5 bra holländska filmer

Idag är Hollands nationaldag (eller egentligen Nederländernas) och därmed dags för en lista.

Abel
Svart komedi från 80-talet. Alex van Warmerdams första långfilm. Om en trettioårig man som lever hos sina föräldrar och som inte gått ut på tio år. Hans hobby är att försöka klippa itu flugor i luften. Hittills har han inte lyckats. En mycket rolig film.

Grimm
Också en Warmerdam. Men från 2000-talet. Och inte så rolig som Abel. Men lika konstig. Inspirerad av brödernas Grimms sagor. Men häxorna och det har ersatts av moderna faror.

Hissen
Också en rätt konstig film. Men på lite annat sätt. Handlar om en hiss som får liv och börjar döda folk (som hissar som fått medvetande har för vana att göra). Från tidigt 80-tal. Jag vet inte om "bra" är riktigt rätt ord för att beskriva den. Men det är rätt underhållande.

Interview
Av Theo van Gogh. Som väl mest är känd för hur han dog. Filmen tenderar ibland att kännas som filmad teater. En maktkamp mellan två människor. Lite strindbergsk. Det gjordes en amerikansk remake av någon anledning.

Karaktären
Belgisk/holländskt oscarsbelönar drama som är ungefär så livat som orden "belgiskt/holländskt oscarsbelönat drama" indikerar. Om en son som inte vill följa i sin fars fotspår. Fadern är indrivare, sonen försöker att bli advokat.

Salongsbödlarna

Lee Falk, Fantomens skapare, skulle visst ha fyllt 100 igår. Vilket uppmärksammades med en artikel i DN av Sverker Lenas. Om karaktärens koloniala arv. Den är rätt förutsäjbar.

Men den får mej att tänka på boken Salongsbödlar och andra betraktelser på temat värderingar i populärlitteraturen av Bo Lundin från 1971. Som är en samling essäer om populärkultur, bland annat då Fantomen i kapitlet "Den perfekta soldaten" (där man får reda på att texten i serierutorna på omslaget är den svenska Fantomen-tidningens förbättring av Falks originaltext - där Diana istället är imponerad över att Fantomens farfarsfarfarsfarfarsfar kände Columbus). Som väl också behandlar Fantomens koloniala arv men är betydligt roligare läsning än Lenas artikel.
Kanske för att den här sortens essäer fortfarande var rätt nya och det därmed inte känns som om Lundin bara prickar av de saker man ska ta upp i en kulturartikel om Fantomen.

Boken är en rätt roande läsning. Även om den är rätt tydligt av sin tid. Utgiven på Bo Cavefors Bokförlag så börjar den med ett citat ur Sherlock Holmes-fanzinet The Baker Street Journal om en utgåva av Sherlock Holmes tryckt i Hanoi 1964 med företalet "While this literature is typical of Capitalistic dogma, it is felt that it may provide interesting and refreshing reading. Long live Ho Chi Minh! Long live the NLF!".

Lundin tar upp deckare, thrillers och tecknade serier. I "Marx i blåbärsskogen" skriver han om Nils Holmbergs böcker om Robin Hood-kopian Per Stigman. Och i "Porr i pratbubblor" om pornografiska serier. Som Guido Crepax och Phoebe Zet-Geist.

En del av essäerna i Salongsbödlarna hade i kortare versioner publicerats i Göteborgs-Tidningen. I förordet av boken så pläderar Lundin för att fler tidningar ska ta upp populärlitteratur på kultursidorna. Det får de väl säjas ha gjort.

Berättelser om natten av Peter Høeg eller berättelsen om hur framgång förstörde ett danskt författarskap

En gång fanns det en lovande ung dansk författare. Han hette Peter Høeg och hade debuterat med en roman som kanske var lite för famlande i sitt försök att göra dansk magisk realism men som ändå visade på talang. Han följde upp denna med den rätt så lysande berättelsesamlingen Berättelser om natten (1990). Nio historier om kärlek som alla utspelar sej natten den 19 mars 1929.

Det fanns i boken ett drag av pastisch. Som skulle komma att utvecklas också i uppföljaren, Fröken Smillas känsla för snö. Som var som en blandning av ett avsnitt av Arkiv X och Orions bälte (norsk thriller av Jon Michelet) med en nypa John Fowles. Berättad med en nedtonad variant av språket i Berättelser om natten. Boken var lite klumpig här och där men rätt underhållande. Och den blev en stor succé. Både i författarens eget land och ute i den stora vida världen.

För en författare i början av sitt författarskap från så är en sådan framgång säkert kul men inte nödvändigtvis så bra för kvalitén på ens framtida böcker. Romanen efter snöboken måste han redan ha börjat på när framgången kom och våldgästade hans skrivande. För det är en hyfsat bra bok om en dansk skola. Men efter den har det gått utför. Även om läsare och recensenter inte verkar låtsas om det.

Berättelser om natten lovade en större författare än den Høeg vi fick. Men den går fortfarande att läsa.

Ett bokalfabet

På världsbokdagen (en dag som vilket år som helst nu kommer att bli minst lika populär som tredje dagen av Kwanzaa) gjorde bloggen En full bokhylla är en rikedom ett bokalfabet med böcker som betytt mycket för henne. Från Anne på Grönkulla till Agaton Öman. Och sen gjorde Lyran ett.

Så boktitlar från A till Ö:

Analfabeten av Ivar Lo-Johansson. A som i arbetarlitteratur. Som här får representeras av första delen av Ivar-los (första) självbiografiska svit. Tekniskt sett är det väl statarlitteratur. Men ändå. Ett tag läste jag mycket arbetarförfattare. Inte bara för att man ska göra det (sen ska man ju det - vårt litterära arv och allt det där).

Breven till nattens drottning av Inger Edelfeldt. Det verkar ha blvit mycket böcker som jag läste under min gymnasietid på listan. Det här är en klassisk gymnasieroman.

Cantos av Ezra Pound. Poesi behöver inte vara enkel.

Dagbok från fängelset av Ho Chi Minh. Länge min favoritdiktsamling. Så långt skulle jag kanske inte sträcka mej idag. Men den är fortfarande bra.

En ring av järn av Susan Cooper. Som liten läste jag en hel del ungdomsfantasy. Jag var också rätt intresserad av Kung Arthur. Coopers romansvit anknöt till arthursagan.

Fråga inte ditt land av Eldridge Cleaver - jag var ett tag väldigt inne på de svarta pantrarna. Det berodde till en stor del på den här dagboksromanen.

Glaspärlespelet av Herman Hesse. Jag läste den flera gånger innan jag begrep den.

Honmänniskan av Joanna Russ. SFs svar på Kvinnorummet. Experimentell science fiction från 70-talet är min favoritgenre inom populärlitteraturen.

Introduktion. Mitt specialarbete på gymnasiet handlade om Stig Larsson. Introduktion är hans bästa.

Jordens fördömda av Frantz Fanon. När jag var tretton betydde den här mycket för min syn på världen.

Kung Ubu av Alfred Jarry. Merdre.

Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal. På mellanstadiet var jag Magre Mehmed liksom jag var Robin Hood och Fantomen.

Monsieur av Jean-Phillipe Toussaint. "Livet; en barnlek för Monsieur."

Närmare blodet än bläcket av Federico Garci Lorca. Tjock volym med en massa Lorca-dikter. Lorca minns jag inte när jag först läste. Hans dikter är en alltför självklar del av världen.

Ordbok av Jenny Erpenbeck.

Pappan och havet av Tove Jansson. En del identifierar sej med Snusmumriken, andra med Lilla My. Jag ser mer av mej själv i Mårran.

Quimby the mouse av Chris Ware. Tecknade serier är en stor del av min läsning, om man nu läser tecknade serier, nuförtiden. Ware är en av de intressantaste serieskaparna idag. Det här är min favorit-Ware. Om en katt med två huvuden och om ett katthuvud utan kropp men mest om serieformens möjligheter.

Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar av Ann Jäderlund. Det där är vad lyrikexperterna kallar för en lång boktitel. "Växternas rötter suger upp det sparsamma vattnet/Vi måste drömma mycket och tänka stort". Hade en ventral roll i obegriplighetsdebatten i början på 90-talet. Those were the days.

Samtida av Jan Myrdal. En samlingsvolym med de tre böckerna Rescontra, Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Söndagsmorgon. Den första bok jag läste av Myrdal, den författare som jag har flest böcker av i bokhyllan.

Tystnadens republik & Sartre om Sartre av Jean-Paul Sartre. (Två) urval ur Sartres Situations, sammanställd(a) av Myrdal ovan. Jag läste mycket Sartre under gymnasiet. Vilket kanske är lite kliché, men det finns värre sätt att vara förutsäjbar.

