Glaskuporna av P. O. Enquist

Natten till den 23 juli detta år behandlades alla svenska invånare norr om denna gräns med droger: deras minnen och kunskaper förintades till en viss gräns. Maskiner och redskap flyttades samma natt söder om gränsen. Ett stort antal byggnader utplånades, andra sattes upp. På morgonen var hela området återfört till 1890-talet, utvecklingsmässigt, ekonomiskt, socialt, tekniskt, - och, inte minst viktigt - moraliskt.

I "Glaskuporna" av Per Olov Enquist (i rena rama utopin - en antologi med radiokåserier/noveller kring temat utopier) har man löst u-landsfrågan. De fattiga länderna kallas nu för reservat. Den västerländska delen av världen har full kontroll över de sen världsekonomirådet förintat Venezuela i mars 1982 - "Efter detta förstod också alla reservaten, runt om i världen, att aggression och polemik mot de stora industristaterna var brottslig och omoralisk."

Trots detta är inte allt frid och fröjd i de rika länderna - folk har det rätt trist. Men sommaren 1998 genomför man ett experiment. Norr om Göta Kanal blir ett lyckoreservat där för man tiden tillbaka till 1890. Norr om gränsen uppfinner man cykeln och den inre monologen - det är en tid av utveckling och lycka.
Fler lyckoreservat eller glaskupor inrättas - Tyskland återförs till 1700-talet, historien levs om igen från olika startpunkter.

"Glaskuporna" skrevs 1966, samma år som Hess hans fjärde roman kom ut. Den korta novellen är en av Enquists bästa berättelser, rolig och tankeväckande.

(Först publicerad 19 december 2011. Då del av det årets adventskalender. Som handlade om svenska framtider från förr. Ett piffigt tema om jag får säja det själv. I morgon börjar en nu adventskalender här.)

Jules Verne - Magasinet. En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal

Jules Verne-Magasinet var en på 40-talet rätt spridd tidning. Den hade inte egentligen så mycket med Verne att göra, mer än att under magasinets första år så gick ett par av hans romaner där som följetong. I stället hämtade tidskriften sina noveller från två amerikanska sf-magasin.

Urvalet i volymen Jules Verne-Magasinet En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal (1993), som är väldigt snygg och ett nöje att bläddra i, har enligt Jan Myrdal valts dels efter läsbarhet men också tidstypiskhet.
De längre följetongsberättelserna saknas. Dels av utrymmesbrist, dels för att Myrdal anser att dessa var den svagaste delen av tidningen - med rymdäventyr som ofta var dåliga kopior av äldre äventyrslitteratur.

Novellerna är ofta något klumpigt skrivna men trots detta underhållande. Och när de är direkt dåliga så är de ofta det på ett rätt så festligt sätt. Som när hjälten Hank i "Knipslugne Hank's skenande tidsmaskin" löser alla problem med sitt sunda förnuft i en historia där man reser genom olika alternativa U.S.A.n (eller vad nu den nationen heter i plural.

Förutom tidsresor och ukronier så förekommer de flesta av genrens favvoämnen som robotar, den fjärran framtiden och verkligheten som illusion. För den Harry Martinson-intresserade kan det vara av intresse att en av novellerna handlar om en civilisation i ett rymdskepp. Då tidningen sålde i många exemplar så skulle Martinson mycket väl ha kunnat läst denna ett decennium innan Aniara.

En del mer kända författare finns med i samlingen. Även om antologin har behållit de pseudonymer de haft i tidningen. Alfred Bester, Robert Bloch och Ray Bradbury. Bradburys novell är tyvärr dålig. Men det var den första Bradbury publicerad på svenska. Vilket väl gör att den kan vara intressant.

Trots den ibland lite klumpiga prosan finns här också ett par riktigt bra noveller. Som de skrivna av Bester och Bloch. Och en novell av den helt okände signaturen Erik S. Ambrose, vars "På andra sidan muren" är en av de noveller som får lite mer utrymme i förordet. Där science fiction beskrivs som "skrivandet med om och men".

För urvalet står då Myrdal, som också skrivit det läsvärda förordet om tidskriften och hans minnen av den. Myrdal har inte själv skrivit sf (det finns kortprosa i de första Skriftställning-volymerna som skulle kunna kallas för fantastik i ordets breda betydelse) men det finns kopplingar mellan antologin och ett par av hans övriga böcker.

Sammanställandet av den nämns i Inför nedräkningen, som kom ut samma år, och i debutromanen Hemkomst (1953) sitter i första kapitlet en polis och läser tidningen. Men framförallt hör den samman med böckerna i Barndom-serien. Där romanens Jan läser och funderar över både sf och Jules Verne.

Antologin har också författarpresentationer och ett index över alla berättelser i Jules Vernes-Magasinets samt ett efterord av Maths Claesson om dess historia där i slutet den tidskrift med samma namn som började komma ut i början av 70-talet nämns.
Den gavs till nyligen ut av Sam J. Lundwall och hade väl egentligen en rätt svag koppling till ursprungstidningen. Men 1990 gavs det ut ett jubileumsnummer, nr 443, som också återtryckte gamla noveller ur ur-Jules Verne-Magasinet, liksom Myrdals antologi med originalillustrationerna (men med nyöversatta noveller). Det är bara fyra noveller - men med en större tyngdpunkt på äventyrsberättelser kan den läsas som ett komplement till den senare antologin.

(Först publicerad 8 februari 2011 på Jules Vernes födelsedag. Ingick då i temat 365 böcker som jag hade under det året. Då jag skulle skriva om en bok varje dag. Det blev väl inte riktigt 365 inlägg. Men jag funderar på att återuppta idén nästa år.)

Förmyndarberättelser av Villy Sørensen

I "En framtidshistoria", den längsta av de tolv novellerna i Förmyndarberättelser (1964) av Villy Sørensen, så berättar Filip Rose historier för sin (adoptiv)son Filius. Historiska berättelser och bibelhistorier. Han ändrar de lite, dels för att han inte riktigt kan komma ihåg hur de gick. Och dels för att historierna har ett syfte. Han vill att Filius ska slåss mot sin biologiske far, landets president.

I novellen så får alla barn sin framtid utstakad vid födseln. Något Filip Rose kämpade emot. Då Filius föddes sa de maskiner som utstakar barnens framtid att han skulle komma att döda sin far. Därför gav presidenten sin son till sin motståndare så att han kunde uppfostra honom. Filius är den enda i landet som inte känner till sin framtid.

