UNKLE och Nick Cave

"Money and run" ligger på UNKLEs Only the lonely. En skiva med fem spår som kom tidigare i år.
De fem spåren har fem olika sångare. Det här då Nick Cave.
UNKLE har tidigare gjort en rätt bra remix på Grindermans "Worm Tamer". Och det låter väl mer Grinderman än Bad Seeds (det ryktades ett tag att det skulle komma en ny Nick Cave & The Bad Seeds i år men den verkar inte blivit av).
Brittiska UNKLE har gjort många remixar. Ofta lite annorlunda val. Som Stina Nordenstams version av "People are strange".

Det säjs att UNKLE har ett hologram av Nick Cave på scen när de spelar den här sången live.

När västerlandet trädde fram

I ett av Jan Myrdals brev till Lars Gustafsson i Den onödiga samtiden (som jag skrev om förra onsdagen) skriver han om hur Gun Kessle arbetar med en utställning med fotografier av norska och franska 1100-talskyrkor.

Det ska också bli en bok även om deras förläggare på Norstedt inte är så entusiastisk. "- Kan du inte hitta på något lukrativt att göra under det du håller på med Balzac och elvahundratal?"

En bilderbok blev det. Kallad Ondskan tar form. En liten originalpocket. Med text av Myrdal (skriven efter diskussioner med Kessle). Den kom ut i en ny, omarbetad, utgåva i början på 90-talet - När västerlandet trädde fram. Den stora skillnaden mellan de två utgåvorna är formatet. När västerlandet trädde fram är större och bättre bunden. "Det här är en bok att bläddra i" som Myrdal skriver i bokens andra kapitel.

Boken dokumentarar den franska och norska kyrkokonsten genom svart-vita foton tagna med naturlig ljuskälla. Och den är mycket bläddervänlig.

Gun Kessle står före Jan Myrdal på omslaget. Det är inte av alfabetiska orsaker. De har gjort flera böcker tillsammans där Myrdals namn står först. Detta är framförallt Kessles bok. Och den står i mina hyllor bredvid hennes egna.

St-Julien, Mars-sur-Allier. Nievre, Frankrike. Slutet av 1000-talet. Foto G. Kessle (och fotot av fotot är då taget av mej och gör inte riktigt bilden rättvisa)

Hans Alfredsons fem bästa böcker

Helt plötsligt blev Hans Alfredson idag 80 år gammal. Vi gratulerar!

5.
Lagens långa näsa
En samling mycket underhållande kriminalnoveller.

4.
Å vilken härlig fred!
"Svenska Akademiens ständige sekreterare Rütger Essén meddelade[...]att årets nobelpris i litteratur tilldelats förre rikskanslern Adolf Hitler för hans stora verk om andra världskriget, men även för hans lysande stilkonst i Mein Kanpf och andra essäer och för den lyriska innerligheten i diktsamlingen Ängsblommor och sommargräs."
Boken har undertiteln "AB Svenska Ords beredskapsrevy 1966" och är en pjäs skriven tillsammans med Tage Danielsson. Citatet ovan är ur ett stycke om hur det skulle sett ut i Sverige om vi varit ockuperade av tyskarna sen 1940.

3.
Varför är det så ont om Q?
Vad gav ni för namn åt Boven?

2.
Gummitummen
Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag." Anteckningen från Söndagen den 16 oktober börjar "Idag har jag firat trehundraårsminnet av franska revolutionens utbrott - stormningen av Bastiljen."
Vår hjälte stormar upprepade gånger en egenhändigt uppförd barrikad och skriver hemliga meddelanden som han sen äter upp.

1.
En ond man
"Ett slags roman". Berättelser som kretsar kring den onde mannen i bokens titel. En lysande, obehaglig sverigeskildring.

En ond man blev filmen Den enfaldige mördaren. En lyckad filmatisering gjord av Alfredson själv. Alfredson har gjort mycket annat än böcker. Som en TV-serie om schack.
Om en del av hans verk kan man läsa och se i Helsingborgs dagblad och i DN (där han kallas totalkonstnär).
Åsa Linderborg hoppas att Alfredson får sej ett glas öl i Aftonbladet och Ankan utnämner honom till en stor tragodör.

I DN skriver Jonas Thente om Alfredsons böcker och tar upp tre av de fem på listan ovan. Han håller även han En ond man högst.

Together it's a good line - Peter Falk (1927 - 2011) i Himmel över Berlin

I Wim Wenders och Peter Handkes film Himmel över Berlin från 1986 så spelar Peter Falk sej själv. Och en före detta ängel.
I scenen på klippet ovan så pratar han med filmens huvudperson - "I can't see you but I know you're there". Om glädjen i att dricka en kopp kaffe och i att rita.
Sånt vår hjälte, som är en ängel, inte kan göra. Peter Falk sträcker ut sin hand mot ängeln som han inte kan se eller känna och ängeln trycker den.
En liknande scen kommer senare i filmen. När Peter Falk håller samma tal för en annan buttrare ängel. Som inte trycker Peter Falks hand.
Den sekvensen öppnar för läsningen att Peter Falk i filmen kanske egentligen tillhör den andra sidan. Han frestar änglarna att lämna sina uppdrag.

"I wish I could see your face... just look into your eyes and tell you how good it is to be here. Just to touch something! Here, that's cold! That feels good! Here, to smoke, have coffee. And if you do it together it's fantastic. Or to draw: you know, you take a pencil and you make a dark line, then you make a light line and together it's a good line. Or when your hands are cold, you rub them together, you see, that's good, that feels good! There's so many good things! But you're not here - I'm here. I wish you were here. I wish you could talk to me. 'Cause I'm a friend. Compañero!"

Citerat från veckans läsning

"Men, nu ska vi börja berätta! Och då det står oss fritt att välja vilken utgångspunkt som helst och det är av vikt att redan från början inskärpa att detta är en moralisk och andligt högtflygande berättelse förflyttar vi oss ut i världsrymden och betraktar de kommande händelsernas skådebana ur evighetens synvinkel. Alltså:
Det ligger en liten stad östan om sol och västan om måne just där Ljungdalsälven rinner ut i Bottenhavet."
ur Jubelvår av Jan Myrdal

"It was strange to be served food by Jesus, but the ancient custom that the host should do this for his guests was honoured even in this house."
ur Jesus on Mars av Philip José Farmer

"This is where I sing the science fiction blues. This is my kind of music. I work in an underprivileged, underrated medium, sure, and even within that medium my style offends a whole lot of people. See, I don't mind that antagonism any more. Maybe it powers my typewriter. You have to have something to create against, right?"
ur "Author's note", förordet till Last orders av Brian Aldiss

Gene Colan 1926-2011

Sida från "Swan-song ...of the Living Dead Duck! (klicka på bilden så blir den större). Skriven av Steve Gerber, tecknad av Gene Colan, tuschad av Steve Leialoha och färglagd av Janice Cohen.
Från Howard the Duck 10. Går enklast att hitta i Essential Howard the Duck vol. 1 - där den är i svart-vitt.

