Läst i december

Den här månaden läste jag inte så många böcker. Åtminstone inte jämfört med en del andra månader i år. Men det här året har varit ett bra läsår.

Bug! The Adventures of Forager av Lee Allred och Mike Allred
Seriealbum. En Jack Kirby-hommage.

Stora Boken I. Dagbok 1882 - 1884 av Victoria Benedictsson
Första av tre volymer med dagboksanteckningar och utkast av författaren. Redigerad av Christina Sjöblad.

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis
En slags novellsamling. Min första Lydia Davis. Jag gillade den.

Dödskallegänget av Joel Hirsch
En roman om magi och Lunds universitet. Författaren har tidigare gett ut böcker som Viktor Algren.

En svensk kändis av Alma Kirlić
Debutroman. Bokcirkelbok.

Tidens mörka rygg av Javier Marías
Min första Javier Marías. Jag var inte helt såld på den. Kanske för att det är en bok om en annan bok Marías skrivit.

Sång till gryningen av Moon Chung-hee
Koreansk poesi.
"Var någonstans måste jag gå/för att återvända till/en nyutslagen vår?" övers. Lars Granström

Hamlet sade det vackrare av Henry Parland
Finlandssvensk poesi.
"Rasande snö!/Om det roar dig – piska luften! Mig når du ej,/bakom millimetertjock glasruta ler jag åt din/– slaskheroism."

Leva trots allt av Yu Xiu Hua
Kinesisk poesi. I Lilla serien. Poeten har också varit med i Lyrikvännen och Karavan (men där har hennes namn transkriberats Yu Xiuhua). Hon säjs vara en av Kinas populäraste poeter. Jag gillar hennes dikter. Det här urvalet består mestadels av dikter från hennes debutsamling.
"Under vintern kan man ännu höra tusen plantor växa/för ljuset ger dem alltid ett sorglöst hjärta." övers. Birgitta Lindqvist

Sista luckan

Mark Millars Swamp Thing är som sagt lite ojämn. Men han fick till ett riktigt bra slut på serien i "Trial by Fire": Swamp Thing 166-171. Ett slut som både byggde på vad Millar själv gjort tidigare i serien och på de andra serierna med Swamp Thing. Så anknyter det nästsista numret till Alan Moores nästförsta ("The Anatomy Lesson").
Det är också en av de bästa John Constantine-serierna. 

Phil Hesters kantiga stil fungerar bra till denna avslutning. Och passande nog finns det ett jultema i berättelsen. Bilden ovan är tecknad av Tester och från det allra sista numret: Swamp Thing 171.

Serien Swamp Thing har efter detta kommit tillbaka i flera omgångar. Men "Trial by Fire" är seriens riktiga slut.

Bakom lucka 23 hittar vi en värld där nazisterna segrade

Egentligen var det meningen att Neil Gaiman skulle ta över Swamp Thing efter Rick Veitch. Men Gaiman avsa sej uppdraget i protest över att Vertigo hade censurerat det nummer där Swamp Thing skulle möta Jesus (omslaget var Swamp Thing som ett kors).

Veitchs avgång innebar en rätt stor försämring av serien. Eller så säjs det åtminstone. Jag har bara läst nåt nummer här och där.
De jag läst skrivna av Nancy Collins har i och för sej haft en viss charm. Hon tog över serien serien med nummer 110. Efter henne togs den över av de två brittiska författarna Grant Morrison och Mark Millar. Med nummer 140.

Morrison och Millar är numera rätt stora namn i superhjältegenren. Och Morrison var redan då 1994 framgångsrik. Men början på deras Swamp Thing är rätt usel. Våldsam och mörk på ett närmast parodiskt sätt.
Morrison lämnade serien rätt snart och Millar blev den ende författaren. Och efter hand blir serien bättre.

Millars Swamp Thing är ojämn men har två höjdpunkter. Den första är sviten "River run".
När Veitch lämnade serien så färdades Swamp Thing i tiden. Lite som Alan Moores serier där Swamp Thing är på olika planeter. Veitch lät Swamp Thing möta DC Comics-figurer från olika tider.
Millar gör något liknande i "River run" men istället för att ha Swamp Thing vilse i tiden eller i rymden så låter han Swamp Thing hamna i olika världar, olika dimensioner.

I DC Comics universum fanns ett multiversum. Med en värld där hjältarna var skurkar, en värld där Batman och Superman var en generation äldre. Och en värld, Earth X, där Andra världskriget fortfarande pågick och nazisterna hade makten.
De här olika världarna hade avskaffats några år tidigare och slagits samman till en. 

Men de olika jordarna Swamp Thing besöker i "River run" är fritt baserade på dem.

Swamp Thing hade dock tillsammans med en del andra serier flyttats över till förlaget Vertigo vilket gjorde att Millar inte fick använda Green Lantern utan skapade en analog till honom, en ny liknande superhjälte. Det är möjligt att serien tjänade på det för det är ett av de bästa kapitlena i "River run".

Ett annat är det där nazisterna vann i Andra världskriget. Ett populärt tema i ukronin, eller den kontrafaktiska berättelsen. Fiktion om hur världen hade sett ut om historien vid en tidpunkt hade tagit en annan vändning. Den värld i DC Comics som Millar utgår från här har också använts mer på senare år. För några år sen hade Morrison med den i sin The Multiversity. Den serie skulle jag ville påstå var influerad av Millars Swamp Thing-serie. 

Och i år så hade TV-serierna The Flash, Supergirl, Arrow och Legends of tomorrow en crossover som utspelade sej på denna Earth X.

I Millars variant på temat: "Twilight of the Gods" så återföds Swamp Thing som en golem. Och tvingas ta ställning till frågan om den jord han kommit till förtjänar att överleva trots att den byggts på miljoner och åter miljoner döda.

Bild av Chris Weston.

Waiting for God (oh!) – Rick Veitchs Swamp Thing

"I wonder if he ever gets high? I can just see him toking down some kryptonese red and getting so Stones he thinks he's got a giant gorillahead!"
ur Swamp Thing 79: "Waiting for God (oh!)" av Rick Veitch

Efter att Alan Moore lämnade serien så tog Rick Veitch över på manus. Veitch hade tidigare tecknat en del nummer av tidningen plus skrivit ett nummer. Han hade också tecknat delar av Moores Marvelman/Miracleman.

Veitch skrev tidningen från nummer 65 till och med 87. Det var egentligen tänkt att han skulle fortsatt ett tag till. Men han hoppade av efter ett nummer där Swamp Thing skulle träffa Jesus blev indraget.

Veitchs Swamp Thing hör till seriens bästa perioder. Han bygger vidare på Moore men serien har hans röst. En av figurerna i Swamp Thing är en forskare som skrivit en kritisk bok om superhjältar. Efter Swamp Thing så skulle Veitch skriva ett par uppgörelser med superhjältegenren: Bratpack och Maximortal. Den senare är en slags grotesk version av Superman.

