2012 eller Har inte jorden gått under än?

Regissören Roland Emmerichs film Independence Day var en enfaldig variant på Världarnas Krig. 2012 är en lika fördummad version av When Worlds Collide.

When worlds collide av Philip Wylie och Edwin Balmer kom ut 1933. Där håller jorden på att gå under. Världens regeringar försöker rädda en rest av mänskligheten. Handlingen är mer eller mindre den samma i 2012.

2012 heter som den gör eftersom en del anser att Mayaindianerna förutsåg att världen ska gå under 2012 (en optimistisk prognos: Maya-indianernas värld kom att gå under mycket tidigare). Men kopplingen är väldigt liten. Indianerna namedroppas ett par gånger i filmen.
Titeln har emellertid fördelen att den låter som en parodi på en sci-fi-film. Den känns ofta som en sådan även om det inte är avsikten.

Trots en del skämt har Emmerich inte gjort en komedi. Den komiska vägen hade kunnat fungera. Det är rätt festligt att se jorden gå under. Särskilt då undergångseffekterna ofta är snygga. Men det komiskt förstörande går inte långt nog. When worlds collide är ofta en satirisk skildring men 2012 nöjer sej med att driva med Arnold Schwarzeneggers brytning.

Filmen vågar inte förlita sej på att jordens undergång är spännande nog. Utan denna apokalyps blir hela tiden framflyttad. Att världen ska gå under en kvart tidigare än planerat anses uppenbarligen förhöja dramat.

En sån sista minuten syn på action råder över hela filmen. Alla flyger eller kör iväg i precis rätt ögonblick. Sista tredjedelen av 2012 handlar om svårigheten att få i gång en stor båt. Som att se på en fyrtiofem minuter lång scen med en man som förgäves vrider om nyckeln till sitt billås.

Förutom When Worlds Collide så påminner handlingen om Anthony Burgess Slutet på världsnyheterna (som i och för sej också är påverkad av Wylie/Balmers bok). Den har liksom 2012 en författare i en av huvudrollerna och en av de saker som diskuteras är hur mänsklighetens kulturarv ska räddas.

I Emmerichs tidigare film The Day After Tomorrow (I övermorgon), en bättre fast ännu tråkigare undergångsfilm, räddar en av personerna en Gutenbergbibel. Här representeras istället litteraturen av John Cusacks karaktärs roman.
Vars sista mening vi får höra i slutet av filmen.
Den är bra, säjer den Onkel Tommige presidentens dotter till vetenskapstrollkarlspersonen spelad av Chiwetel Ejiofor. Det är den inte.

(Repris från den 15e november 2009. Jag tog väck två länkar till tidningsrecensioner av filmen. Strax efter detta skrev jag om 10 bra berättelser där världen går under. Emmerichs film kom inte med.)

Vila i frid

Jag ser att DN idag har haft sin årliga topplista med 10 röster som tystnat 2011. Att de tystnat betyder då att de dött, inte att de tappat rösten.

Ibland när folk går och dör skriver jag något kort om de här på Butter tar ordet, eller citerade en bild eller ett stycke eller en sång av dem.
Dessa är de som jag skrivit om i år (jag har säkert glömt någon):

Ricky Bruch

Gene Colan

Peter Falk
"you take a pencil and you make a dark line, then you make a light line and together it's a good line."

Václav Havel

Helena Henschen

Russell Hoban

Bert Jansch

Sakyo Komatsu

Ulf Löfgren


Lena Nyman

Joanna Russ
"She materialized so quietly and expertly out of the dark that the gatekeeper found himself looking into her face without the slightest warning: a young, gray-eyed countrywoman, silent, shadowy, self-assured. She was hugely amused. 'My name,' she said, 'is Alyx.'
'Never heard of it,' said the gatekeeper, a little annoyed.
'Good heavens,' said Alyx, 'not yet,' and vanished through the gate before he could admit her, with the curious slight smile one sees on the lips of very old statues: inexpressive, simple, classic.
She was to become a classic, in time.
But that's another story."

Ken Russell

Sif Ruud

Ernesto Sabato

Jean Tabary

Birgitta Trotzig
"hon gick rak, lätt och snabb; hennes fägring var av det ömtåliga slaget som fort bryts och tärs bort - men nu i trettonårsåldern var det fortfarande något med henne som lyste framom alla andra, något ömtåligt men glittrande något som ett ljus av hetta eller köld eller återskenet av snö plötsligt tändes i huden - ett skimmer, antingen det nu var av köld eller värme, ont eller gott, eller den obestämbart skimrande blandningen av bägge."

Christa Wolf

Ur Kleinzeit av Russell Hoban (1925-2011)

"Tack så mycket, sade Syster. Det var välgörande att få tala med dig. Nu får jag inte uppehålla dig längre.
Faktum är att jag uppskattar avbrott, sade Gud. Skapelse är inte så enkelt som folk tror. Man gör det inte en gång för alla som i det där Haydnoratoriet. Man jobbar dag ut och dag in. Om man hejdar sig ett ögonblick så blir allt ogjort och måste göras igen. Och himlen ska veta att jag har blinkat då och då."
Russell Hoban, 1976 (övers. Sam J. Lundwall)

Sven Lindqvist får Jan Myrdals stora pris

Sven Lindqvist har fått Jan Myrdals stora pris. Kallat Leninpriset - "ett besynnerligt namn på ett litterärt pris" som Lindqvist säjer i en kommentar till Hallands Nyheter

Namnfrågan åsido är det ett rätt självklart pris - som att Bob Dylan skulle få Polarpriset. Myrdal Och Lindqvist debuterade ungefär samtidigt och har utvecklats parallellt, sysslat med liknande ämnen. Som att de bägge var för sej har gjort något nytt med resebokens form.

Lindqvist nämner i samma artikel på HN just två av Myrdals reseskildringar - "Myrdal har ju skrivit fruktansvärt mycket. Allt är inte bra, men en del är otroligt bra. "Kulturens korsväg: en bok om Afghanistan", är ett litet underverk. Och "Sidenvägen", för att ta ett annat exempel. Sedan har han gjort många dumheter också, saker som inte är hållbara i dag."
Lindqvist har själv skrivit böcker om både Afghanistan och Kina (som Sidenvägen handlar om).

Det är det andra sexsiffriga priset Lindqvist får i år (det ska löna sej att vara radikal), i januari tilldelades han Ivar Lo-priset. Något jag uppmärksammade med en topplista med Lindqvists 5 bästa.

(uppdatering 3 jan: Lindqvists ifrågasättande av prisets namn hindrar inte att man i Svenska Dagbladet kritisera honom: "Han tar, visar det sig, med glädje emot en belöning som uppkallats efter hans partivänners bödel." - Magnus Ljunggren, som skrivit artikeln, nämner inte att Lindqvist sagt att han tycker priset borde hetat något annat.)

June Tabor gör Polly Jean Harvey

"That was my veil" är från den nya Ragged kingdom med June Tabor & Oysterband. Albumet är deras andra studioplatta tillsammans. Den klassiska Freedom & Rain kom 1990.
Liksom det tidigare samarbetet mellan Tabor och folkrockbandet Oysterband (Tabor hade innan Freedom & Rain bara haft akustiskt ackompanjemang) så innehåller Ragged Kingdom både traditionella sånger och versioner av nyare musik.
"That was my veil" tillhör de senare. Originalversionen finns på Dance Hall at Louse Point (1996) med John Parish och PJ Harvey, Parish och Harvey har också skrivit låten.
På Ragged Kingdom finns också covers på "Love Will Tear Us Apart", "Dark End of the Street" och en Dylan-låt.

Dessa passar utmärkt tillsammans med de traditionella numrena. "That was my veil" ligger mellan inledningsspåret "Bonny Bunch of Roses" och Son David (en variant av Child-ballad nr 13, den som i den skandinaviska varianten heter "Svend i Rosengård"). Sångerna på Ragged >Kingdom förstärker varandra. Det är en värdig uppföljare till Freedom & Rain

Ärret efter drömmen av Horace Engdahl

En anledning till Horace Engdahls framgång är hans torra lite livlösa stil. Något som smakar så träaktigt måste vara bra för en, tyder på lärdom.

Krocken mellan Engdahls egna prydliga stil och dragningen till bombastiska genrer som romantiken och högmodernismen kan ibland bli smått komisk.

När det kommer till romantiken är Engdahl emellertid uppenbarligen kunnig och ibland lever till och med hans språk upp lite när han skriver om detta ämne.

Kommer man förbi hans tråkiga språk så finns det en del intressant i artikelsamlingen Ärret efter drömmen som samlar texter publicerade mellan 1989 och 2004.
Som när han läser den en gång så populära Corinne av Madame de Staël. Enligt Engdahl så tar det bara en 400 sidor innan man kommer in i verket och får uppleva glädjen av en död klassiker som vaknar till liv.
Å andra sidan avslöjar han sej i texten om Fänrik Ståls sägner som en tråkmåns inte bara till stil utan också i sin litterära smak - Runeborg "ger oss den största gåvan, fädernas tårar" (jomen).

