and as large as alone

KLICKA HÄR för att läsa senaste delen av min och Rasmus Grans serie As small as a world and as large as alone.
På vårt förra manusmöte diskuterade vi det som är kvar av serien. Så slutet är i sikte.

Tematrio Vad önskar du dej för nånting i julklapp (blanka byxor av gul galon?)

Lyran har börjat julskylta och undrar i sin senaste tematrio vilka tre böcker vi skulle vilja få av tomten:

Warren Ellis (text) och John Cassaday (bild) - Absolute Planetary 1
Lyran skriver att man ska skriva om böcker "som känns nödvändiga" att ha i bokhyllan. Men de bästa presenterna är de som egentligen inte alls är nödvändiga. Som den här som samlar de tolv första numren av Planetary. Jag har dessa i seriealbumform och Absolute-formatet är egentligen bara lite större. Och mycket dyrare. Så det är svårt att rättfärdiga inköp av volymen. Men visst skulle jag vilja ha den (det lär bli lite mer om Planetary här snart).

Jenny Erpenbeck - Hemsökelse
Det jag har läst av Erpenbeck har jag gillat. Och denna hennes senaste på svenska är en Panache. De brukar passa bra i julstrumpan.

Underligt antikvariatsfynd
Förr brukade min mor alltid gå till antikvariaten innan jul och köpa böcker åt mej och min bror som hon tyckte såg ut som om de passade oss. En del av böckerna kände varken hon eller vi till sen innan. De var alltid mycket uppskattade. Hon suddade ut priset - det gick ändå att se vad boken hade kostat men det låtsades vi inte om.

TILL VINTERN

Du Vinter är en elak en,
men Sommaren, den är gentil,
April och Maj med vänligt smil
var kväll och morgon följer den.

Ack Sommaren - skog, äng och fält
den klär på nytt i grön livré,
en mångfald färger finns att se,
ty så Naturen har beställt.

Men du, o Vinter, droppar än
av snö och väta som en sil,
du borde drivas i exil.
Det säger jag rent ut, min vän,
du Vinter är en elak en!

Charles d'Orléans
skriven på 1400-talet
övers. Erik Blomberg i 100 franska dikter från 9 århundraden

5 bra skotska filmer

I dag är Skottlands nationaldag. Skotsk film är kanske inte lika känd som skotsk litteratur och skotskt kiltmode. Men en del bra filmer har kommit från nationen. Som dess fem
That sinking feeling
Gregory's Girl
Local hero
It's a wellknown fact att Bill Forsyth är Skottlands mest namnkunniga regissör. Och i början av karriären gjorde han några väldigt bra filmer. Från debuten That sinking feeling (Diskhofeber på
svenska) med dess blandning av en skildring av Glasgowungdomar och en heistkomedi. Gregory's Girl som är Gregory's Girl och därför bäst. Och hans stora succé Local hero. De två tidigare filmerna där flera skådespelare är gemensamma för bägge är de som starkast har en egen röst. Men även om Mark Knopflers soundtrack med åren blivit för outhärdligt markknopflerskt och filmen med sina många udda karaktärer kan påminna om så många sämre filmer så är Local hero bra. En (då) modern variant av de gamla klassiska brittiska filmkomedierna om småsamhällen.

Small faces
Film från 1996 om ungdomsgäng och våld och kärlek i 60-talets Skottland. En film med mycket energi.

Trainspotting

The cherry when it's in the bloom I'm sure it has no stone

Jenny på Ta makten över orden har gett mej det Cherry on top-awardet som går runt "för alla boktips". Tack.
Förra veckan, när jag var upptagen med att jubilera fick jag samma pris från bernur. Hans motivering var "som mixar musik, serier, film och litteratur så bra." Tack.
I sin hemliga identitet som Björn Kohlström fick bernur i dagarna pris från stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Gratulerar. (Ta makten över ordet fick körsbärsawarden av en som fick den av bernur - bloggosfären är liten).

Fem bloggar som jag i min tur då ger Körsbärovanpå till:

Rikard på Shazam!
En annan blogg som fått pris nyligen är Shazam!. Det är en gruppserieblogg. Som har en trevlig blandning av serier som de skriver om. Och jag gillar deras beskrivning av Butter tar ordet på deras (lite undangömda) länkar: "Petter Malmberg bloggar om serier och annan finkultur." Men då de redan fått det däringa kulturbloggpriset så ger jag körsbäret till en av deras bloggare. Rikard från gamla Weltklasse Serier. Som skriver om europeiska och litterära tecknade serier på ett intressant sätt. Han har en årskrönika uppe nu.

On word arts
Min bror, som också får ett körsbärsaward av Ta makten över orden, brukar säja att mina inlägg om serier är bajsnödiga. Det är en anledning till att han inte får några körsbär. Och han tilldelades en award förra gången jag deltog i en sån här sak.
On word arts fick också awardet då. Om den bloggen skrev jag då att den "uppvisar ibland en lite vördnadsfull syn på litteraturen som jag inte delar". Det lät kanske mer kritiskt än jag menade. Den viktigare delen av den nomineringen var att "hon skriver om många roliga och intressanta böcker[...]Mycket citat och bilder." Det stämmer fortfarande.

So far apart.
Rene Engström och Rasmus Gran har i dagarna haft utställning i Östersund, känt för sitt goda dricksvatten, om denna deras gemensamma dagboksserie. Som väl är lite bloggliknande, kanske. Kanske inte. Vem bryr sej.

Marias bokblogg
Maria håller i bokbloggar.nu. Som är en utmärkt anordning. Hennes egen blogg är också läsvärd - om än svårkommenterad.

Den lekande människan
Den lekande människan skriver om populärkultur på ett underhållande sätt.

Tre favoriter:
Arne Sand - Ljugarstriden
Tove Jansson - Sent i november
Boris Vian - Hösten i Peking

Det här är reglerna:
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg (det har jag inte gjort - regler är till för att tänjas på av de som bestämmer. Vill du se prismärket får du klicka över till Jennys eller Björns blogg).
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

På en av de andra bloggar som bernur gav priset länkades till inlägg som var kritiska mot sådana här priser och tvånget på att skicka de vidare. Men att det är frivilligt att delta i sånt här är väl alltid underförstått.

Att läsa prosa

Som de flesta hade jag länge svårt för prosa.
Tills jasg kom på att man ju inte måste förstå prosa. Som träd, kulturråd och bambianer så är en prosatext något som bara finns där. Att ta in.
I skolan läste vi en prosatext. Vär lärare sa att hon gärna läste prosa två gånger. För att ta in den. Det var en insändare från Kamratposten.

När man väl kommit på att man inte behöver hålla reda på alla figurer i en prosatext eller bry sej om att en ledare i en morgontidning går emot logikens regler så blir det enklare att uppskatta prosan för vad den är, låta den sköljas över en. Prosa behöver inte vara något konstigt eller komplicerat eller det minsta begåvat.
Nästa år tänker jag läsa minst tre böcker på prosa.

Dikter om snö - tio i topp

Jag hatar snö. Men en och annan bra dikt om snö har gjorts. De tio bästa dikterna om snö, med strofer ur:

10. Derek Walcott - Vinter i Greenwich Village
"En bok är ett liv och det/vita papperet död,[...]varje ord/ett svart fotavtryck i den skrämmande snön"

9. Mao Zedong - Snö
"Ack! Kejsarna av Qin och Han,/var ganska fattiga i anden;/grundarna av Tang och Song,/utan känslor för sann poesi./Den övermodige fursten för en dag,/Djingis Khan,/förstod sig endast på att spänna sin båge mot örnen i skyn./Borta är de alla!Män av ädla känslor/måste sökas i vår tid!"