5 bästa sommarlåtarna

Midsommar firas traditionellt med obskyr popmusik

All Girl Summer Fun Band - Video Game Heart
Oh don’t you know that it breaks my heart in two,
each time I hear you’re thinking of me.
And when it seems like you don’t really care,
Somehow it makes me think I love you.

These streets are too straight for your video game heart.
So why don’t you just break some hearts.
This world is too straight for your video game heart.
So why don’t you just break some hearts.

The Breeders - Saints
I like all the different people
I like sticky everywhere
Look around, you bet I'll be there
Sommaren är redo när du är det.


Eels - Mr E's beautiful blues
Videon har bilder från filmen Road Trip i vilken låten ingick. Sångaren ser inte helt bekväm ut. "God damn right it's a beautiful day."

Pugh Rogefeldt - Små lätta moln
Från mästerverket Ja, dä ä dä!

The Triffids - Hell of a summer
Man skulle kanske tycka att detta snarare vore en låt för slutet av sommaren snarare än en för midsommar.
Men i kretsen kring Triffids blev uttrycket "it's been a hell of a summer" ett svar på frågan hur det står till som man använde sej av året runt.

(Repris från den juni 2009. Jag har bytt två av sångerna.)

Sommarsolstånd

"Cannily cannily" ligger på duon Tim Hart & Maddy Priors tredje album Summer Solstice.
Tim Hart och Maddy Prior är mest kända för att de var med i Steeleye Span. De hade gett ut två skivor (Folk songs of olde England - vol. 1 o 2) innan det bandet startades. Till skillnad från folkrocksoundet hos Steeleye Span så var duons egna skivor akustiska.

Det tredje albumet kom ut 1971 när Steeleye redan fanns. Det är lite mer instrument på Summer Solstice än på de tidigare.
Som albumtitlarna på de två första albumen antyder så sjöng Tim Hart & Maddy Prior gamla engelska folksånger. "Cannily cannily" är ett undantag. Den är skriven av Ewan MacColl. Och spelades först in av Isla Cameron i början av 50-talet.
Isla Camerons version finns här.

Summer Solstice är den ojämnaste av de tre Tim Hart & Maddy Prior-skivorna. Men förutom "Cannily cannily" finns en del bra spår. Som det inledande "False knight on the road" eller deras version av "Sorry the day I was married"

De tre albumen har getts ut tillsammans på dubbel-cdn Heydays. The solo recordings 1968-1976 (jag vet inte varför det är 1976 och inte 1971 i titeln, kanske finns det ett extraspår eller två)

Den onödiga samtiden av Lars Gustafsson och Jan Myrdal

"Du vet hur det är med författare. När man behöver dem träder de fram ur hyllorna. Står där med ryggarna ut mot rummet och ryggarna tycks nästan omgivna av ett sken. Man sträcker ut handen och går rakt fram, tar ut boken och den faller upp av sig själv och där står texten tryckt och den börjar omedelbart tala."
Jan Myrdal till Lars Gustafsson.





Den onödiga samtiden är en offentlig brevväxling mellan författarna Lars Gustafsson och Jan Myrdal som kom ut 1974. Gustafsson var mitt inne i sin romansvit Sprickorna i muren (dess omkväde "Vi börjar om igen. Vi ger oss inte." finns med även här) medan Myrdal bör ha skrivit på romanen Karriär.
Samtalet tar sin utgångspunkt i Myrdals första brev i året 1848 och fortsätter i Gustafssons svar över Marx mervärdesteori.
Breven går ut i flera sidospår. Mitt i boken arresteras Jan Guillou och Peter Bratt och IB-affären ligger under den fortsatta diskussionen.

Konst, politik och poesi diskuteras. Och läsande - läsglädjen är det som är gemensamt för alla breven. Vare sej det gäller Marx eller Tranströmer.
Det är en ibland lite svårläst bok. Det hänvisas till böcker och historiska personer som inte ens en beläst läsare sjävklart känner till. Lite motvilligt så medger Myrdal i efterordet till andra utgåvan att fler noter och hänvisningar hade kunnat behövas (en text i Myrdals Skriftställning 5 som tar upp några av de personer som diskuteras i Den onödiga samtiden (Boström, Lasalle) har förklarande noter).

I 2002 års utgåva av boken (som fortfarande går att köpa) kallas den för "en av Sveriges mest utskällda böcker genom tiderna". Vilket är att ta i lite. Flera av de recensioner som diskuteras i den andra utgåvans efterord är mestadels positiva. Men Sven Delblancs och Olof Lagercrantz sågningar av verket kom att få stor uppmärksamhet.

Lagercrantz recension av boken togs upp av Gustafsson i början på hans recension av Urban Hagmans nya bok om Lagercrantz. Som mer handlar om att Gustafsson ogillar Lagercrantz än om Hagmans bok (som i och för sej verkar handla om att Hagman ogillar Lagercrantz).

Recensionen kritiserades av Bernurs blogg, Tomas Forser i Göteborgs-Posten (citerad i kommentarerna på Bernurs inlägg>) och i DN av Stina Otterberg.

Samma stycke av Lagercrantz som Gustafsson tar upp i recensionen kallas redan i efterordet till 2002 års utgåva av Den onödiga samtiden av Gustafsson för "en av de mest hårresande dumheter som denne allmänt mycket dumme man torde ha yttrat".

I 1974 års efterord så driver Gustafsson med samma recension "En filosofie doktor och chefredaktör för Dagens nyheter trodde på fullt allvar att den marxistiska överbyggnadsteorin var en originell idéprodukt av den svenske poeten Lars Gustafsson". Tonfallet har förändrats.

Jag har bara läst Myrdals svar på Lagercrantz recension (i Skriftställning 5, Delblancs artiklar om boken går att hitta i Det är du själv som bestämmer). Om man går efter den så verkar Lagercrantz antingen ha missuppfattat eller förvrängt idén om att samtiden är onödig.
Gustafsson framställer i texten om Hagmans bok å andra sidan samma idé försvagad, som något alla kan hålla med om.
Något till exempel Gustafsson anno 1974 inte gjorde: "Om det verkligen är möjligt[...]att tro att jag mot slutet av boken ansluter mig till din idé om den onödiga samtiden visar det att jag inte har skrivit tydligt tillräckligt".
Det (ung)hegelianskt färgade resonemanget om att ett bättre samhälle har varit möjligt sen 1848 är kanske inte helt oförståeligt om man missförstår. Det finns en del lite knepiga tankegångar i boken. Men flera av dessa är också mycket spännande. Det är en ibland snårig men uppfriskande läsning.