Historien har drag av myten om Oidipus. Det har även ytterligare en av novellerna i boken: "Om den onde Judas". En av tre bibelhistorier eller legender i Förmyndarberättelser.

Dessa, samt "Ett förmynderskaps historia" (om Fredrik III), bygger på tidigare källor. Också Sørensens ändrar lite på dessa berättelser. Omvandlar de och gör om de till starka, sørensenska sagor.

Fredrik III:s liv berättas snabbt och raskt. Mord och kungar och sysslingar och kusiner flimrar förbi i en fart som får hans liv att framstå så underligt som det nog också var.

Det är framförallt sättet novellerna berättas på som gör boken till en stark läsupplevelse.

I "Chefen" går en direktör går på ett personalföreningsmöte och kan sen inte få en ung man som också är där ur tankarna. Novellen berättas i Ni-form, som riktad till direktören. Och lyckas under tio sidor att fånga in en, inte trots utan på grund av dess banala karaktär - "Naturligtvis är det en tråkig historia, herr direktör. Men den är nu inte så märklig som Ni själv tror."

Märklig är annars det ord som närmast beskriver novellerna i boken, den ena bättre än den andra. Från sagoliknande fabler som "Fågeln i jungfruhamn" (en av Sørensens populäraste noveller) till den som i en feber berättade "I främmande land".

Eller ta den inledande "En glashistoria", där en optiker uppfinner glas som om man ser genom det gör att man får en ljusare syn på allting. Vilket leder till civilisationens undergång.
Så långt en rätt gängse om än roande satirisk utgångspunkt. Men Sørensen berättar den som en vemodig kärleksberättelse.

I novellen är huvudpersonen en av de få som är immuna mot glasets verkan. I en scen håller han ett tal mot glasögonen. Alla åhörarna tycker han talar bra då de har glasögonen på sej.

Tal inför folkmassor förekommer också i "En framtidshistoria", den sista novellen i samlingen. Berättelserna i boken skiljer sej en hel del från varandra. Men teman och ton binder dem samman.

Sørensen gav ut flera novellsamlingar. Jag har läst ett par av hans noveller tidigare i olika antologier samt kortromanen Ragnarök. Jag kommer att läsa fler.

(Först publicerad åttonde juli 2011. Jag har inte läst mer Sørensen sen dess.)

Detta inlägg kommer att läsas av framtida generationer

Ofta i recensioner och andra texter om böcker (och om musik, teater, bildkonst och sånt) så spås det om huruvida verken kommer att bli lästa (eller sedda eller hörda) i framtiden.

Frågan om ett verk kommer att överleva verkar på nåt sätt vara intressant för oss här och nu. Som om den framtida publiken sträcker sej bakåt mot vår tid, blåser på boken och skänker den ett extra värde.

Författare som få läser idag tröstar sej med att de kommer att nämnas i framtida fotnötter i avhandlingar i bibliotek som ännu inte byggts. Och det kanske är förståeligt. Vi har alla dagdrömmar.

Men jag har svårare att förstå varför vi andra ska bry oss om detta.

Få av dagens böcker kommer att överleva, "tiden är en radikal gallrare" som Erik Blomberg skriver i förordet till 100 svenska dikter. Och det kommer ju hela tiden nya böcker som slåss om kommande generationers uppmärksamhet.

Men vilka dessa happy few som överlever gallringen blir är det lönlöst att spekulera i.

(Först publicerad 10 maj 2012. Kommentarer till inlägget kan läsa om du klickar på länken.)

The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 2009 av Alan Moore och Kevin O'Neill

The League of Extraordinary Gentlemen är en tecknad serie skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. I den går figurer som Doktor Jekyll/herr Hyde, den osynlige mannen och kapten Nemo samman och slåss mot Fu Manchu och marsianerna från Världarnas krig.

I det första albumet finns en bild av en tidigare League bestående av bland andra Fanny Hill och Gulliver. Det tredje albumet The Black Dossier utökade ytterligare The League-landskapet. Som nu säjs bestå av all fiktion någonsin. 

Vilket i den senaste installationen, med det lite otympliga namnet The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 2009, bland annat visar sej i att presidenten från tv-serien 24 efterföljs av presidenten i West Wing (eller möjligen tvärtom). 

Det här är tredje delen av "Century". De tidigare numren har utspelat sej 1910 och 1969. Och handlat om Bertolt Brechts Tolvskillingsopera samt engelsk 60-talsfilm.

Här problemet med utökandet av The Leagues landskap - Allan Quartermain och Kapten Nemo kan säjas höra till samma fiktionsrymd. Med en gemensam undertext om kolonialism. Harry Potter och Mackie Kniven passar inte på samma sätt ihop.

Bara den första delen av "Century" hade en League bestående av litterära gestalter från den perioden. Och då bara i en bihandling. Huvudpersonerna har i stället varit två från de första albumen som levt vidare sen de druckit ur ungdomens källa: Mina Murray från Dracula och Allan Quartermain från Kung Salomos skatt. Och Orlando (rätt fritt baserad på Virginia Woolfs roman), också han/hon evigt ung.

Som i alla historier om odödlighet någonsin så får vi reda på att detta har sina avigsidor. (Drick inte det eviga ungdomsvattnet, barn!) Detta tema blandas inte helt smidigt med temat att fiktionen var bättre förr.

I ett avsnitt kritiseras en populär barnbok: "Th-this whole environment seems artificial, as if it's been constructed out of reassuring imagery from the 1940s... A storybook place gone horribly wrong..." Och det är kanske träffande men också framkastat i ett glashus.

Ändå är den här delen rätt så bra. Allusionerna, som i det förra "Century"-albumet började bli rätt så irriterande är nedtonade. Och slutstriden mellan två barnboksfigurer är ett rent nöje att läsa.

Främst är detta Kevin O'Neills förtjänst. O'Neill är en serietecknare med en egen kantig uttrycksfull stil. Han var innan The League-serierna mest känd för att ha tecknat våldsamma och satiriska berättelser som Marshal Law. Med The League of Extraordinary Gentlemen har han tagit sitt serieberättande till nya nivåer. 

Men han är fortfarande som bäst när han tecknar våld, och the final show down här är våldsam så det förslår.

Jag är inte helt övertygad av den metafiktiva innebörden av det hela. Barnböckerna var bättre förr därför att min tids barnbokshjälte kan besegra din tids eller nåt. Men det är ändå en underhållande scen i en underhållande serie. 