8.Paul Muldoon - Att möta britterna
"Vi mötte britterna mitt i vintern,/Himlen var lavender//och snön lavendelblå" ("We met the British in the dead of winter./The sky was lavender//and the snow lavender-blue.")

7.Pia Tafdrup - Krönt i Moskva
"Se ljuset skiftar mellan träden/från gyllene till grått/Det är inte aftontecknet utan snö på väg mellan grenar/i sin kåpa av purpur och mörker"

6. Charles D'Orléans - Till vintern
"Men du, o Vinter, droppar än/av snö och väta som en sil,/du borde drivas i exil./Det säger jag rent ut min vän,/du Vinter är en elak en!"

5. Bengt Emil Johnson - Vinterballad
"Snödjupet är nu 49 centimeter.

4. Martti Soutkari - Det är kylskåp i luften
"Det är kylskåp i luften/inte kallt kanske/men vitt/och tungt"

3. Inger Christensen - Alfabet
"snön/är långtifrån snö/när den snöar/mitt i juni//snön/har långtifrån fallit/från himlen/i juni//snön har/själv stigit upp/och har blommat/i juni//som äpplen/aprikoser/kastanjer/i juni//gå vilse/i den riktiga snön/som är snön i juni/med blomma och frö//när man aldrig ska dö"

2. Sarah Kirsch - Himlen fjällar
"O snö, säger jag, här står framför dig en som är/kall om fötterna och trött på det"

1.Rafael Alberti - Balkonger
"Marken är hal som is/och snön sjunger ditt pris://'En ängel drar din släde./Solen har tagit semester.//Julgranen bär jag tapper/på min rygg av papper.'//Himlen till Sofia: 'Titta är du snäll,/staden är för dig en karamell/av aprikos,/av hallon eller citron.'"

John Constantine, Hellblazer

John Constantine började som en bifigur i Alan Moores Träskmannen. Född ur Moores intresse för magi, var John Constantine menad att vara en arbetarklass-magiker. Han var också, liksom Alan Moore, engelsk. Engelsman i en amerikansk serie.

Den brittiska delen av hans identitet var nog ett viktigt skäl till att John Constantine fick en egen tidning. Brittiska serieförfattare dominerade den amerikanska seriemarknaden. Hade du skrivit i 2000AD så kunde du skriva för mainstream-serieförlagen.
Neil Gaiman, Garth Ennis, Grant Morrison- har alla skrivit serier där vår arbetargosse-trollkarl förekommer.

Tidningen där John Constantines äventyr nu har pågått i 20 år fick det något fåniga namnet Hellblazer (Hellraiser var, som bekant, upptaget). Den förste författaren var Jamie Delano. Under årens lopp har tidningen haft flera olika författare och artister. En av de mer lyckade teamen var det samma som Preachers Garth Ennis och Steve Dillon.

Nu när tidningen kommer ut med sitt tvåhundrafemtionde nummer så har det numret gjorts till ett jubileumsnummer där ett antal författare och artister gör korta serier med jul- eller nyårstema.

Jamie Delano är en av fem olika förfatare. Ytterliggare en, Brian Azzarello har skrivit serien förut, även om hans artist, den lysande Rafael Grampá (bilden) är ny.
Bland de andra författarna återfinns den blivane Hellblazer-författaren Peter Milligan (Skin) och China Miéville, en av de intressantare författarna i urban fantasy-skolan. Miéville är vanligen prosaförfattare (med en tendens att skriva för långa böcker) men novellsamlingen Looking for Jake innehåller en serie.

En författare som inte är med i jubileumsnumret är Warren Ellis. Ellis skrev serien i slutet av nittiotalet. Men skrev ett nummer "Shoot" som handlade om en skolmassaker. Sen kom Columbine. Numret drogs tillbaka och Warren Ellis lämnade titeln. (Ellis har senare skrivit en Constantine-liknande figur: William Gravel, stridsmagiker.)

I Planetary 7 (i samlingen Planetary: The Fourth Man) har Warren Ellis gjort en kort Hellblazer-pastisch där han fångat det som gör att karaktären fungerar.
I deen femsidiga historien, också den med jultema, möter Jack Carter (John Constantine) en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?"
Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

För även om John Constantine är en bitter engelsk kedjerökande man så är han också rätt skriven lika mycket medkänsla som svordomar.

Eller, för att låta John Constantine (med lite hjälp av China Miéville) få sista ordet:

"Fuck what you heard. I´m on the side of the angels."

(Och de orden får också avsluta vår jubileumsvecka
Först publicerad den 18:e december 2008)

Mini-LP:ar, de tio bästa

Apropå Pete Seegers Goofing-Off Suite så kan en av anledningarna att den sällan förekommer på listor(förutom då att den är från 1954 och en banjoskiva)att den inte är en fullängdare utan en 10tummare eller en minilp om man får vara anakronistiskj.
Minilp (och vad det nu kallas på CD) glöms ofta bort. Men här i alla fall en lista med tio av de bästa kortlängdsalbumen.

Birthday Party- Mutiny
Utgiven på CD tillsammans med den nästan lika bra The Bad Seed.

Billy Bragg- Life´s a Riot with Spy vs Spy
Också kallad den orangea.

Butthole Surfers- Cream Corn From the Socket of David epn

Diamanda Galas- You must be certain of the Devil
Country när den är som bäst

Mudhoney- Superfuzz Bigmuff

Rymdimperiet- Rymdimperiet

Pete Seeger- Goofing-Off Suite
Blandar folkmusik med klassisk musik- utgiven på CD med en annan mindre experimentell tiotummare vid namn Darling Corey.

Triffids- Raining Pleasure
Innehåller bland annat den bästa St James Infirmary på den här sidan Betty Boops Snövit

Twa Toots- Peel Session

Younggods- Play Kurt Weill

(först publicerad den 8:e november 2007.
Under den här jubileumsveckan (som tar slut idag - jag lovar) har inlägg från 2009 dominerat. Vilket främst beror på att här finns nio inlägg från 2006, tjugoen från 2007, hundratjugofyra från 2008 och då sjuhundrasjuttiotvå från år 2009. Men denna sista dag hade jag tänkt mej repriser fyra olika år.

Inledningen på inlägget anspelar på det direkt föregående Instörtande banjo där jag nämner att Blixa Bargeld har listat Goofing-off Suite med Pete Seeger bland sina favoritalbum.
Det är brukligt med såna här listor att säja att man skulle välja annorlunda om man gjort den idag. Men det här är en helgjuten lista. Kunde inte valt bättre själv.)

Det bästa ur Citerat från veckans läsning

Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her".
Italo Calvino "The adventure of a reader" (översatt av William Weaver)

"hon hade många tankar att vara ensam om och hon var inte rädd att gå ute om natten. Hon låtsades att Hilma gick där bredvid henne. Det underliga var att mamman var en liten flicka. Hon hade en för kort, smutsig klänning på sig. Och hon höll Inna hårt i handen. Det gjorde ingenting att modern blivit så där liten, tyckte Inna. Det kändes alldeles riktigt. Nu gick de upp tillsammans till Nattmyrberg."
ur Hohaj av Elisabeth Rynell

"If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."
ur "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs

"'Jag är' hade vännen fortsatt 'på väg att svälla ut till en tunn blåsa kring den här tomheten, det uteblivna partyt i en förort till Madrid, det uteblivna ruset, den uteblivna kontakten med den niederbayerska skönhetens kropp i den varma kastiljanska sommarnatten'."
Ulf Eriksson, ur "Karta" i Det försvunna rummet

"- Our customers except burgers with fries. Bizarre, unsettling questions? No.
- I just wondered if anyone else felt the graviton impact increasing.
- Gravitons? Even the @$?$%# word is disgusting!"
Grant Morrison, ur Final Crisis

"237. Bröllopsskaran förtrollades till vargar
Mor talade om att en hel bröllopsskara blev till vargar här en gång, prästen också. Men då såg de att en varg hade en vit fläck i bröstet. De trodde att det var prästen och kallade honom vid namn, och så blev han riktig. Och en låghalt varg trodde de var en låghalt skomakare som varit med. De sa hans namn och han blev också riktig. Men de andra kunde de ingenting göra åt. Men jag vet inte vem det var som förtrollade dem.

