by George R. R. Martin
Jag har läst en långnovell av G. R. R. (är namnet menat som ett skämt, kanske en drift med Tolkien?) Martin.

F. 6. 1984, by George Orwell
Jag har tyvärr inte läst uppföljaren, 1985.

F. 7. Fahrenheit 451, by Ray Bradbury
Och inte Fahrenheit 452 heller. Jag har tidigare skrivit om Truffauts filmatisering

8. The Foundation Trilogy, by Isaac Asimov
Det är fascinerande att den här fortfarande är så populär med tanke på att det är en SF-version av en historiebok som ingen längre läser.

9. Brave New World, by Aldous Huxley
Om försök att filmatisera boken skriver jag i Anthony Burgess och Du sköna nya värld och minikjolar

10. American Gods, by Neil Gaiman

F. 11. The Princess Bride, by William Goldman
Bra film.

12. The Wheel Of Time Series, by Robert Jordan

F. 13. Animal Farm, by George Orwell

14. Neuromancer, by William Gibson

15. Watchmen, by Alan Moore and Dave Gibbons

E. 16. I, Robot, by Isaac Asimov
Läst ett par av novellerna i samlingen.

17. Stranger In A Strange Land, by Robert Heinlein

* 18. The Kingkiller Chronicles, by Patrick Rothfuss

F. 19. Slaughterhouse-Five, by Kurt Vonnegut

FFFFFFFF... 20. Frankenstein, by Mary Wollstonecraft Shelley
Om Frankenstein är science fiction eller inte kan man diskutera (den har emellertid i vilket fall haft ett stort inflytande på genren). Det verk som oftast hänvisas till när Shelleys bok kallas för den första SF-romanen är The Billion Year Spree av Brian W. Aldiss (en av de författare jag saknar på listan). Aldiss' historiska översikt över genren börjar förvisso med Mary Shelley och han kallar henne för den första SF-författaren och Frankenstein för det första SF-verket. Men i sin läsning menar han att romanen befinner sej mitt emellan den gotiska romanen och den SF som kommer att uppstå.

F. 21. Do Androids Dream Of Electric Sheep?, by Philip K. Dick
Ola Larsmo kommenterade inlägget på länken ovan.
Ett annat inlägg, Blade Runner och Voight-Kampff-testet, handlade om filmen kontra boken.

22. The Handmaid's Tale, by Margaret Atwood

23. The Dark Tower Series, by Stephen King

F. 24. 2001: A Space Odyssey, by Arthur C. Clarke

x. 25. The Stand, by Stephen King

26. Snow Crash, by Neal Stephenson

27. Invasion på Mars av Ray Bradbury
Det blev för jobbigt översätta alla titlarna. Men jag gjorde den här eftersom det är en så pass bra svensk titel.

28.Cat's Cradle, by Kurt Vonnegut

E. 29. The Sandman Series, by Neil Gaiman
Jag har läst mer än hälften av de serietidningar som utgör Sandman. Jag har skrivit om seriealbumet A game of you i Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia och om Sandman nummer 54

F. 30. A Clockwork Orange, by Anthony Burgess

F. 31. Starship Troopers, by Robert Heinlein

F. 32. Watership Down, by Richard Adams

33. Dragonflight, by Anne McCaffrey

34. The Moon Is A Harsh Mistress, by Robert Heinlein

35. A Canticle For Leibowitz, by Walter M. Miller

F. 36. The Time Machine, by H.G. Wells

F 37. 20,000 Leagues Under The Sea, by Jules Verne

38. Flowers For Algernon, by Daniel Keys
Jag har läst långnovellversionen som jag räknar eftersom den brukar anses som bättre än romanversionen.

FFF 39. The War Of The Worlds, by H.G. Wells

40. The Chronicles Of Amber, by Roger Zelazny

* 41. The Belgariad, by David Eddings

42. The Mists Of Avalon, by Marion Zimmer Bradley

* 43. The Mistborn Series, by Brandon Sanderson

44. Ringworld, by Larry Niven
I och för sej har jag bara läst noveller av Niven - men tillräckligt många för att jag borde kunna räkna honom som läst.

45. The Left Hand Of Darkness, by Ursula K. LeGuin

46. The Silmarillion, by J.R.R. Tolkien

47. The Once And Future King, by T.H. White

48. Neverwhere, by Neil Gaiman
En bok som bygger på en TV-serie. Det är vad Svenska Akademiens klassikerserie och Världsboksrådets listor saknar.

