Augustistjärnan - en roman om Egypten

Augustistjärnan är en egyptisk roman från 1974, skriven av Sonallah Ibrahim, om byggandet av en damm. Dammbygget håller på i arton år och blir till en symbol för Nassers Egypten. Och berättelsen om bygget blir till en berättelse om detta Egypten.
Ett Egypten som fortfarande präglar Egypten av idag.

Ibrahim hade innan romanen skrivit ett hyllande reportage om dammen. Men romanen är mer krirtiosk. Och snarare med fötterna i modernismen än i kollektivromanen - ett kapitel är sjutton sidor utan vare sej punkt eller kommatecken. I senare romaner ska Ibrahim ofta fläta in utdrag ur nyhetsartiklar, John Dos Passos-style.

Augustistjärnan är inte lika direkt festligt underhållande som Kommitén. Men det är en fängslande skildring av ett komplext land.
Av Ibrahim finns tre romaner på svenska och ytterligare flera på engelska. Han brukar säjas vara en av de ledande samhällskritiska författarna i Egypten.

The Feel-Bad Three

Som svar på förra tematrions feel good-tema så handlar Lyrans trio denna vecka om feel bad-böcker.

Mina vänner av Emmanuel Bove
"När jag vaknar är min mun öppen. Mina tänder är flottiga: det vore bättre att borsta dem på kvällen, men jag orkar aldrig. Tårar har torkat in i mina ögonvrår. (övers. Katarina Frostenson). Så inleds den korta romanen om den handikappade Victor Bâton och hans försök att komma nära andra människor. Det går inte så bra.

Oskuld av Robert Kangas
Novellsamling där den ena novellen är värre än den andra. Titelnovellen är nog värst.

Birgitta Trotzig - Sveket
Trotzig är en alltid lika munter författare. Om en änkling och hans dotter. "Fram mot eftermiddagen satte han sig tungt vid köksbordet. Han förstod att allt var fel. Men han förstod inte vad han skulle kunna göra åt det."

Söndag med hög hatt på

I en mer rättvis värld så hade det här varit en dyr raritet. Harry Ahlbergs debutbok Söndag med hög hatt på är en novellsamling och kom ut 1944.
Ahlberg är en anarkistisk arbetarförfattare som av någon anledning aldrig slog igenom.

Baksidan säjer att han är påverkad av den hårdkokta amerikanska skolan. Och här i debuten märks detta tydligt. Men han kommer snart att utveckla en egen ton.
Gunnar Ekelöf skrev om hans stil att den "har nog något av samma måttbeställdhet som 'min gråa svid, den tvåradiga måttbeställda 140-kronorspajen från Carl Axel', men man märker att den inte sitter på någon skyltdocka utan på en människa."

Jag hittade Ahlberg i en bok om arbetarförfattare där ett trettiotal hade skrivit om sej själva. Ahlbergs språk fångade mej direkt.

Trots en stor mängd romaner så har Ahlberg ännu inte fångat så många andra läsare.
Man skulle önska att fler fick upp ögonen för honom.
Och inte bara för min boksamlings skull.

All those poets famous as kings - olyrik en söndag

Boklesebloggen har denna söndag kommit till bokstaven O i sin lyriksöndag

O som i onomatopoetiska ord och uttryck. Man ska presentera en dikt där ljudet förstärker innehållet:

Kiri-ra!

harakiri-ka! ki, ka
hara-ra!
harakiri-ki! ki, ka, ki, ka!
hararara-ra!
ki-ka-
ki!
kiri-ra! svarta sotjnan som blod på din hand
svarta sotjnan skall dö för din hand.

Gunnar Björling.
Titeldikten i samlingen Kiri-ra! från 1930.

Och O som i ord. Presentera en dikt som handlar om ord.
Bai själv skriver att senare tids poesi ofta handlat om och har problematiserat språket. Men det gäller också en del äldre poesi som denna ryska dikt:

Skrattbesvärjelse

O, skrattleter, skratta upp er!
O, skrattleter, skratta av er!
Skrattigt skrattar ni ert skratt, skrattulerar skratuellt.

O, skratta av er skrattomant!
O, skratta in i skrattofonen - beskrattade skratteleters skratt!
O, skratta ut i skrattosfären, överskrattade skrattisters skratt!

Skrattlantis, skrattlantis.
skratta in och
skratta ut, skrattiralj och skrattibut,
små skrattoner, små skrattoner,
O, skrattleter, skratta upp er, skratta upp er!
O, skrattleter, skratta av er!

Velimir Chlebnikov
1910

Chlebnikov bygger upp nya ord kring ordet skratt (eller som bloggen deadlysins uttrycker det: "Asså vafan?! Det är ju inte ens riktiga ord!"). Något som, trots Bengt Jangfeldts & Björn Juléns lyckade tolkning, fungerar bättre på ryska.
Om olika tolkningar av "Skrattbesvärjelse har jag skrivit tidigare.

Och slutligen så ska man presentera en poet på O.
"'All those poets as famous as kings'" står som motto för sista avsnittet av en dikt i Michael Ondaatjes diktsamling Handwriting, men även om Ondaatje själv är rätt så känd så är han det snarare för sin prosa - Den engelske patienten är på hans samvete - än för sin poesi. Hans dikter är ofta bra men ibland lite väl förtjusta i det exotiska.

The First Rule
of Sinhalese
Architecture



Never build three doors
in a straight line

A devil might rush
through them
deep into your house,
into your life

Från diktsamlingen Handwriting (1998). Där också mottot med de beryktade poeterna finns.

Citerat från veckans läsning

"Jag minns inte om den här historien är sann eller inte. Om jag läser igenom den noggrant misstänker jag att jag skulle komma till slutsatsen att den inte är sann. Men olyckligtvis kan jag inte läsa igenom den alls, för saken är ju den att den ännu inte är skriven."
G. K. Chesterton, ur "Den upproriska gatan" i Moderna engelska berättare

"De var så intresserade av honom att de lät avrätta honom."
Alexander Weiss, ur Reaktioner, en samling aforismer.

All världens sällsamma berättelser

Mark Twains "Utdrag ur Kapten Stormfields besök i himlen", som vi nämnde i gårdagens 365 böcker-inlägg, har jag i antologin All världens sällsamma berättelser från 1947. Det är en utåt sett rätt grå och trist bok. Men i den 770-sidiga volymen finns en bra samling noveller, från Oscar Wlde till H. G. Wells.

Som till exempel Arthur Conan Doyles bästa berättelse "När jorden skrek", där professor Challenger tänker bevisa att Jorden är en levande varelse genom att borra i henne, genom jordskorpan.

Här finns skräckhistorier som "Aphanden" av W. W. Jacobs och "Plattners historia" av H. G. Wells, framtidsberättelser och berättelser från stenåldern. På det hela taget är boken mycket roligare än den ser ut.
Den lär stå på en hylla på ett Myrorna (eller liknande) nära dej. Försök i så fall förbi dess dystra yttre.

Antologin är sammanställd av Frank Heller, en humoristisk svensk författare som så sakta håller på att helt bli bortglömd. Något som enbart kan uppröra de som är med i Frank Heller-sällskapet. Fast jag har läst ett par av Hellers om Herr Collin med ett visst nöje.

Åtta länkar en lördag

En farmor blir till en superhjälte
Coilhouse om Sascha Goldbergers foton på sin farmor Frederika Goldberger utklädd till superhjältínnan Mamika. Fler bilder finns på Sascha Goldbergers hemsida (OBS ljud) och på Frederika Goldbergers eller Mamikas på myspace.

Chris Sims recenserar Superman/Batman 79-80
Sims skriver om en serie som utgår från Grant Morrisons D.C. One Million. Andra serieskapare som använder sej av Morrisons karaktärer är en intressant konsekvens av att de stora serietidningsförlagen äger copyrighten och inte de som kommit på figurerna. Jag har tidigare skrivit om Joe Caseys Final Crisis Aftermath: Dance som också utgår från en Morrison-serie.

Jeet Heer om Poem Strip av Dino Buzzati
En italiensk fumetti från 1969. Heer läser den bland annat genom Orfeus-myten. Verkar vara ett intressant verk.

Riverworld Pilot 2003
Ett pilotavsnitt gjordes för en TV-serie som skulle bygga på Philuip José Farmers Flodvärlden. Det blev emellertid inte några fler episoder. Vilket om man går efter trailern kanske inte är någon större förlust.