Uppland, Villberga"
ur Svenska folksägner - Bengt af Klintberg

"förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

"I knew an old French woman once, name of Madame Faience, who had the sweetest postage stamp collection you could ever imagine: Birds, flowers, famous people- why it was a little art gallery all by itself. My boy they burned it[...]And though the whole fire wasn't much bigger than an autumn leaf, Madame Faience managed to throw herself into it and burn up with her collection. Call it sentimental, maybe, but...'
'The french are like that,' the boy agreed."
ur "Joy Ride by Barry DuBray" av John Sladek, i The Steam-Driven Boy and other strangers

"Jordens undergång är sen idag igen. Darek,/det blir inget, precis som du sa. Och jag blir aldrig kär/igen, på riktigt. Vi försvinner utan att veta hur vi var ämnade./Idag såg jag noga på mitt ansikte i en grön fickplunta/och (ve och fasa) det var inte grönt utan gult, lila, svart."
ur "Liksomleende" av Agnieszka Wolny-Hamkalo, övers. David Sjybek

"'Is the story about me?' asked the Water-rat. 'If so, I will listen to it, for I am extremely fond of fiction.'"
ur "The devoted friend" av Oscar Wilde

(Först publicerade här på diverse söndagar. Ett av citaten har stått på bloggen tidigare men inte på Citerat ur veckans läsning. Den boken citatet kom från har emellertid varit representerad med ett annat utdrag.)

WATCHMEN

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har (som DNs) sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda.

Men , som Jog påpekar, sammanhanget dessa bilder finns i är annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är helt annorlunda. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så tjänar dessa ändå funktionen att ge känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.
I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.
Och våldet är överdrivet serietidningsvåld - jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Det som i seriealbumet är en fasansfull handling blir i filmen något rätt lättsamt. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter på Zeus' älskarinna-temat).

Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av Stålmannen Doktor Manhattan vars slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl filmiskt trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.
Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan."

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kririken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta 1985 är ett bra snäpp närmare undergången än världen i var i vårt 1985 är för att USA där tagit sin makt för given.
Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann vietnam, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebär en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.
Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.

(Först publicerad den 15:e mars 2009. Jag tog väck spoilervarningen i form av Bryan Lee O'Malleys teckning av Nite Owl. Filmen är inte direkt ny längre.
Watchmen har sen det här skrevs kommit ut på DVD. I en rätt mycket längre version. Med fler episoder från förlagan. Den har jag inte sett.
För stor trohet, snarare än för liten, till seriealbumet är ett av filmens problem. Moore och Gibbons lånade grepp från filmens värld. De från serien överförda bildkompositionerna i Snyders film blir därför kliché snarare än innovation.
Och även om jag var rätt road av filmen så är det till skillnad från förlagan inte ett verk som ropar efter att återbesökas.
På etiketten för Alan Moore finns på Butter tar ordet 48 inlägg, på etiketten Zach Snyder 3. Det är en rimlig fördelning.

Om Alan Moore har jag bland annat skrivit:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
De tio bästa av Alan Moore
Om Zach Snyder har jag skrivit:
Dawn of the dead 2010)

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)


(Först publicerad den 24:e oktober 2009.
Ingick i Lyrans nobelprisalfabet. Som upphörde innan alla bokstäverna var använda. Q och Ö är kanske också lite knepiga.
I kommentarerna till det ursprungliga inlägget svarar jag en av de kommenterande som kallar Gravitationens regnbåge hans Mount Everest att "Chansen att överleva är ändå betydligt större när man läser Regnbågen än när man klättrar Mount Everest. Fast å andra sidan har man inte en massa neapaler som gör allt jobbet åt en. Det borde finnas pynchon-sherpas.")

Jag fyller fyra år i dag

Ja, kanske inte jag direkt, men Butter tar ordet. Idag är alltså själva årsdagen.

När jag valde inlägg att reprisera under den här veckan så tog jag enbart sådana som var äldre än ett år.

Men jag har skerivit en del här också under det år som gått sen jag uppmärksammade treårsdagen (där jag skrev "Man ska skriva om det man kan, heter det. Alltså skriver jag om allt.")

Som en narcissistisk variant på 8 länkar en lördag, några inlägg från året som jag tycker är läsvärda:

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips
I undantagsfall skriver jag om (någorlunda) nya böcker. Jag håller på och läser om mitt signerade exemplar av Svarta biljetter, Phillips första bok.

BIG FUCKING DRAGON
"Han skriver ner tre ord i sin anteckningsbok: 'Big Fucking Dragon' och en stund därefter 'Kill him with paint'." En anekdot om författaren Lucius Shephard och inspiration.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell
Om Jan Myrdals roman från 1962. "Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep).

Molloy-Trilogin av Samuel Beckett
Om Samuel Becketts tre genombrottsromaner.

Buffy, säsong 3
"Om de två första säsongerna skulle kunna beskrivas som komedi respektive tragedi, med deras karaktär liksom gamla tiders skådespel avgjorda av hur de slutar (liksom King Lear och Romeo och Julia är tragedier i kraft av sina olyckliga slut medan Som du behagar, Hamlet, och En midsommarnattsdröm är komedier då de slutar lyckligt) så är den tredje säsongen lite mer svårbestämd.
Men kanske är den snarare att betrakta som ett krönikespel."

Week of the Triffids
Temavecka om det australiensiska bandet The Triffids och John Wyndhams roman Triffidernas uppror.

Sword & Sorcery av Emily Brontë
När jag ögnat genom Butter tar ordet för det här jubileumet så har jag ibland tyckt att en del av inläggen är lite...underliga. Om Brontês versberättelse om ett sagoland.

Browntown av Jaime Hernandez
I slutet skriver jag att jag ska skriva om Gilbert Hernandez-serierna i numret (de två brödernas serier går i samma tidning). Det har jag ju inte gjort.

But ah, my smurfs, and oh, my smurfs — smurfa dikterna

Ibland har jag lite knep och knåp här på bloggen. Som här. Fem dikter eller strofer ur dikter som jag översatt till det språk smurferna pratar i den belgiska serien av Peyo. Som man sen kan gissa vilka dikter det är från början och av vilka poeter.


a.
This is the smurf the smurf smurfs
This is the smurf the smurf smurfs
This is the smurf the smurf smurfs
Not with a smurf but a smurf.

b.
This is just to smurf

I have smurfed
the plums
that were in
the smurfbox

and which
you were probably
smurfing
for smurf.

Forgive me
they were smurf
so sweet
and so smurf.

c.
Smurf, smurf är min arvesmurf
min smurfs smurf
mitt hjärtas smurf i världen

d.
My smurf smurfs at both smurfs;
it will not smurf the smurf;
But ah, my smurfs, and oh, my smurfs —
it gives a smurfing light!

e.
Jag har besmurfat tre städers smurfor.
Men det gör smurf.
Jag skall smurfa om solen.
...va...gråsmurfade för det mesta,
men det gör smurf, jag skall smurfa om solen.

