Oxfilé och kokböcker

Till middagen åt jag oxfilé. Med kokt färskpotatis, vitlökssmör och tomatssallad med färsk basilika. Det var rätt gott

Förr brukade jag äta oxfilé eller hästfilé rätt ofta. Jag bodde bredvid Caroli City och köpte ox- eller hästfilé de dagar priset var överkomligt.

Nu var det ett tag sedan. När jag inte lagat en rätt på ett tag brukar jag gå och kolla upp ett recept på rätten i en kokbok. Men de flesta av de få kokböcker jag har är av det slag som fnyser nedlåtande åt frågan om hur man steker oxfilé. (- Till och med Annas mat? - Framförallt Annas mat.) Och med en viss rätt. Det är ju bara att liksom steka dem.

När jag växte upp hade vi många kokböcker hemma. Min far var väldigt road av böcker om kastalansk-skotsk matlagning och sånt. Och är väl det fortfarande. Den knappt tvåsiffriga summan kokböcker jag har är mestadels böcker min far trugat på mej, lite besviken på mitt ointresse för norsk eller ungersk eller polsk eller alfacentauriosk matlagning.

Det finns tre av böckerna som jag tiggt mej till. Hirams.

Hiram hette egentligen Märit Huldt. Och skrev om mat i Svenska Dagbladet. Och ritade till. Hennes tecknade figurer var nog huvudanledningen till att jag tyckte om att bläddra i böckerna när jag var mindre. Men de många recepten på råbiff och carpaccio hjälpte också till.

De av Hirams böcker jag har är hennes Ica-böcker. Det finns förutom de många råbiffarna även andra lite udda saker i böckerna. Den frysta broilerkycklingen rekommenderas flera gånger. Men detta ingår i en allman samtidsto där nya maskiner och halvfabrikat förbättrade vår matlagning. Och det kan ju dessa saker göra om de används rätt. Kanske inte just frysta broilers.

Råbiff känns som om det har varit för länge sedan man gjorde sist.

Hej då Simone

Till morgonkaffet läser jag en artikel om bandet Au Revoir Simone.

De är populära bland folk som gillar folkfreakmusik, new weird america och andra fåniga sätt att säja indie-folk.

Jag lyssnar en hel del på näraliggande musik. Som sånt på den av Devendra Banhart sammansatta samlingen The Golden Apples of the Sun. Joanna Newsom, CocoRosie, Josephine Foster och allt det där.

Au Revoir Simone är som en mycket elak parodi på den sortens indie-folk jag gillar. Tre långhåriga kvinnor i hippieklänningar (de ser ut att ha på sej hippieklänningarna även när de bär andra kläder) sjunger med skira stämmor.

Som videon till "Fallen snow". En hommage till Picknick at Hanging Rock fast liksom trevlig och söt. Skattjakt ingår utan extra kostnad.
När de lägger en fjäder i en bäck och fjädern sjunker så tycker man kanske ändå att någon borde ha frågat sej om det kanske inte blir aningens aningens för mycket.

Kanske är detta menat som någon slags ironi. En genial uppgörelse med twee-folk.

Femhundrade inlägget

500 inlägg.

Bilden är från det första inlägget. Som var en Boondocks-stripp (jag har inte påstått att det finns femhundra substantiella inlägg här) där Huey Freemans grannflicka Jazmine är med i strippen för första gången sen september 2001. Eller andra strippen. I strippen dagen innan kan Huey inte minnas hennes namn.

Efter attacken på World Trade Center hade Aaron McGruders dagstidningsserie om den radikale svarte elvaåringen Huey och hans åttaårige bror: gangstawannaben Riley blivit en serie med mer politiska kommentarer. Och bifigurerna blev färre.
En av de andra figurerna var mulattflickan Jazmine. Hon kom sen också att få en stor roll i den animerade TV-serien som byggde på Boondocks.

Skämtet i den här strippen är dels ett skämt med tidsuppfattningen i den här sortens serier. De ser ut att vara lika gamla. Och dels ett Huey är tankspridd-skämt.

I samlingen All the rage, som förutom Boondocksstrippar har artiklar om serien och om de av stripparna som stoppats i olika tidningar, förstörs lite skämtet av att de inte publiceras i rätt ordning. "A couple of years!" ska gälla för läsaren så väl som för Huey.

När den inledde den här bloggen så var det för att Butter tar ordet, liksom Jazmine, varit borta från nätet. (Ja, detta är Butter tar ordet 2.0).
Och nej man kan inte säja "tar ordet". Det heter antingen "har ordet" eller "tar orda". Det är en slags pun.

Åtta länkar en lördag

Nytt spännande inslag. Lördagslänkar.

Litterära agenter från yttre rymden
En annan länk från min förra sida. Från magasinet Lady Churchill's Rosebud Wristlet. John Wyndham Lewis.

Chen Fei

Simon Säger om the Shadow
Andy Helfer och Kyle Baker/Bill Sienkiewiczs version av Skuggan tillhör de serier jag alltid velat läsa.

Min bror minns forna dagars tv-tittande
"Bror och jag brukade vara hemma på tisdagarna ett eller två år. Då minns jag att vi kollade på Lilla Sportspegeln, fast det var på måndagar."

V
Ett, inte lika postmodernt, minne jag har av tv-tittande med min bror är när vi såg första avsnittet av V när föräldrarna var på bokcirkel. Vi hade lösgodis.
I Sverige tänkte inte SVT visa fortsättningen på serien eftersom, som de svarade i Röster i Radio, den inte var lika bra. De köpte också bara in ett par avsnitt av Star Trek. De som ansågs tillräckligt bra.
Nu har det gjorts en remake på serie i Battlestar Galactica-stuk. Kort utdrag på länken. Med den prostituerade från Firefly.

Tre sidor ur den kommande Batman & Robin
Bilden ovan är från denna preview. Skriven av Grant Morrison och tecknad av Frank Quitely.

Flex Mentallo
Morrison och Quitelys första samarbete är av copyrightskäl omöjligt att få tag i. Halvlegalt kan du läsa serien på den här sidan. Morrison själv brukar i intervjuer uppmana folk att läsa serien på nätet.

Docent Död - Popmusik (live 1980)

De tio bästa av Grant Morrison

Timothy Callahan har gjort en lista på de tio bästa serierna skrivna av Grant Morrison. Och en på de fem sämsta. Av de han anser är sämst har jag bara läst en. Så låt oss ignorera den biten. Men jag tänkte göra en lista på de jag själv anser är de bästa Morrison-serierna. Även om jag nu knappast har läst lika mycket av Morrison som Callahan. Som skrivit boken Grant Morrison: The Early Years

1. Flex Mentallo
Grant Morrison är en skotsk serieförfattare i den amerikanska mainstreamn. Men han har lyckats hålla en udda auteur-aktig stämma i denna huvudfåra.
Flex Mentallo, ett tidigt samarbete med Frank Quitely, handlar på sätt och vis om superhjältar. Men på ett besynnerligt surrealistiskt vis. Mycket metafiktion. (Tvåa på Callahans lista).
2. Filth
"Frederic Wertham was fucking right!" utbrister en av personerna i Flex Mentallo. Och denna serie, tecknad av Chris Weston, skulle nog kunna vara ett argument för den åsikten. Handlar om en hemlig organisation kallad The Filth som vår hjälte, en ensam medelålders kattägare, en dag finner att han egentligen tillhör. Och att den han tror han är bara är en täckmantel, en persona som injiceras..
3. We3
En kort perfekt skilding av våldsamma husdjur. Fantastiska nyskapande paneler av Frank Quitely.
4. Marvel Boy
Popserie kallar Grant Morrison det här samarbetet med J. G. Jones om en tonårig utomjording i kamp mot mänskligheten.
5. Seven Soldiers
Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men dety går att hitta nya saker även i de andra.
6. Invisibles
Kanske den mest morrisonska i bunten. Om popmagi och lovecraftska konspirationer. De ständiga referenserna till motkulturellt populära saker som Sade och Illuminati förlorar lite i verkan om man faktiskt känner till merparten av hans markörer. Serien är en av Grant Morrisons längsta och de olika delarna skiljer sej åt. En intreessant sak med serien är att Morrison stod helt på countercultures sida när han började skriva den. Men senare har blivit mer kritisk mot denna. Den period av The Invisibles där man kan se hur han börjar byta åsikt är den mest intressanta. Sen har den gott om one-liners och sex och våld och sånt.
7. Doom Patrol
Också en lång och rätt ojämn serie. Men typisk tidig Morrison. "Did you know God spelled sideways is Gdo?"

