Böcker lästa i november

November månad så avslutade jag min kronologiska genomläsning av Sara Lidmans författarskap. Hennes sista roman slutar med orden "så han sa: / Men hör nu Nannaflickan – kom ska jag berätta en historia för dej!".

  Jag funderar på att snart börja med att läsa ett till författarskap på samma sätt.

  Böckerna jag läste i november:

De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven av Lasse Diding

Lasse Didings svarsbok till De hemliga breven. Som också går igenom recensioner och debatt om boken. Bland annat ägnas ett kapitel åt mitt inlägg om boken (publicerat här på bloggen och i tidskriften Clarté). Min text får lovord ("Det är en text fylld av iakttagelser av helt självständigt slag som bygger på nyfiken närläsning av brevboken. Många av Malmbergs påpekanden och iakttagelser är han såväl först med som helt ensam om i kören av recensioner.") Medan många av de andra recensionerna får kritik.

  Så vitt jag kan bedöma så har Lasse Diding rätt om felaktigheterna i De hemliga breven. Men jag är rädd att titeln och bokens utseende – Lasse Diding har sagt att han medvetet gjort så att den ser rättshaveristisk ut – kommer att göra kritiken lätt att avfärda. Intrycket titeln ger är missvisande, det är en rätt sansad diskussion av De hemliga breven och debatten. Även om en del av genomgången av recensionerna är lite raljant.

Myrdaliana, red. Gustaf Erling & Anton Honkonen 

Undertiteln till den här antologin om Jan Myrdal är "Årgång 1 2024" och den är tänkt som första boken i en årligen återkommande serie. Utformningen påminner lite om Strindbergiana-böckerna (Strindbergssällskapets årsskrift) vilket säkert hade roat Jan Myrdal.

Lasse Didings bok ovan var först menad att vara ett bidrag i boken men den texten växte och blev en egen volym.

   Boken är uppdelad i fyra teman:

  1. Om Jan Myrdals och Gun Kessles bibliotek och om antologin Biblioteket. Med bland annat en text av Eva Myrdal (Jan Myrdals dotter) om en jakt efter en bok om Palestina i biblioteket.

2. Ur arkivet. Som är ett lite blandat tema med en text av Jan Myrdal själv, en text av Benny Larsson om Gun Kessles och Jan Myrdals personarkiv och en av bokens höjdpunkter "Till försvar för Jan Myrdal" av Ole Øyvind Sand Holth. Här för första gången på svenska.

3. Om De hemliga breven. Här hade då Lasse Didings text hört hemma om den inte blivit en egen bok. Här skriver bland andra Jan Myrdal-experten Cecilia Cervin om boken (tänk så mycket bättre den hade kunnat blivit om hon istället för Bosse Lindquist hade stått för urval och introduktion).

4. Kring Karl Ove Knausgårds Leninpris 

Här finns Karl Ove Knausgårds tacktal med men också ett tal Anton Honkonen (en av Myrdalianas redaktörer) om hur Jan Myrdal slukade Karl Ove Knausgårds Min kamp-svit.

 På det hela en mycket intressant bok och jag hoppas det blir fler volymer Myrdaliana. (Omslagsbilden ovan är gjord av P. O. Ultvedt och  illustrerade ursprungligen Jan Myrdals skriftställning "Visst tvivlar jag på psykoterapin").

Artister av Jan Guillou (text) och Jan Håkan Dahlström (foton)

Det stora avslöjandet av Jan Guillou 

Det stora avslöjandet är första romanen där Jan Guillou använder sitt alter ego Erik Ponti. Det är en rätt ojämn roman.

  Betydligt bättre är Artister. En samling intervjuer där de flesta tidigare publicerats i Folket i Bild/Kulturfront. Med artister som Gösta Ekman, Lena Nyman, Cornelis Vreeswijk och många fler. Nyutgåvan saknar tyvärr fotona.

Akropol av Mattias Jeschko-Edberg 

Essä. Planerar skriva lite längre om denna här snart.

Kropp och skäl av Sara Lidman 

Lifsens rot av Sara Lidman 

Oskuldens minut av Sara Lidman

Levtrådar av Sara Lidman

Kropp och skäl (artikelsamling) och Levtrådar var omläsningar. Lifsens rot och Oskuldens minut (Jernbanesvitens två sladdbarn) läste jag för första gången.