Och även om det redan utlovats en ny League-serie (som ska utspela sej under At The Mountain of Madness av H. P. Lovecraft) så känns detta kapitel "Let it come down" som ett värdigt slut för serien.  

(Först publicerad den 18 juli 2012. Jag har läst League-serien som kom efter denna. Nemo. Heart of Ice som gavs ut direkt som ett inbundet album och utspelar sej på 50-talet.. Den är en mash-up av olika nordpolen-historier på liknande sätt som extramaterialet i Century-serierna (en prosaberättelse) var en mash-up av månberättelser. Den utgår främst från Lovecrafts och Edgar Allan Poes nordpolfiktioner. Vilka inte är helt lyckade att göra en mash-up av eftersom de redan är rätt lika i tonen (en av figurerna i Lovecrafts At the Mountain of Madness läser Poes berättelse). Men det är en rätt underhållande serie. Och man får se O'Neill teckna ett lovecraft-monster. Och pingviner. Monstruösa pingviner.) 

Nattens språk av Rut Hillarp

I "Orfeus" av Rut Hillarp så trotsar Orfeus medvetet förbudet om att vända sej om efter Eurydike. "En glimt av hennes ansikte/nu/är värt mer än närhetens år," - han väljer ögonblicket när han ser henne och hon utplånas framför att leva samman med henne: "I tusen sånger ska jag älska henne". I dikten "Eurydike" som kommer direkt efter dikten där Orfeus har ordet svarar hon "Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig./Bara ett ögonblick var jag verklig."

Första gången jag hörde berättelsen om Orfeus och Eurydike och dödsriket var på dagis genom ett barnradioprogram med antika myter och historien skrämde skiten ur mej. Hillarp bevarar och lyfter fram det skrämmande i de myter hon använder sej av i sina sena diktsamlingar. Och det skrämmande, utplånande i förälskelsen och kärleksakten.
Som hos Hillarp är något som redan är försvunnet, också i berättelser om evig kärlek. "Trolldrycker är inte att lita på" heter det i slutet av en av Hillarps många dikter om Tristan och Isolde.

"Orfeus" och "Eurydike" finns i Spegel under jorden från 1982. Och i urvalet Nattens språk. Det är sammanställt i samråd med Hillarp av Lasse Söderberg och innehåller dikter ur alla hennes sex diktsamlingar. De tre första kom 1946-1950, de tre senare 1982-1991.

En skillnad mellan samlingarna efter den mer än trettioåriga pausen och de tidigare är att de senare illustrerades av Hillarps vackra dubbelexponerade fotografier. Här är dessa utspridda över hela volymen. Och passar väl till Hillarps dramatiska poesi med dess solar och nätter och stormar (Hillarp is as metal as they come).

Också i dikterna går det att se skillnad. Men tematiken är i mycket densamma. Den sista diktsamlingen (den första Hillarp-samling jag läste) heter Strand för Isolde och Isolde finns med redan i den första samlingen Solens brunn dikten som gett detta urval sitt namn handlar också om Tristan & Isolde).

Redan i den boken beskrivs kärleken som något skrämmande och berusande. I en av dikterna är jaget fastkedjad vid en klippa och väntar på sin älskare, sitt monster som med kyssar och blixtar genomstinger hennes kropp - "Och den som ville befria mig/skulle jag skratta åt." Som i den senare "Ariel" ("När stormen kommer är du redo") är naturens krafter och kärleksakten sammanbundna.

Hillarp berättar olika sägner om de ögonblick när man blir verklig. Som prosadikten/novellen "Drottningen". Där en drottning bestämmer sej för att döda kärleken. Men som säjs länge leva på doften av kungens ögonlock. "(de är ju alla jag själv)" heter det i en parentes i en av dikterna. De många myterna kretsar kring samma ämne - "I tusen sånger ska jag älska henne."

Jag har bara läst två av Hillarps diktsamlingar i helhet och det är för länge sen för att jag ska kunna uttala mej om huruvida rätt dikter finns med. Men de som finns med är bra. Det är lite synd att det (säkert kortvariga) nyväckta interesset för Hillarp inte lett till en volym med hennes samlade dikter. Men som en tröst finns det här urvalet från 1995 fortfarande att köpa.

"Så ser du på mej, så väntar du. Och jag betraktar din spegelbild i mina händer och gråter. Jag skapar porträttet. Du skapar myten. Du sveper mig i danser som du aldrig ska lossa från mina axlar." (ur "Myten" i Båge av väntan (1950)).

(Först publicerad den 20 januari 2012. Det var något av en Hillarp-våg ett tag. Den gick över.)

Det går en åska genom tidevarvet av Carl Jonas Love Almqvist

H. Vet man om Almqvist gör något mera?
E. Det är föga hopp. Han ligger i flussfeber vari han fallit under skrivandet på sitt arabiska lexikon, som han varit upptagen med i tolv års tid oupphörligt. För övrigt är han en elak människa, så att det är allrabäst, att icke få något av honom.
ur "Recensionsutskottet uti herr Hugos akademi" (1841)

Carl Jonas Love Almqvist skrev inte bara romaner och dikter utan också en hel del journalistik. Folke Isaksson gav år 1972 ut ett urval pamfletter och polemik kallat "Det går en åska genom tidevarvet". Här kritiserar Almqvist äktenskapslagstiftningen, dåliga arbetsförhållanden i England och ståndsriksdagen. Och så hånar sina samtida författarkollegor.

Men behållningen av boken är inte framförallt att så här mer än hundrafemtioår senare tryggt kunna hålla med Almqvist om 1800-talets elände. Det är istället kraften och kvickheten i språket.

Almqvists mest kända politiska verk, romanen Det går an, vars förord återfinns i samlingen, måste jag erkänna att jag alltid tyckt varit en rätt trist läsning (kanske för att vi läste den i skolan). Men här sitter man och ler åt Almqvists bitande formuleringar. Bäst är artikeln "Om folknöjen" från 1839. Där Almqvist efter att tagit upp att de styrande försöker inskränka på nöjena för folkmassan genom att minska antalet religiösa fester och vilodagar räknar upp, i bisats efter bisats, de många nöjen som de högre klasserna kan ägna sej åt. Efter en sidas uppräknande av diverse förströelser fortsätter Almqvist: "om en karl av den bättre klassen, en hederlig man, som, alla nöjen små och stora sammanräknade, kanske icke njuter mer än 996 sådana om året, om - säga vi - en sådan, bland andra divertissementer, förleder några flickor ur arbetarklassen, ett dussin om året, eller ett halvt, allt som det faller sig, så är han lika hederlig, lika väl sedd, lika god för det. Ty det osedliga, som visserligen här sker, angår icke honom, utan drabbar de förförda".