Det finns flera motsäjesfulla sidor i Engdahls skriftställarskap. Som denna hans förkärlek för föråldrade verk. Han hävdar att det som är verkligt stor konst aldrig nått sin största verkan i sin samtid. Ändå sysselsätter han sej inte sällan med författare som ingen längre läser. Och ofta är det då han är som mest intressant.

I slutet av en essä om Stig Larsson, ett förord till ett norskt urval, så synar Engdahl för en kort stund kritiskt själva grundstenen i sin litterära syn om att bra litteratur är den som överlever sin samtid. Men annars härskar synen om skrivandet som en strid mot omvärlden och publiken i större delen av Ärret efter drömmen.

Författarens förakt för publiken blir av och till här närmast en fix idé och snedvrider annars bra texter om både Gunnar Björling och Denis Diderot. Den senare är i stort en upprepning av essän om Jakob fatalisten i Beröringens ABC. Fast här är det läsdramat Ramaeus brorson som ägnas mest utrymme.

Texterna i Ärret efter drömmen är oftast fullt läsmöjliga och med tanke på ämnena så är boken lättläst.

Men ändå - Engdahl avslutar en lite tråkig essä om Freud som författare med en aforismliknande mening (Engdahl har en ej besvarad kärlek till aforismen) om hur man alltid känner en lättnad när man lämnar ett sällskap. Och jag känner en liknande lättnad när jag slår igen boken.

The Mad Wizards of Mars

"A door banged wide in a little hut by the shore. A thin short man, with flesh hanging from him in folds, stepped out and, paying no attention to the others, sat down and stared into his clenched fists.
«There's the one I'm sorry for,» whispered Blackwood. «Look at him, dying away. He was once more real than we, who were men. They took him, a skeleton thought, and clothed him in centuries of pink flesh and snow beard and red velvet suit and black boot; made him reindeers, tinsel, holly. And after centuries of manufacturing him they drowned him in a vat of Lysol, you might say.»"
ur "The Exiles" av Ray Bradbury, i Den illustrerade mannen,
en tidigare version av denna novell där alla litterära gestalter av övernaturligt slag lever i exil på Mars hette "The Mad Wizards of Mars".

Svenska framtider från förr, sista luckan: En riktig gammaldags jul

"Nej," avbröt Eva-Linda, "det måste vara historiskt riktigt, och nu är det ju mitt i vintern. Vi ska fira jul, precis som man gjorde det 1984."
Annikki började fnittra. 'Så fånigt det låter. Hur kan man fira ett hjul?"
"Inte ett hjul utan en jul," rättade vår mellandotter. "Ordet stavas j-u-l. Och festen ska hållas den 24 december."
"Varför just då?" undrade Jens. Det visste inte Eva-Linda, men hon lovade att forska vidare och hålla oss underrättade.

I "En riktigt gammaldags jul" av Börje Crona från 1984 så ska elvaårig Eva-Linda äntligen ta studenten. Som elev har hon ägnat hela tolv timmar i veckan åt skolarbetet, mycket mer än den fyra timmars arbetsvecka hon nu har att se fram emot. Hon väljer som examensuppgift att ordna en historisk fest som examensuppgift.

Det är inte så lätt att hitta uppgifter om den högtid, den så kallade julen, som hon beslutar sej för.Bara en kassett och några böcker finns på biblioteket. Men familjens julfirande får viss uppmärksamhet i pressen.

Börje Crona är en författare som oftast skriver humoristisk SF. Så även här.
Novellen finns i Den fantastiska julen. En antologi sammanställd av John-Henri Holmberg med SF-noveller med jultema. Ytterligare två svenska noveller finns med (av Bertil Mårtensson och Sven Christer Swahn). Gene Wolfe och Brian W Aldiss är några av de andra författarna.

Antologin är utgiven på Timbro - inget säjer julstämning som den svenska högerns propagandaförlag.

Sleigh Bells ring...

Svenska framtider från förr, lucka 23 - Geniernas återkomst

Läkaren tycks ha gått om tid så här dagen före jul. Han pratar på:
- Min dotter har flera gånger frågat om hon inte kan få ta med sej sin klass och åka över till er på ön. Jag vet inte, jag har ställt mej lite tveksam. Man vet ju inte hur man blir mottagen?

Det brukar inte bli särskilt bra när slutet av en roman helt oförhappande utspelar sej i framtiden (Göran Hägg har gjort en sån, Doris Lessing en annan). Undantaget är P. C. Jersilds Geniernmas återkomst. Men så består den också av historier från människans gryning, med en berättelse om våra förfäder hominiderna fram till när romanen skrevs 1987. Och så ytterligare en bit in i framtiden.

Vi besöker kung Herodes hov, Freuds lärjungar och Gulasg. Det är en fascinerande hopljugen världshistoria. Om makt och vanmakt, om felläsningens och den för hastigt givna befallningens roll för skeendet.
I slutkapitlen har man lyckats klona hominider och andra förstadier av människan. Liksom enskilda människor. Men en religiös omvandling har skett i samhället. Och evolution och sånt där anses numera förlegat. Så klonerna bor på en liten ö undangömda från världen.

P. C. Jersild har skrivit flera framtidsskildringar och ytterligare några böcker av fantastisk karaktär. Bland dessa finns både några av hans bästa och hans sämsta. Geniernas återkomst tillhör de allra bästa Jersild-romanerna.

Ej blott i juletid

"när vi om sommaren sitter på verandan och efter dagens tunga läskar våra strupar med farbrors milda apelsinbål, händer det inte sällan att den spröda klangen av glasklockor tränger ut där inifrån, och i halvljuset kan man se tomtarna hamra som flinka smådjävlar medan ängeln viskar sitt 'frid, frid'. Och fortfarande gör det ett sällsamt intryck på oss när farbror mitt i sommaren plötsligt ropar till sina barn: 'Var snälla och tänd granen, mor kommer.'"
ur Ej blott i juletid av Heinrich Böll i Doktor Murkes samlade tystnad, övers. Per Erik Wahlund

Svenska framtider från förr 22 - skymning:gryning

Staden skimrar som av silver långt i fjärran, byggnader av silver som reser sig höga upp mot himlen mellan gatornas rutnät i silver, kristalltorn som strävar högt och högre, genomskinliga prismor som svävar i luften utan förankring, blixtrande i solen, mjukt glimmande under den silvergrå himlen, stålblå speglande det höga, glittrande i skymningen[...]skimrar långt i fjärran men mörknar med ens och faller ned mot jorden och blir till en samling träskjul

Jag är inte helt säker på huruvida skymning:gryning (2005) utspelar sej i framtiden eller inte. Det är sista delen i en trilogi i fristående delar så kanske hade detta framgått tydligare om jag läst de andra två.
Fast jag tvivlar på det. Lotass har delat upp sitt författarskap i populära (nåja) läsartillvända böcker och smala experimentella. skymning:gryning hör till den senare gruppen (nu när hon gått och blivit en av de smak- och snillrika aderton och hennes försörjning därmed är säkrad så har hon helt inriktat sej på den trådsmala delen av sitt skrivande).

Jul i rutan

Omslag till Galago 3/87. Jag var nybliven prenumerant när den här kom ut. Ulf Lundkvist har gjort bilden - klicka på den så blir den större.

21 - Skeppsbrutna i tiden

De flesta svenska framtidsvisioner är mer eller mindre influerade av utländska förlagor - ""efter en främmande idé" som det heter hos Claes Lundin. Oxygen och Aromasia var inspirerad av en tysk roman. Nuförtiden lånar man oftare från engelskspråkiga berättelser.

Dikten "Skeppsbrutna i tiden" av Sven Christer Swahn utgår emellertid från den franswka tecknade serien Les Naufragés du temps av Jean-Claude Forest (mest känd för Barbarella) och Paul Gillon.
Swahns poem varierar motiv i dessa franska seriealbum och tycks ibland återge handlingen. Jag har inte läst förlagan. Den ska vara en kärlekshistoria om en man och en kvinna som fryses ned i nödkapslar när Jorden drabbas av en pandemi. När de väcks kan de inte leva upp till sina idealbilder av varandra.

"Ännu en palatsrevolution. Ännu ett folkmord./Vi gör det för bra, det kommer av sig självt. Hur många upptåg/av detta slaget har vi varit med om?/Valerie återbördad från semestern i drömfolkets grotta/räknar på fingrarna: Striden i de Sju Månarnas Hem,/den gången vi gjorde upp med Drakarnas Konklav,/gången när vi tillfångatog havskungens dotter/och urövade utpressning mot hennes obehagliga pappa,"

Les Naufragés du temps är en äventyrsserie, en populärlitterär form som kan tyckas rätt långt från poesin - krocken mellan formerna är också en del av vitsen med Swahns verser.
SF-poesi är vanligare än man tror. I Sverige torde poesi och tecknade serier ju också ha ungefär lika stor publik vardera.
("Skeppsbrutna i rymden" finns i Nova SF 1/2005, ett nummer tillägnat Swahn som just hade dött, en tidigare längre version finns i ett annat nummer av tidskriften (som jag inte hittar - (enligt Simon i kommentarerna hittar man den längre varianten i Nova 2/1983))).

