Nyårshambo

Nyårshambo med Big Fish:



Big Fish var ett band i 90talets poppunkvåg som hade lätta drag av industri. Skrot ingick som ett självklart ackompanjemang och de nämnde sin beundran för neubautens instrumentbyggande i intervjuer.

Detta framstod som något hyfsat nytt då. Nu gör det väl mest att Big Fishs musik låter ännu mer tidigt nittiotal än något annat.

Hade de haft ett större antal bra låtar hade de nog hållit bättre. Nyårshambo från 1994 års Sånger ur sten, är en av deras bättre. (Trots "vacker mö"-delen). Och nyårlig.

Vill du höra mer ?

Jag ser på min brors blog att Lars Hollmer har dött.

Lars Hollmer var en av männen bakom Samla Mammas Mannas, sveriges största och bästa proggressiva band. Ett av de ledande progressiva banden i världen. (Progressive då, även om Samla Mammas Manna inte var helt avskilda från den rörelse vi här uppe oftast menar när vi säjer progg).

Ändå var det nog hans soloskivor som var de mest intressanta. Som skivan Vill du höra mer?. Titelspåret är en av mina favoritlåtar.

Här en låt från Samlas Klossa Knappitalet: Musmjölkningsmaskinen, med omisskännligt Hollmerstuk;

KÖPENHAMNSLIV

Jag har hört att linje 14
går mot norr en tidig morgon,
jag har inte sett det själv.
Jag har stigit upp för sent
mitt hela liv.

Jens August Schade
(övers, Poul Borum och Sven Christer Swahn)

Äntligen så sket prästen

Äntligen så sket prästen på kyrkgolvet.
Så där kom den ändå; klatsch, sa klumpen när den träffade golvet.
Han prästen nu hängande i knävecken med baken ut över predikstolen hade länge under andlös tystnad i kyrkan krystat medan kallsvetten trängde fram på hans panna.

Som i mången annan församling så hade kyrkan tappat besökare. Det verkade värre på senare tid. Inte så mycket färre, men väl mindre intresserade, besökare varje söndag.
Prästen hade grubblat bett och begrundat. En dag kom det så. Som till en inspirationens man. Han såg det så tydligt att han hade måst småle.

Vid nästa gudstjänst ställde han sej upp. Och för de få i bänkarna då såg han så liten och hjälplös ut. Fast ändå var det något i blicken. Och i rösten.
När prästen stod i predikstolen och förkunnade vad han lovat sin Gud att göra om kyrkan blott var fylld nästa söndag.

Ryktet spred sej.

Kyrkan var packad med folk på söndagen, men till skillnad från helggudtjänster vart det tyst. Ett och annat barn fnissade till när prästen knäppte upp och drog ner. Men barska miner tystade de små. Alla väntade på tarmtömningen.

Förvisso tog det ett tag. Han satt ensam, helt ensam där han sket. Första korven gick trögt och hade han inte haft förtröstan hade han kanske givit upp. Han tömde ur sitt innersta.

En lättnad gick genom församlingen vid det första klasket. Och efter detta kom ytterliggare mera grönbruna klumpar utsprungna.

Lukten från högen var tung och rå men samtidigt söt och nötaktig. Man reste sej och skockade ut ur bänkarna. Utanför var luften kall och klar, världen liksom förklarad.


Petter Malmberg 2008

and laid our dear savior across her knee

Jag ska åka iväg till mina föräldrar.
Som inte har internet.
De har inte heller TV eller stereo.
Och senast jag var där hade de inte varmt vatten.

Detta kortvariga tillbakadragande från civilisationen gör att Butter tar ordet tar ett par dagars uppehåll.
Antingen i kväll eller i morgon ska jag ha uppe ett inlägg till men efter det önskar Butter och Margot Kidder



ett glatt firande av Oden eller kwanzaa eller en god jul, och vi är tillbaka om ett par dagar. (Kanske inte Margot Kidder)

ho
ho
ho

Christopher Nolans Prestige och Christopher Priests Prestige

Nyligen såg jag om Christopher Nolans "The Prestige". Filmen fungerade bättre den andra gången.
Nolan tillhör de regissörer som låter handlingen vrida och vända sej. Vilket skapar förväntningar. Många åskådare blev besvikna på den ena av de två (o)väntade vändningarna i "The Prestige" såsom alltför lätt att räkna ut.

Nu hålls denna enklare (men också klarare) upplösningen av de två mysterierna upp som ett vilseledande manöver för att förstärka det andra tricket.

Vissa sekvenser fungerar dock bättre andra gången- då befriade från behovet av ett ahaande i rätt ögonblick.

Det gäller framförallt de två scenerna med den röda studsbollen mot slutet av filmen (och även om den ideelle åskådaren till filmen trots allt är en som inte kommit på gåtans lösning så kan ändå bara en av scenerna fungera till fullo första gången, och för de flesta tränade filmåskådare- ingendera).

En anledning att den ena vändningen är lite för lättläst är att den är cinematiskt problematisk. Den borde fungera bättre i boken.

För "The Prestige" är en filmatisering. En filmatisering av en bok jag inte har läst. Vilket inte borde vara något att reagera på. Var och varannan film är en filmatisering. Ofta utan att vi tänker på det. Om vi inte råkar ha läst boken. Eller hört mycket talas om den.

Jag kände bara vagt till boken. Jag känner dock väl till författaren Christopher Priest som jag har läst en hel del av. Fast mest den tidige Priest. Av de senare har jag endast läst 2002 års Separation.

Detta gör att jag, denna och förra gången, har svårt att inte se filmen som en Christopher Priest-film snarare än en Christopher Nolan-film. Trots att jag inte har läst "The Prestige" ("Skenverk" på svenska.) Teman i filmen resonerar med noveller och romaner av Priest. (Vissa element som såvitt jag förstår inte är med i boken läste jag åtminstone första gången som direkt priestska).

Vilket väl egentligen fungerar rätt bra. Även om det kanske lär lämna "Skenverk" oläst för min del. Till en viss del gör det en orättvis mot filmen. Nolans omarbetning har nämnts som exempel på lyckade filmatiseringar. Ändå sitter jag varje gång något inte helt klickar och tänker- det är nog bättre i boken.

En sak som nog är om inte bättre så direkt annorlunda är just Nolans alltför stora upptagenhet med den oväntade vändningen (tematiskt passande eller inte).
Det är svårt att inte, med tanke på Priests andra verk tänka sej att i "Skenverk"
handlingen snarare går mot sitt oundvikliga slut än mot en twist.

Den antika tragedin och Twilight Zone/Twist-genren är visserligen släktingar.
Men inte tvillingar.

Plastmannen

Förra söndagen var det 94 år sedan Jack Cole föddes.
Jack Cole var en serietecknare och hans mest kända skapelse är Plastmannen. Han gjorde även gangsterserier och pin-upteckningar för Playboy. Samt även en dagsstrip: Betsy and Me, som det nyligen getts ut en samling med. (Även om det nog mest är hans andra verk som gjort att den samlingen kommit ut.

I Plastmannen, vars hjälte kunde förvandla sin kropp hur han ville, kunde Jack Cole använda sitt hantverk till fullo. Undertiteln till den bok Art Spiegelman (Maus) skrivit om Plastmannen och Jack Cole är Forms stretched to their limits. Vilket är en träffande formulering i vad som är en väldigt bra bok.


Här kan man läsa en bra 1949 års Plastic Man från Police Comics 95. Under historiens tio sidor ger Jack Cole serieformen vad den tål.

På omslaget till det numret av Police Comics finns också Spirit, Will Eisners serie som också trycktes om i den tidningen.
Will Eisner är kanske den konstnär som mest påminner om Jack Cole, även om Will Eisner hade en större variation.

Jack Cole gjorde dagsstripsversion av The Spirit när Will Eisner låg i militären. (När Frank Miller, som gjort den kommande Spiritfilmen, låter Plastmannen vara med i Millers karnevaliska version av Läderlappen: All Star Batman and Robin the Boy Wonder så kan det ses snarast som ett medgivande av Eisnerinflytande; Spirit in misprision).

Möjligen kan Jack Coles teman vara lite tunna. I förordet till Betsy and Me- samlingen läses strippen i ljuset av Jack Coles självmord. Vilket blir lite underligt då Betsy and Me var en äkta par humor serie typ Blondie.

Det är nog själva det lätt lättviktiga i Jack Coles verk som gör att kritiker gör såna läsningar. Då till exempel Plastic Man ju helt uppenbart är bra så vill man gärna ha den till att ha en djupare mening.

Inte för att Plastmannen skulle sakna mening. Men ibland är meningen med ett verk inte undertexten utan texten.
Och så är den skoj.

