Läst i november

Tror det här är den månad i år då jag läst färst böcker. Men det var bra böcker.

Elis Bureau – Röda dagar
"kommer du ihåg det där Luciatåget/med provokativt kompetenta barn/som skred genom Burger King/för ungefär ett år sedan" (Det här diktcitatet hade passat bättre om jag läst boken i december.)

Maja Ekelöf – Rapport från en skurhink
Bokcirkelbok. Omläsning.

Jörgen Gassilewski – Hastigheten
Svensk roman om folkmordet på tutsier i Rwanda på 90-talet. Det finns ett problem med svenska berättelser om andra länder. Det finns en risk att vi läser den här boken istället för att läsa en rwandisk roman om folkmordet. Men annars så är den bra.

Elsa Grave – Dikter
Dikturval. "Gamlingar!/idag är vi höstens bevingade/fallfrukt/och med alla snabba/osynliga datumstämplare/tätt i hälarna/är vi på språng/mot närmaste stjärnhimmel"

Martin Koch – Litterära storverk i västficksformat
En bok med parodier på författare som August Strindberg, Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Den kom ut 1913 så en del författare som parodiera i den är numera bortglömda. Men boken är fortfarande riktigt rolig.

Stanislaw Lem – Mögelmörkret
Novellsamling av den polske SF-författaren.

Viivi Luik – Med bitter glädje
Dikturval med den estniska författaren. "Kanske är våren ännu långt borta,/kanske är någonting helt annat på väg."" övers. Ivo Iliste och Birgitta Göransson

Zhang Yueran – Båten
Novellhäfte. Första volymen i nya serien Karavan noir. Knuten till tidskriften Karavan. Den medföljde senaste numret.

Butter tar ordet är 11 år i dag

I dag är det elva år sedan den här bloggen startades. Jag valde att ha jubileumsveckn innan så den inte skulle krocka med bloggens julkalender.
Det har inte varit ett särskilt produktivt Butter tar ordet-år. Men så börjar bloggen jubli gammal och orkeslös också.

Jorderingen av Erik Blomberg

"Vid ett sammanträffande med T. S. Eliot slapp det ur mig att jag höll på att översätta ett par av Shakespeares sonetter och han gav uttryck åt sin varma medkänsla med orden: 'Det måste vara förfärligt svårt, honom förstår ju inte vi heller.'"
ur "Att tolka lyrik", förordet till Jorderingen av Erik Blomberg

Jorderingen är ett av Erik Blomberg själv sammansatt urval av Blombergs dikttolkningar (inte av alla, då Blomberg fortsatte att översätta dikter efter att den kom ut 1954).
Trots att jag har rätt många volymer med tolkningar av Blomberg så finns det många dikter här som jag inte har någon annanstans. Och även om jag hade haft alla dikterna så hade förordet varit skäl nog att behålla boken.

Bland de dikter jag inte har här är några av Blombergs mest kända översättningar, dikter av John Keats, John Donne och Andrew Marvell. En del av dessa håller på att slås ut av nyare översättningar.

Blomberg är inte lika känd som han varit. Vilket ju inte är ett ovanligt öde. På baksidan av Margareta Zetterströms Erik Blomberg — En kämpande intellektuell (som är en utmärkt bok även om den ibland hade tjänat på att tona ner den tidstypiska vänsterjargongen) citeras några författare (Lars Gustafsson, Olof Lagercrantz, Ivar Lo-Johansson, Jan Myrdal) om Blombergs betydelse. Myrdal skriver att Blombergs författarskap inte riskerar att glömmas bort: det kommer att komma ut billighetsutgåvor av Blombergs kritiska essäer. Det kom också ut billighetsutgåvor av Blombergs essäer. På sjuttiotalet.

Riskerar Blombergs författarskap att glömmas bort i dag? Flera av hans dikter har fortfarande läsare. "Gravskrift" kommer nog att leva länge. Även om hans översättningar byts ut så har de spelat en viktig roll.

Även om vi kanske inte ska hålla andan i väntan på fler billighetsutgåvor av Blombergs kritiska texter så har hans skriftställarskap satt spår som kommer att fortsätta att ha betydelse.

(Först publicerad i mars 2016. Då avslutade inlägget en temavecka om Erik Blomberg. Nu avslutar det min jubileumsvecka. Men jag kommer att skriva något i morgon också på bloggens årsdag.)

