Siri

En inspiration till den här katt-kalendern är Siri. Siri är min flickväns katt som bott hos mej några månader det här året. Och som känns som vår katt. Jag har tyckt om att dela mitt hem med Siri.

Foto överst är taget av mej, foto underst på mej och Siri är taget av Janet.

Den isländska julkatten

I isländsk folktro så finns det en varelse som heter julkatten. Vilket ju låter sött. Men den här julkatten hotar äta upp alla som inte fått nya kläder till jul (eller i lite snällare varianter av myten äta upp deras mat). De äldsta berättelserna om julkatten är från 1800-talet.

Poeten Jóhannes úr Kötlum har skrivit en populär dikt om julkatten. Dikten "Jólakötturinn" finns i samlingen Jólin koma (1932) som innehåller dikter för barn.

Den börjar:  "Þið kannist við jólaköttinn, / – sá köttur var gríðarstór. / Fólk vissi ekki hvaðan hann kom / eða hvert hann fór."

(Ungefär: Du har väl hört talas om julkattten? / Det var en jättestor katt. / Man visste inte varifrån han kom / eller vart han var på väg")

Jag skriver för min katt

På frågan varför han skriver så ska Werner Aspenström (enligt Olof Lagercrantz) en gång ha svarat att "Jag skriver för min katt".

Fotot på Werner Aspenström med katten Tempus är taget av Bertil S-son Åberg.

Miljontals med katter

Millions of Cats är en illustrerad barnbok från 1928 skriven och ritad av Wanda Gág.

Den handlar om en gammal man som ger sej ut i världen för att hitta en katt åt sin hustru och sej själv.

Men han hittar inte en utan "hundreds of cats, thousands of cats, millions and billions and trillions of cats." 

Han kan inte välja en utan tar med sej alla hem till hustrun. Vilket leder till problem.

Det är en mycket charmig bok.

Katt i Kvinnoland

Jag läste nyss romanen Kvinnoland av Charlotte Perkins Gilman. Denna roman från 1915 gavs ut på svenska i år av förlaget Ovipress. 

Boken handlar om tre män som kommer till ett land enbart befolkat av kvinnor. Landet är isolerat från omvärlden. 

Det är en underhållande bok, särskilt med tanke på att det är en mer än 100 år gammal idéroman och den var mycket intressant att läsa.

  Eftersom det här är en katt-kalender så ska vi uppehålla oss vid Kvinnolands katter. Det är det vanligaste djuret i landet ("förstås" tillägger berättaren). Genom avel har de fått katterna att jaga skadedjur.

När de manliga besökarna berättar om hundar så svarar de kvinnliga värdarna att "'Vi älskar våra katter på samma sätt. De är våra vänner och hjälpare. Ni har ju sett hur intelligenta och tillgivna de är.'

  Det var de verkligen. Frånsett några få undantag hade jag aldrig sett maken till katter. Stora, ståtliga och silkeslena var de, vänliga mot alla och djupt fästa vid sina ägare."

De blir emellertid förfärade när de får höra att hundar ibland bits och att de inte är lika renliga som katter.

Det känns som att Charlotte Perkins Gilman mer var en kattmänniska än en hundmänniska. Men kanske jamade hennes katt lite väl mycket. För i det utopiska landet befolkat av kvinnor har de "utvecklat en kattras som inte jamade!" (översättning här och ovan av Emilia Fjeld)

Streaky – Supercat

När jag var liten läste jag tidningar som Stålmannen (numera kallad Superman även i Sverige men utan egen tidning) och Stålpojken. Stålpojken var Stålmannen som ung innan han lämnade Smallville. Han hade en hund som också kom från planeten Krypton som hette Krypto.

  Stålmannen hade en kusin som kallades för Supergirl. Hennes katt Streaky hade också superkrafter men Streaky kom från jorden (den fick krafter från en slags kryptonit). 

Många superhjältar hade sällskapsdjur med superkrafter men de togs bort när man skulle göra serierna mer seriösa då de sågs som lite löjliga.

Jag gillade superdjuren och det gjorde många andra med och efter hand så kom de tillbaka då superhjälteserier behöver lite sillyness i sej. Numera har Stålflickan eller Supergirl återigen en katt vid namn Streaky även om den inte fått superkrafter än. Men det kommer nog. Även i TV-serien Supergirl fanns det en Streaky. Tyvärr utan superkrafter. 

I en del av de tecknade filmerna på senare år har Streaky emellertid sina krafter.

Bilden överst är från omslaget till Action Comics 277 (Action Comics är en av serietidningarna med Stålmannen/Superman) som kom ut 1961. Det är gjort av Curt Swan och Stan Kaye.

Bilden underst är från en serie i det numret: "The Battle of the Super-Pets!" av Jerry Siegel (text) och Jim Mooney (bild)(Jerry Siegel och Jim Mooney var också de som skapade Streaky).

The Sandman och tusen katters dröm

Ett problem med de många superhjältefilmer och -tvserier som kommit på senare år är att de aldrig är lika visuellt intressanta som de tecknade serier som de bygger på. Avengers-filmerna ser tråkigare ut än serierna tecknade av George Pérez. TV-serien The Flash är inte lika snygg som Carmine Infantinos The Flash, Doctor Strange-filmerna blir ldrig lika visuellt nyskapande som Steve Ditkos Doktor Strange-serier.

Men när det kommer till TV-serien The Sandman, en filmatisering av den tecknade serien skriven av Neil Gaiman så är detta ett mindre problem. Inte för att tv-serien skulle ha ett särskilt spännande bildspråk utan för att de första två seriealbumen av The Sandman har mycket ojämna teckningar. Så bygger mitt favoritavsnitt av TV-serien, The Sound of Her Wings, på två rätt svagt tecknade nummer av serietidningen: Sandman 8 och Sandman 13 eller The Sound of Her Wings och Men of Good Fortune.

  Ett av (eller rättare ett halvt) av TV-avsnitten står dock ut visuellt då de valt att göra det som tecknad film. A Dream of a Thousand Cats, byggd på Sandman 18 (det var därför jag valde den till dagens lucka) ett fristående nummer som också heter A Dream of a Thousand Cats och som är (serietidningsnumret alltså) tecknat av Kelly Jones och Malcolm Jones III. Detta är ett snyggt tecknat nummer. TV-serieavsnittet är animerat i en annan stil än Kelley Jones och Malcolm Jones III:s men det funkar bra.

Historien är berättad ur en katts perspektiv och innehåller en katt-version av Sandman. Vi får i den höra talas om en tidigare värld  där katterna härskade över människorna. Men några människor hade en dröm...

Det är ett av de bättre numren av The Sandman och tillsammans med The Sound of Her Wings höjdpunkten av TV-serien.

Bilden överst på inlägget är från serietidningen och den underst från TV-serien.

For in the Cat, beauty is ordinary

Ur Jubilate: An Homage in Catterel* Verse

By Joyce Carol Oates

For I will consider my Cat Cherie

for she is the very apotheosis of Cat-Beauty

which is to say, nothing extraordinary

for in the Cat, beauty is ordinary

like the bliss

conferred

upon us

in the hypnosis

of purr-

ing.

Joyce Carol Oates 

Hela dikten finns HÄR

Bild på katten Cherie från Joyce Carol Oates twitter.

Ur The Naming of Cats av T. S. Eliot

But above and beyond there’s still one name left over,

     And that is the name that you never will guess;

The name that no human research can discover—

     But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.

When you notice a cat in profound meditation,

     The reason, I tell you, is always the same:

His mind is engaged in a rapt contemplation

     Of the thought, of the thought, of the thought of his name:

          His ineffable effable

          Effanineffable

Deep and inscrutable singular name.

T. S. Eliot

"Jag upptäckte att Eliot och jag hade två saker gemensamt – 1. kärlek till goda cigarrer och 2. katter och 3. en svaghet för att vitsa" skriver Groucho Marx i ett brev till Gummo Marx i juni 1964 (övers. Suzanne Sundgren och Nils-Petter Sundgren).