Riverworld 2010 - trailer
Häromåret gjordes ett nytt försök att göra television av Farmers romanserie. Nu som en fyra avsnitt lång miniserie. Med han från Battlestar Galactica och Dollhouse i huvudrollen. I trailern här är Mark Twain med. Han lär också vara med i 2003 års version även om han inte är med i den trailern.

Mark Twain - in space

Sent samma kväll gick Sam, Joe, Lothar och akajern Odysseus till sina hyddor efter en segerceremoni. Sam var torr i halsen av allt prat. Han hade försökt pressa ur Odysseus så många fakta som möjligt om belägringen av Troja och irrfärderna efteråt. Han hade fått reda på precis så mycket att han kände sig ytterst förvirrad.

Som sagt så är jag inte så förtjust i böcker där kända författare har huvudrollen. Men det finns alltid undantag.

I Den sagolika flodbåten (1971), den andra boken i Philip José Farmers bokserie om Flodvärlden, så är Samuel Clemens hjälten. Clemens är mer känd som Mark Twain.

Han, liksom resten av mänskligheten, har återuppstått vid en lång flod på en fjärran planet. Boken utspelar sej tjugo år efter den första Flodvärlden (eller To your scattered bodies go som den, lite mer poetiskt, heter på utrikiska). Ännu vet ingen varför mänskligheten blivit återfödd. Men man har börjat vänja sej vid det. Alla är fortfarande tjugofem år gamla. Och när någon dör vaknar han eller hon upp på ett annat ställe av floden.

Mark Twain har gett sej i lag med en före detta viking och en apmänniska. Han försöker att bygga en flodbåt. Trots att planeten knappt har någon metall. Genom boken möter han Odysseus, prins John och en stam styrd av svarta muslimer.

I första romanen låter Farmer Tusen och en natt-översättaren sir Richard Francis Burton ha huvudrollen. Han levde mer av en äventyrares liv och fungerar egentligen bättre som protagonist. Men kopplingen till floden ger en anledning till att ge Twain huvudrollen. Den äldre Twain hade en rätt annorlunda, mer misantropisk, syn på världen än den yngre. Och Farmer låter honom ha kvar denna cyniska syn på tillvaron samtidigt som han är ung och energisk. Det märks att Farmer var mer road av författarbiografier än jag själv är och det förekommer flera referenser till Twains liv och verk. En historia som det alluderas på i början av romanen är Twains novell "Utdrag ur Kapten Stormfields besök i himlen", där livet efter detta beskrivs såsom outhärdligt trist med harpspelande och sandaler. Flodvärlden verkar onekligen lite mer spännande.

Sen är böckerna kanske inte direkt några mästerverk. Jag gillar Farmer. Men få författare får en lika ofta att vilja utbrista, som en av karaktärerna i en Vonnegut-roman gör om Kilgore Trout (Farmer har skrivit en roman under författarnamnet Kilgore Trout - den mycket underhållande Stjärnsnäckan - något Vonnegut inte alls var särskilt road av), att om han ändå bara kunde skriva.

Det finns fyra romaner om Flodvärlden. Bara de två första finns på svenska. Men det ska man inte vara alltför ledsen över. Då de två sista böckerna i sviten är långa och pratiga. Farmer, och också andra författare, har skrivit ytterligare ett par berättelser som utspelar sej i denna värld. Den första novellen han skrev om flodvärlden, "Riverworld", har Jesus som huvudperson.

Den sagolika flodbåten och den föregående boken i sviten gavs ut i Bernces serie "science fiction & fantastica". I den serien, i urval av Sven Christer Swahn, gavs det på 70-talet ut flera bra böcker av författare som Philip K. Dick, Brian Aldiss och Stanislaw Lem. Tyvärr var de dåligt häftade och även om du skulle hitta ett helt exemplar av någon av böckerna så kommer det att gå sönder (den enda gången jag sett det som ett plus att en bok var biblioteksbunden var när jag en gång i tiden köpte Svårt att vara gud av bröderna Strugatskij i den här serien).

Helena Henschen och N.J.A.

Jag ser i DN att författaren, dramatikern och formgivaren Helena Henschen har dött.
Henschen fick ett andra genombrott på senare år. I notisen tas också upp att hon var med och grundade klädföretaget Mah Jong. Och att hon skrev barnböcker.

Att Henschen var med och skrev en av sin tids mest uppmärksammade pjäser nämns emellertid inte. Tillsammans med bland andra sin dåvarande man Gunnar Ohrlander skrev hon Nils Johan Andersson m.fl, mer känd som NJA-pjäsen. Kanske ansåg den som skrev notisen att sånt vore ofint att ta upp.

NJA-pjäsen byggde på intervjuer med arbetare på Norrbottens Järnverk. Dessa intervjuer redigerades sen och stod till grund för boken N.J.A.. En av de bästa av de många intervjuböcker som kom ut efter Rapport från kinesisk by av Jan Myrdal och Gruva av Sara Lidman.
Henschen, Ohrlander och Ove Tjernberg står som författare till skriften. Den är fortfarande väl värd att läsa.

(Uppdaterning den 28:e januari: Claes Wahlin i Aftonbladet nämner inte direkt NJA-pjäsen men väl hennes arbete med Fria Pro-teatern (Fria Pro bildades ur NJA-gruppen, som satte upp NJA-pjäsen) och även att hon i sin ungdom skrev i den maoistiska Marxistiskt Forum. Så den sidan av hennes skriftställarskap verkar inte vara helt bortglömd.)

Bokcirkelbok

Jag har läst Mästaren från Sankt Petersburg av J. M. Coetzee till en bokcirkel i kväll. Egentligen är det lite (mycket) mesigt med bokcirklar. Men sånt måste man ibland ställa sej över.
Ett större problem än de eventuella skador ens tuffa image kan lida är det lilla element av tvång som kommer till läsandet. Och som lätrt kan få en att nedvärdera boken i fråga.
Som jag tyckte var så där. Det är en roman om Fjodor Dostojevskij. Jag tror inte jag har läst en enda roman om en författare som varit speciellt bra (förutom en del självbiografiska romaner). En del noveller och kanske en pjäs eller två. Men som romanämne leder en författares levnad om möjligt till ännu tråkigare läsning än den rena författarbiografin.

Hoppet tillhör framtiden

Apropå att vänsterförlagen gjorde Lu Hsün en björntjänst när det gällde att presentera honom för den svenska publiken så finns det två urval essäer av Lu på svenska: ett tjockt violett på Bo Cavefors förlag kallat I de matta spåren av blod (den innehåller också andra slags prosastycken än essäer) och en tunn volym på Oktober förlag som heter Hoppet tillhör framtiden. (Här kallas Lu för Lu Hsun, men han ska sorteras på L i vilket fall.)

Den senare är det bättre av de två. Med texter om Ibsen, tecknade serier (i en text från 1932) och om skrivande. Men fastän detta mestadels är texter som håller än idag, av en av världens största och mest kända författare, så är det fullt förståeligt om man ser boken och avfärdar den som vänsterkitsch eller något som bara är för den politiskt specialintresserade.

Och det finns ett par texter i boken som kan tyckas lite underligt valda. Lu var politiskt medveten och med om att bilda vänsterförfattarnas förbund - en organisation som stod Kommunistpartiet nära (han var aldrig medlem i partiet, vilket kan ha sin del i att han fortsätter att spela en roll för författare i dagens Kina). Och det är inget konstigt att det finns en del politiska artiklar i boken. Lu levde under en intressant tid.

Men en av essäerna är ett brev till en kinesisk trotskist, där Lu gör upp med ett par punkter i den kinesiska trotskismens program anno 1936. Det finns kommentarer efter varje text i boken. De är kortfattade men bra.
Att det fanns kinesiska trotskister, något som jag inte kände till innan jag läste boken, eller vad de hade för roll är emellertid inget som kommenteras. Bokens maoistiska redaktörer såg säkert detta som något läsaren självklart kände till.

Men detta bör inte hindra en från att läsa boken. Om inte annat så för föreläsningen Lu håller för en samling kvinnliga lärarstudenter i Peking år 1923 om Ibsens pjäs Ett dockhem: "Vad händer efter det att Nora går hemifrån?".

Bokgeografi Kina

Helt utan hänsyn till att Australien och Indien firar sina respektive nationaldagar idag så väljer O i stället att ta upp Kina i sin bokgeografi.

En kinesisk bok
På sextioårsdagen av Folkrepubliken Kinas utropande hade vi här en lista med 10 bra kinesiska böcker
Lao She - Kattresan
En av de författare som jag har med på den listan är Lao She. Fast där representeras han av en novellsamling. Medan det här en satirisk roman, där vår hjälte åker till Mars - en planet befolkad av katter. På svenska är den utgiven i Deltas serie Science fiction klassiker. Men det är mer en satirisk skildring av 30-talets Kina än vad vi oftast tänker på som sf.