Citerat från årets läsning

"'Vad är det du säger? utbrister Sandmunken. 'Var och en måste väl dra sitt strå till stacken. Även en fjärt gör väl sitt till för att öka vindstyrkan!'"
ur Färden till Västern 5: Den sanna insikten, övers. Göran Malmqvist

"Livet är en dröm. Livet är klåda. Livet är en gunga. Livet är en galge. Det finns inte ett ord som inte går bra att sätta ihop med ordet 'livet'. Livet är skit. Livet är diarré. Livet är ett träd."
ur "Käre Beto" i Irakisk Kristus av Hassan Blasim, övers. Jonathan Morén

"Det är ju ett ständigt problem. Att stå emot den orientalistiska impulsen, menar jag. Vem skulle ge ut den som låter bli? Vilken västerländsk förläggare vill ha en marockansk eller indisk författare som inte sysslar med orientalisk fantasi, eller som inte tillgodoser törsten efter fantasi? Det är ju trots allt därför Marocko och Indien existerar, för att vara just orientaliska." 
ur Öppen stad av Teju Cole, övers. Erik MacQueen

"Mina drömmar är uppochnervända städer."
ur Innan männen av Nina Bouraoui, övers. Maria Björkman

"Äntligen något de hade gemensamt. De hade inte läst nobelpristagaren."
ur För Lydia av Gun-Britt Sundström

"Men om mina berättelser vänder sej till någon särskild slags läsare så är det väl till ett skrutt. Jag menar dem som har svårt att passa in någonstans, dem som är utanför och på gränsen, ungefär som när man säger 'liten och skitig och rädd för tåget'. Bortkomlingen."
Tove Jansson intervjuad av Bo Carpelan i "Den fruktbara osäkerheten" i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson

"Men det som hänt är hänt, kan inte o-händas, det är också sant."
ur Glitterscenen av Monika Fagerholm

Livet i gamla världen av Fredrika Bremer

"Den 17 augusti [1857]
Min födelsedag. Jag har ej sagt det åt någon i mitt vänliga hem. Inga kära syskon hava, såsom förr så mången gång, hälsat mig denna dag med blommor, gåvor och små tokroliga upptåg. Men ljusa och starka tankar hava kommit till mig och gjort mig dagen till en fest. Dels samtal, dels läsning, dels, och framförallt, själens samlande i dess eget djup"
ur "Åter i Schweiz" i Livet i gamla världen av Fredrika Bremer

När Fredrika Bremer 1856 gav sej ut på en fem år lång resa så var hon en av sin tids mest framgångsrika romanförfattare. Också internationellt. Det säjs att Charlotte Brontë var rädd att folk skulle anklaga Jane Eyre för att vara ett plagiat på Bremers Grannarne.

Sin fem år långa resa dokumenterade Bremer i brev skrivna för publicering. Dessa gavs ut i fem volymer 1860-62 som Lifvet i gamla verlden. Delarna handlade om Schweiz, Italien, Palestina och Turkiet (två delar) samt Grekland.

Ett tema i breven är religion och andlighet. Det märks att den är skriven i mitten av 1800-talet. Men det är en ofta rätt underhållande, välskriven bok. Och också skildringen av det religiösa kan innehålla oväntade detaljer. Som när Bremer vid en nunneinvigning påpekar att en äldre nunna har en lätt mustasch.

De delar som utspelar sej i Palestina har getts ut nyligen i Svenska Akademiens klassikerserie.
Den utgåva jag har är förkortad. I urval av Gustaf Fredén.

(Först publicerad 30 augusti 2016. Kanske lite oväntat mitt nästmest besökta inlägg förra året.
Litteraturbanken har en massa verk av Fredrika Bremer. Bland annat alla delarna av Lifvet i gamla verlden.)

Tomas Tranströmer översatt av Robert Bly

"In the slot between waking and sleep/a large letter tries to get in without quite succeeding."
ur "Nocturne" av Tomas Tranströmer, översatt av Robert Bly

Liksom Tomas Tranströmer översatte dikter av Robert Bly så översatte Bly dikter av Tranströmer. Den första volymen Twenty poems kom 1970. Bly var med om att sprida Tranströmers poesi ut i världen och göra så att Tranströmer i dag är vår mest översatta poet.

Jag har en bok med Blys översättningar av Tranströmers poesi: The Half-Finished Heaven. Då jag läser svenska kan det tyckas som en rätt överflödig bok. Men den var billig och då jag har läst både Bly och Tranströmer så är tolknimgarna intressanta. Även om jag så klart oftast läser Tranströmer på originalspråket. Och så innehåller den ett intressant förord. Det är ett fylligt urval. Hundra sidor långt.

I Airmail, brevväxlingen mellan Tranströmer och Bly så diskuterar författarna en del av översättningarna. Bland annat så har Tranströmer invändningar mot en rad i Blys tolkning av "En pojke springer med en osynlig lina som går snett upp i himlen/där hans vilda dröm om framtiden flyger som en drake större än förstaden." (ur "Öppna och slutna rum", "Open and Closed Space" är Blys titel). Bly har först "straight up in the sky". Tranströmer bifogar en teckning för att visa varför han tycker det blir fel:

I The Half-Finished Heaven så lyder raderna: "A boy runs along with an invisible string that goes right up into the sky./There his wild dream of the future flies like a kite, bigger than his town."

Tranströmer är i breven mycket glad över att bli tolkad av Bly. "Underbart att flyttas över till blyish" skriver han. Och det kan man förstå. Blyish är också vad dikterna känns som utan att vara otrogna originalen. Flera av dikterna hade passat bra i Blys egna samlingar.

Ett av Blys urval tolkningar med svenska poeter (förutom Tranströmer Gunnar Ekelöf och Harry Martinson) har titeln Friends, You Drank Some Darkness. Jag tänker avsluta med den dikt som de raden tagits ifrån:

Elegy

I open the first door.
It is a large sunlit room.
A heavy car passes outside
and makes the china quiver.

