Citerat från veckans läsning

"Kalevala slutar med ett lingon.
  I femtionde sången, jungfrun, vallhjonet Marjatta, sitter i riset och längtar när ett lingon ropar till henne, 'plocka mig'. Flickan når inte men tar en käpp, och det faller, i Lars Huldéns översättning, 'på hennes fina kängor', så uppåt, 'till de jungfruliga knäna', sen ner i magen där det befruktar henne.
[...]
  Sången säger en del om lingonets trots och vilja, det ruttnar aldrig, står tjurskalligt i åratal indränkt i sitt eget jävlar jävlar jävlar konserveringsmedel."
ur "Plockare eller för hand?" i Fogghelflora av Joar Tiberg

Richard Thompson 1957-2016

Ray Bradbury filmatiserad

Det har så klart gjorts filmer och tv-avsnitt av flera av Ray Bradburys böcker. Bradbury skrev själv originalmanus till ett par filmer. Bland annat den (långsamma) science fiction-filmen It came from outer space.

Jag har tidigare i det här Ray Bradbury-temat tagit upp François Truffauts Fahrenheit 451 som även om den har sina brister nog är den bästa Bradbury-filmatiseringen. I Dagbok med Fahrenheit 451 skriver Francois Truffaut att Bradbury skickat ett manus han gjort på sin egen Invasion på Mars. Men tyvärr kom Truffaut aldrig filmatisera denna.
Det finns emellertid filmatiseringar av Invasion på Mars. En amerikansk tv-serie och en sovjetisk långfilm. De har jag inte sett.
Jag har dock sett en tecknad sovjetisk kortfilm byggd på en av novellerna i den "There will come soft rains". Den var bra.

Då så stor del av Bradburys verk består av noveller så är det inte så konstigt att det finns flera filmatiseringar av hans noveller. Som den helt igenom usla tidresefilmen Sound of thunder som bygger på utmärkta tidresenovellen med samma namn.
En av de bättre Bradbury-filmerna är antologi-filmen The illustrated man som bygger på novellsamlingen med samma namn. Men så klart med berydligt färre berättelser. Detta är en film som tjänat på att åldras. Att det är framtiden sedd ur 60-talet ger filmen en speciell charm.

En av novellerna som är med i filmen är "Savannen". Som tidigare sagts gjordes det en rätt bra svensk tv-pjäs på den.

Det gjordes en hel TV-serie The Ray Bradbury Theatre som byggde uteslutande på Bradburys noveller. Ett par säsonger av denna gick på svensk TV. Avsnitten var av varierande kvalité. Jag minns det som byggde på novellen "Folksamlingen" (i Oktoberlandet) och "The town where no one got off" med Jeff Goldblum. De var bra. Och ett med William Shatner om en hemsökt sandlåda. Den var inte bra.
Senare har jag via internet sett "Pojkar! Odla jättechampinjoner i era källare" i en av de säsonger aom inte gick på svensk tv. Lite intressant så har den liksom TV-pjäsversionen av "Savannen" tagit mer av barnens perspektiv än novellen. Den var dock inte alls lika bra som Savannen. Bettet i originalnovellen försvann.
65 avsnitt av Ray Bradbury Theatre spelades in.

Också filmen Something wicked this way comes är snällare sin förlaga. Den har gjorts om till en skräckfilm för barn. Som barn eller ungdomsfilm fungerar den emellertid bra.

Flera av Bradburys berättelser har varit på väg att bli filmer på senare år. Men saker har kommit emellan. Det gjordes för inte så länge sen en tv-serie på Bradburys "Timmen noll": The Whispers. Jag såg första avsnittet. Det var inte bra. Och den las ner efter en säsong.
Så man ska kanske inte alltför mycket sörja frånvaron av en ny filmatisering av Invasion på Mars.

(Detta inlägg avslutar vår Ray Bradbury-vecka som blev förlängd till åtta dagar.)

Den kalla vinden och den varma av Ray Bradbury

"'Jag fick en idé. Jag spelade in min röst tusen gånger på ett band. När jag sänder det i stan, så låter det som tusen människor. Ett tröstande ljud, ljudet av en folksamling. Jag ordnade det så att dörrar slår i stan, barn sjunger, jukeboxar spelar, allt går med urverk. Om jag inte tittar ut genom fönstret, om jag bara lyssnat, så är allt som det ska. Men om jag tittar förstör jag illusionen. Jag antar att jag börjar känna mig ensam."
ur "Nattliga samtal", övers. Gunnar Barklund

Ray Bradbury har skrivit en stor mängd noveller. Och gett ut flera novellsamlingar. De flesta av dessa finns på svenska (åtminstone om inte räknar diversr best of-samlingar) då Bradbury varit populär i Sverige. Efter Oktoberfolket blir samlingarna sämre. Och man hittar kanske bara några riktigt bra noveller i varje samling
Så finns en av mina absoluta favorit-bradbyar "Pojkar! Odla jättechampinjoner i din källare" gömd i den ojämna Glädjens mekanismer (samlingen innan Den kalla vinden och den varma).

