Läst i augusti

Jane Austen - Stolthet och fördom
Ja, detta är första gången jag läser den. Fast jag har sett den på tv så jag visste hur det skulle gå.
Jag läste den därför att jag skulle läsa om Gilbert och Gubars The Madwoman in the Attic och tänkte att jag borde läsa den innan Austen-kapitlet. Den finns väl fler Austen jag borde läsa innan det. Och säkert böcker av de andra författarna G & G tar upp. Jag får väl göra en lista.

Majgull Axelsson - Jag heter inte Miriam
Roman om en romsk kvinno som suttit i nazisternas koncentrationsläger. Läst till  bokcirkel.

Anna Axfors - Veckan innan
Diktsamling. "och det är väl inte hela världen om världen faller in i ditt huvud"

Paolo Bacigalupi - The Windup Girl
Utspelar sej i ett framtida Thailand. Lite orientalism-varning. Till (en annan) bokcirkel.

Nina Bouraoui - Våra kyssar
Kort självbiografisk roman med romantiska och/eller sexuella minnen. Bra.

Bertolt Brecht - Jag behöver ingen gravsten. Dikter 1917-1956
"På min vägg hänger et japanskt träsnideri/Masken av en ond demon, målad med guldlack./Medlidsam ser jag/de svullna tinningsådrorna, som antyder/hur ansträngande det är att vara ond." övers. Jan Hammarlund

Caspar Eric - Nike
Dansk ny diktsamling. Kommer att skriva om den här snart.
"som et slogan for/forelskelsen der er/helt ligeglad med at være et slogan/vor tids sidste/officiella krigserklæringer/My assault/Be true/Find your greatness/Destroy to create/I make myself/strong fit and ready/Leave nothing/Just do it"

Lars Jakobson - De odödliga

Pia Tafdup - Hvid feber

"Jeg skal være din sol om natten"

Ur The People Under the Stairs av Wes Craven 1939 - 2015

 "Your father's one sick mother, you know that? Actually, your mother's one sick mother, too."
 bild och citat från The People Under the Stairs, manus och regi av Wes Craven

Life after life av Kate Atkinson

"Winter came again. She recognized it from the first time around."

Life after life börjar på ett sätt som liknar starten på den klassiska filmen Time Cop 2: med ett mordförsök på Adolf Hitler.

Kate Atkinsons roman är en slags tidsreseroman fast där en person reser tillbaka på sin egen livslinje, har möjligheten att leva om, göra om sitt liv. Ett tema som undersökts flera gånger tidigare i populärkulturen.
Som i Gordon Eklunds novell "Revideringar" eller i den romantiska filmkomedin About time, för att ta två exempel.

Vad Atkinson gör som känns nytt är att hon låter temat om att leva om sitt liv eller fantasier om att döda Hitler ligga i bakgrunden och boken är för det mesta som en realistisk historisk roman mycket långt från Time Cop 2 fast den börjar om då och då när huvudpersonen börjar om, får ett liv till.
Det fantastiska inslaget hjälper till att göra den historiska skildringen mer spännande.

Jag fick boken av min vän Rene när jag fyllde 40 förra året.

(Time Cop 2 är förresten bättre än den första Time Cop.)

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Citerat från veckans läsning

"Hon köpte kritor i nya färger. Samvetsgrant ritade hon vidare, skilsmässorna violetta och hatet i krapplack och trofasta linjer i ljus ceruleum."
ur "Lyssnerskan" i Lyssnerskan av Tove Jansson (alltså titelnovellen i novellsamlingen)

"i American Apparel på/Washington Avenue/kunne ekspedienterne virke/utrygge over hvorvidt jeg/nu planlagde/at halte rundt/i det offentlige rum/med Cerebral Parese/i lige præcis deres kollektion/som om den uperfekte krop/kunne smitte af på/deres image og status/men det gør kroppen/nok aldrig/desværre"
ur Nike av Caspar Eric

En diktatorsroman

"Han läste om och om igen några paragrafer i den militära strafflagen som han redan kunde utantill, angående medbrottslibgar och hälare och det glimmade till av förtjusning i hans ödleögon, som om han smuttade på någon pikant sås var gång han i dessa lagparagrafer återfann den lilla frasen vid dödsstraff eller dess variant vid livets förlust,"

övers. Karin Ahlin 

Den guatemalanska författaren Miguel Ángel Asturias dog samna dag som jag föddes: den nionde juni 1974.
Han var båd' lenin- och nobelpristagare. En ovanlig kombination.

Presidenten (som kom ut 1946, men ska ha skrivits tidigare) är en av de viktigaste diktatorsromanerna. En latinamerikansk genre med skönlitterära beskrivningar av diktatorer. Det finns äldre exempel på genren än Presidenten men den brukar anses vara den första modärna sådana.
Diktatorsromanen är en av mina favoritgenrer.

Asturias har byggt sin president på en riktig politiker. Men ändrat en del. Så är när boken utspelar sej lite vagt.

Asturias har också influerat den magiska realismen. Men det mer med böcker som kommit efter Presidenten. Och en del håller gans senare mer mytiskt inspirerade romaner högre. Så börjar Artur Lundkvist sin presentation av Asturias med romanen efter denna.

Jag tycker att den hör till hans bättre. Och den är en av hans populäraste.

Vansinnesläkaren

"Alltså att man måste betrakta en viss sinnesrubbning som normal och exemplarisk, och som patologiska samtliga fall där jämvikten är orubbad."
övers. Jens Nordenhök

Vansinnesläkaren av Machado de Assis är en kort brasiliansk roman från slutet av 1800-talet om en läkare som låter bygga en anstalt för sinnessjuka i en liten stad. Läkaren har en ny teori om sinnessjukdom. Och ser varje motsäjelsefullt handlande som en anledning att spärra in någon på anstalten. Efter hand så blir alltfler av stadens invånare intagna. Och missnöjet i staden växer.
En satirisk berättelse som har bibehållit sin relevans.
Boken är utgiven på Alhambra. Som gav ut många intressanta böcker.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Johan Asplund - Storstäderna och det forteanska livet

"Sirenerna kan på sitt sätt tyckas än mänskligare än cyklopen: de är förförerskor. Endast en responsiv varelse kan bli förförd, men Odysseus har ordnat det så att hans responsivitet är satt ur spel. Eposet förtäljer inte huruvida sirenerna förstod att Odysseus blev förförd (men var förhindrad att ge sig hän) eller trodde att deras konster helt hade förfelat sin verkan. Det senare är det troligaste. Sirenernas mänskligaste ögonblick kommer när de (enligt andra källor än det homeriska eposet) efter att Odysseus har seglat förbi begår självmord."
ur "Odysseus & Co"

Liksom den året innan utgivna Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft så tar Storstäderna och det forteanska livet från 1992 upp ämnen som ligger nära Det sociala livets elementära former.

Det är tre essäer. En om Amelia Earhart, en om Odysseus och titelnovellen om mystiska försvinnanden.
Texterna anknyter till varandra. Så tar den sista essän även upp Earhart.

Forteansk i titeln är bildat efter CharlescFort. En man som gav ut böcker med underliga och oförklarsde fenomen. Asplund sysslar emelkertid mrf det övernaturliga: "Jag är görvisso inte ute efter att försöka lansera något slags 'parasociologi'". Även om man så klart gärna läst en bok om parasociologi.