8.All-Star Superman
Doom Patrol, Flex Mentallo och Filth har bisarra och förvrängda varianter på den genre som skapades när Stålmannen en gång blev till. Men Morrison förmår också skriva en rak, om än kanske lite väl vördnadsfull, version av Stålmannen själv. Också detta ett Frank Quitely-samarbete. Det finns en klarhet i själva serieberättandet här som man sällan ser.
9.Animal Man
Callahan har den här på förstaplatsen.
Vilket inte är så underligt då den kom att definiera den tidige Morrisons verk. Med metafiktionstema och sånt. Men förutom det femte numret om Gråben som Messias så tycker jag det dröjer innan serien når de där underliga stationerna. Stora delar av den trettiosexnumriga serien är väldigt lika andra amerikanska mainstreamseries från 90-talet.
10.New Adventures of Hitler
Ett tidigt arbete med mer konstserie-känsla. Bild av Steve Yeowell. Callahan har deras ännu tidigare samarbete Zenith(en serie som publicerats på svenska i Magnum.

Mer om Buffy

I hope it's cool är Joss Whedons egna kommentar till ryktet om en ny Buffyfilm utan hans medverkan. Med tal om omstarter på Alien och Predator så är reboot the tune of the day.

Själv har jag ju då börjat om att se själva Buffy. Kort om de Buffy-avsnitt jag hittills sett om:

The Witch

Det andra avsnittet. Inte särskilt märkvärdigt. Etablerar seriens form med en ny motståndare från skräckgenren varje vecka. Här onda häxor och hejaklacksledare. På annat ställe (återanvändning) så skrev jag: "Användandet av onda häxor kan tyckas något osmakligt. Särskilt i de fall, som ofta sker (inte här) att historien knyts direkt till häxbränningarna. Lite som om det i en agentfilm skulle vara Sions vise som var skurkarna."
Det lär finnas en scen i manus som inte kom med i episoden där när de söker efter ett medel att upptäcka vem som är häxa där Giles läser upp vattentestet, alltså att man kastar en bakbunden kvinna i sjön och ser om hon flyter, och när de andra tittar underligt på honom säjer att en del av böckerna kanske är föråldrade.

Teacher's pet

Ett uselt avsnitt som kanske mer liknar vad man tror en serie vid namn Buffy the Vampire Slayer skulle vara.

Innan den här tloggen så hade jag en sida där jag bland annat skrev om Buffy. (Det andra stället ovan). Jag använde mest avsnitten som utgångspunkt för att skriva om andra saker. När det gällde det här skrev jag om jätteinsekter i skräckgenren. Och länkade till Love is the Plan, the Plan is Death av James Tiptree jr. Den novellen är lite som om man blandade Wyndham Lewis med Franz Kafka. "Do you hear my little red? Hold me softly. The cold grows."

Never kill a boy on the first date

I serien brukar huvudkaraktärerna samlas i skolans bibliotek. Dit inga andra elever någonsin går. Detta skämtas med för första gången i detta avsnitt. När Giles, bibliotekarien säjer "I was beginning to think that was a myth" om detta att elever lånar böcker.

Sarah Kirsch och Enhörningsserien

I Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kan man läsa om en scen som inte kom med i filmen. Där försöker Montaigne förbryllat läsa en ouppsprättad bok. Jag kunde lite förstå hur han kände sej när jag för någon vecka sen gick till den närmsta parken och satte mej för att läsa Glashussplitter av Sarah Kirsch. Utan att tänka på att boken ännu inte hade sprättats upp. Som ofta kom jag på mej att sakna en kniv.

Glashussplitter gavs ut på ellerströms 1989 och ingår i deras serie översatt lyrik kallad Enhörningsserien. Böckerna i den serien är vackra små volymer med presentationer av några av de intressantaste poeterna. Poeter som presenterats i serien är Paul Muldoon, Philip Larkin, Hugo Claus, Melih Cevet Anday med flera. Hittills har jag inte stött på någon dålig bok i serien som väl nu har kommit ut i en 40-50 volymer. Om du vill läsa bra poesi är Enhörningsserien ett säkert kort.

Sarah Kirsch-volymen är en av de tidigaste. Kirsch är en tysk poet som fram till 1977 var verksam i östtyskland och en av landets ledande poeter. Sen flyttade hon till väst. Merparten av Glashussplitter är från den östtyska perioden. (Om ett par av hennes diktsamlingar som kommit ut efter detta urvals sammanställande kan du läsa i Svarta Fanor.)

Dikterna är fyllda med formuleringar som är både vackra och hemska. "Hos farmor föll/En tavla ner från väggen/Varje gång en son hade stupat" heter det i den korta dikten "Självmord". Men också torrt humoristiska rader som "domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas". På gränsen till sägnernas bildspråk finner sej många av hennes dikter som har ett mer fantastiskt innehåll som den avslutande "Noak Nemo".

Översättningarna är gjorda av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Utan att ha jämfört med originalen verkar de vara utmärkta.

Heartland av Garth Ennis och Steve Dillon

Garth Ennis är en nordirländsk serietidningsförfattare som tillhör den våg av brittiska sådana som värvades över till USA. Hans mest kända verk är gjorda tillsammans med serietecknaren Steve Dillon: Preacher och deras period på tidningen Hellblazer.

Ett av deras tidigaste samarbeten är den korta serien "And They Never Get Drunk But Stay Sober". Där Preacher och Hellblazer innehåller fantastiska element - Satans bikt och en ängel och en djävul som kopulerar och sånt - så är "And They Never..." en realistisk skildring av ett kompisgäng som brukar gå på barrunda. Den rekommenderas om du kan få tag i den.

Liksom den så är Heartland från 1997 en serie utan vare sej demoner eller folk i trikåer. Den handlar om Kit, en kvinna från Belfast i Nordirland som en gång åkte därifrån men nu flyttat tillbaka. Och om hennes syskon och hur olika syn på deras avlidne alkoholiserade far påverkar förhållandet mellan henne och hennes yngsta syster. Den handlar också om Belfast 1994.

Serien inleds med två personer som sitter och dricker och betraktar natthimlen. Den förste beskriver den lyriskt och lokalpatriotiskt: I fuckin' love the summer in Belfast(...)I love the way the sky is at night, when it's like pale blue an' then dark an' then purple--but it's never really black". Medan den andre har ett annat perspektiv: "The sky was the color shite gets after a dozen Guinness. An'ye should travel more. This place is no different to anywhere else in the summer." De fortsätter att, med många "shite" att prata om staden Vi möter de igen i slutet av boken. Som karaktärer har de rollen att vara inramning, utsmyckning. Som Sofokles vakt eller Hamlets dödgrävare. Men i deras ordväxling ligger seriens kärna. Hos Ennis är himlen i Belfast på sätt och vis vacker på hemstadens himlars vis. Men man bör också resa mer. Se andra himlar.

Som i alla Ennis-berättelser så gås det på krogen. Kit lägger an på sin yngre systers pojkvän. Och håller ett lång argt tal om den politiska situationen i Nordirland

för honom då han inte kommer från platsen och förundras över hur lugnt de alla tar soldaternas närvaro och att de berättar roliga anekdoter om bomber.

Ennis låter ofta sina karaktärer hålla monologer med mycket pathos. Vare sej det handlar om det nödvändiga i att gå ut och dricka sej asfull, som det i slutet av "And They Never...", eller om en omöjlig politisk situation.

Den politiska syn som kommer fram i Kits utläggning är trots den uppeldade tonen rätt sansad. Alla sidorna har fel. Men individuellt går det att förstå det hat som leder till övergreppen. Ennis lyckas i talet få fram den trötthet som en hemvändande nordirländare skulle kunna tänkas känna inför situationen. Förutom blasfemi och obsceniteter så har de bästa ennisserierna alltid haft en stor dos empati.

