Strindbergskulteri, strindbergskultera

Vad är det som åstadkommer allt detta? Man vet det ej. Men man talar om tidsandan. Somliga gör det med hån, andra med vördnad.
- ur Erik Grane av Gustaf af Geijerstam

Nathan Shachar skrev i DN häromdagen att det är dags att prata om August Strindbergs dåliga sidor. Bland dessa hans "naturvetenskapliga dillerier" (som man tycker att Shachar, med sin egen syn på ADHD, borde ha en större förståelse för). Men franförallt hur han använde sej av sina vänner i sina verk.

Den vän Shachar skriver mest om är Gustaf af Geijerstam, som här blir ett oskyldigt offer för Strindbergs obegripliga hat.
Johan Lundberg på Axess-bloggen berömmer Shachar för att han tänkt själv i sin artikel.

Och Shachar tänker så självt att han går och tänker bort åren innan 1889.
Och hur Geijerstam var med och kritiserade Giftas.
Och senare skrev, om Det nya riket: "Man kan ej vara med om det ogenerade sätt, på vilket Strindberg här anfallit offentliga personer, ej blott i deras offentliga uppträdanden, utan äfven i deras privata lif. Hvad man ej heller kan gilla är att man oupphörligen märker, hur Strindberg, medvetet eller omedvetet i denna bok varit ledd av personlig hämndkänsla." (Geijerstam, 1888)
Helt först med att lägga märke till att Strindberg kunde gå hårt fram mot sina fiender är Shachar alltså inte.

Strindberg lät Geijerstam stå som förebild för Zachris i Svarta fanor. Men boken handlar inte om Geijerstam. Som Shachar själv skriver: "Om nyckeln inte givits på förhand skulle ingen läsare känt igen Geijerstam i Zachris." Och många Strindberg-läsare har velat se ett slags självporträtt i Zachris.

Många, som Hjalmar Branting, vände sej emot Strindbergs nidporträtt redan när Svarta Fanor kom ut. Och det är som bekant inte alls ovanligt att man talar om Strindbergs hänsynslöshet. Man skriver då oftare nuförtiden om hans hustrur. Då man numer sällan talar om Geijerstam alls.

Och kanske försöker Schachar bara lyfta fram en enligt honom orättvist bortglömd författare. Geijerstam hade en viktig roll i 1880-talets Unga Sverige. Och Erik Grane som Shacher lyfter fram mot slutet av artikeln kan ännu på 40-talet ibland nämnas bredvid verk som Niels Lyhne och Pengar.

Men Schachar gör Geijerstam en björntjänst. För evigt trogen sina ideal från 1880-talet och helt utan fel och brister framstår författaren i artikeln som en mycket tråkigare typ än den evigt föränderlige Strindberg vars fel och brister gör att vi fortfarande ännu gärna läser honom.

"'Erik Grane' gjorde mer för tolerans och kvinnofrihet än något av Strindbergs verk" skriver Shachar. Och det är möjligt (hur man nu skulle mäta det). Just tolerans och kvinnofrihetsfrämjande är väl inte vad man går till Strindbergs verk för.
Böcker vinner inte genom att vara sympatiska. Böcker vinner genom att vara bra.

England was a scary place - Margaret Thatcher och brittiska tecknade serier

1999 när Planetary (text Warren Ellis, bild John Cassaday) började att komma ut så skrev Ellis för Hellblazer. En serietidning om John Constantine. Från början bifigur i Alan Moores Träskmannen så var John Constantine en brittisk magiker som såg ut som Sting och hade spelat i ett punkband.

Hellblazer, som fortfarande kommer ut, gavs ut av en underavdelning av DC Comics kallad Vertigo.
Den startades 1993 med en handfull tidningar som tidigare getts ut av DC Comics, men för "mature readers". Bland de titlar som blev grunden för Vertigo fanns förutom Hellblazer och Swamp Thing, Animal Man, Doom Patrol och Neil Gaimans Sandman.

Gemensamt för de flesta av Vertigos titlar var att de var skrivna av brittiska serietidningsförfattare. De flesta hade tidigare skrivit för tidningen 2000 AD. De brittiska serierna på den tiden påverkades kanske mer än någonting annat av en kvinna - Margaret Thatcher.

I det sjunde kapitlet av Planetary: "To Be In England, In The Summertime" så besöker Planetary Jack Carters begravning. Jack Carter är en (inte särskilt) förklädd version av John Constantine. Andra av den tidens seriefigurer besöker hans begravning. John Cassaday tecknar lätt förvrängda versioner av Sandman och Döden, Träskmannen, Shade och många fler.

När Elijah Snow säjer att de ser dystra ut även för att vara på en begravning svarar Jakita Wagner att de är 80-talsfolk och beskriver Thatchers regim i föga smickrande ordalag. "England was a scary place. No wonder it produced a scary culture."

Sen följer en kort historia om John Carter som lite påminner om de Hellblazer-historier av Warren Ellis som finns i albumet Setting sun.
I den femsidiga historien, med jultema passande nog för denna vår julkalender, möter Jack Carter en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?" Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

I stark kontrast till denna mini-Hellblazer, som lyckas fånga allt som fungerar med karaktären på dessa få sidot, är en Stålmannen/Marvelman-parodi i numret. Denna bryter mot tonen i Planetary i stort. Kanske är Ellis själv för nära de serier han här använder sej av.

"To Be In England, In The Summertime" är både ett av de populäraste numren av Planetary och det som ofta tas upp av de som ogillar serien. Det som stör de senare är framförallt en scen där Jack Carter visar sej ha samma tatueringar som Spider Jerusalem från Transmetropolitan - en serie Ellis påbörjade vid samma tid som Planetary och Hellblazer. Och därmed utses till Vertigoseriernas sanne efterträdare.

Jack Carter, som nu ser ut som en Ellis-karaktär, säjer att 80-talet är över. Det är dags att gå vidare, dags att vara någon annan. Och går in i London-natten.