I open door number two.
Friends! You drank some darkness
and became visible.

Door number three. A narrow hotel room.
View on an alley.
One lamppost shines on the asphalt.
Experience, its beautiful slag 

(Först publicerad 1 april 2016.)

Paris, 1800-talets huvudstad

"Modets makt över staden Paris i en talande bild. 'Jag har köpt en karta över Paris, tryckt på en näsduk.' Gutzkow, Briefe aus Paris I, , s. 82.'"

ur "Anteckningar och material: B. Mode", översättning (här och i övrigt) Ulf Peter Hallberg

Den tysk-judiske skriftställare Walter Benjamin arbetade på ett arbete om Paris på 1800-talet från 1927 till sin död 1940. Det skulle heta antingen Paris, 1800-talets huvudstad eller Passagearbetet. Verket blev aldrig fullbordat men det som blivit klart samt utkast och anteckningar gavs ut efter Benjamins död.

Passagerna var en slags föregångare till varuhusen som uppkom i början av 1800-talet. Inglasade gångar med butiker. "Passagernas fulländade tvetydighet: gata och hus." På omslaget till den svenska utgåvan finns en bild av en av passagerna.

Arbetet kom ut på svenska 1990 (jag har den andra upplagan från 1992) i tre band.

Den svenska utgåvan innehåller inte riktigt hela verket. Anteckningarna är i urval (av Ulf Peter Hallberg, som också översätt). Men den innehåller en hel del. Den är på över 1000 sidor.

Här finns essäer, fragment, citat. Och en samling brev om arbetet. Det är en brett anlagd kulturhistoria om staden Paris. Om mode, flanören, Karl Marx, fotografin, börsen och mycket, mycket annat. Det är en ytterst fascinerande läsning. Och man lär sej mycket. Som att det bara fanns tre kaféer i Paris 1757.

Anteckningarna  (som utgör största delen av utgåvan) är som sagt i urval men det är ett frikostigt urval. Så pass frikostigt att en del fragment upprepas två gånger. Eller ibland i något olika varianter. Så återkommer meningen "Den trojanska hästen - som snö, liksom den kommande vakenheten smyger sig in i drömmen" i sin färdiga form som: "Det förestående uppvaknandet står som grekernas trähäst i drömmens Troja."
Drömmen och uppvaknandet finns som bild på fler ställen i verket.

"En prägling från 1848: 'Gud är arbetare.'" lyder ett av bokens fragment. Walter Benjamin var marxist. Det är svårt att tänka sej en icke-marxist göra samma slags fängslande kopplingar mellan företeelser som Benjamin gör här.

Ibland finns det tankegångar som vore intressant om de tagits vidare eller trådar som skulle varit intressant att se hopknutna. Men det är sällan jag saknar det fullbordade verket när jag läser i Benjamins utkast till det. I dess nuvarande form är det ett rikt och fängslande verk.

Förlaget Atlantis ska snart ge ut en nyutgåva av Paris, 1800-talets huvudstad. Också i tre band. Om Atlantis utgåva skiljer sej från den här på något sätt vet jag inte. Det är möjligt. Benjamin-forskningen har fortsatt sen 1990. I vilket fall är det glädjande att den kommer ut på nytt. Den ska vara svår att få tag på antikvariskt.

"Skratt är sönderslagen artikulation."
ur "Anteckningar och material: J. Baudelaire"

(Först publicerad 9 december 2015. Atlantis nyutgåva har kommit ut sen dess och borde fortfarande finnas att köpa. Det finns fler inlägg om Walter Benjamin under Walter Benjamin-etiketten.)

Dikt skriven efter att ha läst en gammal kinesisk dikt

Jag läser en gammal kinesisk dikt som varnar mej för att gå ut.
För därute knäcker kylan ens ben (snap!).
Det är ett tema som aldrig kommer att åldras.
Ute är det vinter och vitt –
som i den kinesiska dikten, fast med fler bilar som kör förbi.
Jag stannar inomhus i kväll.

(Först publicerad 15 januari 2016. I kväll är det inte vinter och vitt ute. Men jag kommer ändå att stanna inomhus då jag är kraftigt förkyld. Jag vet inte om det finns några gamla kinesiska dikter om att vara förkyld.)

Ulla Wiggens Horisonten och Lars Gustafssons Sprickorna i muren

Jag håller på och läser om Lars Gustafssons romansvit Sprickorna i muren. Just nu är jag inne på tredje boken Familjefesten (1975).
Den första romanen Herr Gustafsson själv innehåller en massa referenser till andra böcker. Och en del till konst. När jag läste den första gången så hade jag inget internet och kunde inte kolla upp tavlor där som man kan nu.