Bäst i boken är essän om Odysseus. Sol bland annat undersöker om Odysseus var en rationellt handlande människa, en så kallad homo economicus (spoiler: nej). Men alla essäerna är läsvärda och det är en av Asplunds mest underhållande böcker.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Det sociala livets elementära former

"Det är väl uppenbart att ett (telefon)samtal inte kan avslutas helt enkelt genom att man slutar tala. Det måste snarare bringas till avslutning. Att bara plötsligt framtvinga en avslutning går inte för sig, utan avslutningen bör istället utformas som en frivillig, naturlig och ömsesidig överenskommelse om att nu har man talat färdigt.
  Att åstadkomma detta är ingalunda oproblematiskt."

Det sociala livets elementära former är en bok från 1987 av socialpsykologen Johan Asplund. Det är en bra titel. Det är en bra bok. Den handlar också om livets elementära former. Och begreppet social responsivitet. Detta i essäliknande kapitel om ämnen som Foucault, Den lille prinsen och reglerna för hur man avslutat ett telefonsamtal.
Det är en rolig och lättläst bok. Jag var väldigt inne på den nör jag först läste den i tonåren. Den var främsta anledningen till att jag läste en termin socialpsykologi en gång i tiden. Och när vi skulle skriva uppsats om en novell i litteraturvetenskap och använda oss av en teori så valde jag Asplunds sociala responsivitet som teori. Novellen var "Homunculus" av Lars Gustafsson (jag fick högsta betyg).

Ett avsnitt i boken om utbrändhet har åldrats en del. Utbrändhet beskeivs som ett nytt mystiskt fenomen. Men resten av boken har hållit bra.

Asimov-antologier

"Margie even wrote about  it that night in her diary. On the page headed May 17, 2155, she wrote, 'Today Tommy found a real book!'"
ur "The Fun They Had" av Isaac Asimov

Isaac Asimov redigerade en stor mängd antologier. Jag har tre. Två av dem har fler redaktörer än Asimov. Fifty Short Science Fiction Tales (tillsammans med Groff Conklin), Tomorrow's children och The Future I.

Fifty Short Science Fiction Tales innehåller som titeln antyder 50 korta sf-noveller. Samt några haikun av Karen Anderson ("In the fantastic/Seas of Venus, who would dare/To imagine gulls?"). Denna bokidé har en brist. Dessa korta noveller är roligare när man börjar med boken än när man börjar bli klar med den. Uppläggen påminner för mycket om varandra med roliga (o)väntade vändnlngar (en av dessa noveller fanns med i min engelskabok på högstadiet).

Tomorrow's children är noveller med barnteman. Som Jerome Bixbys "It's a Good life" med dess allsmäktiga barn. Och Ray Bradburys hemska "All Summer in a Day".

Framtida barn är ju ett rätt logiskt tema för en antologi. The Future I har ett mer udda sådant. Den innehåller sf-noveller berättade i jag-form. Men det fungerar faktiskt rätt bra. Det är en bra blandning med olika sorters noveller. Och det gör att förstapersonsperspektivet blir tydligare, att man börjar fundera över vad valet av jag-form gör för novellerna när man läser dem.

Här läste jag först James Tiptree Jr.:s novell "Love is the plan the plan is death" som jag skrev om i går. En annan, mindre känd, av mina sf-favoriter finns också här: "The Mathenauts" av Norman Kagan ("Pataphysics, patasociology, patapsychology were wild, baffling new fields of knowledge.").

En egenhet Asimov har som antologiredaktör är att han alltid har med en av sina egna noveller i sina antologier. Ödmjukhet har aldrig varit del av hans persona. I The Future I är det "The Red Queen's Race" och i Tomorrow's children "The Ugly Boy". Bägge är med i Den senfödde som jag skrev om i förra inlägget.
Och i Fifty Short Science Fiction Tales har Asimov med "The Fun They Had" vars inledningsmening jag citerar i början av detta inlägg.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en (eller, som här, tre och tre), i alfabetisk ordning.)

Den senfödde och andra noveller av Isaac Asimov

Den senfödde är ett urval av Isaac Asinovs noveller, sammanställt av Sam J. Lundwall. Det är första volymen i Delta Förlags bokserie Science Fiction ABC.

En serie med urval noveller av sf-författare på varje bokstav: efter Asimov på A, följde James Blish på B och Arthur C. Clarke på C. ("- What about Ray Bradbury? - I'm aware of his work..." för att citera Martin Prince i ett avsnitt av Simpsons.)

En del bokstäver borde ha blivit svårare att hitta författare på än andra. Men serien slutade efter bokstaven H (kanske för att I är en svår bokstav i sammanhang).

De flesta av böckerna i serien var översatta versioner av amerikanska urval. Men i denna och nån till så var det Lundwall som stod för valet av novellerna.

Samlingen försöker visa på olika sidor av Asimovs produktion enligt förordet. Och det stämmer väl. Här finns en robotnovell (rätt menlös, men tidigare inte utgiven på svenska), lite humoristiska noveller och en av Asimovs charmiga sf-detektivnoveller.

Lite kan man så klart sakna en del noveller. Själv skulle jag till exempel haft med "Jokester" (där roliga historier visar sej vara utomjordingars sätt att studera vår psykologi), "The Billiard Ball" och "Flies" (där en man dyrkas av flugor).
Och en del andra noveller hade man klarat sej utan.

Men det är ett okej urval. Bäst i boken är titelnovellen med dess neanderthalpojke och tidresenovellen "Experiment med tiden" (som har den betydligt bättre titeln "The Red Queen's Race" i original).

Asimovs noveller är ofta lite för gammeldags för min smak. Men en del är läsvärda. Särskilt de som på olika sätt behandlar tro.

Love is the plan the plan is death av James Tiptree, Jr.

I dag är det hundra år sen James Tiptree, Jr. föddes. Hon var en amerikansk sf-författare som skrev många bra noveller.

En av dessa är 1973 års "Love is the plan the plan is death". (Novellen går att läsa på nätet HÄR.) Det är en berättelse om en spindelliknande varelses livscykel. Det är en kärlekshistoria.

"Each night after I fed you I would part the silk, fondling your head, your eyes, your tender ears, trembling with excitement for the delicious moment when I would release your first scarlet limb to caress and exercise it and press it to my pulsing throat-sacs."

Läs den.

Isaac Asimovs Stiftelse-trilogi

"HANDELSMÄN... Stiftelsens ekonomiska makt växte med psykohistorisk oundviklighet. Handelsmännen blev rika; och med rikedomen följde makt...
  Man glömmer ibland att Hober Mallow började som en vanlig handelsman. Man glömmer emellertid aldrig att han slutade sitt liv som en av Handelsfurstarna..."

Trilogin som inleds med Isaac Asimovs roman Stiftelsen är en av science fiction-genrens klassiker. Och ett exempel på att sf är en rätt underlig genre.