Den kalla vinden och den varma kom ut 1969. Den engelska bättre titeln är I sing the body electric. Den ursprungliga titelnovellen handlar om en robotfarmor.
Min favoritnovell här är nog "Morgondagens barn" där ett par till sin förvåning blir föräldrar till en liten blå pyramid ("Den blå pyramiden rörde på sig. Den började gråta.") Eller kanske "Nattliga samtal" som jag citerar ovan. Ett slags svar på Samuel Becketts Krapps sista band. På Mars.
En tidsresenovell om Ernest Hemingway funkar inte lika bra.

Det är en rätt lättviktig samling utan egentlig röd tråd. Men en lättviktig Bradbury är bättre än mycket annat.

Oktoberfolket av Ray Bradbury

"'Biblioteket', sade Will. 'Jag är rädd till och med för det nu.' Alla böckerna, tänkte han, som hundratals år gamla satt uppspetade där och fjällade av sig skinn och lutade sig mot varandra som tio miljoner rovfåglar. När man gick där utefter de mörka travarna vände alla de gyllne titlarna sina lysande ögon mot en."
övers. Olov Jonason

I presentationen av Ray Bradbury i antologin Stora skräckboken från 1959 så skriver Torsten Jungstedt att Bradbury efter att han tagit sej från de billiga skräckmagasinen till de finare tidskrifterna 'började vämjas över vissa av sina ungdomliga noveller där han var grym mot barn, för nu hade han fått barn själv."

Då hade inte romanen Oktoberfolket (Something wicked this way comes (1962)) kommit ut men Jungstedt hade nog inte tyckt att den sa emot detta.

Boken utspelar sej i en liten amerikansk stad dit ett tivoli kommer. Ett tivoli som kan uppfylla folks önskningar. Pojkarna Jim och Will är bokens huvudpersoner.
Romanen, som helt uppenbart har inspirerat It av Stephen King, har sina mörkare sidor. Men det kommer inte som en överraskning när ondskan på slutet besegras. Hur ondskan besegras är en av de bästa bitarna i boken.

Citerat från veckans läsning

"I ditt rum på vinden, längst in i linneskåpen, hittade du dina böcker från när du var femton år, Alexandre Dumas, Jules Verne, Jack London, och högarna av kriminalromaner som du tog med dig varje gång du kom. Du läser om dem noga, utan att hoppa över en rad, som om du helt hade glömt vad de handlade om, som om du aldrig egentligen hade läst dem."
ur En man som sover av Georges Perec, övers. Fredrik Rönnbäck

"Jag vet icke hvar någonstädes jag har läst i en bok,/Att någon skådade djäfvulen i en dröm./Han var till gestalten som en hög tall, hans utseende var som en hūris;/Ljus, liksom solens, strålade ut från hans ansigte./Han gick honom till mötes och sade: 'Hur underbart, är detta du?/Det finns ingen engel af denna skönhet./Du, som äger detta ansigte, af månens skönhet,/Hvarför är du här i världen för fulhet vorden till en visa?[...]'
Lucifer, hvars lycka kullkastats, hörde detta tal;/Med klagande röst uppgaf han ett jämmerrop och ett skri,/Sägande: 'O du, af ett lyckligt öde. Detta är mitt utseende,/Men — penseln ligger i fiendens hand./Jag ryckte upp deras rot ur Paradiset;/Nu måla de mig ful — af hat.'"
ur Lustgården av Sadi, övers. Eric Hermelin

Blommande vin av Ray Bradbury

"fattar du att varenda sommar gör vi gång på gång sånt som vi gjorde hela den förbaskade sommarn förut?'
  'Som vad då, Doug?'
  'Som att brygga maskrosvin, som att köpa nya tennisskor och skjuta av den första smällaren för året, som att göra lemonad, som att få stickor i fötterna, som att plocka vilddruvor. Vartenda år samma saker, samma historia, inget ombyte, ingen skillnad. Det är ena halvan av sommarn, Tom.'
  'Den andra halvan då?'
  'Sånt som vi gör för allra första gången.'"
övers. Torsten Blomkvist

"Childhood is after all Bradbury's one subject" skriver Damon Knight i en essä om Ray Bradburys författarskap. Knight sågar Blommande vin (Dandelion wine, alltså maskrosvin i original) på ett sätt den inte förtjänar i samma essä. Men det ligger någonting i att barndomen är Ray Bradburys främsta ämne. I Blommande vin tar sej Bradbury an ämnet mer direkt än de flesta andra av sina böcker.

Blommande vin är liksom Invasion på Mars en fix up-roman bestående av mestadels tidigare publicerade noveller sammanfogade till en roman (novellerna publicerades mellan åren 1946-1957, boken kom ut 1957).
Den skildrar en sommar i en liten stad. Staden är nog är rätt lik den stad som Bradbury själv växte upp i. Flera av kapitlen skildras ur barnens perspektiv.
I Förenta staterna finns en stark tradition av småstadsskildringar. En författare till sådana som påverkat Bradbury är Sherwood Anderson.