En kinesisk författare
Lu Hsün
Lu brukar ofta kallas för den moderna kinesiska litteraturens fader. Lu tog i början av sitt författarskap avstånd från hela den klassiska kinesiska litteraturen och uppmanade sina läsare att bara läsa utländsk litteratur. Som Ibsen. Och när Sven Hedin frågade honom om han skulle vara intresserad av det nyinstiftade nobelpriset så svarade Lu i ett brev att varken han själv eller någon annan kines var värdig priset.

Trots detta den unge Lus förakt för den gamla kinesiska litteraturen så utgår två av hans viktigaste verk från den äldre litteraturen: dels A brief history of chinese fiction den Lu beskriver den kinesiska litteraturen genom utdrag ur verken.
Dessa är väldigt väl valda och gör boken till en mycket underhållande läsning. Och Old tales retold är en samling noveller där gamla kinesiska sägner gjorts om. Djurfabler och svärdfäktning och moralkakor omvandlade till fascinerande berättelser.

Annars mest känd för sina noveller och essäer. Det finns ett par volymer Lu på svenska (där han stavas lite olika - Xun och Hsun förekommer istället för Hsün). De vänsterförlag som gav ut honom på 70-talet gjorde honom dock lite en björntjänst då volymerna ser rätt tråkigt politiska ut. En bra första Lu-bok är novellsamlingen Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser.

En kinesisk bok jag ännu inte läst
Färden till västern 4: Den renande källan
När den oavkortade svenska översättningen av (en version från 1592 av) denna klassiska muntliga roman om Kung Markatta och hans kamrater kom ut så lånade jag och läste böckerna. Jag tröttnade efter tredje volymen. Till mitt försvar får jag säja att romanen är över tvåtusen sidor lång.
Nu hittade jag de två sista delarna för fem spänn styck för några år sedan. Så jag tänker någon gång ta itu med dem igen.
För det är en underhållande historia där en av hjältarna har ett grishuvud och en annan är en munk som, då han inte spillt en droppe säd under tio livstider, alla demoner på vägen antingen vill äta upp eller förföra eller båda delarna.

10 bra australiensiska filmer

I dag så är det Australiens nationaldag och därmed dags för årets första nationaldagslista:

The cars that ate Paris
I Peter Weirs debutfilm råkar huvudpersonen ut för en bilolycka och vaknar upp i det lilla samhället Paris. Som döljer på en hemlighet. Filmen har ibland lite svårt att bestämma sej för om den är en skräckfilm eller en komedi. Men har en trevlig, obehaglig atmosfär.

Holy smoke
Det här är inte Jane Campions bästa film. Men hennes bästa, En ängel vid mitt bord, är en nyazeeländsk film. Om det är någon stor skillnad mellan Campions nyazeeländska och australiensiska filmer kan i och för sej diskutera. Nu har vi ju den uppdelningen här. (Filmen utspelar sej också i Indien - och det är även Indiens nationaldag idag. Australien firar att engelsmännen kom till landet, Indien att de drog därifrån).
Howling III
"Bra" är kanske inte rätt ord för att beskriva den här mindre varulvfilmklassikern. Men filmen har varulvsnunnor, en varulvsfödsel och ett levande varulvsskelett. Och förhåller sej till andra varulvfilmer, som En amerikansk varulv i England och de två tidigare (icke-australiensiska) Howling-filmerna på ett nästintill intressant sätt.

Love and other catastrophes
Collegekomedi där hjältinnan försöker byta kurs. Och sjunger på Boys Next Door-sång "Shivers". En annan av karaktärerna är ett Doris Day-fan som skriver på en uppsats om "Doris Day as a Feminist Warrior". En ung man vinner hennes hjärta när han räknar upp samma tre favoritfilmer som hennes egna: Kairos röda ros av Woody Allen, Meet me in St. Louis och Calamity Jane med Doris Day.
Lovande debut av Emma-Kate Croghan. Som så vitt jag vet bara gjorde en film till. Den var inge bra. Så kan det gå.

Ned Kelly
Det blir en del sång även i den här där den australiensiske laglöse spelas av Mick Jagger. De berättande bakgrundssångerna höjer faktiskt filmen något. Det har gjorts flera filmer om Ned Kelly i Australien.

The proposition
En australiensisk western skriven av Nick Cave, regisserad av John Hillcoat. Långsam, vacker och våldsam.

Strictly ballroom
Första filmen i en trilogi där de andra två filmerna är Romeo + Julia och Molin Rougue. Men där de två senare är filmer som alla med smak avskyr så har Strictly ballroom en svåravvisad charm.Utflykt i det okända
Picnic at Hanging rock var den australiensiska filmens första stora framgång utomrikes. En märklig och vacker berättelse om några flickor som försvinner spårlöst på en skolutflykt.
Andra Weir-filmen på listan. Det finns fler bra australiensiska filmer av Weir (vars karriär efter att han lämnat landet emellertid är något ojämn). Gallipoli till exempel.

Walkabout
Nicolas Roegs film om ett syskonpar som, efter att deras far tagit livet av sej ute i ödemarken, möter en australiensisk pojke på sin walkabut skulle kunna beskyllas för exotism om den inte var så uppenbart stolt över sin exotiska natur. Men den har ett fascinerande bildspråk. Jenny Agutters genombrottsfilm.

The year my voice broke
Huvudpersonen i det här pubertetsdramat ser ut som en tolvårig Nick Cave. Den svagare uppföljaren Flirting är numera mer uppmärksammad på grund av att en ung Nicole Kidman var med i den.

CHIVAS REGAL

Chivas Regal (1978) är poeten Bruno K. Öijers hittills enda roman. Den är inte särskilt bra.

But worse than that they did

Jag såg en dålig romantisk komedi igår. Som sas ha all bra musik som man kom ihåg från 80-talet på sitt soundtrack. Men inte spelade de Snakefinger inte.
"Sawney Beane" och "Sawney's Death Dance" är från Night of Desirable Objects. Snakefinger var innan sin solokarriär med i The Residents.
Historien om Sawney Beane och hans matglada gäng har inspirerat flera klassiska amerikanska skräckfilmer.

Lyrik på N

Bai på Boklesebloggen hennes är tillbaka med sin lyrik på en söndag och har kommit till N.

Där man ska
1: presentera en dikt som väcker en positiv nationalkänsla hos en
Nu tror jag aldrig en enda dikt väckt några slumrande nationella känslor hos mej, varken positiva eller negativa sådana. Kanske är detta en bieffekt av poesiläsning som bara drabbar norrmän? (jag har en rätt snygg tunn volym med Knut Hamsuns dikter i urval - apropå ingenting).

2: presentera en dikt som handlar om natten
Om ändå någon poesi skulle få mej att känna mej något så när fosterländsk till mods så vore det kanske svenskspråkig lyrik i stort. Främst då poesi som jag inte skulle ha läst om inte svenska varit mitt första språk. Som Willy Granqvist. Vars långdikten Natten jag skrivit om HÄR och som det finns ett utdrag ur HÄR.
Dikten finns lättast att få tag i i Willy Granqvists Samlade skrifter. Del IV. "Att lyssna in i nattens rör/Att höra rösterna, mörkrets fjärilar."

3: Presentera en poet på N
Jag har bara läst en tunn volym av den nederländske författaren Cees Nootebooms poesi. Urvalsvolymen En staty av frågor. Men jag kan ändå säja att jag föredrar hans dikter framför hans prosa (även om till exempel romanenRitualer är rätt rolig). Tidigare har jag haft dikten SKRIFTSTÄLLARE 3 här som veckans dikt. Det är egentligen bara en fjärdedels dikt. Sista delen går så här:

SKRIFTSTÄLLARE 4

Det är fullbordat.
Odödlig sitter han i gräset
bredvid ekonomen, campesinon, guerilleron
och röker en havanna
tills läpparna blöder.

Nu är också han
tillsammans med mången lärd och mången slav

ett revolutionens offer.

Dikten är översatt av Lasse Söderberg, som också står för urvalet. Den är skriven 1970.

På Sirius finns barn av Federico Garcia Lorca

På Sirius finns barn har undertiteln "Dikter för barn och andra" och är ett urval ur flera diktsamlingar av Federico Garcia Lorca. En del av dikterna känns igen rån till exempel den tjocka samlingsvolymen Närmare blodet än bläcket, som också nämns i förordet. Som är skrivet av Anders Cullhed och Marika Gedin som också står för urval och översättningar.