(repris från december 2010. Då en lucka i vår Planetarykalender, där jag skrev om varje enskilt nummer av Planetary. Thatcher är populär igen med filmen om henne. Jag hade en knapp i tonåren med Thatchers porträtt där det under stod "Maggie, hate me". Jag hade köpt den i Frankrike i en skivaffär. Det var 200 år sen franska revolutionen och i Frankrike så var man upprörd över att Thatcher hade sagt något förklenande om denna och fransmännen. Det var en vit knapp. Den var snygg.)

Citerat från veckans läsning

"Från idealister och folk i kyrkan hade Larry alltid fått höra hur viktigt det var för en pojke att ha en man i sitt liv som gjorde honom hel. Men Larry hade klarat sig bra ända tills Ricardo Holley sökte upp honom. Och när han gjorde det var det som om Larry fått en dödlig sjukdom."
ur Andelen av George Pelecanos, övers. Hans Berggren

"De slaviska språken äga, har man sagt mig, en fint nyanserad skala av uttryck för tråkighet och leda[...]. Nordbon med sin oförmåga till nyskapelser på området skulle behöva låna en eller annan av dessa termer för att återge de främmande intryck och själstillstånd den ryska litteraturen vanligast väcker hos honom."
ur Kritik av Klara Johanson, i en recension av En mor av Maxim Gorki

Dag Vags tio bästa låtar

Stig Vig, eller Per Odeltorp som han också hette, dog nyligen. Hans band Dag Vag gav ut flera bra skivor. Med många bra sånger.

Ge bullen ett ben
Inledningsspåret på 7 lyckliga elefanter. "När allting har gått snett/Och inte ens morsan har rätt//[...]Ge bullen ett ben"

Hellre en raket

Kinesiska muren
B-sida till maxisingeln "Blöt dröm". Finns på singelsamlingen Singelbaren. Den bästa Evert Taube-covern i svensk rockhistoria.

Musik
Hyllningssång till musiken som inleder Palsternacka.

Ogräset
Elsa Beskow goes punk med hjälp av Stig Vigs tonsättning - "För vi är bara ogräs vi/Och nåt annat kan vi aldrig bli"

Samma sak

Snorbloos
Dylans "Tombstone Blues" på svenska.

Vad gör du då?


Vaskarubli?
Ebba Grön-cover. Ebba Grön i sin tur gjorde Dag Vags "Flyger".

Veckan/Vild sak
Från liveskivan Scenbuddism
Jag tänkte på måndan
Att jag skulle på tisdan
Gå till dej på onsdan
Säja till dej på torsdan
Att du skulle på fredan
Komma till mej på lördan
Och dricka kaffe på söndan

Sätt mej på ett plan eller hellre en raket, jag vill iväg till en annan planet

"Hellre en raket" av Dag Vag. Text och musik Stig Vig (1948-2012)

10 bra australiensiska skivor

Idag är det Australiens nationaldag. Vilket vi firar med denna lista.


Birthday Party - Prayers on fire
Nick Caves grupp innan Nick Cave & The Bad Seeds. Alla gillar Cave nuförtiden men Birthday Party får man fortfarande ha i fred. Mot slutet flyttade gruppen till Berlin. Men 1981 när Prayers on fire kom ut var de fortfarande australienbaserade. Skramligt och bra.
Bästa spår: Cry

Simon Bonney - Forever
Simon Bonney var frontfigur i Crime & The City. När de splittrades gav han ut soloplattor som var mer åt singer/songwriter-hållet. Det här är solodebuten, lite ojämn men med flera vackra sånger.
Bästa spår: Ravenswood

Nick Cave & The Bad Seeds - Let love in
Nick Caves grupp Nick Cave & The Bad Seeds. Delar av den här skivan från 1994 är inspelad i Australien. Caves bästa 90-talsplatta.
Bästa spår: I let love in

Crime & The City Solution - Shine
Crime & The City var vid den här tiden (1988) berlinbaserade - de är med i Wim Wenders Himmel över Berlin. Men de hade ett stort inflytande på den australiska new wave-scenen.
Bästa spår: On every tran (grain will bear grain)

Go-Betweens - Send me a lullaby
Bland de många av ens kasettband som gått förlorade är det jag saknar mest ett med en liveinspelning några år efter den här skivan där bandet gjorde makalösa versioner av "Eight pictures" och "Your turn my turn".
Bästa spår: Your turn my turn

Mick Harvey - Intoxicated man
Skiva med tolkningar av Serge Gainsborogh eller hur han stavas. Lysande.
Bästa spår: New York, U.S.A.

Anita Lane - Sex O'Clock
Anita Lane sjunger på Intoxicated man, hon har skrivit ett par av texterna på Birthday Partys Prayers on fire och här tolkar hon "Like Ceasar needs a Brutus" från Bonneys Forever. En tidigare skiva, Dirty Pearl, var delvis en samling med samarbeten med andra artister. Trots den fåniga titeln är det här en riktigt bra skiva.
Bästa spår: The next man that I see

The Loved Ones - The Loved Ones' Magic Box
Australiensisk garagerock när den är som bäst.
Bästa spår: Sad dark Eyes

These Immortal Souls - Get lost (don't lie)
Band lett av Rowland S. Howard från Birthday Party (den främsta skillnaden mellan Birthday Party och Bad Seeds är Howard. Han hade ett mycket karakteristiskt gitarrspel som präglar den här skivan.
Bästa spår: Marry me (lie! lie!)

Triffids - Born Sandy Devotional
"När jag gjorde en 35 år i album-lista så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för 1986 och skrev 'Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.' Och denna lex 86 gäller än."
Bästa spår: Tarrilup bridge

Tidigare australienlistor:
Tio bra australiensiska filmer
5 bra australiensiska böcker och 5 bra indiska böcker (det är även Indiens nationaldag - jag är inte så inlyssnad på indisk musik tyvärr, jag har väl en och annan platta med Ravi Shankar typ).