Till skillnad från Bradburys tidigare böcker så är detta varken science fiction, fantasy eller skräck.
Men det finns många likheter med hans berättelser inom dessa genrer. Och det är också en seriemördare och en tidsmaskin och en arkad med i boken. Så det är ingen risk att läsaren inte kommer att känna igen Bradbury.

Oktoberlandet av Ray Bradbury

"How unimaginative the world is," his long-neglected other self said, using his tongue. "If somehow my leg were severed accidentally I wouldn't wear a wooden leg, no! I'd have a gold leg crusted with precious stones made, and part of the leg would be a golden cage in which a bluebird would sing as I walked or sat talking to friends."
ur "The Watchful Poker Chip of H.Matisse"

Oktoberlandet tillhör snarare skräckgenren än sf-litteraturen. Stommen i novellsamlingen är noveller ur Ray Bradburys allra första novellsamling The Dark Carnival. Ungefär hälften av dess noveller är med i Oktoberlandet, några omarbetade.

"The Skeleton" handlar om en man som blir rädd för sitt eget skelett. "Small assassin" om ett mordiskt spädbarn. I "The Crowd" får man reda på sanningen om de folksamlingar som samlas efter en bilolycka (Bradbury hatade bilar). The Man Upstairs är en av de bästa vampyrnovellerna. Medan "The Homecoming" handlar om en vanlig människopojke i en familj bestående av monster.

Man brukar ofta säja att den yngre Bradbury var mer cynisk. Men "The Homecoming" visar att han redan tidigt kunde skriva rätt så sentimentala och sorgsna berättelser.

Novellerna ovan är alla ur Dark Carnival. Men min favoritnovell i boken är en av de för Oktoberlandet nya. En utan övernaturliga inslag (eller nästan helt utan övernaturliga inslag): "The Watchful Poker Chip of H. Matisse". Om en tråkig vanlig man som blir populär bland en grupp konstnärer just för att han är så tråkig och vanlig.
Men efter ett tag börjar hans nya bohemiska vänner tröttna på honom då han råkar ut för en olycka och förlorar en del av sitt finger och ersätter detta med ett guldfinger. Och konstnärerna börjar tycka att han är intressant igen.
Det är en fascinerande novell i en mycket underhållande samling skräcknoveller.
(Jag har boken på svenska i samma pocketserie som min Invasion på Mars men mitt ex är utlånat så det är därför citatet överst är på engelska.)

Smurffacit

Genom facebook och twitter och komnentarerna här så har vi fått fram fem rätta svar på gårdagens Smurfdiktstävling.
Helena Lindsay på twitter klarade flest: 4 av 5.

De rätta svaren är:
a) "Seger" av Emily Dickinson
"För den som aldrig segrat/tycks alltid segern störst,/till att värdera nektarn/behövs förtvivlans törst." övers. Erik Blomberg

b) "Digging" av Seamus Heaney
"The cold smell of potato mould, the squelch and slap/Of soggy peat, the curt cuts of an edge/Through living roots awaken in my head./But I’ve no spade to follow men like them.//Between my finger and my thumb/The squat pen rests./I’ll dig with it."

c) "Jakt på fågel" av Harriet Löwenhielm (men den får ofta heta sin inledningsrad "Tallyhoo, tallyhoo, jag har skjutit en dront")
"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,/en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,/då solen rann ned mot en blek horisont/och havet låg blankt mellan öar och skär./Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,/och rymden var som ett ekande rum,/där skottet skallade fjärran och när."

d) "Sång från Gond" av Harry Martinson (även känd som "Rosornas gud", under den titeln sjöng Sven-Bertil Taube den på Så mycket bättre)
"Vi sjunker i gudarnas lund,/blir mylla, pistiller och strålar./Och på vår förruttnelses grund/snart gudarna blommorna målar.//Ju mer vi försvinna och dö/ju mindre skall gudarna sörja./Vårt liv smälter bort såsom snö/när gudarnas somrar börja."

e) "Havet" av Göran Palm
"Jag står framför havet./Där är det./Där är havet./Jag tittar på det./Havet. Jaha./Det är som på Louvren."
(Böckernas värld hade en gång en tävling där läsarna fick skicka in egna varianter på Palms dikt. Ett av de vinnande bidragen löd (jag citerar från minnet) "Jag står i Louvren./Här är jag./Här är Louvren./Jag tittar på tavlorna./Louvren. Jaha./Det är som havet.")

Solens gyllene äpplen av Ray Bradbury

"Från och med nu fanns bara solen och solen och solen. Den var alla horisonter, den var alla väderstreck. Den brände sönder minuterna, sekunderna, timglasen, klockorna; den brände bort all tid och evighet."
ur "Solens gyllene äpplen", övers. Torsten Blomkvist

Ray Bradbury har gett ut en stor mängd novellsamlingar. Alla är inte bra. Solens gyllne äpplen tillhör hans jämnare. Men innehåller inte någon av hans starkaste noveller.