FACIT

(Från början gjord som tävling den 21:a juli (Belgiens nationaldag) 2009. Då skulle man svara i kommentarerna.
Fler försmurfade dikter HÄR
Medan jag i inlägget Det är smurf att göra smurf skriver lite mer om smurfarna. "Gammelsmurfen, smurfbyns patriarkale ledare lämnar byn och att de övriga smurfarna bestämmer sej för att hålla ett val om vem som ska leda byn i hans ställe.
Först tänker alla rösta på sej själva utom Gnällsmurfen: 'Jag gillar faktiskt inte röster' eller, filosofiskt nog i den engelska översättningen efter att alla andra smurfer sagt 'I'm voting for myself': 'I hate selves'.")

Sarah Kirsch och Enhörningsserien

I Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kan man läsa om en scen som inte kom med i filmen. Där försöker Montaigne förbryllat läsa en ouppsprättad bok. Jag kunde lite förstå hur han kände sej när jag för någon vecka sen gick till den närmsta parken och satte mej för att läsa Glashussplitter av Sarah Kirsch. Utan att tänka på att boken ännu inte hade sprättats upp. Som ofta kom jag på mej att sakna en kniv.

Glashussplitter gavs ut på ellerströms 1989 och ingår i deras serie översatt lyrik kallad Enhörningsserien. Böckerna i den serien är vackra små volymer med presentationer av några av de intressantaste poeterna. Poeter som presenterats i serien är Paul Muldoon, Philip Larkin, Hugo Claus, Melih Cevet Anday med flera. Hittills har jag inte stött på någon dålig bok i serien som väl nu har kommit ut i en 40-50 volymer. Om du vill läsa bra poesi är Enhörningsserien ett säkert kort.

Sarah Kirsch-volymen är en av de tidigaste. Kirsch är en tysk poet som fram till 1977 var verksam i östtyskland och en av landets ledande poeter. Sen flyttade hon till väst. Merparten av Glashussplitter är från den östtyska perioden. (Om ett par av hennes diktsamlingar som kommit ut efter detta urvals sammanställande kan du läsa i Svarta Fanor.)

Dikterna är fyllda med formuleringar som är både vackra och hemska. "Hos farmor föll/En tavla ner från väggen/Varje gång en son hade stupat" heter det i den korta dikten "Självmord". Men också torrt humoristiska rader som "domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas". På gränsen till sägnernas bildspråk finner sej många av hennes dikter som har ett mer fantastiskt innehåll som den avslutande "Noak Nemo":

NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.

Översättningarna av denna och övriga dikter i volymen är gjorda av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Utan att ha jämfört med originalen verkar de vara utmärkta.

Bild av Kevin O'Neill.

(Också det här jubileumsinlägget är två styckna hopfogade, först publicerade den 28:e maj 2009 och den 20:e maj 2009.
I dag har jag då inte gått till parken och satt mej och läst poesi.
Bilden är på Nemos skepp Nautilus som det ser ut i Alan Moores och Kevin O'Neills League of extraordinary gentlemen. Det har inget direkt med östtysk poesi att göra men jag lät det illustrera dikten "Noak Nemo" när den var veckans dikt då den 20:e maj förra året - i en bättre varmare tid.)

Dey didn't take away dis here nostril hair

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några kortare serier av Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme. Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad.
Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Det stora mästerverket i volymen är dock "Mole!" av Will Elder. Will Elder dog 2008. Han var en av de främsta amerikanska serietecknarna.
"Mole!" är från Mad 2 och handlar om en utbrytarkung. Serien förlorar en del i den svenska översättningen men hur hade den kunnat leva upp till poesin nedan?


(Först publicerade den 23:e mars 2009. Det här var från början två inlägg postade efter varandra. Som jag har slagit ihop.
Det första av dem hette ursprungligen Superduperman (länk till originalet med kommentarer där jag nämner Grant Morrisons försvar av Stålmannen-fantasin)
Svenska MAD har som Jonas Thente uppmärksammar i DN-bok fyllt femtio år. Serierna i det här albumet är från innan den svenska versionen började komma ut. Men några år när jag läste tidningen så repriserade de flitigt från den amerikanska tidningens första år. Jag har ett slitet ex av numret där Svenska Mad firade 50 nummer. Lasse O' Månssons inledande kolumn gav på den tiden den svenska utgåvan lite av en egen identitet.)

Zadie Smith, facebook och Jean-Philippe Toussaint

Jag avbryter tillälligt jubileumsveckan.

För ett par dagar sen fanns i DN en lång, men ändå förkortad, artikel av Zadie Smith om facebook och dess grundare apropå den nya filmen.

Själva det om facebook och att Smith förfasar sej över att hennes elever använder sånt istället för att som i fordoms dagar skicka varandra e-mail tyckte jag inte var så där väldigt intressant. Det är rätt likt vad som brukar skrivas om ämnet. Kanske lite mer välformulerat.
Och Smith tar åtminstone upp att som en möjlig drift bakom facebook är att Zuckerman gillar att programmera.
Men hon missar å andra sidan den självklara invändningen mot mantrat om den halva miljarden som använder facebook - att merparten av dessa inte är särskilt aktiva.
Kanske för att hon utgår från sina studenter. Som säkert är en mer facebookig grupp än genomsnittet.

Intressantare är att hon i en passage tar upp Badrummet, en kortroman från 1985 av, som Smith uttrycker det "den belgiske experimentelle författaren Jean-Philippe Toussaint" och tillägger "åtminstone brukade jag tycka att han var experimentell. Den handlar om en man som bestämmer sig för att tillbringa hela sin tid i ett badrum, men för mina studenter känns den fullständigt realistisk, som en adekvat gestaltning av deras eget avklädda jag."

En scen i romanen som hon tar upp som känns väldigt 80-tal (och säkert hade en del svenska läsare gissat på Stig Larsson som författare till stycket) med oåtkomliga känslor blir enligt henne för hennes studenter en intim romantisk scen.

Men jag är inte så säker på att den inte hade kunnat bli det även året den kom ut. Den som inte är van vid den här sortens prosa vill gärna läsa in de känslor de är vana vid ska finnas där.

Och Smiths egen läsning av scenen som att huvudpersonerna saknar inre liv av ett eget val "av moraliska skäl" är egentligen en tolkning av samma slag. Toussaint själv gör i romanen en kommentar till vår vilja att tolka skeenden genom att kalla en av karaktärerna enbart vid efternamn. Något som gör att många kommer att få fel uppfattning om en sida av den personen ifråga (detta grepp förstörs i den svenska utgåvan av baksidestexten.

Toussaints roman är skriven i jag-form i korta, ofta mycket korta - 50 på cirka hundra sidor - kapitel eller numrerade stycken. I den senare, kortare och bättre Monsieur har Toussaint gjort sej av med den absurda rekvisitan som handlingen med badrummet är. Men romanen är uppbyggd på samma sätt. Fast inte i jag-form. Huvudpersonen benämns i texten hela tiden som "Monsieur". Under en sextio sidor går han omkring och har inte mycket vettigt för sej över huvud taget. Det är en mycket rolig roman. (Badrummet och Monsieur gavs ut tillsamman med en tredje kort Toussaint i en pocketvolym. Den borde gå att hitta begagnat på nätet.)

Ingen av de av Toussaints senare böcker som jag läst kommer riktigt upp i nivå med Monsieur. Den sista av dem jag läste hette TV och i början av romanen slutar Toussaint att titta på TV. Den är inte så bra.

Toussaint lär ha fortsatt att skriva böcker. Kanske har han skrivit en om en man som avslutar sitt konto på facebook.

"10) Sittande på kanten av badkaret förklarade jag för Edmondsson att det kanske inte var sunt att vid tjugosju, snart tjugonio års ålder leva mer eller mindre instängd i ett badkar. Jag borde ta en risk, sa jag, sänkte blicken och smekte badkarets emalj, risken att störa friden i mitt abstrakta liv för att. Jag avslutade inte meningen.