På det långsamma temat på Basin Street Blues

Om jag av någon anledning, som straff för någon gammal synd, hade hamnat i ett TV-program där jag tvangs att tolka Mikael Wiehe så hade jag gjort den här - "och Kenneth kom alltid med tysk poesi".

Nick är äldre än synden själv

39 Degrees North Presents: Nicholas Was from 39 Degrees North on Vimeo.

Nick

Nick...

är äldre än synden själv och hans skägg är lika vitt som ben. Han vill dö.

Nordpolens förkrympta infödda förstår inte hans språk utan tjattrar inbördes på sitt eget tungomål, när de inte arbetar i fabrikerna så utför de sina obegripliga ritualer.

En gång om året så tvingar de honom, under högljudd gråt och klagan, ut i den eviga natten. Under resans gång så lämnar han en av dvärgarnas osynliga gåvor åt vart och vartenda barn i världen. Barnen sover, fastfrusna i stunden.

Han avundas Prometeus och Loke, Sisyfos och Judas. Hans straff är värre än deras.

Ho.

Ho.

Ho.

Neil Gaiman
min översättning

Den tecknade filmen är gjord av 39 grader norr, en tecknarstudio i Peking.
Novellen "Nicholas was..." finns i Smoke & Mirrors

I'll be dead by christmas now anyway, please give all my things away - they'll make great christmas presents for you and for all my friends

"Dead by Xmas" är en låt med de finska glamrockarna Hanoi Rocks. Murder City Devils har fördelen att inte vara ett finskt glamrockband. Deras version av sången heter "Dead by christmas" och är B-sida på "Christmas Bonus Single".

Lucka 20 - Det sällsamma djuret från norr och andra Science Fiction-berättelser av Lars Gustafsson

Lars Gustafssons tredje novellsamling Det sällsamma djuret från norr är som undertiteln säjer en bok med Science Fiction-berättelser. Den science som finns i Gustafssons science fiction är filosofin. Flera av de klassiska sf-temana används - fördubblingar av personer, odödlighet, intelligensförstärkare. Berättelsen om den sistnämnda är den enda som uttalat utspelar sej i Sverige.

Åtta rymdlorder, som egentligen är en rymdlord, berättar historier för varandra. Under bokens gång kommer deras rymdskepp nära en meteorskur - "Våra berättelser har redan börjat ta färg av störningarna". De senare novellerna blir mer romantiska och sagoaktiga.

Rymdlordernas språk är gammeldags på ett sätt som nog kan irritera en del läsare. Själv uppskattar jag det och kontrasten mellan den torra tonen och det fantastiska innehållet berikar boken. I efterordet - "En not oms pråk och stil" - skriver Gustafsson att han bland annat lät sej inspireras av Olaus Magnus med sin "säregna, mycket renässansartade rubrikstil, med sådana titlar som 'Om ringar som vintertiden te sig på himlen samt om deras verkningar'".

En senare författare som starkt påverkat flera av novellerna är Stanislaw Lem, som också nämns i texten. Det sällsamma djuret från norr finns utgiven tillsammans med den mer Borges-inspirerade Förberedelser till flykt (1967) i Fantastiska berättelser.

Glaskuporna av P. O. Enquist

Natten till den 23 juli detta år behandlades alla svenska invånare norr om denna gräns med droger: deras minnen och kunskaper förintades till en viss gräns. Maskiner och redskap flyttades samma natt söder om gränsen. Ett stort antal byggnader utplånades, andra sattes upp. På morgonen var hela området återfört till 1890-talet, utvecklingsmässigt, ekonomiskt, socialt, tekniskt, - och, inte minst viktigt - moraliskt.

I "Glaskuporna" av Per Olov Enquist (i rena rama utopin - en samling radiokåserier/noveller kring temat utopier som vi tidigare tagit upp i denna framtidskalender) har man löst u-landsfrågan. De fattiga länderna kallas nu för reservat. Den västerländska delen av världen har full kontroll över de sen världsekonomirådet förintat Venezuela i mars 1982 - "Efter detta förstod också alla reservaten, runt om i världen, att aggression och polemik mot de stora industristaterna var brottslig och omoralisk."

Trots detta är inte allt frid och fröjd i de rika länderna - folk har det rätt trist. Men sommaren 1998 genomför man ett experiment. Norr om Göta Kanal blir ett lyckoreservat där för man tiden tillbaka till 1890. Norr om gränsen uppfinner man cykeln och den inre monologen - det är en tid av utveckling och lycka.
Fler lyckoreservat eller glaskupor inrättas - Tyskland återförs till 1700-talet, historien levs om igen från olika startpunkter.

"Glaskuporna" skrevs 1966, samma år som Hess hans fjärde roman kom ut. Den korta novellen är en av Enquists bästa berättelser, rolig och tankeväckande.

Balkonger, 2 o 3

ur Balkonger

2
Marken är hal som is
och snön sjunger ditt pris:

"En ängel drar din släde.
Solen har tagit semester.

Julgranen bär jag tapper
på min rygg av papper."

Himlen till Sofia: "Titta är du snäll,
staden är för dig en karamell
av aprikos,
av hallon eller citron."

3
I din fingerborg drack jag denna bön,
denna bön med tre vingar:
"Lämna nålen, Sofia.
I stjärnornas ridå
är du jungfru Maria
och lilla Rödluvan.

Alla folken duar dig i sång

Du
som är ljuset
som stiger ur ljuset."

Rafael Alberti
1922
övers. Bo Magnusson, som också redigerat Alberti-urvalsvolymen Du som är ljuset där hela dikten finns.

Svenska framtider från förr, biljettlucka 18 - Res aldrig på enkel biljett

Restaurangen "Den Tredje Juni", uppkallad efter den minnesvärda dag för tolv år sedan då jordbruksprodukterna från den omgivande landsbygden för första gången blivit godkända som människoföda, brukade vara full av liv och rörelse så här dags

För att få pengar från Svenska Film Institutet så måste man skicka in ett filmmanus. När Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer skulle göra vad som skulle komma att bli Res aldrig på enkel biljett (1987) så bifogade de till sin ansökan istället ett ex av De Geers roman Kyss mej dödligt (1985) (ibland felaktigt kallad Kyss mig dödligt).

Kyss mej dödligt är en svagare fortsättning på den underbara Det bombade ögat (de har getts ut tillsammans med ytterligare en Nutte-story i en volym). Filmen är inte så trogen romanen som anekdoten ovan kanske antyder. Även om mycket av berättartexten, som citatet under bilden - avskrivet från boken men också med i filmen - tagits direkt från romanen. Res aldrig på enkel biljett bygger på den senare halvan av berättelsen. En historia om en fakir som uppfunnit en transportör (som beam me up-maskinen i Star Trek som kanske är något annat finns både i boken och filmen. Den fungerar bättre i den förra.

Det som filmen lyckas med är miljön - aldrig har framtiden varit så skitig. Det är ett fascinerande smutsigt framtida stadslandskap.

På DVDn finns en extradisk med några kortfilmer Alexandersson och De Geer gjort tillsammans. Merparten med SF-inslag (De Geer skrev en artikel i DN för ett par år sen att han hade en stor samling amerikanska SF-böcker som han gav bort när han gick och blev kommunist). De två gjorde flera filmer och TV-serier tillsammanas. Som Privatdetektiven Kant och Tårtan. Mats G. Bengtsson, poet och Blå Tåget-medlem, var med i den senare. Han har huvudrollen i en kortfilmsversion av Res aldrig på enkel biljett på extradisken. Själva långfilmen är han tyvärr inte med i - den hade som så många andra dystopiska filmer (Terminator 2, Blade Runner, Matrix) tjänat starkt på om Bengtsson haft huvudrollen.

Ur Vernissage av Václav Havel 1936-2011

"MIKAEL: Ferdinand! Kom inte och säg att du inte kunde hitta på nåt bättre! Om du bara ville! Om du bara ansträngde dig lite! Om du bara gjorde dig lite möda och prutade lite på dina principer är jag säker på att du kunnat få jobb på nån redaktion för länge sen!
VERA: Du är ju en klok och duktig människa egentligen. Begåvad. Det har du ju visat i dina skrifter. Varför är du så rädd för att slåss med livet nu plötsligt?"
Vaclav Havel
1976
ur Vernissage i Audiens.Vernissage.Protest. Tre enaktare om författaren Vaněk, övers. Eva Lindekrantz och Kent Andersson

Citerat från veckans läsning

"Man vill bra gärna tro att det kan finnas något slags fantastisk tummelplats för dessa påhittets produkter, något förunderligt, omöjligt ställe där Fieldings sprättar ännu älskar Richardsons skönheter, där Dickens förtjusande cockneyfigurer ännu lockar till skratt och där Thackerays världsträlar ännu idkar sitt klandervärda värv. Kanske att det i en blygsam vrå i ett sådant Valhalla gives plats åt Sherlock och hans Watson"
Arthur Conan Doyle, ur "Förord" i Den krypande mannen och andra historier (övers. K Arne Blom)

"Så snart jag som läsare ser ordet 'jag' användas (eller undvikas, ty även undvikandet är ett användningssätt) vet jag att det är en fiktiv gestalt jag har framför mig."
Sven Lindqvist, ur Utrota varenda jävel

King Kong Blues

"The European bestselling shocker" står det på den amerikanska utgåvan av Sam J. Lundwalls King Kong Blues (1974). Om man får tro romanen själv så är reklammakare inte de ärligaste människor, men den har kommit ut på flera språk och på engelska finns den åtminstone med flera olika omslag.

