Om en bunte intressanta böcker jag läst nyligen som jag inte skrivit om och som jag därför skriver något kort om - del 1

Ibland så blir det så att böcker som man tänkt skriva om staplas på hög och blir ett hinder för nya skrividéer. Så därför denna vårstädning:

Phonogram Rue Brittania av Kieron Gillen (text) och Jaime McKelvie (bild)
Pop är som magi säjs det ibland. I detta seriealbum från 2007 (det har kommit en uppföljare och det ryktas om ytterligare nya Phonogram-serier) så är det så bokstavligt talat. Huvudpersonen är en phonomancer som gör magi med popmusik. Hellblazer möter rockjournalistik.
Tyvärr utgår den från brit-pop som jag aldrig riktigt förstått vitsen med. Och det är mycket britpopreferenser (med lexikon i slutet). Teckningarna är också lite stela (de är bättre i uppföljaren).
Samtidigt finns det ett par snygga gestaltningar av magin i denna värld. Och kombinationen magi/popmusik fungerar bra och berättelsen blir en historia om identitet och om känslan när man måste spela en låt om och om igen.

Hemsökelse av Jenny Erpenbeck
Jag vart lite besviken på den här. Vilket kanske mest hade med höga förväntningar att göra. Men den kändes också lite konstruerad.
Vi följer ett hus genom den tyska 1900-talshistorien. Några av avsnitten var starkt skrivna men andra bara duktigt skrivna.

Smäck av Jenny Erpenbeck
Jag tyckte betydligt bättre om den här korta novellsamlinen. Så jag har inte gett upp Erpenbeck. "Det är vår, och världen är mycket ljus." (övers. U. Wallenström)

VAGGSÅNG.

Sjung så sakta, sakta, sakta,
sjung en dämpad slummersång,
lär av månen sjunga sakta,
som på himlen har sin gång.

Sjung en visa, mjuk som vinden,
som en bäck i berget porlar,
som då bina runt om linden
brusar, susar, surrar, sorlar.

Clemens Brentano, övers. Erik Blomberg

Brentano levde under slutet av 1700- och första hälften av 1800-talet.
Han gav också ut folkvisesamlingar.
Tolkningen finns i Tyska dikter. Från medeltiden till våra dagar av Erik Blomberg. Den kom 1939. Blomberg nämner inte det dåvarande Tysklands politik i sitt korta förord eller författarpresentationerna. Men bland de nyare poeterna finns ett par som var förbjudna i Tyskland.

10 bra pjäser

I dag så är det världsteaterdagen ty så har några en gång beslutat.
Själv går jag inte så mycket på teater nuförtiden. Men jag läser en hel del pjäser. Som de nedan:

What was the relationship of the Lone Ranger to the means of production? av Amiri Baraka
"REG. Hey, (To his CO-WORKERS) there's a man with a mask walking towards us!

CLARK. What the fuck is that...is he at? Maaaaan...way out.

DONNA. Yow, it's the lone frigging ranger or who else that hip???

REG. Hip? maybee, you betta check him. Ras say they don't let yr ass in the country wit no mask.

DONNA. Naw, you probably be in there already..."
LeRoi Jones/Amiri Baraka har gjort många bra pjäser. Men ingen av hans andra har lika bra titel.

Inte jag av Samuel Beckett
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version men det är inte riktigt samma sak.)

Mannen på trottoaren av Anders Ehnmark och P. O. Enquist
Om vänstern och terrorismen. Den handlar om samtiden (eller snarare 70-talet) men utspelar sej i Tsarryssland. Finns förutom i egen volym också i Ehnmark/Enquist-volymen Protagoras sats. På spaning efter det politiska förnuftet

Faust av Goethe
Goethe tråkar som regel ut mej mer än jag vill erkänna. Men Faust har jag alltid fängslats av (Marlowes version är också rätt kul, och Jan Svankmajers film Faust är ett måste).

Skämt, satir, ironi och djupare mening av Ch. D. Grabbe
Tyskt 1800-talslustspel när det är som bäst. I en scen undersöker fyra naturvetare Djävulen. De har alla olika teorier om vad han är för ett kreatur. Tills en av dem kommer med de förlösande orden: det är en tysk författarinna.