49. Childhood's End, by Arthur C. Clarke

F. 50. Contact, by Carl Sagan

51. The Hyperion Cantos, by Dan Simmons
Jag har en bok av Simmons i mina hyllor.

F. 52. Stardust, by Neil Gaiman
Jag gav boken till min brorsdotter nåt år.

53. Cryptonomicon, by Neal Stephenson

54. World War Z, by Max Brooks

55. The Last Unicorn, by Peter S. Beagle

56. The Forever War, by Joe Haldeman

57. Small Gods, by Terry Pratchett
Jag har läst den han skrev med Gaiman. Och läst utdrag ur nån Diskvärld-bok och sett ett avsnitt eller två av TV-serien.

U. 58. The Chronicles Of Thomas Covenant, The Unbeliever, by Stephen R. Donaldson

59. The Vorkosigan Saga, by Lois McMaster Bujold

60. Going Postal, by Terry Pratchett

61. The Mote In God's Eye, by Larry Niven & Jerry Pournelle

62. The Sword Of Truth, by Terry Goodkind

F. 63. The Road, by Cormac McCarthy
Filmen hade lite för lite människoätande växter för att vara helt i min smak - men kanske boken är bättre.

64. Jonathan Strange & Mr Norrell, by Susanna Clarke

U. 65. I Am Legend, by Richard Matheson

66. The Riftwar Saga, by Raymond E. Feist

67. The Shannara Trilogy, by Terry Brooks

E. F. 68. The Conan The Barbarian Series, by R.E. Howard
Två noveller har jag läst.

U. 69. The Farseer Trilogy, by Robin Hobb

70. The Time Traveler's Wife, by Audrey Niffenegger

* 71. The Way Of Kings, by Brandon Sanderson

72. A Journey To The Center Of The Earth, by Jules Verne
Jag känner att jag borde ha sett nån film- eller TV-version av den här men jag kan inte komma ihåg nån. Jag har emellertid starka minnen av Illustrerade klassiker-versionen.

* 73. The Legend Of Drizzt Series, by R.A. Salvatore

* 74. Old Man's War, by John Scalzi

75. The Diamond Age, by Neil Stephenson

76. Rendezvous With Rama, by Arthur C. Clarke

* 77. The Kushiel's Legacy Series, by Jacqueline Carey

78. The Dispossessed, by Ursula K. LeGuin

F. 79. Something Wicked This Way Comes, by Ray Bradbury

80. Wicked, by Gregory Maguire

* 81. The Malazan Book Of The Fallen Series, by Steven Erikson

82. The Eyre Affair, by Jasper Fforde

E. 83. The Culture Series, by Iain M. Banks
Jag har läst The player of games. Den var bra. Skotsk.

* 84. The Crystal Cave, by Mary Stewart

85. Anathem, by Neal Stephenson

* 86. The Codex Alera Series, by Jim Butcher

E. 87. The Book Of The New Sun, by Gene Wolfe
En av de tio jag valde.

* 88. The Thrawn Trilogy, by Timothy Zahn

* 89. The Outlander Series, by Diana Gabaldan

90. The Elric Saga, by Michael Moorcock
Elric-böckerna? Jag är besviken på er, NPR-läsare.

91. The Illustrated Man, by Ray Bradbury

* 92. Sunshine, by Robin McKinley

93. A Fire Upon The Deep, by Vernor Vinge

94. The Caves Of Steel, by Isaac Asimov

95. The Mars Trilogy, by Kim Stanley Robinson

* 96. Lucifer's Hammer, by Larry Niven & Jerry Pournelle

* 97. Doomsday Book, by Connie Willis

98. Perdido Street Station, by China Mieville
Den här fanns också bland mina tio.

99. The Xanth Series, by Piers Anthony

100. The Space Trilogy, by C.S. Lewis

Vad som slår en när man ser på böckerna överst är hur pass gamla de är. En liknande lista för tio år sen skulle nog ha haft många gemensamma med den här. Först efter halva listan ungefär börjar de lite nyare böckerna bli vanligare. Och med dem fler som jag inte känner till.
En liknande lista med normala böcker hade nog haft betydligt fler nya. Författare av smal litteratur har alltid tröstat sej med att de kommer att läsas i framtiden när de nu populära storsäljarna för länge sen glömts bort - men i verkligheten visar sej de som överlever vara Dorothy Sayers, Conan Barbaren och Stephen Fucking King.