Sf bygger inte sällan på äldre underhållningalitteratur. Vilda västern-historier och sjöfartsromaner görs om. Alexender Dumas romaner finns i flera framtidsvarianter. Så har till exempel Alfred Besters Tigermannen inspirerats av Greven av Monte Christo. Det är klart ofta blir det alls inte lika bra som Besters roman.
Asimovs främsta inspiration till Stiftelsen var Edward Gibbons Det romerska rikets nedgång och fall  - en historiebok från 1700-talet. Vilket är ett lite udda val.

Och det är en rätt udda bok. Bokens hjälte (enligt en del läsningar bokens skurk) Hari Seldon har utvecklat en historievetenskaplig teori kallad psykohistoria med vilken han kan förutsäja framtiden och se att det rymdromerska imperiet är på väg att gå under. För att förkorta tiden mellan dess undergång och framfödseln av ett nytt imperium bildar han en stiftelse. Vi får följa denna stiftelses arbete i rymd-imperialismens tjänst genom århundradena.

Man kan ha mycket att invända mot Asimovs trilogi. Historiesynen är löjlig, romanfigurerna är platta och historien upprepar sej inte. Och om den nu skulle upprepa sej så skulle den knappast göra det efter mönstret av en förlegad brittisk historiebok.
Men böckerna liknade inte något annat när de skrevs på 40-talet. Där de i framtidsoveraller dåligt förklädda vilda västern-historierna oftast förblir dåliga västerns så har Asimov skapat nåt nytt av sin omarbetning av det ronerska rikets historia. Som i dag fortfarande läses av läsare som ofta har mycket vag föreställning om roms undergång och folkvandringstiden.

Stiftelsen, Stiftelsen och imperiet och Den segrande stiftelsen kom ut som de tre första delarna av Askild & Kärnekulls science fiction-serie.

Citerat från veckans läsning

"Fruktan. SS-männen, de där oerhört starka, eleganta och rakryggade herrarna,  var faktiskt lite rädda för zigenarna och deras förmodade vildhet."
ur Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

"Wing fragments and pulped body. A manifactured pollinator, wafted from some PurCal laboratory most likely.
  Windups have no souls. But they are beautiful."
ur The Windup Girl av Paolo Bacigalupi

Kopierat material LIV 102:6:1

För ett par månader sen slängde jag till sist kompendierna från mina studentdagar. Alla utom en.

Det kompendiet jag sparade var från första året jag studerade. Då jag läste DramaTeaterFilm (ämnet fanns bara i Lund och kom senare att delas upp i Teatervetenskap och Filmvetenskap).

Andra terminen kunde man välja mellan en filmkurs (om Alfred Hitchcock och Ingmar Bergman) och en teaterkurs om modärn och postmodärn dramatik. Jag valde den senare. Kompendiet är till den kursen.

Här finns bland annat Jean Genets fascinerande pjäs The Blacks (det är synd att Genets pjäser inte ingår i Modernistas Genet-utgivning), en Bernard Koltes-pjäs och Hamletmaskinen av Heiner Müller.

Och då anledningen till att jag tar upp kompendiet här: John Ashberys pjäs The Heroes. ("Theseus: I realised that I now possessed the only weapon with which the minotaur might be vanquished - the indifference of a true aesthete.") Det är en rolig pjäs.

Det finns en sak till som gör att detta kompendium passar in efter Ashbery-böckerna. Kursen hölls av Vasilis Papageorgiou som (tillsammans med Tommy Olofsson) översatt flera av Ashberys diktsamlingar.

Det var en intressant kurs.

Viskleken

John Ashberys diktsamling Viskleken (2002) var en av böckerna jag tog från mina föräldrars boksamling efter att de dog förra året. De gillade bägge Ashbery. Jag tog även Ashberys Hör du fågel.

 
Jag tog ungefär fem papperskassar böcker.
Egentligen blev det lite slumpmässigt vilka böcker jag tog. De hade så många böcker.

Porträtt med get

Vi läste högt för oss själva. Ibland för andra.
Jag läste tyst i marginalen
när duvorna föll. Utomhus
var det blått. Kanske om en stund,
sa han. Stunden kom aldrig.
Jag började läsa något annat,
det spelade ingen roll. Folk kom in och
lämnade sina resuméer. Jag låg
inte på latsidan precis. Någon ville ge sig iväg
en gång för alla, denna absurda årstid.

Flickor på flykt av John Ashbery

De flesta sena John Ashbery-samlingar är rätt lika varandra men Flickor på flykt står ut. Det är en långdikt inspirerad av outsiderkonstnären Henry Dargers illustrerade berättelse "The Story of the Vivian Girls, in What is Known as the Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinian War Storm, Caused by the Child Slave Rebellion". En bild ur verket pryder samlingens omslag.

Jag har inte läst Dargers roman men sett bilder ur den. Det är märkliga bilder. Och Ashberys Flickor på flykt är en märklig dikt. Tidigare har jag skrivit om den så här: "Dikten kryper sej fram genom beskrivningar som när de tycks betyda något viker av, försvinner iväg". Och det var ju en snitsig formulering. En annan snygg formulering är Harold Blooms blurb där han säjer att boken "kommer att göra sina läsare lyckligare och klokare." Det stämde åtminstone för mej.
Jag rekommenderar verkligen boken.

"Jag vill inte lämna er utan att berätta en historia för er. Jag vore dum,/nej försumlig, om jag inte talar om vart de andra har tagit vägen./Finns det inte någon plats att stanna på,/ett ställe som vi alla känner igen när vi kommer dit?/Jo, det finns det, sa hon, men då måste vi allihop först gå tillbaka/in i mörkret och agna våra krokar med jordnötssmör./Och så gjorde de det/och gick hemifrån den dagen."
(övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Hör du, fågel

Hör du, fågel ärJohn Ashberys sjuttonde diktsamling. Han är en produktiv poet Ashbery. Detta är också en rätt tjock bok.

"mitt skrivande och min förmåga att sova förbättras hela tiden" påstår diktjaget i "Vaken upp" men boken är lite Ashbery på autopilot.

"Cervantes sov när han skrev Don Quijote
Joyce sov när han skrev "Wandering Rocks"-kapitlet i Odysseus.
Homeros nickade till och sov då och då under större delen av Illiaden, men han var vaken när han skrev Odysséen.
Proust snarkade sig igenom Den fångna, precis som legioner av hans läsare har gjort i hans efterföljd.
Melville stod vid rodret och sov genom merparten av Moby Dick."
ur "Vaken upp", översatt av Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou

En våg

En våg av John Ashbery är titeldikten ur A Wave. Det är en långdikt. Men en rätt tunn bok, 35 sidor. I tolkning av Ragnar Strömberg och med ett förord av Bengt Holmqvist. Det är en bra dikt.
(En våg kom ut innan Skuggtåg, men A Wave kom efter Shadow Train.)

"Inte något särskilt underligt, men att verka alldaglig/Är ju också konstigt. Bara sättet vi känner på inför alltsammans,/Och inte känslan som sådan, är konstigt, konstigt för oss, som lever/Och vill fortsätta leva under samma närsynta stjärnor, som vi känt/Sedan barndomen då vi tittade ut genom ett fönster, såg dem/Och genast tyckte om dem."

Skuggtåg

Skuggtåg (Shadow Train) av John Ashbery kom ut 1981. Den svenska utgåvan kom ut 1993. Den var tolkad av Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou. De två har sen översätt fler diktsamlingar av Ashbery.