Kung Ubu av Alfred Jarry
En rövelen bra pjäs.

Gudar och människor av Willy Kyrklund
En pjäs där gudarna debatterar huruvida människorna är onödiga och tar matematiska formler till sin hjälp. Ett mycket roligt stycke.

Getsemane av Stig Larsson

Birthday Party av Harold Pinter
Första Pinter jag såg. På TV. (Televisionen har gett mej några av mina största teaterupplevelser).

Kvinnorna från Trachis av Ezra Pound/Sofokles
Redan de gamla grekerna blev översatta av Ezra Pound. Pound gör en rätt fri tolkning. Lika mycket Pound som Sofokles. "What SPLENDOUR, IT ALL COHERES"

Djävulen och Gud Fader av Jean Paul Sartre
Sartre ansåg att detta var hans bästa pjäs. Jag håller med honom. Utspelar sej på 1500-talet. En man som hittills gjort ont och levt för egen vinning beslutar sej en dag för att göra gott. Ett beslut som hade varit enklare att leva efter om han inte hade begått misstaget att vara med i en Sartre-pjäs. (Det är också i stort ett bra råd: Var inte en karaktär i en Sartre-pjäs.)

Where you are it will just be getting light

There's someone I want to forget tonight
Don't you want to forget someone too?
I left him, and I can leave you too

"Tender is the night (the long fidelity)" med The Triffids från Born Sandy Devotional

Ett album jag tog upp HÄR. Och då skrev så här om låten:

"Som när den avslutande, Jill Birt-sjungda, "Tender is the night (The Long Fidelity)" efter att i de första verserna haft en surrealistisk version av eländescountry (texterna är märkligare än vad som här har framgått) först verkar utmynna i en positiv bild. Låt oss gå ut, säjer jaget till duet. "It will all turn out all right I'm sure" och sången slutar med att det börjar ljusna.
Men när man lyssnar närmare så ljusnar det bara hos duet. Där hon som sjunger är börjar det att bli mörkt. De befinner sej på olika platser på jorden."

Bloggen Världshistoriens 101 bästa album gav albumet plats 54, vilket ju är för lågt (det senare albumet Calenture fick en högre placering).

Inlägg i vilket det framgår varför jag inte läst och inte heller kommer att läsa Gustaf Hellström

Från det jag var 8 år gammal tills jag fyllde 17 så bodde jag i ett område vars gator var uppkallade efter författare med koppling till trakten.
Där fanns vägar namngivna efter Hjalmar Söderberg och Lars Wivallius.
Fast de flesta författarna vart inte så kända. Jag bodde på Albert Hennings väg. Nåväl, det hade kunnat vara värre - det fanns också en Fredrik Bööks väg.

Detta har hjälpt mej att få en mindre romantisk syn på författarens roll. Redan som ung visste jag att skrivandets lön som regel var att få en gata i ett höghusområde utanför Kristianstad uppkallat efter sej.

Det kom också att påverka min läsning av Kritik av Klara Johanson - ett urval av mestadelsdagskritik från 1908 fram till 20-talet.
Johanson skriver om Ernst Ahlgren och Selma Lagerlöf och om flera andra författare. Varav många numera är lika bortglömda som Albert Henning.
Flera författarskap kan följa i recensionerna hur de utvecklar sej. Till exempel Ludvig Nordström blev jag sugen att läsa mer av.

En annan där flera av hans böcker avhandlas är Gustaf Hellström. Det är hans tidiga böcker som recenseras. Jag flinar mej genom sågningen av hans debut. Medan jag gäspar när jag sen läser hur Johanson tycker han blir bättre och bättre för varje bok.

Detta har dels att göra med att Johanson, som har en kåserande stil (hennes texter är ändå ofta fyllda med så mycket mening och innehåll som möjligt), är roligare när hon är elak. Men framförallt har det att göra med att Hellström inte endast fick en väg uppkallad efter sej där jag en bodde. Också skolan där jag gick fick sitt namn efter Hellström.

Hellström var en av de ledande av 10-talisterna, en grupp som fått sitt namn efter det 1910-tal som också gav oss första världskriget och harembyxan. Det finns ett Gustaf Hellström-sällskap. Ett par av hans böcker, som Snörmakare Lekholm någonting, har fortfarande läsare.