Ett liknande ursinne finns bakom flera av texterna här och gör att de fortfarande griper tag i en.

Isaksson, som samma år gav ut ett urval av Almqvists dikter, har skrivit ett intressant och matnyttigt förord om hur den här sidan av Almqvists författarskap kommit att tonas ned i litteraturhistorien.

Boken ska på sin tid ha fått lite blandad kritik. En del såg den som ett led i vänsterns annekterande av klassikerna. Om man ser till det urval Almqvist som kom ut på En bok för alla lagom till författarens 200-årsdag så verkar ändå Isakssons insats ha lämnat spår. Där ägnas ett avsnitt åt samhällskritik.

Näst efter Drottningens juvelsmycke så är "Det går en åska genom tidevarvet" den bästa Almqvist-bok jag läst. Då den gavs ut i originalpocket så kan den vara sällsynt på bibliotek men bör å andra sidan gå att hitta billigt antikvariskt.

(Först publicerad den 13 september 2011. I dag är det Almqvists 220-årsdag. Folke Isaksson dog i maj i år. Jag citerade då ett stycke ur Gnistor under himlavalvet.)

Gustaf Hellström doesn't live here anymore

Från det jag var 8 år gammal tills jag fyllde 17 så bodde jag i ett område vars gator var uppkallade efter författare med koppling till trakten.
Där fanns vägar namngivna efter Hjalmar Söderberg och Lars Wivallius.
Fast de flesta författarna vart inte så kända. Jag bodde på Albert Hennings väg. Nåväl, det hade kunnat vara värre - det fanns också en Fredrik Bööks väg.

Detta har hjälpt mej att få en mindre romantisk syn på författarens roll. Redan som liten visste jag att skrivandets lön som regel var att få en gata i ett höghusområde utanför Kristianstad uppkallat efter sej.

Det kom också att påverka min läsning av Kritik av Klara Johanson - ett urval av mestadels dagskritik från 1908 fram till 20-talet.
Johanson skriver om Ernst Ahlgren och Selma Lagerlöf och om flera andra författare. Varav många numera är lika bortglömda som Albert Henning.
Flera författarskap kan man följa i recensionerna hur de utvecklar sej. Till exempel Ludvig Nordström blev jag sugen att läsa mer av.

En annan där flera av hans böcker avhandlas är Gustaf Hellström. Det är hans tidiga böcker som recenseras. Jag flinar mej genom sågningen av hans debut. Medan jag gäspar när jag sen läser hur Johanson tycker han blir bättre och bättre för varje bok.

Detta har dels att göra med att Johanson, som har en kåserande stil (hennes texter är ändå ofta fyllda med så mycket mening och innehåll som möjligt), är roligare när hon är elak. Men framförallt har det att göra med att Hellström inte endast fick en väg uppkallad efter sej där jag bodde. Också skolan där jag gick fick sitt namn efter Hellström.

Hellström var en av de ledande av 10-talisterna, en grupp som fått sitt namn efter det 1910-tal som också gav oss första världskriget och harembyxan. Det finns ett Gustaf Hellström-sällskap. Ett par av hans böcker, som Snörmakare Lekholm någonting, har fortfarande läsare.

Jag kommer aldrig att läsa honom. Om man vill bli läst ska man akta sej för att gå och få skolor uppkallade efter sej.

(Från den 26 mars 2012. Jag har ändrat rubriken. Det säjs att de har lagt ner skolan. Så kan det gå.)

En hare på Aldergrave av Paul Muldoon

"Vart Brownlee tog vägen och varför han försvann
är ett mysterium än i dag.
Ty om någon borde vara nöjd så var det han:
två tunnland korn, ett
med potatis, fyra tjurar,
en mjölkmaskin, en ladugård med skiffertak.
Han sågs sist på väg ut för att
mjölka, en klar och tidig morgon i mars."
ur "Varför Brownlee försvann"





Paul Muldoon är en poet från Nord-Irland. Det har kommit ett urval av hans dikter på svenska kallat En hare på Aldergrove. Lite mindre än femtio dikter tagna från elva diktsamlingar. Från debuten New Weather (1973) till den senaste Maggot (2010). Titeln på boken kommer från en dikt i Maggot.


Muldoon är en mycket underhållande poet. Som gör häpnadsväckande saker med språket samtidigt som han får det att se lätt ut. Han har en lekfull inställning till sånt som slutrim och versformer och blandar ledigt högt och lågt.
Samtidigt har han oftast något att berätta och tappar inte bort sej i sina språklekar (det finns de som tycker annorlunda).
En anledning till detta är kanske är den nordirländska erfarenheten som många av hans bästa dikter utgår ifrån.
Att han kommer från Nord-Irland gör att han också oftast jämförs med den äldre Seamus Heaney. Och det finns ibland likheter mellan dem. Men Muldoons vers är mer flyfotad, Heaneys mer klassisk och högtidlig.
Här finns en dikt tillägnad Heaney, den underbara "Portföljen".

Volymen, sammansatt och tolkad av Lars-Håkan Svensson, innehåller på sina hundra sidor naturligtvis bara en liten del av Muldoons produktion. Men urvalet ger ändå en bra bild av Muldoons poesi och boken innehåller många vackra dikter.

Muldoon var redan sen tidigare en av mina favoritpoeter. Jag upptäckte honom genom en tidigare urvalsvolym, Att möta britterna, liksom denna utgiven på Ellerströms och även den sammanställd av Svensson. Flera dikter (runt femton) finns också i bägge volymerna. En del av dessa var i Att möta britterna översatta av andra än Svensson (dikten som gav namn åt det förra urvalet, "Att möta britterna", finns bland dessa)  Att "Varför Brownlee försvann" och "Söndagsutflykten" därmed finns i mer än en svensk version är passande. (Även om det nu inte är så mycket som skiljer mellan de två versionerna av just "Söndagsutflykten".)

Här finns också omarbetade varianter av Svenssons tidigare tolkningar. Ibland är de tydligt omgjorda som "Blåst och träd" från New Weather (där den nya avslutningen "Likväl varslar mina brutna leder//om väderomslag" är överlägsen den tidigare "Likväl anar mina rådbråkade leder//ett väderomslag"). Medan skillnaden mellan de tidigare och dessa versioner av  "Anseo" och "Gränskommisionen" är rätt subtila (trots att den senare dikten gått och fått ny titel.)