Om det är direkt barndikter går att diskutera. Men som en utgångspunkt för urvalet fungerar barntemat rätt bra. Och här finns några dikter som känns mer barntillvända. Som till exempel:

Den dumma sången

Mamma.
Ge mig en kropp av silver.

Mitt barn,
du kommer att frysa så.

Mamma.
Ge mig en kopp av vatten.

Mitt barn,
du kommer att frysa så.

Mamma.
Brodera mig på din kudde.

Ja visst!
Nu meddetsamma!

Ursprungligen i diktsamlingen Canciones (1921-1924). Ur Canciones finns en stor mängd dikter i Närmare blodet än bläcket (titeln översätts där till Sånger). Men inte denna. Vilket kan bero på att På Sirius finns barn har valt dikter också ur utökade versioner av samlingarna med postuma dikter i.

I vilket fall så är detta ett exempel på att samlingen alls inte är överflödig om man skulle ha det tidigare tjockare Lorca-urvalet. Och På Sirius finns barn är också rikligt illustrerad med Lorcas vackra teckningar.

(Bilden kommer från Ingrids boktankar som också citerar en dikt ur boken.)

Varulvsnatt

Varulvsnatt är en antologi med varulvsnoveller från början av 90-talet. Antologin är redigerad av Byron Preiss och heter på engelske The Ultimate Werewolf. Andra antologier som Preiss ställt samman har titlar som The Ultimate Dracula, The Ultimate Frankenstein och The Ultimate Dragon och här ser jag något av en röd tråd.

Det är inte ett urval av de bästa varulvsnovellerna utan en samling nyskrivna noveller. Sådana temaantologier är sällan särskilt bra. Men här finns en del rätt smarta varulvsvarianter. Hade jag själv ställt samman ett urval av de bästa varulvsberättelserna (av de som jag råker ha läst) så skulle nog ett par av de här ha kommit med. Vilket i och för sej mest har att göra med att de flesta noveller i genren är av rätt låg kvalité.
Varulven är ett rätt begränsat koncept (på rak hand kommer jag på tre noveller från annat håll som skulle kommit med i den volymen: "In the company of wolves" av Angela Carter, "Full sun" av Brian W. Aldiss och "Hjälten som varulv" av Gene Wolfe - men om den sistnämnda egentligen är en varulvshistoria går att diskutera.)

Varulven är liksom zombien (The Ultimate Zombie är en annan av Preiss antologier) ett monster som framförallt utvecklats i filmens värld. Ett par av novellerna i Varulvsnatt utgår också från filmerna, främst Wolf Man-serien. Som den inledande "På drift utanför Langerhans öar: Latitud 38 54´N Longitud 77 00´ 13´´V" av Harlan Ellison (Ellison har också skrivit ett förord till urvalet men det, liksom en förteckning över varulvsfilmer, saknas tyvärr i den svenska utgåvan). Denna, mycket besynnerliga novell, hör till de bästa i boken. Rätt bra är också Philip José Farmers "Som järnet till magneten" - med en bisarr och
utförligt skildrad varulvstransformation. Medan Mel Gildens "Månsken över rättvisan" har ett rätt svagt språk men en smart vändning på slutet.
Men de tillhör inte dessa författares främsta verk (möjligen så gör Gilden-novellen det, jag har aldrig hört talas om Gilden i något annat sammanhang).

Den svenska utgåvan av boken såldes som ungdomslitteratur. Något som Ellisons och Farmers och flera av de andra författarnas noveller här knappast är (Farmers varulv får utlösning när han förvandlas - något som i och för sej borde tilltala den yngre publiken). Men med ungdomsboksstigmat kom också ett trevligt komiskt omslag av Hans Arnold.

Arnold tecknade en hel del varulvar. En bild som jag letade efter när Arnold hade dött var en illustration till en varulvsberättelse. Då hittade jag den inte. Men Illusionerna bloog hade strax därefter ett inlägg med illustrationerna från novellen (en av dem är bilden nedan). Samt ett par senare bilder som Arnold gjort till samma novell. Där varulven är mer lik den lätt komiska på omslaget till Varulvsnatt.

Åtta länkar en lör..., en söndag

"Luigi Pirandello i novellform" på Ingrids boktankar
Ingrid skriver om novellsamlingen Krukan och andra berättelser från Italien.
Den (eller ett par av novellerna i den) låg till grund för bröderna Tavianis episodfilm Kaos (en av episoderna i den har jag skrivit om
HÄR)
Filmen är tyvärr svår att få tag i. Men man kan se ett kort utdrag ur den filmatiseringen av titelnovellen HÄR.

Best online comics criticism 2010
Enligt en omröstning av en panel på The Hooded Utilitarian. Med länkar till texterna och de enskilda panelmedlemmarnas val och kommentarer.

Jonas Thentes recension av Spådom av Magnus Dahlström i DN
Enligt Thente påminner romanen mycket om den tidige Dahlström. Som de två böcker jag skrev om här igår. Fast tematiskt tycker jag det låter som om den passar rätt väl med förra romanen Hem.

Nils Schwartzs recension av Spådom i Expressen
Medan Schwarz skriver om hur andra Dahlström-texter först styr hans förväntningar vid läsningen.

Bernurs recension av Spådom
"Gemensamt för de tre historierna är hur den trygga vardagen invaderas av misstanken att något håller på att gå snett; med subtila förskjutningar visar Dahlström hur deras världsbild krackelerar, hur något ont tillåts ta överhanden, och den maktlösa människans gagnlösa kamp mot det som sker.

Och det är så skickligt utfört att man aldrig funderar på några brister."

"Proffsminglare" på Tankar från en gödselhög
"Ser på konferensresan på Kanal 5
Skitkul
Idag blir folk proffsminglare
Dom lär sig hissprat tex
Alla är nöjda
Det är slutet på mänskligheten tror jag

Fick nyaste Vi Läser[...]o där är Lukas Moodysson med, han har skrivit en ny bok
Allt är liksom fullbordat
Hissprat och dåliga böcker."

Magnus Dahlström - Fyr + Papperskorg

Jag håller på och läser om Fyr. Magnus Dahlströms debutroman. Det är en 40 sidor kvar.
Jag har knappt läst i den sen jag köpte den. Vilket väl var ungefär när pocketutgåvan kom 1990.
Den främsta anledningen till att jag inte återvänt till romanen är att jag när jag tar fram volymen alltid dras till den andra Dahlström-boken i utgåvan.

Månpocket gav ut den som en dubbelvolym tillsammans med novellsamlingen Papperskorg. Som kom ut första gången 1986 - året innan Fyr.
Novellerna i den är omläsvänliga. En slags blandning av skräcknovellen med det postmodärna 80-talets prosa. Titelnovellen, där en man upptäcker att någon har börjat ändra i hans avhandlingstext, är min favorit. Många brukar hÅLLA den inledande "Hangar" högst. Och den är också bra.

Pocketen har ett väldigt fult omslag. Månpocket hade ofta det på den tiden. Men bland dessa fula månpocketar finns några av mina favoriter i boksamlingen. Och man tittar inte på omslaget när man läser en bok.

Cyrano de Bergerac - liv och diktning

Edmond Rostand heter han vars "glänsande men rätt ytliga heroiska komedi Cyrano de Bergerac vid sin premiär[...]1898 jorde en succés nästan utan like i teaterhistorien". Detta enligt Ture Nermans Cyrano de Bergerac. Och, ja det ska stå "jorde". Nerman var en anhängare av en stavningsreform som han själv hittat på. Hade han fått som han velat hade vi bott i Svärge.

Enligt Nerman så hade Cyrano en stor näsa. Men till skillnad från pjäsfiguren så var han stolt över sin näsa. Och hos månfolket blir också gossebarn med för små näsor snöpta.

Förutom boken om månresan så skrev Cyrano främst pjäser. Moliere själv ska enligt Nerman ha stulit en scen ur en av hans komedier. Den med "Vad hade min son på galejan att göra" (bägge bygger troligtvis på en antik förlaga - något som borde ha varit känt redan när Nerman skrev sin bok om Cyrano (1919)).

Intressantare än hans komedi verkar hans enda tragedi vara. Denna heter "La mort d'Agrippine". Särskilt karaktären Sejanus. Nerman citerar ur en monolog ""Mitt namn - i jältars (sic) krets, min vän, helt visst du fann det,/om min hr ättefar bränt Rom och skövlat landet./Men mina fäder drog som hyggligt folk omkring,/och därför anses jag för en hr Ingenting" (Nermans översättning).