Ubik av Philip K. Dick. Jag läste också mycket Bakhåll-böcker på gymnasiet. Den här, som då är utgiven på Bakhåll, läste jag först lite senare. Den första Dick jag läste var istället Baklängesklockans värld. Jag hade ett gräl med min bror om vad som egentligen hände i slutet av den. Vi hade nog bägge fel. Ubik är lite lättare att hänga med i. Och bättre. Ett tag ryktades att det att Terry Gilliam skulle göra film av den. Det har han inte gjort.

Vov vov eller Vem dödade Richard Wagner av Stefan Themerson. Jag valde mellan att köpa den här och Finnegans wake en gång. Att jag valde Themerson är en av de få saker jag aldrig ångrat.

W eller minnet av barndomen av Georges Perec. Perecs barndomsminnen varvas med beskrivningar av en östat där livetkretsar kring idrott. Jag har aldrig förstått vitsen med idrott. I tredje året på gymnasiet så var jag befriad från ämnet. Good times. Och skildringen av östaten blir också efter hand allt obehagligare.

X-force av Peter Milligan (text) och Mike Allred (bild). Perec och Sartre och såna har sina poänger. Men ibland vill man läsa tecknade serier om folk i trikåer som klår upp varandra. Då är den här popserien ett bra val. Den bytte sen namn till X-Statix. Men den var bäst i början - framförallt det allra första numret.

Ytterfil av Jayne Anne Phillips. Underskattad andra novellsamling av den amerikanska författaren. En av de få författare där jag har läst alla hennes romaner och novellsamlingar. Som i och för sej inte är så många.

Zazie av Raymond Queneau (eller hur han stavar sitt namn). Den här hade kommit med även om den börjat på en vanlig bokstav. Underbar bok.

Åminne av Sven Delblanc. "Detta är den skickelsedigra dag, då Fjärsman föresatt sig att inmana Handlarn i fängsligt förvar".

Älskaren av Marguerite Duras (inkvoterad för att förbättra könsfördelningen på listan).

Ögats historia av Georges Bataille. Vi började med arbetarlitteratur och avslutar med pornografi. Även om det här för en gångs skull är på sin plats att säja att en bok överskrider genren.

Sydafrikansk framtidsroman från förr

Idag är Sydafrikas nationaldag. Den firas för att minnas de första demokratiska valen i mitten av 90-talet. I Nadine Gordimers framtidsskildring från 1981, Julys folk går apartheidregimens undergång inte lika fredligt till. Den skildrar ett inbördeskrig och en vit familj som göms av sina före detta tjänare.

I många framtidsromaner så låter man de svarta i Sydafrika förfölja och avrätta vita. Som till exempel i På andra sidan drömmen (1971) av Ursula K. LeGuin. Dessa böcker skrevs i allmänhet av liberaler som knappast sympatiserade med aparthheidsystemet. Men att de förtryckta blir föertryckarna var väl en svåremotståndlig kliché.

Det är nu inte riktigt Gordimers poäng. Och till skillnad från hos LeGuin är det framtida Sydafrika inte en krydda av flera i den dystopiska soppan utan tar upp hela handlingen. Romanen beskriver förhållandet mellan raserna när den skrevs och framtidsscenariot blir främst ett sätt att föra upp det till ytan.

Julys folk nämns sällan och tillhör nog heller inte Gordimers främsta verk. Men det är en bra välskriven roman. Och den bästa sydafrikanska framtidsroman som jag har läst.

Den kom på svenska 1991. Då var redan framtidsscenariot här osannolikt.

Arabiska myter och sagor

En del berättelser liknande dem Torsten Kassius bygger vidare på i Den gamla fabewln om Tälje tokar kan man hitta i Axel Mobergs sammanställning av Arabiska myter och sagor från 1927 (jag har den andra utgåvan, tyvärr utan illustrationer, från 1966.
Moberg, som var proffessor i österländska språk, delar in historierna i olika avdelningar. Som skepparhistorier och djinnhistorier; bibliska historier och berättelser om Muhammed.

De bibliska historierna är ibland en lite märklig läsning. Igenkännbara men annorlunda.
Som i berättelsen om syndafallet. I den här versionen har de innan de blir lurade av ormen och djävulen och påfågeln (fast påfågeln blir själv lurad) bott i paradiset i en femhundra år. I palats.
De har fina kläder och underbara smycken och det antyds (och jag skulle gissa att det säjs rätt ut i originalet - 1927 så censurerades gärna sådana här texter) att de har sex med varandra. Berättelsen följer egentligen i stora drag den man är van vid. Men helt utan den koppling mellan sexualitet och synd som myten brukar ha som illa dold undertext.

Let's go to Zanzibar

"Zanzibar" är från en demo med Honey is cool. Det var den första Honey is cool-låt jag hörde. Den spelades på vad jag tror hette P3 Demo.
De ställde genom radioprogrammet också upp i en alternativ melodifestival för låtskrivande ungdom. Men jag minns inte säkert om det var med den här låten. De vann inte i vilket fall.
Texten till "Zanzibar" är inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" där en pojke drömmer att han borstar tänderna - "Plötsligt gick jag ända fram till handfatet!"
I sista rutan vaknar han upp på sin flodhäst på väg mot Zanzibar.
Den finns i albumet Gas.

Karin Dreijer som sjöng i Honey is cool har senare bildat banden The Knife och Fever Ray.
Zanzibar är en självstyrande del av Tanzania, som idag firar nationaldag.

Den gamla fabeln om Tälje tokar

Efter sju sorger och åtta bedrövelser var han så tillbaka i Tälje igen hos sin kära hustru. Nu tog han fram gåvan han hade med sig åt henne.
Hustrun, som aldrig förut sett en spegel, vart alldeles förskräckt när hon tittade i den. Gråtande sprang hon över till grannen och klagade:
- Min man har fört en främmande kvinna in i huset!
Grannen, som redan satt och ruvade på sitt elefantägg, tog spegeln av henne och tittade i den.
- Det är en gammal och skäggig käring, sade han och räckte henne spegeln tillbaka.

Den gamla fabeln om Tälje tokar skrevs av Torsten Kassius och kom första gången ut, i två volymer 1948 och 1950. Den bygger på de gamla toksagorna om folket i Tälje. Jag minns att det fanns en barnbok när jag var liten som återberättade ett par av dessa. De gick i stort sett alla ut på att Täljeborna gjorde korkade saker.

Kassius lånar också från liknande österländska berättelser. Och bygger upp en intrig av de många skämthistorierna. Från början är männen i Tälje här kända för sin vishet. Första volymen är berättelsen om hur de kommer på bättre tokigare tankar. Kassius lyckas blanda episoderna så det aldrig känns enformigt (sen skulle jag kanske ändå inte rekommendera att läsa den i ett svep).

Romanen gjorde inte mycket väsen av sej när den kom. Även om Gunnar Ekelöf hyllade den. Ekelöfs recension nämns i Sven Delblancs förord till den andra utgåvan (i en volym), utgiven 1973 på Författarförlaget. Om det gick så mycket bättre för boken den gången vet jag inte. Men själv läser jag ofta i Den gamla fabeln om Tälje tokar. Och för den som söker upp boken väntar en stor läsupplevelse.
"Där Tokstan nu ligger, låg för länge sedan - det var på den tiden då lejonen ännu lekte i vårt land - en stad som hette Tälje."

Berättelsen om herr Han

Berättelsen om herr Han är en sydkoreansk roman skriven av Hwang Sok-Yong från 2002 (den kom på svenska 2007). Den handlar om en läkare i början av 50-talet som får problem, först i Nord- och sen i Sydkorea, då han är lite för lättrogen och godhjärtad.

Baksidan jämför herr Han med Pappa Goriot. Och boken påminner en del om den klassiska realistiska romanen i uppbyggnaden. Där ett människoöde blir en ingång till skildringen av en tid. Det är inte helt som att läsa en 1800-talsroman. Hwang har inte lika omständliga beskrivningar av platser och människor som till exempel Balzac. Och romanen använder sej av en del nyare knep som att ett kapitel är ett protokoll från ett förhör med herr Han.

Men romanen ger ändå en lite gammeldags känsla. Jag har inte läst någon annan Hwang och knappt någon samtida koreansk litteratur. Så jag vet inte om detta är ett medvetet drag för just den här berättelsen eller om det är typiskt för Hwang eller vanligt i koreansk litteratur. Men jag tycker det fungerar rätt bra här.

Herr Han riskerar ibland att bli mer exempel än karaktär. Men lite på avstånd, som om berättaren bett oss att ta ett steg tillbaka, får vi följa Han och se hur andra reagerar på honom. Och det blir till en rätt fängslande skildring.