I Sverige var den väl inte en så stor hit - trots eller kanske på grund av att det medföljde en skiva där Lundwall, som på 60-talet hade en kort karriär som trubadur, sjöng ett par låtar ackompanjerad av Michael B. Tretow (han som skapade ABBAs sound).

Det är en satirisk roman om Sverige 2018. Vatten är hårdvaluta och folket bjuds på cirkus i något som påminner om dokusåpan.
Som jag minns det - jag har inte boken - så fanns det utdrag ur tidningsartiklar innan kapitlen. Som i Michael Moorcocks A Cure for Cancer och en del andra av hans berättelser Jerry Cornelius (i Lundwalls 90-talsroman Staden vid tidens ände säjs huvudpersonen ibland heta Jerry Cornelius, ibland Sam Spade).
Även om boken inte var en bestselling shocker här hemma så har den fortfarande fans. Dessa brukar framhålla att Lundwall förutsåg delar av vårt samhälle idag. Men han såg snarare de artiklarna. Som han sen vred till. Resultatet blev en rätt underhållande läsning.

Åtta länkar en lördag

Godard Roundtable
The Hooded Utilitarian har Jean-Luc Godard tema. Med texter om Kineserna, Sympathy for the devil och Weekend och andra filmer. Godards politik verkar förvirra de lite, kanske eftersom de är amrikaner.

SVT Kultur visade en film om Bill Hicks igår. Utdragen ur Hicks stå-upp-rutiner var lite för fragmentariska som lätt händer med såna här filmer. Men de hade med min favorit med Hicks där han jämför U.S.As utrikespolitik med en revolverman i västernfilmen Shane. Från en längre rutin om (det första) Irak-kriget, (scenen i Shane skiljer sej en hel del från Hicks beskrivning - du kan se den
HÄR)

Fattig bonddräng med Freddie Wadling på På Spåret
Han gjorde i samma program Nick Caves "Where the wild roses grow" i duett med Sofia Karlsson. Som du kan se hos Bernur som noterar att Wadling ändrat texten.
Själva TV-serien På spåret förstår jag mej inte riktigt på, då jag aldrig fattat vitsen med geografi - vem bryr sej om var Melbourne eller Gävle ligger? Men de har ibland rätt så kul musik.

Apropå Gävle så är Butter tar ordet månadens blogg i Nöjesmix, en gästrikländsk tidning.

7:35 de la Mañana
I veckan såg jag den spanska tidresethrillern Los Cronocrímenes (på svenska
TimeCrimes, en inte alls lika bra titel). Den är regisserad av Nacho Vigalondo. Han har också gjort den rätt så underbara kortfilmen ovan (tryck på knappen cc för att få engelsk text).

So far apart - Band and back-aches
Senaste avsnittet av Rasmus Grans och Rene Engströms nätserie.

Svenska framtider från förr - 1985

De direkt ansvariga hade avrättats omedelbart, men nyheten om detta släpptes inte ut. Det var först genom Radio Norrlands sändningar som folket i Sverige fick reda på vad som hänt. Över huvud taget var den norrländska radion mycket välinformerad om vad som hände söderöver.
Men att lyssna på den pigga rösten med den sköna dialekten var strängt förbjudet.

I Tage Danielssons Tankar från roten (1974) så finns ett avsnitt där det skildras hur världspolitiken hade sett ut om Danmark vore U.S.A., Sverige Sovjet och Norrland Kina - "Motsättningen mellan den svenska modellen och det röda Lappland har också blivit mer markant alltsedan den lappländske Ledaren till svenskarnas grämelse gjorde sig omåttligt populär genom att simma tvärsöver Torne älv.

Leif Ekenbergs roman 1985 från 1976 är lite som den texten fast på fullaste allvar. Och Sverige är U.S.A. medan Lappland är Nordvietnam. Fast då Nordvietnam som det skildrades i till exempel Sara Lidmans Samtal i Hanoi snarare än det som fanns i sinnesvärlden.

Redan 1979 börjar förtrycket mot norrlänningarna. Det är ett attentat i samband med en aktion mot att stänga en skola som sätter igång denna Sveriges, som man kan tycka, lite hastiga utveckling mot ett totalitärt samhälle.
Norrlänningar börjar interneras och de med norrländsk börd har det svårt. Som vår hjälte, journalisten Rune som bor i exil i sydsverige. Men som trotsar reseförbudet och blir smugglad in i det socialistiska Norrland.

Romanen är utgiven på Ordfront. På baksidan får vi veta att författaren medverkat med noveller i Folket i Bild/Kulturfront (en tidskrift som blir den första att förbjudas i Ekenbergs roman). Och boken har fötterna stadigt nerkörda i den svenska vänstergyttjan.
I ett avsnitt så förråder en liten vänstergrupp resten av vänsterrörelsen. Jag kan inte riktigt räkna ut vilka de är menade att vara - men för den tidens (få) läsare torde det ha framgått. En bit senare beklagar berättaren att vänstern bekämpade varandra istället för fienden.

Den svenska staten är förvånsvärt ineffektiv i kampen mot norrlänningarna.
I början av romanen vinner en norrlänning, "en erkänt duglig och lugn karl", en debatt över ledaren för Statspartiet (sossarna har bytt namn till det vilket inte verkar så smart). Med ett debattknep han måste ha lärt sej i en amerikansk skolkomedi. Detta framställs som en viktig dag för den norrländska frihetskampen.

Romanens handlar om våra hjältes flykt från Sverige. Det framtida socialistiska Norrland får vi inte se så mycket av. Men på slutet planteras fröet till en uppföljare - Rune ska skriva en rapportbok om den fria staten i norr.
Tyvärr så blev det ingen fortsättning.

Lucka 15 - Atomskymning

Jag såg att skärmen var hårt spänd som på en trumma, och att den uppvisade blåaktiga teckningar: kvinnobröst med och utan slöjor, hjärtan med pilar och ord om kärlek, tro, hopp, vänskap, for ever yours och slutligen en lyckans gudinna på en rullande kula.[...]
Jag sade att de påminde mig om sjömanstatueringar; de två tjöt av skratt.
- Tycker ni, att det är galet, att dom påminner mig om tatueringar? frågade jag retad.
- Det är inte galet, sade hon, men de inte bara påminner, dom är tatueringar!

Atomskymning av Katarina Brendel vann Folket i Bilds stora romanpristävling 1952.
Den handlar om ruinstaden Menehat dit huvudpersonen, liksom Brendel konstnär, åker för att söka efter sin mor och för att måla av krigsoffren.
På en stormaktskonferens har man har kommit överens om att provspränga bomber av olika slag i staden då den ändå är så glesbefolkad. Barnen i staden föds missbildade, muterade av krigets röda strålar. Det är även för en dystopi en dyster bok.

Framtidsskildringar handlar om den tid när de skrevs. Några mer än andra. Katarina Brendels riktiga namn var Hilde Rubinstein. Hon hade flytt från Tyskland till Sverige 1935.

Svenska framtider från förr - Vid randen av Lars Jakobson

Lars Jakobson har ofta haft inslag av science fiction i sina böcker. Redan som nittonåring hade man med en novell i sf-tidskriften Jules Verne Magasinet. I nummer 371, eller i oktobernumret 1978.
"Vid randen" är en kort novell, knappt två sidor lång, om en rymdfarare som sitter ensam i ett rymdskepp - "Inga klockor och kamerorna slås bara på då en himlakropp är inom synhåll, så jag kan inte se dem närma eller fjärma sig. Dessutom: sex år är bara vad vetenskapsmännen påstod att färden skulle ta. Tiden existerar inte utan klockor."

Det var knappast den första novellen om en ensam astronaut. Men som Jakobsson skrev 25 år senare i essän "Ombord på de stora skeppen" så är sf en megatext, "där varje författare burit sten till det stora bygget". Detta gäller väl även annan litteratur - men det är tydligare i sf.
"Vid randen" är inte en av de stora stenarna i det bygget men en inte så dålig start på ett intressant författarskap.

"Ombord på de stora skeppen" finns i Stjärnfall. Om SF. Jakobsons essä uppehåller sej främst vid Samuel R. Delany. Boken innehåller också en essä av Ola Larsmo och en av Steve Sem-Sandberg (Sem-Sandberg skrev förr sf men har på senare år övergått till den mer populära genren historiska romaner).

