Läst i mars

Fylgja av Lars Andersson
Undertiteln är "Resor och essäer".

Rader från Hässelby av Petter Bergman
Essäsamling.
"För visst önskar vi dessa dagar, eller andra dagar som liknar dessa, tillbaka och visst slösade vi med dem när vi hade dem. Och ändå: om vi inte slösat så storslaget, så komiskt uppdrivet med dessa dagar, dessa solmorgnar och middagsskuggor: vad skulle vi då sakna?"

Svarta motiv av Stig Carlson
"En splittrad stjärna och ditt hjärta sjöng/och sången rann ut i staden"
Diktsamling från 1953.

Comics Class av Matthew Forsythe
Tecknade serier om att undervisa i att teckna serier.

Nya dikter av Gustaf Fröding
"Ja vårn, ja,/ja vårn, ja,/tjong fadeladeli,/dä ä e fina ti!"
Frödings andra diktsamling.

Girl Crazy av Gilbert Hernandez
Miniserie från 90-talet som kom i ny albumutgåva häromåret. Hör till den lättsammare delen av Gilbert Hernandez verk.

Historien om Quiet Dell av Jayne Anne Phillips
Enda boken jag köpte på bokrean. Phillips senaste roman bygger på ett verkligt rättsfall. Stephen King blurbar boken. Inte lika bra som Phillips förra men ändå mycket bra.

Allhelgonanatt av Sven Smedberg
Sven Smedberg är med som en bifigur i ett par av Anderssons resetexter i boken ovan. En långdikt illustrerad med bilder av Roj Friberg.
"på traktens språk är jag egen och denna äganderätt måste/ständigt försvaras mot allmänna meningens list och försåt"

"Nu kan det sägas!" Ett jag-var-där-reportage från Journalisthögskolan av Gun-Britt Sundström
Om när Gun-Britt Sundström gick journalistutbildningen 1968.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk
Roman som består av ett antal berättelser. Med flera svamprecept. Första jag läst av Tokarczuk men nog inte sista.

Världens kortaste antologi
Jag tvivlar på att denna antologi med fjorton dikter av fjorton svenska poeter verkligen är världens kortaste antologi. I skriftserien Svavel.
"Du upphör att läsa denna dikt nu." - Pär Thörn

Astro City: Life in the big city

På första sidorna i seriealbumet Astro City: Life in the big city (text av Kurt Busiek, bild av Brent Anderson) ser vi en man som drömmer att han flyger. Han skrattar medan han svävar naken i skyn. På tredje sidan väcks han av väckarklockan som drar honom ner till jorden.
Twisten är att mannen kan flyga också i vaket tillstånd. Men han har inte tid att njuta av sitt flygande. Hans namn är Samaritan och han är en superhjälte (som har vissa likheter med Superman) och han kan inte slösa bort en minut för han måste alltid rädda människor.

"In dreams" är första kapitlet eller första numret av serien Astro City som med miniserier och två pågående (ongoing) serier kommit upp i hundra nummer, alla skrivna av Busiek, nästan alla tecknade av Anderson.
Serien utspelar sej i en stad där det bor många superhjältar. Dessa superhjältar är oftast ett slags analoger till etablerade figurer som Stålmannen eller X-men.

Vid första anblicken kan Astro City tyckas tillhöra den slags serier som undersöker hur superhjältegenrens brister. Som Watchmen eller The Dark Knight Returns. Stålmannen skulle i verkligheten aldrig få en stunds ro. Den eskapistiska drömmen visar sej vara en mardröm, typ. Men kapitlet slutar trots allt i en förhoppfull ton.

Astro City ser på superhjältegenren lite från sidan. Perspektivet är ofta den vanlige invånarens. Men det är mer en hommage än en uppgörelse. I det här första albumet finns en serie om källkritik i en värld med superhjältar. Och en serie om en kvinna som bor i stadens övernaturliga kvarter, befolkat av vampyrer och monster.

Den senare serien har Busiek och Anderson återvänt till i den nuvarande pågående versionen av serietidningen. Som också, när serien fyllde tjugo år, gjorde ett nummer som var en fortsättning på "In dreams".