Två nypor Veronica Mars och två nypor Freaks and Geeks...

En av skaparna av Veronica Mars, highschool noir-serien nummer ett, ska göra en ny serie med (det inte så lovande) namnet Party Down.
Förutom ett par skådespelare från Veronica Mars ingår också två från Freaks and Geeks (Nollor och nördar). Lizzy Caplan, discodam i Freaks and Geeks; sprängs i luften i Cloverfield. Och allas vår Martin Starr.

Det kom en säsong två serier som bägge hade bland huvudrollerna skådespelare från både Buffy the Vampire Slayer och Freaks & Geeks. How I met Your Mother och den där om en restaurang. De var inte mycket att ha. Så Party Down behöver ju inte bli bra. Den ska också handla om en catering-firma. Vilket i mina öron inte direkt låter som någon lysande idé.

Det, det fåniga namnet samt att serien ska gå på en kanal kallad Starz- som ingen hört talas om, gör att all optimism inför serien bör vara av den försiktiga sorten.

Men ändå: Martin Starr.

Lasairfhíona, nu med mindre Ni Chonaola

För att hitta bra folkmusik måste man trava igenom en hel del dynga.

Om du går 5 minuter (Lasairfhíona och kompani börjar cirka en minut in men första låten är bara sådär) in i det här klippet:



och spelar början på detta, fram till 1:30 på ett ungefär:



så får du höra den vackraste sången den här sidan om BBQ Pope.

Lasairfhíonas första skiva An Raicinn Alainn släpptes under namnet Lasairfhíonas Ni Chonaola- vilket verkar inte vara ett bandnamn som jag alltid trott utan hennes fulla
namn.
Möjligen blev namnet lite långt. Andra aningens svagare skivan är endast under förnamnet. Som Melanie.

Mer Lasairfhíona kan man höra dels på www.lasairfhiona.com eller på hennes myspace

De tio bästa jullåtarna

Eftersom jag har feber har jag nyss sett en dålig julfilm: Scrooged, med visst nöje. Och tänkte göra en de tio bästa julfilmerna-lista när jag inser att det inte finns några bra julfilmer.
Visst, alla Margot Kidders scener i Stilla Natt, Blodiga Natt är lysande. Men filmen i sej når inte riktigt upp till adjektivet bra.
Fanny och Alexander är en bra film. Men ingen bra julfilm.

Hittills har julen saknat en film som gör för julen vad Wicker Man gjorde för Wicker Man-firandet.

Istället fullföljer jag en lista som jag började december förra året:

11.A. L. Lloyd - Bitter Withy

10. Folk och Rackare - Staffan och Herodes

9. Iditarod - There was a pig went out to dig
Är inte hundra på att det här är en jullåt, men den är på en julskiva: Iditarods Yuletide.

8. Melanie - Merry Christmas

7. Bright Eyes - Little Town of Bethlehem

6. Cornelis Vreeswijk - Jultomten är faktiskt död

5. Simon & Garfunkel - 7 O'Clock News/Silent Night

4. Birthday Party - Dead Joe

3. Della Reese - Come-on-A-My-House

2. Mary Lou Lord - Jingle Jangle Morning

1:

...en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar

I veckan har jag läst två noveller som bägge alluderar på Franz Kafkas Förvandlingen.

Michael Bishops Rogue Tomato som börjar:

"The Metamorphosis of Philip K.

WHEN Philip K. awoke, he found that overnight he had grown from a reasonably well shaped, bilaterrally symmetrical human being into...a rotund and limbless planetary body circling a gigantic gauzy-red star. In fact"..."Philip K. concluded that he was a tomato.",

samt "Franz Kafka" by Jorge Luis Borges av Alvin Greenberg.

Alvin Greenberg utgår snarare från Borges Tlön, Uqbar och vad den nu heter, men en av ledtrådarna för berättaren att världen håller på att förändras är att hans studenter är övertygade om att Gregor Samsa är en gräshoppa.

Det här är kanske inte något särskilt stort sammanträffande. Många författare har spelat på Förvandlingen. Särskilt den kända första meningen har travesterats många gånger. Mrozek gjorde en där en insekt vaknar upp och finner sej förvandlad till en människa. Och jag har för mej att just den varianten är populär. Hos Brian Aldiss förvandlas insekten till Franz Kafka om jag minns rätt. Med drömmer fjärilen mej eller jag fjärilen motiv.

Det finns nog många fler.

Även andra Kafkaberättelser har fått sin tribut. Jonathan Lethem ska ha anspelat på ett par. Han har en novell där det är Kafka som skapat Läderlappen. Vilket ju är en skoj idé men lite påminner om Philip José Farmers novell där han skriver Tarzan som om Tarzan gjordes av William S. Burroughs snarare än Edgar Rice Burroughs. En premiss som inte trots utan pågrund av att den är så bra gör själva läsandet av texten halvt överfödigt.

Och Farmer är bättre.

John Constantine, Hellblazer fyller 250

John Constantine började som en bifigur i Alan Moores Träskmannen. Född ur Moores intresse för magi, var John Constantine menad att vara en arbetarklass-magiker. Han var också, liksom Alan Moore, engelsk. Engelsman i en amerikansk serie.

Den brittiska delen av hans identitet var nog ett viktigt skäl till att John Constantine fick en egen tidning. Brittiska serieförfattare dominerade den amerikanska seriemarknaden. Hade du skrivit i 2000AD så kunde du skriva för mainstream-serieförlagen.
Neil Gaiman, Garth Ennis, Grant Morrison- har alla skrivit serier där vår arbetargosse-trollkarl förekommer.

Tidningen där John Constantines äventyr nu har pågått i 20 år fick det något fåniga namnet Hellblazer (Hellraiser var, som bekant, upptaget). Den förste författaren var Jamie Delano. Under årens lopp har tidningen haft flera olika författare och artister. En av de mer lyckade teamen var det samma som Preachers Garth Ennis och Steve Dillon.

Nu när tidningen kommer ut med sitt tvåhundrafemtionde nummer så har det numret gjorts till ett jubileumsnummer där ett antal författare och artister gör korta serier med jul- eller nyårstema.

Jamie Delano är en av fem olika förfatare. Ytterliggare en, Brian Azzarello har skrivit serien förut, även om hans artist, den lysande Rafael Grampá (bilden) är ny.
Bland de andra författarna återfinns den blivane Hellblazer-författaren Peter Milligan (Skin) och China Miéville, en av de intressantare författarna i urban fantasy-skolan. Miéville är vanligen prosaförfattare (med en tendens att skriva för långa böcker) men novellsamlingen Looking for Jake innehåller en serie.

En författare som inte är med i jubileumsnumret är Warren Ellis. Ellis skrev serien i slutet av nittiotalet. Men skrev ett nummer "Shoot" som handlade om en skolmassaker. Sen kom Columbine. Numret drogs tillbaka och Warren Ellis lämnade titeln. (Ellis har senare skrivit en Constantine-liknande figur: William Gravel, stridsmagiker.)

I Planetary 7 (i samlingen Planetary: The Fourth Man) har Warren Ellis gjort en kort Hellblazer-pastisch där han fångat det som gör att karaktären fungerar.
I deen femsidiga historien, också den med jultema, möter Jack Carter (John Constantine) en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?"
Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

För även om John Constantine är en bitter engelsk kedjerökande man så är han också rätt skriven lika mycket medkänsla som svordomar.

Eller, för att låta John Constantine (med lite hjälp av China Miéville) få sista ordet:

"Fuck what you heard. I´m on the side of the angels."

Kinesiska slutrim

Som ett led i mina planer att en dag vara beläst läser jag Cyril Birchs kinesiska litteraturantologi, i två volymer.
Det går rätt segt.

Detta trots att jag läst en del liknande material tidigare i A Brief History of Chinese Fiction av Lu Hsün. Lu Hsüns genomgång av den klassiska kinesiska litteraturen är fylld med utdrag ur texterna som diskuteras.
A Brief History... är en bok jag ständigt återkommer till och med stort nöje.

Ändå är jag på väg ut ur Han-dynastin långsamt med tunga steg.
Till en viss del är utdragen hos Lu Hsün även om de är utförliga där som exempel för att belysa texten och gör så att den blir mer underhållande medan de klassiska dikterna och biografierna och det där hos Birch är, trots noter, själva texten. Lu Hsün visste också vilka delar han skulle citera.

Men till en del är det översättningen.
Första volymen av Cyril Birch-antologin kom ut första gången 1965. De flesta översättningarna i den är ytterligare en hel del äldre. Vilket gör att de är gjorda i en tid då översättningar av klassisk litteratur var väldigt stela.