Jag kommer aldrig att läsa honom. Om man vill bli läst ska man akta sej för att gå och få skolor uppkallade efter sej.

Ur Påstår Pereira av Antonio Tabucchi (1943-2012)

"Pereira påstår att han den gången glömde att betala, ja, utan att tänka efter, och gick helt enkelt sin väg, och på bordet lämnade han kvar sin tidning och sin hatt, kanske för att han i den där hettan inte hade någon lust att sätta den på huvudet eller för att han var skapt på det viset, att han glömde bort saker hela tiden."
Antonio Tabucchi (övers. Viveca Melander)

Citerat från veckans läsning

"Men så övergår scenen i något annat, för han hittar inte texterna hur han än far omkring, och till sist måste han bara börja sjunga. Han står där utan ord, och när han börjar sjunga är det med ord som inte finns men som låter rätt, för om meningen har försvunnit finns ändå tonen och melodin kvar, och det fyllde mig med glädje, minns jag, inte bara för egen del utan för hela mänsklighetens, för det var en sådan värme i det, och det var en av oss som hade skapat den."
ur Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård, övers. Rebecca Alsberg (om manschettvisescenen i Charlie Chaplins Moderna tider)

"It is kind of heroic, he thinks, to be dull on two planets."
ur "Moon-calf" i Phase space av Stephen Baxter

De 5 bästa filmerna av Michael Haneke

Ikväll är ett program om Michael Haneke K Special (20:00 på SVT2). Därför dammade jag av denna gamla lista:

Den sjunde kontinenten
I denna så beslutar sej ett par för att ta livet av varandra och sin dotter. Innan de gör detta så förstör de, grundligt och metodiskt, sitt hus. I en scen spolar de ner sina pengar i toaletten. Det säjs att det var många i biopubliken som reste sej och gick under denna scen.

Bennys video
Detta var den första Haneke jag såg. På Lunds filmstudio. Efter filmen gick jag mot stationen och samtalade med en kursare som också sett filmen. Han tyckte den var förutsäjbar. Jag försvarade filmen. Någon vecka efter detta hör jag honom några bord bort berätta om en spännande film han hade sett. Alltså Bennys video. I hans beskrivning av filmen och varför den var så bra så återkom flera av mina argument från vårt samtal. Om jag hade övertygat honom eller om han hade insett att Haneke var inne (vi gick DramaTeaterFilm - att ha sett de filmskapare som var inne var viktigt) vet jag inte. Kanske tog det bara ett tag för honom att ta till sej filmen. En vanlig reaktion inför de bästa Hanekarna är ofta ett motstånd mot filmerna.

Funny Games
I intervjuer brukar Haneke gå in ovanligt detaljerat på hur han tänkt sej att scener ska tas av publiken. Det finns en scen i andra halvan av Funny Games som bryter mot de regler som dittills satts upp (om du sett filmen vet du nog vilken scen jag menar - remote control). Haneke brukar glatt berätta hur publiken blir besviken av denna sekvens, hur de värjer sej mot den. När jag såg filmen log jag ett brett lyckligt leende efter episoden med fjärrkontrollen. Uppenbarligen fel reaktion.

Vargens tid
Märkligt nog så recenserade de den här på Sci-Fi Channels hemsida (numera Syfy Channel). Den fick högsta betyg. Det förtjänade den. Kanske Hanekes otäckaste film.

Det vita bandet
Och då är hans filmer inte särskilt muntra. (Även om en Haneke-komedi är något man skulle vilja se. Om man nu inte anser att Funny Games är en.) Inte heller denna hans senaste. Den är i svart-vitt och skildrar en liten by strax innan första världskriget. Med mord och hemliga möten mellan otäcka barn. Liksom flera av Hanekes senare så återstår många frågor efter filmens slut.
(Visas på svensk TV i morgon.)
(repris från 26 oktober 2010. Då apropå österrikes nationaldag (möjligen lite av en förolämpning mot andra österrikiska filmmakare)).

En gång i veckan kommer jag till staden

Inga träd, inga floder,
inga Konungaböcker, inga djur eller fåglar,
avgrundsandar, änglar, psalmer, rosor,
ja inte ens Salomos Höga Visa
förmår ge mig en enda droppe
av din kärlek.