Det finns delar av serien, som det melodramatiska gräl som är berättelsens center, där man kanske märker en viss ovana vid realistiskt berättande. Har man demoner och vampyrer med i en bok så måste även resten tecknas i lite starkare färger. Men här hade det kanske tjänats på att tonas ner lite.

Annars är det en väldigt bra serie. Jag vet att många tycker att Steve Dillon tecknar fult och lite stelt. Men han kan också få fram känsla med rätt få medel.

Man skulle kanske önska att Ennis, och för den delen Dillon, gjorde fler serier av det här slaget. Och inte enbart skrev om prostituerade superhjältar och perversa zombies och dylikt. Men det finns naturligtvis ekonomiska skäl till detta. Dessa gör sej gällande även här.

Huvudpersonen, Kit, är en karaktär från Hellblazer-serien. Att Heartland är en slags Hellblazer-spin off (och finns samlad i Hellblazer-albumet Rake at the Gates of Hell) hade jag inte känt till om det inte vore för internätet. Jag har läst ett och annat av de nummer av Hellblazer som Ennis skrivit men inget med denna Kit i. Det står heler inte något om Hellblazer på omslaget eller i Ennis efterord. Det finns vissa drag i själva berättelsen som låter en ana att vi förväntas ha mött Kit tidigare. Men inga uttalade referenser till arbetarklassmagiker.

Kopplingen till den då populära ockulta serien är, trots att den är nedtonad, ett sätt att sälja en sån här serie. Och Ennis lägger ofta in längre realistiska partier där genrekonventionerna är nedtonade i sina superhjälte- och skräckserier.

För en författare har detta inte enbart ekonomiska skäl. Det är också för att komma ut till fler människor. Om Ennis hade skrivit fler serier som Heartlandoch "And They Never..." i stället för serier där man dödar Gud fader med sexskjutare så hade jag kanske inte känt till honom och därmed heller inte denna serie.

Buffy som sit-com

Det ska kanske göras en nyfilmatisering av Buffy the Vampire Slayer utan Joss Whedons medverkan. Regissören till filmen ligger bakom. Det här låter väl kanske som en mindre bra idé.

Själv har jag börjat se om serien från början. Alla avsnitt och inte bara de jag minns såsom bra. Fast jag orkade inte se om hela det långtimslånga pilotavsnittet. I stället ser jag den icke sända tjugotvå minuter långa versionen. Komparativa studier.

Effekterna är sämre och en del roller görs av andra skådespelare. Vilket bara är att förvänta sej. Intressantare är skillnaden i tidsformat. Inte dramaseriernas en timme minus reklam utan sit-commens en halvtimme.

När de först diskuterade att göra en TV-serie av den misslyckade Buffy-filmen så var Power Rangers populära. Halvtimmesprogrammen var inte bara sit-coms utan också det vanligaste formatet för den sortens serier för yngre.

Detta pilotavsnitt följer ungefär samma handling som första halvan av den riktiga piloten. Men ingen Mästarvampyr.

Tonen är något lättare. Mer i lag med sit-com/barnprogramstuket. Buffu blåser en tuggummibubbla första gången vi möter henne. Men den första scenen är med likadan som i den sända piloten. En scen där vi luras att tro att en ung kvinna är i fara medan det egentligen är hon som är faran. Eller lurades att tro. Då denna omkastning nuförtiden är rätt uppenbar. Men det är i vilket fall en man som blir biten av en vampyr och dör.

Detta är ett tecken på att Joss Whedon och de andra som arbetade med programmet ändå hoppades på heltimmesformatet. Och man kan se hur det krockar med 22-minuterstonen.

Det finns en och annan scen som är annorlunda som funkar rätt bra. ("Especielly The Muppets Take Manhattan") En Buffy-sitcom hade kanske kunnat bli underhållande. Men troligen inte haft samma utrymme för den genreblandningen som var det nya med serien.

Du kan se denna pilot HÄR: DEL 1,DEL 2 och DEL 3.

Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet

"- (...)Jag har det intrycket att vi befinner oss i en - zon - där Gud fullkomligt behärskar propagandaapparaten.(...)I vems intresse ligger det att vi tror att Djävulen är ansvarig för alltsammans? Och förhållandena i helvetet? Har vi några som helst bevis för att det verkligen ser ut så där som det påstås? Varje beskrivning som jag känner till kommer från den andra sidan. De enklaste källkritiska regler säger att så får man inte gå till väga. Man måste fråga: för vilka innebär helvetet ett helvete, för vilka innebär det en förbättring? Vad vet vi om slummarna i himlen?(...)
- Man borde vidta en del åtgärder, säger jag. Man borde till exempel kunna skicka en studiedelegation precis som man gör till Kina och Albanien. Och sedan när studiedelegationen kommer tillbaka kan den ge uten utomordentlig reportagebok, i paperback. Hur åstadkommer man en studiedelegation?
Målarinnan G. såg omsorgsfullt på mig med sina stora, mörka, egendomliga ögon.
- Man kanske bildar en vänskapsförening? Det gör man naturligtvis. På en helt opolitisk bas. Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet, med uppgift att verka för ett bättre informationsutbyte, vidgade kulturella och teoretiska kontakter.
Målarinnans ögon var mörkare och outgrundligare än jag någonsin hade sett dem.
- Du glömmer att det har funnits ett sådant vänskapsförbund. Hela renässansen var full av det. Det gick inte särskilt bra för medlemmarna. De förhördes, under tortyr, de brändes på bål, i hundratusental, efter pinliga förhör.
Hon förvånar mig ibland. Det finns tillfällen när jag tror att hon inte är någon riktigt alldaglig person."

Lars Gustafsson 1973-75
Ur Sigismund

De tio bästa av Lars Gustafsson

Med anledning av att Lars Gustafsson tilldelats Selma Lagerlöf-priset så kommer här en lista på hans enligt min mening bästa böcker, kronologiskt ordnad:

Poeten Brumbergs sista dagar och död

Lars Gustafssons debutroman kommer 1959 och är fast förankrad i 50-talet. Men i den bra biten. Mina favoritavsnitt är de med romanen-i-romanen om en furste.


Förberedelser till flykt

Denna novellsamling har liksom delarna om Fursten i debutromanen en fantastisk karaktär. En del tycker den är för Borges-påverkad. Men i flera novellerna är alldeles lagom Borgeska som "En ö i trakten av Magora".


Kommentarer

En samling artiklar. De flesta från tiden när Lars Gustafsson var redaktör för BLM.


Den onödiga samtiden

Brevväxling med Jan Myrdal. Några år senare skulle Gustafsson komma att ge ut en brevväxling med Per Ahlmark. Man kan tycka att detta är en udda kombination.

Gavs ut på nytt för några år sedan.


Sigismund

I denna den fjärde delen av romansviten Sprickorna i muren går formexperimenterandet ofta över i rent nonsens. Nästan som en parodi på den första boken i sviten: Herr Gustafsson Själv


Sonetter

Gustafssons dikter tillhör den jämnaste delen av hans författarskap. Denna samling med stavelseräknande sonetter från 1977 står dock ut lite. Finns i samlingsvolymen Ur Bild i bild.


En biodlares död

Den sista och bästa boken i Sprickorna...-sviten. Om de få ögonblick när smärtorna avtar.


Berättelser om lyckliga människor

Novellsamling. Bäst är den inledande "Morbror Sven och kulturrevolutionen".


Variationer över ett tema av Silfverstolpe

Som väl framgår av listan så föredrar jag den tidigare delen av Gustafssons författarskap. Hans poesi fortsätter emellertid att hålla hög klass. Från 1996.


Bränder Tolkade dikter från Vergilius till Heaney

Han är också en god tolkare av andra poeter. I denna samling finns Petrarca, Guillevic och Borges med flera.

Vem står på tur ?

"For the first time they called it a bomb instead of a device."