En bunt av dikterna finns med i Göran Printz Påhlssons urval som jag skrev om i går så den som är road av sånt (och vem är inte det?) kan jämföra översättningarna.

Dikterna i Skuggtåg är raduppdelade så att de först ser ut som sonetter. Men det är det ju inte. Det är en av Ashberys bästa diktsamlingar. 

I boken finns också kommentarer till dikterna. Ibland citeras Ashbery själv när han gett svarat på något översättarna undrat över ("De roligaste inslagen i kommentarerna" enligt översättarparet).

Där får man till exempel veta att Ashbery funderade att namnge diktsamlingen efter nedanstående dikt men avstod då titeln skulle blivit för tung:

Paradoxer och oxymoroner

Denna dikt tar upp språket på ett mycket enkelt plan.
Se hur den talar till dig! Du ser ut genom ett fönster
eller låtsas skruva på dig. Du har den, men du har den inte.
Du missar den, den missar dig. Ni missar varandra.

Dikten är ledsen för den vill bli din och kan inte.
Vad är ett enkelt plan? Det är detta och annat,
att av det sätta ett system i spel. Spel?
Ja, faktiskt, men jag anser spel vara

en djupare yttre företeelse, ett drömt rollmönster
som i fördelningen av nåd dessa långa augustidagar
utan bevis. Utan gränser. Och innan du vet ordet av
går det förlorat i ångan och knattret från skrivmaskinerna.

Det har spelats en gång till. Jag tror att du finns till bara för att
tjata på mig tills jag gör det, på ditt plan, och sedan är du inte där
eller också uppför du dig på ett helt annat sätt. Och dikten
har mjukt satt mig ner bredvid dig. Dikten är du.

Självporträtt i en konvex spegel av John Ashbery

Urvalet Självporträtt i en konvex spegel med den amerikanske poeten John Ashbery kom ut 1983. Flera av tolkningarna hade funnits i antologin Försångare. Ny poesi från USA som kom två år tidigare. Tolkningarna och urvalet var gjorda av Göran Printz-Påhlsson som också stod för ett utmärkt förord.
Det är dikter från åtta Ashbery-samlingar. Från Some trees (1956) till Shadow Train (1981). Det är den självklara boken för den som vill prova på Ashberys mycket speciella poesi. Nedan är "Ung flicka i tankar" från The Tennis Court Oath (1962).

Ung flicka i tankar

"Det är en så vacker dag så jag måste skriva dig ett brev
från mitt torn och visa dig att jag inte är galen.
Jag bara halkade på luftens såpa
och drunknade i världens badkar.
Du var alltför snäll att gråta länge över mig
och nu låter jag dig gå. Undertecknat, Dvärgen."

Sent på eftermiddagen gick jag förbi
och leendet sågs än kring hennes läppar
som det gjort i århundraden. Hon vet
hur hon kan vara tjusande. O min dotter,
älskling, dotter till min f. d. arbetsgivare,
prinsessa, dröj ej alltför länge med att komma.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Fyra som var bröder

"På trottoarerna låg konstnärer, och ritade av den som ville bli modell, eller också gjorde de visioner med färgkritor direkt på direkt på trottoarstenen. Ute på sjöarna gondoler, på kajskoningen satt fiskare med långa spön och poeter med sina blyertspennor. Vattnet var så ljust att svanarna knappast syntes, men de flesta poeterna skrev dock förtvivlad poesi."

Fyra som var bröder är en roman av Sivar Arnér som kom ut 1955. Den börjar: "Det var en gång fyra män som var bröder, mer eller mindre, och bodde i samma stora stad."
Romanen handlar om dessa fyra män i denna fiktiva staden. Boken är mycket femtital på ett bra sätt. 

Det är den bästa Arnér jag läst med god marginal och brukar också räknas till hans främsta romaner. Det är till exempel denna som gavs ut som en Bok för alla (vilket gör att den är lätt att få tag i, men Bok för alla-utgåvan saknar Gösta Krilands vackra omslag.)

Det är en sorglig, vacker och rolig roman. Och när jag nu tar fram och bläddrar i den tänker jag att jag borde ta och läsa om den.

Skon som krigaren bar - Sivar Arnérs debutbok

"I själva verket var det mycket svårare än han tänkt sig att åstadkomma en kulspruta, när inte hundra andra uppfinningar var färdiga på förhand."

Det är troligt att du inte vet vem Sivar Arnér är. Men en gång i tiden så var han en välkänd svensk författare. En av fyrtiotalisterna. Skon som krigaren bar var hans debut. Det är en novellsamling. Enligt baksidan hade endasttutelnovellen varit publicerad förut. Då i BLM. Boken kom också ut på Bonniers. Jag har förstautgåvan. Jag tror i och för sej inte det finns några andra utgåvor.

Arnér var en rätt bra författare. Om än lite ojämn. Och det är synd att han börjar glömmas bort. Inte minst för att mitt ex av Skon som krigaren bar hade varit mycket mera värt om han fortfarande hade varit en läst och uppskattad författare.

Titelnovellen är en novell i historisk miljö. Det finns fler såna i boken. Det finns också ett par med inslag av (lätt) fantastik. Den intressantaste novellen i samlingen blandar dessa två aspekter. "Historikern" är en tidsresenovell med största sannolikhet inspirerad av Mark Twains En Connecticut Yankee vid kung Arthurs hov. En historieintresserad soldat hamnar i 1500-talet och ger Erik XIV kulsprutor.

Hur huvudpersonen Stellan åkt tillbaka i tiden förklaras inte. "Inte i drömmen: det som nu hände var redigare så. Jan hade bytt ram, och det var underligt nog, men det var allt som hade skett." Så beskrivs hoppet från 1900-talet till 1500-talet.
I novellen är Stellan ivrig att hjälpa Erik XIV och förbättra historien. Berättelsen slutar lite abrupt. Den känns som ett första kapitel i en roman. Och saknar det raseri under texten som gör Twains roman till en så stark läsupplevelse. Men det är ett intressant exempel på en tidig svensk tidsreseberättelse.

Big Mama Stories

"Heraclitus noticed this a long time ago - or a long time in the future. A difficult man! Big Ugly Mama hadn't liked him. But he knew about stepping in rivers in ancient Greece. Here in the Carboniferous, he would most likely be eaten before he finished stepping in the same river once. Who knew what that would do to the history of human thought?"
ur "Big Ugly Mama and the Zk"

Big Mama Stories (2013) är en bok jag läste rätt nyligen. Det är en samling sf-noveller inspirerade av så kallade "tall stories" av Eleanor Arnason. Jag köpte den på SF-bokhandelns rea. Jag kände inte till författaren sen tidigare (men såg sen art jag har och hade läst en novell av henne i gamla New worlds) men gillade utseendet på boken.

Jag gillade berättelserna om de olika Big Mamas. Som gamla sagor korsade med Stanislaw Lems humoristiska sf-historier.

Novellsamlingen har också ett rastema. Som märks till exempwl i den långa avslutande novellen där den afroamerikanske tricksterhjälten Brer Rabbit gör ett gästspel.