Annars ger boken intrycket att Resa till månen är Cyranos mästerverk.
Egentligen är en 92 år gammal bok inte den bästa av källor. Men den ger ändå en viss bild av Cyranos författarskap.

Jag har boken i en utgåva av Nermans samlade skrifter (III 1). Nerman var en först socialdemokratisk, sen kommunistisk och slutligen återigen socialdemokratisk journalist. Han var bland annast redaktör för den anti-nazistiska tidningen Trots allt.

Denna text har för detta inlägg översetts och förkortats

Nu för tiden börjar böcker bli allt längre. Det har nu varit mode i perioder med långa romaner. Det går över.
Längre klassiker gavs förr ofta ut i förkortade versioner. Dessa förkortningar varierade i kvalité. Men många av dem var väl gjorda.
Men av någon anledning har de slutat med denna tradition. Trots att det finns många böcker som skulle tjäna på att överses och förkortas. På spaning efter den tid som flytt, Gravitationens regnbåge och den där nya Robert Bolano.
J. R. R. Tolkien.
Förhoppningsvis så kommer man snart återigen att inse fördelen med detta förfaringssätt och med varsam hand förkortade utgåvor av nyare klassiker kommer att pryda bokhandlarnas hyllor.

Resa till månen av Cyrano de Bergerac

Resa till månen gavs ut 1657. Två år efter Cyrano de Bergeracs död. Han har själv huvudrollen i detta hans mest kända verk. Där han reser till månen. Något som gjort att en del ifrågasatt sanningshalten i boken.

Vår hjälte försöker först komma till månen genom att fylla ett par flaskor med dagg och fästa dessa på sin person. Då dagg stiger mot solen så lyfter också Cyrano. Tyvärr åker han för långt, förbi månen och vidare mot solen och är tvungen att skära av sej flaskorna.

I ett andra mer prosaiskt månreseförsök så färdas han i en maskin. Och lyckas nu ta sej till månen. Mer än trehundra år föra amerikanarna.

Där möter han allehanda folkslag som har sina seder som skiljer sej från och driver med 1600-talsmänniskans vanor.

Här påminner boken mer om gamla skepparhistorier om främmande länder än om senare tiders rymdfiktion. En av de författare som Cyrano de Bergerac bygger vidare på är antikens Lukianos och hans drift med reseberättelsen En sann historia.

De olika seder och bruk som beskrivs är påfallande ofta skildrade såsom bättre än de vi har på jorden. Det finns ett optimistiskt, lätt utopiskt anslag i boken. Som när man i uppföljaren Resa till solen får veta att de som bor i solen tar farväl av varandra med orden "Tänk på att leva fritt".

Ballong till månen

Modernista har gett ut tre av Pär Rådströms sena romaner (Ballong till månen, Översten och Sommargästerna) i nyutgåva.
Vilket både är lovvärt och väl något onödigt. För jag vägrar tro någonting annat än att alla redan har läst Rådström.
Av de tre så är Ballong till månen min favorit. En USA-roman, en en gång vanlig undergenre i den svenska litteraturen.
Titeln hänvisar till Cyrano de Bergeracs roman En resa till månen. Och Rådström tar in element från pjäsen om Cyrano av en dramatiker vars namn jag för tillfället inte kommer ihåg (men ni känner till pjäsen - det är den där hjälten har stor näsa och sufflerar hjältinnans enfaldiga kusin. Bland filmversionerna så är den med Steve Martin rätt okej - medan man i en fransk film sparade in pengar på sminket genom att anlita Gerard Depardieu). Romanen har en satirisk ton.
Fast som första Rådström hade jag nog hellre rekommenderat Paris - en kärleksroman (en Frankrike-roman, en fortfarande populär undergenre i den svenska litteraturen) eller novellsamlingen Ro utan åror.

I could make a career out of being blue/I could dress in black and read Camus

Mary Lou Lord: I don't wanna get over you

"That's a Magnetic Fields-song there".
Fån albumet City live sounds, en inspelning där Mary Lou Lord står och spelar gitarr och sjunger i tunnelbanan. Hon gör också wen bra cover på Bob Dylans "You're gonna make me lonesome when you go". Som, åtminstone i hennes version, passar bra ihop med "I don't wanna get over you".
Originalet är på 69 lovesongs

Bokgeografi Frankrike

O har denna vecka kommit till Frankrike. Ett av de få länder som jag varit i. En av de första nationaldagslistorna här var en med 10 bra franska romaner.

en bok:
Choderlos de Laclos - Farliga förbindelser
Ska du bara läsa en brevroman från 1700-talet i år så rekommenderar jag denna.

en författare:
Boris Vian
Boris Vian (det är han på bilden) skrev visor och romaner. Den absurda kärlekshistorien Dagarnas skum är hans mest hyllade. Andra bra är Hjärtkniparen.
Och Hösten i Peking (som varken utspelar sej under hösten eller i Peking). En berättelse om ett järnvägsbygge. Om vännerne Anne och Angel och flickan Rochelle. Med märkliga motton och Passager där berättaren riktar sej direkt till läsaren:
"Nu är det dags att stanna upp ett slag, för berättelsen kommer att bli tilltrasslad och få normala kapitel. Man kan förstå varför: vi har redan en flicka, en söt flicka. Det kommer att dyka upp andra, och ingenting kan få någon varaktighet under såna förhållanden. Otvivelaktigt vore det oftast lyckligt om det inte vore så; men det måste bli sorgligt när flickor är med i spelet; inte så att de älskar det sorgliga - säger de åtminstone - men det följer de i spåren."

en bok man ännu inte läst:
Muriel Barbery - Igelkottens elegans
Jag tyckte hennes debutroman Smaken vart rätt bra. Så man borde väl läsa den här. Folk verkar gilla den.

Let's you and him fight!

Denna samling av E. C. Segars dagsstrippar och söndagssidor med Karl-Alfred är (tillsammans med de andra tre som kommit i serien) den högsta boken i min boksamling. Den går inte in bland de andra tecknade serierna, eftersom hyllorna inter är höga nog där. Men själva den tecknade serien är, utan att den transgredifierar genren, vackert tecknad och underhållande.

Anledningen till att böckerna är så stora är att förlaget Fantagraphics valt att bibehålla storleken på söndagssidan.
Det är en mycket trevlig serie, en blandning av skämt- och äventyrsstripp som var vanligare på den tiden (30-talet). Och stripparna är väl återgivna. Tyvärr har den första och andra volymen ett förord av den värsta sorten Comics Journal-snobberi, där serien säjs vara banbrytande hit och underminerade dit.

Jag håller på och läser den här tredje volymen. Det har jag gjort ett tag. Då jag tar en, två strippar i taget.

(ovanstående ruta är från den första volymen i serien).

Sven Lindqvists fem bästa

Sven Lindqvist har fått årets Ivar Lo-pris. Han ser väldigt nöjd ut på den arkivbild som illustrerar TT-meddelandet.
Vi gratulerar och firar med en lista.

5.
Självklara saker
Artikelsamling med texter från 60-talet publicerade i DN, BLM och Kommentar. Ger en bra bild av flera sidor av Lindqvist. Här har de Vilhelm Ekelund-inspirerade essäerna från hans första böcker mött en ny politisk tidsanda som omvandlar också hans form (även om han aldrig har övergett essägenren) - till ett ledigare starkare språk. Kritik av reklam, U-hjälpen och lite om Proust.

4.
Utrota varenda jävel
Den mest uppmärksammade av Lindqvists böcker på senare år. En historia om kolonialismen och rasismen som utgår från en mening i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. På många sätt är den släkt med listans förstaplacering.

3.
Nu dog du
En slags uppföljare till Utrota varenda jävel. Med undertiteln "Bombernas århundrade". Korta texter om krig och sånt. Mycket om romaner om krig - som en uppföljare till H. G. Wells Världarnas krig där vi åker till Mars och visar marsianerna vilka som bestämmer. I det ärofyllda preventivkriget dödas 9 tiondelar av Mars befolkning. Kom redan ett år efter Wells mer melankoliska berättelse.

2.
En underjordisk stjärnhimmel
Också kortare texter. Fast om allt möjligt - från Arne Sand till Mao Tse-Tung.

1.
Myten om Wu Tao-tsu
En gång i tiden hade jag nog svarat denna en gång av tre om man frågat mej vilken min favoritbok var. Lindqvist åker i Kina och Indien och läser Herman Hesses Glaspärlespelarna. En av de stora svenska prosaböckerna.