"När min hund vill från ett rum till ett annat och någon av illvilja eller tankspriddhet har stängt dörren och inte hör hundens ylanden lägger den sig helt enkelt ner framför dörren och somnar. Den vet att förr eller senare kommer dörren att öppnas.
Framför en sådan dörr ligger också jag, men jag har svårt att somna."
Lars Gustafsson till Jan Myrdal

Ivar Lo-Johansson. En bildbiografi

Ragnar Oldbergs bildbiografi över Ivar Lo-Johansson innehåller en stor mängd fotografier, omslag och teckningar. Vilket gör att den är trevlig att bläddra i.
Men det är också en hyfsad översikt av Lo-Johanssons liv och verk.

Oldberg var redaktör för tidskriften Perspektiv och en av de ledande intellektuella inom bonderörelsen. Han hade tidigare skrivit en monografi över Lo-Johansson och, tillsammans med Lars Furuland, gett ut en bibliografi om författaren.

I Ivar Lo-Johansson. En bildbiografi så kallas Lo-Johansson för bokmiljonär. Vilket då betyder att hans böcker sammanlagt då hade sålt i över en miljon exemplar. Bland bilderna finns också omslagen till olika utgåvor (också denna bildbiografi bör ha kommit ut i en rätt stor upplaga och den är därmed rätt lätt att hitta billigt begagnad).

Det är en lättläst och populärt hållen biografi som kan vara en bra hjälp för den som är nyfiken på en av våra största författares verk. Även om han när den kom 1964
hade viktiga delar av sitt författarskap, som Passionssviten, framför sej.

Så slutar också Oldberg boken med orden "Ännu 1964 kan Ivar Lo-Johansson upprepa vad han 1932 skrev i sin allra första litterära programförklaring: 'Jag är alltjämt på väg'"

Citerat från veckans läsning

"Where Brownlee left, and where he went,/Is a mystery even now./For if a man should have been content/It was him; two acres of barley,/One of potatoes, four bullocks,/A milker, a slated farmhouse."
början av dikten "Why Brownlee left" av Paul Muldoon.
I samlingen Why Brownlee left (1980).
(Finns på svenska som "Varför Brownlee försvann" i Muldoon-urvalet Att möta britterna: "Varför Brownlee försvann, och vart han tog vägen/är ett mysterium än i dag./Ty om någon borde känna sig tillfreds/så var det han: två tunnland korn,/ett med potatis, fyra stutar,/en mjölkmaskin och ladugård med skiffertak.", övers. Göran Printz-Påhlsson & Jan Östergren)

"In one city I visited, the entire population had been wiped out by love three times in a row. After the third occasion the only two survivors, a monk and a whore, determined that love should be illegal in their new state"
ur Sexing the cherry av Jeanette Winterson

Åtta länkar en lördag

Teen Wolf-trailer
Det har gjorts en ny TV-serie som bygger på Teen Wolf, den gamla komedin med Michael J. Fox. Fast en seriös version, typ. Vilket verkar som en underlig idé. Huvudpersonen blir biten i stället för att som i filmen ha ärvt sitt varulvsskap. Vilket väl snarare gör den till allvarlig version av barnserien Big Wolf on Campus (man kan se det rätt typiska avsnittet Muffy the werewolf slayer på nätet) utan den seriens charm.
Det har funnits fler varulvstvserier än man skulle kunna tro. Den bästa (även om den inte riktigt räckte upp till bra) var Wolf Lake. Ett av de bättre avsnitten, Leader of the pack, går också att se på nätet.

Savage Critics samtal om Paying for it av Chester Brown, del 1, del 2, del 3 och del 4
Diskussion om Chester Browns album om när Brown köper sex.

Simon säger om Lång väg tillbaka av Mats Källblad
Om ett nytt seriealbum av Källblad.

Myrorna

Jag gick mer på Myrorna och loppis och liknande ställen förr.
Att rota igenom bokhögar är ett young man's game.

Fast nuförtiden har jag förstått att böckerna ofta står prydligt i bokhyllorna, ibland även sorterade.
Vilket väl minskar chansen att göra riktiga fynd.

Min bror, som var mer road av att leta i högar med böcker, brukade hitta diktsamlingar av Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist och förstautgåvar av Vilhelm Moberg-romaner för en femma styck.

Det irriterande med det beteendet mildrades något av att han också brukade ge en böcker han hade hittat som han trodde man var road av.

En del författare, som Ivar Lo-Johansson (som fyller en hyllrad i mitt bibliotek), har jag nästan uteslutande köpt på Myrorna.
Kanske är jag därmed medskyldig till att det aldrig kommer några nyutgåvor av Ivar-Lo-böcker.

Den fantastiska romanen

Den bok som fick mej att börja läsa SF var Den fantastiska romanen 4, red. Sam J. Lundwall.

Jag hittade den på Myrorna första året jag bodde i Malmö. 1993 borde det väl ha vart.

Egentligen hade jag inte tänkt köpa boken utan enbart Den fantastiska romanen 2. Som innehöll gotisk skräckromantik. Skräck var då den populärgenre jag helst läste. Och jag hade en förkärlek för äldre skräck.

Men bägge böckerna kostade fyra kronor (prislapparna sitter kvar) och den fjärde hade ett omslag av Hans Arnold. Vad som var billigt att köpa på Myrorna och liknande ställen hade en viss inverkan på min läsning. Något som har bidragit till att ge mej en god och bred beläsenhet. Snålhet är en underskattad dygd.

Den fantastiska romanen var en antologiserie i fyra delar utgiven i början av 70-talet. Den påminner i sitt urval om flera liknande engelskspråkiga antologier som till exempel science fiction through the ages av I. O. Evans. I ett försök att sälja böckerna till ett sf-skeptiskt Sverige så har Lundwall försett kapitlen i boken med studieuppgifter.

Första delen har månfärder från antiken och liknande. Tredje viktoriansk science fiction (nog egentligen den intressantaste delen av serien).

Medan den fjärde har undertiteln "science fiction i dag). Och helt enkelt är ett novellurval med mestadels engelskspråkig sf.

Antologin innehåller klassiker som den korta "Svaret" av Frederic Brown och långnovellen "Blommor till Algernon" av Daniel Keyes.

När jag först läste boken tyckte jag bäst om novellerna "Hur Jorden befriades" av William Tenn och "I kön" av Keith Laumer (som till min förvåning påminde mej om en av Franz Kafkas vinjetter) samt ett romanutdrag av Robert Sheckley. Och den avslutande essän av Alfred Bester med en massa oanvända idéer och utkast ur hans anteckningsböcker.

Gemensamt för dessa var att de var mer eller mindre satiriska. Och påminde en hel del om den sortens böcker jag redan läste.

De författare i boken som jag gillade var de som jag kollade efter när jag började läsa fler antologier och tidskrifter i genren. Och jag införskaffade romanen Världar utan gräns av Sheckley, den som fanns i utdrag i Den fantastiska romanen 4.

Ett tidigt utkast till Stalker

Andrej Tarkovskijs långfilm Stalker bygger på bröderna Strugatskijs roman Picknick vid vägkanten. Främst på romanens sista kapitel.

Strugatskijarna skrev också manus till filmen. Och ett tidigt utkast finns publicerat. Filmandet av Stalker tog tre år och slutresultatet skiljer sej en hel del från denna tidiga manusversion.