Som porträttet i stycket nedan:

"Våren 1969 målar Ulla Wiggen sitt kärleksfulla och sällsamma porträtt av den unge poeten Peter Cornell.
  Den porträtterade, som på denna bild är blekare, mer inåtvänd än vad han i verkligheten kan tyckas vara, har ögonen öppna. Han har ansiktsuttrycket hos en som nyss har varit mycket nära att erinra sig något som han glömt så grundligt att han inte mindes att han glömt det.
  I bakgrunden skymtar det blåaste, mest ändlösa hav, belyst av en osynlig sol.
  Med denna tavla blir det nya Stockholmsmåleriet för första gången alltigenom tydligt, framträder i hela sin botticelliska glans. Ljus, kärlek, öppet hav."

Målningen heter "Horisonten" och ser ut så här:

Wiggen kom också att göra omslaget till pocketutgåvan av boken. Som är den jag har. Det är troligt att hon då hade läst stycket ovan. Då den omslagsbilden är en pendang till "Horisonten":

Även en del av de andra Sprickorna i muren-omslagen består av (då) samtida konst. Och omslaget till den sista boken En biodlares död är målat av Gustafsson själv.

(Först publicerat 20 juni 2016. Jag läste om hela romansviten och tyckte den höll bra. Att låsa om hela sviten var intressant då man kunde se hur saker återkom i de olika böckerna.)

Bob Dylan och nobelpriset

"I wish I could write you a melody so plain
That could hold you, dear lady, from going insane
That could ease you and cool you and cease the pain
Of your useless and pointless knowledge"
ur "Tombstone blues" av Bob Dylan 

Jag blev förvånad när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Men jag blev mer förvånad av kritiken mot priset. Ser man till en del av reaktionerna så skulle man kunna tro att det hade gått till Justin Bieber.

Det har talats om populism och att gynna populärkulturen. Men åtminstone sen Dylan blev hedersdoktor vid Princeton 1970 har han varit inskriven i finkulturen. Och så länge jag kan minnas har han nämnts i nobelprisspekulationerna (kanske inte lika mycket på senare år).

Om man ser till några av de andra amerikanska kandidaterna så är Joyce Carol Oates en populär och storsäljande författare. Och John Ashbery och Thomas Pynchon må skriva smal svårbegriplig poesi respektive gargantuanska modärnistiska romaner men bägge blandar in populärkulturella referenser i sina verk.
Pynchon var en gång nominerad till en Nebula (ett science fiction-pris). Han förlorade det till Arthur C. Clarke. John Ashbery har varit MTV:s poet laureate. Samtalet från populärkulturen kommer inifrån det litterära huset.

"Poesin förtvinar när den kommer för långt från musiken" skriver Ezra Pound i ABC för läsare. En invändning mot att Dylan fick priset är att han är musiker, inte författare. Men Dylans texter ligger mycket nära poesin. Och till litteraturen hör sånglyriken.
Men jag vet inte riktigt om jag instämmer i Horace Engdahls råd att läsa texterna utan musiken. Sången är ju en del av verket. (Aidan Day skriver intressant om hur Dylans sång påverkar hans lyrik i första kapitlet av Jokerman: Reading the Lyrics of Bob Dylan — en bok som jag kan rekommendera.) Och för egen del hör jag ändå melodin när jag läser texterna.

Dylan har också i sin poesi influerats av gamla amerikanska folksånger. Detta är tydligast på de tidiga skivorna. Men också den senare Dylan är mer influerad av Anthology of American Folk Music än av Dylan Thomas och Arthur Rimbaud. Ekon från gamla märkliga folksånger hörs genom hela hans ouvre.

En invändning man kan ha emot årets nobelpris är att Bob Dylan här verkar i en tradition som till stor del varit afroamerikansk och att till exempel Amiri Baraka, som liksom Dylan blandade beatpoesi och folkmusik, därför hade varit en bättre kandidat (om han inte hade varit död) från den traditionen.
Men Dylan bygger vidare på traditionen och gör (liksom Baraka) något nytt och eget av den.

Jag lyssnade igenom Dylans diskografi i början av året. Och slogs då av hur stark den faktiskt är.
Är då Dylan mer värd litteraturvärldens största pris än Ashbery, Oates och Pynchon? Alla de tre är på var sitt sätt utmärkta författare (om än, liksom Dylan, lite ojämna) som jag har haft stort nöje av att läsa. Och de hade, liksom Dylan, varit väl värda priset.

Om nån av dem hade fått priset så hade kanske artiklarna på kultursidorna handlat om deras verk. Jag minns när jag diskuterade Dylan en gång med min mor att hon då sa att det hade varit roligt om Dylan fick nobelpriset för då hade det kanske kommit intressanta närläsningar av hans texter. Jag tror inte hon hade varit nöjd med nivån på den diskussion om Dylan som har varit.

Dylan skrev en låt om när han mottog hedersdoktoratet i Princeton: "Day of the locusts". Jag hoppas han skriver en sång om sitt nobelpris också.

(Först publicerad 17 oktober 2016. Det var mitt mest besökta inlägg förra året. I sitt nobeltal tog Bob Dylan upp folksånger. John Ashbery dog i september.
Det sås av en del att nobelpriset blev förstört när Dylan fick det. Men trots detta så tilldelades en författare det även i år. Kanske hade det varit bra om priset hade blivit förstört. Nobelpriset i litteratur är med och ger svenska akademien sin makt över det svenska kulturlivet. En makt som har negativa sidor. Vilket vi påminnts om i veckan.)