Men framförallt är det en rolig bok. Med tidsresor, folk som delas i fyra personer, intergalaktiska resor och stora Mamas.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Sir Gawaine and The Green Knight

Nästa bok i genomgången av mitt bibliotek skrev jag om när jag först läste den 2009. Simon Armitages översättning av Sir Gawaine and the green knight. Du kan läsa inlägget HÄR.

(En "girdle" i berättelsen brukar säjas ha inspirerat J. R. R. Tolkien till själva ringen i Sagan om ringen. Nu är "girdle" här snarare ett slags bälte än ett korsettliknande plagg.
Men visst piggar det upp att tänka sej Frodo snöra in sej i en gördel i stället för att sätta på sej en ring.)

Bonden i Paris av Louis Aragon

"Låt oss ta en promenad i denna Passage de l'Opéra som jag talar om att titta närmare på den. Det är en dubbel tunnel, som öppnar sig via en enda port åt norr, mot Rue Chauchat, och via två portar åt söder, mot boulevarden."
övers. Hans Johansson

Louis Aragons tjugotalsroman Bonden i Paris är en bok där Paris har huvudrollen. Den kom att influera Walter Benjamin till att skriva Passagearbetet. Men Benjamin ville gå vidare. Ta avstamp från Bonden i Paris. På tre platser i Passagearbetet skriver Benjamin att hans arbete som en motsats till Aragons roman. Aragon är enligt Benjamin kvar på drömmens område. Medan Passagearbetet ska handla om uppvaknandet.

Det finns något drömlikt, mytologiskt hos Aragons Paris. Men det gör inte romanen till en mindre fantastisk läsupplevelse. Och allt handlar inte om hus, reklamskyltar och passager.

"De har sagt till mig att kärleken är skrattretande. De har sagt till mig: det är enkelt och så har de förklarat hjärtats sätt att fungera för mig. Antagligen är det så. De har sagt till mig att inte tro på under, om bordet dansar är det därför att någon stöter till det med foten.[...]
  Likväl inser ni inte min lättrogenhet. Nu redo att tro allt skulle blommorna kunna växa i hennes fotspår, hon skulle göra natten till ljusan dag[...]Om de inte älskar är det för att de är okunniga."

(Av någon anledning så kan man inte nånstans på den svenska utgåvan av boken hitta Aragons förnamn Louis.)

Citerat från veckans läsning

"Jag stod och tittade på böckerna i Ingers hylla, alla sorter, nya och gamla, placerade huller om buller utan något system, eller ett system som inte var begripligt för andra än henne själv. Här och var såg jag en bekant bokrygg: jag kände ett styng av tillfredsställelse varje gång, som om det låg en bekräftelse i det." ur Osynliga händer av Stig Sæterbakken, övers. Niklas Darke "Min syster skrev dagbok också. Hon sade att orden var bevis för att vi fanns till. Man måste skriva ner allt för att vara säker på att vara i livet och inte i en dröm som gav sken av att vara i livet." ur Våra kyssar är avsked av Nina Bouraoui, övers. Maria Björkman

De elvatusen spöna av Guillaume Apollinaire

Guillaume Apollinaire (1880-1918) var poet och kritiker. Hans dikter är vackra. Hans roman De elvatusen spöna är grovt pornografisk.

Utgåvan jag har ingår i Vertigos erotiska klassiker. Som nummer fyra i serien. Men som framgår i förordet bar romanen en gång den första boken som gavs ut på Vertigos förlag. Då en nyutgåva av en tidigare översättning (möjligen gjord av Per Meurling, en intressant kritiker - jag kan rekommendera artikelurvalet Den goda tonens pingviner).
Den översättningen skiljde sej emellertid en hel del från originalet. Så detta är då en nyöversättning.

Den gamla översättningen censurerade delar av romanen. Det är inte så konstigt. Det är en mycket obscen bok fylld av orgier, våld och allehanda perversioner.
De flesta pornografiska romaner tenderar att bli rätt tröttsamma efter hand. Men Apollinaires bok klarar sej från detta i kraft av sin absurditet.

Boken är illustrerad av Fabian Göransson. Hans teckningar fungerar inte alls. Och illustrerar därmed att våld och sex och perversioner i sej inte blir särskilt intressanta.

Apollinaire gick ut som frivillig i första världskriget. Andra halvan av boken är en bisarr krigsskildring (dock inte av första världskriget). Man skulle kunna se den som en kritik av kriget. Kanske borde Apollinaire själv lyssnat till den i så fall. Han dog av skador han fått under kriget.

"Alla kvinnorna trillade baklänges under höga skrik. Deras ben blottades och de visade upp spaderässen för de båda militärernas liderliga blickar. Det blev en uppvisning av beundransvärda arslen från hela världen[...].De frisiska kvinnornas päronformade rövar kontrasterade mot parisiskornas yppiga rövar, engelskornad fantastiska lår, skandinaviskornas fyrkantiga bakdelar och katalanernas sluttande rövar."
(övers. Carl-Michael Edenborg)

(Detta inlägg ingår i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

António Lobo Antunes-ar

"jag försökte föreställa mig hur jag skulle ta dem med mig hem och hur släkten vettskrämd skulle ta sin tillflykt till sina trygga, korporativistiska ikoner medan de under besvärjelser skulle sträcka fram den heliga Sãozinhas djävulsfördrivande vitlöksflätor mot de socialistiska vampyrerna som hotade att nationalisera familjeporslinet."
ur De förrådda av António Lobo Antunes, övers. Marianne Eyre

Den portugisiske författaren António Lobo Antunes är en författare jag gillar. Men hag har lite svårt att skilja hans romaner åt. Detta beror till en del på att de ofta använder sej av en liknande teknik med flera berättande röster, "ordströmmar" kallas det på två av baksidestexterna till mina tre Antunes-ar.

Dessa tre är Handbok för inkvisitorer, en av hans mest hyllade. Fado Alexandrino, min favorit. Och De förrådda, som kom ut i nyutgåva förra året i Modernistas serie nyutgåvor av författare som de hoppas får nobelpriset.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en,  i alfabetisk ordning.)

BLOW UP

Nästa bok i min boksamling har jag redan skrivit om. Manuset till Antonionis film Blow up. Inlägget handlar mest om när jag såg filmen när jag läste DramaTeaterFilm och var 19 år gammal:
"jag satt bredvid en av mina kursare, en några år äldre och mycket vacker kvinna som jag inte kände särskilt väl. Hon var blond, hade lite av ett filmstjärneutseende och jag tyckte hon verkade väldigt världsvan(hon kan väl ha varit 23).
Vilket gjorde att de många nakenscenerna kändes lite obekväma. Efter filmen kom vi oundviklingen att prata om just de många avklädda modellerna. - De kanske var billigare på den tiden, föreslog min kurskamrat. Och sen funderade vi på hur filmen slutade.
För filmprojektorn la av en tio minuter innan slutet. Vilket var lite frustrerande.