Tatjana Voltskaja
övers. Bengt Samuelson
ur "En gång i veckan kommer jag till staden" i "Tröstdroppar" i Voltskaja-urvalet Tröstdroppar som jag håller på å läser nu.

Ur BLOW UP av Michelangelo Antonioni och Tonino Guerra

"Hans huvud rör sig omärkligt i takt med de imaginära bollarna. Och efter en stund börjar dunsarna av spelet höras, hörs över ljudet av fåglarnas kvitter och bruset i lövverket, blir till de typiska rungande ljuden från bollarna mot racketnäten. En hit, en dit, en hit, en dit."
(övers. Eva Alexanderson)

Ovanstående passage är ur manuset till filmen Blow up, utgiven som bok i PANs serie med filmböcker.
Blow up regisserades av Michelangelo Antonioni. Och på bokens rygg står hans namn. Att Tonino Guerra var med och skrev filmen framgår bara i förordet.
Guerra dog igår, några dagar efter sin 92-årsdag. Svenskan har en längre artikel av Andreas Kassel om honom. Den tar också upp hans poesi.

Jag hade hört namnet Guerra. Och kanske skulle jag också kunnat svara rätt på att det var han som skrev manuset till Amarcord om jag hade en bra dag. Men att han hade varit med och skrivit så många av mina favoritfilmer kände jag inte till.

Och skeppet går, Kristus stannade i Eboli, Biodlaren (med Marcello Mastroianni, som spelar huvudrollen i flera Guerra-filmer), Flesh for Frankenstein, Kaos, Fallet Mattei, Godmorgon Babylon.
Det är bara några av de många filmer vi har att tacka Guerra för.
Den senaste film jag sett som skrivits av Guerra var den italienska delen av episodfilmen Eros, liksom Blow up regisserad av Antonioni, som kom 2004. När Guerra alltså var över 80 år gammal.

St. Swithin's Day II

"St. Swithin's day" är första spåret på andra sidan av Billy Braggs andra soloalbum Brewing up with Billy Bragg (1984). Också kallat den gröna skivan. Då hans tre första hade orange, grönt respektive blått omslag. Hans tre första är också hans bästa.

Klippet ovan är en liveversion av sången från 1985. Med Bragg och hans elektriska gitarr. Det var lite hans grej på den tiden att det bara var han med en elgitarr på scen och skiva. Detta gav honom ett speciellt sound, särskilt märkbart på ballader som "St. Swithin's day".

Youtubekommentatorerna upplyser om att sången inspirerat David Nicholls och hans roman One day. Men det är ju inte Billys fel.

Det brukar ibland säjas att Braggs kärleksballader, som den här, hållit bättre än hans politiska sånger. Men förutom det att "Island of no return" och "Like soldiers do" från Brewing up with håller alldeles utmärkt så är gränsen mellan kärlekssången och den politiska låten inte så skarp hos Bragg. Hans kärlekssånger är ofta politiska.

Det här är kanske inte det bästa exemplet på det.
"And the fact that you don't understand/Casts a shadow over this land/But the sun still shines from behind it."

St. Swithin's Day

Tomorrow.
Telegrams of sympathy will flood in.
Andrew Harvey and Nicholas Witchell will read the news, heartbroken.
And all over the country there'll be parties in the streets.
Ding-Dong the wicked witch is dead.

Det regnar alltid i England. Åtminstone om man är nitton år. Som huvudpersonen i den tecknade serien St. Swithin's day från 1990 ("I hate being 19./I want to be 19 forever.") Serien är skriven av Grant Morrison och tecknad av Paul Grist. Den utspelar sej i England på 80-talet under Margaret Thatchers styre. Den 15 juli så är det St. Swithin's day i England. Om det regnar då så kommer det att fortsätta regna i fyrtio dagar (Jane Austen har skrivit en dikt om detta - den är inte särskilt bra). Berättelsen om Sankt Swithin är en av de saker vår hjälte tänker på i serien. Men han anklagar en annan för att det alltid regnar. Det är Thatchers fel.

Han reser in till London. Han snor böcker (Räddaren i nöden och en utgåva av Rimbauds dikter) som han vill att de ska hitta på honom "when this is all over". Han fantiserar att en flicka han ser på kafé blir hans flickvän.