Kurt Vonneguts tio bästa böcker

Sirenerna på titan
Kurt Vonneguts andra roman (utgiven 1959) är både utmärkt science fiction och en satir på genren. En av mina favoriter inom sf-genren.

Vaggan
Skämtsam skildring av världens undergång. En av Vonneguts mest vonnegutska.

Gud bevare mr. Rosewater
"En penningsumma har en huvudroll i denna berättelse om människor, på samma sätt som en honungssamling med rätta skulle kunna sägas ha en huvudroll i en berättelse om bin." Första boken med Kilgore Trout.

Välkommen till aphuset
Novellsamling. Formatet passar egentligen inte riktigt Vonnegut. En del av referaten av Kilgore Trout-böckerna var från början noveller. De blev bättre som Trout-referat. Men här finns en del bra berättelser.
Även om titelnovellen är ett exempel på att Vonneguts kvinnoskildringar åldrats illa.

Slakthus 5
"Hör på:
Billy Pilgrim har lösgjorts från tiden." (övers. O. Jonason)
Vonneguts bästa. Den här måste du helt enkelt läsa.

Morgonmål för mästare
Det här är en märklig bok med något ofärdigt över sej. Det kantiga är romanens styrka. Det kantiga och det barnsliga. "För att ge er en uppfattning om hur pass mogna mina bilder är, låt mig visa min teckning av ett rövhål:" (övers.O. Jonason)

Berättelsen har en sorgsen ton.

Slapstick
Vonnegut hade lite svårt att följa upp succén med Slakthus 5. Den här blev rejält sågad. Vonnegut själv ogillade den. Och det är en rätt trött bok. Det återkommande "hå hå" är en slö variant på "så kan det gå" ("So it goes") från Slakthus 5. Handlingen är som en klumpig blandning av Vaggan och Sirenerna på Titan.
Jag är själv rätt förtjust i boken.
Hå hå.

Burfågel
En roman om socialismen. En tematisk följeslagare till den tidigare Gud bevare mr. Rosewater.

Palmsöndag
Palmsöndag har undertiteln "ett självbiografiskt collage". I förordet föreslår Kurt Vonnegut även att den kan kallas förblivvit. En blivvit får vi veta var ett uttryck som användes under Vonnegts barndom som betydde "ett kilo skit i en halvkilospåse".

Boken samlar olika kortare texter - tal, recensioner, förord" Mer om boken på länken.

Deadeye Dick
Den bästa bland de sena Vonnegut-romanerna.

(Först publicerad i november 2012 när Kurt Vonneguts skulle ha fyllt 90. Vilket innebär att det nyligen var Vonneguts 95-årsdag. Jag läste i Deadeye Dick då om man får tro mitt twitter-konto.)

Raserier

"Min berättare har gett sig av. Hur lite hade han inte fattat av hela min berättelse, fast det var han själv som hade tillverkat den, med sina egna händer. De där ludna tassarna."

Raserier läste jag rätt nyligen. Det är den första bok av Anne-Marie Berglund som jag har läst. Boken är en samling bisarra berättelser. De är uppdelade i två avdelningar: "Flamberade romaner" och "Erotiska anfall". De senare är inte direkt erotika. Citatet ovan är ett erotiskt anfall.

Jag har inte så mycket att säja om boken mer än att jag gillade den. Jag tror jag ska läsa mer av Berglund. "Men han måste få sin egen novell en dag. Alla ska få noveller. Jag känner tanten som delar ut noveller."

(Först publicerad 7 januari 2016. Så det var då det var nyligen som jag hade läst boken. Jag har fortfarande inte läst något mer av Anne-Marie Berglund. Det borde jag ändra på.)

Sven Lindqvists fem bästa böcker

5.
Självklara saker
Artikelsamling med texter från 60-talet publicerade i DN, BLM och Kommentar. Ger en bra bild av flera sidor av Lindqvist. Här har de Vilhelm Ekelund-inspirerade essäerna från hans första böcker mött en ny politisk tidsanda som omvandlar också hans form (även om han aldrig har övergett essägenren). Kritik av reklam, U-hjälpen och lite om Proust.

4.
Utrota varenda jävel
Den mest uppmärksammade av Lindqvists böcker på senare år. En historia om kolonialismen och rasismen som utgår från en mening i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. På många sätt är den släkt med listans förstaplacering.

3.
Nu dog du
En slags uppföljare till Utrota varenda jävel. Med undertiteln "Bombernas århundrade". Korta texter om krig och sånt. Mycket om romaner om krig – som en uppföljare till H. G. Wells Världarnas krig där vi åker till Mars och visar marsianerna vilka som bestämmer. I det ärofyllda preventivkriget dödas 9 tiondelar av Mars befolkning. Kom redan ett år efter Wells mer melankoliska berättelse.