Jakobson hade med en till novell i Jules Verne Magasinet: "Någonstans en strand" i nummer 380, april 1980. Den är snarare fantasy eller weird fiction.

Wadköping - it's so good it's obscene

"Smalltown" är en låt från det svenska bandet Homys enda album Music Box från 2003. Delar av bandet hade tidigare varit med i indiepopbandet Fidget.
Sången "Bus Stop" var en mindre radiohit när det begav sej. Du kan höra den och två till spår från albumet på Homys Myspace.

Homy hade en inte helt besvarad kärlek till dub. Men Music Box är ett rätt bra album. En låt, "Cannonball Queen" bygger på början på Serge Gainsboroughs (eller hur han stavar det) "Bonnie & Clyde". Låten refereras i texten - "C'est comme Bonnie & Clyde/Avec l'amour de Mr. Hyde".

Jag hade inte sett videon till "Small town" tidigare. Den är lite för jönsig för min smak. Men den passar till texten om att växa upp i en småstad. Ett ämne flera av sångerna på skivan återkommer till. "Wadköping's got anything you need/Dogs and cars and basketball in the street/It's so good it's obscene/With my boombox and my arm in a sling".

Sankta Lucia av Gilbert Hernandez

I miniserien New Love så hade Gilbert Hernandez förutom skämtserier, Fritz-serier och en del lite underligare serier också ett par illustrerade biografier över helgon. Som Sankta Lucia, eller Saint Lucy - de blindas skyddshelgon.

På bilden bär hon sina ögon på ett fat. För att inte behöva bli bortgift med en hedning så stack Lucia ut ögonen. De växte sen ut som ögon gör om man har en tillräckligt stark tro. Tron räddade henne också från att bli såld som prostituerad men inte från att bli avrättad.
Ett annat helgon som porträtteras i New Love är Sankt Judas.

Svenska framtider från förr - Strålen

Konstigt att dom i sina bländande vita rockar kan kasta så hotande svarta skuggor?

Dystopier är berättelser om mindre trevliga framtider där det oftast råder brist på kaffe. Dystopin har större anseende än andra framtidsskildringar.

De tre mest framgångsrika svenska dystopierna - Kallocain (1940) av Karin Boye, Aniara (1956) av Harry Martinson och Strålen (1958) av Ann Marget Dahlquist-Ljungberg - är alla skrivna av författare som främst var poeter.

Strålen är väl den minst kända av de tre. Men jag skulle säja att den också har det vackraste språket och det mest komplexa innehållet.

Den utspelar sej i Anstalten. Där ens tillvaro är planerad på gängse dystopivis. Strålen i romanens titel är en maskin som förvandlar dödslängtan till en önskan om underkastelse - "Är inte Strålen det mest ödmjuka vi skapat?".

Men det finns ett närmast anti-dystopiskt tema i romanen. Det går rykten om slavläger. Dessa förnekas och det är förbjudet att föra dem på tal. Men utnyttjas i propagandan i romantiska, sentimentala filmer. Slavlägrena spelar en dubbel roll - "som en sorts alternativtanke: det finns andra existensformer än denna Anstalt - och: vi har det svårt men kanske andra har det svårare?".
På liknande sätt som dystopierna får läsaren att tänka att det samhälle han bor i kanske inte är så illa ändå - även om priset på kaffe gått upp.

Svenska framtider från förr, lucka 12 - Myten om Wu Tao-tzu

Sedan vann andra tankegångar insteg. Alla människor skall ju dö, förr eller senare. De flesta dör för tidigt. Att på sina håll ytterligare något påskynda denna process tycktes vara ett billigt pris för att uppnå det välproportionerade, liberala världssamhälle med hög levnadsstandard, som alla önskade.

Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu kom 1967. Det är en essäroman (typ) där Lindqvist reflekterar kring sina resor i Asien och Latinamerika. Han gör detta bland annat genom att diskutera Herman Hesses framtidsskildring Glaspärlespelet (1943).

Glaspärlespelet handlar om Joseph Knecht som lever en munkliknande tillvaro i Kastalien. Men istället för att ägna sej åt Gud och sånt så studerar han konst, filosofi och musik. Det största man kan bli i Kastalien är glaspärlespelare. Glaspärlespelet innefattar alla andra konstformer.
De kastalianska munkgossarna får också som uppgift att skriva ner tre levnadslopp. Beskrivningar av liv de hade kunnat leva.

Andra kapitlet av Myten om Wu Tao-tzu börjar med meningen "Kortfattat levnadslopp". Den börjar sommaren 1914. Jaget i levnadsloppet börjar ägna sej åt måleri och magi. Första meningen efter "Kortfattat levnadslop" lyder: "Jag föddes vid den nya tidens slut, just innan medeltiden började komma tillbaka". Så inleds också det sista kapitlet. Där i det första levnadsloppet jaget får sin värld rubbad av sommaren 1914 så spelar här jagets resa till Kina samma roll. I början tycks det vara en beskrivning av Lindqvists eget liv. Men kapitlet fortsätter in i framtiden - "ingen trodde längre på allvar att katastrofen skulle kunna hejdas".
De vita och rika sluter sej samman för att försvara sina privilegier. Problemet med överbefolkningen löses.
Levnadsloppet och boken avslutas med en vacker men dyster fabel om hur författaren sluter sej inom sej själv.

Myten om Wu Tao-tzu har kommit i flera utgåvor, den senaste pocketen går fortfarande att köpa. Det är en stor läsupplevelse. På omslaget syns det kinesiska tecknet för nej.

I en senare bok, Nu dog du, om bomber och krig och sånt, så skriver Lindqvist en hel del om framtidsskildringar. Som den Jack London-novell som vi nämnde i gårdagens lucka.

Svenska framtider från förr - Besökarna av Birgitta Stenberg

Lustigt, såg jag inte fler kineser på T-Centralens perrong. Och när jag steg av vid Hötorget mötte jag ett par stycken son steg på vagnen. De hade en behaglig lukt av cederträ, tyckte jag. Österns romantik. Kanske hade de kommit för att studera vår tunnelbana.

"Besökarna" är en novell från 1971 av Birgitta Stenberg (mest känd för den självbiografiska romanen Apelsinmannen). Den är berättad i dagboksform. En dag märker hjältinnan att det är en massa kineser på stadens gator. De turistande kineserna kommer i miljoner till Sverige. "Efter vad kinesspråkiga DN skrev lite försiktigt i går - det stod faktiskt inget om det i den svenskspråkiga upplagan, det log vi åt - så kommer Sverige att i framtiden aldrig att ha färre än tjugo miljoner besökare från Kina boende här." Besökarna är alla klädda likadana och alla lika artigt tystlåtna.
Det inrättas ett nytt institut, Försorgen, för att ta hand om de kinesiska besökarna. Huvudpersonen får ett jobb på Försorgen. Hon lägger märke till att hon börjar att uttrycka sej i Försorgens stil.

Stenbergs novell får mej att tänka på en som Jack London skrev 1910 - "The Unparalleled Invasion". Den utspelar sej på 1970-talet , alltså då "Besökarna" skrevs, när kineserna gått och blivit en halv miljard många. Kineserna börjar utöka sitt rike genom att helt enkelt bosätta sej på sina grannområden. Sen följer soldater, sen ockupation. Men det är genom att de är så många, snarare än genom militär styrka, som deras invasion alltid lyckas. Tills de börjar hota Europa. Som utvecklar ett biologiska vapen som dödar alla kineser.
Efter en tio år börjar folk åter bosätta sej där Kina låg. En period av fred och välstånd följer och alla länder lovar att aldrig igen använda sej av de vapen som utrotade kineserna. Slutet gott, allting gott.

Också "Besökarna" slutar lyckligt. Två kineser flyttar in hos berättaren. Som blir med barn, de drar lott om vem som är fadern. De är lyckliga.

Stenbergs novell kan nog vara mer representativ för hur man såg på kineser i Sverige på 70-talet än den man får i reseböckerna om Kina.
"Besökarna" publicerades i Böckernas värld 3/71 och finns omtryckt i novellsamlingen Skurkar (jag har läst den i Böckernas värld, den skulle kunna ha omarbetats för novellsamlingen).

Lucka 10 - Allan Kämpe

1943 startade serien Allan Kämpe (ej att förväxla med Alfred Kämpe, författaren till Svenska allmogens frihetsstrider) i Veckans serier. Den skrevs och ritades av Eugen Semitjov. Serien var inspirerad av Blixt Gordon och Buck Rogers.
I första avsnittet blir vår hjälte och hans fästmö värvade av Hjärntrusten. Ett hemligt sällskap med högkvarter på Nordpolen bestående av forskare.
Allan Kämpe har sen äventyr i olika deöar av världen och i rymden. Redan på 40-talet gjorde Semitjov ett avsnitt med ett slags flygande tefat, en fem år innan UFO-flugan. Fast det är nazister och inte rymdvarelser i dem.
Serien utspelade sej några år in i framtiden. Jag tror det var lite vagt vilket år som brukligt var i genren.