I ett av Veitchs bästa nummer, "Waiting for God (oh!)" så möts Swamp Thing och Superman. Swamp Thing har kommit till Metropolis för att döda Lex Luthor. Vilket Superman försöker hindra. Samtidigt planeras en presskonferens för Superman. De som väntar på honom diskuterar Superman och vad han betyder.
Det är en av de bästa Superman-serierna.

Bild ovan av Rick Veitch och Alfredo Alcala.

Slutet gott, allting gott

(Spoilers för Swamp Thing och Marvelman/Miracleman under bilden. Bilden är tecknad av Stephen Bissette, Tom Yeates, Rick Veitch och Alfredo Alcala (eller de har alla vari5med och tecknat numret, troligtvis har de inte alla tecknat den bildrutan.))

I Alan Moores sista Swamp Thing-nummer, Swamp Thing 64: "Return of The Good Gumbo", så vänder vår hjälte tillbaka till träsket och Abigail.
Swamp Thing har under sin exil i rymden insett att han skulle kunna förändra Jorden.

I slutet av Alan Moores serie Marvelman, senare Miracleman, så förändrar den seriens huvudperson världen med sina krafter. Swamp Thing väljer emellertid att inte göra det. Man kan se detta som två olika sätt för Moore att skildra det dilemma som det skulle medföra att kunna ensam radikalt göra om världen.

Nu finns det ju en anledning utanför texten till att Swamp Thing inte förvandlar den värld han lever i. Det är samma värld som en massa andra seriefigurer lever i. Det skulle förändra Superman-, Batman- och Wonder Woman-serierna.

Swamp Thing kommer också att fortsätta efter att Moore lämnat serien. Och Moore lämnar över svaret på vad Swamp Thing ska göra nu till näste Swamp Thing-författare: Rick Veitch.

Och om "Return of The Good Gumbo" innebär ett lyckligt slut för Moores Swamp Thing så är det ännu ett par luckor kvar av Träskkalendern.

Alan Moore och Gröna lyktan

Swamp Thing är inte den enda serien som Alan Moore skrev för DC Comics, även om det är den han skrev under längst tid. De flesta av hans andra serier för serietidningsförlaget finns samlade i DC:s universum Klassiska serier av Alan Moore. En av dem är en crossover mellan Swamp Thing och Superman.

Bland de bästa av Moores serier i boken är de med Gröna lyktan. Eller Green Lantern som han kanske heter numera när engelskan sakta tar över allting (men i plural kommer jag att skriva Gröna Lyktor nedan för att det är lättare med plural på svenska).

Green Lantern skapades 1940. Green Lantern var en superhjälte med en ring som kunde göra allt möjligt. Från början var det en magisk ring. Men serien las ner efter några år och när serietidningar började bli populära igen så var Green Lantern en av de seriefigurer som återuppväcktes och gjordes om. Nu fick ringen och dess krafter en "vetenskaplig" förklaring för det låg i tiden.

Den nye Green Lantern får sin ring av en döende rymdvarelse. Rymdvarelsen ingick i en galaktisk poliskår som vår hjälte, Hal Jordan, blir värvad till som den första människan.

Green Lantern ingick alltså i en kår med en massa rymdvarelser som också var Gröna Lyktor. Och Moores serier handlade om underliga utomjordiska Gröna Lyktor. En av dem är en varelse som bor i en värld utan ljus. Vilket ställer till problem för henne som ska värva honom till Green Lantern-kåren. Då ringen som ger Gröna Lyktorna deras krafter skapar konstruktioner av ljus. Och den blivande Green Lantern inte vet vad ljus är.

Men Moores bästa Green Lantern-serie finns i Swamp Thing 62: "All flesh is grass".

I den så hamnar Swamp Thing på en planet där den intelligenta befolkningen tillhör växtriket. Swamp Thing bygger som vanligt sin kropp av planetens växtlighet. Vilket leder till att han bildar en kropp av tänkande växtmänniskor. 

Planetens Green Lantern (på bilden ovan, tecknad av Rick Veitch och Alfred Alcala) försöker lösa situationen trots att han har börjat tvivla på sitt kall.

Loving the alien

"Quiet, my small. Still your tongue. Space is all. Space is Cold. You are warm. You are young. Space is old. Sleep and form. Sleep and form."

I Swamp Thing 60, "Loving the alien", så parar sej en intelligent robot-ö från rymden med Swamp Things aura, eller med hans "ghost" som robot-ön själv säjer när hon berättar om det som en godnatt saga för sina och Swamp Things barn ("Could he have loved these lukewarm and peculiar creatures; these fetal bio-automata; you; his children?")

Det är ett av de märkligaste numrena av Alan Moores  Swamp Thing. Det påminner lite om James Tiptree jr:s "Love is the plan The plan is death". Som liksom denna är berättad i jagform av en främmande varelse och handlar om fortplantning.

John Totlebens teckningar gör sitt till för att göra serien till en märkvärdig läsupplevelse. Han använder sej av en collageteknik påminnande om Jim Sterankos.

"Away into the great-black-outside-that-is-everything,"

Lucka 18 in space

"My Blue Heaven" var första i en serie äventyr med Swamp Thing i rymden. Han hamnar på olika planeter och möter seriefigurer från DC Comics sf-serier. I Swamp Thing 57 och 58 ("Mysteries in space" och "Exiles") så möter vi Adam Strange.
Adam Strange skapades 1958 och gick i serietidningen Mystery in space. Han var en människa som hamnade på planeten Rann av och till. På planeten Rann var han en hjälte.

Figuren är influerad av John Carter av Edgar Rice Burroughs (han med Tarzan). John Carter var också en jordman som hamnade på en annan planet där han hade äventyr. I hans fall Mars.

Alan Moore gör om Adam Strange på sätt som påminner om hur han har gjort om Swamp Thing. Med en twist på varför han är på Rann. Det är inte en lika effektiv vändning som den med Swamp Things ursprung men rätt typiskt Moore.

Ett annat mooreskt grepp är att serien delvis är skriven på utomjordiska. Något Moore har använt sej av även i andra serier. Mest minnesvärt i första numret av andra volymen av The League of Extraordinary Gentlemen som till stora delar är på marsianska. I det numret så är även John Carter med.

Bild av Rick Veitch och Alfredo Alcala.

Tatjana Woods Swamp Thing

Alan Moores Swamp Thing gavs utförts ut som serietidning en gång i månaden och samlades sen i seriealbum. Jag har läst det mesta av serien som seriealbum. Men jag har en serietidningarna: Swamp Thing 56: "My Blue Heaven".
Ur en aspekt gör det faktiskt skillnad om man läser serien som lösnummer eller i albumformatet: färgläggningen.

Tatjana Wood heter den som färglagt Swamp Thing. Hon färgla en stor del av 80-talets Vertigo-serier (Vertigo är en underavdelning av DC Comics som gav ut serier som Swamp Thing, Sandman, Hellblazer). En del ogillar Woods färgläggning av Swamp Thing för att färgerna är för glada.