Den volym av A Brief History of Chinese Fiction jag har är utgiven av Pekings Foreign languages press 1959 (första samlade utgåvan av vad som början var en serie föreläsningar hållna av Lu Hsün kom 1925) och både tLu Hsün och utdragen ur den kinesiska fiktionen verkar vara översatta av samma personer.
Översättningarna är troligen sämre än de flesta hos Birch men enhetliga och nmindre tråkiga.

Att volymen är från sextiotalet medför en rolig detalj. De tidigaste dikterna i boken från Chou Dynastin är översatta av Arthur Waley och Ezra Pound.
Ezra Pounds tolkningar kommer utan den varning som skulle ingå om de mot förmodan ingick i en liknande antologi i dag. Ännu 1965 kunde Pounds fria och enligt underlig teori översatta dikter ingå i en sådan här volym.

Arthur Waleys och Ezra Pounds tolkningar ligger blandade med varandra och efter ett par dikter försöker jag räkna ut vilka som är vems utan att slå upp innan.
Detta blir snabbt väldigt lätt då jag märker att Ezra Pounds versioner rimmar, slutrimwise.
Slutrim har inte sin direkta motsvarighet i kinesisk poesi så rimmen är ett utslag av Pounds lite friare tillvägagångssätt. Som han förutom att ha använt på kinesisk poesi ju också utsatt antika pjäser och Sextus Propertius för.

Rim som tecken på avant garde.

Marc Almond och Westminster Skolkör

Marc Almond spelade in två sånger med Westminster City School Choir. Förutom Stories of Johnny som du kan höra nedan också en version av Love Letter.
Love Letter låg på albumet Stories of Johnny. Körversionerna låg som b-sidor på singlarna.

Det är egentligen Love Letter som tjänar bäst på körköret.

Love Letter-singeln kom också med en stor affisch. En stor rosa affisch med Marc Almond på.

Nej, jag har den inte på väggen.

Gosskör

Apokalypsen är nästa tisdag - om du inte kan delta så måste du ringa och avboka minst 24 timmar innan

På Arkiv X och Buffy the Vampire Slayer och liknande underhållning så brukade jordbävningar varsla om en analkande katastrof, gärna av övernaturlig karaktär. Vilket i Buffy var något udda då serien utspelade sej i södra Kalifornien. Å andra sidan var det Armagiddeon dags ofta i den serien.

Jag vaknade som många Malmöbor av jordbävningen. Sen somnade jag om.

Värsta jordbävningen på 100 år har nu blivit värsta på tjugotvå år.
Inte så mycket att hänga i kwanzaagranen.

På den mörka sidan av gatan och det fyra gånger

Det har kommit en ny Cat Power-Ep med ytterligare sex tolkningar av andras låtar.
Tidigare i år kom ju Jukebox, uppföljare till the Covers Record. Jukebox fanns i två varianter. En med en extra-ep i. Om man köpte den varianten, (och några av de bättre fanns på extraskivan) och köper den nya maxin så blir det 22 låtar.

Bland recensionerna för Jukebox så nämnde flera som positivt att inte soulklassikern Dark End of the Street fanns med trots att det var ryktat. För kliché-atigt val. Eller nåt.

Dark End of the Street leder i alla fall den nya EPn med Cat Power:



Och det låter väl inte så illa.
Min favoritversion förbli den här, med Diamanda Galas:




Om ni mot förmodan inte hört Carr-versionen, så är den också bra:



eller med han som skrev den, Dan Penn

Så det finns Malcolm McDowell-dockor nu.

Heroes är inte en särskilt bra serie. Många av Lost-kopiorna gjorde, rätt misslyckade försök, att svara på den (svagt) nyskapande formen hos Lost. Heroes ignorerade detta utan satsade på att, liksom Lost, ha så många och så ointressanta karaktärer som möjligt.

Men en sak har Heroes nu gett Mänskligheten.



En Malcolm McDowell docka.

Nu är det ett tag sen Malcolm McDowell var bra. Ett rejält tag.
Och jag skulle hellre haft en ung Malcolm-docka. Från If....-perioden.

Röd halsduk och kulspruta köpes separat.

Dollhouse

De första recensionerna av Dollhouse-piloten, Joss Whedons kommande tvserie, börjar dyka upp. Liksom tidigare trailers och sånt.

Dollhouse ska handla om en grupp människor som har fått sina personligheter raderade så de kan programmeras med nya. För diverse uppdrag.
Huvudrollen spelas av Eliza Duschku. Hennes karaktär Echo börjar minnas sina uppdrag.

Den här sortens vår hjältinna spelar olika roller i varje avsnitt varianten har tidigare Alias och tvserieversionen av Nikita använt med flera.
Dollhouse verkar vrida upp high-spi konceptet något.

Nu är Eliza Duschku kanske inte den mest spännande av skådespelerskor. Och de recensioner som vart uppe verkar inte riktigt se att hon blir en ny person(a).
Men i bästa fall kan serien bli ett verktyg för Joss Whedons genrelekar.

Whedons tidigare TVserier har alla befunnit sej mellan två genrer. Buffy - Vampyrernas Skräck mellan highschoolserierna och b-skräck. Angel mellan polisdrama och, ja b-skräck. Firefly mellan sf och vilda västern.

Serierna har efter ett tag delvis lämnat genrehybridområdet. Tidigast Angel. Men också till exempel Serenity, Firefly-filmen tonade ner vildavästerntemat- förutom den peckinpahska slutstriden. Detta trots att highkonceptet var en så pass stark del av Firefly.

Men genrebrytningar har varit det intressanta i Joss Whedons serier och i bästa fall verkar Dollhouse ge en grund för Whedon att prova på nya genrer regelbundet.

I öknen

I öknen
mötte jag en varelse, naken, djurisk,
som satt på huk på marken
med sitt eget hjärta i händerna
och åt av det.
Jag sade: "Är det gott, min vän?"
"Det är beskt - beskt", svarade han;
"men jag tycker om det
just för att det är beskt
och för att det är mitt eget hjärta."

Stephen Crane
(övers. Görgen Antonsson)

Översättningen är från bakhålls Stephen Crane-urval Svarta Ryttare. >Just den här tolkningen är egentligen lite klumpig. Diktens andra halva går i original: " 'It is bitter - bitter", he answered;/'But I like it/Because it is bitter,/And because it is my heart".

Sluta röka med hjälp av proletärt klassmedvetande

Eftr att i helgen fuskat med rökandet sitter jag och slår ner den del av hjärnan som säjer att jag kan köpa bara ett paket och tänker på den där gamla sovjetiska socialrealistiska boken från slutet av tjugotalet där hjälten en Arbetets hjälte the old school way i en diskussion på ungdomsklubben där han hävdar vikten av det dialektiska tänkandet och klassviljan får invändningen att han ju röker och därför inte ska säja något om vilja och då tar vår hjälte i direkt nedstigande Vadbörgörastradition och släcker cigaretten som han viftat med emfatiskt och säjer du har rätt kamrat jag ska aldrig röka mer vilket han inte heller gör och bandet spelar Warsjawjanka.

Så ska vi slå din skorsten omkull

Som bekant var det länge förbjudet med helgonadyrkan i vårt land. En av de företeelser som motarbetades var staffansvisor. Staffansfirandet sågs ner på också av det skälet att det innehöll förkristliga inslag.

Sjuttiotalets folkmusikvåg var påverkad av politiska vänsterströmningar. Folk-delen av folkmusiken underströks. Frestande blev politiska läsningar av låtarna.

På den andra Folk och Rackare-skivan finns balladen "Bonden och kråkan", en visa där en skjuten kråka får monstruösa proportioner (liknande motiv finns i många sånger såsom den engelska "Derby Ram"): "Och skrovet det blev till ett gångande skepp/Det största som uppå det havet gick."
I texthäftet beskrivs texten som ett uttryck för irritation med kyrkan och dess tionde. En läsning som lite tar bort de mer karnevaliska aspekterna av kråkans gigantiska skrov.

Så när Folk & Rackare på skivan "Rackarspel" gör Staffansvisan "Staffan och Herodes", en annan variant av Staffansvisan än den vi är vana vid, så är det inte förvånande att de i kommentarerna gör sitt bästa för att framhäva ett politiskt innehåll i omkvädets: "Ty vår Staffan vare vår styre och rådesman". Men man bör nog ta sådant med en nypa salt.

"Staffan och Herodes"-versionen på "Rackarspel" är också en tiggarvisa. Liksom "Äggavisan" på samma skiva. Det våldsamma språket i många tiggarvisor har ofta lästs ur ett upproriskt perspektiv. Men även om dessa tiggarseder oftast var mer lika trick-or-treat än egentligt tiggeri så hade de nog det gemensamt med tiggandet att de i grunden stödde status-quot. (Och hoten var skämtsamt överdrivna, knappast menade att utföras.)