Titeln är taget ur dikten "The Song of Wandering Aengus"  av W. B. Yeats och dess slutrader citeras som motto till samlingen. Titelnovellen "Solens gyllene äpplen" ("The golden apples of the sun") handlar om en expedition för att fånga en bit av solen. Bradbury var lite mer poetisk än de flesta sf-författare på 50-talet.

Smurfa dikten - den åttonde smurfiga smurf

I dag är det Belgiens nationaldag. Och för åttonde året i rad så firar vi detta med en tävling inspirerad av den belgiska serien Smurferna. Nedan finns fem diktcitat översätta till smurf. Kan du vilka poeterna är? Smurfa i kommentarerna.

a
För den som aldrig smurfat
tycks alltid smurfen smurfigast,
till att smurfa nektarn
smurfas smurfens smurf.

b.
The cold smurf of potato smurf, the squelch and slap 

Of smurfy peat, the curt cuts of a smurf 

Through smurfing smurfs awaken in my smurf. 

But I’ve no smurf to follow smurfs like them.

Between my smurf and my smurf 

The squat smurf smurfs. 

I’ll smurf with it.

c.

Tallyho, Tallyho, jag har smurfat en smurf.
En smurf har jag smurfat med smurflåssmurf.
Då smurfen smurfade ned mot en smurfig smurf
och smurfen smurfade smurfigt mellan smurfar och smurfar,
då smurfade smurf i en smurf som var smurfig,
och smurfen var som en ekande smurf,
där smurfen smurfade fjärran och smurf.

d.
Vi smurfar i smurfernas smurf,
blir smurf, pistiller och smurfer.
Och på vår förruttnelses smurf
snart smurferna blommorna smurfar.

Ju mer vi smurfa och smurfa
ju mindre skall smurferna smurfa.
Vårt liv smurfar bort såsom smurf
när smurfernas sommar smurfa

e.
Jag smurfar framför smurfen.
Där är den. Där är smurfen.
Jag smurfar på den.
Smurfen.
Jaha.
Det smurfar som på Smurf.

Dagbok med Fahrenheit 451 av François Truffaut

"Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds."
övers. Torsten Manus

Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar.

Boken är en arbetsdagbok, gjord för att publiceras, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451, byggd på Ray Bradburys roman. En film Truffaut beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." ("som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).

Bradburys korta roman handlar som sagt om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.

Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.


Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tal är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.

Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr (men det skadar inte) utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".

Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.

(Publicerad här första gången i maj 2010. De inledande orden om en (då) nyutkommen DVD-box med Truffaut-filmer har jag tagit bort. Jag har lite ändrat en del formuleringar.)

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

"huset slog upp i glupska flammor som svedde kvällshimlen röd och gul och svart. Han klev omkring i en svärm av eldflugor. Helst av allt skulle han ha velat steka äpplen i brasan medan böckerna med ett flaxande som av duvvingar dog på husets veranda och gräsmatta. Medan böckerna fladdrade upp i sprakande virvlar och blåste bort på en vind som mörknat av branden."

Ray Bradburys roman Fahrenheit 451 handlar om ett framtida Förenta staterna där brandkåren bränner böcker istället för att släcka eld. Alla böcker är förbjudna.

Boken kom ut 1953. Då senator Joseph McCarthy höll sina förhör med misstänkta kommunister.
Detta har påverkat boken och finns där som en osynlig undertext.
Men i romanen framstår det mer som om bokbrännandet uppkommit genom en frivillig fördumning och vilja att censurera allt man inte håller med om.
Efter hand blev TV-apparaterna större och böckerna kortare.

Huvudpersonen är en brandman som i början av berättelsen trivs med sitt jobb ("Det var ett nöje att bränna" är bokens första mening) men som en dag tar med sej en bok hem.

Det är inte utan anledning som Fahrenheit 451 brukar räknas till de klassiska dystopierna. Det är också den av dessa som är mest underhållande att läsa. Med robothundar och kolonier av levande romaner och förföriska beskrivningar av brinnande högar av böcker.

Timeless stories for today and tomorrow, en antologi redigerad av Ray Bradbury

"Only occasionally, as years pass, do the sunsets, the awes, wonders, and beauties break through our shells. So, now and then, we must remind ourselves of the wondrous and delightful. Some of us sit down and write fantasies. Others, like yourself, read them."
ur förordet av Ray Bradbury

Ray Bradbury redigerade 1951Timeless stories for today and tomorrow. Det är en antologi med fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att han har valt noveller av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av namnen. Ett annat är Franz Kafka som är representerad med "I straffkolonin".
Det är en trevlig volym. Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy. 

Men just "I straffkolonin" står ut mindre i en fantasyantologi (eller en antologi med nästan-fantasy) än många andra Kafkanoveller.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av den onödigt tillkrånglade avrättningsapparat i novellen händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna tråkiga bok som till skillnad från många andra tråkiga böcker inte är en deckare.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream. 

Bradbury gav ut en till sån här antologi med mer litterär fantasy: The Circus of Doctor Lao and other improbable storis. Titelberättelsen är en kortroman av Charles Finney som har vissa likheter med Bradburys roman Oktoberfolket (Something wicked this way comes) som vi kommer att ta upp senare denna Ray Bradbury-vecka.