För den som känner till Old Possum's Book of Practical Cats (De knepiga katternas bok) som kom ut 1939 är det knappast förvånande att T. S. Eliot älskade katter. Diktraderna ovan är slutet av dikten The Naming of Cats från den boken. 

Bilden är av Nicolas Bentley som illustrerade 1940 års utgåva av boken.

Maxwell the Magic Cat av Alan Moore

En av serietidningsförfattaren Alan Moores första serier var en skämtstrippserie kallad Maxwell the Magic Cat. Maxwell var baserad på Alan Moores katt Tonto. Den var fem serierutor lång och till skillnad från de flesta av Alan Moores serier även tecknad av honom. Han såg den som ett motgift mot Gustaf.

Serien publicerades i tidningen Northants Post under pseudonymen Jill de Ray varje vecka i sju år. Första strippen gick i augusti 1979. Alan Moore slutade göra serien 1986 i protest mot att Northants Post haft en homofobisk ledarartikel.

2016 gjorde Alan Moore en sista stripp med en åldrad Maxwell.

(Serierna är fotograferad från Gary Spencer Millidges bok Alan Moore – Storyteller)

När Stig Larssons katt Esset försvann

I början av juli 2003 så försvann den svenska författaren Stig Larssons katt Esset. Stig Larsson skrev en artikel om detta i Expressen 2 juli 2003. Han skrev "Esset, snart 14 år, är den som står mig allra närmast.

  Det låter kanske löjligt. 

  Jag borde väl istället för en katt ha haft en familj. Eller åtminstone en tjej."

Historien slutade lyckligt. Esset återfanns.  I en artikel av Warda Khaldi i Expressen 4 juli 2003 uttalar sej författaren Jan Myrdal (från lucka nummer 4) om saken. Jan Myrdal förstår att Stig Larsson var förtvivlad när Esset försvann och säjer att "kontakten med djur inte är något intellektuellt, utan snarare jämförbart med en förälskelse.".

I Stig Larssons bok Folk på ön (2017) så får vi veta att Esset blev över 20 år. Vi får också reda på att Stig Larsson sen skaffade katten Cecil, "lika bländande svart och storögd som Esset. Lika hänsynsfull."

Senare i samma kapitel skriver Stig Larsson: "På något konstigt sätt växer man ihop med ett djur. Jag förstår dem och de förstår mig."

Fotona på Stig Larsson och Esset ovan är tagna av Björn Tilly. 

Angel Catbird – Margaret Atwoods superhjälteserie

Angel Catbird är en superhjälteserie av Margaret Atwood (text) och Johnnie Christmas (bild). Jag skrev en

recension av albumet när det kom ut

"en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar."

Albumet följdes upp med två till album. Bilden ovan är från det andra albumet Angel Catbird: To castle Catula.

Serien gjorde att Margaret Atwood besökte serietidningskonvent och att det därför finns flera foton på Margaret Atwood som det nedan (fotograf tyvärr okänd)

Ur Den romerska katten

Katt

i denna cirkusliknande tidsålder 

i maktens och roulettens tid

Viska till mig

inte om frid

men var den urätna skålen står

där kejsarens bild är bortslickad

där blott och bart och endast 

den romerska nattens hunger återstår.

Lennart Sjögren 

Dikten "Katt" finns i diktsviten Den romerska katten i Lennart Sjögrens Deras ögon från 1994.

Kattresan av Ivar Arosenius

Kattresan är en barnbok av den svenska konstnären och författaren Ivar Arosenius. Den publicerades 1909 strax efter Arosenius död. Den fanns på mitt dagis. Jag bläddrade i den ofta.

Mats Malm, som nyligen skrivit en bok om Ivar Arosenius kallad Ivar Arosenius, berättaren, väljer i en intervju i DN gjord av av Malin Ullgren Kattresan som en av "sina fem favoriter ur det svenska kulturarvet". Han säjer där att ”Den var nästan den enda svenska bok jag hade när jag växte upp i Australien. Jag har senare förstått att katten som äter tills den spricker har gjort outplånligt intryck på mängder av andra barn mellan 5 och 85.”

Och den gjorde ett stort intryck även på mej.

Cat, enough of your greedy whining and your small pink bumhole

Winter. Time to eat fat

and watch hockey. In the pewter mornings, the cat,

a black fur sausage with yellow

Houdini eyes, jumps up on the bed and tries

to get onto my head. It’s his

way of telling whether or not I’m dead.

If I’m not, he wants to be scratched; if I am

He’ll think of something. He settles

on my chest, breathing his breath

of burped-up meat and musty sofas,

purring like a washboard. 

[...]

Cat, enough of your greedy whining

and your small pink bumhole.

Off my face! You’re the life principle,

more or less, so get going

on a little optimism around here.

Get rid of death. Celebrate increase. Make it be spring.

Margaret Atwood 

Ur dikten "February" från samlingen Morning in the Burned House från 1995. Hela dikten går att läsa HÄR på Poetry Foundation.

Fotot föreställer Margaret Atwood och hennes katt Fluffy och är taget av Evelyn Floret.

Tänk på kattens tassar!

LEDTON

Tänk på din hand som ett hål

i den andres huvud

Tänk på det blå, där det

lossnar

ur stycket

och blir en lucka

Tänk än en gång, och gå

en ton

till nästa gälla upp

Som blindhet i din hårda

mun

Tänk på katten

Tänk på katten

Tänk på kattens tassar!

Ann Jäderlund 

Dikten "Ledton" finns i Ann Jäderlunds debutsamling Vimpelstaden (1985). Diktsamlingen går (antar jag) att hitta i den nya samlingsvolymen Dikter 1985 – 2019 (tidigare fanns en annan samlingsvolym vid namn dikter 1984 – 2000, vad som hänt med dikterna från 1984 vet jag inte) men jag har den i förstaupplagan.

Även i andra dikter i Vimpelstaden så finns det katter. Jag tror det är färre katter i de senare Jäderlund-samlingarna men jag har inte undersökt det närmare. Det kanske kunde vara ett ämne för en uppsats? "Katter i Ann Jäderlunds poesi".

Ann Jäderlund har själv gjort omslaget till Vimpelstaden. 

Schrödingers stackars katt

"När de satt i bilen och körde upp mot Vence på de regnvåta vägarna rotade Monsieur buttert i handskfacket efter något att röka (en cigarr) och berättade för Louis om Schrödingers experiment, ett övervärderat experiment, där man stängde in en katt i ett rum tillsammans med en tub cyankalium samt en potentiellt radioaktiv atom insatt i en detektor på så vis att om atomen utsattes för en kärnklyvning fick detta detektorn att utlösa en mekanism som krossade tuben och dödade katten (ja, se folk). Men inte nog med det. Nej. Då det i själva verket förelåg femtio procents chans att atomen skulle klyvas inom en timme var frågan den: var katten död eller levande efter sextio minuter? Den måste ju vara det ena eller det andra, inte sant? Du kan väl titta på vägen när du kör, sade Monsieur."

ur Monsieur av Jean-Philippe Toussaint, övers. Suzanne Ekelöf 

Schrödingers katt är ett tankeexperiment gjort av den österrikiska fysikern Erwin Schrödinger år 1935. Sen dess har en massa olika varianter av Schrödingers katter dykt upp i skönlitteratur och annan fiktion. Man skulle lätt kunna sätta ihop en antologi med Schrödingers katter. 

Citatet ovan är från den belgiska romanen Monsieur (1986) av Jean-Philippe Toussaint. 

Schrödingers katt var bara ett tankeexperiment. Erwin Schrödinger låste aldrig in någon riktig katt. Och så vitt jag vet har ingen annan fysiker gjort det heller.