Astro City är som bäst när den omfamnar det lite fåniga i superhjältegenren. Som när i ett nummer ett lejon från en tecknad film får liv eller som när en talande gorilla kommer till staden och alla förväntar sej att han ska börja bekämpa brott trots att han bara vill bli rockmusiker. Andersons rätt så realistiska teckningar hjälper till att understryka det absurda.

Det här första albumet håller sej så att säja mera på marken. Men det lägger grunderna för serien.

Citerat från veckans läsning

"Vad är det för vits med folkräkningar när människor hela tiden förändras och förvandlas? Varför har barnet samma namn som vuxen? Varför heter en förälskad kvinna likadant även sedan hon blivit förrådd och försmådd? Varför fortsätter män bära samma namn efter det att de återvänt från kriget? Varför behåller pojken som får stryk av sin far samma idiotiska namn när han en dag börjar ge sina egna barn stryk?"
ur Dagar, natthus av Olga Tokarczuk, övers. Jan Henrik Swahn

Queer av William S. Burroughs

"Tibet måste vara ungefär så här. Höglänt och kallt och fullt av fula människor och lamor och jakar. Jakmjölk till frukost, jakost till lunch, och till middag en jak kokad i sitt eget fett, och det är ett lämpligt straff för en jak, om du frågar mig."
övers. Einar Hecksher

Queer skrevs 1952 men kom först ut 1985. Hade den kommit ut 1952 så hade den varit William S. Burroughs andra bok. Den första hette Junkie. Liksom den så skildrar Burroughs här en narkotikaberoende man. Men det är framförallt skildringarna av homosexualitet som gjorde att boken inte gavs ut.

Det är en självbiografisk roman. Mer realistisk än Den nakna lunchen och de. Men man känner igen författaren.

Utgåvan jag har är en nyutgåva som kom på Modernista förra året. Boken gavs ut med titeln Svängd på 80-talet. Det verkar trots titelbytet vara samma översättning. Modernista var som vanligt dålig på att markera att det var en nyutgåva.
(David Bowie som är på omslaget är inte med i boken.)

Biljetten som exploderade av William S. Burroughs

"Ordet är nu ett virus. Influensaviruset kan en gång i tiden ha varit en frisk lungcell. Det är numera en parasiterande organism som invaderar och skadar lungorna. Ordet kan en gång i tiden ha varit en frisk nervcell. Det är numera en parasitär organism som invaderar och skadar centrala nervsystemet. Den moderna människan har förlorat tystnaden som alternativ. Försök hejda ditt subvokala tal. Försök uppnå åtminstone tio sekunder av inre tystnad. Du kommer att möta motståndet från en organism som tvingar dig att tala. Denna organism är ordet."
övers. Jonas Thente

Biljetten som exploderade är andra delen i William S. Burroughs så kallade cut up-trilogi (uppkallad efter cut up-tekniken som är ungefär vad det låter: man tar en text och klipper sönder den och sätter ihop den och voila! man har en ny text). Trilogin är en slags fortsättning på Den nakna lunchen. 
Men är lite stillsammare än den. En bärande idé i Burroughs författarskap, att språket är ett virus, introduceras här. Handlingen är en slags obscen rymdspionhistoria som ibland tycks nästan fullt möjlig att följa.

Joakim Thåströms tio bästa låtar

I dag fyller Joakim Thåström 60 år. För ett tag sedan så lyssnade jag igenom hans skivor. Från Ebba Grön till soloskivorna. Till och med Peace, love and pitbulls. Och det är många bra låtar på de skivorna.

På listan nedan har jag med ett par låtar med Ebba Grön och Imperiet. Som regel heter det att deras låtar är skrivna av Ebba Grön respektive Imperiet (även ibland när de helt klart var skrivna av Stry Terrarie. (som fyller 60 år i juni och lär få en egen lista då)). Men de banden är en så viktig del av Thåströms oeuvre att det kändes fel att inte ha med dem.

Vad skall du bli?
Singel av Ebba Grön. Thåström känns som en av de få gamla punkartister som skulle kunna sjunga sina gamla punklåtar om att inte passa in i samhället utan att det skulle kännas löjligt. Kanske för att han inte brukar sjunga dem.