Theo Angelopoulos 1935-2012

Den grekiske filmskaparen Theo Angelopoulos har dött. Han gjorde långsamma smärtsamt vackra filmer som det alltid är svårt att hålla sej vaken genom. Men lite sömn har aldrig skadat någon.
Klippet är från Biodlaren. Min favorit av hans filmer. Med Marcello Mastroianni. Jag tror inte jag slumrade till en enda gång under den filmen.

Om det är sol är det dag. Men det är inte dag.

ur Åh körsbärsblom ni vita tunna

Om det är sol är det dag. Men det är inte
dag. På botten går strömmarna. Och vi
letar efter dem som är instängda i de små
tälten. Intill vilkas gräns. Sekund efter
sekund tickar fram.

Ann Jäderlund

Jag läser Jäderlunds diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar?. Som dikten van är tagen från.
Hade jag inte kännt till Jäderlund sen innan så hade boken inte sett så lockande ut. Titeln, detta att alla dikterna är kursiverade, Jäderlunds namn i guldbokstäver och att den är hela 184 sidor lång (diktsamlingssidor förhåller sej till romansidor som hundtid till människotid - 184 diktsamlingssidor motsvarar 1281 romansidor).
Men den är bra, flera av dikterna är som psalmer som gjorda av en figur i någon av den äldre Samuel Becketts berättelser.
(Jag äger inte dikten och all that jazz)

A

För ett par år sen fick jag för mej att jag skulle lyssna igenom alla mina vinylskivor. Jag tröttnade efter ett tag (jag har en bokhylla vinyl) och ett tag därefter slutade min vinylspelare att fungera. Det börjar bli dags att skaffa en ny.


I alla fall har jag nu börjat lyssna igenom min (betydligt mindre) CD-samling. Från A och framåt. Och tänkte jag kunde skriva här om de jag tycker är intressanta.


Barry Adamson - The King of Nothing Hill
Redan den första skivan är en jag inte spelat på flera år.
Tyvärr visar det sej finnas en anledning till det.
The King of Nothing Hill kom 2002. Den före detta Bad Seed-medlemmen Adamson gjorde sina bästa skivor i slutet av 80-talet/början av 90-talet. Man känner igen den tidige Adamson här - med musik som låter som det kunde vara ett soundtrack och jazzinfluenser. Men det är inte lika bra och blir därmed lite kitschigt.
I mitten av skivan kommer ett bättre spår - "Le matin des noire". Adamson verkar också vara nöjd med det och låter det pågå i tio minuter. Lite för länge.
Men till sist belönas jag för mitt genomlyssnade med den avslutande "Cold comfort", en duett med Liza Love och med samplingar av John Coltrane. Den är åtta minuter lång och det hade inte gjort något om den varit längre.
Jag spelade också samlingen The Murky world of Barry Adamson. Som kom ut något år innan The King of Nothing Hill. En väl sammansatt samling som emellertid understryker att Adamson var bäst i början av sin solokarriär.
Bästa spår: "Cold comfort", (och på samlingen: "Jazz Devil" - "Where you can call me agent double-o 666")


All girl summer fun band - Looking into it
Tredje All girl summer fun band-skivan som jag spelar rätt ofta. Den föregående 2 har mina favoritlåtar med bandet. Men som helhet är det ett bättre album. Lite sorgsnare i tonen. Jag kallade det för All girl autumn fun band i ett kort inlägg när skivan kom.
Bästa spår: "This will never end"
(bilden överst är från en tidigare EP med bandet)

Ralf Lundqvist å Arbete å Fritid - Slottsbergets hambo å andra valser
Från 1972. Påminner Samla Mammas Manna och Blå Tågets mer experimentella låtar. Men inte lika bra. Trots skickliga musiker - skivan låter lite som tonsatt diktuppläsning.
Bästa spår: Folkvisepastischen "Getlåten"

Äkta människor

Slumpen ville att jag strax innan de första avsnitten av TV-serien Äkta människor sändes hade läst Klara Johansons recension av Riktiga människor.
Riktiga människor är en bortglömd roman av Annie Åkerhielm från början av 1900-talet. Den handlar om hemmadottern - "hemmets outtröttliga, glatt förnöjsamma och således tämligen förbisedda hjälpreda" (Johanson är inte imponerad).

Robotarna ("hubotarna") i Äkta människor ser ut som människor som sminkats att se ut som skyltdockor. De är ett slags hemmadöttrar för de riktiga människorna, en lägre kast som arbetar i deras hem och fabriker och sängar.

Roboten har i sf-genren otaliga gånger stått som stand-in för underklassen och/eller kvinnan. Och frågan vad är en människa? som finns antydd i seriens titel har ställts i så många tidigare robothistorier. Detta är i sej inte ett problem. Genrelitteratur är som bäst när den står i dialog med tidigare texter.

Men snarare än att gå i svarstal med andra robottexter så upprepar programmet de förväntade angreppspunkterna som om det programmerats därefter. Såväl skådespeleri, foto och manus är klichéartat.
SVT har försökt att sälja serien som en svensk Blade Runner.
Men den filmen kom på 80-talet medan det här mer påminner om en sämre sf-berättelse från 40-talet. Jag tror inte ens Åkerhielms roman om "den nya kvinnan, den riktiga kvinnan" skulle kännas fullt lika gammalmodig.

I en diskussion om varför så många undviker science fiction på nån blogg för ett tag sen så sas det att var därför att folk trodde att genren bara handlade om rymd och robotar. Så även bland sf-läsare verkar den stackars roboten ses ner på. Något den här TV-serien inte kommer att ändra på.