Man vill ha sin rymdkatt i famnen

För så är det ibland,

man vill ha sin rymdkatt i famnen,

man vill tala med sina rymdkatter,

man vill tala ett mjukt och följsamt

kattspråk med marsiansk accent,

allt medan man sitter intill

fönsterbrädet, tittar ut

mellan pelargoner och porslinsblomma

Eva-Stina Byggmästar

Detta är första halvan av dikten "För så är det ibland" i tredje delen av Eva-Stina Byggmästars diktsamling Orkidébarn från 2018.

Bilden är från Jimmy Olsen nummer 10 (från 2020) av Matt Fraction (text) och Steve Lieber (bild) och har ingen direkt koppling till dikten förutom att den föreställer en rymdkatt.

Katter av Elmer Diktonius

Katter

(Till B. Bull-Hedlund)

I andanom jag såg

hur världens alla katter

vallfärdade till hedershusses

grav.

De fyllde mark och träd

och högst på monumentets topp

vanvårdade angorahannen Gora

med härdad stämma

kvad sitt sorgetal:

"Finer var han,

vacker var han,

glader var han när han dansa."

Och där jag då befinner mig –

hav misskund med min arma själ, o Fan –

det lisa bringar när min tanke snuddar

vid dessa eldting bland all mänskotamhet,

vid dessa panterhudar i det nordiskt grå.

Elmer Diktonius

Ovanstående dikt av den finlandssvenska författaren Elmer Diktonius är från diktsamlingen Varsel från 1942. Men jag har dikten i hans Samlade dikter. På omslaget till den samlingsvolymen är det en katt. Och fotot ovan med Elmer Diktonius och katt finns i samma bok (tyvärr framgår det inte vem fotografen är). Det finns flera katter i Elmer Diktonius dikter.

(Bertil Bull-Hedlund var en svensk konstnär)

Universums katt av Gun Kessle

Universums katt av Gun Kessle är en oljemålning från 1956. 

Ann Lidén skriver om den i "Gun Kessle – konst, uttryck och motiv (i Den vanartige Jan Myrdal, red. Per Arne Skansen): "Den vilande randiga Universums katt stirrar med intensiv blick mot betraktaren, och den starkt lysande orangegula färgen förstärker uttrycket. En upprorisk katt!"

Jan Myrdal, strömmingsgivare

"I köket stryker katten sig mot mina ben. Den säger att den älskar mig. Det betyder att den vill ha strömming. Och det är gott att vara någons strömmingsgivare."

Så skriver Jan Myrdal i texten "Lågtryck" i Skriftställning. Texten går att läsa på Runeberg.org. Den publicerades första gången i Aftonbladet 4 december 1966 (från början skulle jag haft den här luckan i går men när jag såg när artikeln publicerades flyttade jag den till i dag). Förutom om katten så handlar den om kriget i Vietnam och om klassernas krig.

Nu när jag har en katt som bor hos mej känner jag igen mej i citatet ovan. Även om jag inte ger Siri strömming utan kattmat.

Jan Myrdal har skrivit en hel del om katter (och om hundar, men det här är en katt-kalender inte en hund-kalender). En del litterära sällskap ger ut årsböcker. Det gör tyvärr inte Jan Myrdalsällskapet. Annars hade en bra idé för en sådan årsbok varit en som samlar allt han skrivit om katter (och en om allt han skrivit om hundar).

Fotot överst är tagit av Gun Kessle och föreställer Jan Myrdal och en katt. Det är taget från den underhållande boken En Meccano-pojke berättar (1988). En av de böcker där Jan Myrdal skrivit om sina katter (och hundar). "Plötsligt märker jag nu att jag suttit vid kaffet och pratat med katterna en hel lång morgon" står det där.

Gunnison av Mattias Jeschko-Edberg

"Nätterna slår ned på våra ryggar tills vi böjs. Men varje morgon reser vi på oss igen. Freud hade rätt när han var förundrad över de drifter som får oss till att vilja leva. Det finns inget självklart med det. När jag skriver detta tänker jag på min kärlek, saknaden som känns i min kropp. Lyckan som omfamnar allt. Vetskapen om att jag snart kommer få känna hennes lukt igen, höra andetagen som fyller mig. Jag måste få återvända till det."

Gunnison är en liten stad i delstaten Colorado i Förenta Staterna. Berättarjaget i Mattias Jeschko-Edbergs nya roman är på besök där med sin dotter och sin före detta fru. Den utspelar sej mestadels i Förenta Staterna men handlar också uttryckligen om Europa.

  Egentligen är det nästan hela handlingen i romanen. Berättaren, som varit i staden tidigare, beskriver vad han ser och funderar på livet, samhället och kärleken. Om det omöjliga i att skriva och om det nödvändiga med att skriva. ("Jag vill skriva för att söndra, för att röja vägen för något bättre. Oavsett hur omöjligt det är.") 

  Det händer kanske inte så mycket i boken men jag läste den här romanen parallellt med en välskriven skickligt berättad roman där det hände jättemycket – en så kallad episk skildring. Och Gunnison var en betydligt mer spännande och fängslande läsning. 

Mycket av spänningen ligger i språket. I essäsamlingen Och en konung trädde in i mörkret (2016) skriver Mattias Jeschko-Edberg om att han vill skrapa sitt språk rent, i den här boken skriver han att han måste hitta en långsammare hastighet. Och för varje bok är hans språk renare, hans röst mer sin egen. 

Någon gång kan detta riskera bli tics – ord som upprepas, en förkärlek för att berätta i futurum, författarnamn som återkommer. Men oftast är detta att boken har en tydlig igenkännbar röst en stor styrka. 

Det finns en ilska i boken men det är en lågmäld sorgsen ilska. Det Mattias Jeschko-Edberg här beskriver kan ibland påminna om en efter katastrofen-skildring fast katastrofen här är bara vårt nuvarande samhällssystem. Men det är också många vackra skildringar, av att gå och handla och lugna morgnar innan allting bryts upp. "Vi lever i de små tillfällena" heter det på ett ställe. 

Gunnison är Mattias Jeschko-Edbergs sjunde bok och andra roman. Tematiskt går den tillbaka ända till Eldträd tidig morgon (2013). Den känns som en fortsättning på Mattias Jeschko-Edbergs förra bok, diktsamlingen Till Athena (2019). Och på den självbiografiska essän "Kebabträume" i Southern Bastards, Kebabträume (2018).

Lite i skymundan har Mattias Jeschko-Edberg arbetat på ett författarskap som alltmer hittat sin egen röst. Till Athena fick lite mer uppmärksamhet än de tidigare böckerna så kanske kommer fler hitta fram till den nya boken. Jag hoppas det. För det är trots sin lågmäldhet på grund av sin lågmäldhet en stor roman, en uppfordrande läsning. 

(Först publicerad 22 november 2021. Detta inlägg avslutar Butter tar ordets jubileumsvecka.)

Cyborg – en superhjälte med funktionshinder

Den amerikanska serietecknaren George Pérez dog i maj i år. Han var en av de mest uppskattade superhjältetecknarna med verk som Wonder Woman, The Avengers och Crisis on Infinite Worlds.

Den av hans serier som betytt mest för mej är The New Teen Titans som jag läste på svenska i Serietidningen (med sloganen "Sveriges tjockaste serietidning!": den var 164 sidor tjock) där den kallades för Nya tonårsgänget. Jag var tio år när jag läste den. Troligen den bästa åldern för att uppskatta den här sortens serier.

George Pérez ritade New Teen Titans och skrev den tillsammans med Marv Wolfman. Det fanns ett gammalt Teen Titans/Tonårsgänget. En superhjältegrupp bestående av sidekicks till hjältar som Batman och The Flash och Aquaman. Serien var rätt löjlig men ofta utsökt illustrerad av Nick Cardy. 

