Ola Larsmos Jag vill inte tjäna

Jag menar om du någonsin velat veta varför vi är just de vi är, där vi är. Skulle det göra någon skillnad om vi inte vore här? Kan vi göra något annat än det vi gör?

"En historia, händelser sorterade så att de uppvisar ett mönster." Så lyder en av de första meningarna i Ola Larsmos roman Engelska Parken från 1988. Engelska parken utspelar sej i universitetsstaden Uppsala. Det gör också den senaste larsmon Jag vill inte tjäna. Men här befinner vi oss 100 år tidigare, på 1880-talet.

Larsmo har skrivit flera historiska romaner tidigare. På olika sätt har dessa stångats något mot genrens konventioner. Himmel och jord må brinna har en epilog som utspelar sej i nutid och i Indien och skildrar samma sorts fabrik som den svenska på 1910-talet som romanen utspelat sej kring. En annan låter vitsar och skrönor kring en Rosenbaum berättas genom romanen. Medan Maroonberget har en handling i nutid som löper bredvid den historiska.

Jag vill inte tjäna har inte några såna tydliga avsteg från genren. Men Larsmo glömmer inte att också dessa historier, händelser sorteras och berättas senare. Och man märker att dessa tidigare försök har gett honom ett grepp om formen.

Boken handlar om en ung doktor som har som uppgift att undersöka de prostituerade i staden. En av de prostituerade får vi följa närmare.

Genom deras ögon skildras staden och samhället. Språket kan till en början kännas lite torrt, liksom avvaktande men känns efter hand känns rösterna i romanen som naturliga. Som om de scener vi ser ses med 1880-talsögon utan att språket blir alltför tydligt gammalmodigt.

I boken finns också en slags kriminalbiberättelse. Där de prostituerade i staden blir utsatta för män som skär de. En del mindre trevliga sidor av 1800-talsmedicinen skildras detaljerat.

Om romanen börjar med utgångspunkt i en borgerlig stadsskildring så vidgas efter hand perspektivet. Det non serviam som uttalas i titeln säjs kanske inte av den man skulle tro.

Romanen har en viss vad-ska-hända kvalité som gör att vi kanske inte närmare ska gå in på själva handlingen. Men medicinens och det personliga ansvarets roll spelar en stor roll i romanen. Men framförallt fick den mej att tänka på vems perspektiv vi intar när vi tänker oss samhället förr. Hur det påverkar hur vi sorterar händelser. Förändras de mönster som visar sej om vi ser med andra ögon?

Det är en väldigt bra roman.

Pere Ubu - Wasted

Ibland kallad "Throwing time away" efter omkvädet. Från skivan Story of my life. "In the heart of our hearts,/the heart of the soul,/at the heart of/the hopes and the fears that we've known -/know that we'll know:/We were throwing time away,/breathlessly throwing time away."

Lord Byron och Roman Polanski

En sak som jag funderade på när jag läste John Crowleys Lord Byrons roman Aftonlandet var att fadern i den far/dotter-historia som utspelar sej i nutid, levde i landsflykt efter en historia som påminde om den Polanski-skandal, som nu tas upp igen.

Fadern i boken är författare och inte filmare. Men annars är likheterna tydliga. Även om han inte är identisk med Polanski (om jag minns rätt nämner han Polanski vid namn). Vi får faderns egen beskrivning av händelsen i ett mail till dottern.

Crowley verkar här dra upp paraleller mellan Lord Byrons landsflykt och Polanskis. (Fadern är också Byron-expert.) Men jag är inte riktigt säker på hur paralellen ska läsas. Kanske vill Crowley påminna om att det vår tids romantisering av Byron inte är sannare än hans egens demoniserande. Men Polanski-dubbelgångaren i boken är å andra sidan skildrad med en viss sympati.

Romanen i romanen,, ett upphitta Byronmanuskript, handlar mycket om sammanträffanden och dubbelheter. Byron och Schweiz och Polanski och Schweiz.

Vi måste tro på USA.

Bitterheter
4

Vi måste tro på USA.
När amerikanska vetenskapsmän försäkrar,
att de ansvarar för atombomben,
då måste vi ta deras ord för gott.
Vad finns det annars att ta för gott?
Och när det framgår av deras kalkyler
att den slutgiltiga bomben,
HSS-bomben,
ändå kommer att lämna två människor kvar,
två fria antikommunistiska människor
(godkända av såväl McCarthy som arméministern)
som kan föröka sig på antikommunistiskt sätt
och uppfylla jorden med fria människor
godkända av McCarthy
då har vi i vårt lilla land,
påhängsland, snålskjutsland,
ingen moralisk rätt att sätta deras beräkningar i fråga.
Låt oss bara göra tankeexperimentet
att det i stället skulle vara ryssarna
som hade tillgång till HSS-bomben
och att de två återstående människorna
skulle vara kommunister.

Vi måste tro på USA.
Vad finns det annars att tro på?

Karl Vennberg
i Synfält 1954

Tramp tramp tramp gå på och trampa - tematrio om vandringar

Lyrans senaste handlar om vandringar
Tre böcker där det promeneras, flaneras och annat sånt.

Books of Magic av Neil Gaiman och flera.
Neil Gaimans miniserie om en tolvårig pojke med glasögon som har en uggla och är förutbestämd att bli en stor magiker. I det fjärde och sista kapitlet "Vägen till ingenstans" (tecknat av Paul Johnson) finns en scen vid tidens slut. När rödförskjutningen ersatts av indigoförskjutning.
De har tagit sej dit genom det gamla vanliga magiska tidsresandet oändlig tid i ett litet steg. Men en av karaktärerna fråntas detta medel att färdas i tiden. Och får istället vandra tillbaka hundra miljarder år. Steg för steg.
(Serien publicerades på svenska i de två första numren av serietidningen Magic Fantasy)

Citronen av Motojiri Kajii
Japansk novell från 20-talet. Huvudpersonen driver mållöst omkring i staden. Han låtsas att han är någon annanstans. Oftast pank strövar han längs bakgatorna. En dag har en av butikerna har fått in citroner.
"Citroner... det är något jag verkligen tycker om. Både den anspråkslösa färgen, lik en klick man pressar ur en färgtub citrongult, och den hopträngda spolformen. Hur som helst beslöt jag mig för att köpa en citron. Därefter strövade jag länge genom stan. Vart jag gick eller hur jag kom dit, kan jag inte säga. I samma ögonblick som jag höll citronen i min hand, började den illavarslande klumpem som ständigt tryckte mot mitt hjärta långsamt lösas upp. Jag skred fram genom stan i ett lyckorus."
(I Hallifax Nr 10 1996.)

Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo
En roman jag nyss läst (jag kommer nog att skriva lite mer om den i veckan, kort sagt är den väldigt väldigt bra). I den är sättet de två huvudpersonerna vandrar genom staden - 1880-talets Uppsala, en av de många saker som skiljer de åt. Den unge doktorn och en kvinna från de lägre skikten. Överhuvudtaget vandras det en hel del. Tidens samhälle skildras genom promenader genom staden.

7 filmer som borde remejkas

Senaste nytt på remake-fronter är att det säjs att David Cronenberg kanske ska regissera den nya Flugan. Han gör alltså i så fall som de tre H-na (Haneke, Herzog, Hitchcock) och remejkar sej själv.

Vilket får mej att fundera på andra filmer som skulle kunna bli bra i nya versioner:

God Told me to Larry Cohens bisarra ufo/jesus-film.

Gudfadern

Logan's Run De lär hålla på att göra en nyversion av den här. Och det är en typisk film som skulle kunna funka bra som remake. Delar av originalet är bra medan delar är fåniga. Sen kommer den säkert att bli dålig, men det är en annan sak.

Plan 9 från yttre rymden Zombiesar och rymdvarelser är två smaker som går bra tillsammans. Med förbättrade effekter kan filmen få den gravitas den förtjänar.

Sjunde inseglet

Stjärnornas krig Jag skulle göra en film av de tre.

Werewolf of London Wolfman-remaken är ju på väg. Men om vi ska få i gång en rejäl varulvsvåg så borde man göra om den riktiga varulvsklassikern.

Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur?