Jag hade läst cirka en tredjedel av böckerna. Jag vet inte om det betyder att jag vinner eller förlorar.

5 bra sydkoreanska filmer

Det är Sydkoreas nationaldag. De firar att japanerna åkte därifrån.

Birdcage Inn
Tidig Kim-Ki Duuk. Om en prostituerad som flyttar in i ett familjeägt hotell (eller hur man nu översätter Inn, vandrarhem?). Familjen känner till hennes yrke och tar en andel av hennes inkomst - men ser samtidigt ner på henne. En lite långsam men efter hand rätt så drabbande film.

The Host

Koreansk monsterfilm när den är som bäst.

Lady Vengeance
Tredje delen i Chan-Wook Parks Hämnd-trilogi. Om en ung kvinna som sitter i fängelse i mer än ett decennium. I fängelset kallas hon för helgon av de andra fångarna på grund av sin godhet. Hon planerar att hämnas. En obehaglig men fängslande film, av och till nästan munter. Revenge exploitation möter Den goda människan i Sezuan.

Tale of two sisters
Det kom en våg koreanska spökfilmer ett tag, efter den japanska dito. Av de få såna filmer jag har sett tyckte jag den här var den bästa. Även om den ibland är mer förvirrande än skrämmande (jag hade svårt att skilja på de två systrarna, nu blir jag ju ändå inte rädd när jag ser såna här filmer då jag är man).

Thirst
Också en Park. Nummer fem på min lista över de tio bästa vampyrfilmerna.
Där jag skrev: "Park hade med en vampyrscen i en film-i-filmen i sin del av Three Extremes som var på en gång extremt campig och väldigt snygg. Den här är oftare snygg än campig, även om bägge delarna finns med. Som i flera av hans filmer finns det avsnitt med olika ton. Här kommer de efter varandra snarare än att som i Lady Vengeance blandas. Vilket gör att det blir lite tydligare att de inte alla är lika bra. Om konflikten mellan en vampyr som omfamnar vampyrskapet och hjälten, en katolsk präst[...]som har en mer asketisk syn på sin nya roll."

BLM - en silverantologi

Det första numret av Bonniers litterära magasin kom ut 1932. Jag har inte läst några nummer från tidskriftens första decennier. Men jag har ett urval som gavs ut när BLM firade 25-årsjubileum.

Den har en viss betoning på de tidiga numrena. Och på författare som gjorde sin debut i tidningen. Bland de utländska såna som först presenterades på svenska där.
Den inledande novellen är "En ros för Emily" av en William Faulkner. Här kommenteras att det torde ha varit författarens Sverigedebut. Och att översättaren i samma nummer hade en längre essay om Faulkner. Översättaren var, naturligtvis, Artur Lundkvist.
Andra i BLM sverigedebuterande författare här är Franz Kafka och J. D. Salinger.

Bland de svenska bidragen finns en del som med tiden blivit mindre namnkunniga. Walter Ljungkvist, Shirley Ann Grau och Margit Abenius. Den senare har en rätt roande essä med i boken. Och här finns förutom noveller också essäer och dikter.
Bland dikterna finns tre av Erik Blomberg som senare skulla komma med i hans sista diktsamling Nattens ögon. Intressant för Blombergfansen (jag) är att två av dikterna är i lite annorlunda versioner än i de i diktsamlingen.

Enligt en kommentar är Vilhelm Mobergs bidrag "En bibliotekarie" inte utgiven i bokform på något annat håll. Men det kan ju ha ändrat sej sen dess.
Arne Sand-novellen "Porslinsgubben och Urmänniskan" tror jag inte fanns med i novellurvalet med Sand som kom på 90-talet. Men jag kan ha fel. Det är i vilket fall en bra novell.

Jag har inte läst riktigt hela antologin. Det är 500 sidor med bidrag av författare som Agnes von Krusenstjerna, Herman Hesse och T. S. Eliot (den med komma och gå och michelangelo). Och Sara Lidman och Ivar-Lo och Arnulf Överland och många till.
I förordet skriver de två redaktörerna att ett framtida redaktörsteam kanske kommer att sätta samman en guldantologi. Det gjordes så vitt jag vet ingen sådan.