Goodtime Jesus av James Tate

Goodtime Jesus

Jesus steg en dag upp lite senare än vanligt. Han hade drömt så djupt att ingenting fanns kvar i hans huvud. Vad han drömt? En mardröm där döda kroppar flockades runt om honom. Deras ögon var tomma, bakåtrullade och skinnet föll av dem. Men han var inte rädd för det. Det var en strålande dag. Vad säjs om en kopp kaffe? Det skulle inte sitta fel. Sen en tur på min åsna, jag älskar den åsnan. Jag älskar ta mej fan alla.
James Tate
1979
översättning Petter Malmberg
Dikten är ur Riven Doggeries

Citerat från veckans läsning

"de röda färger, de toner av orange och nyanser av violett som solnedgången kastade på de gamla murverken och på balustraderna, på förstadens hus och flodens vatten[...]Kyrktornen och takåsarna i Saint-Martal badade i detta ljus och blandades med bersåns vinrankor. Det dämpade sorlet från en landsortsstad som till hälften döljs bakom flodkröken, den behagliga luften - allt bidrog till att försänka prästmannen i det lugn, som alla författare som skrivit om matsmältning rekommenderar."
Honoré de Balzac, ur Byprästen, övers. Jan Stolpe

"These kids today. Back then, we couldn't afford photosynthesis. We had to build oxygen from scratch with an atom smasher."
Tim Hensley, ur Wally Gropius

Sex länkar en påskdag

Länkar till mer eller mindre påskrelaterade inlägg här på Butter tar ordet:

Häxan och lejonet och Bacchus och jultomten
"De karnevaliska inslagen i Narnia-böckerna är dock underordnade den kristna traditionen. "Jag skulle ha blivit nästan rädd för Bacchus och alla hans vilda flickor, om vi inte hade haft Aslan med oss", säjer Susan till Lucy. Liksom julen är äldre hedniska traditioner domesticerade av den kristna kyrkan."
Första gången publicerad på påskdagen 2010.

Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia
"A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus."

Mad World och de två Donnie Darko
Donnie Darko är en slags påskfilm. Som jag skrev i en kommentarer till inlägget: "Han hemsöks, vägleds av en symbol för påsken."

Matteusevangeliet enligt Pasolini
"Det är en på sätt och vis rätt trogen filmatisering av den gamla bestsellern. Men bildspråket och sättet skådespelarna för fram replikerna får en att se historien som på nytt. Se hur märklig den egentligen är."

Getsemane av Stig Larsson - om en Kristus som återuppstått i modern tid
"Han som pratar är Kristus. Den nye Kristus som kommit tillbaka och samlar anhängare i Stockholm. Den han talar till är Gud. Under tretton sekunders tystnad pratar han med Gud tyst. (En effekt som lite försvinner när man läser pjäsen) Han beskriver sina svårigheter att nå ut. 'Jag har undrat så mycket över den förre Kristus. Han var så stark.'...'Jag är solstickebarnet. När jag blir arg ler jag samtidigt. Och jag ville så gärna att Du hade utrustat mig på ett bättre sätt, att jag kunde ha höjt svärdet ( i TV-utsändning, inför miljoner tittare, i blåaktig belysning)'".

Lenny Bruce - om att döda en Jesus
"Den amerikanske judiske komikern Lenny Bruce brukade köra ett nummer om att döda Jesus. Fast egentligen handlade det om synen på judar. 'but - I'll say to an audience - you and I know what a Jew is: one who killed our Lord. Now there's dead silence in the audience after that.' Citatet är från Bruces självbiografi How to talk dirty and influence people. Två sidor berättar om olika sätt han drar skämtet och om hur publiken reagerar. 'Not only did we kill him but we're gonna kill him again when he comes back.'"

10 bra engelska filmer

Idag är det Englands nationaldag. Som infaller på Sankt Görans dag. Då man gömmer drakägg och gör fåniga listor. Som den här:

Brazil

The Devils
En konstig film även för att vara en Ken Russel. Om ett kloster vars nunnor anklagas för att vara häxor.

En dam försvinner
En av de sista filmerna Alfred Hitchcock gjorde i England. Den engelske Hitchcock hade ofta en lite lättare, mer humoristisk hand än den amerikanske. Som här.

Firman
TV-film av Alan Clarke.

Gandhi
Historieförfalskande dynga eller en stor och mäktig filmupplevelse?
Både och.
If....
Lindsay Andersons mästerverk från 1968.

Stormen
Derek Jarmans version av Shakespeares pjäs. Slutet när de sjunger "Stormy Weather" är så bra som en film kan bli. Kanske lite bättre.

This is England
Den här 80-talsskildringen från 2006 tyckte jag var rätt bra. Trevlig musik.

Wicker Man

Zoo
Peter Greenaway. För att vara en film om förruttnelse så är den rätt vacker.

IDAG HÅLLER BUTTER TAR ORDET STÄNGT EFTERSOM TRADITIONER ÄR VIKTIGA

I väntan på Godot

VLADIMIR
Men en av de fyra säger att en av de två blev frälst.

ESTRAGON
Jaja. De är inte överens och det är hela saken.

VLADIMIR
Men alla fyra var där. Och bara en säger att en rövare blev frälst. Varför ska man tro honom mer än de andra?

ESTRAGON
Är det nån som tror honom?

VLADIMIR
Alla. De känner bara till den versionen.

ESTRAGON
Folk är ena okunniga jävlar.
(övers. Magnus Hedlund)

I mitt exemplar av Waiting for Godot så har den tidigare ägaren skrivit "vänta till Godot" och "vänta på gud" under titeln.

En sådan religiös läsning av pjäsen såg Beckett med goda skäl ned på. Men i stycket finns ändå en hel del hänsyftningar på Bibeln i allmänhet och passionsdramat i synnerhet. Något som gör att texten passar i dessa påsktider. Bland annat biten om huruvida en av rövarna som korsfästes samtidigt med Jesus blev frälst eller inte.

Den passagen är ungefär likadan i alla versionerna av pjäsen. Som har en rätt så krånglig texthistoria.

Beckett skrev I väntan på Godot på franska. Men översatte den själv till engelska (hans modersmål). Han reviderade då pjäsen något efter hur den ändrats när den sattes upp. Den blev först något censurerad. Men 1962 kom en av Beckett godkänd version. Beckett började sen själv sätta upp pjäsen och fortsatte då att ändra i verket.

På svenska finns pjäsen i två översättningar. En av det franska originalet gjord av Lill-Inger Eriksson och Göran O. Eriksson. Och en av Magnus Hedlund (i volymen Tre dramer) som har med de ändringar Beckett gjort genom åren. Förutom dessa två versioner av pjäsen (bägge i Delfinserien) så har jag då också en på engelska. 1962 års version. Jag tror nog man klarar sej med dessa tre stadier av verket.

Pjäsen var något av en skandalsuccé när den först uppfördes. Ett drama där ingenting händer två gånger beskrevs den som av nån. Med tiden har det skandalösa försvunnit, medan succén blivit kvar. Den sätts upp ofta och som regel med framgång.

Fail again. Fail better.

Allt sedan gammalt. Ingenting annat någonsin. Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Ingen roll försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre. (övers. Magnus Hedlund)

Slut än en gång är en samling sena texter av Samuel Beckett. Den tidigaste från 1973 och de sista från 1988. I original är novellerna och kortromanerna här antingen på franska eller på engelska. Då Beckett på gamla dar ofta återgick till att skriva på sitt modersmål. Magnus Hedlund har översatt de engelska, C. G. Bjurström de franska (Bjurström översatte också Antikkabinettet av Honoré de Balzac som vi skrev om igår).

Störst plats i Slut än en gång tar två av de tre delarna i Becketts sista trilogi Nohow on: Illa sett illa sagt och Värstvart hallå (den inledande delen Sällskap har getts ut i en egen volym - men en tidig version av den texten finns med i boken.) Nohow on tillhör Becketts starkaste verk. Det är texter som befinner sej mot slutet av berättandet. Rader upprepas i försök att beskriva något.

Det berättande är reducerat till det minsta möjliga även i bokens äldre texter. Men där noveller som "Som historien berättades" och "För att sluta än en gång" är rätt mörka så verkar Beckett i Illa sett och illa sagt och Värstvart hallå ha kastat bort även detta mörker.
De är inte optimistiska men ändå som om de inte heller orkar med pessimism. En slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter. "I brist på mer värre värst."

Trädgårdsdags

"In the garden" med Einstürzende Neubauten på albumet Ende Neu från 1996.

BALZAC

En skum historia, som nämndes i förra inlägget, ingick i en serie romaner av Honoré de Balzac som Pan/Norstedt gav ut i originalpocket på 1970-talet. Flera av böckerna hade inte tidigare givits ut på svenska, en del hade getts ut i lite underliga versioner. Alla var nyöversatta (En skum historia hade funnits tidigare på svenska som En dunkel historia. I serien ingick sju böcker - sex romaner och ett urval artiklar. Sex av dessa hade efterord av Jan Myrdal.