The Feel-Good Three

Lyrans tematrio handlar denna vecka om feel-goodböcker.

Arne Sand - Drömboken
Arnes Sands fjärde roman från 1958. Utspelar sej liksom den föregående Ljugarstriden i Öändan men ett sekel senare. Nils Singer, en tredje rangens sångare, besöker sin barndomstrakt och finner att hans syster isolerat sej och att han själv delvis är ansvarig för detta. Sångaren lovar bli en bättre människa och gör flera andra löften i hopp om att råda bot på situationen. Det är först när han bryter dessa löften som det går som det ska.
Romanen är en komisk omvänd variant på Orfeusmyten men även om man struntar i det så är det en mycket rolig och på nåt sätt trots den lätt sarkastiska tonen ändå en rätt varm skildring.

John Steinbeck - Det stora kalaset
Den andra av tre löst sammanhängande humoristiska romaner om ett samhälle vid stillahavskusten. Heter Cannery Row på engelska. Ett gäng dagdrivare får för sej att de ska göra något fint för sin vän Doktorn. Det går väl så där.

Rudolf Värnlund - Den romantiske poliskonstapeln

Den gudomliga komedin

I Se7en, en film lika dålig som den är fånigt stavad, så får de fatt i skurken genom att han (en Danteexpert!) lånat Den gudomliga komedin.
Det var tur han inte gick till närmsta kiosk och köpte en pocketutgåva utan valde att gå till biblioteket.

Jag har själv pocketutgåvan av Ingvar Björkessons översättning (på bilden är emellertid omslaget till den inbundna utgåvan). Det säjs vara en bra översättning. Det är den enda jag läst. Men läsningen flöt i alla fall bra.
En vanlig sak man brukar säja om Dante Alighieris diktverk är att den tappar i kraft när han ska beskriva paradiset i sista delen. Men det är nog mest folk som inte kommit så långt som säjer så. Paradiset är lika bra som de andra två böckerna i Den gudomliga komedin. Och utan den skulle verket sakna riktning.

Magnus Dahlström - the return

I dagarna så kommer Magnus Dahlström ut med romanen Spådom. Det är hans första bok sen Hem. Som kom 1996.

Med anledning av Spådom finns det intervjuer med Dahlström i DN, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

Ungefär samma saker gås igenom i de tre artiklarna. "Järnbörd", skräckel, Stig Larsson II.

"Järnbörd" var en pjäs som diskuterades i TV-soffor när den kom för att den vart så obehaglig. Egentligen tycker jag bättre om hans debutpjäs "Skärbrännaren" - anledningen till att Dahlström säjs ha kallats för arbetarförfattare tidigt i sin karriär i artiklarna. Enaktaren vann en pristävling om bästa svenska pjäs med motiv från arbetslivet. Det var Fria Proteatern som utlyste tävlingen. Liksom, verkar det, den kommande romanen så handlar pjäsen om maktkamp.

Dahlström har inte varit helt tyst sen Hem utan har skrivit just pjäser. Den senaste, "Turister", kom 2007.

Jag har inte sett alla av de senare pjäserna. Men jag har läst allt som finns i bokform av Dahlström. Och det är väl bara en handfull författare som jag (sanningsenligt) kan säja det om.
Från novellsamlingen Papperskorg (den felande länken mellan Stephen King och Stig Larsson) till den deckarliknande Hem.

Hem fick blandad kritik. Men jag tycker den föregående Nedkomst är svagare. Delar av den är som om den försöker leva upp till termen skräckel - myntad av Kay Glans (Johan Glans farbror) i en artikel i BLM där Glans kritiserade samtidslitteraturens omoral. Med Dahlström som ett av exemplen.
Eller så kändes den bara lite för mycket 80-tal.
Men för att vara den av hans böcker som jag tycker sämst om så är den ändå rätt bra med ett par starka avsnitt.

Så jag ser fram emot att läsa den nya dahlströmmen.

Kulturers korsväg

Rapport från kinesisk by (som nämndes i gårdagens 365böcker-inlägg) var inte Jan Myrdals första reseskildring. 1960 kom Resa i Afghanistan ut. Eller, som den hette då, Kulturers korsväg.
Den bytte titel i senare utgåvor därför att de flesta som skrev om boken döpte om den till Kulturens korsväg. Och det är ju inte rikyigt samma sak.

"Först när allt blivit utgrävt, när Persiens, Centralasiens och Indiens historia genomarbetats; landet noggrannt kartlagts; ordentliga etnografiska studier gjorts; de geologiska undersökningarna gjorts färdiga kan man skriva en verklig sammanfattning om Afghanistan.
Men då kommer landet redan att vara ett annat."
Så avslutas boken i alla dess (svenska) utgåvor - oberoende av titel. Den tredje utgåvan från 1971 har rättats. Och det är därmed den eller senare som man bör läsa.
Men teckningarna av Gun Kessle är å andra sidan lite större i Kulturers korsväg-utgåvan.

Åtta länkar en lör..., en söndag

So far apart - den sextonde november
I Rasmus Grans avdelning av denna dagboksserie så medverkar er favoritbloggare. Medan Rene Engström ser en Woody Allen-film.

Intervju med Jaime Hernandez
Intervju på Mycket om "Brown town" - serien i den senaste Love and rockets - new stories

Intervju med Daniel Clowes
Också på Comics Reporter. och också intressant.

Comicsreporter-intervjuer
Bägge intervjuerna ingår i en serie helgintervjuer på Comics Reporter. Länkar till alla tjugo styckna.

A moment of Moore
Denna nya blogg som har ett inlägg (en serieruta, ett videoklipp) med Alan Moore varje dag har snabbt gjort succé. Och följs upp av A moment of Morrison - där det uppdateras dagligen med något som har med Grant Morrison att göra - och A moment of Ellis.
Där Moore- och Morrison-bloggen har stor variation i innehållet så har sidan med Warren Ellis mest haft paneler från nextwave. Inte för att det är något fel på nextwave: "It's like Shakespeare but with lots more punching", som det heter i seriens theme song.

Rapport från tunisisk oas

Chebika. Rapport från tunisisk oas ingick i en serie originalpocketböcker som PAN/Norstedt gav ut i slutet av 60- och början av 70-talet. "Rapport från" finns inte i den franska titeln på Jean Duvignauds studie. Men alla böckerna i denna PAN-serie hette något med "rapport från". Detta efter Rapport från kinesisk by av Jan Myrdal.

Myrdals intervjubok, som kom 1962, hade blivit en stor succé. Fast den blev först en framgång i Sverige efter att den hyllats utomlands. Vissa saker förändrar sej inte.

Den kom att påverka andra reportageförfattare. Men inflytandet från Myrdal i böckerna i PANs Rapport-serie varierar. Sture Källbergs Rapport från medelsvensk stad: Västerås är helt klart influerad av Myrdal, liksom Studs Terkels Rapport från amerikansk stad: Chicago och nog också Anders Ehnmarks Rapport från det röda Emilien.

I förordet till Chebika. Rapport från tunisisk oas nämns Myrdals bok som ett av flera intressanta "på senare tid utkomna arbeten". Men Duvignaud räknar upp fler arbeten av Oscar Lewis. Chebika. Rapport från tunisisk oas kom ut på franska först 1968. Arbetet med projektet hade emellertid påbörjats redan 1960. Då Duvignaud inte ännu kan ha läst Myrdal, men väl Lewis.

Duvignaud hade, liksom Myrdal, skrivit ett par romaner innan denna studie. Men han var också sociologiproffessor. Och boken är en sociologisk studie med sociologistudenter och allt. Boken handlar också mycket om hur Chebika, en stad med 300 invånare, förändras av studien. Att byn ligger i periferin och är efter sin tid betonas.
Medan Liu Lin i Myrdals bok (förvisso en något större by) blir en plats typisk för Kina och revolutionen. I händelsernas centrum.

Veckans broderi

"Sunflowers" av William Morris, gjord kring 1876.
Morris utgick ofta från blommor i sina mönster för tapeter och skärmsläckare och sådant.

Den hemliga trädgården - en önskeklassiker

När Mary Lennox skickades till Misselthwaite Manor för att bo hos sin farbror, sade alla att man inte kunde föreställa sig en fulare flicka. Det var sant också.

Önskeklassikern var en serie med klassiska ungdomsböcker som gavs ut på en underavdelning av Bonniers kallad Bonniers junior Förlag.
Jag hade många böcker med ordet ÖNSKEKLASSIKERN på omslaget.
Rudyard Kipling, Jean Webster och Arthur Conan Doyle med flera. Doktor Doolittle och Tistou, med de gröna fingrarna.
En bra sak med Önskeklassikern var att den inte, som vissa andra ungdomsbokserier, var uppdelad i pojk- och flickböcker. Så Frances Hodgson Burnetts roman slapp få ett stigma i form av en röd rygg.
Martin Lamms omslag får ändå romanen att se lite omanlig ut. Men inte mer än att mitt sjuåriga jag kunde se förbi det.
(Citatet överst är romanens första mening och är översatt av Cilla Johnsson.)

Ljugarstriden

Romaner och noveller är intressantare än den form i vilken de råkar distribueras. Om man läser Brott och straff på en läsplatta eller lyssnar på den som ljudbok eller ögnar genom den varje år omtryckta bokreautgåvan så är det ändå en lika tråkig roman.

Men jag kan uppskatta böcker också som föremål. Om romanen Ljugarstriden (och den senare Drömboken>) har jag skrivit tidigare. Det är en underbar roman som du borde läsa så du sanningsenligt kan säja att du läst Sand när den stora Arne Sand-vågen äntligen kommer.

Själva boken tillhör också mina favoriter i min boksamling. Jag köpte den i tonåren på ett antikvariat i Kristianstad. Tidningen Kosmopolit (en kortlivad uppföljare till Kannibal) hade haft en artikel om Sand. Och boken var snygg.
Den vart också signerad. Det låg ett kort från en tidskrift (jag tror All världens berättare) i som meddelade om en tävling där man kunde vinna ett ex av Sands andra roman med hans namnteckning i.

William Morris & Konst & Politik & TV-serier

Det sista avsnittet av den rätt fåniga, men just därför lite underhållande, engelska TV-serien Desperate Romantics gick på SVT i går. Serien handlar om pre-rafaeliterna (en grupp målare i England) och förhåller sej rätt fritt till fakta. Flera av personerna i serien framställs som komiska karaktärer. Så skiljer sej till exempel Mark Heaps tolkning av Charles Dickens inte så mycket från hans roll som nervös läkare i sit-commen Green Wing.

I de två sista avsnitten dyker William Morris upp och också han är där en komisk figur.

Morris fanns i utkanten av pre-rafaeliterna. Men ägnade sej mer åt hantverk och mönster än målningar. Han skrev också en hel del artiklar om de dekorativa konstarterna. Som han arbetade för att lyfta fram. Detta var för honom också en politisk fråga. Även om han blev aktiv socialist rätt sent i livet.

Konst & Politik är ett urval av hans texter om konst och hantverk utgivet 1977 på Gidlunds förlag. För urvalet står Gun Kessle som också skrivit förordet. Det är, så vitt jag kan bedömma, ett bra urval och ett kunnigt välskrivet förord. Att Kessle två gånger namedroppar ordförande Mao kan tyckas lite opåkallat. Gidlunds var ett vänsterförlag (som gav ut mycket intressant) och Kessle var en fotograf och konstnär med en tydlig vänsterposition.
Och med sina idéer om skönhet för massorna och sockerärtor åt alla så var han en föregångare till 70-talets slagrop om en folkets kultur.

Pre-rafaeliterna, som Morris under en period umgicks med ("Periodvis var Rosetti en nära vän. Kanske var han också älskare till William Morris" enligt Kessle). Nuförtiden tenderar det vara de kulturkonservativa som namedroppar dessa målare.
Och även Morris, som framhäver hantverket och kunskapen hos konstnären, åberopas ibland på den kanten. Den slags vänster som gav ut Morris kunde av och till påminna om kulturkonservatismen. Ett urval av Morris på ett konservativt förlag hade emellertid säkert sett något annorlunda ut.
Detta urval som nu finns är i vilket fall väldigt läsvärt.

Tysk bokgeografi über alles

O har nått Tyskland i sin bokgeografi
där man ska:

berätta om en tysk bok:
Bertolt Brecht - Tolvskillingsromanen
Dreigroschenroman, som utgår från Brechts pjäs Tolvskillingoperan (byggd på John Gays The Beggar 's Opera - men där pjäsen följer Gay rätt nära så har romanen endast ett par personer gemensamma med denna engelska förlaga). Romanen är inte lika populär som pjäsen och finns tyvärr inte på svenska. Men det är en bra skildring av den tyska undre världen. Kopplingen Brecht gör mellan skurkarnas metoder och försäkringsbolagen gör också att den fortfarande känns aktuell.

berätta om en tysk författare:
Michael Ende
Författare till två av de största ungdomsfantasyklassikerna. Momo eller kampen om tiden med dess grå män och deras tidscigaretter och Den oändliga historien och dess många berättelser.
Den senare hälften av Den oändliga historien påminner i tonen om Endes novellsamling Spegeln i spegeln. Den är inspirerad av hans fars målningar. Edgar Ende var en surrealistisk konstnär (ett av de partier i Den oändliga historien som påminner om surrealismen handlar om huvudpersonens förhållande till sin far). Samlingen vänder sej till vuxna, den skildrar en mörk dyster men också stundom magisk värld. Med andra ord så är det ingen dramatisk skillnad mellan hans vuxenböcker och hans ungdomsböcker.

berätta om en tysk bok du inte läst men skulle vilja läsa:
Jenny Erpenbeck - Hemsökelse
Erpenbeck är en av de mest hyllade yngre tyska författarna. Jag har ännu bara läst kortromanen Ordbok. Men den gillade jag skarpt. Så det är väl hög tid att läsa fler av hennes böcker. Varav de flesta faktiskt finns översatta. Som den här romanen som kom på svenska förra året.

Betraktelser under spelets gång av Christer Eriksson

1992 kom denna bok ut. Det är en slags novellsamling. Med 69 korta, 2-3 sidor långa, historier. Dessa har ibland början, mitt och slut. Ibland är de mer som vinjetter.
Berättelserna har en fantastisk ton. Flera handlar om människor som plötsligt försvunnit. För att lika plötsligt återkomma år senare.
Ramen är ett kortspel med en berättare.
Det var en av 1992 års mest kritikerhyllade svenska böcker. Och det med all rätt.

Varför är ditt svärd så blodigt, Sven från Rosengård?

Gny - "Svend i Rosengård"
En gammal skandinavisk ballad om brodersmord.
Släkt med den engelska "Edward" (Child nr 13, inspelad av bland andra Steeleye Span och Sol Invictus). I "Edward" ligger tyngdpunkten på när modern frågar ut sin ene son om varför han har blod på kläderna, medan de skandinaviska versionerna lägger fler verser på att han talar om att han inte kan komma tillbaka. Inte förrän svanen svartnar och korpen vitnar.

Om titeln inte är helt missvisande så borde Archer Taylors "Edward" and "Sven I Rosengard": a Study in the Dissemination of a Ballad gå in mer på likheter och skillnader dem emellan.

Det finns också en finsk version som Jean Sibelius har använt i någon komposition och Swinburne översatt.

Gny är ett danskt folkmusikband. "Svend i Rosengård" ligger på deras mini-lp Hvor Piger Tager Svende Med Vold från 2001. Men jag hörde den först på någon samling.

Tematrio om inledningar

Lyran inleder veckan med en tematrio om inledningar

Denis Diderot - Jakob Fatalisten
"- Hur hade de träffats?
- Av en slump, som det brukar ske.
- Vad hette de?
- Vad kan det intressera er?
- Varifrån kom de?
- Från närmaste plats?
- Varthän begav de sig?
- Har någon reda på var han hamnar?" (övers. David Sprengel)
Denna dialog mellan läsaren och berättaren inleder Diderots 1700tals-roman. Och sätter tonen för denna slingrande berättelse.

H. G. Wells - Världarnas krig
"Ingen enda skulle i det nittonde århundradets sista år hafva trott, att människornas görande och låtande i hemlighet noggrant iakttogs af väsenden, högre än människan och likväl dödliga som hon; att under det människorna gingo upp i sitt hvardagliga lif öfvervakades och studerades de på ungefär samma sätt som en människa med ett mikroskop iakttager de förgängliga organismer, som svärma och mångfaldigas i en droppe vatten." (övers. okänd - utgåvan är från 1906)
Jag har också läst en senare översättning som inte alls lyckas fånga atmosfären lika bra som denne okända översättare från 1906. Rymdvarelser och gammelstavning passar också bra ihop.