På SvtPlays öppna arkiv kan man se ett inslag från när priset 1974 gick till en niondel av Akademin självt. Tre författare har på olika sätt invändningar mot Svenska Akademin och dess prisutdelande.

Det kom en våg av kritik mot nobelpriset i litteratur år 1974. Som numera ofta beskrivs som om man mobbade ledamöterna Martinsson och Johnson.

Men de invändningar mot institutionen som förs fram på klippet är fortfarande giltiga.

Bruno K. Öijer, vars hår ännu inte blivit riktigt öijerskt underligt, säjer att han tycker Akademien är ointressant.
Jan Myrdal, med märkligt hår, menar att Akademin fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället.

Karl Vennberg ifrågasätter om Akademien kan överblicka hela världslitteraturen.
Den ständige, men ändå märkligt nog avgående, sekreteraren brukar lägga viss energi i intervjuer på att hävda astt de visst har överblick. Och det verkar också som om de faktiskt lägger ner mer tid på att försöka hålla sej bekanta med internationell litteratur. Men den har knappast blivit lättare att överblicka.

Öijers motstånd är väl kanske mer en inställning än ett argument (samma inställning präglar även Myrdals syn).
Men denna opposition mot de akademiska borde vara självklar. Ändå diskuteras Priset på kultursidor och liknande som om det vore något annat än en pseudonyhet.

Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har.

Alltså: svenska akademien är ointressant, skadlig och har dålig överblick.

Till denna kritik kan man lägga den ojämna könsfördelningen och hur den påverkat synen på litteraturen. Kvinnliga nominerade som inte fått priset gås igenom i en artikel i SvD igår. (Jag antar att man skulle kunna se deta som ett argument för att behålla Nobelpriset - för att jämna ut fördelningen.)
De flesta av dessa nominerade är för oss idag okända namn. Nobelpriset har en påverkan på litteraturhistoriorna.

Varför ska en excentrisk död miljonär fortfarande tillåtas ha detta inflytande på den litterära diskussionen?

Till höger kan du rösta om huruvida man bör avskaffa Nobelpriset i litteratur (hur det skulle gå till rent juridiskt är en annan fråga.) Jag röstar Ja.
(uppdatering: Resultatet av omröstningen kan du se HÄR.)

Ack så svårt

Paperback Lover är senast i citatkedjan. Och lämnar över bokstaven A:

"Ack så svårt det är att vara vacker, när man är ful."
Ilf

Därför att det är sant.
Så L nästa.

Aforism på G

Snöflingor bland regndropparna lämnar över bokstaven G i en citatstafett. Regler för denna på Vicksckstorias blogg.

"Gravstenar för böcker."
G. C. Lichtenberg

Jag tycker citatet passar i dessa bokmässetider.
R är nästa bokstav. Om du tar upp stafettpinnen lämna en kommentar både här och på Vicksckstorias blogg.

Åtta länkar en lördag

The New Mainstream - Jog om Bart Simpson's Treehouse of Horror 15
Den senaste Treehouse of Horror har redigerats av han som gör Kramer's Ergot-antologierna och innehåller serier av den alternativa serie-eliten.

Kommentarerna till Jog om Batman and Robin
I kommentarerna till Jog Likes Comics genomgång av veckans kommande serier finns en intressant diskussion om Frank Quitely.

I fell for a commie
Poppy's Golden Age Comics Blogzine scannar publicerar och kommenterar gamla serier. Som den här romansserien från 1953.

En massa Bröderna Hernandez
Hos master_post kan man se en stor mängd material av Jaime respektive Gilbert Hernandez som de gjort åt allehanda antologier. (Mycket bilder, så sidan kan ta ett tag om du har långsam uppkoppling).

När mitt förflutna hinner ikapp mej av Rasmus Gran
Den här serien som ursprungligen publicerades i antologin allt för konsten 3 (red. Ingemar Bengtsson) har gått, översatt till engelska, på Asfaltpress i nio delar. Nu kan man läsa hela. Tryck next. Det är en bild på en häst mellan sida 8 och 9. I Grans användande av bland annat olika frisyrer för att förmedla olika åldrar kan man ana en påverkan av Jaime Hernandez.

Tim Callahan intervjuar Patrick Meaney om Grant Morrisons The Invisibles
Meaney har skrivit en bok kallad Our Sentence is Up: Seeing Grant Morrison's The Invisibles.

Noise på Diskotaket
Farbror Punk skriver om svensk punk i SVTs Arkiv. Och lägger ut en mov-fil med Noise (ej att förväxla med Noice).

LITTERATUR OCH VECKBILDNING.En diskussion
"Den gamle idealisten Boström i Uppsala lär ha frågat kandidater i den muntliga/examen om hans i examinationsrummet befintliga, mäktiga kakelugn befann sig/utanför eller inuti kandidaten. Enligt legenden – som kan vara falsk - kuggades/studenter som svarade “utanför”. Det tycks inte ha fallit Boström in att fråga om han/själv befann sig innanför eller utanför kandidaten, och omvänt. Och inte heller om/han själv befann sig innanför eller utanför sig själv. Nånting har gått fel här."

En diskussion mellan Lars Gustafsson och en matematiker på Gustafssons blogg. Som visuellt ser ut som en dikt. (Boström-anekdoten brukar min mor tycka om att berätta).

I väntan på Nobel

I är senaste bokstaven i Lyrans nobelalphabet.

I väntan på Godot av Samuel Beckett

Pjäsen var något av en skandalsuccé när den först uppfördes. Ett drama där ingenting händer två gånger har man beskrivit det som. Det tillhör kanske inte Becketts allra bästa pjäser, men ingen av de börjar på i (en av de heter uttryckligen "Not I"). Men det är hans mest populära. Sätts upp ofta och biljetterna tar alltid slut.

Ni vet vad det handlar om. Två luffare väntar på en man som aldrig kommer. När jag gick Drama Teater Film så hade jag en kursare vid namn Johan Glans som brukade berätta om en revy han satte upp på högstadiet. Där när alla eleverna hade satt sej i aulan de började spela upp de första sidorna ur I väntan på Godot. Precis som den står med alla "kanske han kommer i morgon" och allt det där. Efter en stund började publiken vrida på sej undrande. Då kommer in från vänster på scenen en man bärande på två klirrande systemkassor och Vladimir och Estragon ropar "tjäna Godot var har du varit vi har väntat på dej". Sen fortsätter föreställningen i mer normalt skolrevyläge.

Ismaïl Kadaré

Kadaré tillhör de författare som kommer att få nobwelpriset om han lever tillräckligt länge. Troligen redan denna gång. Det är min gissning. Det är dags för en alban.

Hans mest kända verk är väl fortfarande genombrottsboken Den döda arméns generaler från 1974. Den handlar om en italiensk general som kommer till Albanien för att ta hem kroppar av italienska soldater som stupat där under striderna i slutet av den italienska ockupationen av Albanien. Det är en väldigt bra bok.

Men Kadaré har fortsatt skriva. Han har ett stort författarskap. Och jag har aldrig läst en dålig bok av honom.

Man kunde se lite en besvikelse hos kritikerna efter att Kadaré i början av 90-talet gått i exil (han har idag flyttat tillbaka till Albanien). Det fanns väl en föreställning att hans böcker skulle bli ännu bättre när han slapp bry sej om censuren. Men att Kadaré ibland tvingades använda andra sätt att berätta skadade knappast hans böcker (sen är det ju inget argument för censur).

Motivering då - skulle väl bli som för hälften av mottagarna albansk berättartradition och nånting om sägner och sånt och människans villkor. Vi får väl se vad de får ihop senare i år.

Remakes - ett försvar

Redan de gamla grekerna berättade samma historier om och om igen. Kung Markatta finns i många versioner. Malorys Le Morte d'Arthur är en nyversion, liksom Goethes Faust. Till och med Första Mosebok anses av många vara en remake. En popularisering av ett obskyrt sumeriskt verk.

Många ser de många remaken i filmens värld som något negativt. Och nog kommer de flesta av de projekt som nämns här, såsom en ny Highlander och en ny Buffy-film att bli usla. (Även om TV-serien Buffy - Vampyrdräperskan i sin tur var en slags remake.