Pérez/Wolfmans version var influerad av den tidens Marvel-serier och tog några av figurerna från den gamla serien och tillförde nya som Raven (i princip Rosemarys bäbi som tonårsflicka fast hennes djävulsfar kom från en annan dimension) och Cyborg.

Cyborg var/är den i gruppen som berörde mej mest. Troligen för att han, liksom jag, var funktionshindrad. Vic Stone eller Cyborg var en afroamerikansk man som råkat ut för en svår olycka och blivit räddad av sin far som var vetenskapsman. Han hade satt dit högteknologiska proteser som gjorde Vic Stone till en cyborg och gav honom superkrafter.

I början ser Cyborg sina krafter som en förbannelse. Pérez/Wolfman gör honom i början till en blandning av klichéerna den arga svarta mannen och den arga rörelsehindrade idrottsmannen som saknar att idrotta. Anledningen att han inte längre kan idrotta är i och för sej här att han är för stark. 

Cyborg har den funktionshindrades stigma utan att egentligen ha dennas funktionsnedsättning (vilket skulle göra att det lite klumpiga begreppet normavvikande funktionsvariation hade passat bättre in här – problemet är bara att alla superhjältar, vare sej de är kopplade till funktionshinder eller inte, kan säjas ha en normavvikande funktionsvariation).

Med tiden lär sej Cyborg bli mer bekväm med sin nya kropp och sin identitet. Som man kan se i bilden överst kopplas Cyborg ofta uttalat till funktionshinder. Och när Alan Moore gör sin New Teen Titans-pastisch i Youngblood så är motsvarigheten till Cyborg en afroamerikansk rullstolsburen uppfinnare.

Det finns flera superhjältar som kan säjas ha funktionsnedsättning: Daredevil är blind, Hawkeye har en hörselskada, Thors hemliga identitet var i början en rörelsehindrad man. Hur väl detta behandlas varierar.

Jag vet inte om mitt eget rörelsehinder gjorde mej mer intresserad av superhjältar när jag var liten. Men jag tror det påverkade hur jag läste dem.

Den norska författaren Jan Grue skriver i sin självbiografiska essä Jag lever ett liv som liknar ditt om hur han blir besatt av superhjältar och deras absoluta rörelsefrihet när han är på tröskeln till puberteten och själv rörelsehindrad.

"Det var något annat som tilltalade mig ännu mer. Superhjältarna hade hemliga identiteter. Kropparna de låtsades ha var inte deras egentliga kroppar. De kunde lägga den sedvandliga rekvisitan åt sidan – Clark Kents glasögon, Peter Parkers tonårsgarderob – och vara fria." (övers. Jens Hjälte)

Några rader senare i boken så skriver Jan Grue: "Jag har ingen hemlig identitet. Min dräkt, min rekvisita, har jag alltid med mig." (Till skillnad från Superman och Spider-Man gäller detta även Cyborg.)

Jag minns som liten att jag fantiserade om att genomgå någon slags ny experimentell behandling som inte enbart skulle bota mej från min cp-skada utan också göra mej starkare och vigare än mina klasskamrater utan funktionshinder. Ge mej en absolut rörelsefrihet. Denna fantasi var influerad av Pérez/Wolfmans Cyborg. Man kan diskutera om det är nyttigt att fantisera om att bli botad men i vilket fall så gjorde denna extra spinn fantasin mer njutbar.

På senare år har funktionshinder-aspekten tonats ner i skildringen av seriefiguren Cyborg. Men den finns där i versionen av Cyborg som är med i TV-serien Doom Patrol och, säjs det (jag har inte sett den), i The Zach Snyder-Cut av Justice League-filmen.

(I dag är internationella funktionshinderdagen så det här inlägget kändes passande att reprisera. Det publicerades första gången 31 maj 2022. Efter att jag skrev denna så läste jag Alice Wongs bok Year of the Tiger: An Activist's Life. I kapitlet "The 1 Percent Disabled Club" så samtalar Alice Wong med W. Kamau Bell (kapitlet är från början ett podd-avsnitt) och under samtalet så kommer de in på Cyborg. 

"you just kinda blew my mind 'cause I never thought of him as being disabled" säjer W. Kamau Bell. Och Alice Wong säjer att "a lot of my friends and I use tech every day. Many of us have tech that's on our bodies, in our bodies, attached to our bodies. And, you know, I joke to my friends

all the time, we are already cyborgs.")

Också katten hatar Frankrike

I Ett annat liv av Per Olov Enquist så berättar författaren om sin katt August. Han skaffar katten i Danmark. Den följer med honom till Frankrike. Katten hatar Frankrike. "Katten ligger på hans skrivbord. Också katten hatar Frankrike."

Också Per Olov Enquist hatar Frankrike. Men han skriver en pjäs i Frankrike där en katt spelar en viktig roll. I lodjurets timma.

Jag försökte hitta en bild på Per Olov Enquist och hans katt August. Istället hittade jag den här bilden där Per Olov Enquist får Augustpriset för Ett annat liv. Foto av Fredrik Sandberg. Augustpriset är inte uppkallat efter Per Olov Enquists katt August.

Mitt hjärta kattnar

I mars

på eftermiddan

när skymningen klämmer åt

om livet

när aftonstjärnan

svider

på himlen

då träder katten ut på trappen

och sjunger

till det gröna norrljuset

sin evigtgröna sång

om livets förgänglighet

och kattsläktets beständighet

Mitt hjärta

kattnar

Ingrid Sjöstrand 

Dikten "I mars" finns i Ingrid Sjöstrands diktsamling Humlan vingad 

Humlan vingad och andra diktsamlingar av Ingrid Sjöstrand finns på Litteraturbanken 

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning. Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna. Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke).Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på.Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna – i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.
  Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldig dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att han/hon inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.
Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.

Nu har det kommit en bok, På spåret. 2500 frågor till hemma kupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet.
Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.

Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten.

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" – vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner – i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande.

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak – om man vill vara riktigt old school och lowtech.
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor.

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst.

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Först publicerad 12 december 2010. Jag gav bort boken till min bror. Numera har jag börjat se på På spåret med min flickvän. Jag är fortfarande dålig på geografi. I kväll är det ett nytt avsnitt.)

Läst i november

Delar av november tillbringade jag i en liten stuga på en ö. Det påverkade vad jag läste.

Bilder av Ingmar Bergman 

Ingmar Bergman berättar om sina filmer (boken var från början en samtalsbok men intervjuaren klipptes bort och Ingmar Bergman arbetade om texten)

En ring av järn av Susan Cooper 

Fantasyklassiker. Omläsning. Gav stark nostalgikänsla att läsa om.

Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år

Läste förstautgåvan så den innehöll inte Karl Bertil Johnsson. Hans saga las till i en senare utgåva av boken.

Skallarna av Aris Fioretos och Katarina Frostenson 

En volym där Fioretos och Frostenson skrivit varsin essä kring skallar.

Den stora gröna boken av Robert Graves, illustrerad av Maurice Sendak

Det här är – ironiskt med tanke på titeln – en mycket tunn liten bok.

Transplanted & Exposed av Adrian Grist

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Sydkoreansk berättelse. Bokcirkelbok. 

Trollkarlens hatt av Tove Jansson 

Omläsning. 

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis

Omtalad fransk autofiktion (som självbiografiska romaner heter nuförtiden) som lever upp till sitt rykte.

Vinterbarn av Dea Trier Mørch

Dansk 70-talsroman om en grupp kvinnor som ska föda barn.

Jag har ett mycket starkt synminne från föräldrarnas bokhylla av Dea Trier Mørchs böcker som alla pryddes av hennes egna illustrationer men detta är den första Mørch jag läst.

Spoiled brats av Simon Rich

Novellsamling. Bokens längsta och bästa novell "Sell Out" filmatiserades som An American Pickle.

Midnadt – en riktig rövarhistoria av Randolph Stow 

Australiensisk humoristisk barnbok. Omläsning. 