Kontroll i Stockholm
Från Imperiets första LP Rasera. Jag lyssnar inte så ofta på Rasera längre men den var min favoritskiva när jag var fjorton och mitt fjortonåriga jag förtjänar att få utse en av låtarna på listan.

Vad tror du hon vill ha?
"Vad tror du hon vill ha på sin födelsedag?/Hon drömmer om att gå ner i vikt/Få flytta till ett bättre distrikt/Drömmer om att få byta samhällsskikt/Drömmer om att få byta samhällsskikt"
Med Rymdimperiet. På en självbetitlad maxisingel. Finns också på Imperiets liveskiva 2:a augusti 1985. Som är en bra liveskiva men just den här är bättre i studioversionen.

Kriget med mig själv
På den självbetitlade mini-lp:n (finns på CD utgiven tillsammans med Rasera) som nog är min favoritskiva med Imperiet om jag skulle tvingas välja. Den här sången har ett par tveksamma textrader men det gör inget.

Kom kom
B-sida till Du ska va president. Några av Imperiets bästa låtar fanns på deras singlar. Min maskin, Alltid rött, Den nya dansmusiken. Min bror hade (och har) alla singlarna. Det har inte jag. Men CD-samlingen Kickar finns ju.

Blå himlen blues
"Här kan man andas, om du glömt bort hur man andas"
En av Imperiets bästa ballader. På LP:n Blå himlen blues. Som är nästan lika bra som omslaget är fult.

Elvis Presley för en dag
På Xplodera mig 2000. Den andra soloskivan. Och fortfarande den jag spelar oftast.

Fuzzbox
Också på Xplodera mig. "Det här är mitt privata krig". (Passar bra till Kriget med mig själv ovan.)

En vacker död stad
På Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Några år var Thåström sångare i det Younggods-liknande bandet Peace, love and pitbulls i utlandet. Jag tyckte de var rätt okej. Men den här återkomsten var ändå efterlängtad. Och riktigt bra.

Kort biografi med litet testamente
"Jag har suttit häktad på Skara polisstation./Sen dess har jag hållt mig därifrån."
På Kärlek är för dom.

Berni Wrightson 1948-2017

ur Swamp Thing av Len Wein (text) och Berni Wrightson (bild) i House of Secrets 92. 
Denna korta avslutade serie blev fröet till serietidningen Swamp Thing (Träskmannen på svenska). Wein och Wrightson gjorde bara de första tio numren. Tidningen var en för sin tid märklig blandning av skräck- och superhjälteserie.
Senare kom Alan Moores och Stephen Bissettes och John Totlebens version av seriefiguren att ha ett stort inflytande på serieformen.
Swamp Thing möter under de tio numrena flera olika klassiska monster: robotar, varulv, utomjordingar, en blob-version av Ctulhu. Wrightson var skicklig på att rita monster. Men hans teckningar hade också ett vemod över sej. Vilket man kan se i hans mest kända verk utanför serietidningsvärlden: hans illustrationer till Mary Shelleys roman  Frankenstein.

ur Sockerrör vid havet av Derek Walcott 1930-2017

Hälften av mina vänner är döda.
Jag skall skapa dig nya, sa jorden.
Nej, ge mig dem istället tillbaka,
med brister och allt, ropade jag.

Inatt kan jag rycka till mig deras tal från den matta bränningens mummel
genom sockerrören, men jag kan inte vandra

på oceanens månbelysta lövverk
nerför den där vita vägen ensam,
Derek Walcott
övers. Östen Sjöstrand, dikten finns i Sea Grapes (1976), tolkningen i Vinterlampor

Den nakna lunchen av William S. Burroughs

"Och USA-tristessen sluter sig om oss som ingen annan tristess i världen kan det, värre än Anderna, höga bergsstäder, kall vind ner från vykortsbergen,[...]och det som slår emot en när man stiger av Malmöfärjan[...]: bortvända ögon och kyrkogården mitt i stan (varenda stad i Sverige verkar vara byggd runt en kyrkogård) och inget att göra på eftermiddagen, inte en bar inte en bio och jag rökte upp min sista reefer på gräs från Tanger och jag sa:
  — K E, låt oss gå raka vägen ombord på den där färjan igen.
  Men det finns ingen tristess som USA-tristessen."
ur Den nakna lunchen av William S. Burroughs, övers. Peter Stewart