Men det verkar finnas en föreställning att det istället för nya versioner av gamla koncept skulle komma nya spännande filmer. Men en dålig slasher-remake tar knappast upp platsen för något annat än en dålig ny skräckfilm.

Om Generisk Thriller är ett original eller en remake av filmen Generisk Thriller från 1978 spelar inte så stor roll.

Och det finns flera bra remakes som John Carpenters The Thing, David Cronenbergs Flugan eller Werner Herzogs Nosferatu.

De flesta remakes är dåliga, många är halvbra, ett mindre antal är riktigt bra. Som alla andra filmer. För en bra regissör så ger detta att göra en ny version av en gammal film en annan slags utmaning än att bara filma en bok eller en pjäs.

Animal Man av Grant Morrison

-The bomb's continued existence seems to suggest that the world is to suffer destruction after all. Either that, or it simply serves some dramatic function. -Or exists to make a philosophical point. ur Animal Man 24

Nyligen hittade jag en bunt av Grant Morrisons Animal Man i lösnummer och har läst i dessa de senaste dagarna. Som en av flera amerikanska serietidningar i slutet av 80-talet så var Animal Man en ny version av en gammal obskyr seriehjälte. Grant Morrison, som på den tiden var mycket inne på djurrättsfrågor, hade grävt fram denna figur vars kraft var att kunna låna egenskap från djur i närheten och lät honom bli en medveten vegetarian. Serien var först bara menad att vara en mini-serie men då den sålde bra omvandlades den till en pågående månatlig tidning. I och med detta lade Morrison till ett metafiktivt drag som under seriens gång skulle komma att växa sej allt starkare. I nummer 5, det första numret efter de som utgjorde den ursprungliga mini-serien, får vi möte en svagt maskerad Wile E. Coyote (Gråben) från Road Runner-filmerna som lämnat sin tecknade filmvärld och trätt in i vår (eller då Animal Mans) värld. Numret heter "The Coyote Gospel" och Gråben är här en messiasfigur. Detta i en, någorlunda, allvarlig ton. Från Alan Moores Swamp Thing till Peter Milligans Shade the Changing Man, så påmindes läsaren ofta om den tidigare versionen av karaktären. Men sällan så direkt som i Morrison's Animal Man. Vi får se olika versioner av Animal Mans ursprungshistoria. Dessa stämmer inte riktigt. Det är fel år. Hans kostym är annorlunda. Den tidigare Animal Man och hans bakgrundshistoria hotar under en av de tidiga berättelserna ta över, skriva in sin historia över den nya versionen. Detta förklaras. Men förklaringen är typiskt morrisonskt bisarr. Det metanarrativa ökar så sakta under seriens gång. Men under första hälften av serien har ändå Animal Mans, eller Buddy Bakers, ökade intresse för djurrätt och andra för tiden populära frågor som apartheid en stor roll. Och i tidningens brevsidor diskuteras dessa frågor. Särskilt ett omslag gjort av Brian Bolland med en labatorieapa med igensydda ögonlock får stor uppmärksamhet. Den här delen av serien har dock något lite förutsäjbart över sej. Hur långt har man rätt att gå?, delfiner är också intelligenta och så vidare. Att serien här är en på sitt sätt rättfram version av en (då) modern mainstreamserie, där andra av förlagets superhjältar med kopplingar till djurriket gör cameos, ger till en del genom kontrasten en större styrka åt de underligare metatextuella kvalitéerna i serien. Men strax innan serien i den sista tredjedelen helt går in i sitt karnevaliska firande av superhjälteseriens absurda sidor så finns ett par nummer där Animal Man svär hämnd och klär sej i en extrem kostym (i läder dessutom. Detta är nog menat som en kritik av vad som marknadsfördes som "mature" (mogna) serier - en sekvens är en anspelning på en passage i Alan Moores Swamp Thing. Men samtidigt blir episoden en trött version av det den kritiserar. Men ofta fungerar kontrasten. Det existentiellt metafiktiva temat i Animal Man är inte helt unikt, det har funnits sen Cervantes dagar - slutet på serien påminner till exempel en del om slutet på Kurt Vonneguts Morgonmål för mästare, även om Morrison gör det mycket bättre - men att det går genom en amerikansk (off-)mainstreamserie ger något extra subversivt åt det hela. Tecknarna Troug & Hazlewoos får nuförtiden ofta lite orättvist dålig kritik. Deras stil är enklare än den nu populära men den passar serien väl. Särskilt de sista numrena där de många underliga seriefigurerna framträder. Animal Man är samlad i tre album. Serien börjar lite långsamt men kan klart rekommenderas. Och för den som är intresserad av den Grant Morrisons senare arbeten så hittar man här fröet till många av hans viktigaste teman.

The continuum is purged at last of all inconsistencies. A foretaste of Purification day, when we shall celebrate the aeonic union. Hmm. This butterfly is an Earth 14-species. också ur Animal Man 24

Stolen

(en dröm)

För länge sedan ropade jag till staden:
O världens skal i mina händer!
För länge sedan nynnade jag till skeppet
min sång i de scharlakansröda vågorna:
Allt eller intet!

Jag har tröttnat, mina barn
på mig själv och på haven
Ta hit en stol åt mig

Adonis
(övers. Hesham Bahari och
Ingemar & Mikaela Leckius)

De sju sämsta sit-comsen

Sit-com är en genre där skillnaden mellan de bra (säj Arrested Development) och de dåliga (som Hannah Montana) är mindre än i de flesta genrer.
Ändå finns det några som står ut i ren uselhet.
Min bror har gjort en lista med de sju sämsta sit-comsen ever och har fått ihop en imponerande bedrövlig samling (även om jag måste erkänna att jag ibland tyckt Tredje klotet från solen är lite småroligt.)

Här är i alla fall mina sju:
7. Joey
För att vara konträr hade jag tänkt ha med Vänner men den platsar inte riktigt. Det gör dock den här spin-offen.
6. Happy Days
Klassikern. Har ett ännu fånigare namn på svenska som jag glömt.
I USA finns det en term som heter jumping the shark som kommer från när en av personerna hoppar över en haj på vattenskidor i ett avsnitt. Det säjs att serien var dålig efter det avsnittet. Som om det inte var dåligt innan.
5.Family Guy
Man kan lura folk att se vad som helst om de tror att det är hippt.
4.Love Boat
På det glada 90-talet såg rätt många i ens omgivning på detta. Ironiskt då. Min generation har ödslat mycket tid på ironi.
3.Californication
De fortsätter göra dåliga sit-coms nu med nya spännande berättarknep som att låta skådespelerskorna visa brösten.
2.Men behaving badly
En sak är sämre än amerikanska sit-coms. Engelska sit-coms.
1.The Nanny
The horror. The horror.

Josefine Mutzenbacher

I Vertigos erotiska klassikerserie kom för ett tag sen Josefine Mutzenbacher ut. Romanen brukar bli tillskriven Felix Salten och Vertigo ger också ut den under hans namn. Om författarfrågan är avgjord framgår säkert i utgåvans för- eller efterord (där boken lär läsas som en sionistisk allegori, vilket väl kräver att Salten, som var aktiv sionist, är författaren.)

Jag har inte läst den nya svenska utgåvan, en bearbetning av en översättning från 60-talet, men seriens böcker brukar vara väl utförda. Säkert är den bättre än den engelska utgåva jag läst.

Till skillnad från till exempel George Batailles Ögats historia eller De elvatusen spöna av Apollinaire, två böcker som tidigare getts ut i serien, så är boken rätt och slätt pornografi (allegorisk eller inte). Men den är ändå rätt intressant. Och tillhör utan tvekan genrens klassiker.

Boken presenteras som den prostituerade Josefine Mutzenbachers minnen. Att det är en prostituerad som för ordet ger författaren möjlighet att låta hjältinnan vara aktiv och uppskatta aktiviteterna i boken samtidigt som hennes sexualitet ändå är underordnad och kontrollerad genom hennes yrke.

Eller genom hennes framtida yrke. Då Mutzenbacher först blir prostituerad mot slutet av romanen. Under första hälften av berättelsen är hon ett barn.