Men som Lance Parkin skriver i Pocket Essential Alan Moore så blir färgerna annorlunda på original tidningens sämre papper: "The unsung star of the series was colourist Tatjana Wood[...]"she creates a murky world, where colours merge and bleed together into the newsprint pages". På det bättre papperet i seriealbumen så blir färgerna för bjärta.

"My Blue Heaven" är passande nog ett nummer med färgtema. Vår hjälte har hamnat på en planet där allt är blått. Även han själv. Och han börjar skapa kopior av sej själv och sina vänner som alla är blåa. 

Att det är ett så pass enfärgat kapitel gör att effekten Parkin talar om inte blir fullt lika tydlig. Men jag har jämfört numret i serietidnings- och seriealbumsform. Och färgerna är bättre i det förra formatet på det sämre papperet.

Bild ovan av Rick Veitch och Alfredo Alcala. Och färger av Tatjana Wood.

Citerat från veckans läsning

"Äntligen har jag nått framgång!/Om jag överger poesin, kommer allt elände att försvinna./Om jag köper ett pärlhalsband kommer allt att kännas bra./Inga fler gröna ängar eller skymningar i mitt hjärta."
ur "Ålderns framgång" i Sång till gryningen av Moon Chung-hee

"Wang took from the envelope a thin, irregularly shaped sheet exuding A faint fragrance – not paper, but birch bark. A single line of graceful characters was written on it:
  'All the evidence points to a single conclusion: Physics has never existed, and will never exist.'"
ur The Three-Body Problem av Cixin Liu, övers. Ken Liu

Batman

Abigail Arcane åtalas för att ha ett förhållande med Swamp Thing då han inte är mänsklig. Detta sker i Batmans stad Gotham. Swamp Thing är inte road och förvandlar staden till en djungel. Och Batman slåss mot honom. Denna historia tar upp största delen av seriealbumet Earth to Earth. Bilden ovan av John Totleben kommer från "The garden of earthly delights" som finns i albumet.

Alan Moore har skrivit en Batman-serie till som tillhör hans mest lästa serier: The Killing Joke, tecknad av Brian Bolland. Moore är själv inte särskilt förtjust i serien men den hamnar ofta på listor över de bästa Batman-serierna. Jag står nog på Moores sida här (om man kan säjas göra det genom att inte gilla hans serie) men den är snyggt tecknad. Batman-serie i Earth to Earth är bättre.

Batman var med också i Len Weins och Berni Wrightsons Swamp Thing. I nummer 7: "Night of the Bat". Det hör inte till de bästa av deras Swamp Thing-serier. Men Wrightsons Batman är snygg. Och jag gillar panelen nedan.

Alan Moores Swamp Thing och Neil Gaiman

I "Bogeymen" (Swamp Thing 44) förekommer en seriemördare. Denne seriemördare (eller rättare en som utger sej för att vara denna seriemördare) är med i Sandman 14, det med en konferens för seriemördare.

I Sandman förekommer också Kain och Abel såsom Alan Moore skrev dem i "Abonded houses" (se lucka 9). Och Gaiman har sagt att han var influerad av Moores Swamp Thing. Att den öppnade hans ögon för hur serie formen kunde användas. 

Gaiman skickade ett Swamp Thing-manus till Moore. Vilket var en anledning till att Gaiman fick ta över Moores serie Miracleman efter honom. Det var även meningen att Gaiman skulle ta över Swamp Thing efter Rick Veitch (som tog över den efter Moore – vi kommer att komma till honom senare i kalendern).
Men efter att DC Comics lät bli att ge ut en av Veitchs serier där Swamp Thing träffar Jesus avsa sej Gaiman uppdraget i protest.

Det finns emellertid några Swamp Thing-relaterade serier av Gaiman. Som en serie där Stålmannen hamnar i samma helvete som Swamp Thing besöker i "Down amongst the dead men" (se lucka sju), en Swamp Thing Annual och serien Black Orchid (med Dave McKean: en serie där Swamp Thing g gästspelar.

Den serien är som flera av Gaiman tidiga serier mycket influerad av Moore. Efter hand hittade Gaiman en egen röst. Och numer är han väl mer känd för sina romaner och noveller än sina serier. Men utan inflytandet från Moores Swamp Thing hade hans verk med största sannolikhet sett helt annorlunda ut.

Bild ovan av Stephen Bissette, Ron Randall och John Totleben.

Politiken i Alan Moores Swamp Thing

Den feministiska varulvshistorien "The Curse" är av och till lite klumpig. Men ett nummer i en skräck- och superhjälteserie med feministiskt tema i mitten av 80-talet var rätt banbrytande.
Emellertid tycker jag den feministiska undertexten fungerar bättre i ett senare nummer i serien där den inte är lika uttalad: "The Flowers of Romance".

I den serien så bygger Moore vidare på en kärlekshistoria mellan två bifigurer i Swamp Thing innan Moore tog över den. Kvinnan faller för mannen för att de är i farliga situationer. I "The Flowers of Romance" så möter vi dessa två bipersoner igen och det visar sej att mannen har fortsatt inbilla kvinnan att de fortfarande är förföljda så att hon ska stanna hos honom.. Serien blir till en kritik av denna tidigare kärlekshistoria och berättelser som den.

Flera av Alan Moores Swamp Thing-serier har politiskt innehåll. Inte minst de i den så kallade American Gothic-historien. En av de serier där kombinationen skräckserie och politik inte riktigt fungerar är den direkt efter "The Curse": "Southern change"/"Strange fruit".
Under en filminspelning om slavtiden blir skådespelarna besatta av spöken från den tiden: Den vite liberalen blir rasistisk slavägare, den radikale afroamerikanen slav. Den har ändå en del starka scener som när slavzombierna revolterar. Och ett bra slut.
Och om det politiska i serien nån gång kan kännas lite osmidigt så gör det att serien får en extra dimension och lite mer tyngd.

Bild ovan av Stephen Bissette och John Totleben och Ron Randall.

Varulvar

I "The Curse" (som också fått ge namn åt det tredje seriealbumet med Alan Moores Swamp Thing) så möter Swamp Thing en varulv. Swamp Thing slåss även mot en varulv i en av serierna av Len Wein och Berni Wrightson. Hur varulven skildras skiljer sej emellertid rätt mycket åt i de två serierna.

I "Vilddjuret på heden!" (på svenska i Gigant 6/83) så möter vi varulven först som mönster men vi får sen se hans mänskliga sida. Liksom många av varelserna i Wein/Wrightsons tio nummer av serien så påminner varulven om Swamp Thing. Liksom han (och liksom Trasmonstret som vi skrivit om tidigare i Träskkalendern) så är varulven dels människa, dels monster.

I Moores och Steve Bissettes och John Totlebens "The Curse" så finns ett feministiskt tema. Här blir en kvinna till varulv genom att bo där det tidigare legat en stuga dit kvinnor förvisats under sin menstruation. Dessa kvinnors vrede förvandlar henne till varulv: "She understands at last the nature of woman's curse". När Swamp Thing ska slåss mot varulven kan han inte besegra henne då hon har kvinnokraften på sin sida. Hon går emellertid ett liknande tragiskt öde till mötes som den manliga varulven i Wein/Wrightsons serie.