En av de första böckerna i serien var Antikkabinettet. Som först kom ut 1839. Det är en underhållande skildring av det franska 1800-talet.
Romanen införlivades senare i Balzacs jätteprojekt Den mänskliga komedin - där Balzac förde ihop en stor del av sina romaner och noveller till ett verk med ambitionen att skildra hela det franska samhällslivet.
I slutet av Pan/Norstedt-boken finns en lista på brukbara svenska översättningar av verken i Den mänskliga komedin. Och kommentarer där man får reda på hur det går för de personer i Antikkabinettet som finns med i andra berättelser. Detta säjs i Myrdals efterord vara "en nödvändig hjälp för den läsare som önskar uppleva den stora balzacska strukturen". Det är lite i den tonen hans efterord i de här böckerna hålls. Men om man kan bortse från det så är det kunniga och intressanta artiklar.

Alla romanerna i serien är inte lika bra. Kärleksromanen Liljan i dalen (den enda utan efterord av Myrdal) är närmast oläslig, den historiska romanen Katarina av Medici är trögläst men intressant.
Det finns brister i böckerna. En skum historia innehåller till exempel flera blanka sidor - själva den första kriminalromanen har emellertid klarat sej - det är Balzacs efterord och översättarens kommentarer som det försvunnit lite av.

Men allt som allt är Antikkabinettet och de andra böckerna att rekommendera.

Tre romaner om brott

Lyrans tematrio denna vecka handlar om kriminallitteratur. Detta därför att de i Norge läser deckare på påsken. Norrmän tror nämligen att evangelierna är en mordgåta.

Dennis Lehane - Gone, baby, gone
Jag läste den här därför att jag gillade Rött regn (Mystic River) av samme författare. Gone baby gone är en mer typisk kriminalroman än den med ett deckarpar som finns i fler böcker. Och i stora delar av boken så är den egentligen för djupt inne i deckargenren för min smak. Med osmakliga mord, hänsyftningar till tidigare fall och osannolikt skumma barer. Men slutet tyckte jag var riktigt starkt och gjorde läsningen (nästan) mödan värd.

Eoin McNamee - En självständig utåtriktad flicka
"1841 kom två verk: Edgar Allan Poes "Morden i rue Morgue" och Honoré de Balzacs En skum historia. Bägge brukar nämnas i historiker över deckargenren. Där Poe är klar när detektiven kommit på den (något osannolika) lösningen på fallet så skildrar Balzac också rättsprocessen i alla sina led. Skillnaden mellan deckaren och kriminallitteraturen går att se redan här.
Det har blivit allt vanligare för kriminalgenren att utgå från verkligheten. Och även om McNamee brukar räknas till mainstream-litteraturen så ingår han i denna trend. Och liksom Balzac använder han rättsprocessen för att skildra samhället. Ur flera aspekter."

Jon Michelet - Den drunknar ej som hängas skall
Om du bara ska läsa en norsk maoistisk kriminalklassiker i år så rekommenderar jag den här.

Skuggor av Chenjerai Hove

De sjunger, alla barnen som lär sig att beskriva utseendet hos den de vill gifta sig med. De beskriver brösten hos den som skulle kunna amma deras barn. Den med den långa halsen är min. Den med bröst som spricker av mjölk är min. Pojkar, ta inte den med en glipa mellan framtänderna, hon är min. Flickor, pojken som spelar banjo är min. Kan ni inte se hur hans ögon slukar mig när han spelar banjo?
Barnen sjunger om varje välbekant ting, nhengure, fågeln, som jagar efter ugglor för att lura de andra fåglarna i många år, och hotar alla med horn som inte finns där.

Idag är det Zimbabwes nationaldag. Vilket vi firar genom att som dagens 365 böcker-bok ta upp Skuggor av Chenjerai Hove. Det är en kärleksroman och ett familjedrama. En tät och lyrisk roman som skildrar Zimbabwe genom en bys historia.
Hove är annars mest känd som poet. Han säjs vara en av Zimbabwes viktigaste författare.
(Boken och därmed citatet ovan är översatt av Roy Isaksson.

Tusen och en natt och tusen och en natt

Jag har börjat att läsa Tusen och en natt, i den svenska versionen av J. Östrups danska översättning. Den gjordes på 1920-talet.

Därmed är det inte så förvånande att texten är något censurerad. "Orientens föreställning om 'vad man kan säga' avviker icke så litet från vår" som Östrup uttrycker det i förordet. Östrup säjer att det är självklart att inte återge de erotiska skildringarna.
Att Burtons engelska och Mardrus franska översättning varit texten i detta avseende trogen framställs närmast som ett opassande sätt att söka uppmärksamhet (dessa två är också de populäraste versionerna). Det är flera noter som talar om att berättelser uteslutits ur anständighetssynpunkt. Berättelsen om "Bäraren och de tre damerna i Bagdad" är den enda som Östrup riktigt beklagar att han inte kunde ha med.

Nu börjar ändå boken med en orgie. Även om den beskrivs med ord som kyssar och famntag. Och var och varannan av Gudmund Hentzes illustrationer föreställer en barbröstad kvinna.

Jag har förutom Östrups version ett urval ur Nils Holmbergs översättning av Mardrus version (tyvärr saknas i urvalet "Bäraren och de tre damerna i Bagdad" - men den finns med i Pier Paolo Pasolinis Tusen och en natt).

Då Holmbergs översättning är från början av 60-talet så skulle man kunna befara att också den tonat ned den här aspekten. Men när man bläddrar i boken hittar man en del rätt så obscena historier.

Till en början skiljer sej inte Holmberg/Mardru särskilt mycket från Östrup. I orgiescenen finns en mening om att en kvinna välts på rygg och blir tagen. Men annars skiljer de två sej inte så mycket åt. Det är större skillnad på berättelsen strax efter (som bilden ovan är en illustration av).
Två bröder möter en kvinna och en sovande ande. Kvinnan kräver att bröderna ska "vila hos henne", respektive att "Skynda nu och stöt in era lansar i mig, hårt och häftigt" annars så väcker hon anden. När de är klara tackar kvinnan hos Holmberg/Mardru de med orden 'Ni är ju riktigt duktiga!".

Efter ett tag börjar ordningen på berättelserna i de två versionerna att skilja sej åt. Det finns också många varianter av Tusen och en nat. Också de olika översättningarna är i sej komplicerade att hålla reda på. Östrups version brukar räknas upp bland de viktiga och Östrup var en av sin tids ledande experter på ämnet.

Förutom Holmbergs av Mardru så finns Burtons översättning översatt till svenska. Den senaste versionen på svenska verkar faktiskt vara Holmbergs. Och det finns så vitt jag förstår ingen svensk översättning från arabiskan. Torsten Wennströms översättning av Östrup är det närmaste vi kommer (språken är ändå rätt lika).

RAGNARÖK

Jag håller på och läser Förmyndarberättelser, en novellsamling av Villy Sørensen från 1964. Hittills, två noveller in, så är den bra.

Jag har tidigare bara läst en bok av Sørensen (och ett par noveller). Detta trots att den roman som jag läst av honom, Ragnarök (1982), är sen länge en av mina favoritböcker.

Att jag ändå inte läst mer av den på svenska rätt rikligt representerade Sørensen är att jag först läste den i en ålder då jag snarare såg den som en bok som handlade om nordisk nytologi än en bok av en dansk hyllad författare (jag minns inte exakt vilken ålder jag var när jag läste den, på svenska kom den 1984 så jag måste ha varit åtminstone tio, troligen lite äldre).

Ragnarök återberättar flera av de mest kända myterna om asagudarna. Här berättas bland annat om besöket om Utgårdaloke, kedjandet av fenrisulven och Balders död.
Sørensen flätar ihop historierna så de får en riktning och ett mål. Och det är då ragnarök, "det ohyggligaste ordet" i gudarnas språk.

Den korta romanen blir till en tät och spännande och rätt så vemodig berättelse.