Den entausiasm med vilken hjältinnan förför och förförs gör att boken trots detta inte känns särskilt obehaglig. Det hela är (förutom en kort passage i början av boken) för orealistiskt.

Den värld den unga Josefine vandrar genom är en där den enda anledningen att pojkar skulle kunna vilja säja nej till en herdestund att de måste spara sin säd till sina systrar. Vilket kanske inte skiljer sej från de flesta pornografiska beättelser. Men här är denna sekundära värld väldigt väl gjord. Mycket pågrund av att Salten (eller vem det nu är) har ägnat energi också åt att skildra det Wien där historien utspelar sej.

and might i say it seems so fitting in its way/He was a carpenter by trade

Nick Cave fyllde visst 52 igår
Veckans sång får väl bli en med Cave:

"Mercy Seat". Den akustiska versionen som följde med som singel till The Good Son. Finns väl på B-sidesamlingen.

Världens hundra bästa böcker

Eftersom det ibland har antytts att jag skulle ha hittat på att den där Lu Hsün skulle vara en betydande författare så kan jag åtminsone peka på att Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser kom med i en lista på Världens hundra bästa böcker som hundra författare från 54 länder sammanställde som någon norsk version av ett reklamjippo år 2002.

Sen har jag markerat vilka av de här böckerna jag har lästeftersom jag uppebarligen inte hade något bättre för mej.

Samma regler som vanligt
Märk med fetstil de du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren så märker du författarens namn med fetstil
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ om du äger boken
Kursivera de du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
X framför de du läst men önskar att du inte hade
F framför de där du sett filmen/tv-serien
P framför de du påbörjat men inte avslutat
Hitta på fler kategorier om du vill

+ Allt går sönder – Chinua Achebe
P. Eventyr og historier – Hans Christian Andersen
Stolthet och fördom – Jane Austen
+Pappa Goriot – Honoré de Balzac
+Molloy-trilogin (Molloy och Malone dör och Den onämnbare) – Samuel Beckett
Jag är inte säker på om de räknar den här som en eller tre.
+Decamerone – Giovanni Boccaccio
Fast bara Forums förkortade.
+Fiktioner (Biblioteket i Babel) – Jorge Luis Borges
Svindlande höjder – Emily Brontë
Främlingen – Albert Camus
Dikter – Paul Celan
Resa till nattens ände – Louis-Ferdinand Céline
+Canterbury sägner – Geoffrey Chaucer
Nostromo – Joseph Conrad
+Den gudomliga komedin – Dante Alighieri
Lysande utsikter – Charles Dickens
+Jakob fatalisten och hans husbonde – Denis Diderot
+Berlin Alexanderplatz – Alfred Döblin
+Bröderna Karamasov
+Idioten
+Brott och straff
Onda andar – Fjodor Dostojevskij
Middlemarch – George Eliot
Osynlig man – Ralph Ellison
Medea – Euripides
Stormen och vreden – William Faulkner
+Madame Bovary – Gustave Flaubert
+Zigenarballader – Federico García Lorca
Hundra år av ensamhet
Kärlek i kolerans tid – Gabriel García Márquez
+Gilgamesh
+Faust I & II – Johann Wolfgang von Goethe
Döda själar – Nikolaj Gogol
+Blecktrumman – Günter Grass
*Livet är farligt, senhor: banditen Riobaldos äventyr – João Guimarães Rosa
Svält – Knut Hamsun
Den gamle och havet – Ernest Hemingway
P. Iliaden
P. Odyssén – Homeros
Ett dockhem – Henrik Ibsen
+Jobs bok
+Odysseus – James Joyce
+Förvandlingen/Den sanningssökande hunden
+Processen
+Slottet – Franz Kafka
*Sakuntala – Kalidasa
Snöns rike – Yasunari Kawabata
Spela för mig, Zorba – Nikos Kazantzakis
Söner och älskare – D.H. Lawrence
Fria män – Halldór K. Laxness
Att ljuvt få förlisa – Giacomo Leopardi
+Den femte sanningen – Doris Lessing
Pippi Långstrump – Astrid Lindgren
+Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser – Lu Xun
P. Mahabharata
+Drömmarnas gata – Naguib Mahfouz
P. Huset Buddenbrook
Bergtagen – Thomas Mann
+Moby Dick – Herman Melville
+Essäer – Michel de Montaigne
Band ett har jag läst. Bara delar ur de övriga.
Historien – Elsa Morante
Älskade – Toni Morrison
Berättelsen om Genji – Shikibu Murasaki
Mannen utan egenskaper – Robert Musil
+Lolita – Vladimir Nabokov
+Njals saga
+1984 – George Orwell
Metamorfoser – Ovidius
P. Orons bok – Fernando Pessoa
P. Skräckboken vol. 1-5 – Edgar Allan Poe
Har läst de mest kända novellerna.
+På spaning efter den tid som flytt – Marcel Proust
+Den store Gargantuas förskräckliga leverne – Rabelais
Pedro Páramo – Juan Rulfo
P.Mathnawi – Jalal ad-din Rumi
Det är väl de Hermelin översatt?
+Midnattsbarnen – Salman Rushdie
+Don Quijote – Miguel de Cervantes Saavedra
Den oavkortade versionen.
Lustgården – Sheikh Musharrif ud-din Sadi
Utvandringens tid – Tayeb Salih
Blindheten – José Saramago
Othello
Kung Lear
Vet inte om jag läst eller bara sett.
+Hamlet - William Shakespeare
Kung Oidipus – Sofokles
+Rött och svart – Stendhal
+Välborne herr Tristram Shandy – Laurence Sterne
+Zenos bekännelser – Italo Svevo
+Gullivers resor – Jonathan Swift
Anna Karenina
+Krig och fred
Ivan Iljitjs död – Lev Tolstoj
Noveller – Anton Tjechov
P. Tusen och en natt
Huckleberry Finns äventyr – Mark Twain
Ramayana – Valmiki
P. Aeneiden – Vergilius
P. Leaves of Grass – Walt Whitman
+ Mot fyren
P. Mrs Dalloway- Virginia Woolf
Hadrianus minnen – Marguerite Yourcenar

Tematrio - nobelfail

Lyrans tematrio handlade igår om författare som förbisetts nobelpriswise.

Lu Hsün
(Ibland Hsun, stundom Xun men alltid Lu).
Att Lu inte fick nobelpriset får väl säjas vara historiskt förklarligt. Men Lus inflytande är nog större än de man brukar räkna upp som de som inte fick priset.
Som novellist och essäist är han fortfarande läsvärd. Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser är en bra volym att börja med (även om översättningen är lite träig).

Ivar-Lo Johansson
På ena fliken till Furstarna står citerat ur en recension för Nunnan i Vadstena att det "spekulerats om ett svenskt nobelpris snart igen. Det är naturligtvis Ivar Lo som ska ha det." På andra fliken i utdragen ur hyllningarna för Passionseposet står att det "idag" (början av 70-talet) skulle vara "en riktig gest att med ett Nobelpris fastslå Ivar Lo-Johanssons egenart som författare."
Och här har ju Furstarnas skyddsomslag rätt.

Inger Christensen
När Christensen dog skrev jag i inlägget Nobel Schnobel:
"I de flesta texter kring Inger Christensens död nämns om inte på första så andra raden att hon ofta var i tal om nobelpris.
Personligen gör det mej inget att vi sluppit höra en massa korkade människor intervjuas om att de aldrig hört talas om Inger Christensen." Och det irriterar mej fortfarande att hennes författarskap på detta sätt reduceras. Att Christensen inte fick nobelpriset är den minst intressanta saken med henne. Om Christensen hade hunnit få nobelpriset så hade det varit den minst intressanta saken med henne.
Men visst hade hon vart värd det.

De tio bästa Leonard Cohen

Idag fyller den kanadensiske författaren och sångaren Leonard Cohen 75 år.

Förhoppningsvis har han hämtat sej efter sin kollaps på scen häromdagen.

För att fira honom en lista med hans tio bästa låtar i bokstavsordning:

The Butcher
Från andra skivan Songs from a room. En del av mej skulle väl mer eller mindre vilja fylla hela listan med den skivan (minus "Bird on a wire").