Veckan efter hittade jag på ett antikvariat i Malmö PANs utgåva av filmmanuset, utgivet i originalpocket 1968. Och läste sen, ivrig att få reda på hur allt hängde samman."
Du kan läsa hela inlägget HÄR

Upprätt gång

"Till slut hade åren dock/krympt honom ett stycke: böjd/som en fiolstråke/såg jag honom gå/den upprätta gången."
Wolf Biermann om Ernst Bloch

När jag bläddrar i Upprätt gång (1989) av Mats Andrén så känner jag en viss olust. Inte för att ämnet inte intresserar mej. Boken handlar om en linje i vänsterns idéutveckling.
Men den gör detta genom att undersöka hur ett uttryck används från 60- till 80-talet. En idé om upprätt gång.

Jag har Bechterew. Eller ankolyserande spondylit som det av någon anledning bytt namn till. Det är en inflammatorisk sjukdom i ryggrad och höfter. Som gör att min rygg är krum och jag går, med hjälp av kryckor, framåtböjd. Sen födseln har jag också en cp-skada.

Upprätt gång ställs hos flera av tänkarna som diskuteras här i motsättning till krökt rygg. Även om upprätt gång och krökt rygg inte menas bokstavligt känns det ändå knepigt att en av mina funktionsnedsättningar används som symbol för den ofria människan.

Fånig, lam, mongo, efterbliven, är du helt handikappad?, blindstyre, tönt, cp, dum, fjant, tard, cp-mongo, miffo, är du döv eller?, sinnessjukt, när den blinde leder den halte, so lame, idiot, fucktard, rena lyteskomiken.

Man skulle kunna hålla på länge. Vårt språk kryllar av funkofobiska ord och uttryck och ord med funkofobiskt ursprung. Då språket kommit till i ett funkofobiskt samhälle.

Vi tänker väl inte så ofta på att dum från början betydde stum eller döv. Och jag såg rätt nyligen en diskussion där tönt (töntahus är gammal skånska för mentalsjukhus) beskrevs som ett helt neutralt skällsord.

Det dyker alltid upp nån och drar upp ordet idiots ursprung ("det heter inte idiit, det heter idiot" som det säjs Den enfaldige mördaren) när man framlägger det mindre trevliga, för att inte säja rövhåliga i att använda cp som skällsord. Men det är så klart skillnad mellan att använda ord som fjant eller idiot och att säja cp-mongo.

Förutom alla ord och uttryck som har sin grund i föraktet för människor med funktionsnedsättningar kommer då också uttryck som upprätt gång och rakryggad eller när figurer i dåliga romaner beskriver fasta handslag som tecken på karaktär och andra sätt som frånvaron av lyte lyfts fram till en viktig positiv egenskap.

Att rensa sitt språk från alla sådana uttryck vore fåfäng möda. De är för många. (Observera: detta innebär inte att du inte är ett rövhål om du använder cp nedsättande.) Men ibland kan det vara bra att påminna sej om hur många de är. Och att de föreställningar som ligger bakom finns även i annars progressiva sammanhang.

En av tänkarna som diskuteras i Upprätt gång är studentledaren Rudi Dutschke. Bland annat hans memoarer Gå upprätt. När Dutschke skrev dem kunde han själv inte gå upprätt. Han led av svåra skador efter att ha blivit skjuten.

De odödliga av Lars Jakobson

Lars Jakobsons nya roman handlar om en man som upptäcker att han är odödlig. Han hamnar inspärrad bland en grupp andra odödliga. Förutom att de inte kan dö så kan deras kroppsdelar återskapas, lite som Wolverine i X-men.
Vår hjälte, Mark Rufus, flyr blir fångad och nedgrävd och vaknar upp in i framtiden.

Det tar ungefär tjugofem sidor innan Mark på ett abrupt sätt får reda på att han är odödlig och berättelsen byter spår. Innan dess har det varit en realistisk (nåja) skildring av USA. Vi färdas längre in i framtiden, längre ut i rymden och allt längre in i science fiction-genren. Tills berättelsen är rena spaceoperan (en av romanfigurerna talar till och med som Yoda i Stjärnornas krig).

Det hela påminner om en pikareskberättelse, en Gil Blas i rymden. Där vår huvudperson hamnar på olika platser, olika världar.
"Walk sade att olyckor i rymden sannerligen var märkliga. Oftast överlever du som genom ett mirakel och får vara med om ett äventyr" som en av bifigurerna uttrycker det.

Denna Walk finns med även i Jacobsons förra roman John & Denise. Till skillnad från De odödliga höll sej den helt på jorden och kvar i realismen.
Men de två böckerna har ändå vissa likheter. Bägge ser ut som Forumbibliotekets böcker gjorde när de var som fulast. Och bägge innehåller förord av samma fiktiva författare (i förordet till John & Denise så nämns De odödliga).
Och bägge utspelar handlar om USA.

I essän Ombord på de stora skeppen i Stjärnfall (2003) så skriver Jakobson att "Sf är en genuint amerikansk genre". Och många icke-amerikanska sf-böcker utspelar sej i USA. Här vet jag inte om det var ett så smart val.
Det USA som skildras i bokens början hör inte till de mer övertygande av de fiktiva platserna i De odödliga.

I den essän beskrivs science fiction-genren också som en megatext. Där författare citerar, varierar, stjäl och samplar och på så sätt lägger sina stenar till det stora bygget.
Och visst känner man igen många av inslagen i boken, från själva odödlighetsmotivet till rymdskeppet som styrs av ett inkopplat huvud (detta huvud utan kropp är den i boken som är närmast att få en personlighet).

Men tillsammans blir dessa många  välkända element (och ibland direkta lån av meningar) till en egen rätt så fängslande sf-berättelse.

Eugen von Böhm Bawerk - Borgerskapets Marx

När jag läste Ekonomisk historia på Lunds Universitet så var det som roade mej mest ekonomins idéhistoria. Att läsa om hur nationalekonomin växte fram. Då läste jag denna bok av idéhistorikern Mats Andrén. Om den österrikiske ekonomen Eugen Böhm-Bawerk. Titeln är Borgerskapets Marx. Eugen von Böhm Bawerk: ämbetsman och nationalekonom i sekelskiftets Wien (puh).
Jag har för mej att jag inte riktigt blev övertygad om att Böhm Bawerk var borgerskapets Marx. Men att det var en intressant bok.

Citerat från veckans läsning

"Där invånarna talar ett språk av flöjttoner och geometriska former, där ordet för kärlek är ett kort drillande legato i F-dur samtidigt som du håller upp en liten tetraed av obsidian?"
ur De odödliga av Lars Jakobson

"är hon så svartsjuk på mig så hon letar upp min barndomskompis/för att fråga saker om mig??/gör hon en dokumentär om mig?/det är verkligen att gå för långt/men det är också på tiden att nån gör en dokumentär om mig"
ur "att jobba heltid" i veckan innan av Anna Axfors

Mannen som gör vad som faller honom in av O. A.

Oskar Andersson var en svensk skämttecknare som tecknade under signaturen O. A.. Han brukar säjas vara sveriges förste serietecknare. Seriesveriges största pris Urhunden är uppkallat efter en av hans seriefigurer, en kantig hund.
En annan av hans figurer var den man som gör vad som faller honom in som gett namn åt det urval med hans teckningar som jag har.