Citerat från veckans läsning

"Europeisk uppfattning skall i dessa orientaliska kärleksnoveller förvåna sig över den plötslighet, varmed känslorna uppstå, och den våldsamhet varmed de göra sig gällande; det är 'kärlek vid första ögonkastet', och förälskelsen gör vederbörande unge man sjuk och sängliggande. Med detta för oss något omanliga hänger också det samman, att den förälskade hjälten blott sällanuppträder aktivt."
J. Östrup i inledningen till hans översättning av Tusen och en natt, översatt av Torsten Wennström

"Snarare uppfattade vi en nästan övernaturlig överensstämmelse mellan främlingarnas stål och glas och ull och mjöl och sådana metaller och speglar och tyger och livsmedel som vi ofta hade postulerat, spekulerat och drömt om."
Gerald Murnane i "Markaffär" i Sammetsvatten, översatt av Peter Samuelsson

"Med ens mindes jag att jag i min höga ålder för många år sedan hade abdikerat till förmån för min son som annars inte skulle ha fått regera ännu, så många år efter sin död."
Villy Sørensen i "Förmyndarens berättelser" i Förmyndarberättelser, översatt av Urban Andersson

Sju svar om böcker och berättelser och skrivande och sådant

Här kommer svaren på torsdagens citat. Som visade sej var alldeles för svåra. I'm sorry (not really). Att de blev så pass svåra var för att jag kopierade de från Citerat ur veckan-inläggen. Som aldrig valts för att de ska vara lätta att känna igen. Det räckte i och för sej att känna igen författarna. Men det är kanske inte så stor hjälp när författarna är såna som Éric Chevillard. Spiring kunde ett av citaten, vilket nästan var lite imponerande. Så han vann.

1.
Den blinde mördaren av Margaret Atwood. Som har den, enligt det i torsdags citerade stycket, stors bristen att inte handla om vargar. Översatt av Ulla Danielsson.

2.
"The adventure of a reader" av Italo Calvino. Översatt (till engelska) av William Weaver. Finns i ett urval med Calvinos ungdomsnoveller kallat Difficult loves. Jag har skrivit om dessa i inlägget Om ett par tidiga noveller av Italo Calvino.

3. I taket av Éric Chevillard. Där man också hittar detta svar till Atwood-citatet ovan: "förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge." Översatt av Anna Säflund-Orstadius.
I taket är en kort absurd roman. Som är som två sammanfogade romaner. En om en man som ständigt bär omkring på en upp och nedvänd stol på huvudet. Och den senare delen av boken där samme man och en rad andra underliga karaktärer bosätter sej i taket hos den unga kvinna som vår hjälte är förälskad i. Hur gör ni för att inte falla ner? frågar man flera gånger våra hjältar. Frågan får inget svar. Det är en rolig bok. Som förutom de två huvudhistorierna har flera mindre berättelser i berättelsen. Som är drömskt absurda där huvudhandlingen är komiskt absurd.

4.
"Resa" i novellsamlingen Det försvunna rummet av Ulf Eriksson. Absurda post-modärna skräckberättelser.

5.
The fortress of solitude av Jonathan Lethem. En roman som jag håller på att läsa nu, eller skulle hålla på att läsa nu om jag kunde hitta den.

6.
"Regeringsukas mot litteraturen" i Skriftställning 3 av Jan Myrdal. Som Spiring svarade rätt på. Detta var det enda citatet som inte funnits med i Citerat från veckans läsning. Vad jag uteslöt från stycket var en rabelaisk uppräkning av Sveriges alla författarförbund. Avsnittet avslutas med att det säjs "att inte skulle litteraturen skadas därför att vi alla dränkts[...]Skrivandet skulle fortsätta som förut[...]Det vore alltså en opraktisk och onödigt dramatisk åtgärd av regeringen att låta dränka oss."
Artikeln är en kritik av 1970 års utbildningspolitik.

7. Sugarschock av Joss Whedon (text) och Fábio Moon (bild). Jag har tidigare skrivit om denna tecknade serie HÄR.

Stigar av Tomas Tranströmer och två till

Jag har Tomas Tranströmers poesi i månpocketen Dikter från 1990. Och så Sorgegondolen i egen volym. Men jag har ytterligare en diktsamling av Tranströmer i mina hyllor. Stigar från 1973, liksom den föregående Mörkerseende utgiven på Författarförlaget.

Jag har volymen då det bara finns utdrag ur den i månpocketen. Då den förutom dikter av Tranströmer själv också innehåller tolkningar av Robert Bly och János Pilinszky. Bly är en amerikansk poet som hade översatt Tranströmer och brevväxlade med honom. Pilinszky var en ungersk poet. Säjs vara ett av de stora namnen inom den ungerska lyriken. Har översatts till engelska av Ted Hughes. Men förutom dikterna i Stigar har jag inte läst honom. Trots att hans dikter här (som Tranströmer tolkat samman med Géza Thinsz) är väldigt bra.

Bly-dikterna tillhör de mest tranströmerska sådana som man kan hitta. Kanske är också Pilinszky-dikterna mer lika Tranströmer än hans dikter brukar vara. Även om de skiljer sej lite i ton från de övriga delarna av samlingen.

Att ge ut diktsamlingar som blandade ens egen poesi med ens tolkningar av andras dikter hade ett par decennier före Stigar varit rätt vanligt. Och helt unikt var det väl inte 1973 heller.
Jag tycker att Tranströmers egna dikter i samlingen tjänar på att stå bredvid översättningarna - att de förstärks på något sätt. Om jag skulle välja en favorit bland Tranströmarna så vore det den här tunna volymen.

Jag vet inte om också Blys och Pilinszkys dikter finns i den nyligen utgivna volymen med Tranströmers samlade. Det ska finnas en samling med hans tolkningar av andra poeter.

"Jag kan inte dö längre/sedan jag passat in diamanterna på nytt i kronan" (ur "Ur bödelns dagbok" av János Pilinszky, övers. T. Tranströmer och G. Thinsz).

Tomas Tranströmers tio bästa dikter

Tomas Tranströmer fyller idag 80 år. Detta har uppmärksammats en hel del den sista tiden. Tranströmer är en poet som alla verkar gilla (åtminstone numera - fast föreställningen om Tranströmer som en i Sverige stundom motarbetad poet verkar mest vara en myt). Men han är bra ändå. Vi firar hans födelsedag med en lista (som snarare är med tio egentligen rätt slumpmässigt valda dikter av Tranströmer som jag tycker om - men den rubriken har inte riktigt samma schwung)

Air Mail
"Sanningen ligger på marken/men ingen vågar ta den./Sanningen ligger på gatan./Ingen gör den till sin."
ur För levande och döda från 1989 (eller "För levade och döda" som den, lite komiskt, kallas på två ställen i MånPocket-utgåvan av Tranströmers dikter - å andra sidan skrev jag nu först "Från levande och döda").

April och tystnad
"Det enda jag vill säga/glimmar utom räckhåll/som silvret/hos pantlånaren." Från Sorgegondolen från 1996 (det är mest de raderna i dikten jag gillar, som helhet sett finns det bättre dikter i samlingen, men den är passande för årstiden).

Det blå huset
Prosadikt från Det vilda torget från 1983. "Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad."

Elegi
"Jag öppnar dörr nummer två./Vänner! Ni drack mörkret/och blev synliga."
Avslutningsdikten i Stigar. Det blir mer om den samlingen här senare idag. Jag tror att utropstecken är rätt ovanliga i Tranströmers poesi ändå finns det utropstecken i tre av dikterna här. Så det är lite underligt valt av mej.

Epigram
"Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv."
(Citerad i sin helhet. Också från För levande och döda - det var den första Tranströmer-samling som jag läste)

Med älven
"Deras cyklar/begravda i grönskan - bara hornen/stack upp." Ur Mörkerseende från 1970)

Nocturne
"Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder/och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken/på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm/försöker ett stort brev tränga sig in förgäves." ur Den halvfärdiga himlen från 1962.

Preludium
Första dikten i den första diktsamlingen - "I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen/som handen griper en solvarm sten." Ur 17 dikter (1954)

Sommarslätt
ur Klanger och spår (1966)

Östersjöar
Långdikt utgiven i egen volym 1974.
"Det händer att man vaknar om natten
och kastar ner några ord snabbt
på närmaste papper, på kanten av en tidning
(orden strålar av mening!)
men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar.
Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?"

NEW WORLDS 5

Appleseed var John Clutes andra roman. Hans första hette The Disinheriting Party och kom ut 1977, tjugofyra år innan Appleseed.
Till skillnad från roman nummer två så var inte The Disinheriting Party science fiction. Ett utdrag ur den publicerades emellertid i science fiction-magasinet New Worlds. Det utdraget har jag läst. Men inte hela romanen.

Att utdraget fanns med i den tidningen trots att det inte tillhörde genren var mest på grund av att Clute brukade skriva i den. Essäer och kritik. Men när man läser den i New Worlds Quarterly 5, en fortsättning på den månatliga tidskriften i bokform, så slås man av att den passar rätt bra in i antologin (första gången jag läste utdraget så tolkade jag nog en del av tillbakablickarna som om de vore ur ett tidsreseperspektiv, så genrestämpeln påverkar läsupplevelsen - kanske skulle en Anna Karenina eller en Utvandrarna tjäna på att läsas som om de vore science fiction, kanske inte).

Det är dels för att den av Michael Moorcock redigerade New Worlds var en rätt udda tidskrift. Förutom noveller och recensioner innehåller New Worlds 5 till exempel flera dikter. Och dels därför att The Disinheriting Party, liksom flertalet av sf-novellerna i boken är i den experimentella modärnistiska traditionen.