Svensson säjer i efterordet att ändringarna är gjorda bland annat för att de alla ska ha kvar de Muldoonska rimmen. Muldoon har ett fritt förhållande till rim och ibland kan endast ett tränat öga se att hans slutrim är rim och Svenssons version här av dessa rim är närmast försynta men fungerar rätt bra.
Flera av de nya tolkningarna ger något nytt åt dikterna och de utgör i vilket fall bara en liten del av En hare på Aldergrove.

Muldoon avslutade redan sin första diktsamlingen med en längre dikt. Något han gjort i de flesta diktsamlingar. De har med åren blivit längre och längre och har ibland nästan tagit över diktsamlingarna helt. I det här urvalet finns till skillnad från i det förra flera längre dikter. Just längre dikter tycker jag är lättare att läsa i översättning. Och flera av dessa längre dikter är bra. Bäst tyckte jag om "Vid värdshuset Svarta hästen, september 1999".
Men de mest lekfulla av Muldoons längre dikter finns tyvärr inte med - som skivomslagsdikten "Sleeve Notes" eller "Madoc. A murder history". Åtminstone när det gäller den senare, en mer än hundra sidor lång dikt med delar uppkallade efter filosofer, så är det fullt förståeligt rent utrymmesmässigt att den inte är med. Men det gör att det saknas en sida av Muldoon här.
Men förutom detta så är En hare på Aldergrove en utmärkt introduktion.

"Vid middagstid var Brownlee riksbekant.
Man hade påträffat - alldeles övergivna,
med sista tiljan oplöjd - hans
två svarta hästar, som, likt hustru och man,
flyttade tyngden från ena foten till den
andra, med blicken riktad in i framtiden."
ur "Varför Brownlee försvann"

(Först publicerad den 11 oktober 2012. Något modifierad.)

Butter tar ordet fyller sju år i dag

I dag är det sju år sen den här bloggen startades.
Senaste året har väl inte varit det mest inläggstäta här. Dels pågrund av en paus pågrund av att jag hade stambyte. C'est la vie, som de säjer i U.S.A.
Förhoppningsvis blir det lite bättre i framtiden. Än är i alla fall inte Butter tar ordet död.
Jubileumsfirandet fortsätter veckan ut med repriser av tidigare inlägg. Alla älskar repriser.

De 10 bästa vampyrfilmerna

Filmen har gett oss flera slags vampyrer från den filosofidoktorerande sorten i Addiction till vampyrvalparna i slutet av Zoltan- Dracula's hund. Det är inte så ofta som de här vampyrskildringarna blir särskilt bra. "It's not that vampires don't photograph, it's just that they don't photograph well".
Här är i alla fall tio av de bästa vampyrfilmerna (av de jag sett):

10. Bram Stoker's Dracula
Coppolas filmatisering är ofta direkt löjlig med skådespelare som spelar över och ett underligt reinkarnationstillägg till historien. Men den är också väldigt snygg.

9. Låt den rätte komma in

8. Fright Night
Bland de många amerikanska vampyrfilmer som blandat skräck och komedi är det här den bästa (ungdomsfilmen Monster Squad från ungefär samma tid är också rätt bra, kanske bättre än denna - men snarare en film med filmmonster än en vampyrfilm). Med en queer undertext och groteska over-the-top-effekter.
(Kommentar 2013: Det är alltså originalet som menas. Jag såg av nån dum anledning remaken. Den gjorde allt fel som förlagan gjorde rätt.)

7. Near Dark
Natten har sitt pris heter ibland den här filmen av Katheryn Bigelow från 1987. Kom samtidigt som den mer kitschiga The Lost Boys som hade en liknande handling. Även om Near Dark är den bättre av filmerna så finns det enskildheter där The Lost Boys är starkare. Som slutet. Egentligen i stort samma lyckliga slut i bägge filmerna, men det passar bättre i The Lost Boys.

6. Vampyrernas natt
Polanskis vampyrkomedi håller en komisk ton filmen igenom men utnyttjar det suggestiva bildspråket på ett bättre sätt än de Hammer Horror-filmer den parodierar.

5.Törst
Eller Thirst som den här koreanska filmen av Chan-wook Park från 2009 underligt nog egentligen heter på svenska. Park hade med en vampyrscen i en film-i-filmen i sin del av Three Extremes som var på en gång extremt campig och väldigt snygg. Den här är oftare snygg än campig, även om bägge delarna finns med. Som i flera av hans filmer finns det avsnitt med olika ton. Här kommer de efter varandra snarare än att som i Lady Vengeance blandas. Vilket gör att det blir lite tydligare att de inte alla är lika bra. I konflikten mellan en vampyr som omfamnar vampyrskapet och hjälten, en katolsk präst (det finns en novell där det visar sej att alla katolska präster egentligen är vampyrer), som har en mer asketisk syn på sin nya roll.

4. Martin
George A. Romeros bästa film.

3. Vampyr
Film av T. H. Dreyer. Ljudfilm men gjord i samma stuk som hans tidigare stumfilmer. Inte allt av filmen finns bevarat, men det som finns tillhör det vackraste Dreyer har filmat. Löst baserad på Sheridan Le Fanus Carmilla, en kortroman som filmatiserats flera gånger. Bland annat av Roger Vadim med Blod och Rosor, en film jag inte sett men som står högt på min skulle-vilja-se-lista.
(Kommentar 2013: Jag har fortfarande inte sett Blod och rosor. En rätt bra Carmilla-filmatisering är The Vampire Lovers från Hammer Horror.)

2. Nosferatu
Werner Herzogs remake av Nosferatu utgår från de delar där den äldre filmen skiljer sej från Bram Stokers roman. Den gamla Nosferatu är också en rätt bra film.

1. Dracula. Pages from a virgin's diary
Guy Maddins filmatisering av en kanadensisk balett byggd på Stokers roman är filmad i svart-vitt med enstaka inslag av färg. Rött blod, gröna pengar, gyllene guld. Utan dialog är filmen delvis en pastisch på den expressionitiska stumfilmen. Men också med en nypa Eisenstein. Den bästa skräckbalettfilmen någonsin.

(Först publicerad den 11 augusti 2010. Några andra vampyrfilmer tas upp i kommentarerna som du kan se om du klickar på länken. Jag skulle nog gjort en aningens annorlunda lista i dag. Men jag låter den vara som den är. Citatet om att vampyrer inte blir bra på film säjs av Cordelia från Buffy the vampire slayer.
Jag såg om Thirst och Near Dark nyligen. De håller.)