2.
En underjordisk stjärnhimmel
Också kortare texter. Fast om allt möjligt – från Arne Sand till Antonio Gramsci.

1.
Myten om Wu Tao-tzu
En gång i tiden hade jag nog svarat denna en gång av tre om man frågat mej vilken min favoritbok var. Lindqvist åker i Kina och Indien och läser Herman Hesses Glaspärlespelarna. En av de stora svenska prosaböckerna.

(Först publicerad 18 januari 2011. Jag pratade med min bror i telefon häromdagen och vi kom in på Sven Lindqvist. Och jag kom på att jag hade missat att uppmärksamma Lindqvists 85-årsdag tidigare i år. Hade jag kommit ihåg det då så har jag nog utökat listan till tio böcker. Men nu får den stå som den är. Jag la till en länk till ett inlägg om Myten om Wu Tao-tzu.)

Fiktioner och Labyrinter av Jorge Luis Borges

"Att författa tjocka böcker — att på femhundra sidor breda ut sig om en idé som muntligen kan läggas fram på ett minuter — är ett ansträngande och ruinerande vanvett. Bättre då att låtsas att dessa böcker redan existerar och erbjuda ett sammandrag, en kommentar."
ur "Prolog" till Trädgården med gångar som förgrenar sig av Jorge Luis Borges, övers. Ingegerd Wiking

Labyrinter var en tunn vacker volym utgiven av det lilla förlaget Umbra Solis med fyra av Borges så kallade ficciones. En blandning mellan essä och novell. Alla dessa fyra ficciones finns i Fiktioner som innehåller Borges två  novellsamlingar Trädgården med gångar som förgrenar sig (1941) och Konststycken (1944).

Att jag ändå behållit Labyrinter är dels för att den vacker och dels för att den ändå inte tar så stor plats. Och så av nostalgiska skäl. Vi fick köpa den till reducerat pris när jag läste litt.vet. (föreläsaren kände han som hade förlaget om jag minns rätt). Jag tror att det bara var "Pierre Menard, författare till Don Quijote som stod på litteraturlistan för kursen.

Bägge böckerna inleds med min favoritnovell av Borges: "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius". Om ett fiktivt land med andra fysiska regler som börjar dyka upp i vår värld genom en gammal ordbok.
Man skulle kunna tänka sej den berättelsen som en lång tjock fantasyroman. Kanske med drakar och kartor och ordlista. Men Borges novell är på tjugo sidor (eller tjugofem, beroende på vilken av de två böckerna jag väljer att läsa den i.
Jag minns på litt.vet. att vår föreläsare en gång frågade hur Umberto Ecos Rosens namn skiljde sej från en berättelse av Borges och att jag svarade att Borges Rosens namn hade varit mycket kortare.

Även om Labyrinter är en trevlig volym så rekommenderar jag Fiktioner. Förutom "Tlön..." så innehåller den flera spännande ficciones om ett bibliotek som innehåller alla möjliga böcker, om en man som försöker skriva Don Quijote trots att den redan blivit skriven och mycket mera.

(Först publicerad 14 juni 2016. Liksom inlägget om Petter Bergman som jag repriserade tidigare i dag så ingick det i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling. Det finns fler inlägg om Borges under borges-etiketten.
Nyligen har bokförlaget Tranan gett ut Borges 1 (det ska komma en 2 och en 3 också). Novellerna i Fiktioner bör finnas i den. Borges 1 har hårda pärmar. I en understreckare i dag i Svenska Dagbladet om den så skrev Fabian Kastner att den tidigare Borges-utgivningen "varit begränsad" och att den bara varit "i mjukband och pocketutgåvor". Och Fiktioner är en originalpocket, Labyrinter har mjuka pärmar. Men att detta skulle göra de till mindre riktiga böcker känns som en underlig syn på böcker.)

Petter Bergman

"Varje dag skriver sig själv./Man måste ha alla fakta till hands./Verifiera citaten. Läsa 'Candide'./Undvika snöslasket.//Det är ett arbetsamt liv."
ur "Drömdatum" i Årstiderna

Jag fastnade först för Petter Bergman för att hans namn är så likt mitt eget. Det gjorde att jag drogs till hans böcker i föräldrarnas bokhyllor. Jag har alltid gillat hans dikter.

Bergman debuterade på 50-talet. Trots en tidig död 1986 hann han ge ut mer än ett dussin diktsamlingar. Han skrev också essäer (Rader i Hässelby är mycket bra) och recensioner. Hans översättningar av engelska poeter brukar också hållas högt.

Jag har tre av hans diktsamlingar. För att överleva, Årstiderna och den postumt utgivna Tilltal.
De är bra alla tre. Men min favorit är nog Årstiderna. 
Fast För att överleva är ju också rätt så underbar ("I rörelse och rörelse markerar/de flygande tonerna att något/av det möjliga har blivit möjligt./Ur ordningen, ur flöjtens grammatik/avtecknar sig frihetens språk.") Och Tilltal är sorgsen och stark ("Jag önskar mig fri från min dikt.") Och de andra samlingar och dikter jag läst av Bergman i antologier har alla varit bra.
Men jag väljer en dikt ur Årstiderna som exempel på hans poesi:

KVÄLL OCH DET SNÖAR

Kväll, och det snöar
i rummet. Det faller
alldeles stilla
från golvet till tak
utan att snudda
vid mig eller boken
jag läser i.