I början när seriealbum började kallas för graphic novels även här i Sverige felöversattes det nästan alltid till grafisk novell. Och St. Swithin's day påminner en om många noveller som man har läst (och den är bara 20+ sidor lång).
Men en tecknad serie är inte en prosaberättelse (och grafisk roman är en korkad term). Skillnaden märks tydligast i en scen där huvudpersonen dansar framför Karl Marx' grav medan han hör Velvet Underground i sitt huvud. Detta hade naturligtvis kunnat skildras i textform. Men det är Grists teckningar som ger scenen dess verkan.

Grist är en serietecknate vars bilder numera är direkt igenkännbara. Här var han bara halvvägs framme vid detta typiskt gristiga - något serien tjänar på. Bilderna ger ett enkelt och omedelbart intryck. Också den inre monologen som utgör större delen av texten har något direkt över sej (Morrison ska ha baserat den på sina dagboksanteckningar från 19-årsåldern).

Det är en otypisk serie i både Morrisons och Grists bibliografier. Som mest är fyllda av genreverk - superhjältar och detektiver och sånt. Men man känner igen en grundton från senare Morrisonserier som The Invisibles eller sista numret av Animal Man.

Serien fick en del uppmärksamhet i den thatchervänliga tidningen The Sun när det begav sej. De tyckte inte om den.

Tidningens upprörda reaktioner citerades sen naturligtvis i reklamen när serien gavs ut i samlad form i en färglagd utgåva som är omöjlig att få tag i. Jag har läst den i Oni Press' svart-vita utgåva från slutet av 90-talet. Som går att få tag i till ett billigt pris utan större problem.
Det är en läsvärd serie, inte bara för oss Morrison-komplettister och Thatcher-hatare.

"I wonder if her blood'll be blue , like her ugly hats."

10 bra irländska skivor

Det är Irlands (och Nordirlands) nationaldag. Som de säkerligen firar därför att min bror fyller år (gratulerar).
Och för att jag ska få en anledning att göra denna lista.

The Boomtown Rats - The fine art of Surfacing
Råttornas tredje album. Måndagshitten framför andra får en ibland att glömma bort resten av albumet som också som helhet är lyssningsbart.
Bästa spår: I don't like mondays

The Chieftains - The Long Black Veil
Skiva där bandet låter gästvokalister som Marianne Faithful, Mick Jagger och Tom Jones sjunga traditionella låtar. Chieftains gjorde flera plattor efter den här som återanvände idén. Och det skulle de kanske inte gjort. Men den här är fortfarande bra (förutom då när Jagger sjunger).
Bästa spår: The Foggy Dew (med Sinéad O'Connors på sång)

Clannad - Clannad 2
Ett av mina absoluta favoritalbum. Jag skriver mer om det på länken.
Bästa spår: An Gabhar Ban

Dubliners - Finnegan Wakes
“My Lord Bishop, Reverend Fathers, Reverend Mothers, Your Excellencies, my Lord Mayor, ladies and gentlemen, and fellow peasants” - med de orden börjar detta livealbum från 1966 med dublinborna.
Bästa spår: Finnegan's Wake ("Om du medan du lyssnar på Dubliners tolkning av sången samtidigt läser texten nedan kan du säja att du har läst "Finnegan's Wake" om ämnet skulle komma upp")

The Johnstons - The Johnstons
Trots titeln så är detta inte första albumet med The Johnstons. Finns utgiven på CD samman med albumet Barleycorn. Ett givet köp.
Bästa spår: The lark in the morning

Shane McGowan & The Popes - The Snake
Underskattad skiva med McGowans band efter Pogues-tiden.
Bästa spår: Her father didn't like me anyway

Planxty - Planxty
De flesta skulle nog om de gick efter omslaget på den här gissa att det var hårdrock. Men som en glad överraskning är det ett folkmusikalbum. Med både bodhrãn och tin whistle och "trad. arranged by".
Bästa spår: The Blacksmith

Pogues - If I Should Fall From Grace With God
Bästa spår: Worms

Them - World of Them
Samlingsskiva med Van Morrisons första grupp. Them gav ut två album och det har getts ut sju samlingar. Detta var den första av dem.
Bästa spår: I'm gonna dress in black

Undertones - Hypnotise
Andra albumet med popmusikens mästare. Undertones ses ibland mer som ett singelband. Men denna fullängdare är mer än summan av sina singlar.
Bästa spår: See that girl


Tidigare irlandslistor:

10 bra irländska böcker

5 bra irländska filmer

PAUS

Butter tar ordet tar en paus den här veckan.
This is my gift to you som Kid Congo Powers sjöng.