Tom Lehrers "Who's Next" skrevs efter att (Röda) Kina testat sin atombomb med lyckat resultat. Även om det är Nordkoreas provsprängningar som fick mej att tänka på sången så är de två situationerna annorlunda. Hade inte Kina skaffat sej bomben hade USA eller Sovjet kanske frikostigt gett de en eller två. By air.

Medan Nordkoreas testbombningar väl egentligen bara ökar risken att de själva blir sönderbombade.

Men det kunde ha varit värre. Alabama.

Whatever happens we have got / The atomic bomb and they have not

Måste man sluta dricka nordkoreanskt vin nu ?.

Magneto och Malcolm X

Spike Lee's upcoming MAGNETO bio-pic clearly isn't going to help matters

ur Ultimate Xmen 15 (skriven av Mark Millar)

I går kväll såg jag den sista halvtimmen av den tredje X-menfilmen.

Det verkade inte vara någon särskilt bra film. Men Ian McKellen lyckas verkligen ge en viss gravitas åt Magneto. Trots att han här är illa skriven. McKellen lär knappast sakna de här filmernas dialog när han nu gör Kung Lear och Onkel Vanja.

I filmerna omX-men har mutanterna bland annat stått som metafor för homosexualitet. Detta förstärkt av Ian McKellen som i intervjuer sagt att han som homosexuell sympatiserar med Magnetos syn på världen.

Oftast beskrivs serien och dess mutanter som en metafor för rasförtryck. I artiklar om X-men brukar Magneto och Professor X beskrivas som ideologiska motpoler. Som Martin Luther King och Malcolm X.

Direkta koppling mellan Magneto och Malcolm X i serien är ovanliga. Men i dessa artiklar fortsätter man att på detta sätt metaforiskt se Malcolm X som skurk. Och hävda att detta är progressivt.

Men serien liksom dessa artiklar skrevs och skrivs av vita liberaler. Dessa har tagit till sej Martin Luther King. Men Malcolm X och hans idéer kan fortfarande göra de lite illa till mods.

Ta nya hörn

Jag läser sällan om det jag har skrivit här på Butter tar ordet. Det finns bättre saker att läsa. Men ibland ögnar jag igenom ett och annat inlägg. För att se om jag redan skrivit om det jag tänkte skriva eller ej.

Det brukar vara en hel del stavfel. Sånt brukar journalister klaga på när det gäller nätloggar. Säkert ovetande om att det finns folk anställda på deras tidning som rättar deras egna stavfel.

Att man ska stava samma sak likadant hela tiden är ändå en tråkig nymodighet. Kontrakreativ. Dög det för Shakspere att stava samma ord på tretton olika vis så duger det för mej. (Shakspere är en av sex olika stavningar som barden själv brukade använda sej av. Oxford English Dictionary stavar namnet på detta vis. Fast numera med kommentaren att Shakespeare möjligen ("perhaps") är den mest använda varianten.)

Andra fel finns också. Oftast går det att se vad som egentligen ska stå där. Men på ett inlägg i veckan står det: "Serien ska fortsätta att ta nya hörn". Jag kan inte riktigt komma på vad jag egentligen hade tänkt skriva. Fast på sätt och vis gillar jag uttrycket. Jag tror att jag ska börja använda det. Först måste jag bara komma på vad det betyder.

Psykedelika noir - Grant Morrison om Läderlappen och Robin

På IGN kan man läsa en intervju med Grant Morrison (sidan kan vara trögladdad).Det är som Morrisons intervjuer brukar vara en rätt underhållande läsning. Han pratar mest om den kommande Batman & Robin som han ska göra tillsammans med tecknaren Frank Quitely. Och kort om Neil Gaimans senaste Läderlappen-serie.

Mycket av det som säjs i intervjun är sånt som sagts tidigare. Morrison fortsätter att säja att serien ska vara som den gamla 60-talsserien blandad med David Lynch. Men han lägger också till andra jämförelser som lite låter ana att Lynch här mest står som synonom för märklig. Han säjer att figurerna ska vara som tagna ur en Prag-animation (svankmajerska). Och kallar sin stil i serien för "psychedelic noir". Denna gång går han dock närmare in på varför han tagit den gamla camp-serien som en av utgångspunkterna. Att han vill se på de aspekter av karaktären som gömts undan. För att få ny inspiration.

En stor del av Morrisons verk har haft honom skriva redan existerande karaktärer. Vilket är regel snarare än undantag i amerikansk serietidningsmainstream. Detta medför vissa problem. Man kan naturligtvis säja att använda sej av redan existerande figurer inte är något nytt. Shakespear gjorde det. Brecht också. Och de gamla grekerna (Oidipus var lite som Läderlappen).

Men även om Hamlet byggde på en tidigare förlaga så fortsatte inte andra författare skriva Hamlet-historier. Med violett narration: "But that's the thing about Hamlet. Hamlet broods over everything". Dessa imaginära författare satt sen inte heller i intervjuer och förklarade att den senaste pjäsen där Horatio tar över efter Hamlet ska visa att endast Hamlet kan bära de svarta trikåerna.

Ett av de sista numrena i Morrisons Batman börjar just med narrationen "But that's the thing about Batman. Batman thinks about everything." Den här underliga vördnaden inför karaktären verkar ha varit ett av problemen med hans serie. I den nya Robin & Batman är det andra personer bakom maskerna. Vilket förhoppningsvis kan lätta lite på den förväntningarnas börda som kommer med Läderlappen och ge oss en underhållande serie.

Efter en dikt av Han Yü

Stackars Sommaren:
Li Po död, Tu Fu borta -
Var är nu din dikt?

Das weisse band - Haneke i svartvitt

Nog för att buropen och det med Triers film kan vara underhållande (som Jog skriver: "What're you gonna do now, Gaspar Noé? Hope you stepped up the game." I kommentarerna till inlägget finns också en kort men intressant läsning av Lucile Hadzihalovics Innocence) men bland filmerna som tävlar i Cannes så är Michael Hanekes Das Weisse Band (The White Ribbon) den som verkar mest intressant.
Jeanette Gentele skriver i Svenskan om den. Och menar att den borde få guldpalmen.
Det verkar vara en något udda film för att vara Haneke. Utspelar sej strax innan första världskriget i en tysk by. I svartvitt. Men åtminstone har han inte gått och börjat göra muntra filmer. (Även om en Haneke-komedi är något man skulle vilja se. Om man nu inte anser att Funny Games är en.) Barnmisshandel och mystiska dödsfall.
My new plaid pants har flera länkar till recensioner. Och citerar en där filmen beskrivs som till en del historielektion, till en del Village of the Damned. Village of the Damned är en sf-film från 60-talet byggd på en John Wyndham-roman. Där blonda barn, troligen till hälften rymdvarelser har ögon som lyser och allmänt dålig attityd. Man får anta att det inte är så där jättemycket rymdvarelser i Hanekes film. Men kanske illasinnade barn.
Kerstin Gezelius nämner skrämmande barn i sin artikel.

Uppdatering: Och Haneke fick Guldpalmen. "Välförtjänt" enligt Gentele som ju också menade att han borde få den i länken ovan.

Kafka på stranden

I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang. Nu har jag i alla fall läst Kafka på stranden av Murakami. Och den var väl rätt okej.

Romanen har inte så mycket med Kafka att göra även om huvudperson, en femtonåring på rymmen, har tagit sitt namn efter honom. En novell av Kafka diskuteras liksom flera andra böcker. Och filmer, som scenen med mjölkflaskan i Truffauts De 400 slagen.

Boken följer, i början, tre olika berättarstråk. Dels den 15-årige Kafkas, dels ett om en äldre man med svagt förstånd och en alltför ljus skugga. Och en berättelse om en skolklass som oförklarligt somnar. Den sistnämnda delen, berättad i en faux-dokumentär stil, försvinner efter ett tag då den visar sej vara förhistoria till en av de andra två berättelserna. De tar en längre stund inom de närmar sej varandra.

De tre stråken berättas i något olika stilar. Även om huvudhistoriens i stort realistiska stil efter ett tag får drag av samma drömska atmosfär som den i mannen med den ljusa skuggan.