Det är mörkt utanför.

Jag läser
genom åren, genom snön
som faller, genom solen
när den skiner.
Det är svårt
att vara alldeles fri.

Det är kväll i rummet.
Det blir tidigt mörkt.

Det finns två urval med Bergmans dikter: Utsatt i musiken och Jag talar om

någonting som är verkligt. Den förra har bara dikter fram till mitten av 70-talet men är annars bra. Den senare har jag inte läst.

(Först publicerat 2016. Detta inlägg ingick i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning. Jag har bytt ut bilden i det ursprungliga inlägget mot en bild på Petter Bergman i Lütfi Özköks Nordiska poetporträtt. Det kommer att dröja tills jag kommer fram till Lütfi Özkök i min genomgång av min boksamling.)

Watchmen – filmen

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda. 

Men som Joe McCulloch påpekat så är sammanhanget dessa bilder finns i annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är en annan. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl. Och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så ger dessa känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.
I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.
Och våldet är överdrivet serietidningsvåld – jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Det som i seriealbumet är en fasansfull handling blir i filmen något rätt lättsamt. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter på Zeus' älskarinna-temat). 

Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av Stålmannen Doktor Manhattan vars Slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl filmiskt trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.

Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan." 

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kritiken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta 1985 är ett bra snäpp närmare undergången än världen var i vårt 1985 är för att USA där tagit sin makt för given. 

Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann Vietnamkriget, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebär en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.
Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.

(Först publicerad den 15:e mars 2009. Ursprungsinlägget innehöll tre länkar som nu är döda och som därför tagit bort. Det planeras en tv-serie baserad på Watchmen på HBO. Damon Lindelof som ska göra den sa häromdagen i en intervju att vi behöver farliga TV-serier i farliga tider. Men jag vet inte om en Watchmen-tvserie känns särskilt farlig i dag. På onsdag släpps också förstå numret av en crossover mellan Watchmen och serie universitet där Stålmannen och Läderlappen och de där bor. Den får filmen att framstå som vördnadsfull inför förlagan.)

Sverige 2017 – en framtidsroman

Det är knepigt att skildra framtiden, särskilt den nära framtiden. I Sverige 2017 av John Lapidus så är Håkan Juholt statsminister. Något som kändes mindre sannolikt redan strax efter det att boken kom ut 2011.

Det kanske egentligen inte gör så mycket. Men boken har en del andra problem.
Huvudpersonen, Anders Bergman, är socialdemokrat. På väg uppåt i partiet. I ett TV-program har han råkat säja att han förstår de som engagerar sej i Rörelsen. Efter det blir han inbjuden att skriva en debattartikel tillsammans med statsministern, vara dess vänsteralibi. 

Rörelsen är en samling av diverse vänsterföreningar, lite som Enhedslistan i Danmark. Den har som kärnfråga att alla människor är lika mycket värda. Vilket låter rätt harmlöst. Men Rörelsen drar slutsatsen av detta att alla då också borde ha lika mycket betalt. Och vill införa ett slags planekonomiskt samhälle (Självplanerad Ekonomi). Möjligen lite mer kotroversiellt. 

Många av huvudpersonens vänner samt hans barn har gått över till Rörelsen. Och en av dess ledare är hans gamla ungdomskärlek – ärraren Mia Lundström, redaktör för Klasskampen. Deras kärlekshistoria är den svagaste biten i boken ("Jag gjorde en ansats att dra av henne t-shirten men hon stoppade mig i sista stund. 'Det är då fan att jag ska ha mens just idag...', sa hon.")

Det är vanligt att politiska romaner om den nära framtiden kryddar historien med thrillerinslag. Här nöjer sej Lapidus mer eller mindre med frågan om vår hjälte ska hoppa över till Rörelsen. Vilket jag på sätt och vis gillar. I en politisk idéroman borde den politiska diskussionen räcka rätt långt.

Nu diskuteras det inte egentligen så mycket i boken. Hjältens vänner verkar hålla på Rörelsen så som de håller på sitt fotbollslag. Diskussionerna om Zlatan har en högre nivå än de om politiken. 

Förutom i partier där Anders Bergman diskuterar med sej själv. Där han funderar över socialdemokratin och böcker han läst (böcker som alla getts ut innan 2011). Dessa partier är de mest intressanta i boken. 

Men det är synd att alternativet att gå över till Rörelsen framstår som så självklart rätt. Det hade blivit mer spännande om bägge sidor fått lika stor tyngd.

Jag vet heller inte om Rörelsen låter som något som skulle kunna få särskilt stort folkligt stöd. Trots det amerikanska krig mot Venezuela som pågår i romanen. 

Det talas visserligen om glädje och färgklickar. Men det är en mycket vänsterkantig syn på vad som är färg och fest: sambaorkestrar i förstamajtågen och duetter mellan Mikael Wiehe och Joakim Thåström på partimötena.