Mitt skolbibliotek hade ett samlingsalbum med några av serierna. Men jag har inte så stort minne av dem.
Serien såldes till flera länder. Och efter några år började den också som dagsserie. Den har också funnits som egen serietidning. Serien las ner i slutet av 50-talet. Semitjov övergick till att skriva populärvetenskap och sf-romaner för ungdom.

Giftas

4:o. Fullständig likställighet mellan könen[...]En flicka skall sålunda icke fordra att en gosse stiger upp och lämnar sin plats, ty det är slavens underdånighetstecken, och en bror skall icke vänjas vid att systrarne bädda upp hans säng eller sy i hans skjortknappar; sådant skall han göra själv.
5:o. Kvinnan skall hava rösträtt. När i framtiden hennes konfirmation består i ett förhör i det samhälles lagstiftning hon lever i, och då samhället varje år, liksom bolagen nu, blir skyldigt lämna en årsberättelse till varje medborgare, skall kvinnan lika gott som mannen kunna döma om åt vilken person eller sak hon ger sin röst.

Nästa år är Strindbergsåret. Då Sverige firar att författaren varit död i hundra år.
Men redan nu har en del tidningar tjuvstartat med festligheterna. Expressen har till exempel startat en novellserie med den lite korkade titeln Giftas 2.0 (borde det inte bli Giftas 3.0). Där svenska författare skriver äktenskapsnoveller.

Serien inleds med Duvornas berömda kärlek av Amanda Svensson. En inte särskilt märkvärdig novell.

Johan Hilton har skrivit ett företal till Giftas 2.0, som handlar om förordet till Giftas I. "Att läsa förordet till Giftas I är som att traggla sig igenom en dagsfärsk antifeministisk litania på någon av alla bloggar som hetsar mot teateruppsättningar av Scummanifestet och genusvetenskaper på universitetet" påstås det där. Och att den "främsta skillnaden stavas stilistisk briljans" (något Hilton hade behövt mer av).
Nu är det väl ungefär så det förordet brukar beskrivas. Men det är knappast en korrekt beskrivning av Strindbergs text. Om det hade handlat om förordet till Giftas II så hade det varit en annan sak.

Det finns redan i första Giftas spår av det som kommer att leda till detta andra förord. Men Strindbergs lista med kvinnans rättigheter och hans förslag på vad som bör göras för att förbättra äktenskapet är knappast en antifeministisk litania - likställighet mellan könen, kvinnlig rösträtt och samma utbildning för alla.

Dessa förslag kommer förvisso mot slutet av förordet och en del av det som föregår dem passar bättre in på den gängse beskrivningen av texten. Jag tycker nedsablingenen av Et Dukkehjem är rätt rolig. Men det säjer kanske något att novellen "Ett dockhem", Strindbergs svar på pjäsen, är samlingens svagaste.

"Kvinnans rättigheter" kan för en nutida läsare framstå som en förnuftigare och mer radikal text än de flesta skrivna av "kvinnofrågans ivrare" vid denna tid. Men Strindbergs avfärdande av dessa dess ivrare gör att han i praktiken blir reaktionär.
Och förordet till Giftas II är inte långt borta.

Svenska framtider från förr - Doktor Mabuses nya testamente. En detektivroman från seklets slut av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist

Men han hade redan på 70-talet med beundran läst om khmerernas utrymning av Pnom Penh och förstått att Gatukontoret och kampen mot bilismen kunde användas operativt, till att omvandla hela den sociala strukturen i Stockholm. De flesta misstänkte att det var jobbarna han var ute efter, arbetarklassen i innerstan som ju egentligen inte borde vara där utan i Hallonbergen som ju var byggt för dem och var mycket modernare. Arbetare borde f.ö. inte ha bilar alls

Den satiriska framtidsdeckaren Doktor Mabuses nya testamente kom ut 1982 utspelar sej 1988. En "åtkomlig nära framtid" som författarna uttrycker det i Protagoras sats (en samlingsvolym med texter som P. O. Enquist & Anders Ehnmark skrivit tillsammans som innehåller tre avsnitt ur Doktor Mabuses nya testamente). Leif G. W. Persson är rektor på Polishögskolan och förordar en inre spaning - inspirerad av Stanislavskijs skådespelarteorier. Inom VPK diskuterar man huruvida bristen på kaffefilter är ett tecken på att socialimen genomförts. Och Jan Guillous gröna kontaktlinser gör honom populär i stugorna.

Själva deckarintrigen är kanske inte mycket att hänga i julgranen. Den fungerar bäst om man föreställer sej det som en elak parodi på Sjöwall/Wahlöö (många böcker tjänar på att läsas som parodier på Sjöwall/Wahlöö - du kan pröva själv med valfri roman).

De satiriska avsnitten är bättre. Som de om Svenska Arbetsgivar Föreningens sommarläger, inspirerat av avgrundsvänsterns möten. Högerns ideologer går där från att läsa den yngre Lenin till den hårdföre äldre (lite försvagas driften med vänstersekterismen av författarnas förtjusning i den lilla Il Manifesto - en italiensk grupp som skyllde marxismens brister på Friedrich Engels).

Som de flesta nära framtidssatirer så har boken åldrats en del. Flera av de tendenser som det drivs med var redan 1989 historia. Men den tar upp än idag intressanta frågor om staten och demokratin. Och är ofta mycket rolig.

Svenska framtider, lucka åtta - Skeppet i Kambrium

Kuratorn skulle säkert komma i morgon. Den skulle be honom börja författa igen, citera gynnsamma recensioner av hans första novellsamling (baserad på stulna idéer från böcker han mindes sig ha läst). Den vägde över 300 kilo så han kunde inte gärna kasta ut den.
De ville ha honom dit, för de visste att det plågade honom.

Flera svenska framtidsskildringar utspelar sej utanför Sverige. Som Skeppet i kambrium - Bertil Mårtenssons andra roman från 1974. Som utspelar sej i London. Fast London är inte det riktiga London utan en kopia. Något vår hjälte John Fernström (en svenskättling) börjat ana.

Anledningarna till att romanen utspelar sej i ett falskt London och inte ett falskt Stockholm (Gamla stan hade passat bokens atmosfär bra) är flera. Den svenska science fiction-publiken var liten och Mårtensson riktade in sej på en internationell publik. Boken ska först ha skrivits på engelska. Och så är den, vänligt uttryckt, kraftigt påverkad av engelska och amerikanska förlagor.

Mårtensson tillägnar boken tre SF-författare: Clifford Simak, Philip K. Dick och Brian Aldiss. Att hjälten insett att världen är falsk är ett tema framförallt Dick använde sej mycket av.

Det är en rätt underhållande bok. Även om den tappar lite i slutet. Fejk-London fungerar som egentlig huvudperson vilket gör att det inte gör så mycket att John Fernström är lite fyrkantig.

Skeppet i kambrium gavs ut som nummer 9 i Askild & Kärnekulls science fictionserie.

Svenska framtider från förr - Eremitkräftan av Sven Delblanc

Det är alltid ovant för flyktingar i början, men dom vänjer sig snart. Vi har kurser för sånt. Där plockar vi Fängelset ur kroppen på dom.

I början av Sven Delblancs debutroman Eremitkräftan (1962) så flyr huvudpersonen Axel från Fängelset. I Fängelset växer man upp i Barnkrubban - det är ett samhälle som styrs av Chefen. Tre dagar i månaden får man permission och kan gå till Nöjesparken. Men de mest patriotiska medborgarna i Fängelset hoppar över sin permission.
På fängelset finns statyer uppresta efter Flyktingar. Axel bestämmer sej för att bli en av dem.

Efter flykten så kommer vår hjälte till Den Vita Staden där han bland annat träffar Lilith. Den Vita Staden verkar till en början vara en trevligare plats. Men vad händer egentligen i Badhuset?

Att Den Vita Staden inte riktigt är den utopi den först verkar vara kanske inte direkt förvånar någon. Men scenerna där staden visar sitt andra ansikte är rätt så fängslande. Särskilt en med en föreläsning om Gudasonen, en omvandlad Herkules-myt, där föreläsaren anklagas för heresi.

Gudasonhistorien är en av flera omarbetade äldre berättelser i Delblancs författarskap. Och den senare Delblanc går redan att känna igen i Eremitkräftan. Som är ovanligt läsvärd för att vara en debut.

Lucka sex - Eden utan Adam

I en framtida värld befolkad enbart av kvinnor hittas en nedfrusen manlig astronaut. Ingen vet vad en man är och de tror först bara att han är missbildad. Men när de undersöker honom så får han utlösning och man sluter sej till att han är en utomjordisk varelse som ämnar lägga sina ägg i jordborna.

Denis Lindbohm skrev två versioner av berättelsen - Eden utan Adam och En orm kom till Eden. Jag är inte hundra på vilken av dem jag har läst.
I den version jag läst så framstår Planet of the females som en bättre värld än vår egen, romanen som en feministisk utopi. Det är också en så gott som pornografisk manlig önskefantasi. I och för sej behöver det ena kanske inte utesluta det andra.