Jag gillar robotberättelser. Flera av mina favoriter i sf-genren handlar om robotar eller androider. Historier om robotar kan vara filosofiskt engagerande, berättartekniskt intressanta eller helt enkelt väldigt underhållande. Äkta människor är ingetdera.
(översta bilden är ur Barbarella av Jean-Claude Forest, understa ur Robo-Hunter av John Wagner (text) och Ian Gibson (bild) - två exempel på att det går att göra något bra och underhållande med temat robotar/sexualitet respektive robotar vs människor)

August Strindbergs tio bästa böcker

Om det inte vore för makterna så skulle den svenske författaren August Strindberg idag ha fyllt 163 år. Vi firar detta jubileum med en lista:


Bland franska bönder
Reseskildring från franska landsbygden. En av de böcker där Strindbergs syn på kvinnofrågan ibland stör helheten (orimligt många av de franska bönderna förtrycks av sina fruar) men annars är det fortfarande ett av de bästa svenska resereportagen.

Brev
Merparten av Strindbergs populära one-liners (du kan följa flera Strindbergscitatmaskiner på twitter, eller låta bli) kommer från breven. 22 volymer eller nåt sånt brev ingår i de samlade skrifterna. Det finns nog fylligare och bättre urval än det sammanställt av Torsten Eklund från 1946 som jag har. Men med Eklunds kommentarer blir volymen till en rätt hyfsad biografi över författaren.

En blå bok
Finns egentligen kornknarren? Känner du någon som har sett honom? Strindbergs blå böcker blandar excentriska spekulationer i naturvetenskapliga och religiösa ämnen med berättelser ur livet. De strindbergskaste av böcker

Götiska rummen
Uppföljare till genombrottsverket Röda rummet. Och föregångare till Svarta fanor (också bra).

Inferno
Vår hjälte förföljs av egendomliga sammanträffanden medan han försöker att skapa guld. "På natten rasar ett förfärligt oväder mellan klockan tolv och tu. Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort: men det här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa."

Ordet i min makt. Läsebok för underklassen
Urval sammanställt av Jan Myrdal. "Lycksalighetens ö" från Svenska öden och äventyr och "Liten katekes för underklassen" och flera korta mycket roliga texter. Det ska komma en ny pocketutgåva av boken senare i år (eller den finns på på Bokus, men jag hittar inget om den på förlagets hemsida.)

Mäster Olof
De historiska dramerna av Strindberg har åldrats en hel del, med undantag av Mäster Olof, en fascinerande blandning av Ibsen och Shakespeare.

Samtidsdramer
Jag har merparten av mina Strindberg-böcker i en utgåva skrifter på 14 volymer. Samtidsdramerna är volym 12. Det är kanske fusk att med en sån bok på en sådan här lista. Men från den inledande komedin "Kamraterna" till kammarspelet "Pelikanen" över "Fröken Julie" och "Dödsdansen" så vrider sej dessa pjäser kring samma teman och volymen bildar en helhet på ett annat sätt än Historiska dramer (volym 10) eller Lyriska dramer (volym 11).

Till Damaskus
Ett av de lyriska dramerna, enligt den utgåvan. Brukar buntas samman med Ett drömspel men är ett snäpp bättre.

Tjänstekvinnans son
Strindbergs roman om Strindberg.

Citerat från veckans läsning

"a perhaps apocryphal tale concerning the creator of Tarzan and John Carter. In Burroughs's sunset years, the woman who had for many years known herself to be the designated heir of his considerable estate made the mistake of referring to his fictions as escapist nonsense, supposing that he regarded them in the same light. He did not, and she was cut out of his will. Burroughs believed in his wish-fulfilling tales[...]. It is the secret of their success."
ur The dreams our stuff is made of av Thomas M. Disch

"ODYSSEUS Åt helvete med detta jungfrukrig!
Alla ut"
ur Penthesilea i Dramer av Heinrich von Kleist, övers. H. Engdahl

Stormy Monday med Etta James (1938-2012)

They call it stormy Monday, but Tuesday's just as bad
They call it stormy Monday, but Tuesday is just as bad
Wednesday's worse and Thursday's oh so sad

The eagle flies on Friday, lord I go out and everybody goes out to play.

Rut Hillarp - Nattens språk

I "Orfeus" av Rut Hillarp så trotsar Orfeus medvetet förbudet om att vända sej om efter Eurydike. "En glimt av hennes ansikte/nu/är värt mer än närhetens år," - han väljer ögonblicket när han ser henne och hon utplånas framför att leva samman med henne: "I tusen sånger ska jag älska henne". I dikten "Eurydike" som kommer direkt efter dikten där Orfeus har ordet svarar hon "Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig./Bara ett ögonblick var jag verklig."

Första gången jag hörde berättelsen om Orfeus och Eurydike och dödsriket var på dagis genom ett barnradioprogram med antika myter och historien skrämde skiten ur mej. Hillarp bevarar och lyfter fram det skrämmande i de myter hon använder sej av i sina sena diktsamlingar. Och det skrämmande, utplånande i förälskelsen och kärleksakten.
Som hos Hillarp är något som redan är försvunnet, också i berättelser om evig kärlek. "Trolldrycker är inte att lita på" heter det i slutet av en av Hillarps många dikter om Tristan och Isolde.

"Orfeus" och "Eurydike" finns i Spegel under jorden från 1982. Och i urvalet Nattens språk. Det är sammanställt i samråd med Hillarp av Lasse Söderberg och innehåller dikter ur alla hennes sex diktsamlingar. De tre första kom 1946-1950, de tre senare 1982-1991.

En skillnad mellan samlingarna efter den mer än trettioåriga pausen och de tidigare är att de senare illustrerades av Hillarps vackra dubbelexponerade fotografier. Här är dessa utspridda över hela volymen. Och passar väl till Hillarps dramatiska poesi med dess solar och nätter och stormar (Hillarp is as metal as they come).

Också i dikterna går det att se skillnad. Men tematiken är i mycket densamma. Den sista diktsamlingen (den första Hillarp-samling jag läste) heter Strand för Isolde och Isolde finns med redan i den första samlingen Solens brunn dikten som gett detta urval sitt namn handlar också om Tristan & Isolde).

Redan i den boken beskrivs kärleken som något skrämmande och berusande. I en av dikterna är jaget fastkedjad vid en klippa och väntar på sin älskare, sitt monster som med kyssar och blixtar genomstinger hennes kropp - "Och den som ville befria mig/skulle jag skratta åt." Som i den senare "Ariel" ("När stormen kommer är du redo") är naturens krafter och kärleksakten sammanbundna.