När man jämför de två serierna så ser man också att det är en rätt stor skillnad mellan Wrightsons och Bissette/Totlebens teckningar. Jämför varulvsförvandlingen tecknad av Wrightson:

Med en förvandling till varulv som Bissette/Totleben tecknar den:

Bägge slutar med en helbild på en varulv redo att gå till attack.

Vampyrer

Numret där John Constantine introduceras är också det där den del av Swamp Thing som heter American Gothic börjar. I American Gothic så åker Swamp Thing runt i Förenta Staterna och möter olika klassiska skräckfigurer: varulvar, zombies, seriemördare, spöken och vampyrer. (Denna historia kallades inte för American Gothic i själva serien utan bara i tidningens insändarsida vilket är lite förvirrande när man ska diskutera den.)

Först ut i kapitlen "Still Waters" och "Fish Story" (Saga of The Swamp Thing 38 och 39 i Swamp Thing: The Curse) är våra vänner vampyrerna. Alan Moore bygger vidare på ett nummer av Swamp Thing från en period ingen längre läser: Den mellan Wein/Wrightsons och Moores Swamp Thing. I det numret (som inte är särskilt bra) så besökte Swamp Thing en liten stad med ett stort vampyrproblem. Men han lyckades inte döda alla.

Vampyrerna i staden har lärt sej att bo under vatten, skyddade från śolen (vilket jag tror var en ny idé 1985). Där har de byggt ett eget litet vampyrsamhälle med vampyrvärderingar där de kan låta sina monsterbarn äta upp folk: "This... is the place... where they are safe... Safe... to live and worship... as they choose. Safe... to raise their children... It is... the children... that are important. The neighborhood... must protect... its children... for they are the blood... of the community... They... are at the heart... of all its values..." 

Bilden överst är av Stephen Bissette och John Totleben.

John Constantine

Nu hoppar vi fram ett par nummer till John Constantines debut. John Constantine föddes ur Alan Moores intresse för magi och Stephen Bissettes och John Totlebens förkärlek för gruppen The Police.

John Constantine dyker upp första gången i bakgrunden i ett tidigare nummer av Saga of The Swamp Thing men i nr 37: "Growth patterns" så har han för första gången repliker. John Constantine är en brittisk arbetarklassmagiker som ser ut som Sting, då sångare i The Police. Mer bestämt så ser han ut som Sting gör i filmen Quadrophenia. (I mitten av 80-talet var Sting helt enkelt cool. Hur osannolikt det än kan verka i dag.)

John Constantine skulle snart få sin egen serietidning som fick namnet Hellblazer. Hellblazer han komma ut i 300 nummer innan den lades ner. Och då fick John Constantine direkt en ny tidning. Så man kan säja att han är mer framgångsrik än den serie han började i. Hellblazer är Frasier till Swamp Things Skål.
Det kom en film där han spelades av Keanu Reeves och vart amerikan. Och rätt nyligen gjordes en kortlivad TV-serie.

Den tecknade serien har gjorts av serieskapare som Jamie Delano, Warren Ellis, China Mieville, Garth Ennis och Steve Dillon och många fler. Flera av dem är riktigt bra. Men du klarar dej utan filmen (jag har inte sett tv-serien).

Anledningen att numret heter "Growth patterns" har emellertid inte med John Constantine att göra utan är för att vår hjälte Swamp Thing har dött (igen) och nu sakta växer tillbaka som en bedårande planta. Bilder av Rick Veitch och John Totleben.

Rite of Spring

Alan Moores Swamp Thing är bland mycket annat en kärlekshistoria. I "Rite of Spring" förklarar Swamp Thing och Abigail sin kärlek för varandra.
Men eftersom Swamp Thing är en träskvarelse, gjord av grönska och inte kött så kan de inte fullborda sin kärlek på det vanliga sättet. Så istället så har de sex genom att Abigail äter en frukt som växer ur Swamp Things kropp och genom det på ett psykedeliskt sätt upplever världen genom Swamp Things (och naturens) ögon.

Det här kan låta lite fånigt (och det blir fånigt i i en scen inspirerad av numret i den usla filmen Return of The Swamp Thing). Men på nåt sätt lyckas serien hålla sej på rätt gräns av det för högstämda. Till en stor del beror detta på Stephen Bissettes och John Totlebens teckningar och Tatjana Woods färgläggning. Som gör att det är seriens vackraste nummer.

Den beskrivna kärleksakten i numret har en hel del gemensamt med en skildring av ett drogrus. Och kopplingen till droger görs ännu mer direkt i ett senare, lite sämre, nummer av Swamp Thing.
"Rite of Spring" pekar också framåt mot Alan Moores och J. H. Williams III:s Promethea.

Citerat från veckans läsning

"Till skillnad från myten om myten om Sverige trodde jag inte att det gick några isbjörnar på de svenska gatorna. Däremot föreställde jag mig att det kryllade av skidåkande barn på väg till skolan. Därför blev jag förvånad när vi klev av båten i Ystad och marken var bar."
ur En svensk kändis av Alma Kirlić

"9. Studentboendet Delphi i utkanten av Lund hade exakt tusen och ett rum i sina studentkorridorer, men sagan om dem skulle vara grå, obehaglig och lämna en eftersmak som när man bitit i fuktig ull."
not i Dödskallegänget av Joel Hirsch

Abandoned houses

Saga of The Swamp Thing 33 trycker om den allra första serien om Swamp Thing med en ny ramhistoria. Det var inte ovanligt att serietidningar gjorde sånt här. Ett nummer strax innan Alan Moore tog över serien hade återtryckt ett av Len Weins och Berni Wrightsons nummer.
Detta är så klart lite av ett lurendrejeri. 

Men då denna första serie är kort så är ramberättelsen åtminstone lite längre (men har de svagaste teckningarna i hela serien, något som blir mycket tydligt bredvid Wrightsons teckningar). Och Moore väver in den äldre serien i sin berättelse.

Den äldre serien är från House of Secrets 92. Den blev populär hos läsarna och ledde till att Swamp Thing fick en egen serietidning. Men det är en del skillnader mellan Swamp Thing i denna serie och den i serietidningen. Här heter han inte Alec Holland utan Alex Olsen. Och serien utspelar sej i slutet av 1800-talet.

På ett typiskt mooreskt vis så visar det sej att denna Swamp Thing är en av flera Swamp Thing-arna som föregått vår hjälte. "Alec Holland was not the first thing to walk the swamps! There were others before him."

Bild övers: Text Alan Moore, bild Ron Randall. Bild underst: Text Len Wein, bild Berni Wrightson.

Walt Kellys Pogo

"It was all trifles. Trifles light as air."
ur "Pog"

Pogo var en dagsstrippsserie av Walt Kelly. Som han skrev och ritade från 1949 till 1973. Det var en så kallad funny animal-serie. Med förmänskligade djur som kunde tala. De bodde alla i ett träsk. 