Språket i Picknick vid vägkanten har drag av hårdkokt amerikansk prosa. På gränsen till pastisch. Detta har försvunnit från manuset/novellen "Stalker".
Figurerna i filmen finns här. Men det är mycket mer dialog än i den färdiga filmen.

Romanen Picknick vid vägkanten har oförtjänt dåligt rykte. Då den alltid blir jämförd med Tarkovskijs vackra, märkliga och mångbottnade film.
Men romanen står bra på egna ben. Den är bättre än detta första manusutkast. Och även om filmen nu är bättre så är det ändå två väldigt olika verk.

"Stalker", manusutkastversionen, finns utgiven på svenska tillsammans med några till Strugatskij-noveller i boken Stalker. Men först hade den publicerats i Jules Verne magasinet 401.

Det var det första nummer av JVM som jag läste.

De sålde några nummer av tidningen billigt i ett antikvariat i Kristianstad som jag brukade gå till på gymnasietiden. Jag läste egentligen inte science fiction på den tiden. Men jag hade sett och uppskattat Tarkovskijs film. Jag köpte också ett nummer av tidningen med en Majakovskij-pjäs i och ett annat där jag gillade omslaget (en leende groda).

Förutom Tarkovskijs novell/manus innehöll den tre till noveller, bland annat den korta skräckklassikern "Född av man och kvinna" av Richard Matheson.
Samt en faktaavdelning. Som upptog lika mycket utrymme som novellerna.
Det här var nytt för tidningen. Som hade fått en make-over. En av faktaartiklarna handlade om de olika versionerna av Jules Verne magasinet genom tiderna.

Det andra faktainslaget var en artikel av Brian W. Aldiss om SF-världen som måste ha varit obegriplig för mej på den tiden.
Ett av de andra tre numrena innehöll emellertid en artikel av Joanna Russ om fantasy och kritik som jag uppskattade redan då och som gjorde att Russ var en av de författare jag först läste när jag några år senare började att läsa lite mer SF.

Även om tidningarna inte med en gång gjorde mej till SF-läsare så fick nog detta att de innehöll Majakovskij och Tarkovskij-manus och konstig holländsk science fiction (numret med grodomslaget) mej att se på genren på ett annat sätt.

Då kom han från himlen en Atombombsdag, han red en elektrisk vit svan

"Tonårsjesus" är sista spåret på första sidan av Imperiets album Blå Himlen Blues från 1985. Ett album med flera bra sånger men lite underlig, glammjazzig produktion.
På det här spåret tycker jag dock det passar på nån konstig vänster.

"Gatorna har aldrig varit så långa/Och så fulla med skitig snö/Mitt spegel-liv är en Gudarnas plåga/Nu klär jag Granen i aska och glöd//Tonårsjesus, du kommer väl kommer väl kommer/Tonårsjesus, du kommer väl kommer väl kommer"

(Sången heter "Tonårs Jesus" på baksidan av albumet och på skivetiketten men "Tonårsjesus" i innerkonvolutet.)

10 bra ryska filmer

Idag är det Rysslands nationaldag. Vilket vi firar med en lista.

27 missing kissesEn pojke förälskar sej i en flicka som inleder ett förhållande med hans far. Utspelar sej i en sovjetisk by en sommar då den lokala bion visar Emmanuelle
Egentligen en georgisk film. Men det prats lite ryska i den. Och det lär dröja innan det kommer någon lista med 10 bra georgiska filmer här. Men den här filmen från år 2000 vore självskriven på en sådan.

Aelita
Stumfilm om en revolution på Mars. Snygga kulisser.

Ballad om en soldat
Film från 50-talet om andra världskriget. Mycket dubbelmontage och sånt. Kanske lite väl sentimental.

Gå och se
Också om andra världskriget. En fruktansvärd skildring och en mycket stark film.

Mannen med kameran
Dziga Vertovs nyskapande dokumentärfilm.

Nattens väktare
Rysk vampyrfilm. Egentligen lite fånig men med enstaka starka visuella scener. Och så är det en rysk vampyrfilm.

Pansarkryssaren Potemkin
Med barnvagnen och lejonstatyn som vaknar och allt det där.

Solaris
Stalker

Tarkovskij-sci-fi när den är som bäst.

Svarta ögon
Den italienska filmlistan hade en viss brist på Marcello Mastroianni-filmer. Den här italiensk-ryska filmen, influerad av Tjechovs noveller, är en av Mastroiannis bästa filmer.

Åtta länkar en lördag

They make Death Ray dolls now?
I want one.

Alan Moore tecknad av Frank Quitely

Jeff Lemire gör Animal Man och Frankenstein, agent of S.H.A.D.E.
Bland de nystartade DC-serierna så kommer en med Seven Soldiersversionen av Frankenstein. Från en serie av Grant Morrison (som jag skrivit om i inlägget Berätta för dem att... Frankenstein lever!) och Animal Man. Vars mest kända version också är skriven av Morrison (jag har tidigare skrivit om den HÄR). När Morrison skrev Animal Man så var det en bortglömd obskyr figur som han därmed kunde göra vad han ville med.
Det tycker man kanske DC Comics hade kunnat lära sej något av.

Grant Morrison ska skriva Action Comics
Morrison själv ska skriva Action Comics. Med en Stålmannen tidigt i sin karriär. I intervjuer efter All-Star Superman så har Morrison sagt att han ville göra ett nummer med en ung socialistisk Stålmannen. Action Comics kommer att tecknas av Rags Morales. Så den kommer inte att bli lika snygg som Quitelys All-Star Superman. Det hela känns lite som ett steg bakåt för Morrison som går allt mer ner sej i superhjälteserieträsket.

Tio sanna fakta om Butter enligt Gnidkungen

The apocalypse was televised
Ella Andrén på Dagens bok om Inside Joss' Dollhouse - en samling essäer om TV-serien Dollhouse. Av han som gjorde Buffy och vampyrerna. Jag såg andra säsongen av Dollhouse nyligen. Den var inte alls lika bra som Buffy.

Alla namnen av José Saramago

Han skulle just till att somna när han kom att tänka på anteckningsblocket som han hade skildrat de första stegen av sitt sökande i. Jag skriver i morgon, sade han, men det här nya behovet var nästan lika trängande som behovet att äta, därför gick han och hämtade blocket. Och sedan, sittande i sängen med morgonrocken på, pyjamasskjortan knäppt upp till halsen och det varma täcket om sig, fortsatte han sin redogörelse från den punkt där den hade slutat[...] Med feberns hjälp skrev han vidare till långt in på natten.

Det är Portugals nationaldag. Men det blir ingen lista med tio bra portugisiska böcker. Då jag, så vitt jag kan påminna mej, bara har läst två författare från Portugal (portugisiskspråkiga har jag läst lite fler) - Antonio Lobo Antunes och José Saramago. I och för sej har jag säkert läst tio styckna av deras tillsammans.