Paulina Wolff - Vi är luftens drottning
"TILL MIN DOTTER

NÄR DU FINNER DENNA RULLA SKALL DU FÄRDAS MED DEN TILL DE HÖGA TORNEN OCH DU SKALL FINNA MANNEN SOM HÄLSAR HIMMELEN.
MAN SKALL HJÄLPA DIG ATT TYDA DESSA TECKEN."
En roman som jag läser nu som jag har lite svårt att ta till mej - kanske har jag bara läst om för många cirkusar och karnevaler. Men jag gillar denna inledning, eller om det kanske snarare är ett motto, så jag ska försöka ge den en chans.
Från 2006.

491

En av de böcker som nämns i Maja Ekelöfs och Tony Rosendahls brevväxling är 491 av Lars Görling.

Något av en skandalbok när den kom ut i början av 60-talet. Den föregående ägaren av mitt ex har hjälpsamt nog markerat tre av de mest omtalade passagerna. Bland annat den med hunden.

En hund finns på omslaget på en av utgåvorna av Görlings roman. Hundscenen fanns också med i Vilgot Sjömans filmversion. De tre markerade avsnitten i mitt exemplar är inte alla de stötande bitarna i boken.
Men det är tre som finns med i Sjömans film. Som väl numera är mer känd än sin förlaga. Romanen är ändå den av de två som hållit bäst.
Fast jag vet inte om jag kan rekommendera den. Det är en rätt obehaglig läsning.
Också de omarkerade partierna.

Maja Ekelöf och Tony Rosendahl - Brev

Jag tyckte så bra om Ditt brev för det att du skrev om Ho Chi Minh. "Våra dikter ska vara av stål", säger han på nåt ställe. -
Det tänker jag på. Om man kunde skriva så att det bleve till nytta i klasskampen.

Maja Ekelöf gjorde stor succé med Rapport från en skurhink. Men hon kom inte att skriva så mycket mer. Den enda andra boken av henne är en brevväxling med Tony Rosendahl.

Rosendahl satt på Kumla och var något av en kändis. Han brevväxlade med många människor. En av dessa var då Ekelöf. Fångar sågs ibland på den här tiden (1971) som ett slags revolutionärer. Ekelöf jämför Rosendahl med Ho Chi Minh och George Jackson (två andra kända fängelsekunder). Ekelöf avslutar ett brev som Jackson brukar avsluta det. Snart avslutar Rosendahl alla sina brev på det sättet.

Problemet med boken är att Rosendahl var en bättre brottsling än författare. Hans brev är inte helt ointressanta men sega och tråkigt frasradikala. Helt utan den uppfriskande glädjen som Ekelöf förmedlar i Rapport från en skurhink när hon skriver om Mao och FNL och om att läsa.

En del av denna kraft finns fortfarande kvar i breven av Ekelöf här (även om de blir sämre mot slutet av volymen, som om Rosendahls dåliga prosa smittar). Vi får höra om hennes barn och hennes arbete och de böcker hon läser. Hon börjar intressera sej för Palestinafrågan. Och mer än några andra texter jag läst får den fram detta hur nytt det palestinavänliga perspektivet var. Ett julfirande blir lite spänt då två av sönerna numera tillhör olika sidor av avgrundsvänstern.

Även om Rosendahls brev är rätt tråkiga så märks det att de två brevskrivarna utvecklar en vänskap och frågan om huruvida de kommer att kunna träffas, fängelset ställer in hans besök och censurerar hans brev, går som en röd tråd genom boken och gör att det blur en slags berättelse av boken.

"Makten åt folket! som George Jackson skrev jämt.
Tusen hälsningar.
Maja."

Citerat från veckans läsning

"'Vetgirig', Oakland. - Ni har rätt - Amerika upptäcktes inte av Alexander Selkirk."
Mark Twain, i "Ur min korrespondens". Översatt av Berit Gund-Skogsberg

Ukrainska hästar över Paris

Ukrainska hästar över Paris står på D i min bokhylla. Efter Ivan Dratj. Den ene av de två ukrainska poeter som presenteras i boken. Den andra är Lina Kostenko.
Jag skulle kunna ha den bland antologierna. Då det väl är en antologi. Bara med ett väldigt litet antal författare.

Dratj och Kostenko är ur samma författargeneration. Kostenko är född 1930, Dratj 1936. De presenteras i början av boken, efter ett kapitel om Ukraina och dess poesi i allmänhet. Skrivet av Per-Arne Bodin som också tolkat dikterna och ställt samman urvalet.

Ett problem för den ukrainska poesin är att ukrainskan är så pass lik ryskan. Bodin skriver att de två språken är som danska och svenska. Men Ukraina har en egen kulturell tradition som gör att dess poesi ändå skiljer sej från den ryska.

De två poeterna boken är inte så väldigt lika varandra, även om vissa bilder - som körsbär, återkommer hos bägge.

Motiven och blandningen av nytt och gammalt gör att Kostenko påminner en hel del om polska poeter. Med undergång och vemod och evighetens snabbköpskassörskor: "Vid kassan sitter en sådan orubblig kassör/som slår in de fixerade ögonblickens konton.//Vita ansikten, vita i det svarta vattnet,/sällsamma ansikten som stannar kvar i evigheten./På gamla fotografier är alla unga./På gamla fotografier skrattar de döda."

Jag föredrar Dratj, men det kan ha med tolkningarna att göra. Kostenko skriver i original i bunden form - något som Bodin, som brukligt var i svenska dikttolkningar på den tiden, struntat i att överföra - "medan rytmerna flyr som ryttare över fälten,/och rimmen binder versens flätor" heter det i dikten "Regn, och snö, och storm, och drivor", men flätorna förblir obundna i dessa tolkningar.

En av de bästa Dratj-dikterna handlar om form: "Balladen om hinken": "Jag är en form av zink. - Mitt innehåll är körsbär,/törnigt, brinnande, dammiga kulor,/som druckit gryningens purpur på bergssluttningen,/plockats och ligger druckna där de somnat.[...]Jag är en form av zink. - Innehållet beror inte på mig,/jag är tidens och behovets tjänare./Om jag så är tom till vardags,/är jag ändå till brädden fylld av himmel."

Elvis-covers

I dag är det Elvis Presleys födelsedag. En anledning så god som någon för den här listan med de tio bästa coverna på låtar förknippade med Elvis Presley:

Pet Shop Boys - Always on my mind

Ingrid Michaelson - Can't help falling in love

The Residents - Don't be cruel
Från albumet The King and Eye där Residents tolkar Elvis-sånger. Med små historier om Elvis mellan låtarna.

No Trend - Tear you apart
Inte egentligen en cover - men i slutet av sången så går den över i "Heartbreak Hotel". Med Lydia Lunch.

Nick Cave & The Bad Seeds - In the ghetto
Det förvånar kanske inte att jag har den här med. Men egentligen tycker jag inte att den är särskilt bra. Videon är i alla fall rätt rolig.

The Residents - Little Sister
Också från The King and Eye

Les Negresses Vertes - Marguerita

Paul Butterfield Blues Band - Mystery Train
"Mystery Train" hade som många Elvis-låtar spelats in av andra artister innan honom. Junior Parkers gjorde den första. Den är mycket bättre än Elvis-versionen.
Man kan diskutera huruvida Butterfields tolkning är en Elvis-cover eller en Parker-cover. Det går att höra att han lyssnat på bägge versionerna.

Fine Young Cannibals - Suspicious minds

Bob Dylan - That's Alright Mama
Från Freewheeling-sessionerna.

Åtta länkar en lördag

Per Åhlin-set på Flickr
Bokomslag och illustrationer.

Serien Flex Mentallo ska komma i bokform. Denna märkliga miniserie, tecknad av Frank Quitely och skriven av Grant Morrison har inte kommit ut i samlad form på grund av underliga juridiska skäl.
Den var nummer ett på min lista med de tio bästa av Grant Morrison.
Listan var ett svar på en liknande lista av Morrison-experten Timothy Callahan. I samband med nyheten om att serien äntligen ska ges ut igen så skriver Callahan om Flex Mentallo

Todd Klein: Lettering for Moore and Klein
På Kleins blogg skriver han om att texta den kommande League of Extraordinary Gentlemen. Century: 1969. Med bilder ur serien, skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill.

Spotlight on Francoise Mouly
Artikel om och intervju med Francoise Mouly. Som var den drivande kraften bakom alternativserietidningen Raw. Där bland annat hennes man Art Spiegelmans serie Maus gick.

Carlos Giménez - de tidiga åren
Inlägget nämner Barnhemmet, men fokuserar på en spänningsserie av Giménez, kallad Delta 99.

Kill Bill and Miltonic Allusion
Geoff Klock går igenom scener i Tarantinos film som alluderar till andra filmer.