Det finns flera urval av O. A. Det första kom 1907 och har samma titel som detta (fast vad stavas hvad). Ett annat kom för några år sen på Bakhåll.
Det här är redigerat av Hasse Z. Som liksom O  A. jobbade på Söndags-Nisse. En populär svensk skämttidning i början av 1900-talet.

Jag har alltid gillat O. A.:s teckningar.  De känns fortfarande friska där till exempel Albert Engströms bara känns gamla och stela.

En del saker har ändå åldrats. I början av 90-talet var det en debatt om huruvida en av Mannen som gör vad som faller honom in var-serierna var antisemitisk. Den serien finns med här. Jag skulle säja att just den nog inte är antisemitisk. Men att en annan av teckningarna i boken helt klart är det. Utan att ursäkta detta så hörde det till tiden. Tidningar som Strix och Söndags-Nisse och till och med vänstertidningen Naggen innehöll rätt mycket karikatyrer av judar.

Egentligen har jag svårt att avgöra om just detta är ett bra urval. Men det är tjockt och visar på flera sorters O. A.-teckningar. Men det kan nog finnas andra som är lika bra. Många tecteckningar finns också på nätet.

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Nästa bok i min boksamling skrev jag om förra när jag hade läst den. Du kan läsa detta inlägg om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande HÄR.
Det är ett rätt bra inlägg om jag får säja det själv.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om (eller som här länkar till det jag skrivit om) böckerna i min boksamling, en och en,  i alfabetisk ordning.)

Gleipner av Lars Andersson

"Hur har man fått människorna att tro på tiden? Jag frågar mig detta och nödgas som tidigare konstatera att jag inte ser någon förklaring. Men mär den väl etablerats kom den väl till pass."
ur "Gumbril" av Lars Andersson

Lars Andersson var förr en läst och hyllad författare. Nu hör man inte så ofta talas om honom. Det är kanske inte så konstigt. Alla böcker kan inte överleva. Att det ofta är lite av en slump vilka författares verk som fortsätter att läsas är något man inte alltid låtsas om.

Jag har läst flera av Anderssons böcker men har bara en. Novellsamlingen Gleipner från 1977. Det var Anderssons fjärde bok. Den innehåller sex noveller som kan säjas ha samma tema. Tydligast är det temat i bokens bästa novell "Gumbril". I den diskuteras boktitelns Gleipner under en bilresa.

Gleipner är kedjan gudarna lät fjättra Fenrisulven med "förfärdigad av kattfjätens buller, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens grönbete, fiskens andedräkt och fågelns spott" De börjar fantisera ihop en ny myt om en figur som under de yttersta dagarna ska befria Fenrisulven med sitt svärd. Svärdbäraren ges namnet Gumbril.

Novellen berättas i fem perspektiv, fem berättelser.

Man skulle önska att åtminstone denna novell överlevde.

Pelle Erövraren

"- Tror du inte att svenskarna kan klå alla människor i hela världen, far?
  Lasse nickade betydelsefullt:
  - Jo, säkert!
  - Ja, för Sverige är mycket större än hela världen, det är det, du."
(övers. Håkan Bergstedt)

Danske Martin Andersen Nexös tetralogi om Pelle Erövraren kom ut åren 1906-1910.
Romanen om den fattige svenske pojlen Pelle som kommer till Bornholm med sina föräldrar för att sedan flytta till Köpenhamn och gå med i arbetarrörelsen har haft ett stort inflytande på den svenska proletärlitteraturen.

Men det är inte (eller åtminstone inte enbart) av litteraturhistoriska skäl man läser Nexös roman. Det är en rätt så underbar bok.

Billie August filmatiserade Pelle Erövraren. Men bara första boken. Det är en bra film. Augusts sista riktigt bra film. Men den är mer sentimental än Nexös roman. Romanen saknar inte sentimentalitet. Men det är inte själva grundackordet som i Augusts film.

Jag har boken i en egentligen lite oläsvänlig billighetsutgåva från 50-talet. Texten är satt i två rader. Men jag gillar Albin Amelins omslag. Även om det ger en lite missvisande bild av innehållet.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

En förtrollad värld av Bengt Anderberg

En förtrollad värld av Bengt Anderberg kom ut 1986. Det är en bok av samma slag som den En äldre herre med glasögon som jag skrev om tidigare i veckan. En samling med essäer, tolkningar och texter om olika ämnen.
Det är en bok jag ofta bläddrar i.

Den inledande avdelningen heter "Bibelstudier". Anderberg var ateist och hans bibelläsningar är ofta vanvördiga. Men för mej har de också gjort Bibeln mer levande.

Även i de andra texterna i boken är Anderberg ofta hädisk. Som i sin sågning av Rainer Maria Rilkes poesi (om någon av artiklarna i Aftonbladets pågående serie med nedsablingar av klassiker hade varit en tiondel så underhållande som Anderberg här hade man förlåtit den dess existens.)

Övriga texter handlar om allt, ljudeeffekter i tecknade serier, naturen, bröst, Svejk.
Här finns en text om James Joyces Finnegans Wake som är det enda som nånsin gjort mej sugen på att läsa den boken.

Bland dikttolkningarna märks här till exempel den artonårige Karl Marx kärlelsdikt till Jenny von Westphalen (senare Jenny Marx):
"Världen ger jag hånfullt svar på orden, handsken slår jag mot dess breda trut." går ett par av raderna.

Anderberg kommenterat: "Men detta var den första och sista dikt Marx publicerade. Dock kan man ju säga att han var en väldig profetisk diktare i hela sin gärning. En skulptur av Michelangelo: en av de med övermänskliga krafter laddade, ofärdiga, i blocket fångna."

Det kom en till bok av Anderberg i samma stil med liknande utseende med titeln Under molnen. Liksom En förtrollad värld så är den mycket läsvärd.

Grisen och stjärnan av Bengt Anderberg

"en stönade, en skrek, en rosslade i extas, han rev, han slet, han bet, hon drog livet ur honom som man drar strängarna ur en flygel och hela huset genljöd ab kärlekens lovsång, den jublade, den morrade, den skrattade och gnydde, den huttrade och frös, den gav upp andan och vilade en kort stund i sin varma grav, föddes på nytt,[...]kärleken orkade inte mer, den orkade mer, fingrar smekte, o, kramade, o, " ur titelnovellen "Grisen och stjärnan"

Grisen och stjärnan är en novellsamling av Bengt Anderberg utgiven 1979 med sex mer eller mindre pornografiska noveller. Två av novellerna har tidigt funnits i antologier men är omarbetade. Den ena av dessa är Anderbergs mest kända novell "När det gick för kyrkoherden".

Novellerna är av lätt fantastisk art. Nustiga skrönor skulle kanske en del baksidesförfattare beskriva dem som. Men låt inte det avskräcka dej från att läsa boken. Det finns en energi här som saknas i det mesta av liknande sort som skrivits på svenska.

En äldre herre med glasögon

"Farväl, du härliga bokskog. Dra åt helvete vad du är underbar." 

ur "Från hyvelbänken: 22 september 1970"

Att Bengt Anderberg var redaktör för Kärlek-böckerna typecastade honom lite som en litterär pornograf.
Och 1971 års En äldre herre med glasögon inleds med ett parti dikter som i sin oanständighet passar in på den bilden.