I stort sett är det en rätt bra och medryckande bok. Det finns ett parti med försök till en konservativ politisk satir med korkade feminister som är pinsamt dåligt skriven. En historia med märkligt mordiska studentradikaler är också involverad. Men det kan inte vara lätt att vara konservativ när det kommer till att skriva satir (även om Evelyn Waugh har visat att det går.) Det finns en vis löshet i strukturen här och där. Men svagheterna är rätt jämnt utspridda så de påverkar inte så mycket.

En av de böcker Kafka sitter och läser och som det talas om i boken är av den japanske sent 1800-talsförfattaren Natsumi Soseki, mest känd för romanen Kokoro (som också har en tredelad struktur) men Kafka läser en annan av hans böcker. Kafka på stranden är mer japansk i stuket än jag hade förväntat mej. Kanske mer Oe än Abe. Särskilt hur historierna flätar in sej i varandra påminner om Oes berättande. Men Murakami är också tydligt påverkad av senare mer modern, jag vill säja engelskspråkig men det måste finnas japanska exempel på typen, sorts prosa a la Easton Ellis och de. Fast med böcker och filmer istället för varumärken. Skurken har också något väldigt stephenkingskt över sej. Det är kanske den här kombinationen som har gjort honom så populär.

Jag vet inte om Kafka på stranden är en av Murakamis bättre eller en av hans sämre böcker. Eller om den är särskilt typisk. Jag känner inget starkt behov av att läsa mer.

Hård men rättvis

Brendan Frye: No. I gave you Jerr to see him eaten, not to see you fed.
Vice Principal: Fine. And very well put.
B. F: Accelerated English. Mrs. Kasprzyk.
V. P.: Tough teacher.
B. F.: Tough but fair.

A. V. Club har en serie artiklar om vad de kallar New Cult Cinema. Det är en intressant serie. Filmerna är, som det ska, en udda blandning. Senast i serien är en artikel om Rian Johnsons Brick från 2005. En film jag såg om häromveckan.

Både de som gillar och ogillar filmens blandning av film noir och high school brukar nämna scenen i rektorns kontor som citeras ovan. (Bilden bredvid på filmens stjärna Joseph Gordon-Lewitt är dock inte från filmen.) Men redan innan mam kommer dit har man nog redan bestämt om man gillar filmen eller ej. Det är scenen bakom fiket som fick mej såld på Brick

De tio bästa dystopiska filmerna

Newsarama har en lista med de tio bästa dystopiska filmerna. Som de i en av de sämsta ordvitsarna någonsin kallar för Apocalypse Wow. Detta för att fira den nya Terminator-fyran. Inte för att jag för min del egentligen finner någon anledning att fira just detta. Men ändå - Mina egna 10 favvodystopier, från bäst och neråt som omväxling:
1. Brazil

När man pratar om denna Terry Gilliam-film brukar det vara obligatoriskt att varna för varianten med det hollywoodiserade slutet. Men har någon någonsin sett detta? Säkert en myt, ett påhitt av överheten som den där Trotskij-figuren i 1984.

2.Den sista striden

Om en framtid där människorna förlorat talförmågan. Så man slipper Bessons försök till dialog-

3. Alphaville

Hade jag fått bestämma hade Godard hyrts att göra den nya Terminator. Hårdkokt framtidsdrama med Eluard-citat. Vill man se mer Godard gör SF bör man kolla in "Il nuovo mondo" i RoGoPaG.

4. Videodrome

Om man nu inte anser att det är en utopi.

5. Dark City

Liksom den populärare av de gnostiska 90talsfilmerna: Matrix så finns det väl inget som direkt säjer att den utspelar sej i framtiden. (Många anser att Matrix äger rum på 1530-talet). Men det finns många drag av dystopi i denna genreblandning. Som sökandet efter en plats som kanske inte finns.

6. Fahrenheit 451

Vad vore en lista inspirerad av en Terminator-uppföljare utan Truffaut. Regissörens dagbok från inspelning: Dagbok med Fahrenheit 451 rekommenderas. (Senast jag läste förlagan av Ray Bradbury så konde jag inte låta bli att tänka att jag gärna skulle vilja ha den trippel-storskärmsTV som de har i sin lägenhet.)

7. Terminator

Den första filmen är en bra underhållande enkel tidsreseparadoxhistoria med mycket explosioner. Den dystra framtiden används här effektivt som bakgrund. Den nya filmen verkar inte riktigt, om man får tro recensionerna, ha fått ut lika mycket av den hur mycket de än har använt.

8. Sex Misja

Polsk sf-satir från 80-talet om en värld befolkad enbart av kvinnor dit två manliga astronauter från nutiden kommer. Jag tyckte den var jättebra när jag var elva.

9. A boy and his dog

"Det tog lång tid innan jag slutade höra henne ropa i mitt huvud. Fråga mig om och om igen: vet du vad kärlek är?
Det är klart att jag vet.
En kille älskar sin hund."
Inte lika bra som den novell av Harlan Ellison som den bygger på. Men de clownsminkade bönderna i den dystopiska framtidsmiljön (i en av de rätt få avvikelserna från novellen) är roliga.

10. Gas or It became necessary to destroy the world in order to save it

Roger Corman.

Bicycle Repairman

"It's a very dangerous world out there, Miss Social Counselor."
"Oh, tell me about it," Mabel scoffed. "I've worked suicide hotlines! I've been a hostage negotiator! I'm a career social worker, girlfriend! I've seen more horror and suffering than you ever will. While you were doing push-ups in some comfy cracker training-camp, I've been out here in the real world!"

Det finns en Monthy Python-sketch som heter Bicycle Repairman.I den tycks världen enbart befolkad av män i Stålmannenkostymer. Bussen är full av Stålmän. En av dessa Supermen har en annan identitet. När en cykel går sönder ikläder han sej overall och blir Cykelreparatören.

Bruce Sterlings novell "Bicycle Repairman" från 1996 handlar om en före detta cyklist som lagar cyklar i en Kristiania-liknande del av en futuristisk stad. Han får ett paket som innehåller statshemligheter. Och hi-techutrustad agent kommer för att ta tillbaka detta paket.

Novellen inleder antologin Rewired The post-cyberpunk anthology redigerad av James Patrick Kelly och John Kessel (och publicerades första gången i en antologi: Intersections där Kessel var en av redaktörerna.) Många av delarna av novellen är cyberpunkiga. Men helheten ger en något annan bild.

Den hemliga agenten i historien är hon som skulle vart huvudfiguren i den gängse cyberpunkberättelsen. Som var fylld av läder eller trenchcoatklädda agenter med implantat och hårdkokt språk liksom Monthy Python-sketchen vimlade av Stålmän. I den här världen stöter hon på förhinder. Hon kan inte förföra Cykelreparatören då han tar injektioner mot sitt libido. I slutändan har hon ingen chans mot småtjuvar och soc-tanter. Hon är utanför sitt element.

Bruce Sterling gav ut den första cyberpunk-antologin Mirrorshades. Han kallade sej för rörelsens ordförande Mao. I tal och texter har han lyft fram det underliga, det udda. I ett tal på en speldesignkonferens uppmande han åhörarna att istället för att läsa Shakespeare, läsa Webster. I stället för Homeros, Herodotus. Att uppsöka det udda. "Become the apotheosis of geek"..."Learn about the stuff that was buried because it was too experimental or embarrassing or inexplicable." (Apoteos är när en människa upphöjs till gudomlig status, men i överförd mening oftast höjdpunkten. Man talar om ett visst drama som the apotheosis av genren. När den når en ny höjdpunkt, går över i något annat.)

Sterling har skrivit flera liknande hyllningar till det kantiga och besynnerliga. Ibland kan hans egen prosa tyckas lite tam i jämförelse. "Bicycle Repairman" är till exempel visserligen inte enbart en roande omvändning av genretroper. Den har också ett idéinnehåll som lyfter fram varför världen inte blir full av Matrixagenter. Hur det i utkanten alltid blommar. Men det är en rättkonventionell novell.

Det ska finnas delar av Sterlings författarskap sopm lever bättre upp till hans demagogiska sida. Någonstans mittimellan ligger den bok av honom som finns på svenska: Schismatrix.

NOAK NEMO av Sarah Kirsch

NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.