Berättelser av Birgitta Trotzig 

Minus Teresa som jag läst i egen volym (så min genomläsning av Birgitta Trotzigs verk följer samma ordning som Samlade skrifter (som verkar vara efter i utgivningstakten)).

Berättelser blandar olika sorters historier. Ett utkast till ett ej inspelat filmmanus, en berättelse har skrivits för TV1:s Vinterberättelse.

Tidigaste berättelsen är från 1962, de två senaste från 1977. Bästa novellen "Skämtet" är från 1977. 

Anima av Birgitta Trotzig

Prosadikter. Omläsning. 

"Stadsparken i Lund ligger i snö sedan länge, stelfrusen, avskild, tyst. Träden stela, rimfrostvita. På det redan vita, hårda, snöar det tunt isigt från den frostljusa himlen."

Kärlek i svart och rött av Maria Wine

Ett urval med Maria Wines kärleksdikter.

"Här i min hands runda mörker / skulle jag vilja hålla ditt bankande hjärta. / Som en liten fågelunge skulle det skälva / för mina fingertoppars lätta smekningar"

I Stockholms skärgård 

Antologi med texter om Stockholms skärgård. Texter från medeltiden till 1950-talet när boken gavs ut. Vet tyvärr inte namnet på redaktören. 

Denna är tydligaste exemplet på hur min ö-vistelse påverkade min läsning.

Rosa Luxemburgs katt Mimi

En sak jag lärde mej när jag läste Nina Björks bok om Rosa Luxemburg Drömmen om det röda var att Rosa Luxemburgs katt hette Mimi.

Tyvärr finns det inga foton av katten Mimi så istället så har jag två foton från Margarethe von Trottas film Rosa Luxemburg från 1986. Rosa Luxemburg spelas av Barbara Sukowa. Det framgår inte vad katten som spelar Mimi heter men hon är övertygande som Rosa Luxemburgs katt.

Det här inlägget inleder Butter tar ordets katt-kalender.

Doom Patrol och DADA

När Grant Morrison började skriva serien Doom Patrol (och Richard Case oftast tecknade den) så gjorde hen The Brotherhood of Dada till gruppen Doom Patrols huvudmotståndare.  

The Brotherhood of Dadas namn var inspirerat av superskurksgruppen Brotherhood of Evil som hade varit skurkar till den första versionen av Doom Patrol och kom från en tid då superskurkar kunde kalla sej själva för evil utan att någon tyckte det var särskilt konstigt.

Den här gruppen kallade sej istället för Dada. Dada var en modernistisk konst- och litteraturrörelse som uppstod under första världskriget. Den föddes i Zürich men fanns under några år i flera europeiska länder. Det var en experimentell rörelse där gränsen mellan konst och upptåg var tunn. Dada var lite olika på de olika platser där den fanns men den var alltid uppstudsig och absurd och mot den rådande ordningen med slagord som "DADA TALAR inte. DADA är ingen fix idé. DADA slår inte ihjäl flugorna." (övers. Ingemar Johansson)

Också Brotherhood of Dada är absurda och stör den rådande ordningen. Den första versionen av gruppen uppför sej trots namedroppande av dadaister ändå lite som en vanlig superskurkgrupp fast lite mer bisarr med en tavla som hotar svälja världen.

Den andra versionen av gruppen med Agent "!" och The Love Glove (se bilden nedan) och flera medlemmar passar bättre in på namnet. Och deras upptåg där gruppens ledare Mister Nobody ställer upp i presidentvalet överskrider gruppen sin superskurkroll och blir till superdadaister.

Om du vill läsa mer om Dada så rekommenderar jag Ingemar Johanssons antologi Dada.

(Först publicerad 14 december 2020 som del av det årets adventskalender om Doom Patrol. Det blev en rätt misslyckad kalender med bara ett par inlägg. Jag hade planerat skriva om Doom Patrol ur ett funktionshinderperspektiv, om Grant Morrisons syn på genus i serien (Grant Morrison hade just kommit ut som icke-binär) och om Rachel Pollacks version av serien. Och TV-serien och mycket annat. 

Förhoppningsvis blir årets kalender bättre. Den har lite mer blygsamma ambitioner. Du får se vad den handlar om i morgon.)

Jaget och världen av Birgitta Trotzig

Det finns bara en kamp som kan godtas, som man kan identifiera sig med utan att förlora sin mänsklighet: kampen som den utnyttjade för mot sin utnyttjare.
Vietnam kom att symbolisera den kampen.

På sidan 13 i Jaget och världen av Birgitta Trotzig så citeras (via Roger Garaudy) Lenins ord om att man måste drömma. Något som förvånade mej lite.
Jaget och världen är en samling texter kring politik. Från slutet av 50-talet till mitten av 70-talet. Med en del (då 1977) nyskrivna stycken.

Långt i från alla artiklarna i boken är direkt politiska. Lenin-citatet finns som ett motto innan en essä om modernismen. Och det handlar en hel del om språk och poesi. Bland annat om Paul Celan och Nelly Sachs.
Texterna om de två poeterna står bredvid varandra fastän den ena är från 50-talet och den andra från 70-talet, boken är ihopsamlad tematiskt snarare än kronologiskt.

Trotzig är kanske inte en författare som man tänker på som tillhörande 68-rörelsen. Men som många andra radikaliseras hon under de här åren. I en essä om Albert Camus från 1958 (i volymen) Utkast och förslag lägger hon lika stor skuld på algerierna som på fransmännen – "den i och för sig rättmätiga revolten blir en ohygglig parodi". Medan hon här tar klar ställning för den koloniala frihetskampen.

Det handlar mer om Sovjet än om Algeriet och Vietnam. Hon diskuterar och försvarar Solsjenitsyn och Sacharov. Hon är kritisk mot sovjetregimen men perspektivet är tydligt vänster. En del av det här känns lite inaktuellt idag. Som hennes framlyftande av sovjetiska dissidenter som vill se en socialism med ett mänskligt ansikte (en av dessa, Andrej Sinjavskij, verkar i och för sej vara en spännande författare).
Ständiga utfall mot det franska kommunistpartiet och det på den här kanten vanliga påståendet att Sovjetunionens grundlag av år 1926 är den mest demokratiska grundlagen om den bara hade följts (ett stort om) gör att boken ibland känns som en stencilskrift (en stencilskrift var ungefär som en av vår tids politiska bloggar fast man fick blå fingrar av att läsa den) utgivet av ett vänsterkatolskt förbund.

"VI MÖTS VID STENCILERNA!" heter det också i slutet av ett enkätsvar från 1973. Men då handlar det om poesi. En del av artiklarna påminner om Trotzigs prosapoesisamlingar. Som en samling judiska sägner, en av bokens höjdpunkter.
Enkättexten om poesin är emellertid också politisk. Det handlar om språk och makt – "vi har och får mer och mer, ett ombudsmannaspråk, en parodi på ett gammalt överklass- och maktspråk. Det är egendomligt och beklämmande att se att det är den traditionen – maktens och överhetens uttrycksformer – som språkvanorna med masochistisk undersåtlighet har tagit upp. Och inte vad som dock har funnits av kraftfullt och uttrycksfullt folkspråk".

Och här ser man kanske en del av Trotzigs politiska radikalism som har haft betydelse för hennes författarskap från Sveket och framåt. Om hon inte började skriva rapportböcker och sånt (och i det långa avslutande avsnittet är ambivalent till krav på litteraturens engagemang) så finns det ändå ett tema om språk och motstånd i hennes berättelser.

(Först publicerad 13 januari 2012. Några detaljer i inlägget har ändrats.

Jag håller som sagt på att läsa genom Birgitta Trotzigs författarskap I kronologisk ordning. Jag har nyligen börjat på Dykungens dotter. Och har därmed även läst om Jaget och världen. Det är lite märkligt att efter man läst om en bok gå och se vad man skrev om den första gången man läste den för tio år sen. Jag vet inte om jag hade skrivit likadant i dag men mestadels håller jag med mitt tio år yngre jag.)