The Captain
Various Position är en lite underskattad skiva. Arrangemangen är lite för mycket i en del låtar. Men jag vet inte om jag tycker det gör så mycket. I "The Captain" är arrangemanget mycket för mycket. Och det är gott så.

Everybody Knows
Ouden och synthen krockar snyggt. Från I'm your man - Cohens sista bra.
(Klippet som länkas är med scener ur filmen Pump up the volume som hade "Everybody Knows" som motiv.)

The Guests
Från Recent Songs

Hey, that's no way to say goodbye
Man skulle nog också kunna fylla listan med hela den första The Songs of Leonard Cohen.

Lover lover lover
Fast då skulle man ju missa den här från den fjärde studion New Skin for the Old Ceremony.

One of us Cannot be wrong
Avslutar första skivan. Sången slutar i visslande och skrålande. Ett av de bästa albumsluten.

The Partisan
En av de få låtar Cohen gjort som han inte skrivit själv. (Jag har aldrig hört någon version av sången som föregår Cohens.)

Sing another song, boys
Från den tredje Songs of love and hate som är nästan lika bra som de två tidigare och ännu mera svartklädd.

The Stories of the Street
And one eye filled with blueprints/one eye filled with night.

Spoilers

Nu har jag till slut läst Onåd av J. M. Coetzee. Jag har inte så mycket att säja om den. Den vart väl rätt bra (något av en Anti-Sartre).

Men jag funderade på en sak under läsningen som inte direkt har med romanen att göra. Boken byter på vissa sätt karaktär halvvägs genom. Något som förlorade något i effekt då jag redan visste vad som skulle hända.

I stort sett alla recensioner och redogörelser och diskussioner om boken avslöjar utan att blinka genast dess handling.

Jag brukar inte bry mej så där jättemycket om att undvika spoilers när jag läser om böcker eller filmer. Råkar jag ha snappat upp slutet så är det bara att se det som att man ser/läser en gammal klassiker.
Vi vet alla att Norman Bates = fru Bates, att Apornas planet är USA i framtiden och att det är Horatius som egentligen står bakom mordet på Hamlets far. Och Coetzees bok kan väl dessutom redan betraktas som något av en klassiker trots att den är så pass ny.

Så kanske är denna bok inte det bästa exemplet. Men man brukar vara mer försiktig med att avslöja handlingen när det handlar om underhållningsböcker. Ju finare litteratur desto färre "obs spoiler!".

Kanske förväntas man som läsare av den högre litteraturen helt enkelt stå över sådant som att bry sej om vad som kommer att hända.

Ett inställt inlägg är också ett inlägg

Åtta länkar en lördag

Comic Strip presents Five go mad in Dorset
Det första avsnittet av Comic Strip presents... var en parodi på Enid Blytons Fem-böcker. De första åren av Comic Strip... hade en hel del roliga program.

maggie and millie and molly and may som tecknad barnfilm
ee cummings dikt ("maggan och maarit och maja och jag" på svenska, veckans dikt här på Butter tar ordet) finns adapterad på många sätt. Det här klippet låter en läsning av dikten illustreras med vad som liknar en helt normal tecknad film för barn. Jag vet inte om det är direkt bra. Men de många versionerna visar på hur pass populär cummings är.

Maria & Jan Peszek - Maggie i Milly i Molly i May
Och här är en polsk sång byggd på dikten.

Morpheus Strip: Dream is Dead (All Hail Dream)
"Reading Sandman always reminded me of reading Ezra Pound, except that I like Neil Gaiman, while I always sort of wanted to kick Ezra Pound’s ass".
Kinukittys bidrag till Hooded Utilitarians roundtable kring Neil Gaimans Sandman. (Länkar till de andras bidrag i början av inlägget. Kinukitty diskuterar slutet av serien så betänk det om du inte har läst den än.)

The Wolfman
Den här nyinspelningen ska, enligt presentationen på dess trailersida, ta filmen tillbaka till dess ikoniska rötter. Vilket verkar betyda att de behåller så lite som möjligt av originalet. Och det är väl lika så bra. Filmen ser kanske inte ut att direkt vara en bra film men kanske en hyfsad varulvsfilm. Det är dags för en varulvsvåg.

How to write about Africa av Binyavanga Wainaina
"Animals, on the other hand, must be treated as well rounded, complex characters. They speak (or grunt while tossing their manes proudly) and have names, ambitions and desires. They also have family values: see how lions teach their children? Elephants are caring, and are good feminists or dignified patriarchs. So are gorillas. Never, ever say anything negative about an elephant or a gorilla. Elephants may attack people's property, destroy their crops, and even kill them. Always take the side of the elephant. Big cats have public-school accents. Hyenas are fair game and have vaguely Middle Eastern accents."

Djimon Hounsou läser ur Wainainas essä och Wainaina diskuterar texten..

Heinrich Böll, Peter Handke

Lyran har kommit till H på sin nobelutmaning då H följer efter O.

Heinrich Böll har fått priset (jag är nästan helt säker). Han har skrivit många bra böcker - Katharina Blums..., En clowns åsikter och allt vad de heter.

Men min favorit förblir titelnovellen i Doktor Murkes samlade tystnad. En titel som underligt nog folk verkar kunna motstå.

Peter Handke, också han tyskspråkig men österrikare, var länge på tal i nobeldiskussioner tills han började hålla på Serbien i kriget i forna Jugoslavien. Den mest okände författaren jag hört talas om kallades han en gång på Jeopardy efter att de tävlande misslyckats med att svara på vem som skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens skräck vid straffspark.
På senare tid har han skrivit en del tjocka böcker men en typisk Handke är kort och med mycket monologer. Utom pjäserna, som ofta är utan repliker.

I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som själklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.

Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den.

(Motivering varför han Handke ska få priset: SVT kommer i så fall säkert att visa Himmel över Berlin igen. Visst de visade den rätt nyligen och jag har den på DVD men den bör gå så ofta som möjligt.)

Apropå Predikaren

"Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin stund." Denna och de följande raderna i bibeln gjorde Pete Seeger om till låten "Turn, turn, turn" i 1959 (senare en hit med The Byrds. Första inspelningen av låten var med Limeliters en grupp i vilken en av Byrds-medlemmarna var med.)

Han la till refrängen/titeln "turn, turn, turn". Men annars är, med ett undantag, texten ordagrant tagen från Predikaren i King James-versionen. Sången förbjöds att spelas i radion i USA.

Endast Pete Seeger kan gå och få ett stycke ur Bibeln (och inte ett av de där ställena) svartlistat.

En ändring av texten finns mot slutet. Den avslutande raden "Krig har sin tid, och fred har sin tid" flyttar Seeger till mitten av sången och låter den istället avslutas med raderna "A time to love, a time to hate/ A time for peace, I swear it's not too late".

Om man tänker på hur det var i USA 1959 är det kanske inte så konstigt att låten svartlistades.

Här med Nina Simone.

Allt har sin tid

Kasta undan stenar har sin tid och svara på enkäter har sin tid. o har gjort en sådan om årstider och högtider och sånt.