Hillarp berättar olika sägner om de ögonblick när man blir verklig. Som prosadikten/novellen "Drottningen". Där en drottning bestämmer sej för att döda kärleken. Men som säjs länge leva på doften av kungens ögonlock. "(de är ju alla jag själv)" heter det i en parentes i en av dikterna. De många myterna kretsar kring samma ämne - "I tusen sånger ska jag älska henne."

Jag har bara läst två av Hillarps diktsamlinar i helhet och det är för länge sen för att jag ska kunna uttala mej om huruvida rätt dikter finns med. Men de som finns med är bra. Det är lite synd att det (säkert kortvariga) nyväckta interesset för Hillarp inte lett till en volym med hennes samlade dikter. Men som en tröst finns det här urvalet från 1995 fortfarande att köpa.

"Så ser du på mej, så väntar du. Och jag betraktar din spegelbild i mina händer och gråter. Jag skapar porträttet. Du skapar myten. Du sveper mig i danser som du aldrig ska lossa från mina axlar." (ur "Myten" i Båge av väntan (1950)).

You're wondering now what to do, you know this is the end

Amy Winehouse - "You're wondering now"
B-sida till singeln "Tears dry on their own".
Originalet gjordes av The Skatalites men den är mest känd med The Specials (på deras första helgjurtna självbetitlade album). Winehouse gjorde flera Specials-låtar.

Gösta Larsson - svensk författare i Amerika

Det finns en bok av Stanislaw Lem, Wielkosc urojona (Imaginary Magnitude), med förord till fiktiva böcker*. Ibland tänker jag att ett och annat förord skulle må bra av att på detta sätt bli befriat från sin roman.
Fredrik Ekelunds inledning till Kajerna vid Hudson River målar upp en berättelse som själva romanen sen inte alls förmår att leva upp till.

Gösta Larsson var en svensk hamnarbetare som på 30-talet åkte till U.S.A. och själv översatte en bok han skrivit om en hamnstrejk i Malmö. Den amerikanska pressen fascinerades av att han så väl behärskade det engelska språket.
Romanen fick en uppföljare och Larsson skrev fler böcker. 1946 kommer Kajerna vid Hudson River (på svenska för första gången 2011) som blir en succé och som man vill göra film av. Men det blir ingen film för Larsson och filmbolaget kommer inte överens om vem som ska spela den kvinnliga huvudrollen.

Ekelund tecknar bilden av ett oförtjänt bortglömt författarskap och garnerar med att romanen kanske varit förebild för Storstadshamn av Elia Kazan.
Och, visst, Kazans film handlar liksom Larssons roman om en hamn.
Men annars är inte likheterna särskilt stora (och Storstadshamn bygger på en helt annan roman). Och Kajerna vid Hudson River har svårt att leva upp till den bild Ekelund ger av den i förordet.

Romanen handlar om en hamnarbetare som förälskar sej i en kvinna från Norge. Kvinnan är en slags femme fatale som låter sej hjälpas av vår hjälte men som inte vill att han ska röra henne. Något som lite olyckligt komiskt får en medicinsk förklaring. Det blir som i ett riktigt dåligt avsnitt av House.

Boken har drag av både amerikansk och skandinavisk prosa, men blandningen blir aldrig riktigt intressant (som den blir hos till exempel Thorsten Jonsson).
En klumpig och alltför lång inramning tynger också ner boken.

Den är ändå intresssant att läsa. Det är sällan jag läser såna här böcker från 40-talet. Och Larssons livshistoria är spännande. Att romanen slutligen kom på svenska förra året förändrar emellertid inte arbetarlitteraturens historia såsom förordet påstår.
Kanske så skulle jag ha nöjt mej att läsa detta förord och föreställa mej denna bortglömda men banbrytande Kazan-inspirerande bok.

* jämför Lems mer kända Det perfekta tomrummet, som innehåller recensioner av fiktiva böcker

MLK

Det är Martin Luther King jr-dagen idag.
Vi firar med en söndagsstripp av serien The Boondocks av Aaron McGruder från 2005.

Ett av de bättre avsnitten av TV-versionen av Boondocks, "Return of the King" handlar om en värld där Martin Luther King inte dog utan istället hamnade i koma och hur han vaknar upp och inte är helt nöjd med hur U.S.A. utvecklat sej sen hans dagar.

(Bilden blir större om du klickar på den. Men om den är svår att läsa så säjer King i en av bildrutorna: "UH-OH! Don't hit 'em with the Harlem shake, MLK!", medan sista rutans ordväxling går: "- No, I don't think that's what Martin Luther King is doing in heaven right now. - Yeah, but we really don't know for sure..."

Ariel

Blind väntar du i skymningen.
Lyfter dina sinnen över jordens multnande doft
och den sargade kusten.
Hör
fraset av nymånens skära genom molnen
och det silvriga knastret
från stjärnorna som spricker ut.

När stormen kommer är du redo.

Rut Hillarp
1982

ur diktsamlingen Spegel under jorden, men jag har läst den i Hillarp-urvalet Nattens språk som fortfarande finns att köpa

Citerat från veckans läsning

"Det är ganska eget, att våra unga poeter över lag tyckas ha gemensamma dambekantskaper, liksom de trampa samma gator[...], drömma på samma melankoliska stränder och lukta på samma blommor."
ur "De sista dagarnas ordkonst" (en recension av Gatans drömmar av Sigfried Siewrtz (1905)) i Kritik av Klara Johanson

"En koloss var den, den där sanningen.[...] Under bar himmel sköt den i höjden och huvudet fanns bland molnen. Och sedan kom en liten pojke och skrattade och knuffade till den och den trillade omkull med ett dån och skrattet fastnade i halsen när jag läste vidare. Den begrov inte bara den lilla pojken under sig, den där sanningen när den föll ned och inte längre var sann, utan hela staden med honom.[...]Det sägs att människorna länge fortsatte att leva i de begravda husen och uppehöll livet med regnvatten och vad de kunde hitta av livsmedel."
ur "Inte ett sant ord" av Eleonore Frey, övers Ulla Ekblad-Forsgren, i Schweiz berättar: Sensommarmöten

Jaget och världen av Birgitta Trotzig

Det finns bara en kamp som kan godtas, som man kan identifiera sig med utan att förlora sin mänsklighet: kampen som den utnyttjade för mot sin utnyttjare.
Vietnam kom att symbolisera den kampen.