Omläsningen av P. O. Enquist

"Mer vet jag inte, utom färdvägen. Det är alltid så med historien. Vi får fylla ut. Annars blir allting fullständigt obegripligt."

ur Musikanternas uttåg av Per Olov Enquist 

Jag håller på och läser Maria Stuart (1986), en pjäs av Per Olov Enquist baserad på en pjäs av Friedrich von Schiller (den i sin tur baserad på historiska händelser). Den är riktigt bra.

När jag är klar med den pjäsen så ska jag läsa Furstespegel (1987), en pjäs som P. O. Enquist skrev tillsammans med Anders Ehnmark.

Jag har läst Furstespegel förut men det är första gången jag läser Maria Stuart. Bägge läser jag som en del i en genomläsning av alla P. O. Enquists böcker i kronologisk ordning.

Eller nästan alla. Redan den första boken hoppade jag över. Debutromanen Kristallögat (1961) är dyr antikvariskt och ska enligt författaren själv inte vara särskilt bra. Istället började jag med andra romanen Färdvägen (1963), som ärligt talat inte heller är så bra. Nästa roman, Magnetisörens femte vinter (1964), är trots att den har sina brister betydligt bättre. Och från och med den fjärde romanen Hess (1966) så börjar det bli riktigt bra.

En del av pjäserna har jag sett istället för att läsa om. Så såg jag Tribadernas natt (1975) på SVT Play med Lena Nyman och Ernst-Hugo Järegård. Den tjänade på att ses. Pjäsen har problemet att August Strindberg blir en karikatyr men det gör inte så mycket eftersom Ernst-Hugo Järegård är så bra på att göra Strindberg-karikatyren. 

Jag har också sett tv-serien Strindberg – ett liv (1985), en norsk uppsättning av Från regnormarnas liv (1981) (en pjäs om H. C. Andersen) och filmen Chez nous (1978) (P. O. Enquist skrev manuset tillsammans med Anders Ehnmark). 

Jag började läsa om P. O. Enquists böcker (om för de flesta har jag läst förut) förra sommaren. Ett par månader efter att han dog. Och det var hans död som fick mej att börja med projektet. (Också ett annat omläsningsprojekt där jag håller på att läsa om Jan Myrdals jagböcker började jag med efter att författaren dog.) 

Att läsa böckerna kronologiskt har varit intressant. Jag har sett hur bilder och teman kommer igen. De tematiska likheterna mellan novellen "De trofasta själarnas oro (i Berättelser från de inställda upprorens tid (1974)), Musikanternas uttåg (1978) och pjäsen Mannen på trottoaren (1979) (skriven tillsammans med Anders Ehnmark) blev till exempel tydliga. 

Än är jag bara nästan halvvägs genom P. O. Enquists böcker. Det har varit givande hittills. Jag ser fram emot resten. 

(Först publicerad 26 mars 2021. Jag fortsatte och blev klar med läsandet av P. O. Enquists verk. Och det fortsatte vara givande. Nu håller jag på och skriver ett inlägg om Nedstörtad ängel och synen på funktionshinder. 

  Efter genomläsningen av P. O. Enquists böcker blev nästa författare som jag håller på att läsa hela verket av Birgitta Trotzig. Mer om henne i nästa jubileumsrepris.)

Rapport om Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

"Tur att det finns böcker. Vad skulle man göra annars, jag undrar."

Maja Ekelöf Första okt. 1967

Jag är inte hemma bland mina böcker just nu. Men hade jag varit det så hade jag tagit fram min gamla pocketutgåva av Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf och bläddrat i den. Eftersom det i dag är 50 år sen boken först kom ut.

Boken som kom ut den andra april 1970 var en slags dagboksroman. Kanske hade den inte kallats för en roman i dag men den vann i en romanpristävlan 1970. Tävlingen handlade om att skriva en politisk roman. Och en politisk bok är det, vad man än kallar den.

Boken skildrar Maja Ekelöfs liv från 1965, när hon var 47, till 1969. Med ett par kortare inledande stycken med hennes minnen från början av 50-talet. Bland annat en scen från första gången hon får hjälp från socialvårdsbyrån. Hur hon och de andra som väntar på hjälp "pratade och skrattade. Det låg ett lyckoskimmer över framtiden. Ingen skulle behöva vara utan mat eller kläder i framtiden." Detta följs av en anteckning i "nutid" om den kväljande känsla hon har dagen före ett socialbesök.

Anteckningarna handlar om hennes arbete som städare och hennes läsande. Hon går en akademisk historiekurs på sin fritid och undertecknar en dikt med Fil. Städare. Romanen skildrar också omvärlden och hur Ekelöfs syn på den radikaliseras. Så är titeln på boken tagen från Jan Myrdals Rapport från kinesisk by och boken avslutas med ett citat av den afroamerikanska radikalen Eldridge Cleaver.

Men förutom vietnamdemonstrationer och sådant tar den också upp mer alldagliga saker som att posten inte längre delar ut brev lika ofta. "Bland försämringar som rör mitt liv är postgången. De kör ut posten endast en gång per dag nu."

Mycket av boken handlar om glädjen med att läsa. Maja Ekelöf sänder tacksamma tankar till sina favoritförfattare, många av dem arbetarförfattare. Och hon är arg på sej själv för att hon ibland glömt bort att tacka Moa Martinson.

Och när hon har det svårt är böckerna en tröst. "Hur f-n ska man stå ut–Jag begriper det inte–Så länge jag har nån bok på gång tycker jag det går bra, men sedan... sedan... Jag har nyss läst ut 'Mina universitet' av Gorki. Nu har jag ingen bok i dag–Det enda uthärdliga i detta liv är att veta det funnits människor som tänkt samma tankar och upplevt det samma som man gör själv".

Rapport från en skurhink blev en stor försäljningssuccé. Och Maja Ekelöf kom på andra plats i en omröstning i tidningen Femina om vem som var 1970 års kvinna. Och slog därmed Astrid Lindgren som kom på tredje plats. (Vann gjorde Bernadette Devlin.)

Och den utgåva av boken jag skulle ha tagit fram och läst i om jag kunnat är bara en av många.

Trots denna stora framgång kom Maja Ekelöf bara att skriva en bok till. Eller snarare en halv. En brevväxling med Tony Rosendahl.

Tony Rosendahl var en brottsling som satt på Kumla och något av en kändis. 

Tony Rosendahl var tyvärr en bättre brottsling än skribent men Ekelöfs brev är fina och det märks att det är en vänskap som växer fram mellan dem. 

Brev som boken heter är emellertid inte alls lika stark som Rapport från en skurhink. Dagboksromanen som i dag fyller 50 år är en bok jag ständigt återkommer till. Och den håller väl att läsa (för ett par år sen läste vi den i vår bokcirkel och alla tyckte om den).

Det är synd att Maja Ekelöf inte skrev mer men å andra sidan så var kanske Rapport från en skurhink tillräcklig.

Maja Ekelöf dog i augusti 1989, 71 år gammal.

(Först publicerad 7 april 2020. Nu är alltså boken 52 år fyllda. Och nu är jag också hos mina böcker och har tagit fram Rapport från en skurhink att bläddra i. Tidigare i år så läste jag Nina van den Brinks biografi om Maja Ekelöf "Jag har torkat nog många golv". Den är nominerad för augustpriset som delas ut i kväll. Jag har inte läst de andra nominerade i fackboksklassen så jag kan inte avgöra om den förtjänar priset. Men jag tyckte i alla fall att det var en fängslande läsning. En sak som slog mej vid läsningen var att det måste finnas material till en bok med urval av texter Maja Ekelöf skrivit förutom Rapport... och Brev.