Och ibland är våld bara våld.

"Hugg av Staffans hand och fot!/Det välsignade barnet rådde honom bot."

Det mest förförande sexuella berättandet på vita duken sen Salò

Årsbästa listor börjar dyka upp så som årsbästa listor har för vana att göra. Och jag börjar redan att bli trött på dem.
Delvis för att jag så sällan sett eller läst (men oftare hört) sakerna på listorna. Då de flesta verk jag ser/läser kom för ett år eller två (om nu inte hundra år) sedan.

Men denna motivering för Catherine Breillats "Last Mistress" på John Waters lista över de tio bästa filmerna år 2008 :

"A brilliant costume drama that gets down on its tripod to worship the amazingly pillowy lips of its male lead, Fu'ad Aït Aattou. The most seductively sexual on-screen storytelling since Salò"

får en att bli lite nyfiken på filmen.

Kicking Against the Pricks - appendix

En av låtarna från Kicking Against the Pricks. Med Nick Cave. Och Toots Thielemans på munspel. (Från 1990).
Texten till Hey Joe företar vissa likheter med den gamla skandinaviska hitten Ebbe Skammelsson. Förty.

Den som söker en kvinna men finner en själ har en viss rätt att vara besviken

Det kan inte bara vara ballader, Julian

På tal om Kimya Dawson. Här är hennes bästa låt.
Singing Machine:



Från hidden vagenda. Studioversionen. (Videon som låten ackompanjerar har inget med Kimya Dawson att göra).

Vera Chytilova: Sedmikrasky och Panel Story

Vera Chytilova är en tjeckisk filmregissör född 1929. År 1966 gjorde hon den definitiva tjeckiska nya vågen filmen: "Sedmikrasky" ("Tusenskönor", men lättare att hitta under den engelska titeln "Daisies").

Det är en bisarr roadmovie om två unga kvinnor. I ton påminner den kanske mer om Louis Malles filmatisering av Queneaus Zazie än senare mer direkt nyavågen-filmer. Hon lär dock varit påvekad de vanliga misstänkta.

Ett någorlunda representativt utdrag:



Chytilova jobbade inom många genrer, ett vanligt sätt för regissörer i de realsocialistiska länderna att försöka handskas med censurens restriktioner. De direkta uppföljarna till "Sedmikrasky" ska gå i en liknande surrealistisk stil. Men sen, antingen pågrund av de restriktioner som en diktatur medför eller som ett sätt att vidga sitt hantverk, varierade filmerna i ton.

Nya vågen hade dock influerats starkt av samma sorts källor som också influerade de mer direkt realistiska verk som bättre passade regimen.

"Panel Story" (också kallad Prefab Story) tar filmen som kollektivroman men lite på sned. Vilket gör att filmens beskrivning av ett bostadsområde en historia som man sett berättad så många gånger förr känns ny.

Sedmikrasky går att hitta på importdvd(men nog inte Region 2), Panel Story kan vara svårare.

Sunday Morning Coming Down och the Beer 2- ett förtydligande

Då jag har fått förfrågningar om vad Kris Kristofferson och Johnny Cash-klippet har att göra med Kimya Dawson-klippet i samma inlägg har att göra med varandra så tänkte jag kolla närmare på Sunday Morning Coming Down av Kris Kristofferson och the Beer och framförallt på en gemensam halv rad.

Kris Kristoffersons Sunday Morning Coming Down spelades först in av Ray Stevens 1968. Senare, i den mer kända versionen, av Johnny Cash.
I den första versen återfinns raderna "and the beer I had for breakfast wasn´t bad/so I had one for dessert".

Kimya Dawsons the Beer ligger på My Cute Fiend Sweet Princess, Dawsons andra soloalbum från 2004. Studioversionen är dock lite platt.

The Beer lär beskriva en period av missbruk i Kimya Dawsons liv. Men gör så i ett lätt surrealistiskt tonfall. Sången börjar med "The beer I had for breakfast" en rad som återkommer upptrappad genom låten. Andra gången "the beer"-raden kommer är ölen ersatt: "the beer I had for breakfast was a bottle of cheap white wine" ölen är öl inte såsom öl men som idé. Ytterligare trappas begreppet upp med sångens bästa rad: "the beer I had for breakfast silverbullet in my brain".

Det är inte säkert att Dawson anknyter till Kristofferson. Men det är en känd rad och hon bygger upp texten kring den- förvandlar den.

Här ett klipp från en folkfestival med extra om obsceniteter:

Ur Memoarer över förflutna veckan (i Söndagsbladet 1849)

"Synglaset"..."har i vårt minne återkallat förledne års Mars-upplopp. Några av dess viktigaste momenter äro ännu höljda i ett mystiskt mörker, medan andra, mindre viktiga, ligga i full dag. Man vet t.ex. icke, huru många människor som blevo ihjälskjutna; men däremot vet man, huru många rutor som blevo utslagna hos hr v. Hartmansdorff. Visste man nu det förra liksom det senare, så kunde man med antalet av de ihjälskjutna människorna dividera antalet av de utslagna rutorna och därigenom erhålla ett exakt svar på den krångliga frågan: huru många fönsterrutor äro ekvivalenta med ett människoliv?"

26/8 1849
H. B. Palmær

Hal Ashby

Jag såg nyligen Coming Home, Hal Ashbys vietnam-på-hemmafronten film om en rullstolsburen Jon Voight och hans förhållande till walkien Jane Fonda.
Den rättframma handlingen gör att Hal Ashbys stil kommer fram ännu tydligare i den här än i filmer som Harold och Maude eller Being there.

Hal Ashbys skugga vilar tungt över den (lätt) alternativa amerikanska filmen av i dag. Flera scener känns väldigt bekanta och jag vet inte om det är för att jag har sett filmen för länge sedan eller om jag sett så många filmer med liknande stil.

Det är i vilket fall en stil som tjänar filmen väl.

Men möjligen märker jag bildspråket och sättet soundtracket används mer för att jag redan från början läser det som ashbyismer.

För ett tag sedan tittade jag på Norman Jewisons komedi The Russians are coming The Russians are coming från 1966.
Det är en lättviktig men charmig film. Alan Arkins insats får en nästan att vilja se den där Rosa Panterfilmen han gjorde.

Först under eftertexterna ser jag att Hal Ashby varit med och klippt filmen. Kanske hade sett en delvis annan film om jag hade vetat detta från början.

Mumifierade malmöitiska grodor

Rasmus Gran, den skånske serietecknaren har en sida med dagboksserier. Dessa är snabbt gjorda betraktelser från hans liv. Den uppdateras långtifrån dagligen. (James Kochalka, en annan serietecknare känd för att göra dagboksserier har ett år gjort 365 styckna men det var kontrakterat arbete. Mot betalning.) Sammanlagt har det dock hunnit bli ett femtiotal serier.

Under december har publicerats tre sammanhängande serier där hjälten blir skrämd av en groda, köper en motorcykel och förlorar i TP.

Om någon när de läste Rasmus Grans senaste album Varannan vecka utan saknade Asfalttidens strikt självbiografiska serier så håller han här en fot kvar i genren.

Inte för att "Varannan vecka utan" var ett radikalt avstamp från Rasmus Grans tidigare verk. Tematiskt knyter den an till Alvaret och den är realistisk.

En biografisk läsning är också möjlig. De två huvudpersonerna representerar olika aspekter av författaren i nuet såväl som olika åldrar av honom.

De fem bästa julberättelserna

En liten tid och allt det där

5. Tove Janssons Granen. Mumin.

4. Charles Dickens En julsång på prosa
Trots allt en klassiker. Och med en fin moral:



3. Italo Cavinos Santa´s Children (jag hittar inte den svenska titeln).
Om en jultomtes barn. Från Calvinos realistiska period.

2. Neil Gaimans Nicholas was...

1. Heinrich Bölls Ej blott i juletid
Om en familj som firar jul året runt. Finns i novellsamlingen Doktor Murkes samlade tystnad.

Kapela Ze Wsi Warszawa

Kapela ze wsi Warszawa eller Warsaw Village Band är ett av de ledande banden i den där nya polska folkvågen som alla talar om.
Till skillnad från en del folkmusikgrupper är de bra även på studioinspelningarna
De har gett ut tre skivor och ett mix-album. Alla bra.

Med lite hjälp av Röda Armén 2

Det sägs att det förr i tiden var vanligt bland vpk-medlemmar att kommentera vid födseln av egna och partikamraters barn att en dag kanske han/hon blir statsminister.