11) Dagen därpå lämnade jag badrummet."
ur Badkaret avJean-Philippe Toussaint, övers. Anna Säflund.

De fem främsta kandidaterna till att ha skrivit William Shaksperes pjäser

Sir Francis Bacon
Länge val nummer ett bland forskare. Ska ibland använt sej av en del likadana ord som Shakspere i sina verk. Vilket åtminstone tyder på att bägge skrev på engelska. Hans egna verk är rätt omfångsrika. Så om man lägger till Shaksperes pjäser och sonetter så skulle han varit en väldigt produktiv författare.

Fulke Greville
Nej, jag kände inte heller till honom. Men man ska visst dragga Loch Ness för att hitta hans kista där det finns ett bröllopsfoto på Jesus och Maria Magdalena och en limerick som ska bevisa att han var Shakspere.

Christopher Marlowe
Att Marlowe dog en tretti år innan Shakspere är inget som hindrat att Marlowe länge sågs som en av de främsta kandidaterna till att ha skrivit Shaksperes pjäser.

Harold Pinter
Meddelst tidsreseteknik.

William Shakspere
Något av en dark horse i sammanhanget.

Jag tänker inte låtsas som om jag direkt kan det här. Men så vitt jag förstår så byggde den förr rätt vanliga uppfattningen att Shakspere inte kunde ha skrivit sina verk på föreställningen att en person i hans samhällsklass inte skulle kunna haft tillräckligt stor bildning för att ha skrivit verken ifråga. Vilket är en syn på 15- och 1600-talets engelska samhälle som idag är föråldrad.

De ska visst öppna en av de sällan nämnda kandidaternas grav för att se om det finns skrifter av Shakspere där. Som Vixxtoria skriver så förklarar väl inte DNs notis varför dessa skulle bevisa att han skrev Shaksperes verk. Särskilt inte eftersom enda anledningen att han brukar nämnas i dessa sammanhang var att han var en av Shaksperes mecenater. Vilket väl skulle kunna förklara om han lät sej begravas med dennes skrifter.

(Först publicerad 19:e augusti 2009.
Det stod mindre i nyheterna om resultatet av gravöppnandet. Men om man hittat bevis på att Fulke Greville skrivit Hamlet och de andra komedierna så hade vi nog hört talas om det nu.
Teorin att Shakespeare inte kunde ha skrivit sina pjäser då han kom från medelklassen och en man från medelklassen inte kan ha varit intelligent eller bildad nog att ha skrivit hans pjäser var en teori som oftast framfördes av män ur medelklassen.
"Shakspere" i rubriken och inlägget är inte ett stavfel (även om du kan hitta flera såna här på bloggen - men om det dög för Shjakespeare att stava ord lite som han kände för så duger det för mej). Shakspere är en av sex olika stavningar som barden själv brukade använda sej av. Oxford English Dictionary stavar namnet på detta vis. Fast numera med kommentaren att Shakespeare möjligen ("perhaps") är den mest använda varianten. Ett tag roade det mej att stava det Shakspere. Vilket man kan tycka (perhaps) var lite underligt av mej.)

35 år i album

Samma meme som filmerna fast med Lpar Underligt nog verkar det inte cirkulera samma variant fast med böcker.

1974 Clannad- Clannad 2
Clannad gav bara ut en bra skiva men den är desto bättre.

1975 Alan Stivell- e dulenn
En uppföljare till 1970 års Olympiaplatta. Idag kan man få för sej att man är alternativ när man lyssnar på Stivell men skivorna sålde i miljontals exemplar.

1976 Carin Kjellman Ulf Gruvberg- Folk och Rackare
Slår i ett par låtar låtar över i hemslöjdmode men när resten innehåller sånt som Ack hör du lille Erik så kan man stå ut med det.

1977 Perelaar- de Perelaar
Nyligen kom en samling kallad Rare Dutch Folk ut där ett spår med Perelaar ingår. Och Rare är väl minst sagt ordet. Troligtvis obskyraste albumet på denna lista men också ett av de bästa. Ut och köp.

1978 The Residents- Duck Stab
Residents behöver knappast någon presentation.

1979 The Specials
Är det bra är det väl ska.

1980 Slapp Happy- Acnalbasac noom (inspelad 73, släppt 1980)
Skivbolaget krävde en ominspelning av skivan efter att ha hört denna version. Den Casablanca Moon som släpptes är inte direkt dålig men låter som mycket annat.

1981 The Birthday Party- Prayers on fire
Den jämnaste av Birthday Partys plattor

1982 Dexy's Midnight Runners- "Too-Rye-Ay"
Kritiker tenderar ser ner på den här som kommersiell. Och snickarbyxig. Kritiker tenderar ha fel.

1983 Billy Bragg- Life's a riot with spy vs spy
Orange.

1984 Leonard Cohen- Various Positions
Cohens sista riktigt bra.

1985 Tom Waits- Rain Dogs

1986 The Triffids- Born Sandy Devotional
Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.

1987 Einstürzende Neubauten- Fünf auf nach oben offenen richterskala
Neubautens bästa. Morning Dew bästa covern någonsin.

1988 Nick Cave & The Bad Seeds- Tender Prey

1989 Agnes Buen Garnås & Jan Garbarek- Rosensfole
Medeltida jazzindustri - eller nåt.

1990 Nick Cave & The Bad Seeds- The Good Son
Visserligen första Cave som inte är bättre än föregångaren men då är ju föregångaren Tender

1991 Thåström- Xplodera mig 2000
Tommy Steele.

1992 Tom Waits- Bone Machine
Kanske lite överproduceradmen inte så farligt som senare skivor.

1993 Diamanda Galas- vena cava
Nästintill omöjlig att lyssna på. Ett mästerverk.

1994 Nick Cave & The Bad Seeds- Let Love in
Nick Caves comeback.

1995 Max Book- Istomen
Sveriges främste.

1996 Einstürzende Neubauten- Ende Neu
Neubauten har hållit en förvånansvärt stadig kvalité under åren.
If you want me you can find me in the garden

1997 Bob Dylan- Time Out of Mind
Vilket väl är mer än man kan säja om herr Bob.

1998 Cat Power- Moon Pix
Kanske inte den bästa catpowern men Say och Moonshiner kan mäta sej med de bästa.

1999 Magnetic Fields- 69 Love Songs
Some fall in love. I shatter.

2000 Einstürzende Neubauten- Silence is Sexy
Allt jag vill se är en total solförmörkelse.

2001 The White Stripes- White Blood Cells
På en "humor"sajt kallad Things white people like så står White Stripes med. Alla vita har nån gång tyckt att White Stripes är coola. Nåja.

2002 Adam Green
Adam Green har misslyckats med att leva upp till den här skivan såsom Sverige har misslyckats i Beijing.

2003 u. n. p. o. c. - fifth column

2004 Danger Mouse- Grey Album
Det är något visst med olaglig musik.

2005 Cocorosie- Noah's Ark
Det är Armagiddeon dags.

2006 The Knife- Silent Shout
I allt väsentligt en bluesplatta.

2007 Bonde do role- With lazers
Fler album skulle innehålla kazooer.

2008 Magnetic Fields- Distortion
Shitfaced they are all undressing.

(Först publicerad den 24:e augusti 2008.
Det meme (eller tankesmitta som det heter på svenska) som nämns i början av inlägget var ett där man skulle ta en film eller, som här, ett album från det år man vart född till detta år. Detta år då i detta fall 2008. Jag hade väl kunnat lägga till album för 2009 och 2010 och kanske lite bilder på omslag och sånt. Men inlägget får stå kvar som det var, med daterade sportreferenser och allt, som en bild av Butter tar ordet från en enklare tid.
Men jag har lagt till länkar till tre av albumen som jag senare skrivit lite mer utförligt om.)

Om några tidiga noveller av Italo Calvino

Italo Calvino är mest känd för märkliga fantastiska romaner som Klätterbaronen, Om en vinternatt en resande och De osynliga städerna men han började som en realistisk författare i den italienska neorealistiska rörelsen.

I en not till en samlad utgåva av de tre tidiga fabulerande romanerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren skriver Calvino om de problem han hade med att följa upp sin första roman och hur den fabulerande stilen lösgjorde skrivandet för honom.

Men Calvino fortsatte ännu några år att skriva noveller i den neorealistiska traditionen. De noveller som finns i engelsk översättning i volymen Difficult loves sträcker sej mellan 1949 och 1958. Den tudelade visconten började Calvino att skriva 51. De flesta av novellerna i samlingen är skrivna runt samma tis som Calvino skrev Klätterbaronen.

Urvalet samlar ett antal noveller som alla har en titel som börjar med Adventures of...(plus två långnoveller från samma period) Calvino har själv gett ut ett antal olika sammanställningar av dessa noveller. Men här är urvalet (ur dessa urval, får man anta) gjort av översättaren. "Adventures of..."-novellerna tillhör de minst politiska av Calvinos tidiga.
Calvino var aktiv kommunist fram till 1956 (då Sovjet gick in i Ungern.) Ibland sätts likhetstecken mellan hans brytning med kommunistpartiet och brytningen med realismen. Men han skrev den första fabulerande romanen som kommunist och fortsatte skriva noveller i neorealistisk stil även ett par år efter 56. En kommunistpartiet närstående redaktör uppmuntrade honom att ge ut en samling italienska folksagor. Något som skulle ha en stor inverkan på hans senare författarskap.

En novell handlar om en soldat som lägger en hand på en kvinnas knä i en tågkupé. Ska han ta bort handen eller låta den vila kvar? En annan om en kvinna som tappar sin baddräkt när hon är ute och simmar och inte vet hur hon ska komma i land. En om ett gift arbetarpar, där mannen arbetar kväll och frun dag och hur de var för sej smeker den andres tomma sängplats.

Allt berättat omständligt, liksom tvekande. Omvärlden tolkas av huvudpersonerna och de handlar ofta så som om konventionerna tvingar dem. När soldaten lagt sin hand på sin medpassagererskas knä så går han vidare mest för att han inte kan läsa hennes reaktioner.

Det här noggranna detaljerade berättandet är rätt typiskt för den italienska neorealismen. Ett och annat komma blir det. Vilket kan riskera att tråka ut läsaren. Calvino löser det till en del genom att låta de flesta av novellerna att handla om sex, ett ämne som var populärt redan på den tiden (ett par av novellerna handlar också om våld men här passar inte riktigt stuket).

Det är också en stil som finns även i Calvinos senare författarskap. En av novellerna, den humoristiska "Adventures of a reader" om en man på en strand som vill läsa sina romaner ostört men som liksom mot sin vilja inleder ett kärleksförhållande med en kvinna påminner tydligt om passager ur Om en vinternatt en resande.

Nu är ju anledningen att man läser de här tidiga realistiska novellerna, även om de är bra i sej, den senare mer fantastiskt inriktade delen av författarskapet, så likheterna kan framstå tydligare än de är, läsandet format av senare texter (och man får anta att även den engelskspråkige översättaren har läst den mer calvinoska Calvino först, så novellerna kan därmed översatta ha blivit ytterligare något lika de senare verken).

Ändå tycker jag man här kan se en del av det som gör att Calvinos böcker från Klätterbaronen och senare står ut från de många andra fabulerande märkliga böcker som finns. Den detaljrika minutiösa stilen från hans denna hans tidiga period påverkar hela hans författarskap och ger Calvinos texter en egenart.

I de senare romanerna och novellerna kommer denna detaljrikedom delvis användas ironiskt. Men så görs den redan här (och faktiskt mer i de tidigaste). Det finns också i Adventures of..-novellerna en förundran inför världen. Hur människor agerar, hur huvudpersonerna själva agerar.

I ett mer allvarlig svar på "...a reader"-novellen: "Adventures of a poet", så ser titelns poet skönhet i naturen men när han möter "the human world" är den alltför rik på intryck. En lång beskrivning med många många komman av en fiskeby avslutar novellen och samlingen. Barn, yngre och äldre, leker. Kvinnor, män - färger. Det blir för mycket för poeten i novellen, orden blir för många. Verkligheten har för många detaljer.

(Först publicerad den 21:a oktober 2009)

I hate books

Veckans bild denna jubileumsvecka är alla veckors bild här.
Den är gjord av Franciszka Themerson.
Jag vet inte varifrån den kommer.

Nick Cave - Bunny Munros död

Den goda nyheten med Nick Caves andra roman är att den är lättare att ta sej igenom än den tjugo år gamla And the Ass saw the Angel. Den mindre goda nyheten är att den är betydligt sämre.

Bunny Munros död handlar om kringresande sminkförsäljaren Bunny Munro. Som knarkar, driver sin fru till självmord och sen på hennes begravning går in på toaletten och onanerar.

Det är överhuvudtaget rätt mycket masturbation i första delen av boken. I ett kapitel beskrivs kvinnorna i en park ur Munros synvinkel i en frenetisk stil. Sen onanerar han till en Kylie Minogue-låt.
Passagen är en där den stundom bristande översättningen blir märkbar (något man inte direkt kan skylla på översättaren utan snarare på förlaget som låtit snabböversätta boken - som släpps samtidigt i en massa länder då Nick Cave visst är mainstream nuförtiden).
Det påminner lite om "Today's lesson" från senaste Bad Seeds-skivan Dig!!! Lazarus Dig!!! och hur där mr. Sandman ser på sångens Little Janie.

Men den sången är kort. Efter ett tag blir Munros alltmer motbjudande beteende lite tröttsamt.

Nu är han inte den ende Bunny i boken. Munro tar med sin nioårige son Bunny jr. på en bilresa. Partierna ur Bunny jr.s synvinkel är lugnare och sorgsnare. Här påminner Bunny jr. lite om huvudpersonen i And the Ass saw the Angel. Han ger, trots att han egentligen är den normale i sällskapet, en syn på händelserna lite utifrån sett.

Skillnaden mellan de två Bunnys världar och språket, som ofta ändå klarar sej hyfsat i översättningen, gör att romanen ändå är läsvärd. Till skillnad från And the Ass... tillhör också slutet det bättre i romanen.

(Först publicerad den 4:e oktober 2009.
Romanen har kommit i pocket sen dess. Det är lite underligt att se en Nick Cave-roman framme vid kassan när man går på Ica Malmborgs och handlar.
I en kommentar till det ursprungliga inlägget påpekas att översättaren nog haft manuset en längre tid. Men förlaget har ändå valt en relativt oerfaren översättare. För hans skull så var det kanske tur att boken inte är mer lik And the ass...)

"Don't let the sun go down," said the man with the fire, firing the furnace

Alex Harvey är en av de artister som när man väl lagt märke till honom dyker upp överallt. Nämns i intervjuer med musiker. Kryper fram bakom en soffa i Michael Moorcocks King of the City.

The Hammer Song är från Sensational Alex Harvey Bands debutalbum. Som många låtar på Nick Cave & The Bad Seeds Kicking Against the Pricks så hörde jag coverversionen innan originalet. Nick Caves version finns med på min lista över de tio bästa nick cave låtarna. Om jag tidigare sagt att tolkningarna på Kicking är rätt trogna och då främst i tonen så lät inte Alex Harveys version riktigt som jag förväntade mej. Nick Cave-versionen har en släpig arbetssångaktig karatär. Medan The Sensational Alex Harvey Band låter proto-hårdrock.

Men den är väldigt bra:



(Först publicerad den 5:e december 2008.
Även veckans veckans sång är alltså en repris denna jubileumsvecka. Men från innan inslaget veckans sång fanns här.
Istället ingick den här i vår allra första temavecka. Där jag skrev om Nick Cave & The Bad Seeds coveralbum Kicking Against The Pricks och tidigare versioner av de sånger som Cave och de andra tolkar där.)

Från Cervantes till James Joyce

I vår tid är böcker som Tusen och fyra romaner du skall läsa innan du dör i olidliga plågor och inser att du kastat bort ditt liv och 3 Böcker du måste läsa medan du dör och liknande vanliga. Nu har det funnits såna här guider till världslitteraturen tidigare även om de sällan innehöll så många böcker.

Ett exempel är Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce. Som presenterar 54 "mästerverk inom berättarkonsten". Varje verk får två till fem sidor med en illustration från boken. Boken började som såna här böcker ofta gör som en artikelserie. Den gavs sen ut i bokform 1944. I andra upplagan kom en bok till (Moby Dick) medan denna den tredje versionen från 1969 utökades med fyra artiklar om modernare verk. Thomas Mann, Proust, Kafka och James Joyce.

I förordet skriver Friedlaender att det bestående konstnärliga värdet hos de senare verken är mer omstritt. Men av dessa fyra räknas alla som klassiker idag, vilket inte gäller övriga 50. Även om en stor del är såna som självklart skulle finnas med i en liknande nutida bok: Candide och Döda själar. Medan en del kanske blivit mindre självklara som Abbé Prévosts Manon Lescaut och Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Och det väl finns något verk vars frånvaro måste ha varit lika underlig då som nu (Diderot). Andra verk kanske inte skulle finnas med i vår tids motsvarighet men borde göra det som Gil Blas av Le Sage.

Det är ofta i de vad vi idag skulle betrakta som de mindre verken som Friedlaenders korta presentationer är intressantast i sej. Medan de andra texterna ibland blir något av en tidsspegel, ibland med formuleringar som med tiden blivit ofrivilligt komiska: "man kan lugnt säga: den som vill förstå det typiskt kvinnliga får inte försumma att studera Richardsons 'Pamela'".

Andra läsningar kan i sitt annorlunda perspektiv understryka aspekter av böcker som man kanske kände till men inte direkt har tänkt närmare på.
Tristram Shandy av Laurence Sternes beskrivs här som föråldrad i just de aspekter där vi idag oftare ser den som före sin tid.
Friedlaender förklarar dess ständiga avvikelser från ämnet med att den tillhör en äldre bortglömd sorts genre. Att bokens modärna form egentligen är en gammal, om än tänjd, form är något som ofta nämns men mer som en bisak. Här blir det romanens stora brist och den får inte en plats bland de 54 verken utan diskuteras i samband med samme författares En sentimental resa. Att Tristram Shandy trots allt är det starkare verket märks också lite ofrivilligt i Friedlaenders text där den snor åt sej en stor del av utrymmet.

I ett möjligen djärvt drag har författaren också med vad han anser vara populärlitteratur. Bland de verken han ursäktar sej över finns Tom Sawyer och De tre musketörerna. Så det är inte direkt Hollywoodfruar vi talar om. Det tredje verket som han nämner som en sådan är James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa. Lite förvånande med tanke på detta är att han utnämner detta verk till amerikas första betydande bidrag till världslitteraturen. I en text som är väldigt intressant. Här är det inte så mycket tidsperspektivet som Friedlaenders personliga smak som verkar slå igenom. Och denna fnns givetvis i texterna.

Att detta är ett personligt urval ur en annan tids litteraturkanon är det som gör boken intressant.


(Först publicerad den 15:e april 2009. I en kommentar till det ursprungliga inlägget tas frågan om den tyska litteraturens förlorade roll som referenspunkt upp.)

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Crake. Trots att den liksom den tidigare romanen utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettesk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

(Först publicerad den 16:e september 2009.
Det här inlägget känns aktuellt nu när det talas om en dystopivåg utan att någon verkar låtsas om att termen science fiction finns.
Jag har ändrat i min översättnin av Delany-utdraget från beckettsk till beckettesk, även om det blir lite otympligt. Anledningen till ändringen förklaras i inlägget Kafkaesk där du också kan lära dej det nyttiga ordet kafkamaista. Det passar till många tillfällen.)

Berätta att... Frankenstein lever!

Första meningen i första numret av Seven Soldiers: Frankenstein är "Die, Frankenstein Die!". Numret avslutas med orden "Frankenstein Lives!" och en bild där vår hjälte går ut i natten. Därimellan svingas det svärd och Milton citeras.

Seven Soldiers of Victory från 2006 var en maxiserie skriven av Grant Morrison som var uppbyggd av sju miniserier på fyra nummer vardera. Varje serie följde en hjälte och var och en skulle tillhöra sin egen genre. De sju serierna hade olika tecknare medan Prometheas J. H. Williams III tecknade ett första och sista nummer menat att knyta samman serierna.

I intervjuer innan serierna började komma ut kallade Grant Morrison serien för ett modulärt projekt. Inte bara varje miniserie utan varje nummer av vardera miniserie skulle gå att läsa för sej. Samtidigt som allt skulle bilda en helhet.
Det där var väl inte riktigt sant.

Serierna går in i varandra på ett sätt som gör att man nog bör läsa allihopa.
Men om man ska läsa en av serierna fristående så fungerar nog Seven Soldiers: Frankenstein bäst. När jag nu senast läste om den serien så ignorerade jag helt de andra.

Doug Mahnke tecknar Frankenstein i vad som är en närmast EC Comics-liknande stil. Hans Monster (som i en panel förklarar för the Bride att han tagit sin skapares namn) är en blandning av en hårdkokt "mannen utan namn"-figur och Boris Karloff.

Varje nummer är som en liten stilla skräckberättelse med uppskruvad volym. I det andra numret är Frankenstein på Mars.



I det tredje slåss han mot djur som blivit mordiska av att dricka medvetandegjort vatten:

"Madmen say the meek shall inherit the earth. / Has that awful day come at last?"

narraterar han hårdkokt medan han anfalls av mordiska småfåglar och kaniner. Utsökt tecknade av Mahnke.

Och en hel del narraterande blir det. I blågröna textplattor.

Grant Morrison blandar från filmerna och boken. Hans Varelse citerar Milton som bokens skulle kunna göra. Men är en slags actionhjälte.

Serien handlar om fädrer och söner och andra allvarliga teman. Men också om hur Frankenstein dödar ett universum genom att skjuta det i ansiktet.

"All in a day's work... / For Frankenstein!"

(Först publicerad den 13:e februari 2009)

23 bra tyskspråkiga böcker

Ett (så där) populärt inslag på Butter tar ordet är de listor med tio (eller fem) bra romaner (eller böcker) från olika länder med kortare beskrivningar av varje bok som jag brukar ha här på ett lands nationaldag (eller liknande).
Idag är det varken Tysklands, Österrikes eller Schweizs nationaldag. Men då jag ändå har haft en massa såna här listor så tyckte jag det passade med en på vår jubileumsvecka. Och valde att återpublicera dessa tre länders listor då detta att Bokmässan 2010 har temat "tre länder, ett språk" har fått en viss uppmärksamhet på senare tid.
Det är 23 och inte 25 bra tyskspråkiga i rubriken då bara tre av Schweizarna är tyskspråkiga.