När jag som liten läste böcker och tidningar om serier så togs Pogo ofta upp som exempel på en serie som lekte med pratbubblor och textning. Den var också känd för att ta upp politiska ämnen som mccarthyism och miljöförstöring. Det mest kända citatet från Pogo är "We have met the enemy and he is us".

"Pog" i Saga of The Swamp Thing 32 är en hommage till Kellys Pogo. Figurerna från serien har gjorts om till rymdvarelser. Som pratar en egen version av Pogo-seriens lekfulla språk. Shawn McManus som tidigare gästtecknat "The Burial" tecknar. Hans mjukare teckningar passar numret utmärkt.

Numret fungerar som en berättelse i egen kraft och inte enbart som en hommage. Det har en vemodig ton.

Love and death – Swamp Thing i helvetet

"There are heroes, there are wicked uncles and princesses, but The drama is askew. The fairy tale contorts Into a tragedy...
  The hero, slow and massive, comes too late..."
ur "Down amongst the dead men"

Nu har vi kommit till den bästa delen av Alan Moores Swamp Thing. Fyra nummer eller kapitel: "Love and death" lsom gett namn åt det andra albumet i serien), "A halo of flies", "The Brimstone ballet" och det extralånga "Down amongst the dead men".

Berättelsen inleds i Saga of The Swamp Thing 29 med "Love and death". Det var det numret då de inte längre fick Comics Code Authority Seal of Approval (ett frivilligt system för att märka serier, påminnande om det filmerna har med PG 13 och sånt). Vilket man nästan kan förstå. Det är en obehaglig och suggestiv berättelse.

Berättelsens epilog gavs ut som en annual, ett specialnummer som ges ut en gång om året, där vår hjälte Swamp Thing beger sej till helvetet för att hämta tillbaka Abigails själ.
Man förstår att Stephen Bissette och John Totleben behövde ersättare på en del andra nummer. Det är ett snyggt tecknat helvete.

Moores helvete är byggt av helvetets innevånare själva. "God is no parent or policeman grim dispensing treats or punishment to all" säjer The Demon som här gästspelar igen. Det här är inte en ny idé. Man kan jämför med Gustaf Fröding i "En syn" i Nya dikter: "Det är ju vi själva,/som slipa vårt pinostål,". Men det måste ha varit rätt rätt avancerat för en skräckserie tidning när den kom.

Bilden överst är ur "Love and death" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben. Bilden i mitten är ur "The Brimstone ballet" och tecknad av Rick Veitch och John Totleben. Bilden nederst är från "Down amongst the dead men" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben.

Begravningen

Saga of The Swamp Thing kom ut en gång i månaden. För att Stephen Bissette och John Totleben skulle hinna teckna i sin detaljerade stil så hade serien nummer med gästtecknare. I nummer 28, "The Burial", så är det Shawn McManus som tecknar. McManus har en mjukare stil.

Numret spelar upp Swamp Things skapelseberättelse från det allra första numret av tidningen när Len Wein skrev och Berni Wrightson tecknade. I slutet så begraver Alan Moores Swamp Thing Wein/Wrightsons Swamp Thing. Mycket symboliskt.

Skillnaden mellan de två Swamp Thing-arna hade kanske blivit tydligare om Bissette och Totleben hade tecknat numret. Men McManus gör ett bra jobb. Framförallt nær han citerar det gamla numret.

Jack Kirbys The Demon

Men om regelrätta superhjältar bara är med i Swamp Thing i bakgrunden så gästas serien av andra figurer från DC Comics serieuniversum. Som The Demon. Som är med i Swamp Thing 25-27. Serien är tillägnad Jack Kirby.

Demon skapades av Jack Kirby som skulle ha fyllt hundra år tidigare i år. Jack Kirby har varit med och skapat seriefigurer som Captain America, Hulk, Thor, Avengers, The Fantastiskt Four och en massa andra. De flesta av de serierna gjorde han för Marvel. Men missnöjd med förhållandena där så gick han över till DC i början av 70-talet. 

DC Comics behandlade tyvärr inte heller Kirby särskilt väl. De lät bland annat teckna över huvudet på Kirbys Stålmannen då de inte tyckte hans Stålmannen var tillräckligt lik andra tecknares stålmän.

Efter att Kirbys serie The New Gods lagts ner så ville DC Comics att han skulle göra en skräckserie. Något Kirby egentligen inte ville. Han skapade The Demon efter en utklädnad prins Valiant hade i Hal Fosters serie med samma namn. (Det är möjligt att Alan Moore inte kände till att Kirby inte ville arbeta med The Demon när han tillägnade serien till honom.)

Huvudpersonen i Kirbys serie var en man som bytte plats med en demon. Moore la till att han talade i rim som demon. Senare serier med Demonen har följt Moores version.

Swamp Thing 25-27 handlar annars om en apvarelse som lever på barns skräck. "I used to think I knew from fear... I didn't. All I knew were the suburbs of fear... and now here I am, in the big city." Det påminner om något Stephen King hade kunnat skriva på 80-talet. Och serien är från 1984.

Överst är en bild ur Jack Kirbys The Demon. Nedan är en bild av Stephen Bissette och John Totleben.

Alan Moore och superhjältar

"There is a man who moves so fast that his life is an endless gallery of statues...". Så beskrivs superhjälten Flash (Blixten på svenska) i Saga of The Swamp Thing 24. Seriefigurerna från Justice League of America (numera också på film) gästspelar men är bara i bakgrunden.

Swamp Thing är en skräckserie. Men den utspelar sej i en superhjältevärld. Alan Moore hade tidigare skrivit Marvelman (också kallad Miracleman) som såg på superhjältegenren på ett nytt sätt. Och några år senare så skulle han skriva Watchmen. Som både är en superhjälteserie och en kritik av superhjältegenren. Sättet Moore beskriver Flash och de andra superhjältarna här har en hel del gemensamt med Marvelman och Watchmen.
De blir en slags mytiska varelser.

Samtidigt är själva Swamp Thing-delen av berättelsen närmare en normal superhjälteserie. Swamp Thing möter en superskurk och besegrar honom. Även om han inte gör det genom att slå ned honom. 

Och Alan Moore kunde också vid den här tiden skriva utmärkta mer traditionella superhjälteserier som Superman-serien "For the man who has everything".

Bild av Steve Bissette och John Totleben. Märk hur de avbildas liksom i skuggan.

Alas, poor Alec Holland!

"Swamped" i Saga of The Swamp Thing 22 (1984) utspelar sej mestadels inne i Träskmannens huvud. 

Efter avslöjandet i förra numret har han hamnat i en koma och drömmer om personer och varelser från Len Weins och Berni Wrightsons serier. Bland annat Trasmonstret. Dödskallen han håller ovan har tillhört Alec Holland, Swamp Thing mänskliga sida (Hamlet-referensen i rubriken är min inte seriens). 