Berätta om...

en bok om en ny början.
I en annan enkät så handlade det om öppna slut. Ett av de bästa öppna slut jag läst är det i Frånvaron av Peter Handke. Som så många bra slut så är det också en ny början för merparten av karaktärerna.

en vinterbok.
Is av Anna Kavan. Hela världen är på väg att frysa till is. Boken är en kärlekshistoria.

en vårbok.
En mycket stor del av dikterna i ee cummings: 50 dikter handlar om våren "då världen är vattenpusshärlig".
Dikter som "Våren är som en kanhända hand" och "av allt under vår" och andra.

en bok med ett födelsedagskalas.
Det stora kalaset av John Steinbeck visar att detaljer huruvida den som kalaset hålls för fyller år eller inte inte är så viktiga i det stora hela.

en sommarbok.
Farlig midsommar av Tove Jansson. Man hade nästan kunnat fylla listan med enbart Jansson-böcker. Teatern har aldrig kunnat leva upp till hur den skildras här.

en bok om bröllop.
Bröllopet av Ismail Kadare. Om ett bröllop mellan två arbetare vid ett järnvägsbygge i 60-talets Albanien. En skildring av hur landsbygdens Albanien möter det moderna Albanien. Kommer knappast att nämnas när Kadare får nobelpriset (i år) men en mycket underhållande bok hur socialistisk realism den än är.

en höstbok.
Hösten lång av Karl Rune Nordkvist Tre av de ett dussin Nordkvist jag har har höst eller höstmånader i titeln. En har sommar Den med sommar i titeln är en tidig Nordkvist. Medan de tre höstliga är från 70-talet. Och det är något lite vemodigt höstligt över den sene Nordkvist. Men samtidigt väldigt bra.

en bok om skolan.
Den lyckliga tiden av Hans Scherfig.Hemsk och underbar satir om den gamla danska pluggskolan. Med ett mordmysterium som bonus.

en julbok.
Jag står fast vid min lista över De fem bästa julberättelserna. Men om man bortser från de finns en härligt ful sf-antologi sammanställd av John-Henri Holmberg Den fantastiska julen. Med Brian W. Aldiss, Gene Wolfe, Sven Christer Swahn med flera. För att ge den där extra bisarra kryddan så är den utgiven av Timbro Förlag.

en bok om ett avslut eller avsked
Frånvaron av Peter Handke

maggan och maarit och maja och jag

maggan och maarit och maja och jag
gick ner till strand(för att leka en dag)

och maggan hon fann en snäcka som sjöng
så fint att hon glömde alla problem,och

maarit hjälpte en ilandspolad stjärna
vars strålar fem kraftlösa fingrar var;

och maja blev jagad av nån ryslig sak
som sprang på tvären blåsande bubblor:och

jag kom hem med en slät rund sten,
liten som världen och stor som var den allen.

För vad vi än mister(ett du eller jag rentav)
är det alltid oss själva vi ser i ett hav

e e cummings
översättning görgen antonsson och lars hagström
i samlingen e e cummings: 50 dikter.

(I stort är den här översättningen av "maggie and milly and molly and may" liksom övriga dikter i volymen rätt lyckad men raden "as small as a world and as large as alone." fumlar de något bort.)

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Drake. Trots att bägge romanerna utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettsk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

Victor Jara

Den 16:e september 1973 blev Victor Jara skjuten av militären (eller möjligen den 15:e). Sångaren Victor Jara hade tillsammans med tusentals andra förts till fotbollsstadion Estadio Chile efter kuppen den elfte september. Det berättas att när militären insåg vem han var så förde de honom till stadions mitt, högg av hans fingrar och uppmanade honom hånfullt att sjunga en sång. Enligt denna berättelse började Jara sjunga en av Allendes partis sånger medan han höjde sina blödande händer för att leda resten av stadion i sång. Då blev Victor Jara skjuten med 41 skott.

Det kan nog inte förvåna någon att det här inte riktigt är exakt vad som hände. Vilket inte är det samma som att det inte är sant.
(Att Victor Jara blev misshandlad och dödad liksom så många andra dagarna efter kuppen råder det inga tvivel om.)
Estadio Chile heter idag Estadio Victor Jara.

Min favorit-Jara är Ni Chica, Ni Limona. (Cornelis Vreeswijk gör den på Cornelis sjunger Victor Jara. Där heter den "Varken det ena eller andra".)

Döden som fadder och lillasyster - från Grimm till Gaiman

"Döden som fadder" är en av de berättelser som bröderna Grimm nedtecknade. Den är kanske inte så känd då folk faktiskt verkar ha tänkt efter och kommit fram till att det kanske inte är den allra lämpligaste av barnsagor. Som liten såg jag ändå en tv-version riktad till ungdom som ändrade lite på slutet (fast det kan ha varit en filmatisering av en besläktad historia).

Också herrarna Grimm ändrade på sagan. I Jan Myrdals Garderingar berättar Pettersson att hans farmor brukade berätta sagan för honom. När hans far inte hörde. Han kallar farmodern för statarkärring säjer att han inte vill att hans son ska bli statarunge. "Jag läste den också i bröderna Grimm senare när jag gick i skolan och lånade på bibliotek. Men han hade ändrat i den. Lagt till religion och sådant."

Garderingar berättar bara början av folksagan. Hur en man inte kan hitta en gudfar åt sin son och går ut och söker en. Först möter han den gode guden. Men mannen nekar. Gud är inte rättvis (här ändrar Grimm något). Han nekar också djävulen ("Denne hade ögon som lyste som eldklot. Blommorna vissnade där han gick fram och ormar ringlade sig i gräset runt om honom och det stod svavelånga ur munnen hans." ur Garderingar). Men döden godtar han. Då döden är rättvis.

August Blanche (sin tids Carl-Johan Vallgren) skrev ett lustspel efter sagan och inkorporerade den också i en av sina romaner. Som så många historier så slår pojken ett avtal med döden. Vilket aldrig lönar sej.
Fast det har lite ändrat sej på senare tid.

I Neil Gaimans Sandman nummer 13 "Men of good fortune" ger huvudpersonen Dream och hans suster Death evigt liv till en man vid namn Hob Gadling. För skojs skull. Sen får vi följa Dreams möte med Hob en gång varje århundrade. Vid ett av mötena är Hob fattig, nere på botten. Dream frågar om han vill ge upp sin odödlighet. Hob nekar med orden "Death is a mug's game". Nästa gång de två möts har Hobs lycka vänt.

Det är en av de bättre av de tidiga Sandman-historierna. Gaiman bryter med det klassiska temat att odödlighet straffar sej själv. Det är han inte först att göra.
Cleve Cartmill skrev för fantasytidskriften Unknown i början av 40-talet novellen "The Bargain". I den sluter en kvinna avtal med Döden om att hon ska få leva för evigt. Men efter att träffat andra som gjort samma avtal, och som spelar den vanliga rollen som sedelärande exempel, så lyckas hon få Döden att lova att om hon inte längre uppskattar livet så ska han avsluta det. Vi får veta att detta avtal slöts för tretusen år sedan och att hon fortfarande njuter av livet. Men detta är en twist-ending.

Och om Gaiman lite vrider på hur såna här berättelser brukar gå så känns Hobs beslut inte helt oväntat. Idén om evigt liv framställs inte lika självklart som något negativt nuförtiden. Också Döden har bytt ansikte. Till ett vänligare. Neil Gaimans Death är utan större konkurrens den mest populära versionen av Döden på senare år. Hon ser ut som en glad ung depprockare. Och ser den dystrare Dream som sin storebror.

Fyra en tisdag

Kulturfyra.
Vem är du ur kultursynvinkel?
Mej själv.


Vilken bok har senast påverkat dig starkt?
Baklängesvärlden av Velimir Chlebnikov

Vilken bok har du senast lagt undan utan att läsa klart?
Som en roman av Daniel Pennac

Visa oss ett youtube-klipp eller bild, som gör dig glad.


Redan som ung tecknade Jack Kirby serier där dinosaurer sprängdes sönder med hjälp av dynamit. (Från Every day is like Wednesday)

De fem bästa sångerna om Döden

I Nick Hornbys High Fidelity finns bland huvudpersonens många "5 top"-listor en med låtar om döden. Med "Leader of the pack" och andra. Inga av de nedanstående låtarna är med.

Camper van Beethoven - O Death
Från Our beloved revolutionary sweetheart. Sången är gammal. En version är med i bröderna Coens O Brother where are thou. Men den är bättre med Camper.

Fria Proteatern - Den Döde
Fria Pro gör Vysotskij.

Allen Ginsberg - Father Death Blues
"Father Death, don't cry any more/Mama's there underneath the floor/Brother Death, please mind the store//Old Aunty Death, don't hide your bones/Old Uncle Death, I hear your groans/O Sister Death, how sweet your moans//O Children Deaths, go breathe your breaths/Sobbing breasts'll ease your deaths/Pain is gone, tears take the rest"
Sång Ginsberg skrev efter sin fars död.

Jens Lekman - Your Beat Kicks back like Death
"Whistle along if you're not immortal".
Från Secretly Canadians 100:e CD. Ett samlingsalbum där märkets artister tolkar varandra. Det här är från början en Scout Niblett-sång. (Det finns en liveversion med Lekman på youtube. Men den är inte fullt lika bra. Det finns också en annan sämre studioverson.)