På sidan 13 i Jaget och världen av Birgitta Trotzig så citeras (via Roger Garaudy) Lenins ord om att man måste drömma. Något som förvånade mej lite.
Jaget och världen är en samling texter kring politik. Från slutet av 50-talet till mitten av 70-talet. Med en del (då 1977) nyskrivna stycken.

Långt i från alla artiklarna i boken är direkt politiska. Lenin-citatet finns som ett motto innan en essä om modernismen. Och det handlar en hel del om språk och poesi. Bland annat om Paul Celan och Nelly Sachs.
Texterna om de två ständigt hopbuntade poeterna (förintelsepoesins Helan & Halvan) står bredvid varandra fastän den ena är från 50-talet och den andra från 70-talet, boken är ihopsamlad tematiskt snarare än kronologiskt.

Trotzig är kanske inte en författare som man tänker på som tillhörande 68-rörelsen. Men som många andra radikaliseras hon under de här åren. I en essä om Albert Camus från 1958 (i volymen) Utkast och förslag lägger hon lika stor skuld på algererna som på fransmännen - "den i och för sig rättmätiga revolten blir en ohygglig parodi". Medan hon här tar klar ställning för den koloniala frihetskampen.

Det handlar mer om Sovjet än om Algeriet och Vietnam. Hon diskuterar och försvarar Solsjenitsyn och Sacharov. Hon är kritisk mot sovjetregimen men perspektivet är tydligt vänster. En del av det här känns lite inaktuellt idag. Som hennes framlyftande av sovjetiska dissidenter som vill se en socialism med ett mänskligt ansikte (en av dessa, Andrej Sinjavskij, verkar i och för sej vara en spännande författare).
Ständiga utfall mot det franska kommunistpartiet och det på den här kanten vanliga påståendet att Sovjetunionens grundlag av år 1926 är den mest demokratiska grundlagen om den bara hade följts (a big fucking om) gör att boken ibland känns som en stencilskrift (ungefär som en av vår tids politiska bloggar fast man fick blå fingrar av att läsa dem) utgivet av ett vänsterkatolskt förbund.

"VI MÖTS VID STENCILERNA!" heter det också i slutet av ett enkätsvar från 1973. Men då handlar det om poesi. En del av artiklarna påminner om Trotzigs prosapoesisamlingar. Som en samling judiska sägner, en av bokens höjdpunkter.
Enkättexten om poesin är emellertid också politisk. Det handlar om språk och makt - "vi har och får mer och mer, ett ombudsmannaspråk, en parodi på ett gammalt överklass- och maktspråk. Det är egendomligt och beklämmande att se att det är den traditionen - maktens och överhetens uttrycksformer - som språkvanorna med masochistisk undersåtlighet har tagit upp. Och inte vad som dock har funnits av kraftfullt och uttrycksfullt folkspråk".

Och här ser man kanske en del av Trotzigs politiska radikalism som har haft betydelse för hennes författarskap från Sveket och framåt. Om hon inte började skriva rapportböcker och sånt (och i det långa avslutande avsnittet är ambivalent till krav på litteraturens engagemang) så finns det ändå ett tema om språk och motstånd i hennes berättelser.

Jaget och världen har getts ut i pocket samman med Ett landskap (1959) och går så vitt jag förstår fortfarande att köpa.

One of these days and he can't hurt me no more

"One of these days" med Kastrierte Philosophen. Från det klassiska depprockalbumet Between shootings

Jag förbannar tidens flod

Det tar ett par kapitel innan jag fångas in av Per Pettersons Jag förbannar tidens flod (2008). Misstänksam som man alltid är mot hyllade författarskap (Petterson är översatt till 44 språk, hans romaner har dränkts av priser). Och i början tycks den om än välskriven vara väldigt lik så många andra böcker. Men när berättelsen tar in på olika sidospår, och minnen leder till minnen, så blir den med sin lugna ton märkligt fängslande.

Romanen handlar om Arvid Jensen och utspelar sej på två tidsplan. Den börjar 1989 med beskedet att Arvids mor har fått cancer och ska dö. I andra kapitel är det 70-tal och den unge Arvid har engagerat sej i ett (i norsk skönlitteratur överrepresenterat) maoistiskt parti (som omväxling mot de flesta såna här böcker är Arvid rätt nöjd med att vara kommunist och jobba på fabrik även om hans arbetskamrater inte riktigt tar hans politik på allvar). Också här handlar det mycket om Arvid och hans mor. Att han har svårt att nå fram till henne även om de delar en kärlek till litteraturen.
I en av scenerna planerar han hålla ett tal för modern på hennes födelsedag om att det visserligen är som ett Rio Grande mellan dem men att Rio Grande, till experternas överraskning, torkat ut så att de kan korsa den och bara bli lite blöta om fötterna. Men han blir för full för att hålla talet.

En saknad ligger under texten. Romanens titel är från Mao Zedongs dikt "Åter till Shaoshan". Där Mao återkommer till sin barndomsby efter att han flytt därifrån för 32 år sen. Den unge Arvid har en bild av Mao vid sitt skrivbord över sängen. Arvid vill tro att det är den dikten som den kommunistiske ledaren sitter och skriver på bilden. Endast de två första raderna ur dikten citeras. Efter dessa vänder dikten från sorgsenheten vid minnet av det som försvunnit till en framtidstro där massorna begär "en bättre himmel av solen och månen" (övers. Göran Malmqvist).

Någon bättre himmel märks inte riktigt av i Pettersons roman - boken har en melankolisk ton även i humoristiska avsnitt. Som ett om ett krogslagsmål. Och också kärleksskildringen och de politiska drömmarna har ett efteråt över sej.
I den del som utspelas 1989 så ska vår berättare skilja sej, han deltar i ett möte som protesterar mot massakern på Himmelska Fridens torg och den glädje Arvid känner över att Sovjetväldet håller på att gå under förstörs av insikten att hans mor nog inte kommer att hinna uppleva detta.

Att läsa Jag förbannar tidens flod gör en emellertid ofta upprymd, bokens hopp mellan olika händelser känns naturligt och Pettersons språk har en slags självklar lugn klang.

Det ska finnas flera böcker om Arvid på norska. Det kan vara det som gör att det känns som om man kommer in i en historia mitt i. Men när berättelsen väl tar tag i en så spelar det inte någon roll.

Tre barndomsskildringar

Lyran har idag temat barndomsskildringar i sin tematrio.

Jenny Erpenbeck - Ordbok

Jan Myrdal - Barndom
Den kontrovers som en gång i tiden hjälpte att göra boken till en försäljningssuccé riskerar att ge fel bild av romanen och de andra två delarna av trilogin. Barndom handlar inte så mycket om makarna Myrdal. Det är en lysande skriven skildring av en barndom som tar barnets parti.

Tarjei Vesaas - Isslottet
Vacker och hemsk roman om två flickors vänskap. "och för att hon avgett ett löfte att hålla sig undan, kom hon ihåg rader av vällyckade saker som de hade hittat på tillsammans. Och för att hon avgett sitt löfte, fick hon nu det här som en klump i halsen.
Det blev påfrestande. Inte för den vanliga flocken, men för Siss blev det vackert och stort och påfrestande med ens."

De 10 bästa David Bowie-tolkningarna

Idag uppnår David Bowie pensionsåldern. Jag har bara två album med Bowie i min skivsamling - Hunky Dory och Ziggy Stardust. Men de håller jag å andra sidan högt.

För att fira födelsedagsbarnet så kommer här en lista med tio bra Bowie-tolkningar:

Bauhaus - Ziggy Stardust
Passar bäst som följeslagare till den ännu bättre T. Rex-covern "Telegram Sam". Bägge finns på Swing the heartache. The BBC sessions (länken är emellertid till den svagare studioversionen).

Eater - Queen Bitch
Punk-bowie när det är som bäst.

Dana Gillespie - Andy Warhol

Seu Jorge - O Astronauta de Mármore
Jorges gjorde några för många såna här Bowie-covers på portugisiska. Men de är rätt charmiga.

Magnetic Fields - Heroes
En dyster, uttråkad version.

Nico - Heroes
Kompet kanske inte är så bra. Men sången - ni kan behålla era rena toner.

Nirvana - The Man Who Sold The World
Unplugged. Jag var rätt anti den här när det begav sej men den är faktiskt helt okej.

Raconteurs - It ain't easy
Sången som Brendan Bensons band gör är egentligen inte skriven av Bowie, men det är hans version på Ziggy Stardust som de utgår ifrån.

Brett Smiley - Kooks
Glam-bowie när det är som bäst.

M. Ward - Let's dance

Citerat från veckans läsning

"men just nu mindes jag bara hans kropp mot min kropp när han var liten och jag bar honom under armen vart jag än gick; den fastheten, den tilliten, och de få ord han sa om och om igen, som var de enda ord han kunde, och mitt namn var ett av dem, och jag ville inte släppa."
ur Jag förbannar tidens flod av Per Petterson, övers. Urban Andersson

"Det tog tjugotre år att bygga Keops pyramid. Boswells levnadsteckning av Johnson tog tjugo år i anspråk. Myrdal mätte in i det sista de producerade hyllmetrarna med linjal"
ur Vännerna av Lars Jakobson

"Men jag stod en gång där i julimorgonen med den utdragna lådan framför mig och famlade med handen. Det var ingen dröm. Jag ser det tydligt.
Visst känner jag igen mörkret och vägen genom gräset och ljudet av mina steg som fortsätter bort. Ett varsel som kyler ryggraden. >>Vården gick honom förbi<<, skulle sägnen säga."
ur Gubbsjuka av Jan Myrdal

"Ingen kan varna/de andra. Ingen hör levande/hit. De döda har/tappat rösten."
ur Vad hjälper deten människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund

Världskrig Z - Rapport från en zombievärld

I Max Brooks roman Världskrig Z så har det inträffat som vi alla länge fruktat - zombier har rest sej mot mänskligheten. Boken berättar historien om denna zombiepandemi i intervjuer flera år efteråt. Undertiteln på romanen är "en muntlig historik över zombiekrigen". En hänvisning till Studs Terkels intervjubok Det goda kriget. Terkel tackas också i efterordet.
Brooks entusiasm över den terkelska formen skiner igenom och lyser ibland upp en annars rätt dåligt skriven roman.

Terkel fick på 60-talet i uppdrag att göra en amerikansk motsvarighet till Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by. Resultatet Rapport från en amerikansk stad - Chicago bildade grunden till formen för hans senare intervjuböcker.

Därmed är det passande att Världskrig Z börjar i Kina. Från Kina följer vi i tid och rum hur zombierna sprider sej och hur det krig som är i titeln börjar.

Berättelsen utspelar sej i en stor mängd länder (även om U.S.A. är överrepresenterat). Det är främst genom nationella karaktärsdrag som de intervjuade skiljer sej åt. Den palestinske misstror Israel, japanen är ute på nätet hela tiden och den rullstolsburne är rullstolsburen. Personerna i boken blir mer karikatyrer än karaktärer. (Av och till lånar Brooks även från nationernas övriga populärkultur - ett avsnitt med en blind zombiebekämpande samurai i ett öde Japan tillhör bokens bättre delar.)