Jag har lite svårt att hålla isär Antunes-romanerna. Och komma ihåg vilken som är vilken. Med dess berättelser och berättarröster som går in i varandra. Det brukar ibland också säjas om Antunes som man förr sa om Olle Hedberg - att han hela tiden skriver samma roman (det är emellertid sällan jämförelsen med Hedberg görs, Hedberg bör annars på sin tid ha tilltalat ungefär samma skikt av befolkningen som Antunes gör idag). Vilket väl inte är riktigt sant.

Också Saramagos böcker påminner på ett sätt om varandra. Hans användande av långa meningar, uppdelade av kommatecken, återkommer i de flesta av hans böcker som jag har läst.

Men i en bok som Alla namnen får detta stilistiska grepp en annan verkan än i Saramagos Trifidernas uppror-hommage Blindheten.

Romanen handlar om en tjänsteman som för in personuppgifter i ett kartotek.

De långa meningarna som trött men noggrant skildrar hans vardag för in läsaren i hans monotona existens. Men det är ändå en spännande bok (och spänningen ligger mycket i språket) också innan vår hjälte en dag bryter mot reglerna och tar med sej ett kort ur registret hem. En kvinnas kort.

De tre bästa födelsedagslåtarna

Happy Birthday med The Birthday Party
Spår på Birthday Partys första LP. Och B-sida på första Birthday Party-singeln Mr Clarinet.
Eller på sätt och vis deras första singel. De hade tidigare hetat Boys Next Door. Den självbetitlade Birthday Party var en längre, sämre version av Boys Next Doors mini-lp Hee-Haw.
Men "Happy Birthday" är bra.

Birthday boy med The Residents
"Nervousness itself was shifting
Guests against the door,
'Forgive us dear, but, oh, baking beer
Is what we should be near.'
'Bye,' the bothered birthday boy said,
'Bye,' the bothered birthday boy said,
'Bye or sell or bye.'"

Cherry Tree Carol med Shirley Collins och Davy Graham
Från albumet Folk roots and new routes
On the ninth day of June my birthday shall be. And the stars in the heaven shall all bow down to me.

Förmyndarberättelser av Villy Sørensen

I "En framtidshistoria", den längsta av de tolv novellerna i Förmyndarberättelser (1964) av Villy Sørensen, så berättar Filip Rose historier för sin (adoptiv)son Filius. Historiska berättelser och bibelhistorier. Han ändrar de lite, dels för att han inte riktigt kan komma ihåg hur de gick. Och dels för att historierna har ett syfte. Han vill att Filius ska slåss mot sin biologiske far, landets president.

I novellen så får alla barn sin framtid utstakad vid födseln. Något Filip Rose kämpade emot. Då Filius föddes sa de maskiner som utstakar barnens framtid att han skulle komma att döda sin far. Därför gav presidenten sin son till sin motståndare så att han kunde uppfostra honom. Filius är den enda i landet som inte känner till sin framtid.

Historien har drag av myten om Oidipus. Det har även ytterligare en av novellerna i boken: "Om den onde Judas". En av tre bibelhistorier eller legender i Förmyndarberättelser.

Dessa, samt "Ett förmynderskaps historia" (om Fredrik III), bygger på tidigare källor. Också Sørensens ändrar lite på dessa berättelser. Omvandlar de och gör om de till starka, sørensenska sagor.

Fredrik III:s liv berättas snabbt och raskt. Mord och kungar och sysslingar och kusiner flimrar förbi i en fart som får hans liv att framstå så underligt som det nog också var.

Det är framförallt sättet novellerna berättas på som gör boken till en stark läsupplevelse.

I "Chefen" går en direktör går på ett personalföreningsmöte och kan sen inte få en ung man som också är där ur tankarna. Novellen berättas i Ni-form, som riktad till direktören. Och lyckas under tio sidor att fånga in en, inte trots utan på grund av dess banala karaktär - "Naturligtvis är det en tråkig historia, herr direktör. Men den är nu inte så märklig som Ni själv tror."

Märklig är annars det ord som närmast beskriver novellerna i boken, den ena bättre än den andra. Från sagoliknande fabler som "Fågeln i jungfruhamn" (en av Sørensens populäraste noveller) till den som i en feber berättade "I främmande land".

Eller ta den inledande "En glashistoria", där en optiker uppfinner glas som om man ser genom det gör att man får en ljusare syn på allting. Vilket leder till civilisationens undergång.
Så långt en rätt gängse om än roande satirisk utgångspunkt. Men Sørensen berättar den som en vemodig kärleksberättelse.

I novellen är huvudpersonen en av de få som är immuna mot glasets verkan. I en scen håller han ett tal mot glasögonen. Alla åhörarna tycker han talar bra då de har glasögonen på sej.

Tal inför folkmassor förekommer också i "En framtidshistoria", den sista novellen i samlingen. Berättelserna i boken skiljer sej en hel del från varandra. Men teman och ton binder dem samman.

Sørensen gav ut flera novellsamlingar. Jag har läst ett par av hans noveller tidigare i olika antologier samt kortromanen Ragnarök. Jag kommer att läsa fler.

Det är smurf att göra smurf

Seriealbumet Supersmurfen (det fjärde smurfalbumet av Peyo) börjar med att Gammelsmurfen, smurfbyns patriarkale ledare, lämnar byn. De övriga smurfarna bestämmer sej för att hålla ett val om vem som ska leda byn i hans ställe.

Först tänker alla rösta på sej själva utom Gnällsmurfen - "Jag gillar faktiskt inte röster" ((övers. Ingrid Emond) eller, filosofiskt nog, i den engelska översättningen efter att alla andra smurfer sagt "I'm voting for myself": "I hate selves".

Men Smurf kommer på att lova andra saker om de röstar på Smurf.
Alla kandidater heter Smurf. Det absurda i smurfspråket är alltid en styrka i serien. Och det används till fullo här.
Som när de ska rösta och en av de röstande frågar "Hur stavar man till 'Smurf'.

Den här leken med ord där Smurferna ersatte antingen verb eller adjektiv med ordet smurf gjorde serien något kontroversiell i skolor och bibliotek. En del ansåg att det inte var bra för barnen. Min farfar blev väldigt trött när han högläste ett smurfavsnitt för mej.

Smurf vinner en jordsmurfsseger. Han inrättar snabbt ett totalitärt styre. Motståndsrörelser bildas. Smurferna bör inte frukta sina regeringar, regeringarna bör frukta sina smurfar.

På slutet återvänder Gammelsmurfen och status smurf återsmurfas. "Skäms ni inte? NI UPPFÖR ER JU PRECIS SOM MÄNNISKOR!!".

Om man vill skulle man kunna se detta som att Peyo tar ställning mot demokrati. En läsning som enligt DN Antoine Buéno gör i den nyutkomna boken Le Petit Livre Bleu: Analyse critique et politique de la société des Schtroumpfs (ungefär Ett smått blått liv - en kritisk syn på smurfsamhället (om han tar upp just Supersmurfen framgår inte men något annat vore väl underligt).