Litterär påverkan

"Om en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det alltid bokens fel?"
G. C. Lichtenberg (övers. O. Bergquist)

"Om en bok och ett huvud stöta ihop, och det då låter ihåligt, är det alltid bokens fel?"
H. B. Palmær

(Först publicerad 20 oktober 2012)

Miss Jean Brodies bästa år av Muriel Spark

Jean Brodie undervisar på en skotsk flickskola på 1930-talet. Hon är karismatisk och håller sej med favoriter. Flickor som hon tror kan bli vad hon kallar la crème de la crème. Miss Brodie gillar konst och sanning och skönhet och Mussolini.

Vi får följa ett gäng Brodie-flickor, som hennes favoriter kallas, från det att de är elva tills de är sjutton. Då en i Brodies gäng kommer att förråda henne.

Muriel Sparks roman kom ut första gången 1961. Den har nu kommit i nyutgåva i Modernistas serie med moderna klassiker. Med nytt förord av Andres Lokko.

Miss Jean Brodies bästa år har något försåtligt ljust och lättsamt över sej. För även om det är en rolig och fängslande roman så är det också en berättelse om makt och manipulation.

Att Miss Jean Brodie är fascist tycker en del är övertydligt. Men jag skulle ha svårt att tänka mej fröken Brodie som något annat än Mussolini-beundrare. Det passar helt enkelt in på hennes karaktär. Sparks romanfigur är ändå sammansatt. Även om hon är gräslig så är det också något lockande med henne (att Spark själv hade undervisat på en flickskola är intressant i sammanhanget).

Karismatiska lärare är lika vanliga i fiktionen som de är sällsynta i verkligheten. Den här romanen tycks ifrågasätta alla dessa fiktiva lärare och lärarinnors motiv. 

Boken berättas delvis i efterhand. Eleverna minns sin miss Jean Brodie och hennes bästa år under olika perioder i sina liv. Detta är gjort med en lätt hand. Både romanbygget och formuleringarna har något elegant över sej. Med utvikningar som aldrig känns kostlade så blir det en spännande och ofta humoristisk skildring av en grupp flickor och av en tid.

En del av humorn i boken finns i beskrivningen av den korkade i Brodie-gänget. Som frågar varför arbetarna inte lämnar bort tvätten när de nu inte har råd med tvättmedel. Och flickorna i gänget är lite av typer, från den dumma till den atletiska till den med sex appeal. Flickorna presenteras i första kapitlet med en beskrivning av hur de viker sina hattar. 

Detta kan ju påminna om hur barn beskrivs i populärgenren om pojk- och flickskoleböcker (som Harry Potter). Men här är de typer delvis för att de görs till typer av Brodie, de lever upp till hennes förväntningar av dem. Och när en av flickorna revolterar mot miss Jean Brodie så lever hon samtidigt upp till den stämpel hon fått av Brodie.

Boken blev Sparks genombrott. Och det är fortfarande hennes mest lästa. I Skottland är emellertid flera av hennes böcker populära och hyllade. Själv har jag förutom denna bara läst ett par noveller. Miss Jean Brodies bästa år är en av de främsta skolskildringarna. 

(Från den 23 augusti 2012. Jag såg om filmatiseringen strax efter att jag läste om boken. Filmen bygger egentligen på en pjäsversion av boken. Vilket märks lite. Den hade åldrats sämre än boken. Skådespelarprestationerna gör ändå att den är sevärd. Men det var inte lika mycket naket som jag mindes (såg den första gången i elvaårsåldern.))

Total Recall - novellen

Han vaknade - och ville till Mars. Mars dalar, tänkte han. Hur skulle det kännas att vandra genom dem? Storslaget, mer än storslaget. Drömmen växte medan han vaknade till medvetande, drömmen och längtan. Han kände sej nästan innesluten i den andra världens närvaro,

Jag har läst om novellen "Minnen en gros" ("We Can Remember It for You Wholesale" 1966) av Philip K. Dick. Mest känd för att filmen Total Recall är baserad på den. Och då också remaken från i år.

Novellen var längre än jag mindes den. Lite mindre än fyrtio sidor. Ändå skulle en trogen filmatisering av novellen knappast räcka till en långfilm. Men kanske ett avsnitt av Outer Limits eller någon liknande fyrtiominutersserie.

I "Minnen en gros" drömmer kontorsarbetaren Douglas Quail om att åka till Mars. Men han har inte råd. I framtiden finns det emellertid en firma som kan ordna falska semesterminnen. Man kan där också få köpa upplevelser som att ha varit en hemlig agent. Tyvärr visar det sej att Quail faktiskt är hemlig agent men att han blivit programmerad att inte minnas det.

Efter några klumpigt skrivna action-scener (Dick är usel som spännings-författare) går Quail med på att få ett annat minne som ska fylla hans eskapistiska behov. 

En historia om hur han som liten räddade världen. Men också den här gången går det snett.

Det är inte någon av Dicks bättre noveller. Men den är rätt kul. Dick ger oss bara ett par glimtar av denna framtida värld och av Mars (som Quail aldrig kommer till i novellen) men lyckas antyda skillnaden mellan den grå jorden och det främmande lockande Mars. 

Det finns många typiska Dick-element i novellen. Om verklighetens osäkerhet och om längtan bort.
Och så kvinnohatet förstås. "Den var hennes uppgift som hustru att hålla sin man kvar på jorden." (övers, här och ovan, Gunnar Gällmo) heter det om Quails hustru i en av novellen som kommit med i bägge Total Recall. Medan Quail med förakt avvisar den fnittriga barbröstade receptionisten på minnesfirman.
Rädslan för kvinnorna i Dicks noveller är mer än tids- och genretypisk, den är en personlig genuin misogyni (ändå är några av hans bästa romanfigurer kvinnor).

Filmen från början av 90-talet skulle först ha regisserats av David Cronenberg. Efter en konflikt med bolaget tog Paul Verhoven över. Den är som bäst big dumb fun. Men har sina anhängare.  

Remaken verkar bygga mer på Verhovens film än på novellen och har fått blandad kritik.  SvD är positiv, Expressen är negativ. DN är inte alls glad. Men inga recensioner har gjort mej särskilt sugen att se den.

(Först publicerad 8 augusti 2012. Jag har tidigare också skrivit om novellen The Adjustment Team när den gick och blev film. Och så har jag rankat de Dick-filmer jag sett i Philip K. Dick och film. Total Recall kom trea. Originalet alltså. Jag har fortfarande inte sett den nya. Det dyker upp ännu fler Dick-inlägg om du klickar på philip k.dick-etiketten.)