Med hjälp av främmande makt får man anta.

Velvet Underground och the Seekers - Kicking Against the Pricks-veckan avslutas (med lite hjälp av Röda Armén)

När jag förr spelade in band med Nick Caves greatest hits (varje ny Bad Seeds skiva brukade någon av mina vänner upptäcka Nick Cave och be om ett smakprov ur hans tidigare karriär) så brukade jag välja mellan antingen All Tomorrows Parties och Carnival is Over då jag ansåg att de påminde för mycket om varandra för att ha med bägge två.

Till rn del var det körinslaget som bägge har. Men det finns en likhet mellan låtarna.
Mellan deras original är likheten inte lika slående.

All Tomorrows Party kommer från Bananskivan Andy Warhol presents..., en klassiker om det någonsin funnits någon.
Carnival Is Over är den rätt töntiga folk-light gruppen the Seekers version av den gamla ryska balladen Stenka Rasin.

Ändå bryter inte Nick Cave & The Bad Seeds versioner direkt mot tonen i riginalen. Det är inte här eller annorstädes på Kicking Against the Pricks fråga om den variant av covers där man gör reggea av Britney Spears eller blue grass av AC/DC.

Kicking Against the Pricks är inte bara självklar på tio-i-topp-listor över coveralbum utan en av Nick Caves bästa skivor.
Arrangemangen överträffas endast av de på Tender Prey.
Smörballaderna, den trasiga bluesvarianten, folkvisorna och gospeln på Kicking Against the Pricks ger inte ett eklektiskt intryck utan albumet får varje version att kännas naturlig bredvid dem andra.

Stenka Rasin:

Kicking Against the Pricks 10- Jesus

Kicking Against the Pricks har tagit sin titel från nya testamentet. Något att göra med hur Saul blev Pål. Religiösa teman och bildspråk återfinns under hela Nick Caves konstnärskap. Den roman han började skriva innan Kicking: And the Ass saw the Angel (När då åsnan såg herrens ängel) är bara ett exempel.

Musikaliskt var en av de främsta skillnaderna melan Birthday Party (Nick Cave och Mick Harveys första band) och The Bad Seeds en starkare bluesgrund.
Intressant är att endast en av låtarna på Kicking Against the Pricks är en blues. (I'm gonna kill that woman, albumets andra låt vilken i Nick Caves version uppvisar likheter med Jesus met the Woman at the Well albumets näst sista). Även om låtarna i Nick Cave & The Bad Seeds versioner låter bluesigare än originalen. Muddy Waters låter betydligt mer blues än blue grass här för att ta ett exempel.

Blueselementen minskar efter The Firstborn is Dead (skivan innan kicking). Ett musikaliskt element som ökar fast i början halvt ironiskt (som i Deannaversionen från den akustiska singel vilken medföljde the Good Son) är gospel.

Gospeln Jesus Met the Woman at the Well befinner sej i många versioner redan på gränsen till blues. Pilgrim Travelers gjorde den i tolvtakt.
Texten hänför till en av de där lite underliga ställena i Nya Testamentet. Möjligen är poängen att visa att Jesus förutom sina många andra krafter även var telepatisk (Teologi är inte min starka sida.)

Den här versionen med Mahalia Jackson är från Newport Jazz Festival 1958:

Gene Pitney - Smörsång och påverkan

I rockmusiken sätts originalitet högt. Troligen för att den ena rocklåten är den andra så lik. Vi rättfärdigar gärna coveralbum med att de ger en inblick i artistens influenser. En nyckel till hans/hennes auteurskap.

Också om Kicking Against the Pricks skrivs ofta att den ger ytterligare inblick i Nick Caves musikaliska rötter och liknande. Så: The Seldom Scene, Gene Campbell och Gene Pitney - Nick Caves föregångare?

Anxiety of influence visar sej bland annat i direkta allusioner och tolkningar. Men att ta en antologisammanställning av en författare eller som i det här fallet en coverskiva av ett rockband som en rosettasten till dessa anxieties är ett felslut, en förenkling.

Nick Cave & The Bad Seeds depprock har alltid haft en smörigare sida. Denna nådde sin höjdpunkt i Tenxder Preys Slowly Goes the Night.
En av smörsångens mästare är Gene Pitney och en av hans bästa låtar är den av Nick & the Bad Seeds på Kicking against tolkade Something's gotta hold of my heart. Men snarare än att se denna och andra kompositioner på Kicking som ett tecken på de influenser som Nick Cave spjärnar emot så är de tolv spåren på Kicking Against the Pricks nog snarare helt enkelt tolv sånger som Nick Cave uppskattade och ansåg han kunde göra något av.

Kicking Against the Pricks 8: The Sensational Alex Harvey Band

Alex Harvey är en av de artister som när man väl lagt märke till honom dyker upp överallt. Nämns i intervjuer med musiker. Kryper fram bakom en soffa i Michael Moorcocks King of the City.

The Hammer Song är från Sensational Alex Harvey Bands debutalbum. Som många låtar på Nick Cave & The Bad Seeds Kicking Against the Pricks så hörde jag coverversionen innan originalet. Nick Caves version finns med på min lista över de tio bästa nick cave låtarna. Om jag tidigare sagt att tolkningarna på Kicking är rätt trogna och då främst i tonen så lät inte Alex Harveys version riktigt som jag förväntade mej. Nick Cave-versionen har en släpig arbetssångaktig karatär. Medan The Sensational Alex Harvey Band låter proto-hårdrock.

Men den är väldigt bra:

Kicking Against the Pricks 7

Kicking Against the Pricks - det serveras kaffe i pausen

Den utomjordiska familjen Solomon i komediserien Tredje klotet från solen antog vid upptäckten att jordingarna lagrade musikfiler på cd att vi ännu inte hade uppfunnit den överlägsna vinylen.

En fördel LPn hade framför CDn var pausen mellan de två sidorna. På Kicking Against the Pricks är det tydligt planerat för en tystnad efter "will you forget this fucking singer so soon". Men ännumer är det menat att vara tyst efter andra sidans sista låt: The Carnival is Over.

När de började återutge skivor på CD la de ofta till extra låtar på slutet. Vilket kan vara störande. När nu Triffids album äntligen återutgetts på CD har delagt på en massa rätt ointressanta demos. Born Sandy Devotionals slut med Tender is The Night försvagas.

När de gav ut Kicking Against the Pricks på CD hade de den goda smaken att lägga B-sidorna till the Singer mellan sida a och sida b.

Dessa extra låtar var Leadbellys Black Betty och Roy Orbisons Running Scared. Om Leadbelly skulle kunna säjas en del. Medan Running Scared är en bra låt och Nick Caves version en bra tolkning.
Själv saknar jag Maxin och har skivan på vinyl. Därmed anser jag spåren apokryfiska.

Folk Singer

På Firstborn is Dead, albumet som föregick Kicking against the Pricks, gjorde Nick Cave en, textmässigt fri, version av Wanted Man- en låt skriven av Bob Dylan men från början framförd av Johnny Cash.
Förutom The Singer finns på Kicking ytterligare två låtar som Cash spelat in. Nick Cave har på senare år framhållit Johnny Cash som ett föredöme och sjungit på ett par låtar på Johnny Cash sista svit skivor bland annat hillbillyklassikern Cindy (även om
Nick Cave & The Bad Seeds brukade göra en version live som är betydligt roligare).

Johnny Cash var en countrysångare som...Men chansen är stor att du är mer intresserad av och därmed mer insatt i Johnny Cash än jag är.

En sak skiljer The (Folk) Singer från de flesta Johnny Cash-låter. Den är skriven av Johnny Cash.
Det fanns artister som skrev låtar och det fanns såna som spelade in dem. Cash tillhör de senare. De flesta av Johnny Cash skivor är rent tekniskt coverskivor. Vilket ingen skulle kalla dem. Utom möjligen de sista American Recordings då de i och med att det är fråga om tolkningar av låtar utanför Johnny Cash genre de blir tydliga såsom tolkningar.

Det är först i och med rockmusiken som vi talar om covers, som originalet blir norm.
Gun Clubs Black Jack David kallar vi cover men inte Carter Familys. Vi säjer att Carter Family spelat in en Standard.

Förr brukade musiker smuggla in en egen komposition. Cat Powers två Cover-skiver har vardera en originalkomposition bland tolkningarna. Så hade ofta även de klassiska bluesplattorna, som till exempel Champion Jack Duprees from New Orleans to Chicago.