Citerat från veckans läsning

"När ni kommer att gå till kamp mot kvinnornas undertryckta ställning, när ni vill befria dem från det nutida familjelivets bördor, när ni strävar efter att införa mera jämlikhet i förhållandet mellan könen, kommer man att framlägga för er de gamla men ständigt upprepade skälen, nämligen att kvinnans rättslöshet och avsaknad av jämlikhet skulle vara omöjlig att ändra redan av den anledningen, att den har historisk helgd, att kvinnans beroende, hennes underordnade ställning under mannen alltid har funnits till och kommer att alltid så förbliva. Så levde våra förfäder, och så kommer även våra barnbarn att leva.
Men gentemot dessa skäl lämnas den bästa invändningen av historien själv, historien om det mänskliga samhällets utveckling, kännedomen om fakta ur det förflutna, om hur förhållandena i verkligheten gestaltade sig."
ur Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen av Alexandra Kollontay, (i Socialistiskt bibliotek Band VI) övers. av Mauritz Persson

Mœbius 1938-2012

Bild ur Le Garage hermétique - en Jerry Cornelius-serie.
Klicka på bilden så blir den större.

Den franske serietecknaren Jean Giraud, som också använde sej av pseudonymerna Mœbius och Gir, har dött. Han blev 73 år gammal.

Mars

Bild av Jesse Marsh.
Från John Carter of Mars anno 1952 (via).

10 bra kvinnosaksböcker

Det andra könet av Simone de Beauvoir
Klassikern.

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
"2/4-68
Hur f-n ska man stå ut---Jag begriper det inte---Så länge jag har nån bok på gång tycker jag det går bra, men sedan...sedan...Jag har nyss läst ut 'Mina universitet' av Gorki. Nu har jag ingen bok i dag---Det enda uthärdliga i detta liv är att veta det funnits människor som tänkt samma tankar och upplevt det samma som man gör själv[...]Medan rasupproren (makten om pengar) rasar i Amerika håller vi på att rösta fram den bästa schlagern i Europa... Spanien vann med en la-la-la-låt. Jag har städat efter reparationsgubbarna på socialvårdsbyrån. Är dödstrött---"

Carmen Dog av Carol Emshwiller

"De få vara tacksamma att vi ge dem arbete." av Lotta Forssman och Marianne Paas
En bok om arbetarkvinnornas kamp i Sverige.

Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen av Alexandra Kollontaj
Föreläsningar hållna vid Sverdlov-Universitetet 1921. Om att kvinnornas roll varierar under olika tider och under olika samhällsskick. Och att kvinnans underordning därmed inte är av naturen given. Känns fortfarande rätt radikala så här lite mer än 90 år senare. (Sen finns det ett och annat av hennes exempel som inte riktigt hållit för historieforskningens tand, som beskrivningen av det nomadiska samhällslivet.)

Den femte sanningen av Doris Lessing
Den femte sanningen (The Golden Notebook) skildrar, i jagform, en kvinnas liv uppdelat i fyra anteckningsböcker.

Mor gifter sig av Moa Martinson
En av de klassiska statarromanerna.

Honmänniskan av Joanna Russ
Female man heter den på engelska. En pun som går bort på svenska (annars är översättningen rätt bra). SF från 70-talet där kvinnans roll på olika sätt och i olika världar vskildrasskildras. En av dessa världar är enbart befolkad av kvinnor.
I slutet av boken uppmanas den att glädjas när den blir föråldrad "För den dagen är vi fria" (övers. Y. Spångberg). Honmänniskan kom ut 1975. Den har hållit sej bra. Något som kanske antyder att vi ännu inte är fria.

Våldtäkt av Anja Tuckerman
Tysk roman från 1988.