(Annan version publicerad 15:e maj 2009. Då under titeln "Kafka som fantasy". Inledningen och avslutningen har ändrats.)

Den illustrerade mannen av Ray Bradbury

"George Hadley stood on the African grassland alone. The lions looked up from their feeding, watching him. The only flaw to the illusion was the open door through which he could see his wife, far down the dark hall, like a framed picture, eating her dinner abstractedly.
  'Go away,' he said to the lions.
  They did not go."
ur "The Veldt"

Invasion på Mars är en så kallad fix-up novel där tidigare publicerade noveller binds samman till en helhet av nyskrivna vinjetter.
Inom SF-genren är fixupböcker rätt så vanliga. Men de finns även i andra genrer. Alice Munro ska ha gjort en. Ray Bradburys Den illustrerade mannen som kom ut 1951 är också en samling noveller sammanbindna av en ramhistoria. Men sambandet mellan novellerna är här svagare.

Ramhandlingen består av att en man har tatueringar som kan visa framtiden. Dessa tatueringar är novellerna. Men framtiderna i samlingen utesluter varandra.

Det finns som med Invasion på Mars lite olika utgåvor av boken och alla har inte samma noveller. Men åtminstone i originalversionen så är det en stark samling.

Novellen "The Other Foot" kan ses som en tematisk uppföljare till Invasion på Mars "Upp genom luften". Här har afroamerikaner kolonialiserat Mars. En dag landar ett skepp med vita på planeten. Denna måste ha varit radikal för sin tid.

Boken sträcker sej från skräck till satir.  en behandlas solipsism, i en annan går världen lugnt och stilla och melankoliskt under, i en tredje visar sej den nya leken alla barn leker vara på dödligt allvar.

Den unge Bradbury hade ofta barnet i monstrets roll. Barn var främmande, grymma varelser. Som i samlingens bästa novell "Savannen" ("The Veldt") Medan den äldre hade en mer sentimental syn på barn och barndom. Bradbury gjorde senare en pjäsversion av "Savannen". Där händelserna ses mer ur barnens perspektiv. Det blir till en slags syntes mellan den tidige och den sene Bradburys barnskildringar.
Det finns en svensk tv-pjäs baserad på pjäsversionen från början av 80-talet. Börje Ahlstedt var med i den. Han var med i alla svenska program på den tiden. Jag såg tv-pjäsen senast när den var ny och jag var då nio år. Men den gjorde ett starkt intryck på mej då. Jag minns jag tyckte lejonen var läskiga.

Och nu när jag läser om novellen tycker jag fortfarande att lejonen är läskiga.

Invasion på Mars inleder vår Ray Bradbury-vecka

"Marsbon blev mycket allvarlig. 'Säg mig en gång till. Ser ni inte stan som jag beskriver den? De mycket vita pelarna och de mycket smäckra båtarna och festljusen ― å jag ser dem så klart! Och lyssna! Jag kan höra hur de sjunger. Det är inte alls långt bort.'"
ur "Augusti 2002: Möte i natten" i Invasion på Mars av Ray Bradbury, övers. Olle Moberg

Jag tror att den första Ray Bradbury jag läste var novellen "Möte i natten" i Kamratposten. En novell där en jordman på Mars möter ett spöke av en marsbo, eller möjligen en novell om en marsbo som möter ett spöke av en jordman.

"Möte i natten" finns i Invasion på Mars (The Martian Chronicles i original, den lyckade svenska titeln får man anta att översättaren Olle Moberg stod för) kom ut i början av 50-talet och är en samling berättelser där man först försöker och sedan lyckas kolonisera Mars. Och en berättelse om det nya Mars-samhällets undergång.

Invasion på Mars blev efter en recension av Christopher Isherwood (Bradbury hade stött ihop med Isherwood i en bokhandel och trugat på honom ett signerat ex av boken, åtminstone är det så legenden går) Bradburys stora genombrott och gav honom en läsekrets också utanför science fiction-publiken. Som en av få sf-författare så bjöds Bradbury att sitta med vid det litterära finbordet.
Den spanskspråkiga utgåvan av boken inleds till exempel med ett förord av självaste Jorge Luis Borges.
Och här hemma i Sverige framhöll Elisabeth Tykesson Invasion på Mars som den främsta av de sf-böcker som då, år 1954, fanns att få tag på i svenska bokhandlar i sin presentation av genren i BLM (jag har detta nummer). Och Artur Lundkvist tillhörde Bradburys fans.

Och samlingen eller romanen är rätt så speciell. Med noveller som sträcker sej från skräck till melankoli. Boken är lyrisk och vemodig men också rätt arg.

Det finns lite olika utgåvor av The Martian Chronicles med varierande innehåll. Den svenska utgåvan verkar följa den brittiska. En del amerikanska utgåvor har på senare år uteslutit "Upp genom luften" där alla svarta i en stad lämnar staden för att åka till Mars. En novell jag minns gjorde intryck på mej som liten.