Utdraget är rätt bra - om än inte bäst i samlingen. Det är istället "Me and my antronoscope" av Barrington Bayley - ett brev som beskriver en maskcivilisations värld - och "Bill gets hep to God!" av John Sladek, en ateistisk pamflett berättad i samma hurtfriska stil som en Jehovas vittne-broschyr.

Bägge dessa är roliga, även om Bayleys novell inte är det i första hand. Den humoristiska nya våg-science fiction har ofta klarat tidens tand bättre än deras mer gravallvarliga bröder och systrar. Fast de är ofta också fortfarande läsvärda.

Gissa författaren - sju citat om böcker och berättande och sånt

Jag är fortfarande sjuk och orkar inte skriva några sammanhängande inlägg (och nej, jag vet inte vad min ursäkt är i vanliga fall).
Istället har vi idag en tävling. Författaren räcker för vinst. Att klicka på citeraturveckan-etiketten är fusk (men det är inte fusk om du inte åker fast - som min lågstadiefröken brukade säja). En liten ledtråd är att citaten är ordnade efter författarens efternamn.
Lämna svar i kommentarerna. Den som först svarar rätt kan vinna fantastiska priser (observera: inga priser).

1.
"Men jag vill att mina berättelser ska vara verklighetstrogna, och det innebär att det måste finnas vargar i dem(...)Alla historier handlar om vargar. Det vill säga alla historier som det är lönt att berätta(...)Det finns historier om att undslippa vargar, om att slåss mot vargar, om att fånga vargar och att tämja vargar(...)Om att yla med vargarna, förvandlas till en varg. Eller ännu hellre bli förvandlad till en varulv. Det finns inga andra historier som är värda namnet."

2.
"Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her"

3.
"Efter två månader[...]avbröts byggandet av biblioteket på order av de lokala myndigheterna och, samtidigt antar jag, hoppas jag, även allt bokskrivande - för vad skulle man nu med nypublicerade böcker till, var skulle man ställa dem, sortera dem, katalogisera dem, etikettera dem och ge fan i dem, var lagra dem, var kasta dem? Det är klart, såvida det inte var författarna som plötsligt och samfällt inställt verksamheten - vad ska man skriva böcker för? - och därigenom orsakade att bygget avstannade."

4.
"'Vill du hålla i en författare? De är ganska tunga!" Hon drar fram en slaktarkniv ur ett ställ på en marmorbänk med bisarra guldornamenten i kanten. 'Deras anatomi är ganska egendomlig.'"

5.
"Seventh grade was sixth grade desublimated, uncorked. It was the Lord of the Rings trilogy to sixth grade's The Hobbit, the real story at last, all the ominous foreshadowed stuff flushed from the margins and into view. It wasn't for children, seventh grade."

6.
"Vi tänker oss då förhållandet att regeringen skulle vilja avskaffa litteratörerna mer kollektivt. Den tog en Waxholmsbåt och under polisbevakning fördes alla landets skriftställare från Svea Hovrätt ned mot vattnet.[...]Därefter tågade alla vi andra - själva författaremassorna alltså - ombord. Legio var vårt namn, förty vi var många. Ja, så många att en förteckning över våra namn fyller etthundraelva trycksidor.
När vi var stadigt instuvade och fastsurrade fördes den vita båten ut på Riddarfjärden och under det att borgarråden vinkade från Stadshuset och alla ämbetsmännen hurrade nere vid Riddarholmen och Norr Mälarstrand svartnade av folk så öppnades bottenventilerna och med ett rysligt bubblande sjönk vi alla i Mälarns böljor och Olof Palme talade och sade:
- Kulturpolitiken är ett av de medel, med vilka man i en blandekonomi kan aktivt påverka samhällets långsiktiga utveckling"

7.
"He would write me poems, which on my planet means throw rocks at poor people. >>Sigh<< He never missed."

appleseed

Böcker skrivna av kritiker har sällan särskilt gott rykte. De brukar misslyckas att leva upp till deras författares standard.

Men Appleseed från 2001, skriven av high-brow-sf-kritikern John Clute är just den sortens roman som Clute brukar påstå att hans favoritscience fiction är (men som ofta visar sej vara mindre intressanta böcker än de Clute beskriver). Märklig och mörk med en språklig tyngd i sin space sf-massa.

Den vart menad som första boken i en trilogi. Det har inte kommit några fler delar. Och det behövs inte heller några fler delar. Man kan alltid läsa om boken. Vid andra läsningen är den mer annorlunda den första än de flesta tvåor skiljer sej från de andra delarna i en rymdtrilogi.

They're making a movie about my life and you're going to play the starring part

"Tarrilup Bridge" med The Triffids. Från Born Sandy Devotional från 1986.

"Now my drinking days are over/Get this through your head/I was the best friend you ever had//Yes I was your best friend/You were my blinding sun/Now the only thing bright is my name in lights/And the night has only just begun".

Förkylningslektyr - de tio bästa böckerna att läsa när man är förkyld

Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka iinget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

(På grund av förkylning så är dagens inlägg en repris. Från den 3:e november 2009. Nu ska jag gå och plocka fram Stjärnsnäckan)

Tematrio hembygder

Lyrans tematrio är idag en repris. Om hembygder. Så mitt bidrag är också en repris.

Även om jag har bott i Malmö längre än på någon annan plats känns staden inte riktigt heimatsk för min del

I Stuv, Malmö kom! av Fredrik Ekelund har huvudpersonen och en skolkamrat gjort ett arbete där de kommer fram till att böcker som utspelar sej i Malmö utspelar sej här därför att någonstans måste de ta plats.
Det är en rätt bra bok som Ekelund aldrig senare har kommit att leva upp till.

En bok som när jag flyttat till Malmö gjorde mej lite entausiastisk över att jag faktiskt kände igen ställena där den utspelades var Korta och långa kapitel av Sigrid Combüchen. Den utspelar sej egentligen i Lund. Men som student var Lund nästan lika mycket hem som Malmö.

Som liten när man nyss börjat skolan läste man mycket om den lokala historien. Det tyckte jag var rätt kul när jag bodde i Växjö. Men när jag sen flyttade till Kristianstad så var det ett nerköp rent hembygdeshistoriemässigt sett.
Kristianstad har nämligen en väldigt händelsefattig historia. Vä brann ner åtta gånger (alla som har varit i Vä måste förvånas över den beundransvärda återhållsamhet dess omgivning visat när de bara brännt ner platsen dessa få gånger). Det var ungefär vad vi lärde oss. Sen satt ju Viwallius i en låda på lilla torg. Men det tog de inte upp i skolan av någon anledning.

En bokserie som dock skildrar Kristianstads historia på ett rätt underhållande sätt är den som inleds med Innan dagen gryr av Bunny Ragnerstam. Kallad dokumentärroman blandar den den historiska arbetarromanen med en god dos John Dos Passos.

Sagor från Midgård av den lärde pekoralisten J. R. R. Tolkien

Sagan om ringens popularitet kan göra att man inte tänker på hur underligt det verket av J. R. R. Tolkien egentligen är. Med trädvarelser som talar ett fiktivt finsk-ugrisktspråk, de ständiga rabblandena av släkthistorier och utvikningar från handlingen.

Tolkien skrev en massa historier från sitt påhittade land som inte kom med i boken. Dessa gav kanske romanen en undertext och därmed en större tyngd åt Sagan om ringen-världen.

Men de har getts ut i bokform av Tolkiens son. Bland annat i den tjocka boken Sagor från Midgård. Som heter Unfinished tales. Att berättelserna ibland är rätt så fragmentariska gr det hela till en extra besynnerlig läsning. Krönikelängder förses med noter av sonen där berättelsen skiljer sej från andra Midgårdsagor.
För den som liksom jag aldrig orkat läsa hela Sagan om ringen-trilogin är det en extra udda läsupplevelse. Här är det på något sätt bara utvikningarna kvar.

Om man tänker sej att de här texterna skulle varit det enda som blivit kvar av Tolkiens skrifter så skulle man mycket väl kunna föreställa sej att de skulle kunna hamna i sådana där antologier med pekoral av excentriska misslyckade författare.
Om de nu inte var skrivna av en visserligen lite excentrisk men (med tiden) mycket framgångsrik författare.

Det var väl mest ett talesätt

Skillnaden mellan en dikt och en sångtext är kanske inte så stor. Tar man väck musiken så borde texten bli poesi, om än kanske inte nödvändigtvis bra sådan.

Och också en bra låttext kan vara en dålig dikt. Dikt utan sång har andra krav på rytm.
Om man har hört en sång är det också svårt att o-höra den.