  Brev skrev jag ett inlägg om HÄR)

Butter tar ordet är 16 år gammal i dag

I dag är det 16 år sen jag startade den här bloggen. Vilket jag kommer fira med en del repriserade inlägg under nästa vecka.

10 bra böcker av Kurt Vonnegut

I dag skulle Kurt Vonnegut ha fyllt 100 år. 

Sirenerna på titan
Kurt Vonneguts andra roman (utgiven 1959) är både utmärkt science fiction och en satir på genren. Kurt Vonneguts relation till science fiction var komplicerad. Men en stor del av hans böcker hörde till eller låg nära genren.

Vaggan
Så även Vaggan (Cat's cradle). Skämtsam skildring av världens undergång. En av Vonneguts mest vonnegutska.

Gud bevare mr. Rosewater
"En penningsumma har en huvudroll i denna berättelse om människor, på samma sätt som en honungssamling med rätta skulle kunna sägas ha en huvudroll i en berättelse om bin." Första boken med Kilgore Trout – en fiktiv sf-författare vars romaner refereras i flera av Vonneguts romaner.

Välkommen till aphuset
Novellsamling. Formatet passar egentligen inte riktigt Vonnegut. En del av referaten av Kilgore Trout-böckerna var från början noveller. De blev bättre som Trout-referat. Men här finns ändå en del bra berättelser.
Titelnovellen är dock ett exempel på att Kurt Vonneguts kvinnosyn åldrats dåligt.

Slakthus 5
"Hör på:
Billy Pilgrim har lösgjorts från tiden." (övers. O. Jonason)
Kurt Vonneguts bästa. Den här måste du helt enkelt läsa.

Morgonmål för mästare
Det här är en märklig bok med något ofärdigt över sej. Det kantiga är romanens styrka. Det kantiga och det barnsliga. "För att ge er en uppfattning om hur pass mogna mina bilder är, låt mig visa min teckning av ett rövhål:" (övers.O. Jonason)

Berättelsen har trots detta en sorgsen ton. Det är den kontrasten som gör att jag tycker om den.

Slapstick

Kurt Vonnegut hade lite svårt att följa upp succén med Slakthus 5. Den här romanen fick dåliga recensioner. Kurt Vonnegut själv ogillade den. Delar av den är nästan som en självparodi. Det återkommande "hå hå" är en slö variant på "så kan det gå" ("So it goes") från Slakthus 5. Handlingen är som en klumpig blandning av Vaggan och Sirenerna på Titan.

Jag är själv rätt så förtjust i boken.

Hå hå.

Burfågel

En roman om socialismen. En tematisk följeslagare till den tidigare Gud bevare mr. Rosewater.

Palmsöndag

Palmsöndag har undertiteln "ett självbiografiskt collage". I förordet föreslår Kurt Vonnegut även att den kan kallas för blivvit. En blivvit får vi veta var ett uttryck som användes under Kurt Vonneguts barndom och betydde "ett kilo skit i en halvkilospåse".

Boken samlar olika kortare texter – tal, recensioner, förord. (Mer om boken på länken.)

Deadeye Dick

Den bästa bland Kurt Vonneguts sena romaner. Omslaget ovan är gjort av Leif Zetterling. Hans charmiga omslag pryder flera av de svenska Kurt Vonnegut-utgåvorna.

(Först publicerad 12 november 2012. Det vill säja dagen efter att Kurt Vonnegut skulle ha fyllt 90. Jag har ändrat lite i texten.)

Läst i oktober

Birgitta Trotzig tar störst plats bland böckerna jag läste den här månaden. I min genomläsning av hennes verk i kronologisk ordning har jag nått 70-talet. Men jag läste en hel del annat bra också. 

Graceland av Chris Abani

Nigeriansk roman. Min första Abani men jag är sugen på att läsa mer.

amma arbete arv, red. av Anna Arvidsdotter och Marie Hållander 

Antologi utgiven av Föreningen Arbetarskrivare med dikter och noveller om arbete både av etablerade författare och debutanter. 

En av novellerna i den har min vän Richard Ströberg skrivit. Den handlar om hans liv som busschaufför. Den var bra.

Ducks av Kate Beaton 

Tjock tecknad serie om när Kate Beaton var oljearbetare. Väldigt bra. 

Allt vill jag fatta i min hand av Gunnar Björling

Urval av Gunnar Björlings efterlämnade dikter

"Att människa / att tala med / att strida med / att se och vara med / att glädjas / och att lida med /att längta eller / sakna / o att älska"

Spionage, red. av Jan Broberg

Antologi med spionhistorier (liksom Läsfeber nedan en En bok för alla-bok). Jan Broberg redigerade flera antologier med olika slags deckar- och kriminallitteratur. Jag skrev om ett par av dem HÄR. Just den här antologin får mej mest att känna att spiongenren inte är för mej (men jag gillade Ambrose Bierces bidrag). Och det är ju också bra att veta.

Liknelsen om sådden av Octavia E. Butler

Afroamerikansk dystopisk roman.

Anne Franks dagbok: den oavkortade originalutgåvan

Den här har jag hållit på och läsa under en lång tid i sakta mak. Så att jag kom att läsa ut den nu när den blev aktuell på ett bisarrt sätt var en slump.

Boken är ofta en rolig och charmig läsning. Vilket bara gör den mer drabbande. Jag visste ju hur det slutar men det är så sorgligt när man kommer till raden "Här slutar Annes dagbok". 

Bakom TV'n ändrades ljuset: 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider

Varje dikt i den här antologin med (vänster)politisk poesi följs av en text om dikten av Göran Greider. Vilket gör att den påminde mej om Folke Isakssons klassiska Gnistor under himlavalvet. Jag tyckte mycket om boken.

Three Sisters av Gilbert Hernandez 

Samlingsvolym där jag läst en del av serierna tidigare (främst dem i albumet High Soft Lisp). 

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött av Henrik Johansson

Robert Bly skriver till Tomas Tranströmer  (i brevsamlingen Air Mail) och frågar vilka arbetarpoeter det finns i Sverige och Tranströmer svarar att det finns inga.

Tranströmer hade fel redan då på 60-talet och han skulle haft ännu mera fel i dag då det kommit flera intressanta arbetarpoeter. Exempel finns i antologin amma arbete arv ovan och i den här diktsamlingen av Henrik Johansson om olika jobb och praktikplatser han varit på. Humoristiska dikter ofta skrivna i dialog-form på ett sätt som fick mej att tänka på en del av Brechts dikter.

"Journalisten sa: / Men är det då inte bättre att / jobba på bokmässor / än på bageri. / Jag sa: / Nej. / Men det får man väl inte säga / i klassresenärernas rike."

Läsfeber, red. av Torgny Karnstedt 

Charmig antologi med texter om läsande. En del (som en text av dåvarande kulturministern Bengt Göransson) skrivna för antologin. Boken gavs ut på En bok för alla. Torgny Karnstedt är en arbetarförfattare som fyllde 70 år tidigare i år. Mest känd för fabriksskildringen Slamfarmen. Mitt ex av Slamfarmen är också passande nog i En bok för alla.

En bok om science fiction, fantastik, futurism, robotar, monster, vampyrer, utopier, dystopier och annat märkvärdigt och oväntat och osannolikt av Sam J. Lundwall

Det är fint med titlar som förklarar vad läsaren kan förvänta sej.

Hits & Misses av Simon Rich

Humoristiska noveller. Liksom The Last Girlfriend on Earth så har också den här novellsamlingen ett tema. Här är temat kändis- och konstnärskap.

Vackra värld, var är du av Sally Rooney 

Jag tyckte mycket om den här romanen. 

Peanuts Every Sunday Vol. 4: 1966 – 1970 av Charles M. Schulz

August Strindbergs Brev 15: April 1904 – april 1907

Sophies val av William Styron

Det här är en rätt märklig roman då den blandar en berättelse om en ung författare som försöker förlora oskulden med en skildring av ett koncentrationsläger. Titelns val som har med Auschwitz att göra kommer sent i boken.