Sarah Kirsch
övers. Lasse Söderberg och Irmgard Pinel
Dikten finns att hitta i Kirsch-urvalsvolymen
Glashussplitter.
Bild av Kevin O'Neill.

Ingmar Bergman möter Saw-filmerna - Antikrist och sex och våld

Förr kunde man sälja den mest smala europeiska konstfilm med några nakenscener. Tyvärr är de dagarna över och en del filmskapare försöker vinna tillbaka de genom att ha mer sex och mer våld. Lars von Triers Antikrist (eller Antichrist) har skapat en viss uppståndelse i Cannes. En recensent har kallat den för Ingmar Bergman meets Saw. Och ja, hon menar det som något negativt. Mycket skrivs om våldet och masturbationsscener.

Jag har gillat ungefär hälften av de Trier jag sett sen jag först såg hans Medea. De andra har jag verkligen inte alls gillat.

Triers förra Direktören för det hela var rätt bra och jag gillade Dogville. Det lär ha funnits de som inte gjorde det. Att bägge filmerna utgick mer eller mindre från Brecht ("Sjörövar-Jenny" för Dogville och Den Goda Människan från Sezuan för Direktören...) gav de en större styrka än många av Triers filmer. Men det här låter mer som den sämre Lars Breaking the Waves Trier.

Och även om jag gillar våld lika mycket som alla andra så kan jag tycka idén med explicita sexscener lite problematisk. Även om Trier påstår att skådespelerskan själv ville gå längre.

De explicita sexscenerna är väl kanske inte så förvånande om man ser till Triers ouvre. Lars von Triers andra kortfilm byggde löst på Berättelsen om O. Och han lär ha blivit förvånad när skådespelarna i Idioterna vägrade ställa upp på riktiga sexscener. I stället hyrde han in porrskådisar som body doubles.

Det har kommit en del filmer på senare år som använder sej av "riktigt" sex. Det finns bland de här bra filmer som kortfilmerna "Impaled" av Larry Clark eller "Good boys use condoms" av Ludcile Hadzihalilovic (gjorde 2004 års Innocence). Dessa filmer skulle heller inte kunna göras utan de explicita scenerna och förbli samma filmer. Men ofta känns explicit sex mer som en spekulativ krydda. Som i den usla In the cut av den annars ofta bra Jane Campion.

Det finns naturligtvis också äldreexempel som Jens Jörgen Thorsens Quiet Days in Clichy från 1970. Eller Dom kallar oss mods. Dessa filmer blev på sin tid mer utsatta av censur än de nyare. Att samlaget i "Dom kallar oss mods" var ett riktigt samlag var anledningen till att censuren grep in i den mycket korta scenen. Filmens regissör Stefan Jarl skrev i artikeln "Censuren, modell för ett terroristiskt samhälle": "en skildring som försöker lura publiken att tro att de ser ett 'riktigt' samlag betraktas som legalt, socialt och kulturellt passande medan en oförfalskad framställning av verkligheten, som den är för var och en av oss, inte är det." Detta 1969. Idag har vi kanske för en gångs skull lättare att förstå censurens argumenterande med den pornografiproblematik som finns med ämnet. Nu var ju Jarls film en dokumentär. Vilket väl samman med att scenen knappast kan kallas för pornografisk ändå gör att nog få skulle ha något att invända mot den idag. Medan de, i och för sej få och korta, sexscenerna i Quiet Days in Clichy gör vad som annars är en bra film lite problematisk. Speciellt eftersom det lär vara prostituerade i scenerna.

Det brukar pratas om det här som en växande trend. Men antalet filmer som använder sej av "äkta" sexscener är rätt få (om man inte räknar med de som inte har något annat). Och även om de kan få ökad uppmärksamhet på festivaler så finns det mycket annat som talar emot de ur ekonomiskt hänseende. Antikrist lär bli svår att sälja till många biografer.

(Uppdatering: Och Antichrist har visserligen blivit såld till USA och England men kommer där att få de en del scener bortklippta. I Sverige visas den oklippt. Också Breaking the Waves fick ett par scener bortklippta för den amerikanska versionen.)

Old and lonely, dirty and cold

Calenture från 1987 var det australiensiska bandet The Triffids nästsista album. Det är inte en särskilt bra skiva. Efter den relativt stora framgången med Born Sandy Devotional 1986 hade Triffids spelat in In the pines på en 8track. Skivan har senare blivit något av en lo-fiklassiker. Men det var med Calenture det följande året som förväntningarna på genombrottet fanns.

Och detta märks framförallt i produktionen. En överproducerad mainstream-platta. Man kan höra McCombs låtskrivarförmåga genom produktion om man lyssnar efter på låtar som "Hometown Farewell Kiss" och "Bury me deep in love". Men allt som allt är det svaga låtar. Med ett undantag.

"Jerdacuttup Man" är en av två låtar på albumet där musiken skrivits i samarbete med James Paterson. Texten har McComb skrivit själv och tillhör hans bästa. Här passar produktionen, om man undantar ett alltför stökigt intro, sången väl.

Den som talar till oss i sången är en i dy bevarad mumie. Som McComb ska ha sett som liten på en utställning. "I live under glass in the British Museum/I am wrinkled and black, I am ten thousand years". Refrängen handlar om hans nuvarande situation: "Old and lonely, dirty and cool/I'm a Jerdacuttup man", men verserna handlar också om det liv han levt: "I once lost in business, I once lost in love/I took a hard fall, I couldn't get up". Och detta höjer vad som kanske kunde ha varit en lite väl vitsig idé. För en gång ska detta gälla också oss: "I took a ten minute nap, man I never woke up."

På de återutgivningar på CD som kommit med Triffids skivor finns "Jerdacuttup Man" i inte mindre än tre versioner. En tidigare på bonuslåtarna på In the pines. Och Calenture har två. Den riktiga och en demoversion.

"Jerdacuttup Man" kan du hör HÄR i en livespelning i TV-studio från 1988. (Bilden är kass.)

När Adam grävde och Eva spann / Vem var då en orangutang?

På senare tid har jag sett kreationismen diskuteras allt oftare. Delvis för att det finns en förhoppning att den nya amerikanska regeringen ska göra någonting åt den.
Kreationismen är en sån där idé som man lätt kan tro att någon har hittat på. Men trots alla bevis på motsatsen anser en stor mängd människor att Gud skapade oss och alla andra djurarter på en gång. Precis som vi är.

Ett argument från kreationisterna är att dinosauriefossil och sånt är utlagda av Gud för att testa vår tro. Det kan jag på ett plan förstå. Såna saker skulle jag kunna få för mej att göra om jag vore Gud. Fast problemet är ju att man kan vara kristen och tro på wevolutionen. Alltså är det en något ineffektiv form av frestelse. Inte alls lika bra som äpplet eller lättfotade kvinnor.

I John Sladeks "Stop Evolution in its Tracks" står orden "WHEN ADAM DELVED AND EVE SPAN/WHO WAS THEN AN ORANG-UTAN?" som motto till en institution kallad "Gurns Institute for Advanced Creationist Studies". Novellen handlar om en intervju med (den fiktive) Gurns. Den är en drift med kreationisternas argumenternde. "There is not one fossil anywhere that shows one animal turning into another. Every fossil you can find is perfectly still - not moving or changing at all!.", säjer Gurns bland annat. Det här är inte så väldigt långt från verklighetens argument mot evolutionen. Novellen går att hitta i den postuma Sladek-samlingen Maps som också innehåller ett ateistiskt traktat författat i samma ton som en Jehovas Vittne-broschyr: "Bill Gets Hep to God".

Egentligen borde vi kanske inte oroa oss för kreationismens utbredning. Den sker ju mest i Amerika. (Även om Kent Lundholm ser tecken på att den ökar även i europa). Och om kreationismen tar sej in på skolschemat på fler ställen där så bör man se det positiva i det. Ju dummare amerikanarna blir, ju lättare att störta deras välde. Och kreationisterna är åtminstone underhållande.