Om albumet kan säjas ha en politisk tendens så är det snarast en allmän misstro mot politiska institutioner - både de utom- och inomparlamentariska.

I och för sej har naturligtvis Buéno rätt i att Smurfdalen är en diktatur. Men jag tycker att det är att missa poängen med serien.

Eller, för att uttrycka det mer precist: "Det är klart att Smurf är smurfigare än Smurf, men å andra sidan är ju Smurf..."

(Detta inlägg, i en något annorlunda version fanns här första gången den 21:a mars 2009)

It goes something like this

Danmark blev lite bestulet på sin skivlista. Så veckans sång får som bot bli två danska band till priset av ett. Asteroids Galaxy Tour gör "Attack of the ghostriders", ursprungligen med The Raveonettes.
It goes something like this:

10 bra svenska skivor

Det är Svenska Flaggans Dag. Det är lite oklar hur den firas men de flesta är överens om att listor är inblandade.

Babylon blues - Labyrintens hjärta
Jag tror vi alla kan vara överens om att detta är det bästa svenska albumet genom tiderna. Stry Terrarie som ledde bandet var också med i de inte riktigt lika framgångsrika banden Imperiet och Ebba Grön.
Bästa spår: Sponkad

Max Book - Istomen
Book är mest känd för tavlor och sånt. Men det här industrialbumet är tungt och bra.

Folk och rackare - Rackarspel
En av de tungsta folkrockskivorna. Trots att den är akustisk. Med starka låtar som Lussi Lilla, Bältet ("När jag gick mig vägen fram så mötade jag hin håle") och Halling etter Knut Dale.
Bästa spår: Vänner och fränder

Knife - Silent shout
Blues möter industri, typ.
Bästa spår: From off to on

Marie & The Wildwood Flowers
Bästa spår: Diary of a lost girl

Noise - Små röda, lätta regndroppar

Jag har en komplett Noise-samling. De var ett band som hörde till Klippan-bolaget Svensk pop. Inte att förväxla med det andra bandet med samma namn men sämre rättstavningsförmåga. Detta är deras enda fullängdare. Ska, märkligt nog, ha kommit på CD.
Bästa spår: Gröna ögon

The Plan
The Plans första (och enda riktigt bra) album kom 2001 och borde ha satt tonen för det nya svenska musikmillenniet.
Bästa spår: Fell a mile

Pojken med grodan i pannan
Ett av Henrik Venants band. Kom 1986 - ett starkt musikår. Förr eller senare så kommer det en venant-våg och då kommer detta album att få sin rättmätiga plats i svensk skivkanon. Pojken med grodan i pannan är på väg.
Bästa spår: Tack så mycket

Arja Saijonmaa - I Stockholms konserthus, 9 januari 1978.
Arja Saijonmaa gör Mikis Theoderakis. En livedubbel. Det är kanske inte en klassisk albumtitel, men det är en klassisk skiva. "takk takk slår du/takk takk slår jag.//Slakthuset doftar som en äng av timjan/och i vår cell har himlen färgats röd."
Bästa spår: Din tur idag...

Joakim Thåström - Xplodera mig 2000
Tommy Steele.
Bästa spår: Fuzzbox

(Skivor verkade som ett naturligt steg efter böcker och filmer. Men det är väl tyvärr inte så många länder där jag kan få ihop en skivlista på deras nationaldag)

10 bra danska böcker 2

Det är 5:e juni och Danmarks grundlovsdag. Jag har svårt att helt ge upp nationaldagslistorna (it's a bit sad really, som Engelskmanden siger). Då jag grundlagsdagen 2009 hade en lista med 10 bra danska romaner så blir årets lista en med böcker som inte är romaner.

Beväpnad med vingar
Antologi med nutida (eller vad som var nutida anno 1987) dansk poesi utvalda och tolkade av Ragnar Strömberg. Elva poeter, från Thomas Boberg till Morti Vizki. Åttiotalet var en bra tid för dansk poesi.
"en blå fjäder har jag lagt på bordet för varenda lycklig dag/för varenda lycklig dag har jag lagt den/och just när jag lämnar dig tänder jag ett ljus för dig/och jag går nerför trappan, och du sitter ensam kvar/och jag har lämnat dig, och nu är du alldeles ensam/och ljuset brinner för dig tills jag blåser ut det/ja, det brinner för dig tills jag blåser ut det/och det gör jag:/Nu." - ur "Det är det, det handlar om" av Søren Ulrik Thomsen

Poetisk modernism av Poul Borum
Poul Borum var en av Danmarks ledande kritiker och det är underhållande att läsa honom. Den här översikten kom 1966.

Fjärilsdalen av Inger Christensen
När Poetisk modernism skrevs så var Poul Borum och Inger Christensen gifta med varandra. När Fjärilsdalen skrevs var de det inte. Där de (då) yngre poeterna i Beväpnad med vingar var inspirerad av punk och new wave och sånt så var Inger Christensen lite mer sonettkransad.

Antingen eller av Søren Kierkegaard
"Jeg siger om min Sorg, hvad Engelskmanden siger om sit Huus: min Sorg is my castle. Mange Mennesker ansee det at have Sorg for at være en af Livets Beqvemmeligheder."
När Søren Kierkegaard skrev den här på 1840-talet så föreställer jag mej att han vart iförd svart mascara och hade Bright Eyes i hörlurarna.

Köttslig kärlek av Jens August Schade
KÖPENHAMNSLIV

Jag har hört att linje 14
går mot norr en tidig morgon,
jag har inte sett det själv.
Jag har stigit upp för sent
mitt hela liv.

Fjärilsdalen är översatt av Sven Christer Swahn. Köttslig kärlek (en liten grön bok) är ett urval sammanställt och tolkat av Sven Christer Swahn och Poul Borum. What SPLENDOUR, IT ALL COHERES.

Rumænsk billedbog av Hans Scherfig
Hans Scherfig är väl idag mest känd för sina humoristiska och samhällskritiska romaner. Men han gav också ut flera reseskildringar. Som den här om Rumänien från 1967. Och så skrev han en hel del om naturen. Detta intresse märks också i denna bok som börjar med ett stycke om blåmusslor. En vackert skriven bok med trevliga, lite naivistiska teckningar av Scherfig själv.

Samlede Strunge
Tjock svart (vad annars?) volym med alla Michael Strunges diktsamlingar. Dessa borde naturligtvis finnas på svenska. Men nu gör de inte det (prosadiktsamlingen
Kristallskeppet finns översatt>). Orden "beväpnad med vingar" är från en Strunge-dikt.

Förmyndarberättelser av Villy Sørensen
Den här novellsamlingen läste jag ut nyligen. Det är den bästa boken jag har läst i år.

Dagen ditt ljus av Pia Tafdrup
"Jag önskar ett hemligt språk mellan oss/ett som kan hejda det krig vi har fört", ur "Den första bokstaven" (övers. M. Silkeberg & M. William-Olsson).
Det finns lite mer Tafdrup på svenska än det finns Strunge. Dels detta urval och sen ytterligare några diktsamlingar i helhet. Sen är ju danska inte det mest främmande av de främmande språken. Hennes produktion är stor.

Vampyrer av Dan Turèll
Dan Turèll är en de författare som jag tycker bättre om än hans böcker egentligen är bra. Vampyrer var den första av hans jag läste. Då var jag kanske mer intresserad av ämnet. Som fortfarande lär vara populärt.

Åtta länkar en lördag

Gnidkonungen förklarar Kristi Himmelsfärd
"Jag tror jesus var lite som Marthin Luther King, eller när han va på dåligt humör lite som Malclm X. Fast inte lika svart kanske."

Gamble wijsor av Gunnar D. Hansson
Hansson i en DN-artikel från 2008 om nedtecknandet av medeltda ballader. Hansson lyfter fram Ingierd Gunnarsdotter. Från henne nedtecknades flera ballader på 1600-talet och Hansson menar att hennes versioner, bland andra "Jungfrun i hindhamn", är de bästa.

Bernur om en nygammal version av Dorian Grays porträtt
Tidskriftsversionen av Oscar Wildes roman innan tidningens redaktör ändrade i den har kommit ut (på engelska) i en kommenterad utgåva. "Vad vi vinner i den här versionen är att Dorian Gray blir en mindre enkelspårigt elak karaktär. För att blidka kritikerna tvingades Wilde ta bort allt som mildrade hans egoism. På ett sätt blir texten nu (ännu) modernare, med en protagonist som slits mer mellan sina goda och onda sidor."

Ingrids boktankar om en hundantologi
Om den tyska antologin Hunde mitzubringen ist erlaubt. Texter om och av hundar genom litteraturhistorien. Eller kanske inte av.
Ingrid citerar dikten "Ottos mops" av Ernst Jandl, med slutraderna: "ottos mops klopft/otto: komm mops komm/ottos mops kommt/ottos mops kotzt/otto: ogottogott"

Simon säger om Mister Wonderful av Daniel Clowes
Som verkar vara ovanligt feel-good för att vara Dan Clowes.

I'm not going to be terribly happy if this means I won't see an Action Comics #1000 in my lifetime
DC Comics ska omstarta alla sina superhjälteserier med nya första nummer i september. De börjar också samtidigt släppa tidningarna digitalt. Mike Sterling's Progressive Ruin om detta ovan, Comicsreporter har fler länkar HÄR
Bara en liten del av de 52 planerade pågående serietidningarna har offentliggjorts. Så det är svårt att säja om detta kommer att leda till något nytt och intressant eller inte. China Mievilles Swamp Thing inte av för att det fanns andra planer för karaktären. Kanske finns det en Swamp Thing 1, skriven av Mieville bland de nya serietidningarna.

Kulturfront

Kulturfront var namnet på både en förening och en tidskrift under 30- och 40-talet. Föreningen hade bildats 1936 av bland andra Erik Blomberg, Georg Branting och Anna Lenah Elgström. Första numret, ett dubbelnummer, av tidningen kom ut samma år.

Det var en antifascistisk tidning. De flesta som skrev i den var kommunister och socialdemokrater. Men också liberalen Torgny Segerstedt medverkade.

Föreningen Kulturfront stod nära Clarté. När SSU 1939 beslutade att deras medlemmar inte fick vara med i Clarté ledde det till att organisationen nästan helt upphörde några år. Kulturfront blev lite av ett Clarté-substitut under krigsåren.

En av de SSU-are som blev uteslutna på grund av deras Clarté-medlemskap var C.-H. Hermansson, som senare blev partiledare för Kommunisterna.

Hermansson står som ansvarig utgivare för det nummer av tidningen som jag har: 1943 års februarinummer (det är inte det på bilden). I redaktionskommitén sitter bland andra Blomberg och Josef Kjellgren.

Numret innehåller en litteraturartikel av Gunnar Gunnarson om realismen (mycket marxsk sådan - "Borgarklassens kulturella kraft har upplösts i dekadensperiodens groteska ideologier" och liknande) , en novell av Erskine Caldwell och ett kåseri av Moa Martinsson. Hennes bidrag heter "Nyordning på hemmafronterna". Jag tror inte det finns omtryckt.
Martinsson förfasar sej över det nymoraliska klimatet: "På vår egen hemmafront låter man unga människor som kysser varandra få dagsböter. När den unge mannen i en tidning förnekade att han kysst flickan måste jag ta till ögonen. Det var det värsta av allt."

Resten, ungefär hälften, är politik och debatt. Vilket väl inte är så märkligt med tanke på att det är en antifascistisk folkfrontstidning. Men tidningen hade ofta noveller och texter av populära författare.

Kulturfront levde vidare några år efter kriget. Namnet kom att upplivas av vänstertidningen Folket i bild/Kulturfront på 70-talet (med paroller som påminde om de i den äldre Kulturfront. Det gjorde att det blev svårt att hitta uppgifter om Kulturfront på nätet.
Då FiB/Kulturfront hela tiden kommer upp när man söker på Kulturfront. Jag tvingades gå och slå i faktiska fysiska böcker i mina hyllor för att hitta information om den.

Författare X är som författare Y och författare Z

I innerfliken på Gerald Murnanes Sammetsvatten står, efter ett citat från en av novellerna, att stycket "skulle Proust lika gärna ha kunnat skriva på franska, W. G. Sebald på tyska eller Javier Marías på spanska" (Murnane ges ut i Bonniers Paqnache-serie, som också gett ut böcker av Sebald och Marías).
Jag skrattade till när jag läste denna blurb - vilket kanske säjer mer om mej än om detta i och för sej klumpiga försök att sälja boken (Panache är en bra bokserie men när de har ofta lite underliga baksidestexter, särskilt när det handlar om författare som Murnane som egentligen inte är särskilt stora utanför sina hemländer).

Det finns nuflörtiden flera sidor på internet där man om man skriver en författare får namnet på andra författare man borde gilla. Det är som regel rätt underliga förslag. Algoritmer ger inte särskilt bra boktips.

Att säja att en text är som en annan text, eller att en författare liknar en annan författare är lockande. Jag gör det ofta själv. Det är enkelt.
Men det är också i de allra flesta fall rätt meningslöst. Du kommer att gilla bananer, de är lite som passionsfrukt och marsipan och långfranska, om långfranska läst päron.

Jesus på Mars

"'The Martians are orthodox Jews,' Bronski replied."
Den första bemannade marsexpeditionen upptäcker att planeten är befolkad av ättlingarna till en grupp judar som var lärjungar till Jesus. Som återuppstod här på Mars och är deras världs ledare.

De judiska marsianerna pratar grekiska (avsnitten om hur expeditionen lär sej denna speciella variant av gammalgrekiska upptar en större del av boken än som är vanligt i såna här böcker, Farmer var något av en amatörspråkvetare) och deras samhälle bygger på hebreisk lag.