Pennskaftet av Carol Elin Wägner

Ur "Malik rising" av Paul Haines (1970 - 2012)

"He draws back the plunger and the opaque liquid is sucked into the syringe. 'Now, who will go first?'
This is about belief - and no one's belief is stronger than mine. I roll back my sleeve and slap my arm on the table.[...]People will remember that I was the first, the bravest, the most loyal. I will be the first angel to step out into the city."
Paul Haines, ur "Malik rising" i novellsamlingen Last Days of Kali Yuga.

Haines var en australiensisk/nyazeeländsk skräckförfattare. Hans berättelser har ibland kallat för back packer horror. Han anknyter till den gamla skräckkonventionen med exotiska främmande platser på ett samtida intressant sätt.

Haines dog i förgår. Han hade haft cancer en längre tid. Den 29e november förra året skrev han på sin hemsida:

"The Official End of My Writing Career

My health has taken such a pounding these last months and the cancer is spreading like cancer does. Sadly the end is nigh, and the first to go is my writing career. She is now officially kaput.[...]

I truly truly wish this wasn't the case, but sometimes reality is a hard hard bastard.

Thanks to those who have supported my writing, bought, read, enjoyed (or even hated as the case most likely to be). I appreciate it. I've enjoyed it. I'll miss it.

And I'll miss you all too."

Förutom berättelserna i Last Days of Kali Yuga har jag bara läst nån enstaka novell av Haines. Jag är rätt så sugen på att läsa långnovellen "Wives" (i Year's Best Australian SF & Fantasy 5) som blev nominerad till James Tiptree jr-priset och fick en massa andra utmärkelser.

Jag glömde bort att be för änglarna, änglarna slutade att be för oss

I senaste Mojo finns en intervju med Leonard Cohen om den senaste skivan. Och en artikel om hans första skiva - The Songs of Leonard Cohen
CD-skivan som man får med tidningen är den här gången en coversamling med låtar från denna debutplatta (plus fem låtar från andra Cohen-plattor).

Det är flera riktigt bra tolkningar på CDn. Som Bill Callahans ovan av "So long Marianne".

Pier Paolo Pasolinis 5 bästa filmer

I dag så skulle den italienske poeten och filmregissören ha fyllt 90 år. Nu blev han istället mördad 1975. Everyone's a critic.
Som alltid gäller den här listan av de filmer jag sett. I just det här fallet är det två av Pasolinis mest omtalade jag försummat att se: Medea (som jag har hemma) och Oidipus-filmen. Men i alla fall:
Canterbury Tales
En av tre episodfilmer av Pasolini som tillsammans brukar kallas Livets trilogi. Den här bygger på Chaucers medeltida berättelsesamling. De andra på Decamerone av Boccaccio och på Tusen och en natt. Jag vet inte egentligen om den här är den bästa av de tre, men den har min favoritepisod - Tjuvens berättelse. Som innehåller en chaplinhommage.

Comizi d'amore
Dokumentär från 1964 där Pasolini intervjuar italienare om deras syn på kärlek, äktenskap, homosexualitet. Fascinerande film.

Matteusevangeliet

La Ricotta
Från episodfilmen Ro.Go.Pa.G (som också innehåller filmer av Godard och RosseliniR). Om ett filmteam som spelar in en film om Jesu korsfästelse. Fördömd av katolska kyrkan. Men egentligen är denna och den senare Matteusevangeliet som samma kyrka omfamnade präglade av samma moral. Det är en vacker film.

Teorema
En del av Pasolinis filmer kan nuförtiden framstå som lite fåniga. Till denna del hör avsnitt av Teorema. Men det är sånt man får stå ut. För andra delar av filmen är fortfarande starka och vackra. Den inledande diskussionen bland arbetarna som ärvt sin fabrik av den döde fabriksägaren ger filmen en annan slags tyngd än de flesta filmer där den borgerliga familjen invaderas.

Förutom filmer så skrev Pasolini romaner - Teorema bygger på en av dessa - poesi och essäer. Jag rekommenderar poesiurvalet Gramscis aska. Medan Vittnet är ett bra urval med film- och kulturartiklar.

William M. Thackeray - Johann W. von Goethe: 1 - 0

The Sorrows of Werther

Werther had a love for Charlotte
Such as words could never utter;
Would you know how first he met her?
She was cutting bread and butter.

Charlotte was a married lady,
And a moral man was Werther,
And, for all the wealth of Indies,
Would do nothing for to hurt her.