En amerikansk domstol beslöt 1966 att Den nakna lunchen inte är obscen. Vilken den så klart är. Men för att vara obscen juridiskt sett enligt amerikansk lag så måste materialet vara "fullständigt utan något uppvägande socialt värde". Vilket rätten inte ansåg att den var. Utdrag ur rättegången finns i början av den utgåva jag har av boken.

Burroughs hade skrivit romanen påverkad av narkotika vilket faktiskt hjälpte till att få den frikänd. Flera vittnen menade att boken gav en unik inblick i narkomanens hjärna. Vilket då vore ett uppvägande socialt värde.

Tyvärr har narkotikan också hjälpt gjort det till en rätt rörig berättelse. Men det är en märklig läsupplevelse.
Den är dock inte för alla då den är rejält obscen (jag bytte ut det citat jag först valt ur boken för att jag tyckte det var för grovt) vad än Massachusetts' Högsta Domstol säjer.

Citerat från förra veckans läsnimg

"På Internet har jag hittat märkliga saker. Till exempel olika sorters sätt att spå:
  Aeromantik, konsten att spå i luft.
  Alektriomantik, konsten att spå i tuppar.
  Antinopomantik, konsten att spå i kvinnors och mäns inre.
  Gastromantik, konsten att spå i ljud som kommer inifrån magen.
  Idolomantik, konsten att spå i figurer, bilder och statyer.
  Kattabomantik, konsten att spå i verktyg gjorda av metall.
  Logaritmantik, konsten att spå i logaritmer."
ur Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, övers. Jan Henrik Swahn

ur Dark Reign: The List Wolverine av Jason Aaron (text) och Esad Ribic (bild)

De tio bästa avsnitten av Buffy the vampire slayer

I dag så är det tjugo år sen det första avsnittet av Buffy the vampire slayer sändes i Förenta staterna. Jag börjar se serien först nåt år senare på dansk tv. För att fira tjugoårsjubileumet så kommer nedan en lista, i kronologisk ordning, med tio av mona favoritavsnitt. Länkarna går till tidigare inlägg här.

Prophecy girl, säsong 1
Den första säsongen var bara hälften så lång som de följande. Den är bättre än sitt rykte men kläderna och fotokvaliteten gör att avsnitten åldrats en del. Den här säsongsavslutningen är emellertid ett exempel på serien när den är som bäst. De som jobbade med serien befarade att den skulle läggas ner och avsnittet gjordes så att det skulle fungera som en avslutning för hela serien.

Lie to me, säsong två

Innocence, säsong 2
I  kommentarspåret till det här avsnittet så säjer seriens skapare Joss Whedon: "The two things that matter the most to me: emotional resonance and rocket launchers. Party of Five, a brilliant show that often made me cry uncontrollably, suffered ultimately from a lack of rocket launchers."

Anne, säsong 3
Inleder säsong 3. Buffy är servitris och hamnar i ett läger i underjorden. Säsong tre är säsongen med flest bra avsnitt. Fast säsong två är nog den som är starkast allt som allt.

The Wish, säsong 3
På länken skriver jag också om Doppelgangland. En fortsättning på avsnittet senare i säsongen som också är bra.

Zeppo, säsong 3
Medan de övriga i gänget i serien räddar världen så har Xander ett eget äventyr. Zeppo parodierar en del av seriens grepp.

Hush, säsong 4
Det här avsnittet är med på i stort sett alla Buffy-listor. Alla förlorar fårmågan att prata och det mesta av avsnittet är dialogfritt.

Who are you, säsong 4
Buffy byter kropp med en av sina fiender. En intrig som använts så många gånger inom fantasygenren att det inte borde finnas något liv kvar i den. Men serien lyckas utvinna ny energi ur konceptet. Det är just i förmågan att göra något av utnötta troper som denna som seriens styrka ligger.