Steve Bissette och John Totleben tecknar Träskmannens drömmar mer skissartat jämfört med det detaljrika sätt som de brukar teckna och som de också återger yttervärlden i numret. Delvis kan detta ha varit ett sätt att spara tid. Bissettes och Totlebens teckningar var tidskrävande. Men det är i vilket fall ett effektivt grepp.

Anatomilektionen

Den första serietidningen med Träskmannen höll på i 24 nummer. Vilket ju hade passat bra för en adventskalender. Men tidningen blev rätt snabbt sämre efter att först Berni Wrightson och sen Len Wein lämnat den.

1982 kom en långfilm baserad på den tecknade serien regisserad av Wes Craven. Filmen är inte nån av Wes Graven bättre men den ledde till att Träskmannen fick en ny serietidning: Saga of The Swamp Thing. I och med nummer 16 av tidningen började den tecknas av Stephen Bissette och John Totleben. Och med nummer 20 så tog Alan Moore över manuset.

Moore hade haft framgångar i Storbritannien med serier som Halo Jones, V för vendetta och Marvelman. Swamp Thing var hans första amerikanska serie. Moores första nummer av serien slutar med att Träskmannen till synes dör efter att ha blivit skjuten i huvudet. Men de flesta album utgåvor av serien börjar med det nästföljande numret: "Anatomilektionen" (spoilers efter titelbilden).

Kapitlet "Anatomilektionen" berättas av en man som fått i uppdrag att obducera Träskmannen kropp. Serien kan på liknande sätt säjas undersöka figuren och serien Träskmannen. Ta i sär den för att se vad som fungerar och sätta ihop den på nytt ge den nytt liv.

För Träskmannen är så klart inte död. Men han är något annat än vad han och vi läsare har trott.

Innan Moore så har serien handlat om att Träskmannen är en man i ett monsters kropp. Alec Holland försöker få tillbaka sin mänsklighet. Men i "Anatomilektionen" får vi reda på att Träskmannen aldrig varit en människa. Han är en växt som tror att han är en människa. Och man kan inte "döda en växt genom att skjuta den i huvudet".

Denna vändning ändrar seriens riktning. Och är ett av de bästa exemplen på "allt du trodde du visste om x var fel"-berättelsen. Numret är mycket effektivt och suggestivt berättat. En av de bästa serierna i Alan Moores omfångsrika bibliografi. 

Den finns på svenska i serietidninen Inferno 1/1991. Men är enklast att få tag på i seriealbumform. Till exempel i Saga of The Swamp Thing TP Book 01.

Träskmannen-kalendern lucka 1: Trasmonstret

Årets julkalender här på Butter tar ordet kommer att handla om den tecknade serien Träskmannen. Eller Swamp Thing som den heter i original.
Merparten av luckorna kommer att ta upp Alan Moores version av serien. Men i dag ska vi börja med att se på ett nummer av originalserien.

Träskmannen skapades av Len Wein och Berni Wrightson. Wein skrev och Wrightson tecknade. Den första serien med Träskmannen var en kort avslutad berättelse i House of Secrets 1971 som ledde till att figuren, något förändrad, fick en egen serietidning året därefter.

Träskmannen är en vetenskapsman som blir förvandlad till en träskvarelse efter en explosion där hans fru dör. Han möter under seriens gång flera klassiska skräckväldet: en varulv, en utomjording, en häxa och så vidare. Det är en för sin tid märklig blandning av superhjälte- och skräckserie. 

Wrightson tecknade de första tio numrena. Wein skrev ytterligare tre nummer efter att Wrightson lämnat serien.

Wrightsons teckningar är till en stor del vad som gör serien. Han var skicklig på att teckna monster. Men hans teckningar hade också ofta något vemodigt över sej. Och Träskmannen var en vemodig serie.

Wrightsons mest kända verk är hans illustrationer till Frankenstein. Och Frankenstein mönster har inspirerat en av de varelser Träskmannen möter i serien.

I "Patchwork Man" (tredje numret av tidningen, på svenska som "Trasmonstret" i Gigant 3/1983) så introduceras då Trasmonstret. Som är en man som (liksom Träskmannen) blivit sprängd i bitar. Men som blivit ihopsatt av sin onde bror. Brodern Anton Arcane är en galen vetenskapsman som kommer att bli Träskmannens ärkefiende. Också Trasmonstret dotter (till höger på bilden) kommer att få en viktig roll i serien.

Trasmonstret fick också en kortlivad egen serie. Som dock varken var skriven av Wein eller ritad av Wrightson. Bara första avsnittet av serien blev publicerad i Förenta staterna. Det andra avsnittet blev emellertid publicerat i Sverige (och enbart i Sverige) i Gigant 3/1983. Denna Trasmonstret-serie är nu inte särskilt bra men det är lite kul ändå. Gigant tryckte Träskmannen i svartvitt. Vilket denWrightsons teckningar tjänar på.

Len Wein och Berni Wrightson dog bägge i år. Berni Wrightson i mars. Len Wein i september.

Läst i november

Tror det här är den månad i år då jag läst färst böcker. Men det var bra böcker.

Elis Bureau – Röda dagar
"kommer du ihåg det där Luciatåget/med provokativt kompetenta barn/som skred genom Burger King/för ungefär ett år sedan" (Det här diktcitatet hade passat bättre om jag läst boken i december.)

Maja Ekelöf – Rapport från en skurhink
Bokcirkelbok. Omläsning.

Jörgen Gassilewski – Hastigheten
Svensk roman om folkmordet på tutsier i Rwanda på 90-talet. Det finns ett problem med svenska berättelser om andra länder. Det finns en risk att vi läser den här boken istället för att läsa en rwandisk roman om folkmordet. Men annars så är den bra.

Elsa Grave – Dikter
Dikturval. "Gamlingar!/idag är vi höstens bevingade/fallfrukt/och med alla snabba/osynliga datumstämplare/tätt i hälarna/är vi på språng/mot närmaste stjärnhimmel"

Martin Koch – Litterära storverk i västficksformat
En bok med parodier på författare som August Strindberg, Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Den kom ut 1913 så en del författare som parodiera i den är numera bortglömda. Men boken är fortfarande riktigt rolig.

Stanislaw Lem – Mögelmörkret
Novellsamling av den polske SF-författaren.

Viivi Luik – Med bitter glädje
Dikturval med den estniska författaren. "Kanske är våren ännu långt borta,/kanske är någonting helt annat på väg."" övers. Ivo Iliste och Birgitta Göransson

Zhang Yueran – Båten
Novellhäfte. Första volymen i nya serien Karavan noir. Knuten till tidskriften Karavan. Den medföljde senaste numret.

Butter tar ordet är 11 år i dag

I dag är det elva år sedan den här bloggen startades. Jag valde att ha jubileumsveckn innan så den inte skulle krocka med bloggens julkalender.
Det har inte varit ett särskilt produktivt Butter tar ordet-år. Men så börjar bloggen jubli gammal och orkeslös också.

Jorderingen av Erik Blomberg

"Vid ett sammanträffande med T. S. Eliot slapp det ur mig att jag höll på att översätta ett par av Shakespeares sonetter och han gav uttryck åt sin varma medkänsla med orden: 'Det måste vara förfärligt svårt, honom förstår ju inte vi heller.'"
ur "Att tolka lyrik", förordet till Jorderingen av Erik Blomberg

Jorderingen är ett av Erik Blomberg själv sammansatt urval av Blombergs dikttolkningar (inte av alla, då Blomberg fortsatte att översätta dikter efter att den kom ut 1954).
Trots att jag har rätt många volymer med tolkningar av Blomberg så finns det många dikter här som jag inte har någon annanstans. Och även om jag hade haft alla dikterna så hade förordet varit skäl nog att behålla boken.

Bland de dikter jag inte har här är några av Blombergs mest kända översättningar, dikter av John Keats, John Donne och Andrew Marvell. En del av dessa håller på att slås ut av nyare översättningar.

Blomberg är inte lika känd som han varit. Vilket ju inte är ett ovanligt öde. På baksidan av Margareta Zetterströms Erik Blomberg — En kämpande intellektuell (som är en utmärkt bok även om den ibland hade tjänat på att tona ner den tidstypiska vänsterjargongen) citeras några författare (Lars Gustafsson, Olof Lagercrantz, Ivar Lo-Johansson, Jan Myrdal) om Blombergs betydelse. Myrdal skriver att Blombergs författarskap inte riskerar att glömmas bort: det kommer att komma ut billighetsutgåvor av Blombergs kritiska essäer. Det kom också ut billighetsutgåvor av Blombergs essäer. På sjuttiotalet.

Riskerar Blombergs författarskap att glömmas bort i dag? Flera av hans dikter har fortfarande läsare. "Gravskrift" kommer nog att leva länge. Även om hans översättningar byts ut så har de spelat en viktig roll.

Även om vi kanske inte ska hålla andan i väntan på fler billighetsutgåvor av Blombergs kritiska texter så har hans skriftställarskap satt spår som kommer att fortsätta att ha betydelse.

(Först publicerad i mars 2016. Då avslutade inlägget en temavecka om Erik Blomberg. Nu avslutar det min jubileumsvecka. Men jag kommer att skriva något i morgon också på bloggens årsdag.)

Citerat från årets läsning

"'Vad är det du säger? utbrister Sandmunken. 'Var och en måste väl dra sitt strå till stacken. Även en fjärt gör väl sitt till för att öka vindstyrkan!'"
ur Färden till Västern 5: Den sanna insikten, övers. Göran Malmqvist

"Livet är en dröm. Livet är klåda. Livet är en gunga. Livet är en galge. Det finns inte ett ord som inte går bra att sätta ihop med ordet 'livet'. Livet är skit. Livet är diarré. Livet är ett träd."
ur "Käre Beto" i Irakisk Kristus av Hassan Blasim, övers. Jonathan Morén

"Det är ju ett ständigt problem. Att stå emot den orientalistiska impulsen, menar jag. Vem skulle ge ut den som låter bli? Vilken västerländsk förläggare vill ha en marockansk eller indisk författare som inte sysslar med orientalisk fantasi, eller som inte tillgodoser törsten efter fantasi? Det är ju trots allt därför Marocko och Indien existerar, för att vara just orientaliska." 
ur Öppen stad av Teju Cole, övers. Erik MacQueen

"Mina drömmar är uppochnervända städer."
ur Innan männen av Nina Bouraoui, övers. Maria Björkman

"Äntligen något de hade gemensamt. De hade inte läst nobelpristagaren."
ur För Lydia av Gun-Britt Sundström

"Men om mina berättelser vänder sej till någon särskild slags läsare så är det väl till ett skrutt. Jag menar dem som har svårt att passa in någonstans, dem som är utanför och på gränsen, ungefär som när man säger 'liten och skitig och rädd för tåget'. Bortkomlingen."
Tove Jansson intervjuad av Bo Carpelan i "Den fruktbara osäkerheten" i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson

"Men det som hänt är hänt, kan inte o-händas, det är också sant."
ur Glitterscenen av Monika Fagerholm

Livet i gamla världen av Fredrika Bremer

"Den 17 augusti [1857]
Min födelsedag. Jag har ej sagt det åt någon i mitt vänliga hem. Inga kära syskon hava, såsom förr så mången gång, hälsat mig denna dag med blommor, gåvor och små tokroliga upptåg. Men ljusa och starka tankar hava kommit till mig och gjort mig dagen till en fest. Dels samtal, dels läsning, dels, och framförallt, själens samlande i dess eget djup"
ur "Åter i Schweiz" i Livet i gamla världen av Fredrika Bremer

När Fredrika Bremer 1856 gav sej ut på en fem år lång resa så var hon en av sin tids mest framgångsrika romanförfattare. Också internationellt. Det säjs att Charlotte Brontë var rädd att folk skulle anklaga Jane Eyre för att vara ett plagiat på Bremers Grannarne.

Sin fem år långa resa dokumenterade Bremer i brev skrivna för publicering. Dessa gavs ut i fem volymer 1860-62 som Lifvet i gamla verlden. Delarna handlade om Schweiz, Italien, Palestina och Turkiet (två delar) samt Grekland.

Ett tema i breven är religion och andlighet. Det märks att den är skriven i mitten av 1800-talet. Men det är en ofta rätt underhållande, välskriven bok. Och också skildringen av det religiösa kan innehålla oväntade detaljer. Som när Bremer vid en nunneinvigning påpekar att en äldre nunna har en lätt mustasch.

De delar som utspelar sej i Palestina har getts ut nyligen i Svenska Akademiens klassikerserie.
Den utgåva jag har är förkortad. I urval av Gustaf Fredén.

(Först publicerad 30 augusti 2016. Kanske lite oväntat mitt nästmest besökta inlägg förra året.
Litteraturbanken har en massa verk av Fredrika Bremer. Bland annat alla delarna av Lifvet i gamla verlden.)

Tomas Tranströmer översatt av Robert Bly

"In the slot between waking and sleep/a large letter tries to get in without quite succeeding."
ur "Nocturne" av Tomas Tranströmer, översatt av Robert Bly

Liksom Tomas Tranströmer översatte dikter av Robert Bly så översatte Bly dikter av Tranströmer. Den första volymen Twenty poems kom 1970. Bly var med om att sprida Tranströmers poesi ut i världen och göra så att Tranströmer i dag är vår mest översatta poet.

Jag har en bok med Blys översättningar av Tranströmers poesi: The Half-Finished Heaven. Då jag läser svenska kan det tyckas som en rätt överflödig bok. Men den var billig och då jag har läst både Bly och Tranströmer så är tolknimgarna intressanta. Även om jag så klart oftast läser Tranströmer på originalspråket. Och så innehåller den ett intressant förord. Det är ett fylligt urval. Hundra sidor långt.