Strindbergskulteri, Strindbergskultera

Vad är det som åstadkommer allt detta? Man vet det ej. Men man talar om tidsandan. Somliga gör det med hån, andra med vördnad.
- ur Erik Grane av Gustaf af Geijerstam

Nathan Shachar skrev i DN häromdagen att det är dags att prata om August Strindbergs dåliga sidor. Bland dessa hans "naturvetenskapliga dillerier" (som man tycker att Shachar, med sin egen lite egna syn på ADHD, borde ha en större förståelse för). Men framförallt hur han använde sej av sina vänner i sina verk.

Den vän Shachar skriver mest om är Gustaf af Geijerstam, som här blir ett oskyldigt offer för Strindbergs obegripliga hat.
Johan Lundberg på Axess-bloggen berömmer Shachar för att han tänkt själv i sin artikel.

Och Shachar tänker så självt att han går och tänker bort åren innan 1889.
Och hur Geijerstam var med och kritiserade Giftas.
Och senare skrev, om Det nya riket: "Man kan ej vara med om det ogenerade sätt, på vilket Strindberg här anfallit offentliga personer, ej blott i deras offentliga uppträdanden, utan äfven i deras privata lif. Hvad man ej heller kan gilla är att man oupphörligen märker, hur Strindberg, medvetet eller omedvetet i denna bok varit ledd av personlig hämndkänsla." (Geijerstam, 1888)
Helt först med att lägga märke till att Strindberg kunde gå hårt fram mot sina fiender är Shachar alltså inte.

Strindberg lät Geijerstam stå som förebild för Zachris i Svarta fanor. Men boken handlar inte om Geijerstam. Som Shachar själv skriver: "Om nyckeln inte givits på förhand skulle ingen läsare känt igen Geijerstam i Zachris." Och många Strindberg-läsare har velat se ett slags självporträtt i Zachris.

Många, som Hjalmar Branting, vände sej emot Strindbergs nidporträtt redan när Svarta Fanor kom ut. Och det är som bekant inte alls ovanligt att man talar om Strindbergs hänsynslöshet. Man skriver då oftare nuförtiden om hans hustrur. Då man numer sällan talar om Geijerstam alls.

Och kanske försöker Schachar bara lyfta fram en enligt honom orättvist bortglömd författare. Geijerstam hade en viktig roll i 1880-talets Unga Sverige. Och Erik Grane som Shachar lyfter fram mot slutet av artikeln nämns ibland ännu på 40-talet bredvid verk som Niels Lyhne och Pengar.

Men Shachar gör Geijerstam en björntjänst. För evigt trogen sina ideal från 1880-talet och helt utan fel och brister framstår författaren i artikeln som en mycket tråkigare typ än den evigt föränderlige Strindberg vars fel och brister gör att vi fortfarande ännu gärna läser honom.

"'Erik Grane' gjorde mer för tolerans och kvinnofrihet än något av Strindbergs verk" skriver Shachar. Och det är möjligt (hur man nu skulle mäta det). Just tolerans och kvinnofrihetsfrämjande är väl inte vad man går till Strindbergs verk för.
Böcker vinner inte genom att vara sympatiska. Böcker vinner genom att vara bra.

(Först publicerad 31 jan 2012 (Om du klickar på så länken finns där kommentarer.) Det var alltså inte häromdagen som Shachar skrev sin text i DN utan i början av Strindbergsåret 2012. Titeln på inlägget anspelar på Victor Svanberg och hans uppgörelse med vad han kallade för Strindbergskulten.)

Augustpriset är världens tråkigaste pris

Då de flesta böcker jag läser har nåt år på nacken så har jag inte läst de nominerade till Augustpriset. Rent spontant anser jag ändå att Ann Jäderlund borde få det. För att hon fortsätter ha så fåniga titlar på sina diktsamlingar. Det är för lite riktigt löjliga titlar inom poesins värld (och en någorlunda kvalificerad gissning från min sida är att den nog är rätt bra.)

Augustvinst säjs driva upp försäljningen av en bok. Jag förstår inte varför. Det är samma böcker som nomineras som skrivits om på kultursidor och pratats om i morgonprogram innan de augusterades.

I DN står det att "många" ser priset som "ett tillfälle att diskutera litteratur".

Men det pratas om litteratur hela tiden. Det är inte lika ofta det säjs något intressant. Särskilt inte kring priser.

(Som ni märker är detta en repris. Då Jäderlund av någon dum anledning inte nominerats i år. Jag läste sen hennes diktsamling med den fåniga titeln. Den heter Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Den var riktigt bra. Men vann naturligtvis inte eftersom det var en diktsamling. Vann gjorde istället De fattiga i Lodz av Steve-Sem Sandberg. Som bara är okej.
Inlägget var först publicerat 23 november 2009 och om du klickar på länken kan du läsa en kommentar till det av en som satt i årets jurygrupp för augustprisets skönlitterära bok.
När det gäller årets vinnare så såg jag ett avsnitt av En bok en författare om Min expedition - en kärlekshistoria av Bea Uusma som vann i fackkategorin. Det var i alla fall ett intressant program. Medan även om jag har lite svårt för debattören Lena Andersson ändå är lite intresserad av att läsa hennes nya. Det skulle i så fall bli första sen debuten. Men hennes pris var knappast ett starkt argument mot ovanstående inlägg.)

Penthesilea av Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist är en av Tysklands mest spelade dramatiker. Medan hans pjäser här sällan har uppförts (jag har sett en, Schroffenstein). Nu har Modernista gett ut en volym med fyra pjäser av Kleist, Dramer, som inleds med Penthesilea som skrevs i början av 1800-talet.

Den utspelar sej under det trojanska kriget. Amazonerna lägger sej i stridigheterna. Ledda av Penthesilea (Hippolytas syster, och därmed Wonder Womans moster). Hon blir besatt av att besegra Akilles. Och han vill besegra henne. Samtidigt som de åtrår varandra. Könskamp i bokstavlig mening.
Pjäsen bygger på en antik förlaga. Och mycket av handlingen består av strider. Dessa utspelar sej, som hos de gamla grekerna, utanför scenen och vi får stora delar av händelseförloppet berättat för oss av pjäsens karaktärer.