5 bra finska skivor

Idag är det Finlands självständighetsdag. Finsk musik förknippar man kanske mest med tango och hårdrock, om än inte samtidigt (hårdrockstango låter annars som något som borde kunna slå).

22-Pistepirkko - Lime Green DeLorean
Än så länge så tycker jag att 22-pistepirkkos senaste skiva är förvånansvärt bra - med tanke på att deras storhetsdagar var nån gång på 80-talet.
Bästa spår: Broken Toys

Haren satt i gropen i Finland
Barnskiva med bland andra M. A. Numminen. Som det står i konvolutet: "M. A. Numminen är M. A. Numminen. Det finns bara en sån."
Bästa spår: Läraren och eleverna i staden

M. A. Numminen och hans nyfolkliga allmogeorkester - Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej
Det här albumet från 1977 var Numminens fjärde svenskspråkiga platta. Översättningar av amerikanska schlagers, Numminens egna kompositioner och en del traditionella finska sånger (flera av sångerna finns i finskspråkiga versioner).
Bästa spår: Livet är ju lent som ett sidene tyg

The Man Without a Past
Soundtrack till Aki Kaurismäkis Mannen utan minne. Kaurismäkis filmer har ofta bra musik, men det här
Bästa spår: Paha Vaani med Marko Haavisto & Poutahaukat

Värttinä - Aitara
Finskt folkmusikband som gick från ren folk till pop. Den här från 1994 har fortfarande foten mestadels i folkträsket. Det svenska bandet Hedningarna blev populära när de snodde Värttinäs sound.
Bästa spår: Katariina

Tidigare finska listor:
10 bra finska böcker
5 bra finska filmer

I brinnande små klungor stod alla barnen där och log och sjöng en sång om livet tills de hade fått nog och dog

"Resan" med Torkel Rasmusson finns på hans skiva Dagar, djur. Från 80-talet. Rasmusson var med i bandet Blå Tåget (de med "Staten och kapitalet"). Han gav ut tre soloskivor. Dagar, djur är hans sämsta album men "Resan" är hans bästa låt. Finns på samlingsalbumet Resan. 19 sånger 1976-2005

"Jag reste genom landet,/jag såg en massa träd och hus/och åkrar och fabriker/och där stod barn som tända ljus.//I brinnande små klungor/stod alla barnen där och log/och sjöng en sång om livet/tills de hade fått nog och dog.//Den tända barnaskaran/var bland det hemskaste jag sett/men kanske brann det inte, det var väl mest ett talesätt."

Bakom lucka 5 hittar vi Mögel

om det börjar växa mögel på ögat ser det hemskt ut men är inte så obehagligt som man tror det är bara att torka bort det och då får man det på handen det ser då på handen ut som litet grön färg endast det kan också växa mögel inuti munnen men det är endast på döda människor.

Rune Jansson är en svensk konstnär född 1918. Hans korta roman Mögel kom ut 1968 på Bonniers. Boken börjar i rätt gängse absurd stil. Datamaskiner styr allt. Kyrkor och konst blir bägge konserverade. Som man konserverar mat. Multikonst kallas konsten i burk som man kan öppna för att få ett svagt estetiskt välmående. "Hur fungerade multikonst? Måste allt fungera."

När i andra kapitlet möglet börjar breda ut sej så ägnas ingen större tid åt förklaring. Asiaterna har ätit mögel och blivit mörkerseende och invaderar. Men sen börjar allt och alla att mögla. Ett år faller mögel istället för snö. Ett barn föds med mögel istället för hår. Överallt mögel.

Det enda som finns att äta är andra människor och den vanligaste sysselsättningen är krig. Som är något av ett familjeföretag. De betalas med köttet från dem som de har dödat. Och får ge ifrån sej ett skålpund kött om de inte krigat bra nog - "det var jobbigt att kriga för kapitalisterna men det gjorde inte så mycket kapitalisterna gav dem mat, det var jobbigt att kriga för kommunisterna men det gjorde inget kommunisterna gav dem mat".

Boken har inte direkt protagonister utan är mer som en svit prosadikter. Med mögeltema.
Den påminner lite om J.G. Ballard och den nya våg inom sf som fanns i England i tidskriften New worlds vid denna tid.
Om Rune Jansson var bekant med denna new wave är svårt att säja. Troligen är det snarare Willian S. Burroughs än Ballard som påverkat honom. Prosan har också visa likheter med Gertrude Stein.

Om Mögel bara vore ett aningens snäpp bättre hade jag gärna utnämnt den till en bortglömd klassiker. Men den har svårt att välja mellan det absurda och satiren. Vissa stycken lyckas i kraft av lyriskt äckel att glimta till men andra går på tomgång.

Den slutar åtminstone lyckligt. Alla är nöjda med sin mögliga lott.

(Repris från en temavecka om svensk fantastik från 2009 - jag repriserade den även tidigare i år, men utan den här hade vår kalender lidit av mögelbrist. Jag la till ett citat ur boken så att det bidde lite nytt innehåll.
Bilden överst är en tavla av Jansson som även själv gjorde omslaget till boken.)

Svenska framtider från förr - Liten utopi av Tage Danielsson

"Liten utopi" av Tage Danielsson från 1966 börjar den 9 januari 1970 med att bussföraren Emil Nilsson äter isterband och potatis - "Ska man sia om framtiden kan man lika gärna göra det grundligt och i detalj". Och går fram till år 2017 - då nationalsocialisten Wolfgang Hitler kommer till makten i Tyskland.

Däremellan återinförs vänstertrafiken, världskrig utbryter (den 6 februari 2000) och världskriget avblåses (den 8 augusti 2000) då man meddelst hjälp av datamaskiner räknat ut att ingen kommer att vinna något på det.

Novellen (eller kåseriet) är skrivet i dagboksliknande form. Vi får följa Clary Wadman från det att hon föds, till att hon själv får barn. Däremellan förlorar hon en fästman i det korta världskriget.
Hur fadern till Clary och fadern till Clarys barn firar beskrivs identiskt - de "bjuder alla sina vänner på cigarrer av märket Corona större och får sig själv[a] en bläcka på stadshotellet, som renoverat sin uteveranda" (3 april 1981 och 13 december 2017). En del saker förblir sej lika, tycks Danielsson mena.
Även om nu faderns roll vid födseln faktiskt har förändrats en del sen 1966.

"Liten utopi" finns i Rena rama utopin - en samling radiokåserier av kända svenska författare kring ämnet utopi. En utmärkt bok - åtminstone för de av oss som ska sätta ihop en sånm här kalender.

Citerat från veckans läsning

"Det var mig en fullkomlig gåta hur en människa kunde sätta sig ner och skriva tusen sidor. Redan hundra färdiga sidor var för mig något helt obegripligt. Å andra sidan hörde jag min morfar säga allt vad man skriver är dumheter. Alltså, hur kunde han komma på en sådan idé som att skriva tusentals sidor dumheter."
Thomas Bernhard, ur Ett barn (även utgiven som en del av Självbiografierna), övers. L. W. Freij

"Indeed, the solution was so simple and so outrageously stupid that both sides claimed to have proposed it."
Charles L. Harness, ur Redworld

Sju länkar en söndag

Om Wanda Ga'gs bilderböcker
Frikostigt illustrerat inlägg på Every day is like wednesday om One million cats (det är många katter), Snövit och andra av Ga'gs böcker.

Det finns gott om adventskalendrar i bloggosfären, bland andra:
Ingrids boktankar om bortglömda böcker och författare (vilket hon väl i och för sej brukar skrivar om annars också), som Kapten Blod - boken.
Gnidkungen har en Edsbykalender - om Edsbyn, en fiktiv stad i norra Sverige.
"Hälsingland förknippas ofta med sprit våld och bandy
I Edsbyn finns så klart allt samlat i samma lokal.
Pizzeria Bandy"
Bernur har en diktkalender med dikter och utdrag ur dikter. Hittills med John Keats, Marina Tsvetajeva och Rut Hillarp. Och Samuel Beckett.

Tony Millionaires teckningar av musiker
Millionaires senaste bok heter 500 portraits. På Rolling Stones hemsida kan man se elva av dessa, teckningar av musiker med kommentarer av Millionaire. Bob Dylan, The Falls sångare och Art Garfunkel med flera.

Grant Morrison Comic Bingo
På Postmodern Barney

Gabriella Håkansson om Tunneln av Ernesto Sabato
Och om Lind & Co:s Nittonhundra-serie.

Svenska framtider från förr 3: CoMa

Mic hade parkerat på krönet av den lilla höjden. Han gungade i takt med den hårda musiken som strömmade genom hans huvud. Så långt ögat nådde bredde CoMa ut sig, halvt om halvt dold i den tunga dimman som strömmade upp från Öresund, lika kall och fuktig som döden själv. Synen passade med tunga industribeaten. Trots det tjocka luftfiltret i hjälmen kände han redan barndomens välkända smak av CoMa i munnen – frän, flottig och brännande med en underton av svavel.

CoMa heter Annika Lidnes cyberpunkroman från 1996. CoMa är den stad där handlingen äger rum - en framtida sammanslagning mellan Köpenhamn och Malmö.
Titeln är det bästa med CoMa.

Lucka 2 - Sverige 1982: en politisk framtidsroman

Det är 1982 och Socialistpartiet har just vunnit ett nyval. Men statsminister Per Holme har fått en hjärtattack och han har tvingats ställa in sitt tal mot U.S.A.s politik i Sydostasien. De unga radikalerna, ledda av finansministerns son, tänker emellertid demonstrera i Malmö. Inte bara mot U.S.A. utan också mot kontrollagarna - varje vecka väljs slumpmässigt tusen svenska medborgare ut för att i detalj övervakas. Demonstranterna har med sej ägg som de tänker kasta på polisen: "- Du vet lika väl som vi vad äggen symboliserar". Men en korg av äggen har blivit preparerade med sprängmedel. Det blir en massaker.

Åke Ortmark ska ha skrivit flera romaner som utspelade sej i samhällets högre skikt. Men jag tror att Den inre cirkeln är den enda framtidsskildringen. Sverige 1982: en politisk framtidsroman är undertiteln. Den kom ut 1972.

I boken får vi följa en industriledare som under pseudonym och i hemlighet ger ut prisade diktsamlingar vart fjärde år. Och den 32-åriga prinsessregenten som vill ha mer inflytande över regeringspolitiken och beordrar en museichef att ge henne ett porträtt av Karl XII ("Karl XII, ropade prinsessan, Karl XII! Jag vill ha ett porträtt av Karl XII!").

Polischefen låter ibland "nåd gå före rätt" om de unga kvinnliga behålösa demonstranterna visar sej "särskilt förnuftiga", speciellt uppskattar han om de har judiska drag (borgerlig samhällssatir, typ).

Ett hormon som gör barn intelligenta spelar en roll i handlingen. Boken kulminerar i en rysk roulette med en handgranat mellan Per Holmes efterträdare och industriledaren/poeten.

Per Holme har vissa likheter med Olof Palme, men annars tror jag inte att boken är någon nyckelroman - personporträtten är lite för bisarra. Det är i vilket fall en väldigt dålig roman - men kalkonböcker kan också vara rätt underhållande.

Ur "Exempel utan bruksanvisning" av Christa Wolf (1929-2011)

"Som barn klöste jag ut ögonen på häxan som räckte Snövit det förgiftade äpplet. Sagan kunde inte skydda mig mot att senare mer än en gång bita i den förgiftade sidan av äpplet och lära mig hur svårt det är att åter bli kvitt giftet. Men hur går det om den förgiftade Snövit påstår att hon mår alldeles bra? Och förklarar att detta är vad hon önskat sig: att ligga i en kista av glas och bli begråten?"
Christa Wolf 1978
ur talet "Exempel utan bruksanvisning", övers. Sven Åhman, i Litteraturens förklädnader

Svenska framtider från förr. Lucka 1: Komedin 1 av Stig Larsson

Komedin I (1989) är Stig Larssons fjärde (och senaste) roman. Den handlar om den åldrade författaren Stig i ett framtida Sverige. Stigs böcker har rensats ut från biblioteket för att de är för dekadenta. Han försörjer sej med att skriva manus till scenuppträdanden i en nattklub, där en besökare lottas fram för att bli avrättad.

"Ett tag befinner han sig i ett läger - detta är episkt berättat. Då är vi inne i ett slags framtid" heter det på baksidan av Larssons närmast föregående roman Introduktion (1986). Där fungerar de scenerna mer som ett utomrealistiskt inslag, likt den infettade damsko huvudpersonen Thomas hittar på trottoaren i början av boken.
Och "episkt berättat" får nog, om vi antar att Larsson själv skrivit det (baksidor är ofta delvis skrivna av författarna), ses som smått sarkastiskt. Påminnande om den "Gogols blick" en av Stigs författarkollegor vill att han ska skildra Sverige med i Komedin I.

Framtidens språk är ett problem de flesta framtidsskildringar hoppar över. George Orwell ägnar till exempel ett kapitel av 1984 åt nyspråk men romanfigurerna pratar helt vanlig 1940-talsengelska.
Det finns inga framtidsglosor i Komedin I men den första hälften av boken är uppbyggd enbart av det svenska språkets vanligaste ord (de 1500 vanligaste, enligt Larsson i intervjuer). Det här används mer för att spegla Stig än samhället i stort - när Stigs begär väcks till liv igen (bland annat av en 11-årig grannflicka) så ökar romanens ordförråd. Men det är ett intressant sätt att tackla framtidsspråkfrågan på.

Nu fungerar det inte riktigt. Romanen innehåller ett par starka stycken men är Larssons svagaste.

Lucka 0 - Bilder från år 2378

sammandrag eller rättare sagt koncentrat av de stora böckerna[...]hade man tid att läsa, och de såldes bra. De var tidsenliga, och det gällde bara att koncentrera dem så mycket att de kunde läsas på några minuter, helst på några sekunder.

Bakom lucka 0 (eller lucka O) så hittar vi ododionspelaren och odoratkompositören Aromasia Doftman-Ozodes, hjältinnan i Claës Lundins Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378 (1878). En ododion är en luktorgel.

Aromasia är en på en gång modern kvinna (för 1878) och rätt gammeldags. När hon läser en 500 år gammal bok om att kvinnans uppgift är att försaka så börjar hon fundera på om man inte hade rätt förr i tiden och att hon kanske skulle ägna sej mer åt Oxygen, en ung man hon är förtjust i.

Som namnen antyder så är boken humoristisk (i ett kapitel förekommer en mindre lyckad ododionkoncert). Den byggde på en tysk förlaga ("efter en främmande idé") som ska ha haft en mer allvarlig ton. Det är mest som tidsdokument (av 1870-talet, inte 2370-talet - även om de är rätt lika varandra) den är intressant. Men den är mer underhållande än de flesta framtidsskildringar från den här tiden.

5 bra skotska skivor

Så är det Skottlands nationaldag igen. Det är färre säckpipor än jag hade önskat i skivorna nedan - jag gillar säckpipor.

Battlefield Band - At the front
"Of all the trades that I do ken, the beggin is the best/For when a beggar's weary he can aye sit doon and rest" - skotsk folkrock när den är som bäst.
Bästa spår: "Tae the begging"

Isobel Campbell & Mark Lanegan - Ballad of the Broken Seas
Campbells och Lanegans röster bryter på ett snyggt sätt mot varandra. Trallvänligare ödesmättad depprockcountry får man nog leta länge efter.
Bästa spår: "Saturday's gone"

Franz Ferdinand - Franz Ferdinand
Skotsk konstskolepop.
Bästa spår: "Take me out"

The Sensational Alex Harvey Band - Framed
Den första Sensational Alex Harvey Band (det finns en skiva bara kallad The Sensational Alex Harvey Band som innehåller flera av låtarna på skivan, jag vet inte o m det är en samling eller den internationella utgåvan). En av Nick Caves favoritplattor.
Bästa spår: "Hammer Song"

Bert Jansch - Jack Orion
Jansch dog tidigare i år. "He could fiddle the fish out of salt water" - eller spela gitarr snarare. Hans tredje soloalbum från mitten av 60-talet.
Bästa spår: "Jack Orion"

Tidigare skottelistor:
10 bra skotska böcker

5 bra skotska filmer

Kommande Bob Dylan-hyllningsskiva

Det sista världen behöver är väl fler Bob Dylan-covers. Men det finns några spår på den kommande 4 CD-tributen Chimes of Freedom: The Songs of Bob Dylan Honoring 50 Years of Amnesty International som jag är nyfiken på (innehållsförteckning finnsHÄR på Cover Me) Som Patti Smiths "Drifter's escape" eller Thea Gilmores "I’ll Remember You".

Pete Seeger är med (han gör "Forever Young", då han är 92 - jag tvivlar på att det kommer att visa sej vara Seegers bästa Dylan-tolkning) och Marianne Faithful. Sinead O'Connor har för länge sen sin bästa tid bakom sej men "Property of Jesus" borde passa henne. Dito med Billy Bragg och "Lay down your weary tune".
Kronos Quartet gör samma sång som Ke$ha, så det är en viss risk för hopblandning av dessa två artisters bidrag.

De yngre artisterna är som vanligt med såna här samlingar kanske inte de mest spännande (åtminstone inte de jag känner igen). Och man hade kanske kunnat önska sej CocoRosie eller Sleigh Bells eller åtminstone Conor Oberst. Das Racist hade säkert gjort en utmärkt "Tombstone Blues".
Nåja - 4 CD fyllda med nyinspelade Dylan-covers vore kanske lite för mycket vilka som än vart med, men pengarna hamnar åtminstone på ett bra ställe.

Samlingen kommer ut den 30e januari nästa år.