Den djupa brunnen av Carl Nylander 

"Vidsträckta strövtåg i arkeologins värld" enligt baksidestexten. Från 60-talet.

Lämna bort barnet och glöm: Om barnen med funktionsnedsättningar när välfärdssamhället byggdes av Margareta Persson 

Om funktionshindrade barn som lämnades bort på institutioner. De yngsta som intervjuas i boken är i min ålder. När ett av barnen i boken hette Petter så var jag tvungen att lägga ifrån mej boken  och ta en paus (jag är rörelsehindrad). Det är en upprörande läsning. 

Pedro Páramo av Juan Rulfo

Klassisk mexikansk roman. Omläsning. Jag inspirerades till att läsa om den av att tidskriften Karavan hade ett tema om Juan Rulfo i senaste numret.

Konvalescens av Peter Weiss

Dagbok från 1970 men först utgiven efter författarens död. En slags prequel till Peter Weiss notisböcker under arbetet med Motståndets estetik.

Tennisspelarna – en berättelse för television av Lars Gustafsson

Den korta romanen Tennisspelarna (1977) handlar om Lars Gustafsson som undervisar på ett amerikanskt universitet.

Den kom ut mitt i Sprickorna i muren-sviten men hör inte till den. Men Tennisspelarna påminner om de två böcker i den sviten – Herr Gustafsson själv och Sigismund – där Lars Gustafsson har huvudrollen. Man skulle kunna säja att de utgör en egen Lars Gustafsson själv-trilogi. 

Tennisspelarna är en humoristisk berättelse som innehåller en alternativ förklaring till Strindbergs Inferno-kris, studentdemonstrationer för Wagner och datasimulerade krigsspel. Och tennis.

Den är en av Lars Gustafssons allra populäraste böcker.

Men innan boken kom TV-serien. TV-versionen av Tennisspelarna sändes 1976, året innan bokversionen kom ut. Det gick som följetong i sju avsnitt. Ett om dagen. I programmen sitter Lars Gustafsson och läser boken högt. Ett genialt koncept i sin enkelhet. 

Programserien börjar med att Lars Gustafsson skriver på skrivmaskin och tänder en pipa. I ett avsnitt ser vi honom rätta texten innan han börjar berätta. Men mestadels är det helt enkelt att Lars Gustafsson läser sin roman högt.

Tennisspelarna har här fått undertiteln "en berättelse för television".

"Denna berättelses hjälte det är en lätt besviken europeisk intellektuell" heter det i vinjetten.

TV-versionen av Tennisspelarna har vissa skillnader mot den som skulle komma att ges ut i bokform året därpå. Några stycken är strykta. Lars Gustafsson säjer "hycklande åhörare" istället för "hycklande läsare". Årstiden när berättaren berättar är ändrad. 

En av de mer underhållande skillnaderna är att det säjs i TV-versionen att en tennisserve är mer avslöjande än "en lyrisk dikt av Gunnar Björling" medan det istället i bokversionen heter att den är mer avslöjande än "en bekännelseroman av ett veckotidningsfruntimmer".

Egentligen är versionerna rätt lika. Den största skillnaden är själva slutet. Där Pietziewzskoczskys bok får ett annat öde än i bokversionen.

Du kan se Tennisspelarna på SVT Play (Det är avsnittet längst ner på sidan som är det första, jag började först se på det översta som är det sista – det var lite förvirrande.)

Jag såg TV-serien tidigare i år, ett avsnitt om dagen precis som det sändes. Och jag kan verkligen rekommendera detta. 

”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.”

(Först publicerad 13 december 2023 som del i min Lars Gustafsson-kalender. Du kan läsa alla luckorna i kalendern om du klickar på etiketten nedan.

  Lars Gustafsson läste inte bara boken först i TV, det var SVT som beställde boken så den hade kanske inte funnits i någon form utan det här tv-programmet. Ofta hoppas den här delen av Tennisspelarnas ursprung över när det skrivs om den. Så nämner Sigrid Combüchen ingenstans i det för övrigt utmärkta förordet till Modernistas nyutgåva av boken att den började som en berättelse för television.

  Med detta inlägg avslutas årets jubileumsvecka.)