The body, säsong 5
En av figurerna serierna dör av naturliga orsaker. Avsnittet saknar i stort sett övernaturliga inslag. Kontrasten med den övriga seriens monster och trollformler och sånt är märkbar. En monolog av Anya, en före detta demon, om att hon inte förstår döden, är en av seriens höjdpunkter.

Once more with feeling, säsong 6
"If my heart could beat it would break my chest."
Det avsnitt jag sett flest gånger. Befolkningen i Buffys stad Sunnydale börjar en dag plötsligt bryta ut i sång. Ligger häxor, vampyrer eller kanske kaniner bakom? Avsnittet fungerar på en gång som en musikal och som en drift med musikalformen och dess konventioner.

Fåglarna och andra noveller av Daphne du Maurier

Det blir en annorlunda upplevelse att läsa en berättelse om man sett filmen innan.
Två av de fem novellerna i Fåglarna och andra noveller av Daphne du Maurier har filmatiserats: Titelnovellen och "Titta inte nu". Novellerna i boken har funnits tidigare på svenska men just den här novellkombinationen är ny.

"Titta inte nu" blev filmen Don't look now av regissören Nicolas Roeg. Det är en obehaglig suggestiv film. Den säjs vara du Mauriers egen favorit av de filmer som byggde på hennes berättelser. Novellen är inte dålig. Den har ungefär samma handling som filmen. Ett gift par har förlorat sin dotter och hustrun får kontakt med ett par systrar. En av systrarna säjer att hon kan se deras döda dotter.
Det är en välskriven och gedigen skräcknovell men den saknar Roegs films smygande obehagliga känsla och är betydligt mer konventionell. Den har också ett oväntat slut som tyvärr blir mindre oväntat om man sett filmen (även om detta nu inte är du Mauriers fel).

Svagast i samlingen är "Inte efter midnatt", om en lärare med undertryckt homosexualitet som hittar en magisk hednisk krukskärva. Den har åldrats dåligt.

"De blå linserna" där en kvinna vaknar upp efter en ögonoperation och märker att alla människor har djurhuvuden är rätt festlig i sin beskrivning av de djurhuvade människorna men gör sen inte så mycket av premissen. Den lär vara påverkad av att du Mauriers man hade en affär.

Medan "Äppelträdet" ska ha influerats av att hon själv hade en affär. "Äppelträdet" är helt klart bäst av de ofilmade berättelserna i boken. Om en man som har ett äppelträd som kanske är hans döda fru.

I titelnovellen så börjar fåglarna attackera mänskligheten. ("Det är inte alls bara här, det är överallt. I London och över hela landet. Det har hänt någonting med fåglarna." övers. Gerd Lilliehöök) Enligt Jonas Thente i samlingens förord så inledde "Fåglarna" naturen slår tillbaka-genren. Vilket är tveksamt. Även om man struntar i att det kom ut en roman med samma namn där fåglar också attackerar folk så har vi ju till exempel "Myrorna" av H. G. Wells.
"Fåglarna" klarar sej lite bättre gentemot filmen Fåglarna. Fågelattackerna är ännu otäckare här (och boken slipper åldrade specialeffekter). Den är också tillräckligt annorlunda med en annan huvudperson för att ge den som sett Alfred Hitchcocks film en ny upplevelse.
Och den får en att förstå varför du Maurier fortfarande är en populär författare i England.

Citerat från veckans läsning

"Brevet ligger under all litteratur, säger en del. Det kan man undra. Dionysos tänker man sig inte skriva brev.
  Romanen har ibland möjligen låtsats skriva brev.
  Romanen är en essä dividerad med en saga, säger norrmannen Georg Johannesen."
ur "Ett brev till slut till Suzanne Osten" i Fylgja av Lars Andersson

"Om denna dikt har C. D. W. uttalat sig fördömande, hvilket vi blott som ett plus i rekommendationen anmärka." ur recension av Nya dikter av E. K-n. (Emil Kléen) i Kristianstadsbladet 18/5 1894, i Samtida kritik i svensk press av Gustaf Frödings diktsamlingar 1891-1898, red. Ingvald Rosenblad (C. D. W. är Carl David af Wirsén)