Torkel Rasmusson, som har spelat och sjungit i Blå Tåget (eller Gunder Hägg som gruppen först hette), Stockholm Norra och som soloartist har gjort många bra texter. Han har också gett ut poesi. Bland annat samlingen Tegel. Och samlingen Det växer ingen svamp isnön (1985), som har undertiteln "33 sånger av Torkel Rasmusson".

Det är inga noter i boken. Men det är sångtexter. Frågan är vad jag hade tyckt om boken om jag aldrig hört sångerna. Hade jag tyckt lika bra om "Vad önskar du dig i julklapp", "Nya vantarna" och "Lilla Värtan" (den sistnämnda inspelad av Marie Selander) som dikter som jag tycker om dem som texter?

Det är svårt att säja hur rader som "Han hittar inget socker/i sitt tomma skafferi./Ja då får han väl dricka sitt kaffe/utan socker i." (ur "Inget socker") fungerar utan att man hör melodin i sitt huvud. Troligtvis blir de klumpigare.

Det är ändå intressant att så här läsa texterna. Och jag tror nog en del av dem hade hållt som dikter.
Som "Resan" med dess inledningsstrofer: "Jag reste genom landet,/jag såg en massa träd och hus/och åkrar och fabriker/och där stod barn som tända ljus.//I brinnande små klungor/stod alla barnen där och log/och sjöng en sång om livet/tills de hade fått nog och dog.//Den tända barnaskaran/var bland det hemskaste jag sett/men kanske brann det inte, det var väl mest ett talesätt."

Citerat från veckans läsning

"På det sättet var det ingen som skulle lida förlust när den gamle mannen gick och dog, inte ens han själv."
ur Berättelsen om herr Han av Hwang Sok-Yong, översättning Anders Karlsson/Park Ok-Kyoung

"I vårt senaste nummer recenseras Jan Myrdals Albanienbok av en kritiker som är otvetydig anhängare av den albanska linjen. Det är alldeles sant. På samma nummers recensionsavdelning har dr Nils Afzelius från KB en lång artikel om Reidar Ekners Ekelöfbibliografi. Redaktionen har inte heller här gjort sig mödan att leta rätt på en riktigt beslutsam motståndare till Gunnar Ekelöf."
ur "BLM är inte död än" av Lars Gustafsson, i Kommentarer. Först publicerad i Expressen 1970.

En levande själ

Slapstick är science fiction. Det kallades den inte av förlaget eller av Kurt Vonnegut själv. Det fanns bland annat ekonomiska skäl ill att Vonnegut inte kallade sin sf för sf. Sf-böcker står i en egen avdelning i bokhandeln.som de flesta går förbi.
En svensk författare som skrivit flera sf-böcker är P. C. Jersild. Inte heller han kallar de för sf. En av hans sf-romaner är En levande själ från 1980.

Vonnegut-recensionerna i Alla är vi stora romaner av Erik Beckman står tillsammans i en avdelning där det också finns en text om att Beckman hatar sf, sf-författare och sf-läsare.

I ett annat avsnitt står en positiv recension av En levande själ. Som bland annat beröms för att den inte är en "Månadens bok" (Slapstick var en "Månadens bok".) Man får också reda på att Beckman gillar Jersilds Drömpojken. Vilket väl inte är så förvånande. Drömpojken påminner en del om en Beckman-roman. Den påminner också en hel del om nya vågens sf (Michael Moorcock, J. G. Ballard) som gick att läsa i New Worlds och som nog varken Jersild eller Beckman hade läst.

En levande själ är en mer konventionell sf-roman. Den handlar om en hjärna. Utan kropp. Den är bra. Drömpojken är också bra.

Hå hå

Jag läser Alla är vi stora romaner - en samling dagskritik av Erik Beckman (red. av Malte Persson). En av recensionerna är av Slapstick. En roman av Kurt Vonnegut från 1976. Beckman tycker inte om den. Det gjorde i stort sett ingen annan heller.

Recensionen följs av en betydligt mer positiv av Palmsöndag. I den skriver Vonnegut i form av en intervju med sej själv om mottagandet av Slapstick. Enligt den så var det många recensenter som tog romanen som ett bevis på att Vonnegut aldrig hade varit bra. Också Beckman kritiserar med boken Vonneguts författarskap i stort.

Slapstick är en trött bok. Det återkommande "hå hå" är en svag slö variant på "så kan det gå" ("so it goes") i Slakthus 5. Och handlingen är som ett lapptäcke av de två tidiga mer eleganta Sirenerna på Titan (1959) och Vaggan (1963).
Jag är själv rätt förtjust i den.
Hå hå.

Krig och tystnad

En av de böcker som diskuteras i breven i Air Mail är Robert Bly-urvalet Krig och tystnad från 1969. Boken är utgiven i lyrikserien "Röster" på Bonniers. Redaktör för serien är Lars Gustafsson. Samuel Beckett hade tidigare getts ut i samma serie.

Det är en rätt tunn volym. Men med flera översättare. Gustafsson, Lssse Söderberg, Göran Sonnevi och Tomas Tranströmer tolkar Bly.
Inledningen diskuteras i Air Mail. Tranströmer har invändningar mot ett stycke om politisk poesi - "När vi först skriver politiska dikter hoppas vi få fram våra åsikter, bygga dikten av våra åsikter. Men våra åsikter är som plåtburkarna som ligger runt en modern timmerhuggares hus i skogen. Längtan att mörda asiater ligger djupt nere i västerlänningarnas mylla, plåtburkar ruttnar på det djupet".
Bly föreslår en version utan plåtburkar i brevväxlingen med Tranströmer.

Det finns väl en volym med Tranströmers översättningar av poesi. Så hans del av samlingen bör finnas med där.
Men också de andra poeternas tolkningar är bra. Som den här, översatt av Göran Sonnevi:

Räkna kroppar med små skelett

Låt oss räkna kropparna igen.

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
i huvudstorlek,
kunde vi få en hel slätt vit med dödskallar i månskenet!

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
kanske vi kunde få
ett helt års döda framför oss på ett skrivbord!

Om vi bara kunde göra kropparna mindre,
kunde vi fästa en kropp
i en fingerring - ett Smycke för livet.

Miljonpundsedeln

I "Miljonpundsedeln" av Mark Twain så får den fattige och utsvultne huvudpersonen en sedel i ett kuvert av två äldre män. Han beger sej genast till närmaste restaurang. Men när han ska betala så ser han att sedeln är på en miljon pund.

De somn gett honom sedeln är två bröder som slagit vad mede varandra. Kommer den unge mannen som bara har en sedel på en miljon pund att klara sej eller kommer han att svälta?

Förstaången jag läste novellen så var det i en tidning där den illustrerades med bilder ur filmatiseringen med Gregory Peck i rollen som den fattige miljonären.
Jag haraldrihg sett filmen.

De två bröderna är annars släktingar till de två bröderna i Ombytta roller - John Landis-filmen med Eddie Murphy och Dan Aykroyd.

Fast i den så blir de vadslående bröderna berättelsens skurkar. På Twains tid kunde man slå vad om andra människors öden och ändå framstå som rätt sympatisk.

Jag har novellen Miljonpundsedel och andra historier. Ett egentligen rätt svagt Twain-urval. Den är en uppföljare till Den stora franska duellen och andra historier där alla de riktigt kända Twainarna hamnat. Men Miljonpundsedeln har, förutom titelnovellen, åtminstone "Nicodemus Dodge och skelettet". Som är en av Twains mest charmiga.

Vilka som borde vara på sedlarna

Som nog bekant har de bestämt vilka som ska vara på de nya sedlarna.

Inte oväntat är det urusla val. Så här kommer ett förslag på förbättrade sedelmotiv:

1000-kronorssedeln - Kata Dahlström
500-kronorssedeln - August Strindberg
200-kronorssedel - Bo Widerberg
100-kronorssedeln - Lena Nyman
50-kronorssedeln - Cornelis Vreeswijk
20-kronorssedeln - Selma Lagerlöf (if it ain't broken don't astridlindgren it)

Air Mail. Brev 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly

Tro mig, Susan Sontag är världens tråkmåns
- Robert Bly i brev till Tomas Tranströmer den 20:e feb 1967

När nu Tomas Tranströmer snart ska fylla 80 år så vill naturligtvis det stora förlaget tjäna en slant. Nu finns det tyvärr inte så mycket av poeten att ge ut. Jag kan hålla hans samlade poesiproduktion i ena handen. Och jag har små händer.

Därför har man också tryckt om brevväxlingen med Robert Bly som gavs ut till Tranströmers sjuttioårsdag. Den danska utgåvan från 2007 ska innehålla brev som inte finns med i den svenska (enligt Aftonbladet). Men man utökar inte den nya utgåvan. Vilket ju gör att man slipper köpa den.