I alla fall: Johnny Cash Folk Singer, en bra låt:

Tim Rose

I MOJO (eller möjligen Uncut) diskuterades för ett tag sedan vilken av två versioner (varav den ena Tim Roses) av Hey Joe som hade inspirerat Hendrixvarianten.
Möjligheten att Jimi Hendrix kunde ha hört och inspirerats av bägge fördes inte fram.

Så om Nick Cave & The Bad Seeds Hey Joe på Kicking Against the Pricks kan säjas utgå från Tim Roses version innebär det inte att den inte är medveten om Jimi Hendrix.
Orgeln är ett svar på Hendrix' riff.

Hey Joe med Tim Rose återfinns på Tim Rose självbetitlade solodebut från 67 (som ibland går under namnet Morning Dew för att inte förväxlas med 1974 års album också kallat Tim Rose). Innan solodebuten hade Tim Rose varit med i en folktrio med Mama Cass. Debuten blev Tim Rose största succé, förutom Hey Joe återfanns också hits som Morning Dew och Long Time Man. Samt B-saidan till Hey Joe King Lonely the Blue.

Uppföljaren Through Rose Colored Glasses blev inte lika lyckad även om den innehåller ett par bra spår. Hello Sunshine till exempel. Första albumet finns utgivet tillsammans med detta på CD.

På Nick Cave & The Bad Seeds Your Funeral My Trial coverades Long Time Man.
Nick Cave var med och såg till att Tim Rose fick något av en revival sina sista år.

Sunday Morning Coming Down och the Beer - mer med Kris Kristofferson och Johnny Cash med Kimya Dawson doing the intertextualitetblues

Kicking Against the Pricks-vecka del 4, Long Black Veil

Som liten blev jag varje gång jag hörde Long Black Veil lika irriterad på refrängens uppenbarligen felaktiga klagan: den enda som vet, det är jag. Då åtminstone också hon i slöjan borde känna till sanningen om hans alibi. Men möjligen syftar detta att endast vår (döde) berättare vet att hon besöker hans grav.
I vilket fall är texten rätt korkad.

Long Black Veil har på något sätt lyckats bli både en folkstandard och en countrystandard och finns därmed i hur många versioner sopm helst. På the Original Seeds finns Lefty Frizzels version. Lefty Frizzel var Tommy Steele till Hank Williams elvis.
Här med Johnny Cash:



Kris Kristofferson gör den obligatoriska körsången. Som görs rätt hyfsat på N. Cave-versionen.

(Kris Kristofferson är en något intressanbtare artist än den överskattade Johnny Cash. Men Nick Cave skulle nog inte hålla med mej.)

Kicking Against the Pricks 3: Mickey Newbury

Det finns en Cdsamling kallad Original Seeds påminnande om sådana där Blues Roots of... samlingar med Bob Dylan Led Zeppelin med låtar som dessa artister "lånat" från.
På Original Seeds finns låtar som inspirerat Nick Cave men framförallt låtar han tolkat. Varav många från Kicking Against the Pricks. Det är en trevlig samling som har fått en uppföljare. Sleeping Annaleah den tredje låten på Kicking Against the Pricks finns representerad. Med Tom Jones.

Weeping Annaleah (som den ursprungligen heter) skrevs av Mickey Newbury. Den har också spelats in av Mickey Newbury.

På Original Seeds volym två återfinns I Just Dropped In (To See What Condition my Condition was In) också den skriven av Mickey Newbury. Med Kenny Rogers & The First Edition. (I Just Dropped in finns med Nick Cave som vokalist på Die Hauts klassiska Headless Body in a Topless Bar).

Detta är ett typiskt öde för Mickey Newbury. En amerikansk singer/songwriter vars songwriter-del var betydligt framgångsrikare.

Weeping Annaleah (liksom I Just Dropped) finns på samlingen Harlequin Melodies som tyvärr bara går att hitta på import i Sverige. Det kan den dock vara värd. Mickey Newburys sång står inte någon av hans många tolkare efter, vara sej de heter Nick Cave eller Elvis.

I Just Dropped In:

Ur Regn av Lenke Rothman (1929-2008)

"Symaskin, paraply, operationsbord. Förnyare av våra invanda synsätt menade att de för längesedan hittat en sammanställning som inte existerade. Min verklighet har präglats av symaskin, paraply, operationsbord. Hur många gånger har jag inte legat på ett operationsbord med symaskinen och alla våra paraplyer? En gång sade en sköterska mitt under söndersmulandet av en kota: 'Snart är det värsta över!' Tvärsigenom smärtan hörde jag läkarens svar till henne: 'Hur vet syster när det värsta är över?'
Vår symaskin körs bort på den steniga gatan, paraplyerna som lämnats in för lagning hänger kvar i sina kryckor på en stång längs väggen längst in på verandan där min pappas paraplyverkstad var inrymd. Vi går i en tyst kö mot godsvagnarna, jag drar ett djupt, långsamt andetag när man på nytt hamrar på min kota och lyssnar uppmärksamt på läkaren: 'Hur vet syster när det värsta är över?'"

Lenke Rothman 1990

Tupelo

Blues å andra sidan.

John Lee Hookers I'm gonna kill that woman tillhör inte Hookers starkare låtar.
Nick Cave & the Bad Seeds version är rätt trogen (tolkningarna på Kicking Against the Pricks är som regel hyfsat trogna.)

På Firstborn is Dead, skivan innan Kicking, finns Tupelo enligt albumtexten påverkad av John Lee Hookers Tupelo:



Den bästa version av Tupelo med John Lee Hooker som jag har hört finns på samlingen Folk Festival at Newport vol 2, som innehåller ett urval från 1960 års Newportfestival. Men den här är också bra.

Seldom Scene kickar igång Kicking against the pricks-vecka

Om jag säger Nick Cave så tänker ni säkert Blue Grass.
Kanske inte.

Kicking Against the Pricks, Nick Cave & The Bad Seeds tredje fullängdare från 1986 börjar med en cover av en Seldom Scene-låt: Muddy Water.

Resten av skivan är också covers. På vilket sätt den spjärnar mot udden är svårt att säga, (troligen heter det något bättre i Karl XIIes bibel, Karl den tolfte= fånig som staty, bra som bibel.) men låtarna som tolkas kommer från många olika håll.



The Seldom Scene är ett andra vågens blue grass-band. Vad det betyder vet jag inte riktigt.Blue Grass är vad man lyssnar på om man tycker country är för hippt. Plus banjo mandoliner harmonier och sånt.
Muddy Water skrevs av Phil Rosenthal i början på sjuttiotalet. Rosenthal gick först några år efter att Seldom Scene spelat in låten med i bandet- men så vitt jag förstår är Seldom Scenes inspelning av den på skivan Act 3 originalet.

Muddy Water har också tolkats av Johnny Cash, vilket man väl kan anta är var Nick Cave hört den först.

Visa

Ska stjärnor stjärnor
i min krona då
få gnistra i er mitt,

ska jag få bära
det eldklot som vart mej lovat
i ett armband att få
ge till dej,

Det kliar något förfärligt där vingarna håller på att växa ut.

ska då stjärnor
gnistra gnistra
i våra kronor tro?

Petter Malmberg 2008

Mea culpa

Det holländska dansbandet heter 1e Hollandse Dansband eller Eerste Hollandse Dansband inte som jag skrev le Hollandse Dansband.
Att jag på detta vis kunnat blanda ihop 1 och l (ett och ell) är svårbegripligt.

Och de på bilden är Irolt - inte 1e Hollandse Dansband. Som är en folkmusikgrupp. Inte ett dansband. Fast de spelade dansmusik. Gammal dansmusik.

Mer Folk (med konstigt hår)

Far, varför gifte du bort mej med en fjortonårig pojke när jag är fyllda tjugofyra?

Dutch Rare Folk- med vilken jag utökar min Perelaar-samling med ett spår

Dutch Rare Folk är en samling med nederländsk folkmusik med undertiteln 43 Lost Classics from the Golden Age of Nederfolk 1967-1987 (uppenbarligen var Nederfolkens guldålder en långvarig en) som kom förra året. Eller igår, för min del.
De fyrtiotre låtarna är av fyrtiotre olika band. Det är ett tillvägagångssätt som kan diskuteras.

Perelaar kom ut med 7 album och får en låt medan flera av de andra grupperna bara gav ut ett album. Som undertiteln väl skvallrar om så är perspektivet en skivsamlares. En kristen grupp är med mest för att historien om deras enda skivinspelning är en trevlig anekdot.

Å andra sidan är den en trevlig anekdot. Skivhäftet är fullt av information om holländsk folk och även om den här sortens samling ger ett något slumpmässig syn på holländs folkmusikhistoria så ger den åtminstone illusionen av att man efteråt vet mer om nederfolken. Jag visste tillexempel inte om att Perelaar hade gett ut hela sju album.

Ett band en låt regeln hindrar inte att en del artister är med flera gånger då holländsk folk där verkar uppföra sej som andra folkscener. Hon som ledde Perelaar återfinns också som ledare för folksupergruppen le Hollandse Dansband och representeras därmed med ännu ett spår.
Samlingar som denna kan vara frustrerande då det är svårt att hitta mer av band som Irolt, Dommelvolk eller Fam. Van der Meer eller andra av de många bra spåren på skivan.
Men det är en större andel bra och mindre andel rent förfärligt än folksamlingar brukar ha.
Och så ingår ytterligare en variant av Twa corbies att lägga till samlingen.

På frisiska.

XIX

(Kavalleriet kommer)

I de filmer man såg, en gång, var sluten
ofta förvillande lika; en bunden
hjältinna vid mäktig påle (stunden
var kommen för de små flammorna) gjuten

i skräckens stela åtbörd. Men i sluten
formering, med trumpetare, i grunden
obesegrat, är självklart i den stunden
kavalleriet på väg och förfluten

och kommande tid svävar som duvhökar
över ett nu som allt nervösare växlar
mellan fånge och befriare; kommer

elden kommer också hjälpen. Nu ökar
de takten! Här rider de sedan evigheter!
Håll ut, var stark! Kavalleriet kommer.

Lars Gustafsson (Ur Sonetter 1977)

But I'm not gonna tell about a girl

I kväll tänker jag inte se Himmel över Berlin. Men det är bara för att jag har DVDn. Om du på något sätt lyuckats missa att se filmen så rekommenderas den.
Wim Wenders-serien på tvåan har annars varit bra med två filmer jag inte sett. Bägge var bra men då ena var tre timmar lång så kan man förstå kritiken mot den sena sändningstiden för smalare långfilm på svensk television.

Man hade kunnat tro jag skulle posta klippet med Nick Cave från filmen, men det fungerar mycket bättre i sitt sammanhang.
Nick Cave används i filmen som en slags länk mellan cirkusartisten och ängeln. Han finner henne genom en Nick Cave-affisch. Medan scenen där hon sjunger med i Carny (hennes sång finns tyvärr inte med på soundtrackskivan) är en nyckelscen i deras samspel.

100:de posten, på sätt och vis

Detta är det hundrade inlägget på Butter tar ordet.
Blogger påstår att det är post 102.
Vilket det också är då jag tagit bort två inlägg.
Varför skulle jag inte ha rätten att ändra historien. Om den nu är min.

Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D

"Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster"

Det är mottot till den första volymen av Alan Moores och Kevin O´Neills League of Extraordinary Gentlemen. Ett seriealbum där Mina Harker, Alan Quartermain, den Osynlige Mannen, kapten Nemo samt herrarna Jekyll och Hyde slår sej samman i drottningens tjänst.
Mottot är hämtad ur en (fiktiv) självbiografi. Ett kapitel ur denna finns i det hittills tredje albumet: The Black Dossier. Som inte är volym tre utan ett slags intermezzo.

Detta är inte enda delen av albumet som inte är i traditionell serietidningsform. LOEG Black Dossier utgörs av ett antal pastischer på populärlitteratur. En historia över detta sällskap och liknande sällskap över historiens gång - berättat genom en akt ur en försvunnen shakespearpjäs, Orwells 1984 som en tijuanabibel (oanständig seriestripp på åtta sidor), en Lukianad genom bisarra platser i den fantastiska litteraturen berättad såsom den vore en andra del av Fanny Hill, med mera.

Det finns två löpande trådar i de olika felläsningarna av gångna tiders populärlitteratur i Black Dossier.
Det ena är utdrivandet av det fantastiska- Michael Moorcocks Gloriana (här i Shakespear-skrud) blir till en fairiedrottning.
Samt kampen mod De Gamla Gudarna. Lovecraft förvanskar såväl P. G. Woodhouse som beatromanen (allt i varieranda goda pastischer).
Alver och sånt och den lovecraftska traditionen har ett gemensat arv. Moes folksagor (eller dess motsvarigheter i andra länder) är en del.
Bägge står för Den Andre.

I de två tidigare albumen har olika varianter av den andre/de andra visat sej. Första albumet har Fu Man Chu (som ju också spelar en viktig roll i Warren Ellis Authority och även hans Planetary).
Andra albumet utspelar sej under H.G. Wells' Världarnas Krig. Med monster.
(Nästa album ska utspela sej bland annat under Tolvskillingsoperan.)
Alan Moore har i intervjuer hävdat att LOEG-världen är en värld där all fiktion har utspelat sej.
Temat med utkastandet av det fantastiska- (som ju inte helt stämmer med den faktiska femtiotalslitteraturen (ramberättelse utspelar sej 1958) - för att Alan Moores tema med försvinnandet av det förunderliga ska fungera så måste han förvisa utomjordingar till ett slags skansen.) rör vid ett problem i Alan Moores ouvre efter From Hell.
Det nostalgiska.
Om all (populär)litteratur ingår i LOEG-världen ingår där en hel del mindre trevliga saker.

Kapten Nemo byggde i Jules Vernes original på en indisk upprorsledare. De två icke-monstren Min Murray och Alan Quatermain beskriver Nemo som värre än Hyde.
Som Icke-europé och från början imperiets motståndare befinner han sej i mottots skiljetecken mellan hjälte och monster.
Ramberättelsens rätt tråkiga James Bond-kritik är den end delen av boken där tecknaren Kevin O´Neill inte briljerar. (Min favoritdel är illustrationerna till Fanny Hilluppföljaren).
Det är först när det fantastiska i en absurd tolkning av en rasistisk barnboksfigur bryter igenom den mondäna historien som också bilderna lyser upp in i slutets 3D-sektion.

Om förvridningen av den rasistiska bilden fungerar eller inte kan man diskutera. Men det är något annat än att ignorera den.
Det som gör det hela lite tvetydigt är att figuren ifråga på sätt och vis står lika mycket som en hyllning till originalet som, säj Quatermain också han omgjord eller dekonstruerad som det populärt kallas.

Felläsningen av en rasistisk ikon inleder ett avsnitt som både är höjdpunkten visuellt som den svagaste enkeldimensionerade delen av boken.
I slutet tar sej våra hjältar till ett imaginärt landskap där fiktionens mest fantasirika skapelser bor i exil i landsflykt och Alan Moore som Prospero håller ett tal om hur viktiga våra berättelser är.
Om nu Berättelsen är så viktig så varför då inte berätta något snarare än att vältra sej i pastischer och allusioner?

3D-sektionen, i sej en övertydlig banal idé, är dock så väl gjord att det förlåter en hel del. Framförallt en skiftande Nyarlathothtep nu under förhandlingar om vapenstillestånd (vilket är en intressant vändning på det lovecraftska temat.)
Även om det Alan Moore på gamla dagar blivit nostalgisk är Black Dossier en underhållande tur genom världslitteraturen. "We'll hang homelights afare long."

Idiot Rider

En ny intervju med Kim Newman Anno Dracula-seriens författare, på Scifiweekly (Som jag ibland är inne på främst för John Clutes kolumn, och jo jag skäms en aning för att vara inne på något med ett sådant namn).

Där han bland annat säjer:

"Som kritiker ägnar jag mycket tid åt att genrebestämma filmer - som ett exempel, i det danska Dogmamanifestet är genrefilm mot reglerna, men en gång gick jag igenom den officiella Dogmafilmlistan och pekade ut vilka genrer de tillhörde (Lars von Triers 'Idioterna' är en biker movie)." (min översättning)

Låt oss tala om vädret, Anna Rydstedt-wise

Regnet har Singin' in The Rain och många visor finns om snöns förträfflighet så varför är det aldrig någon som har hyllat haglet?

And I'll look down and whisper no

Åldringsskräck

I Alan Moores League of Extraordinary Genlemen: The Black Dossier (om vilken jag bör ha uppe ett inlägg om inte imorgon så i övermorgon) återfinns bland de otaliga andra allusionerna också Whatever happened to Baby Jane omvandlad till 50tals-skämtveckostrip. Med Joan Crawfords liv induttat från blue movie till mommie dearest.
Filmen med Bette Davis visades på cinemateket den fjärde.
Liksom många succ'efilmer fick den efterföljare- den gamla kvinnan var ett tag ett av de ledande filmmonstren.
Stacie Ponder från Final Girl-bloggen frågar sejWhatever happened to Hag Horror

Missa inte heller Ghostella's Haunted Tombs säsongfinal
Stacie Ponders serie av skräckfilmsparodier. Finalen är kanske lite väl lång. Men den innehåller ett av de bättre Virginia Woolf-skämten.

