Läst I februari

Lite senare än vanligt kommer här böckerna jag läste förra månaden. 

Vitt brus av Don DeLillo

Omläsning. Läste om den efter att ha sett den nya filmatiseringen. Jag gillade filmen men boken är bättre. Och man saknar världens mest fotograferade lada i filmen.

Bortenfor, bortenfor, bortenfor av Jan Grue

Essä.

Alltid mitt barn av Irene Grönvall

Bok om att vara mor till ett barn med funktionsnedsättning. 

En förmiddag i Sverige av Lars Gustafsson 

"Jag gick längs en väg om vintern. / Jag kom till en plats, / och där var svindlande oro och sång."

En resa till jordens medelpunkt och andra dikter av Lars Gustafsson 

"Den tid som återstår är alltid mycket kort. / Ljud frambringas bara av den som är mycket ensam. / Vintern är mycket kall. Alla båtar ligger stilla i isen."

Den egentliga berättelsen om herr Arenander av Lars Gustafsson

Förberedelser till flykt av Lars Gustafsson

Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk och andra dikter av Lars Gustafsson

"De stora vita vinterhararna flyr över fälten. / Allt snabbare utplånas människans bild. // Det är tid att gå hem. // Men vi är redan hemma."

Utopier och andra essäer om "dikt" och "liv" av Lars Gustafsson

En barbar i Asien av Lars Gustafsson

Jag har börjat läsa Lars Gustafssons verk I kronologisk ordning. Samtliga böcker ovan förutom En barbar I Asien (en resebok om Israel som jag läste som ebok – jag är inte säker den finns utgiven som riktig bok) är omläsningar. Novellsamlingen Förberedelser till flykt var min favorit innan och den håller bra. Jag tyckte bättre om Den egentliga berättelsen om herr Arenander nu än första gången jag läste den. Den känns som den mest strindbergska av Lars Gustafssons böcker.

Muslim Cool: Race, Religion, and Hip Hop in the United States av Su'ad Abdul Khabeer

En älskares dagbok av Sven Lindqvist

Delar av den unge Sven Lindqvists dagböcker kommenterade av den lite äldre författaren. Vi får bland annat veta att han i sin ungdom kallades för Svenne Lindqvist.

Arild Asnes, 1970 av Dag Solstad 

Roman där hjälten går med i ett norskt maoistiskt parti.

Rapport av Birgitta Stenberg 

Blev sugen på att läsa den här efter att jag läst en biografi om Birgitta Stenberg. Jag kom på att jag hade den oläst i bokhyllan. En skildring av författarens drogmissbruk. Bästa boken jag läst av henne.

August Strindbergs Brev 17

Brev från 13 juli 1908 – april 1909

Vari vår hjälte fyller 60 och flera av breven består av att han tackar för födelsedagsgratulationer. (Från början var det tänkt att de här volymerna bara skulle samla de mest väsentliga breven men den tanken hade mer eller mindre övergett när de kom till den här delen.)

Rebellerna i Sverige av Torbjörn Säfve

Beskrivning av en liten besynnerlig vänsterutbrytning ur KFML (systerparti till det parti huvudpersonen I Arild Asnes, 1970 går med i).

Corian av Peter Thörneby 

"man gör plats för de borttagna"

Den här sortens OEI-poesi är inte riktigt i min smak.

Sammanhang av Birgitta Trotzig 

"ismörker februari isigt mörker Pelare av is bildas i havet Sjungande, underligt ylande valv av is, djupa ishålor upp mot stränderna, frusen sand stelfrusen svart tång"

Dubbelheten: Tre sagor av Birgitta Trotzig

Omläsning.

Och med Dubbelheten som var Birgitta Trotzigs sista bok avslutar jag min genomläsning av Birgitta Trotzigs verk. Jag har redan börjat med Lars Gustafssons verk som du kan se ovan. (En gemensam nämnare för Lars Gustafsson och Birgitta Trotzig var att de bägge gillade Gösta Oswald som jag därför funderar på att läsa om.)

Min mor och Katarina Frostensons poesi

"I Katarina Frostensons diktning uppträder ett lyriskt jag som tycks sammansatt av två motsatta egenskaper, aggressivitet och offermentalitet. Det är ett starkt diktat jag, också i sin egenskap av offer."

ur Från Orfeus till Eurydike av Lena Malmberg

"Är inte där mer. Blir kvar i luften, efter den vandrandes gång. Rösten, berättelsen lever i luften, stannar där. Ett summer av fraser, trassel av satser. Anrop – Som samtalen under ditt ansikte, röstmysteriet. Det jag aldrig får veta – "

ur Stränderna av Katarina Frostenson 

När jag ser att den svenska poeten Katarina Frostenson fyller 70 år i dag så tar jag fram ett par diktsamlingar som tillhört min mor: Stränderna och Joner. Min mor har antecknat flitigt i dem.

Katarina Frostenson var en av hennes favoritpoeter och hon skrev också om Katarina Frostensons poesi (bland fem andra samtida svenska poeters) i sin avhandling Från Orfeus till Eurydike: En rörelse i samtida svensk lyrik (2000). 

För mej är Katarina Frostensons poesi för alltid förknippad med min mor.

I två fotnoter i mammas avhandling så nämner hon de två fotoböcker Katarina Frostenson och hennes man Jean-Claude Arnault gett ut tillsammans. Där Jean-Claude Arnault stod för fotografierna och Katarina Frostenson för texten (de gav ut en till fotobok efter det att avhandlingen kom ut). Jag minns när mamma lånade böckerna i samband med att hon jobbade på avhandlingen och hur förvånade vi var över att fotona var så svaga.

Min mor dog 2014. Några år innan någon svensk poesiläsare fick tag i en magisk aphand och önskade att fler människor skulle veta vem Katarina Frostenson är.

Jag vet inte om min mor hade hört ryktena om Jean-Claude Arnault. Hon befann sej rätt långt bort från det stockholmska kulturfolkvimlet. Om hon hört ryktena så berättade hon dem inte vidare till mej.

När det skrevs som mest om skandalen kring Katarina Frostenson så undrade jag ofta vad min mor skulle ha tänkt och sagt om det. Men en del av mej var också glad över att hon slapp höra om det. En betydligt större del av mej önskade att jag kunde pratat med henne om det.

Och jag saknar att diskutera poesi med henne. Jag saknar att prata med henne.

Förra året läste jag Katarina Frostensons K och F – en färd. Böckerna är försvarstal. K är märklig då den ofta är så trivsam: diktcitat, prat om böcker och filmer, författaranekdoter.  Och sen bittra ord om hur hon och hennes man är falskeligt anklagade och förföljda trots att anklagelserna så vitt jag förstår inte är falska.

I F – en färd är berättaren lika övertygad om att det är alla andra som har fel men tonen är mer konsistent, sorgsnare.

Dessa två böcker har säkert lästs i betydligt större utsträckning än hennes diktsamlingar. Jag vet inte om de är särskilt bra.

Jag läser i Stränderna och Joner. Det är stark, vacker poesi. En och annan versrad låter tvetydigare nu än när jag läste dem innan skandalen. Men jag tycker fortfarande detta är bland de bästa svenska diktsamlingarna. För mej kommer de alltid att vara viktiga. Jag stannar upp ibland och försöker läsa vad min mor skrivit i marginalen.

Vi bad officianten läsa några rader ur Katarina Frostensons dikt "Mors spår" på vår mors begravning:

"Hon vänder sig om

och slår ut

mitt i vintern

mitt i vintern slår hon ut

snökristallansikte

hon vänder sig bort från mig ett tag för alltid"

(ur Joner)