Death Note

Det finns dödsgudar. De blir lätt uttråkade. Ett sätt att förströ tiden är att förlägga sitt dödshäfte i människovärlden. Mede dessa böcker kan man ha ihjäl en människa enbart genom att skriva ner dennes namn medan man tänker på henne. Hittills har de flesta som kommit över ett Death Note använt det för kortsiktig egen vinning. Men när den äppelälskande dödsguden Ryuk tappar bort sitt häfte så hittas det av en ung man med ambitioner: Light. Grova brottslingar börjar dö av hjärtattack. Allmänheten döper förövaren till Kira. Många håller med honom i hans mission. Men den japanska polisen tar till sin hjälp den mystiske L för att stoppa Kira.

Death Note är en av de mest populära japanska tecknade serierna på senare tid. Skriven av Tsugumi Ohba och tecknad av Takeshi Obata. I Sverige har den kommit ut i 10 (av 12) häften. Men från början gick den som följetong i mindre avsnitt, ca 140.

Light försöker skapa en bättre värld genom att ha ihjäkl så många onda människor som möjligt. Att detta är rätt dumt förstår författaren och serien handlar inte så mycket om etiska frågor. Redan i ett av de allra första avsnitten invänder Ryuk, dödsguden, vars groteska utseende livar upp de delarna av serien som mest är exposition - att Light blir den ende onde kvar. Light förstår inte vad han menar.

Det är inte för moraldiskussioner man läser Death Note. Serien är väldigt handlingsbaserad. Dödandet av brottslingar kommer snabbt i andra hand i kampen mellan L och Light. L är ett bra exempel på hur tecknaren Obata förmår ingjuta liv i vad som egentligen är rätt endimensionella karaktärer. Hans sätt att sitta i en stol.

Att det blir en spännande kamp de emellan är för att det ständigbt läggs till nya regler. Och med olika sätt att använda häftet kan Light försöka komma fram till vilka de poliser som är efter honom är. Ett avsnitt kan handla enbart om hur han gömmer häftet.

Jag tröttnade lite i andra volymen. Det blir lätt att man läser lite för mycket på en gång. Och alla lösningar på problemen är inte lika bra.

Men i den tredje volymen som jag läst ut nu så tar serien fart igen. L möter Light - i en tennismatch. Vi inbjuds till att hålla på än L- Än Light. Trots att den ene är en massmördare och den andre också har visat sej använda mindre trevliga medel. Detta ger serien en rätt charmig amoralisk känsla.

Serien ska fortsätta att ta nya hörn i de kommande volymerna. Enligt en del lär det till och med finnas karaktärsutveckling i ett par. Fast sånt är det ändå för mycket av i de flesta böcker man läser.

10 bra norska romaner

Syttende och allt det där.
De tio bästa vore kanske att överdriva min kunskap om norsk litteratur. Men här kommer tio bra norska romaner (förhoppningsvis utan att nån dansk slinkt med det är svårt att skilja på di dära):

Avig av Harald Rosenløv Eeg
Eeg har inte bara ett roligt namn utan skriver också rätt roliga böcker. Som den här. Som bör tilltala alla som gillar Galago.

Oår av Knut Faldbakken
Norsk dystopi. Nej, det är ingen tautologi.

Flasksamlaren av Jon Fosse
Innan han blev den hyllade pjässkrivaren skrev Fosse ett antal väldigt åttiotaliga romaner. De är rätt bra. Väldigt lika varandra. Den här fick komma med på listan för att den har snyggast omslag av Fossingarna.

Ännu är världen ung av Nordahl Grieg
I en scen sitter ett par frivilliga under spanska inbördeskriget och pratar. En av soldaterna håller en lång harang om hur den borgerliga pressen ljuger om att de förstör kyrkor. Vilket stör en annan av de frivilliga. Stolt över alla kyrkor han förstört. Humoristisk roman om 30-talets Sovjet.

Zink av Espen Haavardsholm
En samling med sju läsestycken som kom ut 1971 om det norska samhället och dess orättvisor. Bra, men väldigt 70-tal.

Kärlekens färjeturer av Edvard Hoem
En underbar roman. Den svenska översättningen är dock lite svag.

Den drunknar ej som hängas skall av Jon Michelet
Maoistisk kriminallitteratur när den är som bäst.

Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle
Mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Ögats hunger av Tove Nilson
Roman från början av 90-talet. Om kulturer och identitet och sånt. Nilsons andra böcker står på min (mentala) att-läsa-lista.

25:e Septemberplatsen av Dag Solstad
Om en grupp vänstermänniskor som arbetar mot Norges inträde i EEC. Roligare än det låter.

Hypnotwist

Just när jag hade bestämt mej för att inte köpa nästa nummer av bröderna Hernandez Love & Rockets - New Stories då jag tyckte att första fastän snygg innehöll för mycket superhjälteserier (av Jaime Hernandez, och den serien fortsätter i det kommande numret) och skämtserietributer (av Gilbert Hernandez) så ser jag titelbladet ovan för Gilbert Hernandez "Hypnotwist". En 40-sidig serie enbart berättad i bilder om en vacker rödhårig kvinna som på en lång kvälls färd mot natt möter skumma figurer. Med drömlikt våld och retrohögklackar. Vilket på något sätt är svårt att motstå.

Annat nytt på Love & Rockets-fronten är att luba-volymen kommer att följas av en liknande stor tjock fyrahundrasidig samling av Maggie och Hopey och Ray-historierna efter den första Locas-samlingen.
Tyvärr lär den väl innehålla serierna från The education of Hopey Glass. Som ju visserligen är väldigt bra men som jag redan har. Vilket gör det mindre ekonomiskt försvarbart att köpa Locas II som annars skulle sett bra ut i hyllan bredvid den första.

Dollhouse får en ny säsong

Dollhouse är en amerikansk TV-serie skapad av Joss Whedon som också låg bakom Buffy och Firefly/Serenity. I Sverige går den på TV400. Den handlar om en hemlig organisation som har låtit radera flera människors personligheter. Dessa dockor kan sen inpräntas med nya personligheter och karaktärsdrag. Serien följer framförallt en av dckorna: Echo spelad av Eliza Duschku.

Det är lite som om man skulle blanda den gamla brittiska serien Prisoner med TV-versionen av Nikita och valfri japansk tecknad film med robotar i kammarjungfruuniform.

Vilket kanske får det att låta roligare än det är. Serien är rätt krystat. Den ska delvis ha gjorts för att visa att Duschku, som i varje avsnitt spelar en ny personlighet har en större bredd än man tror. Snarare visar den att det har hon inte alls. En del av de andra skådespelarna klarar identitetsförändringarna bättre.

Serien gick dåligt i starten men anhängarna väntade på en sjätte episod skriven av Whedon själv som skulle vända skutan rätt (denna går nästa söndag på TV400). Och den mottogs väl också lite bättre. Serien har vridit och vänt på konceptet mer i de senare avsnitten. Säsongsfinalen fick ett rätt gott mottagande.

Trots detta hade alla räknat med att serien skulle läggas ner efter första säsongen. Men mest pågrund av goda tittarsiffror på Hulu (en se TV på nätet-kanal) och bra DVR-resultat har serien nu förnyats. Fast med halva budgeten.

Det jag har sett av serien har varit rätt dåligt. De som gör den lever i en värld där alla låtsas vara någon annan dagligdags. Så att temat appelerar tll dem är förståeligt. Men konceptet lyckas inte riktigt slå an för min del. Och seriens syn på sexualitet gör mej lite illa till mods (vilket en del menar är meninge, men jag tycker det är för halvdant gjort för att bli annat än tam eploitation). Serien saknar också den känsla av att vara något nytt som till exempel Buffy hade.

Själv har jag, för att få min dos trash-tv, börjat se om Buffy the Vampire Slayer från början.

Nya Testamentet 2 och fyra andra förslag på uppföljare

Förr var det inte alls ovanligt att man skrev uppföljare till andras böcker. Redan året efter att H. G. Wells Världarnas krig hade utkommit så kom det en bok där människorna åkte till Mars och visade vem som bestämde. Lewis Carrol samlade på Alice-uppföljare.