Skillnaden på ton i de olika avsnitten i boken kan säjas understryka ett tema I boken: Att massmorden i koncentrationslägren pågick samtidigt som helt vardagliga händelser.

Men romanen hade varit starkare om sex-eskapaderna tonats ner.

Sveket av Birgitta Trotzig

Ordgränser av Birgitta Trotzig 

Teresa av Birgitta Trotzig

Sjukdomen av Birgitta Trotzig 

I kejsarens tid av Birgitta Trotzig 

Jaget och världen av Birgitta Trotzig 

Sveket, Teresa och Jaget och världen har jag läst förut (den sistnämnda titeln har jag skrivit om på länken). Jag var helt säker på att jag hade läst Sjukdomen – jag måste ha blandat ihop den med Sveket – och har till och med ibland rekommenderat romanen. Men jag står bakom den rekommendationen. Det är en väldigt bra roman.

Worldwar: In the Balance av Harry Turtledove

Kontrafaktisk sf-roman där jorden invaderas av rymdödlar år 1941 mitt under andra världskriget och de stridande parterna tvingas gå samman och slåss mot rymdödlorna.

Year of the Tiger: An Activist's Life av Alice Wong

Självbiografiska essäer, podd-manus och twitter-trådar och ett korsord (ja, jag gjorde korsordet) om att vara funktionshindrad.

Läst i september

I september läste jag hela 24 böcker. En del av dem var visserligen omläsningar. Men ändå en utmärkt läsmånad med många bra böcker lästa.

Falk med sol av Ra'ad Abdulkadir

Irakisk poesi. Volymen ingår i Lilla Serien och följde med senaste Lyrikvännen. 

"Forntida eller samtida / Det finns ingen skillnad / mellan moln och moln, alla är moln" övers. Jasim Mohamed

Innerligt av Margaret Atwood

Kanadensisk poesi.

"Somliga var klarröda, andra lila / somliga bruna, andra vita eller / citrongula" (ur Septembersvamp) övers. Inger Johansson

Magnificat av Linnea Axelsson 

Svensk-samisk roman.

Daniels bok av E. L. Doctorow 

Jag har tidigare lite sett E. L. Doctorow som ett one-hit-wonder med den underbara Ragtime som hans hit. Men den här romanen visar att jag haft fel.

Åsnans år av Athena Farrokhzad 

Dikterna i Athena Farrokhzads nya diktsamling handlar om åsnor. Jag tycker mycket om den. 

"Hon jublar, hon skriar, hon ylar som vargen / Jag ska måsna varenda påsna, era kråsniga blåsnegåsar / På mig rimmar ingenting"

Strejk. Från Satans svarta kvarnar till gigekonomin av Jesper Hamark

Bokcirkelbok 

Beyond Palomar av Gilbert Hernandez 

Luba and Her Family (Luba and Palomar 4) av Gilbert Hernandez 

Jag fortsätter läsa Gilbert Hernandez Palomar-serier. De i Beyond Palomar var nya för mej medan jag hade läst flera av serierna i Luba and Her Family (bilden är från den senare).

Tilltalande bilder: Genus, sexualitet och publiksyn i Veckorevyn och Fib aktuellt av Anja Hirdman

Konspiration Akvitanien av Robert Ludlum

Politisk thriller. Jag har bara läst en Ludlum tidigare: Identitet Kain som filmades som The Bourne Identity (men jag läste boken innan filmen kom och jag har aldrig sett den eller de många uppföljarna).  Thrillern är en genre som jag inte läst så mycket av men jag var positivt överraskad av Identitet Kain. Den här om en högerextremistisk militär internationell konspiration för att ta över världen är inte lika bra men ibland som i scenerna där hjälten är på flykt i Västtyskland så känner man igen det som gör Identitet Kain till en spännande läsning. 

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof 

Dansk roman. Den första i en planerad romansvit. Jag har tidigare läst och tyckt om Asta Olivia Nordenhofs poesi. Jag tyckte om den här romanen med.

Dagböcker och brev 1962–1974 av Lena Nyman 

Utgivna av Isabel Andersson som gjorde dokumentären Lena om Lena Nyman. Den filmen lånade mycket från Lena Nymans dagböcker.

Läs mina läppar av Lina Rydén Reynolds

"Mörkret är ett annat väder och en annan kväll / Imorgon är det jobb igen"

The Last Girlfriend on Earth and other Love Stories av Simon Rich

Humoristiska noveller om kärlek. Sitcom-serien Man seeking woman bygger på den här samlingen och jag läste den efter att jag sett klart TV-serien. Flera av novellerna har ingen motsvarighet i serien. Och en del som den inledande novellen "Unprotected" är rätt löst tolkade. 

Berättarjaget i "Unprotected" är en kondom. Novellen lyckas bli rätt rörande. Medan avsnittet med den talande kondomen i TV-serien är mer som man tänker sej en sketch med en talande kondom. 

Andra noveller är rätt troget tolkade i serien. Som den om mannen som går på blindträff med ett troll eller exet som dejtar Adolf Hitler. 

För vem talar jag framtidens språk av Göran Sonnevi 

Göran Sonnevis nya.

"Varje människa virvlar Själva tiden virvlar / Då också den stora matrisen Det stora tecknets böljande rörelser / också i den redan höstklara luften  I morgon september"

Göran Sonnevi fyller år i dag – hipp hipp hurra!

Eksistentiel nødvendighed av Christian Rømer Stokbro

Essäsamling på danska men utgiven på svenskt förlag. Texter om litteratur och filosofi. Jag tyckte särskilt om texterna om Inger Christensen, Morten Chemnitz och Mattias Jeschko-Edberg. Och jag blev sugen på att läsa Nicolaj Stochholm. 

Götiska rummen av August Strindberg 

Näktergalen i Wittenberg av August Strindberg 

Bägge dessa blev jag inspirerad att läsa när jag läste den senaste volymen Strindbergs brev där han skriver om dessa. Näktergalen i Wittenberg är en pjäs om Martin Luther som jag på något sätt missat läsa förut.

Götiska rummen (fristående fortsättning på Röda rummet, föregångare till Svarta fanor) var en omläsning. Det är den strindbergskaste av romaner.

Lustigt nog har utgåvan jag läste (utgiven på det maoistiska Oktoberförlaget) som bilaga en recension av romanen när den kom ut skriven av Fredrik Ström, författaren till boken nedan.

Rebellerna V: Nya himlar och en ny jord av Fredrik Ström. 

Omläsning. Sista delen i Fredrik Ströms klassiska krönika om den svenska arbetarrörelsens framväxt.

Det har varit roligt och intressant att läsa om romansviten. Att läsa om sviten var mitt sommarläsprojekt så nu är sommaren slut.

Ett landskap : dagbok, fragment 54-58 av Birgitta Trotzig 

En berättelse från kusten av Birgitta Trotzig

Utkast och förslag av Birgitta Trotzig

Levande och döda av Birgitta Trotzig

Jag håller på och läser igenom Birgitta Trotzigs författarskap i kronologisk ordning. Ett landskap och En berättelse från kusten var nya för mej medan Utkast och förslag (en essäsamling) och Levande och döda (en novellsamling) var omläsningar. 

Ett landskap innehåller mest anteckningar om religion och jag tror aldrig jag tyckt kristendomen vara så främmande och märklig som här (ett typiskt fragment lyder "Det finns inget ljus från människornas värld som i något ögonblick, ens det svåraste, skulle vara att föredra framför ditt mörker."). Trots eller på grund av detta är det en intressant läsning. 

En berättelse från kusten är den bästa av böckerna jag hittills, en mörk historisk roman som utspelar sej i Åhus.

Dead Astronauts av Jeff Vandermeer 

Weird fiction.