*


Idag är det då Tysklands nationaldag. Nation och Tyskland är kanske två termer som tagna tillsammans kan göra en lite nervös. Men det där är ju länge sen nu. Som Tom Lehrer sjöng: "Once all the Germans were warlike and mean,/But that couldn't happen again./We taught them a lesson in nineteen eighteen,/And they've hardly bothered us since then" ("MLF Lullaby").
Nu brukade ju anti-nazisterna hävda att de stod för det egentliga tyska kulturarvet. Så denna lista på tio tyska romaner kan väl säjas ansluta sej till den traditionen.

Bertolt Brecht - Tolvskillingsromanen
Dreigroschenroman finns tyvärr inte på svenska. Romanen är inte lika populär som Tolvskillingsoperan. Men jag tycker det är en bra skildring av den tyska undre världen. Kopplingen Brecht gör mellan skurkarnas metoder och försäkringsbolagen gör också att den fortfarande känns aktuell.

Alfred Döblin - Berlin Alexanderplatz
Döblins bok är en av de stora stadsskildringarna. Berättelsen om Frank Biberkopf blir en vandring genom det tyska samhället med både realistiska skildringar av 20-talets Berlin och beskrivningar av pokerpartier blandade med Jobs bok.

Mikael Ende - Den oändliga historien
Kanske lite överflödigt att rekommendera den här tyska fantasyklassikern. Men det är en väldigt bra bok. Som har flera bottnar. (Momo eller kampen om tiden är också bra och egentligen kan jag inte välja mellan dessa två ungdomsbokklassiker - men det har jag då ändå gjort)
Endes novellsamling Spegeln i spegeln, som vänder sej till vuxna, är också en fascinerande skildring av en mörk dyster men också stundom magisk värld. Med andra ord så är det ingen dramatisk skillnad mellan hans vuxenböcker och hans ungdomsböcker.

Günther Grass - Katt och råtta
Grass förknippar man kanske främst med gargantuanska böcker som gärna utspelar sej under årtusenden eller åtminstone decennier. Men den här korta skildringen av ett gäng tonåringar under nazitiden tillhör hans bästa verk. Lyrisk, oanständig och bra.

Grimmelshausen - Den äventyrlige Simplicissmus
Nej jag är inte säker på att jag stavat rätt. Komisk skildring av det 30-åriga kriget. Spin-offen Mor Kurage är också poppis.

Herman Hesse - Glaspärlespelet
Mycket av Hesse har hållit dåligt. Men denna, en intellektuell motsvarighet till Harry Potter, är bra.

Heinrich Mann - Undersåten
Satirisk klassiker om en fabrikant som klättrar uppåt i det preussiska samhället.

Thomas Mann - Doktor Faustus
Thomas Mann ansågs förr vara en av de där riktigt svåra författarna. Och om någon påstod att han hade läst Mann så trodde man inte på honom. Nu framstår kanske inte hans verk som lika krångliga. Även om de fortfarande är tjocka och tråkiga. Just

Doktor Faustus är emellertid ännu i dag något av en utmaning. Men till skillnad från hans släktromaner och kurortsskildringar är det en roman som ger lön för mödan.

Rainer Maria Rilke - Malte Laurids Brigge
Faktiskt lika bra som hans dikter.

Anja Tuckerman - Våldtäkt
Det här är en fruktansvärd bok.

*

10 bra österrikiska böcker
Det är Österrikes nationaldag. Vilket firas med fyrverkerier och en 10 bra...-lista. Österrike har haft lite svårt att bestämma sej för hur deras gränser ska se ut. Vilket kan göra det lite krångligt att bestämma vilka författare som är österrikiska. Men jag tror de flesta på listan har hamnat rätt.

Thomas Bernhard - Orsaken
Första boken i Bernhards fem böcker långa självbiografiska svit. Som är bland det bästa Bernhard skrivit. Alla fem romanerna är bra - men den första är bäst att börja med.

Hermann Broch - Sömngångaren
En trilogi som är betydligt lättsammare än den Vergilii Död som man annars brukar förknippa Broch med.

Sigmund Freud - Leonardo da Vinci ett barndomsminne
Freud drar de mest långsökta slutsatser om da Vincis inre med minsta möjliga belägg. Vilket man som läsare är tacksam över.

Erich Fried - Dikter utan fosterland
Frieds poesi är ofta bitsk och aforismliknande som den korta dikten "Svar". (Som inte är tagen från den här volymen som är sammanställd och översatt av Lars Bjurman).

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om Frånvaron har jag skrivit tidigare: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Peter Handke - Tankar om Jukeboxen
En av två korta böcker som tillhör Handkes mest populära. Om jukeboxar.

Karl Kraus - I denna stora tid
Texter ur Kraus enmannatidning Facklan. "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)

Gustav Meyrink - Golem
Det judiska skräckfilmsmonsterhoppet har kanske mindre plats i boken än dess fans skulle önska. Golemsägnen står i bakgrunden för Pragskildringen.

Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Mer varierad och läsvänlig än de flesta böcker av det slag som folk läser för att skryta om att de läst dem (och jag måste erkänna att jag har läst en hel del såna böcker).

Christine Nöstlinger - Vi struntar i gurkkungen : roman för barn : Wolfgang Hogelmann berättar sanningen utan att avstå från dispositionen
En tidig bok av barnboksförfattaren Nöstlinger.

*

5 bra schweiziska böcker

Schweiz har nationaldag. Vilket de, om jag inte misstar mej, firar till minnet av att Gustav Vasa valdes till deras kung.

Vi firar med denna lista:
Hugo Ball - Tenderenda
Roman kallade Ball den här underliga sammanställningen av kortprosa. Absurda scener blandas med dikter som oftast är på påhittat språk. En underhållande bok.
(Ball föddes i Tyskland men verkade huvudsakligen i Schweiz. De mer normala delarna av Tenderenda handlar om hans tid med Cabaret Voltaire i Zürich.)

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Novellsamling. På länken ovan skriver jag mest om novellen "Amerika finns inte".

Arthur Cravan - Poeten med världens kortaste hår
Som många så var jag i tonåren inne på Dada. Många av dadaisterna lämnade efter sej bättre anekdoter än dikter. Och det gäller väl egentligen också Cravan, Cravan-anekdoterna är å andra sidan de bästa. Flera av dikterna i detta urval är ändå riktigt bra.

Friedrich Dürrenmatt - Med brott benådad
Alfredo Traps, en man i textilbranschen övernattar i ett mindre samhälle. Där vill en grupp före detta jurister leka rättegång. Alfredo tycker det låter som en roande idé och ställer villigt upp som den åtalade. Han väljer att hävda oskuld vilket hans försvarsadvokat ogillar "Vägen från skuld till oskuld är vidsserligen svår, men inte omöjlig, däremot är det fullständigt utsiktslöst att vilja framhärda i sin oskuld, och resultatet då är fruktansvärt." Under kvällen rullas Alfredos liv upp. Han har en väldigt trevlig kväll. Vad skulle kunna gå fel?
Dürrenmatt skrev framförallt kriminallitteratur. Men den här kortromanen är lika besläktad med Franz Kafka som med Dorothy Sayers.

Jean Jacque Rousseau - Bekännelser
Jag måste bekänna att jag bara läst de första sex böckerna (eller den första av de två delarna) av Rousseus storverk. Självbiografins klassiker nummer ett: "Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som aldrig skall finna någon efterföljare" (övers. D. Sprengel) som den ödmjuke författaren inleder verket.

*

(Först publicerade den 3:e oktober 2009, den 26:e oktober 2009 och den 1:e augusti 2010.)