Jesus följer med expeditionen tillbaka till jorden. Huvudpersonen börjar dock tvivla på att denne marsianske messias är den han utger sej för att vara.

Premissen i Philip José Farmers roman från 1979 är förvisso absurd. Men den tar sitt tema om tro på allvar.

Flera av Farmers böcker handlar på olika sätt om Jesus. Flera andra sf-författare, från Ray Bradbury till Philip K. Dick, har ofta avhandlat religiösa frågor.
Jesus on Mars (som tyvärr inte finns på svenska) är en av de bästa böckerna i denna subgenre.

10 bra italienska filmer

Det är Italiens nationaldag. Därav denna lista (länkar går till tidigare inlägg om filmerna på denna blogg).
Cinema Paradiso
Den här har råkat ut för en smärre back-lash på senare år. Kanske för att alla gillar den. Det är som regel inte populärt.

God morgon Babylon
Filmer om filmer är populära i den italienska filmen. Denna film av bröderna Taviani handlar om två bröder som bygger filmkulisser, bland annat till D. W. Griffith. Sen kommer kriget emellan dem (att krig och sånt kommer mellan folk är också ett vanligt italienskt tema). En utsökt vacker film.

I afton dans
Hela filmen utspelar sej på samma dansställe - en bar i Algeriet. Men scenerna kommer från olika år. Samma skådespelare spelar olika karaktärer. Filmen är utan dialog. Ettore Scola har använjt sej av en och samma plats och tidens gång på liknande sätt i flera filmer (som i Familjen. Detta är den klart roligaste av dessa.

Kristus stannade i Eboli
Lång filmversion (jag har ett vagt minne av att svensk TV delade upp den när de visade den - eller så finns det kanske en TV-serievariant som med Fanny och Alexander av Carlo Levis självbiografiska roman. Om en antifascist som blir förvisad till en liten italiensk by.

Kära dagbok
Regissören Nanni Moretti spelar själv huvudrollen som sej själv i denna film från 1994. Han funderar på sin nästa film och i den sista delen så drabbas han av en klåda som han går till en mängd läkare som alla misslyckas med att ställa rätt diagnos. En fascinerande och fängslande film (det kan råda delade meningar om detta).

Matteusevangeliet
Passar väl bra med tanke på vilken dag det (också) är idag. Pier Paolo Pasolinis mästerverk.

Miraklet i Milano
Ingen film gör en på lika gott humör som denna Vittorio de Sica.

Och skeppet går
Om ett operasällskap på en båtresa. Inget har gjorts för att dölja att havet och himlen är kulisser. I en scen betraktar ett par månen och säjer att den ser så vacker ut att man skulle kunna tro att den var konstgjord. Något den helt tydligt är. Min favoritfellini.

Rom - öppen stad
Den stora neorealistiska klassikern.

Zombi 2
Ettore Scola, Federico Fellini och Vittorio de Sica har alla gjort flera bra filmer. Men ibland lider dessa av bristen att sakna en scen med ett slagsmål mellan en zombie och en haj. Denna brist har inte denna film av Lucio Fulci.

Om en novell om en märklig författarverkstad berättad av en man som deltar i den märkliga författarverkstaden

Jag har just läst en berättelse om en man som var han än befinner sig insisterar på att ta reda på hur tjock bergrunden är under hans fötter.
Jag skulle vilja veta namnet på den kvinna som har skrivit denna berättelse. Hon har ljusbrunt hår och intressanta ögon, men hennes hy är ganska väderbiten och pannan egendomligt fårad
(övers. Peter Samuelsson)

Berättaren i den Gerald Murnanes novell "Stenbrottet" i samlingen Sammetsvatten (utgiven i Australien 1990, på svenska 2009) är en man som går på en författarverkstad med en hel del speciella regler. Främst av dessa är att deltagarna i kursen inte får prata med varandra. De läser varandras berättelser men får inte veta vem som skrivit vad. Varje dag byter man pseudonym.

Den som bryter mot reglerna rapporteras och kan bli tvungen att lämna huset som verkstaden hålls i. När kursen avslutats bränner man det som skrivits.

Det här kallas för Waldometodiken efter den plats där huset som kursen är hållen i ligger (platser, verkliga eller inte, spelar en stor roll i flera noveller i Sammetsvatten liksom i Murnanes roman Slätterna, den enda andra Murnane-bok som jag läst).
En dag lämnar en kvinna på kursen ett meddelande till novellens berättare.

Novellen ger sej ut för att vara en av texterna som skrivs under författarverkstaden.
Murnanes text har en lätt omständlig ton - "Mannen jag skriver om är en figur i en berättelse, men kvinnan som skrev berättelsen är en levande kvinna som rynkar pannan när hon skriver eller läser".
En liknande lite tillkrånglad och distanserad berättarröst finns i flera av novellerna i Sammetsvatten.
Det kan ibland bli lite för mycket, som i "Fingerspindel" (som dock räddas av ett starkt slut) eller, när detta dras till ytterligare ett varv som i titelnovellen, bli till själva poängen med berättelsen. I "Stenbrottet" känns det helt naturligt.

Den vördnad och romantisering av litteraturen som sker i den sektliknande författarverkstaden är till det absurda extrem men Murnane har en ton som gör det svårt att säja om han är riktigt allvarlig eller inte.

Det är som att om man när man blundar med ena ögat läser en festlig drift med den sköna litteraturen och dess mest högtravande anhängare, medan man om man blundar med det andra ögat ser en hyllning till litteraturen förklädd till fantastik.

Joner av Katarina Frostenson

En av de tre diktsviterna i Katarina Frostensons Joner (1991) heter "Jungfrun skär; ljudkällan (variation).
Den utgår från medeltidsballaden "Jungrun i hindhamn". De sista åtta verserna av den finns citerade i början av sviten.

I balladen så varnas Herr Peder av sin mor från att jaga hind ("Du skjut hjortar och du skjut rå/men låt den fagra hinden gå!" heter det i början av sången). Som alla andra herr pedrar i medeltida ballader går han sen ut och gör precis det han inte ska göra.
Hinden han skjuter visar sej vara hans fästmö. Som är en varhind och liksom med varulvar så blir hon människa igen när hon dör. Herr Peder tar sen livet av sej. ("Herr Peder spände bågen emot sin fot/- se djuren under ö/och skjuter sig själv i hjärterot./- Så lusteligt så rinna de!")

När Herr Peder i sången siktar på hinden så ägnas det fyra verser. Som börjar "Herr Peder lade bågen". Han lägger bågen för sitt bröst och för sitt lår; mot sin fot och emot sitt knä. Knä rimmas här med ihjäl.

Frostenson använder sej också av upprepningar i denna och de två andra sviterna i samlingar. Bilder och fraser återkommer.


Joner hör till de bästa svenska diktsamlingarna.

"I ett ögonblick syns världen, lusteligt att se - och höra."