På senare tid har man återupptagit denna gamla fina tradition. Det ska komma en officiell fortsättning på Dracula, det finns en Night of the Triffids J. D. Salingers Räddaren i nöden II är på väg. Tillbaka med ännu mer svordomar (förhoppningsvis). En film med titeln Hamlet 2 kom för ett tag sen. I Wind Whales of Ishmael lät P. J Farmer föra KallamejIshmael-Ishmael till den fjärran framtid. Och så vidare.

Men vilka är då de böcker som borde få uppföljare här näst. Jag har ett par förslag:

James Joyce: Odysseus. Jag tänker mej en prequel. Vad hände egentligen allas våra favoritdublinbor den 16:e juni 1903?

Franz Kafka: Förvandlingarna. Sjukdomen som går under namnet Samsa-influensan drabbar allt fler människor. Varje morgon finner oskyldiga medborgare sej förvandlade till stora insekter. Endast den mystiska organisationen Kodnamn Slottet kan rädda mänskligheten.

Dostrojevskij: Brott och straffare: Raskolnikov är tillbaka. Och hans yxa är vässad.

Dante: Den Gudomliga Komedin: Vår hjälte besöker efterlivet hos andra religioner. Kan bli en hel serie.

Bibeln: Visst Säsong 2, eller Nya Säsongen som den kallas bland fansen, var betydligt svagare än första. Men slutet lämnade så många frågor. Fanfavoriten Jesus återvände men försvann sen igen. Frågorna hopar sej. Vart tog Messias vägen? Är han Messias. Vilken var egentligen Pilatius roll. Iscensatte Ben Judas självmord? Kommer Paulus att accepteras som den nye gruppens ledare?
Dessutom lär copyrighten ha utgått. Så detta är en no-brainer.

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O'Neill

The League of Extraordinary Gentlemen är en serietidning skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. Den tar karaktärer från Dracula, Jekyll och Hyde, En världsomsegling under havet och diverse berättelser av H. G. Wells och låter de mötas.

I första albumet samlas gruppen. I det andra splittras den. Om första volymen ställde sej frågan hur det skulle se ut om den Osynlige mannen, kapten Nemo och Jekyll och Hyde och andra gick samman i en crossover så ger den andra volymen svaret att de skulle ha ihjäl varandra.

Serien tillhör kanske den lättviktigare delen av Moores arbeten men berättelsen håller rytmen väl och O'Neills teckningar är bra. Och färgläggningen av Ben Dimagmaliw är nästan i sej att skäl att läsa böckerna. Men det går inte att påstå att serien direkt ropade efter en fortsättning. Häromåret kom dock paus-volymen The Black Dossier och nu har den första delen av den tredje boken kommit ut.

Century, som den heter, ska komma i tre fristående volymer. Första utspelar sej 1910, andra 1968 och tredje i "nutid". Eller det säjs att de ska vara fristående och ändå bilda en enhet. Vad det verkar betyda är att det som i den här 1910-boken kommer att finnas två berättelser. Varav den ena som handlar om skapandet av ett apokalyptiskt månbarn kommer att fortsätta i de följande volymerna. Medan den andra historien, delvis tagen från Bertholt Brechts Tolvskillingoperan får sin avslutning i denna bok.

De nya medlemmarna i LOEG-gruppen är kanske mindre kända än de tidigare. Den ockulte detektiven Carnacki, mästertjuven Raffles och Orlando (fast han/hon är inte sej särkilt lik från Virginia Woolfs roman. Men egentligen behöver man inte känna till figurerna sen tidigare. Deras roller visar sej. Dock är de kanske inte fullt lika spännande karaktärer som Jekyll/Hyde och Kapten Nemo. Dessa möter en version av Aleister Crowley, en magiker som Moore envisas med att tycka är intressant.

Den delen som borde vara mer intressant tar upp två trådar från Brechts Tolvskillingopera, i sej en omarbetning av John Gays Tiggaropera. Men det är framförallt sångerna i Brechts pjäs som det utgås ifrån. Det är tyvärr inte särskilt bra. Ett problem är att Moore är en betydligt sämre poet än Brecht. "What keeps mankind alive" (också undertiteln på historien) omarbetas utan god anledning till ett pekoralt syskon till sången. Men det största problemet är den förändring den andra visan får "Pirate-Jenny".

Och nu måste jag tyvärr gå in på vissa händelser i albumet för att förklara. Spoilers, som det heter, efter bilden.


"Sjörövar-Jenny" är en sång en städerska sjunger i Brechts pjäs. I den fantiserar hon om att det ska komma ett piratskepp och döda alla de hon passar upp på. "Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,/när man frågar, vilka som ska dö./Och då får ni höra hur jag svarar: Alla./Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!" (övers. Ebbe Linde). Jenny i albumet är Kapten Nemos dotter Janni som vägrar följa i sin fars fotspår utan tar jobb som städerska på ett hotell. Att sången i albumet förvandlas från fantasi till verkliga händelser är, även om det går att argumentera för att det är en försvagning, inte så oväntat. Men Moore ändrar texten, som går genom merparten av berättelsen sjungen av en av MacHeaths väninnor (Mackie Kniven är också med på ett hörn i historien) till att handla om sexuella trakasserier mot Jenny/Janni. Till sist blir hon brutalt våldtagen och först då skickar hon efter sin fars män och tar pirattronen i besittning.

Den hämndfantasi som finns i originalet är mot den alldagliga normala förnedringen. I kombination med det tvivelaktiga sätt som sexuellt våld skildrats i tidigare volymer av LOEG känns det också lite spekulativt, även om våldtäkten här åtminstone skildras som något odelat negativt. (I första boken skildras två våldtäktsförsök humoristiskt och i den andra är en våldtäkt närmast framställd som en rättfärdig hämnd.)

Ett annat problem är att den här förändringen gör själva tenat väldigt lik det i en annan riff på pjäsen: Lars von Triers Dogville. Fast sämre.

Det finns en del i serien som fungerar bättre. O'Neills teckningar är fortsatt bra, särskilt av arkitekturen. Men det finns något trött över de cameos som avtecknas i gruppens högkvarter. En sekvens med en för mej tidigare okänd karaktär som är fast i rummet men färdas i tiden är snyggt gjord. Och om man bara i sitt huvud ersätter slutets sång och dans med den riktiga texten till "What keeps mankind alive?" så är det en underbar final som påminner om MAD-parodin på West Side Story.

I nästa nummer, det som utspelar sej 1968 i Swinging London, ska Jerry Cornelius vara med. Vilket gör att jag kommer att läsa det. Men det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var.

Franz Kafkas Livet är underbart

I Peter Capaldis kortfilm "Franz Kafka's It' a Wonderful Life"(som du kan se HÄR, del 2 ,del 3 sitter författaren Franz Kafka och kan inte riktigt få till en viss förstamening. Han försöker med: När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor...banan.
Men han är inte nöjd. Han försöker igen: - När Gregor Samsa bla bla bla förvandlad till en stor...
Han blir avbruten, hela tiden genom filmen störs han i sitt skapande. Fast det slutar lyckligt i en variant på avslutningsscenen i Frank Capra's Livet är underbart som måste ses.

Capaldi säjer sej ha fått idéen till filmen när hans hustru råkade säja fel och istället för Capra sa Kafka. Det är inte enda gången de två skaparna kopplats samman. I novellen "Receding Horizons" av Jonathan Lethem och Carter Scholz blir Kafka, nu i Hollywood, hyrd till att skriva manus till just
It's a Wonderful Life. Berättelsen finns i samlingen Kafka Americana som innehåller åtta noveller runt Kafka skrivna av de två författarna. I Lethems egenskrivna "The Notebooks of Bob K." är det Kafka som skapade Läderlappen.
Medan i novellen "The Jackdaw's last case" av Paul Di Fillipio så är den maskerade brottsbekämparen Kafka själv. På dagen en plågad författaren på kvällen skurkarnas terror: Kajan! (Jackdaw betyder Kaja. Kafka är tjeckiska för kaja.)

I straffkolonin och Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin. Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. Eller på sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla novellen för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen uppenbart inte är realistisk går det där ändå rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant sker.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat sker. Visserligen ser vi bara en liten del av den.
Man skulle kunna invända mot att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta.