Jag kan känna ett motstånd mot att läsa omtalade böcker. Även hyllningar kan bli till ett sorl som stör läsningen.
Nu när den kommit i pocket läste jag ändå Lena Anderssons roman
Egenmäktigt förfarande. Och jag förstår lovorden. Och de som blivit irriterade på den.
Ibland är det det som irriterar som gör den intressant. Som Esters och berättarens filosofiska utläggningar. Det är ovanligt mycket filosofi för en bok som har undertitel "en roman om kärlek"
En av de första gångerna Ester och Hugo träffas så har Ester en lång utläggning om rättighets- och konsekvensetik. Efter en och en halv sida av denna föreläsning får vi veta att "Hugos blick hade börjat att vandra". Jag förstår honom.
I bokens kanske lite styltiga prolog säjs berättelsen handla om "glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp". Boken handlar också om glappen mellan Esters filosofi och världen.
Jag tycker detta blir tydligast i ett stycke där Ester funderar kring att Hugo, till skillnad från henne, spar artiklar "Som antiutopist trodde hon inte att hon skulle orka läsa artiklar som hon inte orkade läsa nu, och det som samhället och människorna inte förmådde nu förmådde de heller inte senare."
Detta är ju helt enkelt inte sant. Den som spar artiklar och blogginlägg för att läsa dem senare läser dem ibland, ibland inte (jag beslöt mej för att vänta med att läsa
Egenmäktigt förfarande tills den kom i pocket, då jag också läste den). Kapitalismen förmår andra saker än feodalismen. Dagens kapitalism andra saker än 1800-talets.
Mot utopin ställer hon paradiset som är mötet mellan två människor. Då hon har upplevt det. Men läsaren har fått se att hon är mer upptagen av dessa möten innan och efter dem än medan de pågår.
Antiutopisten visar sej vara en slags utopiker. Som inte låter småsaker som verkligheten påverka sin realistiska syn på världen.
Kanske förväntas läsaren nicka instämmande och tänka 'utopi tvi'. Man behöver inte ha läst Anderssons krönikor i
DN för att förstå att författaren (och berättaren - som bland annat gör en reaktionär jämförelse mellan välfärdssamhället och missbruk) i mycket delar världsbild med Ester.
Jag tror egentligen inte det spelar så stor roll om man håller med Ester. Vilket är en styrka i boken. Vare sej man delar den eller ej så krockar hjältinnans "rationella" syn på världen med hennes förälskelse. Den passar inte in. Även om hon i sina tankar försöker att få den att passa in.
Hugo är då den som spar artiklar och "Optimist i samma mening som utopister är det". Som idéroman sett så hade det nog varit bättre om Hugo inte så självklart framställts som intellektuellt underlägsen Ester. Han ska ju ändå föreställa en framstående konstnär (videokonstnär i och för sej, vilket känns som en mindre realistisk detalj).
Redan i Anderssons första roman
Var det bra så? hade hon ovanan att låta sina alter egon vinna diskussioner. Här får Ester sista ordet genom att Josef Stalin (en annan stark motståndare till utopismen) dras fram.
Att Hugo är en så platt figur är också annars en svaghet i romanen. Men jag skulle inte, som en del har velat i diskussionerna om romanen, vilja se historien ur Hugos ögon.
Inte bara för att Ester egentligen bara är en biperson i filmen om Hugos liv (liksom Esters sambo Per är en biperson i romanen) när hon skulle vilja ha en co-starring roll. Och att detta är själva ämnet.
Utan också för att en bok som gav bägge sidorna av kärleksaffären skulle ha blivit en helt annan berättelse. Kanske en intressant berättelse. Men mycket av det som gör detta till en bra roman hade riskerat att försvinna.
Romanens självklara ställningstagande för Ester hör till det som gör att man med lätthet läser den ibland lite styltiga texten med dess filosofiska funderingar. Det finns en ilska bakom orden som gör boken levande.
Inlägg