I Airmail, brevväxlingen mellan Tranströmer och Bly så diskuterar författarna en del av översättningarna. Bland annat så har Tranströmer invändningar mot en rad i Blys tolkning av "En pojke springer med en osynlig lina som går snett upp i himlen/där hans vilda dröm om framtiden flyger som en drake större än förstaden." (ur "Öppna och slutna rum", "Open and Closed Space" är Blys titel). Bly har först "straight up in the sky". Tranströmer bifogar en teckning för att visa varför han tycker det blir fel:

I The Half-Finished Heaven så lyder raderna: "A boy runs along with an invisible string that goes right up into the sky./There his wild dream of the future flies like a kite, bigger than his town."

Tranströmer är i breven mycket glad över att bli tolkad av Bly. "Underbart att flyttas över till blyish" skriver han. Och det kan man förstå. Blyish är också vad dikterna känns som utan att vara otrogna originalen. Flera av dikterna hade passat bra i Blys egna samlingar.

Ett av Blys urval tolkningar med svenska poeter (förutom Tranströmer Gunnar Ekelöf och Harry Martinson) har titeln Friends, You Drank Some Darkness. Jag tänker avsluta med den dikt som de raden tagits ifrån:

Elegy

I open the first door.
It is a large sunlit room.
A heavy car passes outside
and makes the china quiver.

I open door number two.
Friends! You drank some darkness
and became visible.

Door number three. A narrow hotel room.
View on an alley.
One lamppost shines on the asphalt.
Experience, its beautiful slag 

(Först publicerad 1 april 2016.)

Paris, 1800-talets huvudstad

"Modets makt över staden Paris i en talande bild. 'Jag har köpt en karta över Paris, tryckt på en näsduk.' Gutzkow, Briefe aus Paris I, , s. 82.'"

ur "Anteckningar och material: B. Mode", översättning (här och i övrigt) Ulf Peter Hallberg

Den tysk-judiske skriftställare Walter Benjamin arbetade på ett arbete om Paris på 1800-talet från 1927 till sin död 1940. Det skulle heta antingen Paris, 1800-talets huvudstad eller Passagearbetet. Verket blev aldrig fullbordat men det som blivit klart samt utkast och anteckningar gavs ut efter Benjamins död.

Passagerna var en slags föregångare till varuhusen som uppkom i början av 1800-talet. Inglasade gångar med butiker. "Passagernas fulländade tvetydighet: gata och hus." På omslaget till den svenska utgåvan finns en bild av en av passagerna.

Arbetet kom ut på svenska 1990 (jag har den andra upplagan från 1992) i tre band.

Den svenska utgåvan innehåller inte riktigt hela verket. Anteckningarna är i urval (av Ulf Peter Hallberg, som också översätt). Men den innehåller en hel del. Den är på över 1000 sidor.

Här finns essäer, fragment, citat. Och en samling brev om arbetet. Det är en brett anlagd kulturhistoria om staden Paris. Om mode, flanören, Karl Marx, fotografin, börsen och mycket, mycket annat. Det är en ytterst fascinerande läsning. Och man lär sej mycket. Som att det bara fanns tre kaféer i Paris 1757.

Anteckningarna  (som utgör största delen av utgåvan) är som sagt i urval men det är ett frikostigt urval. Så pass frikostigt att en del fragment upprepas två gånger. Eller ibland i något olika varianter. Så återkommer meningen "Den trojanska hästen - som snö, liksom den kommande vakenheten smyger sig in i drömmen" i sin färdiga form som: "Det förestående uppvaknandet står som grekernas trähäst i drömmens Troja."
Drömmen och uppvaknandet finns som bild på fler ställen i verket.

"En prägling från 1848: 'Gud är arbetare.'" lyder ett av bokens fragment. Walter Benjamin var marxist. Det är svårt att tänka sej en icke-marxist göra samma slags fängslande kopplingar mellan företeelser som Benjamin gör här.

Ibland finns det tankegångar som vore intressant om de tagits vidare eller trådar som skulle varit intressant att se hopknutna. Men det är sällan jag saknar det fullbordade verket när jag läser i Benjamins utkast till det. I dess nuvarande form är det ett rikt och fängslande verk.

Förlaget Atlantis ska snart ge ut en nyutgåva av Paris, 1800-talets huvudstad. Också i tre band. Om Atlantis utgåva skiljer sej från den här på något sätt vet jag inte. Det är möjligt. Benjamin-forskningen har fortsatt sen 1990. I vilket fall är det glädjande att den kommer ut på nytt. Den ska vara svår att få tag på antikvariskt.

"Skratt är sönderslagen artikulation."
ur "Anteckningar och material: J. Baudelaire"

(Först publicerad 9 december 2015. Atlantis nyutgåva har kommit ut sen dess och borde fortfarande finnas att köpa. Det finns fler inlägg om Walter Benjamin under Walter Benjamin-etiketten.)

Dikt skriven efter att ha läst en gammal kinesisk dikt

Jag läser en gammal kinesisk dikt som varnar mej för att gå ut.
För därute knäcker kylan ens ben (snap!).
Det är ett tema som aldrig kommer att åldras.
Ute är det vinter och vitt –
som i den kinesiska dikten, fast med fler bilar som kör förbi.
Jag stannar inomhus i kväll.

(Först publicerad 15 januari 2016. I kväll är det inte vinter och vitt ute. Men jag kommer ändå att stanna inomhus då jag är kraftigt förkyld. Jag vet inte om det finns några gamla kinesiska dikter om att vara förkyld.)

Ulla Wiggens Horisonten och Lars Gustafssons Sprickorna i muren

Jag håller på och läser om Lars Gustafssons romansvit Sprickorna i muren. Just nu är jag inne på tredje boken Familjefesten (1975).
Den första romanen Herr Gustafsson själv innehåller en massa referenser till andra böcker. Och en del till konst. När jag läste den första gången så hade jag inget internet och kunde inte kolla upp tavlor där som man kan nu.

Som porträttet i stycket nedan:

"Våren 1969 målar Ulla Wiggen sitt kärleksfulla och sällsamma porträtt av den unge poeten Peter Cornell.
  Den porträtterade, som på denna bild är blekare, mer inåtvänd än vad han i verkligheten kan tyckas vara, har ögonen öppna. Han har ansiktsuttrycket hos en som nyss har varit mycket nära att erinra sig något som han glömt så grundligt att han inte mindes att han glömt det.
  I bakgrunden skymtar det blåaste, mest ändlösa hav, belyst av en osynlig sol.
  Med denna tavla blir det nya Stockholmsmåleriet för första gången alltigenom tydligt, framträder i hela sin botticelliska glans. Ljus, kärlek, öppet hav."

Målningen heter "Horisonten" och ser ut så här:

Wiggen kom också att göra omslaget till pocketutgåvan av boken. Som är den jag har. Det är troligt att hon då hade läst stycket ovan. Då den omslagsbilden är en pendang till "Horisonten":

Även en del av de andra Sprickorna i muren-omslagen består av (då) samtida konst. Och omslaget till den sista boken En biodlares död är målat av Gustafsson själv.

(Först publicerat 20 juni 2016. Jag läste om hela romansviten och tyckte den höll bra. Att låsa om hela sviten var intressant då man kunde se hur saker återkom i de olika böckerna.)