De två åldersstigna rockartisterna spelar inga låtar från åren 2011-2017. Och Lapidus utnyttjar inte heller annars framtidsscenariot särskilt mycket. Hjälten har en dogPhone, typ.

Sverige 2017 är Lapidus tredje roman. Den är utgiven på eget förlag. Jag hade hört en del gott om hans tidigare böcker. Och den här lät åtminstone lite udda. Det är den väl också. Men hur revolutionär romanen än är så gör den mej inte särskilt engagerad.

(Först publicerad 16 oktober 2017. När romanen var ny. Jag har redigerat det lite. Håkan Juholt avgick som partiledare för socialdemokraterna i januari 2012. När den här recensionen först skrevs så var det rätt tydligt att så skulle ske.)

Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren av Peter Bichsel

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" av Peter Bichsel, översättning Hans F. Evert

Peter Bichsel är en tyskspråkig schweizisk författare som fick sitt genombrott 1964 med novellsamlingen Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren. Det är en kort bok. Vilket väl är anledningen till att den i Sverige gavs ut tillsammans med Bichsels roman Årstiderna. Utan att novellsamlingen bättre titel finns med på omslaget (Jag hade glömt att jag inte har läst romanen så nu fick jag en oläst Bichsel till skänks).

Boken består av tjugoen berättelser på fyrtiofem sidor. Novellerna är alltså mycket korta. Titelnovellen liksom flera andra berättelserna är skrivna i konjunktiv: skulle vilja. Ett modus som är vanligare i tyskan och som också där mest används i artighetsfraser. Konjunktiv uttrycker något som skulle kunna ske. 

Espen Haavardsholm, en norsk författare som var influerad av Bichsel, skriver i novellen "Konjunktiv" i Zink: "Når vi snakker om det som kunne være, om noe vi er usikre på, om noe vi er i tvil om, om noe det er mulighet for, eller om noe som ikke er, heter det: konjunktiv.
  Der var det en åpning."

Så skildrar de korta berättelserna möjliga möten, samtal som inte äger rum, saker som skulle kunna hända. En man funderar över sin begravning, två personer diskuterar vädret (novellen "November" som är passande läsning i dessa tider: "Det hjälper inte att säga 'Våren' nu"). Ett barn vill bli lejondomptör, växer upp och blir gammal och talar aldrig om för någon att han en gång ville bli lejondomptör, en gammal kvinna får en bukett pioner i sin brevlåda: "Adele blir säkert glad."

Det är starka noveller även om de kan låta banala när man beskriver dem. På sätt och viss är de banala. De handlar om vanliga saker som skulle kunna ske i vardagen. Om möten som inte blivit, men som skulle kunna bli av. Här finns en öppning.

(Denna repris inleder Butter tar ordets jubileumsvecka.) Inlägget var först publicerat den 8 februari 2016. Jag la till parentesen om "November". Efter att jag skrev det här så läste jag romanen Årstiderna som är en bra roman men inte lika bra som novellsamlingen. Espen Haavardsholms "Konjunktiv" finns i en samlingsvolym med Haavardsholms noveller som kom ut nyligen: Svarte natta. Den är bra.)

Citerat från veckans läsning

"Den hösten, efter sommaren då de båda hade dött, hon och min far, gick det så långt att jag ville säga åt dem: Okej, ni har dött, det vet jag, och ni har varit döda ett tag, och det har vi alla tagit till oss och vi har utforskat det vi först kände, våra reaktioner på det, känslor som till viss del var förvånande, och de känslor som vi har nu när det har gått några månader – men nu är det dags för er att komma tillbaka. Ni har varit borta länge nog."
ur "Sälarna" i Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis, övers. Malin Bylund Westfelt

Citerat från veckans läsning

"Jag spårar min längtan/i ord/som aldrig var gjorda/för längtan/i bräda vägskylt och salt/meningslöst hopar sig orden/och i meningslöst/döljer sig längtan/djupt som salt i havet//Du finns/på havet/på andra sidan/vägskyltarna"
ur "Hur mycket avskyvärt behövs?" i Dikter av Elsa Grave

"han ville fortfarande vara med i ett fiktivt verk men inte som fiktion utan som ett verklighetens inskott i fiktionen – en inkräktare. Nu fruktade han kanske att bli fiktiv helt och hållet,"
ur Tidens mörka rygg av Javier Marías, övers. Karin Sjöstrand

Lütfi Özkök 1923-2017

Ur Artur, 75 år
Ett grönt liv på sidorna i en bok som ligger kvarglömd
en midsommarafton vid stranden av en sjö, någonstans
inne i oss.

En bok som väntar en avlägsen gäst, man eller kvinna,
mästare eller lärjunge, med färger av de fem årstiderna.
Lütfi Özkök

Dikten "Artur, 75 år" finns i Lütfis Özköks diktsamling Vindarnas väg. Dikten handlar om Artur Lundkvist. Artur Lundkvist är på tredje fotot till vänster på övre raden på omslaget till Nordiska poetporträtt nedan. Lütfi Özkök har tagit flera av de bästa författarporträtten.