En silverantologi, red. Georg Svensson och Åke Runnquist bör inte vara så svår att få tag på.

Citerat från veckans läsning

"Men jag har mycket svårt att föreställa mig flera hundra personer tillsammans. Hur är det möjligt att skilja dem åt?"
ur Efter floden av P. C. Jersild

"Hennes hår var längre, såg mörkare ut, inte lika blonderat, som att färgen gått ur det. Hon såg äldre ut, mer uttalad i anletsdragen, mer skarpskuren och liksom sliten och trött. Det var inte riktigt samma person, men det var samma person; personnumret var detsamma. Jag läste personnumret igen."
ur Spådom av Magnus Dahlström

Åtta länkar en lördag

Hooded Utilitarians topplista med tecknade serier länkade jag till förra veckan. Nu har de börjat publicera varje medverkandes egen lista, vilket alltid är roligare. I alfabetisk ordning:
A - Bo(med bland andra Max Andersson, som har ett par svenska och en finlandssvensk serie på sitt bidrag) Br - C, D - E, F - G, H - K

Joe McCulloch om "Minnie’s 3rd Love" av Phoebe Gloeckner
McCullochs lista har inte kommit med än. Innan sin genomgång av de tecknade serier som kommer ut i veckan skriver han om en tolv sidor lång serie av Gloeckner från 1994

Abstrakt försvar för indiska maoister
"Magnus Eriksson i SvD om Röd stjärna över Indien av Jan Myrdal: "För trots konkretionen i Myrdals debattinlägg och böcker kan han också vara försåtligt undanglidande. Jag tror mig ha läst det mesta han skrivit om Faurisson, men jag vet inte vad han egentligen påstod. Men trots det undanglidande är analysen och redovisningen av materialet styrkan i Myrdals texter."

Olagligt äventyr i rött
Pierre Gilly i Kristianstadbladet om Röd stjärna över Indien: "'Röd stjärna' hör inte till Myrdals bättre böcker men inte heller till de sämre.[...]Ibland blixtrar det till men jag kan inte låta bli att tänka på vilken bok det hade kunnat bli om även de outbildade gerillasoldater som bar Myrdal på bambubåren hade fått komma mer till tals."

League of extraordinary gentlemen Century 2 - Paint it black

I seriealbumet The League of Extraordinary Gentlemen (2000) av Alan Moore (text) och Kevin O'Neill (bild) så gick några av den viktorianska litteraturens figurer samman i en brottsbekämpande grupp. Kapten Nemo, den osynlige mannen från H. G. Wells roman, Mina Murray från Dracula och herrarna Jekyll och Hyde.

Den och dess uppföljare, där gruppen splittras, var rätt roande och eleganta serier.

Dessa två följdes upp med Black Dossier (som jag skrivit om HÄR) och en serie som utspelar sej, i tre fristående album, under 1900-talet. Förra delen av Leauge of Extraordinary Gentlemen. Century handlade om Bertolt Brechts "Sjörövar Jenny" (den har jag skrivit om HÄR). Andra albumet i Century, "1969" eller "Paint it black", har nu kommit ut.

Wells spelade en stor roll i de två första albumen. Och handlingen här är delvis tagen från hans novell "Professor Elveshams efterlämnade papper".

Den refereras nu inte, men det alluderas på väldigt många andra filmer och böcker. llusionerna till viktoriansk litteratur gav en extra krydda åt äventyren i de två första böckerna. Men här har den kryddan använts lite väl mycket. Det är som om Moore har tänkt att om en tesked salt ger mer smak åt maten så måste fyra matskedar salt leda till en ännu bättre måltid.

Det är inte enbart att de flesta referenser går en förbi. De som jag ändå uppfattar känns glädjelösa. Ramhandlingen i Century kretsar kring födseln av en anti-krist. I en scen diskuterar våra hjältar (Mina Murray, Alan Quatermain och Virginia Woolfs Orlando) ett försök att frambringa denne: "He said some poor girl... Rosemary something... was the mother. Luckily the baby died in infancy". På den platta nivån ligger referenserna i albumet - men i de flesta fall är de dessutom obegripliga.

Det är ett lite bättre O'Neill-album än Moore-album. Teckningarna är inte riktigt lika bra som i de första volymerna. Men en del av de mer utflippade sekvenserna (det är ändå 60-talet som skildras) är snygga och väldigt o'neillska. En av dessa scener störs tyvärr av att den ackompanjeras av "Sympathy for the devil".
Fast inte själva sången, utan Moores (usla) omtolkning av texten. Som sjungs inte av Mick Jagger utan av den popsångare som Mick Jagger spelar i filmen Performance. Och nånstans där tappar jag helt tålamodet med berättelsen (och det blir inte bättre när Siouxsie & The Banshees får heta Zuki And The Tawdries och covera Brecht via Moore).

BLM 1/1957

Bonniers litterära magasin var under flera decennier en av Sveriges ledande litteraturtidskrifter. 1957 var dess redaktör Åke Runnquist. Januarinumret 1957 är det första efter att den slagits samman med en annan av Bonniers tidningar- All världens berättare. Vilket gjorde att den hade lite mer noveller än tidigare årgångar.

Så här mer än femtio år efteråt så har delar av innehållit blivit lite torrt och dammigt. Tord Halls artikel "Den kosmiska symfonin" får Harry Martinsons rymdverser om Aniara att framstå som nästan lika tråkiga som de är.
Men det gamla har också sin charm som tidsspegel- en artikel om östeuropeisk litteratur nämner en ny bok av Ilja Ehrenburg: Töväder. En annan artikel är om ungdomslitteratur.

Annars är det artiklar av Karl Vennberg, Bertil Malmberg (som inte är släkt med mej, oavsett vad han påstår) och Arne Sand.

Sands artikel, "Ljugarstridens baksida", handlar om hans egen roman Ljugarstriden, en av mina favoritromaner. Den förklarar en del händelser och allusioner i boken. En del tycker att Ljugarstridens paraleller till och parodier på andra berättelser blir för många. Men när jag först läste boken i 16-årsåldern så kan jag inte ha upptäckt särskilt många av dessa. Och Ljugarstriden fungerade ändå. Vilket är ungefär vad Sand säjer i artikeln (det är Sand som är på bilden överst, han var inte bara en av våra bästa författare utan också en av de snyggaste).

Recensionsdelen är som alltid i äldre BLM rolig att bläddra genom. Birgitta Trotzig om Rut Hillarp, Göran Palm om kvinnliga debutanter (en av dem är Birgitta Stenberg), Gunnar Ekelöf. De sista åren av BLM så minskade de på recensionsdelen - vilket är en anledning till att det inte finns något Bonniers litterära magasin längre.

Detta januarinummer har ett index över 1956 års BLM.
Ingrid på Ingrids boktankar har läst om en massa BLM från 50-talet på senare tiden. Hon har nått fram till år 1956 .

Fransk filmvecka på svensk television starring Isabelle Huppert

På måndag börjar SVTs årliga franska filmvecka. Temat det här året är att Isabelle Huppert har huvudrollen i alla filmerna. Vilket kanske inte är det mest kreativa av teman (jag gillade det året när de visade en gammal och en ny film av tre regissörer). Men det är ändå en viss bredd på filmerna.

Spetskypplerskan
Den äldsta filmen. Från 1976. Regisserad av Claude Goretta. Som var en schweizisk regissör som också gjorde filmer i Frankrike. En kärlekshistoria. Visas måndag kväll.

Pianisten
En av Hupperts mest kända filmer. Bygger på en roman av den österrikiska författaren Elfriede Jelinek och är regisserad av den österrikiske regissören Michael Haneke. Den första Haneke-filmen som bygger på en roman och inte någon av mina favoriter. Jelinek och Haneke krockar. Tisdagkväll.

Jag och min syster
Alexandra Leclère-film från 2004. Som många franska filmer om familj och sånt. På onsdagen

Maktens rus
En av de sista filmer Claude Chabrol gjorde. Torsdag, då.

White Material
Film av Claire Denis om en vit plantageägare i ett afrikanskt land härjat av inbördeskrig. Det här är en riktigt bra film. Kanske lite långsam för en lördagkväll.

Filmerna visas på TV 2. White material 22.20. De andra fyra går 22.45. Det är lite dålig stil att de alltid visar kvalitetsfilm så pass sent.
I år är det fem filmer. Jag har för mej att de brukar visa sex stycken. Kanske har de i smyg börjat skära ner på den franska filmveckan.