Pogues - Worms
"Be merry my friends, be merry." Avslutar If I should fall from grace with God

(Man skulle ha kunnat tro att inslaget Veckans sång skulle ha reducerat antalet såna här listor här. Eller att det i alla fall inte skulle vara några på samma dag som Veckans sång. Men då skulle man liksom ha trott fel.)

Veckans sång - Dead is dead

Nytt inslag.
"Dead is dead" med Terry Lee Hale:

"Dead is dead" låg på samlingen Sub Pop 200. Som hade Mudhoney, Nirvana och annat av det som senare skulle komma att kallas för grunge. Och Terry Lee Hale som då bara gett ut kassetter. Han lät lite annorlunda.

Triss i Död

Lyrans tematrio handlar denna dag om döden. Så tre böcker om döden:

Ubik av Philip K. Dick
I denna framtidsroman så finns Moratorier där man kan prata med de döda om de har tillräckligt med halvliv kvar. Eftersom det är en Dick-roman så blandas de pseudovetenskapliga förklaringarna för detta ihop med den Tibetanska dödsboken.
Länge tycks dessa döda ha rätt lite att göra med handlingen. Men de visar sej ha en central roll. Boken kretsar kring teman som förfall och död. En underhållande läsning.

Garderingar av Jan Myrdal
"Innan du gick på muggen grubblade du över livets mening och döden och det. En gång var det stora mysterier. Sedan blev det teologi. Hur kan Gud vara god om han låter mig dö? Nu har det blivit något Pettersson funderar på innan tarmarna kommit igång. Det är ett framsteg." Det är "Sagesman" som talar. Han låter Pettersson en tidig morgon ställa frågor om vad det tjänar till. Andra kapitlet handlar om döden och heter "Döden till Fadder". Den gamla sagan om han som fick döden som gudfar återberättas.
Garderingar har getts ut i pocket tillsammans med Moraliteter. Den är bättre än den föregående Moraliteter, även om den också är bra.
(Garderingar spelades först som radiopjäs 1968. Sattes upp som pjäs på en teater för ett par år sedan.)

Pestens år av Daniel Defoe
(Ej att förväxla med Pestens tid) Defoes bästa bok handlar om London 1665 och pesten. Defoe skrev denna tidiga dokumentära roman i början på 1720-talet. Det är en detaljerad redogörelse för ett liv som under detta 1665 går helt i dödens skugga.
Boken avslutas med en vers av den fiktive berättaren "Med ve och fasa pesten slog/London år sextifem./Väl hundratusen mänskor dog;/men jag var ej bland dem""

Hemliga identiteter - om Röda Nejlikan, Rachmetov och andra

I Nikolaj Tjernysjevskijs Vad bör göras? är övermannen Rachmetov en bifigur. Vilket till en del kan förklara att han trots sin fysiska och intellektuella överlägsenhet inte direkt gör särskilt mycket i boken. Tjernysjevskij planerade en fortsättning där Rachmetov skulle mött en överkvinna. Kanske skulle de tillsammans blivit lite mer aktiva.

Rachmeovs kroppsbyggande och asketism påminner lite om de gamla pulphjältarna. Och dess efterföljare som Läderlappen. Dessa brukade ha flera år när de lärde sej sina kunskaper innan de gick ut och gjorde någonting åt brottslighet och orättvisa.

En annan sak som gör att Rachmetov påminner om senare tiders hjältar är att han har en slags hemlig identitet. Hemliga identiteter är ett viktigt inslag i de av dagens tecknade serier som har sina rötter i pulplitteraturen.
Läderlappen är en rik playboy om dagen. Stålmannen bär som bekant ett par glasögon i sin identitet som Clark Kent.

Siegel och Shuster hade fått idén till glasögonen från Harold Lloyd som brukade berätta att han aldrig blev igenkänd utan de glasögon som hans karaktär alltid hade i filmerna.

Det är kanske ändå inte ett koncept som tål en närmare granskning. I senare Stålmannen-serier återberättades ofta en scen från när Clark Kent beslutade sej för att bli Stålpojken. Han berättar för sina adoptivföräldrar att han som Clark Kent, förutom att börja bära glasögon, kommer att tala med en ljusare röst och gå ihopsjunken. Så att skillnaden mellan honom och hans alter ego blir större.
Man tycker kanske hans klasskamrater skulle ha reagerat. Även om de nu är amerikaner.

De hemliga identiteterna är ofta starkt påverkade av sir Percy Blakeney i baronessan Orczys böcker om Röda Nejlikan. Och senare filmversioner. Blakeney är en till synes lätt imbecill och odräglig engelsk adelsman som dock i hemlighet räddar folk från giljotinen. Redan här ser vi hur det här med hemliga identiteter kanske inte tål att granskas så noga.

Leif Furhammar skriver om detta i "Fläckar och andra filmfigurer" i Fem essäer om film apropå Leslie Howards gestaltning av Blakeney "att sir Percy för att dupera sin närmaste omgivning redan tidigare måste ha spelat sin dubbelroll i åtskilliga år. Detta förefaller knappast psykologiskt trovärdigt, så mycket mindre som han vid det laget också måste ta med i beräkningen den i så fall rätt fatala risken, att franska revolutionen möjligen inte skulle bli av."

Furhammar menar att falsariet klarar sej från att bli avslöjat eftersom filmen inte ger för mycket kunskap om personens förhistoria. Den litar på publikens godtrogenhet. Men att inte alla filmer (och får man tillägga, serietidningar och böcker) har denna insikt om att en berättelses psykologiska illusioner bygger på vad som inte visas.

Rätten att inte läsa färdigt

På baksidan av Daniel Pennacs Som en roman står tio punkter. Något han kallar läsarens rättigheter. Den tredje punkten är rätten att inte läsa färdigt en bok.

Efter 40 sidor av banalt kåserande kring läsning apropå att hans obegåvade son är för lat för att ta upp en bok tar jag mej denna rätt.

Åtta länkar en lördag

Dexter - den tecknade filmen
Kevin Curch postade i början av veckan en länk till Kyle Bakers blogg där Baker hade ett par bilder från ett kommande animationsprojekt där Baker ska vara med och göra en tecknad tv-serie om allas favoritmördare Dexter. Sen dess har inlägget tagits bort från Bakers blogg.
(Dexter är för den som inte känner till det en bunt romaner och en TV-serie där konceptet är att en seriemördare är hjälten. Det är okej att han är seriemördare då han bara dödar andra seriemördare. Kyle Baker är en bra amerikansk serietecknare.)

Ännu brinner tistlarna - Orhan Pamuk om Yasar Kemal
"En turk fick ju priset för några år sen. Men då den turken inte var Yasar Kemal så måste det ha blivit ett fel." Så skrev jag igår. Men det finns inte någon riktig motsättning mellan Pamuk och Kemal. De är inte två bandylag.

"Raljant reklamfilm" av Peter Fröberg Idling
Artikel om maoglasögonfilmen. Fröberg Idling pekar på att en del av bilderna i filmen kommer från tiden efter Vietnams störtande av Pol Pot. I de alltid lika insiktsfulla kommentarerna på DNs nät kallas detta för kommunistpropaganda.

Gordon Brown beklagar behandlingen av Alan Turing
Den brittiska regeringen har utfärdat en officiell ursäkt för hur England behandlade Alan Turing (han med Turing-testet). Bloggen Helds hbt-nyheter skriver om det.

Alan Moore om Marvelman
Intervju med Alan Moore om att Marvel (och därmed Disney antar jag) köpt rättigheterna till Miracleman/Marvelman. En serie som är mest känd i Moores version.

Intervju med Magnus Wallin
Av Anders E. Larsson. Om en ny utställning med videokonstnären.

Laibach - en film från Slovenien
Film om Laibach med bland andra Zizek. (del 1 men del 2-5 går att hitta i "liknande videoklipp" till höger)

Triffiderna på stranden
Triffids on the beach. En blogg om allas favoritband The Triffids. Aktiv men inläggens triffidskopplingar blir svagare.

Oh no! Oh my!

På bloggar är det vanligt att folk skriver att de hatar när andra bloggare postar youtubeklipp omotiverat.
Varefter de postar ett youtubeklipp.

Jag gillar när bloggar har omotiverade youtubeklipp.



"I love you all the time" med Oh no! Oh my! är från Oh No! Oh My från 2006. En av de bästa fredagslåtarna.
Jag vet inte om han hunnit ge ut någon platta efter den. Det skulle jag säkert lätt kunna ta reda på.

They put the O i Nobel

Jag har lite kluvet förhållande till nobelpriset. Historiskt sett har det använts kallakrigiskt. Men det får ju säjas vara överspelat. Jag är inte särskilt road av vare sej den nuvarande eller den förre ständige sekreterarens verk (och jag måste erkänna att jag aldrig läst Sture Allén - om han nu skrivit något).

Många svenska författare har skrivit om att författare de träffat i andra länder börjar behandla de annorlunda när de får reda på att de är svenskar. Män och kvinnor de tidigare beundrat förvandlas till inställsamma patetiska varelser i hopp om att de har någon koppling till akademin. Men det är ju inget som direkt borde bekymra mej själv.

Det brukar också säja att författare aldrig skriver några stora verk efter att de fått priset. Men de är i allmänhet rätt gamla, de stackars pristagarna.

Och egentligen är pristagarna mer varierade än många andra litterära pris. Som tenderar gå till böcker som liknar varandra. Och en hel del bra författare har fått det.

I alla fall så har Lyran en utmaning där man ska berätta om en författare som fått nobelpriset och en man anserr borde få priset efter bokstav. Första bokstaven är o.

Octavio Paz

(Förnamn räknas uppenbarligen). Paz har skrivit dikter, essäer och tjocka biografier över diktande medeltidsnunnor. Allt jag läst av honom har varit bra. Men min favorit är kanske ändå hans omarbetning av en Hawthorne novell (i sej en variant av en indisk myt som Hawthorne läst om hos Thomas Browne): pjäsen Rappacinis dotter. Skräckromantik och högstämd lyrik i ett.
(Han har också haft med en av sina dikter BRON som veckans dikt här på Butter tar ordet. Något som många nog skulle räkna som en större ära än nobelpriset.)


Yasar Kemal - Och de brände tistlarna

(Liksom romantitlar) En turk fick ju priset för några år sen. Men då den turken inte var Yasar Kemal så måste det ha blivit ett fel. Och de brände tistlarna är fortsättningen på Kemals Låt tistlarna brinna om Magre Mehmed. Minst lika bra som den första. En spännande skildring.

Kemal har fortsatt skriva. Och anses fortfarande skriva bra böcker. Men väldigt lite av hans senare produktion har getts ut på svenska. Så min motivering till att Kemal ska få priset är: 1. Han är Yasar Kemal. 2. Om han får priset kanske det äntligen kommer ut lite fler av hans böcker (och så skildrar han människors villkor, förnyare och förvaltare av en realistisk tradition, stor berättare, bla, bla, bla).

Salvador Allende

Fortsätt i vetskapen om att förr eller senare - mycket snart - kommer de stora avenyerna åter att öppnas och fria människor gå fram för att bygga ett nytt och bättre samhälle.
Ur ett tal av Salvador Allende den 11:e september 1973. Dagen för militärkuppen.

Salvador Allende dog idag för 36 år sedan. Den valda regeringen störtades och juntan tog över. Med mer eller mindre hjälp av USA och CIA.

Pablo Neruda skrev i sista kapitlet av sina Minnen:
"Jag skriver dessa rader för mina minnen endast tre dagar efter de skändliga gärningar som ledde till min store kamrat president Allendes död. Mordet hemlighölls; han blev begravd i tysthet(...)Kroppen begravdes i hemlighet, på ett ställe vilket som helst. Denna döda kropp som följdes till graven av en ensam kvinna som bar hela världens smärta i sitt inre, denna ärorika döda gestalt fördes bort genomsållad och söndersliten av maskingevärskulorna från de chilenska soldaterna, som än en gång hade förrått Chile."(övers. Annika Ernstsom)

Om att endast läsa böcker som ger en något nytt och den nya fria människan anno 1863

Nikolaj Tjernysjevskijs Vad bör göras? är ett triangeldrama som handlar om tre nya fria människor. I 1860-talets Ryssland. Vera Pavlovna och två av hennes beundrare. Strindberg och Zola och andra har påverkats av boken. En av de böcker som alla de coola läste på 1880-talet.

De fria moderna människorna i Tjernysjevskijs roman kontrasteras mot en ännu friare och modernare några år yngre framtidens man. Vid namn Rachmetov. Han får en lista på vilka böcker man ska läsa av en av romanens tre hjältar. Under tre dygn utan sömn läser han böckerna.
Han blir absolutist och lovar att aldrig röra vid en kvinna. Han kroppsarbetar under taget namn för att bygga upp sin fysik. Han äter bara vad det enkla folkt kan äta trots att han är adel. Så att han kan känna hur svårt deras liv är (han gör inte direkt något för att ändra på villkoren för detta enkla folk - men han kanske bidar sin tid. Som en Läderlapp eller Röda Nejlika.)

Men trots sin läsmarathon i tre dygn så läser han endast när han inte är upptagen med annat. Trots detta blir han på bara några år ytterst bildad. Han har ett knep:
"Inom varje ämnesområde finns endast några få betydelsefulla verk skrivna. I alla de andra upprepas, utspädes och fördärvas de slutsatser, som på ett fullständigt och klarare sätt redan fastslagits."
Rachmetov läser alltså bara dessa få bra verk. Av den ryska litteraturen läser han framförallt Gogol. För att se om ett verk är bra nog behöver han bara läsa några rader. Och kan när det gäller ryska böcker nästan alltid direkt slå fast att de är Gogol Light. Av ekonomerna läser han Adam Smith, Malthus, Ricardo och Stuart Mill. Och så vidare.

"Varje bok jag läser måste vara så beskaffad, att den besparar mig läsningen av hundratals andra."

Undrar hur många av de böcker man läst som skulle klara detta Rachmetovs krav.

Ed the Happy Clown

I Ed the Happy Clown av Chester Brown finns en man som inte kan sluta skita och huvudpersonen har Ronald Reagans huvud på toppen av sin penis. Serien har också ett starkt religiöst tema.

Chester Brown ritade och skrev Ed the Happy Clown i sin egen tidning Yummy Fur mellan 1987 och 1989. (Albumutgåvan är något ändrad mot den version som gick i Yummy Fur. Skillnaderna gås igenom i ett efterord i den svenska utgåvan. Sen dess har originalversionen utgetts med kommentarer i nio serietidningar. Men den version som föreligger på svenska är fortfarande den gällande.) Denna kanadensiska serie tillhör de viktigaste bland de engelskspråkiga alternativserierna.

ofta beskrivs serien som absurd och med en drömlogik. Men det beskriver inte riktigt seriens särart. Och om absurda händelser följer på varandra så får de i allmänhet senare en förklaring. De förklaras med element från trashkulturen, men de förklaras.

Huvudpersonen Ed är en clownsminkad ung man som är glad i de första få panelerna. Han hittar en hand under sin huvudkudde och går som laglydig medborgare till polisen som spärrar in honom. Vi får sen följa den man vars hand det är. Här kommer det religiösa temat in. Som liten berättade hans mor om ett helgon som lät hugga av sin hand. Innan vi hör denna berättelse så har vi fått se hur den historien egentligen utspelade sej.

Detta med handen är ett av de få element som inte får sin förklaring. I Yummy Fur gick också en serie om Jesus och hans lärjungar gjord utan ironi. Mitt bland alla andra dimensioner och kostjälande stenmänniskor från yttre rymden finns ett allvarligt tema om tro och skam.

Serien lunkar på i ett jämnt tempo. Just den lite saktmodiga tonen får den att stå ut från den stora mängden absurda serier. Och även om ett enskilt kapitel kan se ut som bisarrt nonsens så löper de många händelsetrådarna samman. Browns teckningar har blivit bättre på senare år men det finns en ekonomi i de som gör de väldigt verkningsfulla.

Det här är inte enbart en serie för de som tycker att talande penisar är roliga. Fast det är en serie för dem (oss) också.