Den har kommit ut flera gånger på svenska. Och bör gå rätt lätt att hitta på antikvariat. Jag har en pocketutgåva från mitten av 80-talet som jag köpte några år senare på en bokrea. Tio spänn kostade den minns jag. Väl spenderade pengar.

När Ray Bradbury dog 2012 så citerade jag här på bloggen slutet av den sista novellen i boken "Oktober 2026: Picknick på Mars". Det kändes passande.

(Det här inlägget inleder Butter tar ordets Ray Bradbury-vecka där jag varje dag kommer att ha en eller två texter om Bradbury.)

Citerat från veckans läsning

ur Saga vol. 4, text av Brian K. Vaughan, bild av Fiona Staples

"If he was a character, she had made him one. And if he was a character, he was probably a minor one: a minor character in someone else's story, this tall story he had got himself into. He would have his entrances and exits, contribute a line of dialogue now and then."
ur Little, big av John Crowley

De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter av Karin Boye

"Bind mig väl, ni krigare,/men lämna mitt öra fritt!/Allt som hörs och syns och känns/ska bli mitt." - Karin Boye, Odyssevs vid masten

De sju dödssynderna gavs ut 1942 efter Karin Boyes död. Den innehåller efterlämnade dikter och har ett förord av Hjalmar Gullberg ("Som ung flicka ritade hon åt sig ett exlibris i svart och vitt, en sittande späd kvinnogestalt med uppdragna knän och blicken vänd mot de stora stjärnorna i den svarta rymden. Det är som om hon omedvetet hade tecknat en bild av sig själv i den sista natten. Så vill vi gärna också minnas henne, Karin Boye, stjärnornas speciella vän i vår litteratur.")

Samlingen har fått sitt namn efter en ofullbordad diktcykel (så det är snarare två och en halv dödssynder det handlar om). Den är då den helt enkelt inte är klar svagast i boken. Som annars innehåller flera vackra dikter.

Min favoritdikt är "Hur kan jag säga":

HUR KAN JAG SÄGA...

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Jag har förstautgåvan av De sju dödssynderna. Men den bör finnas med i utgåvor med Boyes samlade dikter. Eller så kan du läsa den på nätet Karin Boye-sällskapets hemsida.

Mina vänner av Emmanuel Bove

"Jag tycker om att ströva omkring nere vid Seine. Bassängerna, dockorna och slussarna får mig att drömma om en avlägsen hamn där jag skulle vilja bo. I fantasin ser jag flickor och sjömän som dansar, små flaggor, orörliga skepp med master utan segel.
  Dessa drömmar varar inte."
övers. Katarina Frostenson

"När jag vaknar är min mun öppen. Mina tänder är flottiga: det vore bättre att borsta dem på kvällen, men jag orkar aldrig. Tårar har torkat in i mina ögonvrår.". Så inleds den korta romanen om Victor Bâton och hans försök att komma nära andra människor och skaffa sej vänner. Det går inte så bra.

Det är en förfärlig berättelse. Så förfärlig att den inte kan undgå att bli komisk.
Men även om det går att förstå att folk inte vill bli vän med den inte särskilt sympatiske Victor så tror jag de flesta också kan känna igen sej i honom. Och om man i början boken kanske skrattar åt Victor så känner man sej mot slutet snarare sorgsen.

Boken kom ut 1924 och blev då en framgång men sjönk ner i den litterära glömskan. Men blev sen återupptäckt på 70-talet. Jag har den i Tidens klassiker-serie från början av 90-talet. Förra året gavs den ut på nytt i Lind & Co:s serie med 1900-talsklassiker.

10 bra franska böcker

I dag är det Frankrikes nationaldag. Den fjortonde juli har jag tidigare år haft listor med franska böcker, skivor, diktsamlingar, filmer och vill du se alla finns det en länk på slutet av nationaldagsinlägget från 2014.
Det är svårt att komma på bra nya ämnen för listor. Så i stället gjorde en lista med tio inlägg på Butter tar ordet om tio bra franska böcker. Flera av inläggen är rätt korta.

Antikkabinettet av Honoré de Balzac
En av böckerna i Balzacs romanbygge Den mänskliga komedin.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet av Simone de Beauvoir
"'Vi måste odla vår trädgård', säger Candide. Detta råd är oss inte till mycket hjälp."

Passagearbetet av Walter Benjamin
"1757 fanns det endast tre kaféer i Paris."

Den andra jorden av Yves Bonnefoy
Essäsamling. Yves Bonnefoy dog tyvärr nyligen.

Intet liv av Nina Bouraoui
Den här skrev jag om i går. Varför har du inte redan läst detta inlägg?

Star av C. J. Defontenay

Fransk space opera från 1854.

Jakob fatalisten av Denis Diderot
Inlägget var i samband med en bokrea. Då boken var på bokrean. Då boken alltid är på bokrean. Den är alltid bästa boken på bokrean.

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras
"Hon upprepade oavbrutet samma saker: att sommartiden bedrog, att det inte var sent."

Farliga förbindelser av Choderlos de Laclos
Också om en av de många filmatiseringarna av denna brevroman från 1700-talet.

Rummets rymder av Georges Perec
"Att leva är att ta sig från ett rum till ett annat, och att göra sitt bästa för att inte stöta emot något."

Intet liv av Nina Bouraoui

"Trumhinne-trumma! Röd och mottaglig darrar och surrar den som vingarna på en sjungande insekt. Ovanför mitt huvud sönderdelar en refräng, komponerad av alltför höga toner, luften i mikroskopiska gallerier."
övers. Jonas Wicktor

Intet liv är Nina Bouraouis andra roman. Den handlar om en kvinna som bor på en kyrkogård och minns sin barndom. Det är en kort lyrisk roman, ibland känns det mer som en samling prosadikter än en berättelse. Den är högstämd och hade den varit en tonåring hade den klätt sej i svart men den är också riktigt bra. Den är fylld av citatvänliga fraser som "Gud är en dålig skräddare, hans nålar har trasslat in sig i min klädsel," eller "Döden trivdes i mina händer. Den var min första skallra.".

Den kom ut 1992 och gavs ut på svenska året senare. Jag fick den av min mor som hade köpt den på antikvariat så jag läste den nåt år senare. Bouraoui, som är fransk-algerisk, hade gjort succé med sin debutroman i Frankrike.
I Sverige har hon blivit populärare på senare år. Elisabeth Grate Bokförlag har gett ut flera av hennes böcker. Intet liv kom ut på det lilla förlaget Anamma. Senare i år komner emellertid Modernista ge ut en nyutgåva av Intet liv.

En fransk bok om svensk arbetarlitteratur

"En angränsande fråga som här ofta kommer upp i diskussionen är varför Sverige var det enda landet som fick en riktig proletärlitteratur."
ur Spaden och pennan av Philippe Bouquet, övers. Jan Stolpe

Att läsa en fransk bok om svensk arbetarlitteratur kan tyckas vara att gå över ån efter vatten. Men Phillippe Bouquets Spaden och pannan från 1990 är en bra introduktion till den svenska proletärlitteraturen.

Den franska utgåvan var första delen av tre där de andra delarna var antologier. Den ena ett urval noveller, den andra en samling där arbetarförfattare skriver om sina verk.

Bouquet skriver mest om de gamla klassiska arbetarförfattarna. Boken är dedicerad till Ivar Lo-Johansson. Men han visar också en stor entusiasm för den (då) unga arbetarlitteraturen. Som när han utser Bunny Ragnerstam till "en av de främsta prosaisterna i den nutida svenska litteraturen". Det kan man kanske tycka är att ta i. Även om Ragnerstams historiska romansvit om Kristianstad som inleds med Innan dagen gryr är väldigt bra.

Arbetarlitteraturen är en av de viktigaste strömningarna i svensk litteratur. Även om det inte är troligt att det skulle märkas i en kanon utfärdad av kristdemokraterna eller svenska akademien. Den här boken ger en bra introduktion till den.

Ligga lågt av Leif Nylén 1939-2016

Gunder Hägg - Ligga lågt
"Ligga still/och krama kudden/göra sej liten och sjuk//Ligga stil/och krama kudden/göra sej liten och sjuk"

"Ligga lågt" är en sång på Gunder Häggs andra album Vargatider. Gunder Hägg skulle senare byta namn till Blå tåget. Leif Nylén skrev flera sånger till Gunder Hägg/Blå tåget. Fast i flera fall bara texten. Det här är en av de få sånger där han inte bara gjort både texten och musiken men också sjunger.

Citerat från veckans läsning

"Än intressantare är att även öppet politiska bilder lätt kan desarmeras och vändas. Så gjorde den då intensivt Hitlerbeundrande Ernst Hanfstängel (som senare bytte sida) vilken år 1933[...]gav ut boken Tat gegen Tinte (Dåd mot Bläck). Det är en samlingsvolym med delvis ytterligt fientliga och hatiska Hitlerkarikatyrer. Men de hade efter segern med 'die Machtübernahme' den 30 januari 1933 roat Hitler och som det stod i dess inledning: 'Führern och kanslern har sett igenom denna bok och uttryckligen rekommenderat den.' Den blev mycket populär bland NSDAP:s medlemmar och allmännt Hitlerbeundrande tyskar."
ur När gatan tog mediemakt av Jan Myrdal

"'But see?' she said. 'It was all meant to be. And I knew it.'
  'But why?' he said, delighted, in torment; 'why are you so sure?'
  'Because it's a Tale. And Tales work out.'
  'But I don't know it's a tale.'
  'People in tales don't know, always. But there they are.'"
ur Little, Big av John Crowley

Apornas planet — romanen

"The she-monkey sipping a drink through a straw looked like a lady."
ur Monkey Planet av Pierre Boulle, övers. Xan Fielding

Som det rätt så förtjusande omslaget talar om så blev Pierre Boulles roman Monkey Planet (eller La Planète des Singes) en film som heter Apornas planet som är betydligt mer känd än den franska roman den bygger på.

Romanen är en satir, lite i Gullivers resor-genren även om hjälten åkt till de talande apornas land i ett rymdskepp i stället för en båt.
Den allmänna åsikten verkar vara att boken är bättre än filmerna. Men filmerna har ärligt talat gjort ett större intryck på mej. Även om det kanske mest är för att jag såg dem som liten.

Det är rätt stora skillnader mellan boken och filmen (och ännu mer mellan boken och de två remake-filmerna). Romanen har en ramberättelse som filmen saknar. Och filmens kända slut saknas här.
Boken är mer satirisk. På sätt och vis påminner den i tonen mest om den tredje av Apornas planet-filmerna Escape of the Planet of the Apes (där tre talande apor kommer till vår värld).

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Heidi von Borns romaner om Ella

"En stadsdel är som ett födelsemärke. Man föds med det, det går inte att operera bort utan djupa förändringar i huden. Gatan går in i kroppen, styr blodets rytm.[...]Inte kliver man ur den kedjan, fällan som kniper tänder av metall runt vristen! Där man är född, där finns ens avtryck. Det är också dit man strävar, det är där man slutar."

För ett tag sen så läste jag Gun-Britt Sundströms debutroman Student -64 (som jag gillade). När jag läst den tog jag fram fjärde delen av Nordisk kvinnolitteraturhistoria: På jorden 1960-1990 för att se vad som stod om Sundström där. Och upptäckte då att min mor hade skrivit den artikeln. Hennes artikel går att läsa HÄR.

Nu minns jag när hon skrev artikeln även om jag inte mindes att hon också skrev om Sundström. Troligtvis för att jag då inte hade läst Sundström. Men artikeln är en samlingsartikel om flera författare. Förutom om Sundström så handlar den bland andra också om Heidi von Born. Morsan hade egentligen velat ägna en egen artikel åt von Born men detta gick inte igenom med redaktörerna. Många författare skulle ju också in i boken.

Vi pratade en hel del om von Born när mor läste om hennes böcker inför artikeln. Von Born hade jag läst. Framförallt gillar jag romansviten om stadsdelen Atlas i Stockholm, romanerna om Ella. Som också hörde till min mors favoriter. Det är fem böcker utgivna 1981-1991: Hungerbarnen, Kungariket Atlas, Den vita öknen, Tiden är en tjuv och Ropa stenarna till (den sista boken har jag inte).

Citatet över är citerat från min mors text om von Born. Jag hittar inte citatet när jag bläddrar i böckerna (det skulle kunna finnas i boken jag inte har). Men när jag bläddrar i böckerna så påminns jag om hur bra de är. Och fastnar här och där och läser om bitar.

Böckerna fick god kritik när de kom och sålde hyfsat men har väl lite börjat glömmas bort. Det är synd. Läs dem.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Ur Den andra jorden av Yves Bonnefoy 1923-2016

"För två somrar sedan hade jag till exempel skrivit en hel liten bok, då snarast en essä, och jag skulle skicka den till förläggaren, jag meddelade honom till och med att han skulle få den om bara några dagar, det återstod mig endast att skriva ut den på maskin. Och jag satte mig framför skrivmaskinen, men det var ett ord i andra meningen som jag ogillade, och jag ändrade det. Tyvärr måste då hela den tredje meningen göras om; och så småningom, och snart så omfattande att mycket av den tidigare texten försvann, tecknades en blixtlik reva i vars mitt jag kunde urskilja konturerna av den nya skriften, som denna gång inte var begreppslig. Beständigt är jag i färd med att förstöra. Och det gör mig föga om något som för mig har värde går förlorat i detta, eftersom det alltså, som jag har sagt, sker i tecknet av ett hopp."
ur "Om diktens funktion" i Den andra jorden av Yves Bonnefoy, övers. John Sundkvist

Citerat från veckans läsning

"Una don see am unaself. Na from space dem come. Dem get ability to change dem shape and dem body as dem like."
ur Lagoon av Nnedi Okorafor

"'Det är en sak jag alltid har undrat om Europa.' För Mehran var Europa som Afrika var för Baran, en rörig klump. 'Jag älskar filmer om Hitler. Dom är bäst. Jag ser alla så fort det kommer en ny. Men om dom nu verkligen respekterade sin ledare så mycket? Om Hitler hade så mycket makt. Varför skrek dom Hi Hitler?' Mehran sträckte på ryggen, höll högerarmen rakt framför sig och upprepade:
  'Hi Hitler. Det är för vardagligt.'
  En liten stund lekte Baran med tanken att reda ut det för honom. Men sedan skakade hon bara på huvudet."
ur Kan du säga schibbolet av Marjaneh Bakhtiari

Ur Wicker Man av Robin Hardy

"That is good, for believing what you do, we confer upon you a rare gift, these days - a martyr's death. You will not only have life eternal, but you will sit with the saints among the elect. Come. It is time to keep your appointment with the Wicker Man."

Manus till Wicker Man skrevs av Anthony Shaffer. Robin Hardy regisserade den. 2009 skrev jag en text här om Wicker Man sedd som en karnevalisk film. Den kan du läsa HÄR