(uppdatering den 12:e augusti: Isabelle Huppert har nu strax innan filmveckan ska starta fått ett Life time achievement award av Stockholm Film Festival

Stig Larsson, Artiklar 1975-2004 och Jan Myrdal, Medvetandet gör oss ansvariga - två urval texter

Jag har läst två urval texter som jag hade tänkt läsa när de kom för en fem år sen. Eller jag har lite kvar av Stig Larssons Artiklar 1975-2004. Och merparten av Jan Myrdals Medvetandet gör oss ansvariga. Valda texter 1957-2007 har jag redan i andra textsamlingar.

Jag skrev om urvalet i Myrdal-boken när jag skrev om Skriftställning-serien (att boken skulle vara en Skriftställning 20 som jag skriver där står emellertid inte någonstans på eller i den). Jag var inte nöjd.

Redaktörerna Kalle Holmqvist och Anders Roth hade naturligtvis en omöjlig uppgift. Och att säja att man, säj, borde ha valt "Skolexempel II" istället för "Håll arbetarklassen dum!" är det ingen större mening med (jag skulle ha valt "Skolexempel II").

Men inriktningen på den strikt politiske Myrdal får honom att framstå som en enklare, mindre sammansatt och intressant författare än han egentligen är. Och tyngdpunkten ligger alltför mycket på det senare skriftställarskapet. Boken är kronologiskt indelad i decennier. Det är bara sex artiklar från 60-talet. 17 från 90-talet.

De flesta av de texter jag läser om nu är ändå bra. Som den tidiga "Kakan som liket bakat" som känns ännu mer aktuell idag efter upproret i Egypten än när urvalet först kom ut. Här och på flera andra ställen saknar man dock noter. De flesta av 1958 års läsare bör ha förstått titeln men referensen går nog mången nutida läsare förbi (det är från en historia av Albert Engström).

Som ett komplement till Söndagsmorgon och de fyra första Skriftställning skulle boken kanske kunna fungera. Men jag har svårt att se någon söka upp dessa volymer efter att ha läst Medvetandet gör oss ansvariga.

Nåväl, det var för de nyare texterna jag lånade boken. Det är ändå nära hundra sidor jag inte hade läst sen innan. Det är många tal - ut ur EU och mot USAs krig i Afghanistan. Dessa, liksom flera andra debattinlägg, hänvisar till händelser under andra världskriget. En handlar istället om första världskriget (gotta keep them guessing).

Bättre tycker jag om artiklar som "Till fettpärlans försvar", om att vara överviktig och en text om skolan och kanon, "Överhetens kanon och vår" ("På alla kultursidor - och därtill i radio och tv - diskuterades i detta land kanon sommaren 2006. En kánon med tonvikt på a. En litterär sådan för skolbruk. Det ordet har använts när det gäller texter för att beteckna en fastställd samling heliga skrifter i den kristna kyrkan. Med betoningen på o - kanón - står ordet för större tunga vapen med långa eldrör som skjuter projektiler. Detta ordval bidrog till att göra debatten obegriplig för 90 procent av de möjliga läsarna. Vilket var meningen.")
En jämförelse mellan Kina och Östtyskland är intressant och jag gillade förordet till Maos lilla röda - ett annat urval texter.

Flera av texterna i Larssons Artiklar 1975-2004 har jag också läst förut, men då jag inte haft de i bokform så är det ofta flera år sen jag läste de sist. De jag läst, som BLM-artiklarna tycker jag håller bra. Boken har en fördel framför Myrdal-samlingen att den innehåller de flesta artiklar Larsson publicerat (så vitt jag förstår). Och därmed kan ha med fler sidor av hans skrivande.
Många av texterna är alldeles lysande, som en recension av Tua Forsströms diktsamling Marianergraven, eller en essä om Pier Paolo Pasolinis text "Filmpoesi".

Också när Larsson ibland skriver om sånt jag inte känner till, mest i konstartiklarna (jag kan inte lika mycket om konst som om film och litteratur) så har jag inget problem att följa med, Larsson är en, kanske lite oväntat, rätt så pedagogisk skriftställare.

Eller snarare så blir han. De tidigaste Kris-texterna har en lite tungfotad rörig stil. Men efter hand växer ett klarare språk fram. Som både finns i de mer krävande artiklarna och de lättare krönikorna. Där Larsson liksom prövar sej fram, en frågande stil. Under mer än trehundra sidor riskerar den här tonen att kännas lite falsk. Ingen går ju omkring och är eftertänksam hela tiden.

I två texter om Willy Kyrklund (där han nämner Myrdal, för att nu lite knyta samman inläggets två delar - "Myrdal och några andra kan skriva idag, de flesta gör sig bara till" (1988)) att det kan vara ett problem när en författares stil är speciell, att uttrycken signalerar ens namn mer än det man menar. I några av de sena artiklarna, som de om tv-serien Robinson och namnen på Magnumglassarna är det, även om de är välskrivna, som om det inte är så mycket bakom den eftertänksamma stilen. Medan en text från samma tid om frimärkssamlande är intressantare.

Den anknyter till ett tema som går genom en stor mängd av artiklarna. Att kvalité är något konkret, något direkt igenkännbart. Detta att en del filmer och en del böcker helt enkelt är bättre än andra går som en röd tråd genom boken. Men på lite olika sätt genom åren. Bäst uttrycks den egentligen i efterordet: "Alla som har ögon att se med har alltid sett vad som är bra".

Jag är inte helt övertygad om det.
Vad jag är säker på är att dessa artiklar, liksom Myrdals Skriftställning-volymer, är bra.

Anno Dracula

Anno Dracula av Kim Newman, som nu kommit i nyutgåva, utspelar sej i England 1888. Ett England styrt av prinsgemål Dracula som, efter att han med största lätthet besegrat Van Helsing och hans anhang, gjort drottning Victoria till vampyr och tagit henne som maka.
Vampyrerna lever öppet i samhället och för att kunna göra karriär är det många som låter sej omvandlas, bli nyfödda. Men i London går någon runt och dödar prostituerade vampyrer. Tidningarna kallar honom Jack Uppskäraren.

Mördarens identitet får vi reda på redan i första kapitlet. Det är en av personerna i Bram Stokers Dracula.
Anno Dracula utgår från Stokers roman men också flera andra vampyrberättelser och annan äldre populärlitteratur. Sherlock Holmes sitter inspärrad i ett läger, men hans bror spelar en roll i handlingen. Också vampyrer från filmens värld finns med i boken, som Blackula och greve Orlock (från Nosferatu).

Det är en roande roman men med en del brister. Som de två rätt ointressanta hjältarna - en typisk 90-talsvampyrinna och en rakryggad fauxviktoriansk gentleman. I början tycker jag att också att Newmans språk här känns lite platt, nedtonat. Men han varierar tonen mellan kapitlen. Och några avsnitt, som premiärminister Ruthvens nedlåtande uppräkning av andra vampyrer, har en munter energi.

Det ständiga refererandet till andra historier och de många cameoana kan nog gå en del läsare på nerverna. Men när doktor Moreau och doktor Jekyll i ett kapitel diskuterar fallet med Jack Uppskäraren och vampyrers fysiologi så ger det en tyngd åt texten och romanens teman. Även om den till en del är lånad. Det blir helt enkelt lite mer intressant än om det hade varit två för romanen nyuppdiktade figurer.

Flera av Doktor Jekylls repliker är tagna direkt från R. L. Stevensons klassiska kortroman. Newman har också skrivit en långnovell, "A Drug on the Market", där Jekylls Hydemedicin börjar säljas till allmänheten. Newman har lite specialiserat sej på den här sortens historier, för att uttrycka sej snällt.

Det är en sorts litteratur som kan låta som om det bara vore en något mer sofistikerad variant på Pride and Prejudice and Zombies och såna böcker.
Men Anno Dracula har mer substans. Romanen handlar mer om England år 1992 än om år 1888. Och så om skräcklitteraturen själv.

I boken är Draculas blodslinje sjuk (något som är svårt att inte läsa som en kommentar till vampyrgenren) när de han gjort till vampyrer försöker sej på transformationer så fastnar de ofta halvvägs. Dracula själv visar sej förutom i en prolog inte förrän i sista kapitlet.
Men hans inflytande, hans skugga vilar över resten av boken, resten av genren

Gonna find my baby

Gun Club - "Gonna find my baby":

Gun Club var ett punkbluesband lett av Jeffrey Lee Pierce (som Joakim Thåström gjort en låt om). Kid Congo Powers var med i bandet under en period.
"Gonna find my baby" är en demoinspelning från innan gruppens första skiva. Den finns utgiven på dubbel-cdn Da blood done signed my name. Där ena sidan är tidiga liveinspelningar. Och andra sidan då demoinspelningar från åren 1980-81.
Delar av dessa har tidigare getts ut på Gun Club-samlingen Early warning.
Det är mest covers av gamla traditionella låtar.
Dessa tidiga inspelningar vinner i energi på vad de förlorar i inspelningskvalité och rena toner.

Inlägg nummer 2000 (give or take) - Butter tar ordets historia berättad i tjugo länkar

Det här är, enligt Blogger, mitt tvåtusende inlägg (nu är det inte riktigt det - men jag orkar inte räkna dem, det är lite samma sak som att det nog inte är 2011 år sen Jesusbarnet först såg solens ljus).
Nedan, en procent (ungefär)av Butter tar ordet:

butter är butter
På den första versionen av Butter tar ordet. Som var en hemsida och inte en blogg. Tyvärr är bara den sista rätt meningslösa uppdateringen sparad. Sidan illustrerades av The Blob-affischen ovan.

Instörtande banjo
Butter tar ordet 2.0 hade en trög start. Det här var det tjugofemte inlägget. Efter ungefär ett år. Om en kanske oväntad Blixa Bargeld/Pete Seeger-connection.

Seldom Scene kickar i gång Kicking Against The Pricks-veckan
Den första temaveckan här var om Nick Cave & The Bad Seeds coveralbum Kicking Against The Pricks och originalversionerna av låtarna på den.

Scott Pilgrim
Om Bryan Lee O'Malleys seriealbum. Som sen blev film.

10 bra norska romaner
Den första av flera nationaldagsrelaterade listor här.

Clannad 2
Det var tänkt att det skulle bli en hel serie med inlägg om klassiska album. Men det har inte blivit så många. Om den gaeliska gruppen Clannads andra platta.

Hur författare får sina uppslag och vad det har att göra med en liten dam i Duluth

Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur?
Inlägg som ledde till beslutet att 2016 års nobelpris blir det sista.

Romansens själ av Ezra Pound
Om en av Ezra Pounds första böcker. Bokens förläggare Bo Cavefors skrev tidigare i år i en kommentar till inlägget "...som gammal förläggare till den ännu äldre pound kan man (jag) inte annat än glädjas åt denna senkomna, välformulerade och kloka recension..."

Week of the Triffids - sammanfattning
Sammanfattning med länkar av en temavecka om John Wyndhams roman Triffidernas uppror och den australiensiska rockgruppen The Triffids.

Väggen av Marlen Haushofer
Folk brukar på såna här jubileum skriva om hur bloggandet ändrat deras liv och sånt. Det vet jag inte riktigt om det har. Men jag tror inte jag hade läst om Haushofers roman om jag inte trott att den varit värd ett inlägg. Så det är väl alltid nåt.

Big fucking dragon
Om några drakberättelser av Lucius Shephard.

10 bra italienska böcker
Från början var nationaldagsboklistorna enbart menade att vara om de nordiska länderna. Men de spred sej. Den här listan blev rätt bra.

There's nothing like telling tales - Warren Ellis och John Constantine

Om jag fått omvandla alfabetet...
En och annan dikt och kortare berättelse som jag skrivit själv har jag haft här. Den här verkade folk gilla trots den klumpiga titeln.

10 bra tyska filmer
Boklistorna följdes upp med filmlistor (som följdes upp med skivlistor)

Att läsa prosa
Ibland försöker jag att vara rolig.

Chivas Regal
I början av det här året så startade jag temat 365 böcker. Där jag tänkte skriva lite kort om en bok om dagen. Det har väl lite kommit av sej. Den här uttömmande analysen av Bruno K. Öijers första och, hittills, enda roman tillhör den kategorin.

Tomas Tranströmers tio bästa dikter
Till Tomas Tranströmers 80-årsdag. Det här är utan konkurrens det mest besökta av det jag skrivit i år. Hade jag vetat det så hade jag kanske lagt ner lite mer arbete på texten.

Let's go to Zanzibar
En trogen läsare kommenterade att den här om Honey is cool och Joakim Pirinen och Tanzania kunde vara mitt bästa inlägg ever. En tvetydig komplimang.