Det går vidare

Det går vidare. Det är det enda som går vidare.

Karl Kraus
(övers Lars Bjurman)

Sonett

Leda, leda min stridskamrat, lyssna nu
till toner uppkallade ur avgrunden
toner för din skull, för denna stunden
mellan stunderna innan allt rämnar itu

från höjder som för er andra förblir tabu
ser jag ner och genast vaken åter markbunden
för jag ser och är därav såsom trollbunden
att där- uppstigen ur marken, ligger du

för första gången känner de varandra
de har åldrats men ännu är de unga
och nu förstår de att man aldrig får låta nöja sej.

För om tiderna nu är mörka väntar andra
ur djupen stiger rösten; du måste sjunga
sjunga den sången och den ska höja sej och höja sej och höja sej.

Petter Malmberg 199-

An alarc'h samt två gånger två korpar

An Alarc'h är från samma bretagnesk folkrock allstarkonsert som Tri Martelod.
Melodin till An Alarc'h tog Ray Fischer och la till den gamla skottska dikten Twa Corbies (ej att förväxla med Three Ravens där änkan enbart sörjer och inte som i den bättre versionen själv slagit ihjäl sin riddare).
Norska Folques och tjeckiska Asonances versioner är alltså inte tolkningar av Stivellhiten, åtminstone inte textmässigt.

Tri Martolod

Ur THE HEAT DEATH OF THE UNIVERSE

"(33) How fortunate for the species, Sarah muses or is mused, that children are as ingratiating as we know them. Otherwise they would soon be salted off for the leeches they are, and the race would extinguish itself in a fair sweet flowering, the last generations' massive achievment in the arts and pursuits of high civilizations"..."no more cowardly investment in immortality via the patchy and too often disappointing vegetables of ones own womb."

Pamela Zoline 1967

(Hela novellen här)

Ty hon var med älskogen bunden

Holy Modal Rounders version börjar tyst och stegras vilket ger en smått kuslig effekt som dock är irriterande på de flesta datorer.
Cat Powers låter Cat Power.
E person vid namn Drew Christie gjorde videon. En av de bättre så kallade Fan-videos jag sett.

Als das Kind Kind war

Als das Kind Kind war,
ging es mit hängnden Armen,
wollte der Bach sei ein fluß,
der Fluß sei ein Storm,
und diese Pfütze das Meer.

Als das Kind Kind war,
wußte es nicht, daß es Kind war,
alles war ihm beseelt,
und alle Seelen waren eins.

Als das Kind Kind war,
hatte es von nichts eine Meinung,
hatte keine Gewohnheit,
saß oft im Schneidersitz,
lief aus dem Stand,
hatte einen Wirbel im Haar
und machte kein Gesicht beim fotografieren.

Als das Kind Kind war,
war es die Zeit der folgenden Fragen:
Warum bin ich ich und warum nicht du?
Warum bin ich hier und warum nicht dort?
Wann begann die Zeit und wo endet der Raum?
Ist das Leben unter der Sonne nicht bloß ein Traum?
Ist was ich sehe und höre und rieche
nicht bloß der Schein einer Welt vor der Welt?
Gibt es tatsächlich das Böse und Leute,
die wirklich die Bösen sind?
Wie kann es sein, daß ich, der ich bin,
bevor ich wurde, nicht war,
und daß einmal ich, der ich bin,
nicht mehr der ich bin, sein werde?

Als das Kind Kind war,
würgte es am Spinat, an den Erbsen, am Mlchreis,
und am gedünsteten Bluemenkohl,
und ißt jetzt das alles und nicht nur zur Not.

Als das Kind Kind war,
erwachte es einmal in einem fremden Bett
und jetzt immer wieder,
erschienen ihm viele Menschen schön
und jetzt nur noch im Glücksfall,
stelite es sich klar ein Paradies vor
und kann es jetzt höchstens ahnen,
konnte es sich Nichts nicht denken
und schaudert heute davor.

Als das Kind Kind war,
spielte es mit Begeisterung
und jetzt, so ganz bei dar Sache wie damals, nur noch,
wenn diese Sache seine Arbeit ist.

Als das Kind Kind war,
genügten ihm als Nahrung Apfel, Brot,
und so ist es immer noch.

Als das Kind Kind war,
fielen ihm die Beeren wie nur Beeren in die Hand
und jetzt immer noch,
machten ihm die frischen Walnüsse eine rauhe Zunge
und jetzt immer noch,
hatte es auf jedem Berg
die Sehnsucht nach dem immer höheren Berg,
und in jeden Stadt
die Sehnsucht hach der noch größeren Stadt,
und das ist immer noch so,
griff im Wipfel eines Baums nach dem Kirschen in einem Hochgefühl
wie auch heute noch,
eine Scheu vor jedem Fremden
und hat sie immer noch,
wartete es auf deh ersten Schnee,
und wartet so immer noch.

Als das Kind Kind war,
warf es einen Stock als Lanze gegen den Baum,
und die zittert da heute noch.

Peter Handke

De fem bästa diktsamlingarna

I DN listar Bruno K. Öijer fem diktsamlingar. Det är en kort okommenterad lista.

Jag tyckte valet av Spoon River Anthology var intressant medan jag måste erkänna att jag inte läst Farrokhzad.

Hittade länken hos bernur.blogg.se som också själv listar fem diktsamlingar.

Då internet är fyllt av listor men alldeles för få diktlistor så kommer här mina fem favoriter, alfabetiskt.

Erik Blomberg
Nattens ögon
Även om Erik Blombergs sammanställningar av andras poesi som 100 Franska Dikter nästan är bättre.

Katarina Frostenson
Joner
Inte så förtjust i de tidigare eller senare.

Ho Chi Minh
Dagbok från fängelset
Ridande på en drake klättrar jag mot himlen.
Vaknar plötsligt. Störtar ner i fängelset.

Stig Larsson
Uttal

Ezra Pound
Hyllning till Sextus Propertius
Men det gör detsamma.
Jag ska sjunga om solen.

(Den svenska övervikten är till en del pågrund av att jag oftare läser utländska poeter i Greatest Hits-samlingar.)

Veckans dikt - en fotnot

Utdraget ur Soul on Ice nedan är det en av Eldridge Cleavers medfångar i Folsomfängelset som säjer under Wattsupploppets dagar 1965.
I den svenska, trots titeln, helt användbara översättningen av Gunnar Barklund, så översätts passagen orimmad. Men finns med som fotnot på engelska.

Soul on Ice eller Fråga inte ditt land är en väldigt bra bok.

Eldridge Cleaver skriver att tårar av munterhet rullar ner från medfångens kinder:
"Det var ett renande, revolutionärt skratt".

Veckans dikt

They walking in fours and kicking in doors; dropping Reds and busting heads; drinking wine and committing crime, shooting and looting; high-siding and low-riding, setting fires and slashing tires; turning over cars and burning down bars; making Parker mad and making me glad; putting an end to that "go slow" crap and putting sweet Watts on the map - my black ass is in Folsom this morning but my black heart is in Watts!

ur Fråga inte ditt land (Soul on Ice) av Eldridge Cleaver, den siste amerikanske presidentkandidaten som var något att ha.

Cindy

And they elect them again and again

35 år i böcker, del 2-1989-2008

1989 Jan Myrdal: Tolv på det trettonde

1990 Bruno K. Öijer: Medan giftet verkar

1991 Klas Östergren Handelsmän och partisaner
Horror, horror och österlen

1992 Ann Jäderlund: Rundkyrka och sjukhuslängor/vid vattnet/himlen är förgylld/av solens sista strålar
Jo av någon anledning är det titeln.

1993 Tove Nilsen Ögats hunger

1994 Lars Jakobsons Hemsökelser
Novellsamling. Bäst är ukronin Johanna jobbar åt McDonald's

1995 Jayne Anne Phillips: Sommarlägret

1996 Magnus Dahlström: Hem

1997 Simona Vinci Om barnen vet man ingenting

1998 Patricia Melo: Lögnens lov

1999: Vladimir Sorokin: Blått fett

2000: Emily Barton: The Testament of Yves Gundron

2001 John Clute: Appleseed
Nuförtiden är det i populärgenrerna man hittar de riktigt underliga och pretentiösa böckerna.

2002 Aleksandar Hemon: Nowhere Man

2003 Dan Rhodes: Timoleon Vieta Come home

2004: Jonathan Lethem Fortress of Solitude

2005: Jerker Virdborg: Försvinnarna

2006: Thomas Pynchon: Against the day
En hel del bok för pengarna om inget annat.

2007: Gene Wolfe: "Memorare"

2008: Bruno K. Öijer: Svart som silver