Intervjuformen har sina fördelar när man ska teckna upp en värld för läsaren. Men också begränsningar. Intervjuerna i böcker som Rapport från kinesisk by och Det goda kriget brukar ofta säjas fungera som fristående berättelser, contes.
Men de har inte början och mitt och sånt på samma sätt som noveller i ett skräckmagasin. Brooks lägger emellertid i flera till oväntade vändningar och överraskande slut och annat man förväntar sej av en populärlitterär berättelse.
Han gör det tyvärr med en rätt klumpig hand. I ett kapitel får man reda på att några överlevande livnärt sej på människokött, vilket signaleras så tydligt att H. P. Lovecraft hade rodnat.

Också den samhällskritik som hör till zombiegenren är rätt tafatt. Fattiga istället för zombies invaderar ett sällskap av kända och rika, planen för att ta itu med the living dead var ursprungligen menad att bekämpa de svarta i Sydafrika.
Det senare berättas tyvärr i ett av de där avsnitten med ett föga oväntat överraskande slut.

Världskrig Z är inte direkt en bra bok, ibland är den till och med direkt usel. Men formen ger en del till läsupplevelsen. Om du vill läsa en blandning mellan Terkels Det goda kriget och George A. Romeros Living Dead-trilogi (Romero tackas också i efterordet) så är den här romanen det givna valet.
Ett bättre val vore förvisso att se Romero eller läsa Terkel.

Ur Berättelsen om göken av Josef Škvorecký (1924-2012)

"Kanske är allt detta blott myten om en förlorad tid? Det var ju en mänsklig gökhona och ett människobarn. Kanske det någonstans, Gud vet var, växer upp en människa, som inte är villig att med sin lilla del bidra till någon slutgiltig lösning som ännu den gamla världens hjärna kan komma att fundera ut."
ur "Berättelsen om Göken" av Josef Škvorecký, övers. Gunnar Olsson

Škvorecký var en av de främsta yngre tjeckiska författarna när han efter Sovjetunionens inmarsch 1968 flydde från Tjeckoslovakien till Kanada. Där han startade ett exilförlag för tjeckisk och slovakisk litteratur som var viktig för dissidentrörelsen.
På svenska finns inte särskilt mycket Škvorecký men det finns en hel del på engelska. "Berättelsen om Göken" är från en novellsamling från 1968 och finns på svenska i Ny tjeckisk och slovakisk prosa (red. Maria Rádiová-Jensen). Škvorecký blev 87 år gammal.

Their swedish cars are just in trend - for love

"For love" med Herman's Hermits.

Juliette av Markis de Sade

Enligt efterordet i Juliette Del I-II så är anledningen till att läsaren uppfattar Markis de Sades sexskildringar som tråkiga att han/hon inte vill erkänna sina egna begär.

Nåväl - om det är pågrund av att alla orgierna är så monotont skildrade eller för att jag blundar för mitt begär så är resultatet i vilket fall att läsningen blir tröttsam. Också de filosofiska utläggningarna tråkar ut mej (jag har större nöje av la Mettrie än markisens coverversion av la Mettrie).

Det enda roande i boken är utläggningarna om andra folks sexuella seder. Det är lite som att läsa Rabelais - men istället för att bevisa att alla kvinnor kommer att vara otrogna mot sina män så tjänar anekdoterna till att argumentera för att underklassen bör bli slagen och våldtagen.

Man kan hitta gott om uttalanden om hur radikal markisen är, inte bara i Vertigo-utgåvans efterord, vilket kanske inte säjer så mycket (det finns få böcker som Vertigo Förlag gett ut som de inte marknadsfört som en djupt oroande text, det skulle inte förvåna mej om Sylvio och Bruno kallas för en revolutionerande och omskakande text i sitt efterord) utan hos många interessanta författare. Och i teorin kan jag väl förstå hur bokens många libertinska valtal om att man inte ska följa några lagar utom begäret också innebär (för att ta ett exempel) att inte heller kvinnan behöver underordna sej mannen.

Men samtidigt bygger våra libertinska hjältar och hjältinnor upp egna omvända moralregler som är minst lika rigida - mer så, eftersom den som har som regel att han ska göra gott ju ofta handlar ont, medan våra hjältar ständigt utför incest, våldtar och mördar.
Juliette underordnar sej sina libertinska mentorers strikta världssyn och blir väl efter hand en av dem (jag har bara läst del I, ögnade del II, Vertigo har gett ut alla sex delarna oavkortade trots att ingen bok så väl skulle ha tjänat på en varsamt förkortad utgåva) dömd att själv arrangera oräkneliga uttröttande orgier, när hon kanske egentligen innerst inne hellre skulle rida eller spela fotboll eller ägna sej åt fågelskådning.

För de sinsemellan utbytbara libertinerna i boken tycks ofta lika uttråkade som läsaren själv. Mer av plikt än lust tycks de anordna sina orgier. Och när de tar paus i att förgripa sej på och mörda flickor för att ännu en gång hålla en lång utläggning om det rätta i att döda och skända så har de något trött i stämman.
Men när blodet torkats upp av tjänarna så börjar de planera för nästa förbrytelse. Blinda för att livet har mer att ge än våldtäkter.

Citerat från veckans läsning

"På nytt tänkte han på de kvinnor Nils hade talat om. Varför hade de fötts? Varför åstadkom livskrafterna sådana märkliga varelser som bara led och orsakade lidande?
Och varför hade sådana kvinnor skapats så vackra? Varför hade de fått denna tjuskraft som snarade männen när den inte kunde leda till fullbordan? Hånade inte Vår Herre människorna väl grymt ibland?"
ur Kajerna vid Hudson River av Gösta Larsson, övers.Jan Ristarp

"Det var inte genom att stifta äktenskapslagar, utan tvärtemot genom att fastslå att kvinnorna var allas gemensamma egendom, som folken i norr blev så mäktiga att de kunde vända upp och ner på Europa tre eller fyra gånger"
ur Juliette. Del 1 av Markis de Sade, övers. Hans Johansson