Ibland blir dessa dikter lite fåniga: "Jag vill ha en smörgås med baggsmör och syltade nunnefittor!". Medan andra fortfarande är roande och ibland också lite vackra.

Bättre har de andra delarna av boken hållet sej. En samling kortare daterade texter kallade "Från hyvelbänken" där Anderberg resonerar kring allt möjligt. Och den avslutande "Dikter och översättningar".

Jag tror inte Anderberg skulle bli förolämpad av att jag tycker att dikttolkningarna är den starkaste delrn i volymen. Dikter av Jonathan Swift, Goethe och Jaroslav Hasek. Ibland med insatta kommentarer.

Haseks dikt är en sång om latrinen:
"Kritiker med skärpa kritiserar/gropens rika, dunkla innehåll./Och med vassa pennor de noterar:/'Skalden överskattar skitens roll.'"

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Kärlek I - en pornografisk antologi från 1965

Kärlek var en serie antologier redigerade av Bengt Anderberg vars första del kom ut 1965. Bara några år tidigare hade novellerna i boken knappast kunnat ges ut i Sverige. Och den dåvarande justitieministern uttryckte sitt avsky för den första boken.

Antologierna innehöll erotiska noveller skrivna av vanliga författare. När man ser namnen på dem som medverkade finns här förvisso en handfull fortfarande kända namn som Svante Foerster, Göran Tunström, Bertil Schütt, Lasse O'Månsson och P. C. Jersild. Men meroarten är bortglömda.

Jag har första delen i serien, Kärlek I. Där medverkar bland den redan nämnda Jersild. Han har senare skrivit att om Kärlek-serien banade väg för den senare grövre pornografin så ångrar han sin novell i den. Just Jersilds novell "Mobilen" lär knappast ha banat väg för något. Det är en rätt menlös historia.

Och inte helt oväntat så är novellerna inte så mycket att hänga i julgranen (julgranen är en fallisk symbol). Bäst är Anderbergs egna "När det gick för kyrkoherden" (som blev en dålig film enbart av intresse för Cornelis Vreeswijks-fansen, Vreeswijk sjunger små korta sånger som kommenterar filmens handling). Denna är emellertid bättre i en senare omarbetad version.

Anderbergs berättelse har en skabrös energi som saknas i de flesta andra i antologin. Undantaget är "Vargen och rödluvan" av Annakarin Svedberg. En av många pornografiska omtolkningar av sagan. Enligt Svedberg tyckte Anderberg att hennes novell från början var för tam och ville att hon skulle friska på den. Vilket väl förklarar varför slutresultatet påminner en del om Anderbergs egna skabrösa berättelser. Fast den är inte lika bra.

"Vargen och rödluvan" gavs ut på skiva när det begav sej och gavs för bara ett par år sen ut igen som e-novell.
För ett par år sen kom också ett urval ur antologierna ut med titeln Kärlek - de bästa erotiska berättelserna. Ur Kärlek I finns Anderbergs novell och Bengt Martins "Tespiskärran". Den senare är den bästa så att säja allvarliga novellen i boken.

Kärlek I kom ut i flera upplagor. Jag har den tredje. Den är rätt lätt att få tag i. Del 2 likaså. Att få tag i alla kan dock nog kräva både tålamod och pengar. Men det finns väl heller ingen större anledning att skaffa alla. I dag har böckerna mest intresse såsom tidsspeglar.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Mitt förnamn är Ronny

"Mitt namn var modernt. Det hörde till den nya kulturen, det nya mediet, det nya landet: Amerika!
  Man skulle kunna formulera det så: mitt namn innehöll ett program. Det skulle lyfta mig ur mitt ursprung och föra mig in i en värld av filmiska dimensionet. Det riktade redan i vaggan en uppmaning till mig.
  Samtidigt är det ett namn som omisskännligt röjer sitt klassursprung. I folkskolan fanns det flera Ronny, i läroverket var jag ensam."

Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnsson kom ut 1996 och som jag minns det diskuterades den då mycket. Det är en bok om klassresan.
Det är ett mellanting mellan en självbiografisk berättelse och en essä. En tunn bok på lite mer än hundra sidor.

Det är en berättelse om hur Ronny tar sej från ett industriarbetarhem till en professorsstol.

Sverige bör vara det land som har flest klassresenärer enligt Ambjörnsson. Min far var klassresenär. Det var många i hans generation.
Jag tycker om Ambjörnssons berättelse.

Citerat från veckans läsning

"Fan. En ny blängande dag."
ur Röd doc> av Anne Carson, övers. Mara Lee

"Därför ler/den bedragne och bedragaren, den utvilade/såväl som den dödströtte. Den mätte ler/och den som går hungrig vågar inte/låta bli att le. Till och med de döda/blir på de efterlevandes bekostnad genom konstgrepp/försedda med ett leende."
ur "I detta land" av Bertolt Brecht, övers Lars Bjurman. I Jag behöver ingen gravsten. Dikter 1917-1956 ("detta land" är USA)

"Lukten av träden och kådan, lukten av kropparna som befann sig i en gränslös frihet. Himlen öppnade sig och solen förtärde våra ansikten."
ur Våra kyssar är avsked av Nina Bouraoui, övers. Maria Björkman

Tradition och revolution

Tradition och revolution - Huvuddrag i det europeiska tänkandet är den enda idéhistoriska översikten jag känner till som har uppmaningen "Stöd FNL" med tillhörande postgironummer på omslaget. Inte helt oväntat gavs boken ut 1968.

Den är skriven av tre akademiker med närliggande ämnen: Ronny Ambjörnsson, Aant Elzinga och Anna Törngren. Idéhistoriker, vetenskapsteoretiker och religionshistoriker. Ambjörnsson och Elzinga var bägge 32 år (jag hittar inget födelseår på Törnman).

Med tanke på sitt radikala yttre, förutom det där med FNL så inleds boken med ett citat av ordflrande Mao, så är innehållet egentligen rätt beskedligt. Även om det har en lätt historiematerialistisk ton och avslutas med marxismen som om det är dit idéernas historia leder. Men mestadels är det en rätt lättläst översikt.

Jag har förstautgåvan. Men andra upplagan är något reviderad så egentligen är det den som man ska ha.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om mina böcker, en och en, i alfabetisk ordning.)

Kapten Aragāos bravader av Jorge Amado

Kapten Aragãos bravader är en roman från tidigt 60-tal av den populäre brasiliensiska författaren Jorge Amado. Jag återvände till romanen senast förra året efter att jag hade läst Clarice Lispectors intervju med Amado i tidskriften Karavan (nummer 3/2014).

I berättelsen kommer kaptenen till staden Periperi och gör stor succé med berättelser om sina äventyr på världens alla hav. Endast en av stadens medborgare (samt läsaren) tvivlar på att kapten Aragão är den han utger sej för att vara.

Boken handlar inte bara om kaptenen och hans historier utan skildrar också den lilla staden och dess innevånare. Och så har vi bokens berättare som i ett kapitel försöker sälja läsarenen bok han skrivit om republikens vicepresidenter. Ett kapitel har titel "Om hur berättaren än en gång utan anledning men i högsta nöd avbryter historien".

Allt som allt är det en mycket rolig roman om lögnens triumf.