So he sigh'd and pined and ogled,
And his passion boil'd and bubbled,
Till he blew his silly brains out,
And no more was by it troubled.

Charlotte, having seen his body
Borne before her on a shutter,
Like a well-conducted person,
Went on cutting bread and butter.

William M. Thackeray

Citerat från veckans läsning

"Nick Cave is a wonderful subject for a photographer. He seems to have a very strong self-image, he's intelligent and articulate and he appears to understand the importance of the medium of photography. That last bit is a huge help."
Derek Ridgers i MOJO Mars 2012. Bilden också av Ridgers, men inte den som fanns i MOJO

"(Åhå! Nyckeln till avgrunden passar!)"
Aleksander Wat, ur "JAG från ena sidan och JAG från andra sidan av min mopsliknande järnkamin", i Bokslut, övers. Peter Handberg

Åtta länkar en lördag

Artikelserie om sexserier på ComicsAlliance
The Comics Alliance hade i slutet av förra månaden en temavecko om "sexy comics". Bland annat:

Matt Seneca om Valentina av Guido Crepax

Douglas Wolk om Birdland av Gilbert Hernandez

Lauren Davis om Small favors av Colleen Coover
Det ska visst komma en ny samlad utgåva av Small favors. Tidigare har den funnits utgiven i två album. Men utan det sista numret som till skillnad från de tidigare var i färg. Det är en bedårande pornografisk tecknad serie.

17 Webcomic Diaries That Let You Peek Inside Other People's Lives
Davis skrev också på ComicsAlliance om sjutton dagboksserier. Bland annat det svenska hoppet So far apart (som nyligen uppdaterades igen) av Rasmus Gran och Rene Engström.

Författarna har alltid satt jaget på spel. Intervju med Ingrid Elam
Om olika böcker med jagperspektiv skriver Elam i Jaget. En fiktion (dock inte dagboksserier) som verkar intressant.
Denna intervju i DN med Elam av Julia Svensson är apropå den boken. "– Böcker har ett så kort liv, de som lever kvar är bara absoluta undantag. Men inför Jag-boken har jag läst om väldigt många böcker jag inte läst på länge – som alla fun­gerar än i dag och inte bara är intressanta för litteraturvetare. En sak jag blev förvånad över var att Jan Myrdals 'Barndom' och 'Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell' står sig så bra."

The Case of the Detective's Smile av Mark Bourne
Den amerikanske sf-författaren Mark Bourne dog nyligen bara 50 år gammal. Jag har bara läst den här novellen av honom. En av det där slaget där två fiktiva karaktärers världar möts (jag försökte själv för ett tag sen kombinera August Strindbergs Inferno med H. P. Lovecrafts mytologi - huvudpersonen framställer ett nytt ämne i en färg bortom tid och rum, men det är fel färg bortom tid och rum). Jag gillade slutet på novellen.

Nu kan det avslöjas: det är jag som är Messias

"And if you must put me in a box, make sure it's a big box/With lots of windows/And a door to walk through/And a nice high chimney"
"Jerusalem" med Dan Bern


Mitt CD-avlyssningsprojekt kom av sej. För många skivor på B. Och för få återupptäckter jämfört med att lyssna igenom sina vinyl.

Men en av skivorna på B var Dan Berns första självbetitlade från 1997. Det är ett rätt ojämnt album med en del halvbra låtar ("Estelle" - som möjligen kan bli populär nu bland svenska rojalister: "Sometimes it seems like there's so much that you need/Sometimes the world is upside down/Sometimes it seems like the only thing you need/Is holdin' someone's hand as you walk through town" - Estelle i sången är visserligen en alkoholiserad mormon), en del riktigt dåliga ("I'm not the guy") men också några riktigt riktigt bra. Som "King of the world". Och då "Jerusalem".

Då jag köpte denna Berns debut när den kom så har jag haft en viss koll på hans fortsatta karriär. Och det finns väl ett och annat bra i hans diskografi. Men när han började göra pastischer på Bob Dylan åt filmen Walk hard så kom man att tänka på inledningsraden i "Jerusalem" - "When I tell you that I love you/Don't test my love/Accept my love, don't test my love/Cause maybe I don't love you all that much"