I stället tar jag ut den gamla och bläddrar i den. Den är mycket tjockare än de böcker jag har av Bly och Tranströmer var för sej. Över 350 sidor. Med brev från april 1964 till maj 1990. I det första frågar Bly om han får se några översättningar Tranströmer gjort av Jim Wright och nämner att han läser svenska.

Mycket av breven kommer att handla om översättningar och val av dikter. Bly översätter svenska poeter och undrar om ordet "knäsatt" i en Ekelöf-dikt. Tranströmer är en av flera svenska poeter som översätter Bly.

Jag är som regel inte särskilt förtjust i brevsamlingar. De mest spännande författare framstår ofta som världen tråkigaste i sina brev. Men Air mail är en fängslande läsning. Kanske för att breven är ankrade i deras översättningsförsök.

I och för sej framgår det att de som personer nog skulle kunna tråka ut en om det skulle behövas. Tranströmer beklagar sej en hel del i breven. Över hur politisk Göran Sonnevi (som också översatte Bly) blivit. Bly, som själv under samma period mest skriver dikter om Vietnamkriget, svarar tålmodigt att han inte visste att det var så illa när Tranströmer skriver att BLM förvandlats till en marxistisk pamflett. Tranströmer är över huvud taget väldigt upptagen vid vilka priser han får och vad som säjs om honom. Vilket ibland ger ett komiskt men mänskligt intryck.

Det skvallras om kända amerikanska kulturpersonligheter och inte fullt lika kända svenska sådana. Tranströmer rekommenderar Bly en bok av Paul Borum. mest för att Borum skrivit berömmande om dem bägge.

Man kan se en vänskap växa fram i breven och det blir en del om att de borde träffas och att de har träffats och om livet i stort. Och breven fylls med små illustrationer. Ibland för att förtydliga ett svar om ett ord i en dikt.
För mest handlar det hela tiden om litteratur och, som sagt, om översättningar.

Det är i frågorna kring dikttolkningarna som den mest spännande delen av breven finns. Det gås in på detaljer som ger en ett nytt sätt att se på bägges dikter. Och på dikter av Harry Martinson och Ekelöf med flera. De två poeternas förklaringar av diverse ord är i sej kan både bli som små lyriska partier och ibland förvånansvärt prosaiska.

Bly är i Sverige nuförtiden inte längre lika läst som Tranströmer. Men han var minst lika bra en gång i tiden. Här framstår hans dikter kanske som mer släkt med Tranströmers än de egentligen är. Men framförallt han sexti- och sjuttiotalspoesi bör tilltala den som gillar Tranströmer.

Air Mail är en av de bättre böckerna i bägge författarnas bibliografier.

Är det inte dags

att spela lite Kastrierte Philosophen?
Jomenvisst.

"Ain't it time"
Tredje spåret på andra sidan av depprockklassikern Between Shootings från 1987.

In the year 2525 - minus femhundra år och lite till

Lyran lämnar denna vecka det förflutnaa och vill att vi ska berätta om tre samtidsskildringar av 2000-talet. Nästa vecka blir väl framtidsskildringar.

Emmanuel Carrère - En rysk roman
En av mina favoritböcker är Vinterskola av Emmanuel Carrère. Vilket gjort att jag blitt lite besviken på de andra Carrère jag läst - fastän de varit bra. Denna hans senaste från 2007 (på svenska 2009) handlar om att Carrère åker till Ryssland för att spela in en fokumentär. Det här ska han ha gjort också i verkligheten.
Det är också en kärlekshistoria (fast jag vet inte om det är rätt ord, huvudpersonen verkar mest ha intalat sej att han är förälskad) där en pornografisk novell har en roll. Den delen är svagare. Jag vet inte om den erotiska novellen var menad att vara dålig eller inte. Den är skriven i du-form. Alltid ett tvivelaktigt val.
Men rysslandsdelen är stark.

Stefan Chwin - Guldpelikanen
"Det här är verkligen en väldigt polsk roman, kommer jag på mej själv att tänka en bit in i Stefan Chwins Guldpelikanen."

Kristian Lundberg - Yarden
Jag tyckte riktigt bra om den här. Jag hade väl tänkt skriva något om den men det har jag ju inte gjort. Nåja, den är inte direkt oomskriven.

Science fiction på svenska

Science fiction på svenska kom 1977 och sammanställdes av Sam J. Lundwall. Den har undertiteln "En antologi med svensk science fiction" - vilket samman med förordets genomgång av den svenska sf-litteraturhistorien kanske skulle få en att tro att det var ett urval med svensk sf genom tiderna.

Det är det nu inte utan resultatet av att man i Lundwalls Julers Verne Magasinet hade bett läsarna att skicka in noveller. Ett par år tidigare hade den unge Ola Larsmo efterlyst novelltävlingar i ett läsarbrev.

Om han skickade in någon novell vet jag inte. Han är i alla fall inte med i antologin. Som innehåller noveller av en del av de sedan innan kända namnen inom svensk sf: Denis Lindbohm, Carl Johan Holzhausen och Lundwall själv. Samt en del (då) yngre förmågor. I Jules Verne Magasinet publicerades runt denna tid en novell av Lars Jakobson. Men inga av de yngre namnen i denna antologi kommer att lyckas som författare (ett par ger ut en volym eller två).

Utom möjligen Kjell Johansson. Men det är inte nödvändigtvis den Kjell Johansson som skulle komma att skriva Gogols ansikte och En rädd människas berättelse. Det är ju ett vanligt namn. Det gjordes en dokumentär för några år sen med sju olika Kjell Johansson. Och Kjell Johansson-Kjell Johansson hade redan romandebuterat. Vilket väl borde ha nämnts i den inledande presentationen av författaren (det skulle också kunna vara K. G. Johansson).

Kjell Johansson-novellen är annars en av de bättre i samlingen. Som annars håller ungefär den kvalité man kan begära av en novelltävlingsantologi. Lundwalls egen "Skuggor" är bäst i samlingen. Men den hade också sen innan antologiserats flera gånger.

Pär Rådström och science fiction

Det händer att avsnitten om Baravia i Tiden väntar inte av Pär Rådström beskrivs som fantasy. Men även om detta fiktiva land tar över en stor del av berättelsen så förblir romanen realistisk. Greg Bengtsson kan ibland låta som om Baravia fanns på riktigt. Men det är mer att se som ett berättargrepp. Rådström hade också själv, likt systrarna Brontë, i sin ungdom hittat på ett land. Så inslaget är delvis självbiografiskt.

Det finns dock inslag av det fantastiska i Rådströms författarskap. Dubbelgångarmotivet spelar en roll i Sommargästerna. Och Rådström satt i redaktionen för den svenska sf-tidskriften Galaxy. Där han också publicerade två noveller.

Galaxy var en svensk utgåva av det amerikanska magasinet med samma namn. Som hade en dragning åt det satiriska och samhällskritiska. Tigermannen av Alfred Bester gick som följetong i den. Liksom i den svenska versionen av magasinet.

Svenska Galaxy kom ut 1958-1960. Det blev mindre än tjugo nummer. I tidningen publicerades ett tiotal svenska noveller varav två av Rådström. Så vitt jag vet har dessa inte återtryckts. Även om jag kan ha fel. Det har kommit en fem-sex postuma samlingar med Rådström-texter (den bästa, som du bör läsa, är Pär Rådström i press & radio).

En sf-novell av Rådström finns i Minotauren nr 17. Den är från 1953 och heter "Rymdskeppet Tellus återkomst". Numret har också en artikel av Dan Brundin kallad "Pär Rådström som science fiction-författare". Novellen är egentligen rätt klumpig. Särskilt i de mer sf-iga bitarna. Den får lite liv i slutet. Som påminner mej om "Barnens domstol".

De två Galaxy-novellerna beskrivs kort i Brundins artikel. Intressantast verkar "Utan att bländas": "en utomjording dubblerar huvudgestalten, kopierar honom" ( i Galaxy 3/58 - vars omslag pryder inlägget).

I en recension av sf-antologin Morgondagens äventyr (1953) red. E. N. Tigerstedt, den första antologin med science fiction på svenska, visar Rådström att han är relativt inläst i genren. Och det säjs att han läste mycket sf.

Man ska inte överdriva science fictionens roll i Rådströms författarskap. Brundin listar på slutet av sin artikel 10 sf-noveller av Rådström. De flesta av dessa kan endast mycket löst säjas vara science fiction. Tidsresenovellen "Inflation" (i Att komma hem) och den burleska "Jean le Richelieu" (i Ro utan åror) är de bästa av dessa. Men Rådström skrev ett hundratal noveller.

De fantastiska inslagen i hans författarskap är knappast heller fler än hos de flesta författare. Enligt Galaxys redaktör så ska Rådström egentligen inte ha varit särskilt involverad i tidningen. Rådström var intresserad av många saker. Förutom sf skrev han också parodier på amerikanska deckare.