Det här fungerar rätt bra när man läser verket. Men är nog främsta orsaken till att den sattes upp första gången 75 år efter att den skrevs. Ebbe Linde föreslog i Det romantiska dramat (tjugo år innan Rita i Timmarna med Rita svarar "Do it on the radio" på en fråga om Peer Gynth)att det enda sättet att göra dramat rättvisa är att sätta upp den som radioteater. Men så är boken också utgiven i samband med Radioteaterns uppsättning av pjäsen.

Kleist brukar i Tyskland tas som exempel på ett vackert, klart språk. Det finns passager där man förstår detta. Kanske är de fler i originalet.
Linde citerar ur Bertil Malmbergs översättning. Om man jämför de passagerna med Horace Engdahls översättning i den här volymen så är Malmbergs språk vackrare men kanske lite stelare. Engdahls flyter bra. Och med en 125 sidor lång pjäs så är det inte oväsentligt (när han använder ord som "megärer" krockar de emellertid lite mot textens övriga ton).

Det är en våldsam, bombastisk pjäs. Nöjet med att läsa den är lite samma som det man får av att läsa en del senare tiders superhjälteserier (Authority, All Star Batman & Robin The Boy Wonder, den senares Wonder Woman är hur jag föreställer mej att Penthesilea ser ut). Med samma inställning att lite för mycket är lagom mängd att börja med så häller Kleist sen på med krig och lust och högstämda monologer.

Våld och kärlek, strid och fest sammanblandas och resultatet är märkligt underhållande.
(bilden föreställer Susanne Wolff som Penthesilea).
(Först publicerad 3 februari 2012. Jag hade planerat att skriva även om de andra pjäserna i Dramer. Och sparade att gå in på Engdahls inledning till inlägget om Prinsen av Homburg. Då det är där det är mest invändningsvänligt. Engdahl tar till exempel upp en kritisk sonett av om pjäsen som Brecht skrivit. Men nämner inte att denne annars höll Kleist högt. Och länge ett av de största hindren när det gällde pjäsen, att Prinsen var populär att sätta upp i Nazityskland hoppar Engdahl över.
Men det har inte blivit av att jag läst de andra pjäserna. Jag har bara bläddrat i dem. Det är i alla fall en vacker volym som är trevlig att bläddra i. Och åtminstone Den sönderslagna krukan tänker jag nån dag läsa.)

Harry Ahlberg - partisan och spejare

Efter nio år började jag skriva noveller igen[...]Men mitt författarnamn dög inte längre. Jag fick novellerna i retur. Då signerade jag dem med 'Bertil Johansson' i stället. Och nu blev det intresse. Här var en ny lovande författare. Jag skakade på huvudet. 

Harry Ahlberg debuterade tjugofyra år gammal med novellsamlingen Söndag med hög hatt på 1944. Gunnar Ekelöf skrev uppskattande om den (som man kan läsa i Kritiker i BLM).  Ahlberg "är påverkad av den amerikanska hårdkokta skolan" står det på baksidan. Och Hemingway märks tydligt. En Hemingway på stockholmska.
Det hårdkokta håller i sej i hans framtida böcker men stilen blir personligare. Liksom söderslänget finns kvar bakom orden också i de senare böckerna men inte lika påfallande. Men dess rytm påverkar Ahlbergs stämma.

Själv upptäckte jag honom i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande. Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej direkt.

Ett urval av hans noveller (en del något omarbetade) finns i Arbetets ära arbetets villkor (1979).
Där finns också utdrag ur ett par av hans romaner.
Som den första delen i släktkrönikan Gotlänningarna (skriven 40 år innan Jan Guillou påstod att ingen svensk innan han själv gett sej på den genren).
Den andra boken i den sviten, Teresa och männen, finns i En bok för alla (släktkrönikan verkar tillhöra hans populäraste men jag har inget större minne av den).
Det amerikanska inflytandet i hans författarskap minskar med åren men finns kvar. Som i dokumentärromanen Legenden som aldrig slutar (1981) som handlar om Sacco och Vanzetti (Ahlberg är själv anarkist).

Min favorit är romanen Den galne europén som utspelar sej i danmark. Där blandas huvudberättelsen med märkliga onda sagor.

Tyvärr har Ahlbergs böcker aldrig blivit några stora succéer. I en nyutgåva av boxningsromanen Falkens bana (1953) som kom för några år sedan så står det i förordet: "Denna roman tillägnas mina nio trofasta och anonyma läsare. Tack för ert stöd."

Fullt så illa är det väl inte. Men man skulle önska han kunde få en större läsekrets.

"Som arbetarförfattare kan man bara röra sej på det horisontella planet, som partisan och spejare." (detta och citatet överst är från "En kille från Mariaberget" i Utsikter)

(Först publicerad den 1 juni 2012. Som del av ett alfabetiskt författartema som bara kom till bokstaven D. Heidi von Born, Karel Capek och Sven Delblanc var de andra som jag hann presentera.
Harry Ahlberg bor numera i Danmark och ställde nyligen upp som det anarkistiska Kærlighedspartiets kandidat i Köpenhamn. Han var valets äldsta kandidat.)

Härmed inleds årets jubileumsvecka

I veckan är det sju år sedan Butter tar ordet startades. Detta kommer jag att fira med gamla inlägg. Ibland kommenterar jag dem, ibland inte.

Citerat från veckans läsning

"OLIVENOLIEN STJAL JEG OG KØBTE SLIK FOR PENGENE/PÅ VEJEN HJEM GICK JEG UDEN OM BETONEN/UD PÅ PARKERINGSPLADSEN/HVOR HVER ANDEN BIL MANGLEDE NUMMERPLADER/DET ROLIGE VED DE GÅTURE/SOM ET EKSIL PÅ TOILETTET/FORSVANDT I UNIVERSET/DA JEG TABTE FLASKEN DER GICK I STYKKER MOD ASFALTEN"
ur "Lige før lukketid" i YAHYA HASSAN av Yahya Hassan

"Här fanns en svekfull tös, och jag min dåre låg vaken/ända till midnatt i väntan, sen somna jag utan den kärlek/som hon bespetsat mig på. Men i sömnen okyska syner/tumlade med mig svårt, befläckande mage och nattdräkt."
ur "Blandkost" i Satirer och epoder av Horatius, övers. Ebbe Linde

Eldträd tidig morgon av Mattias Jeschko-Edberg

I dikten "Vinter, del I" i Mattias Jeschko-Edbergs diktsamling Eldträd tidig morgon står tidningen Sydsvenskans kontor och vakar över de som åker in mot Malmö till försvar för "det klassamhälle/man inte vill tala om." Dikten är en slags landskapsskildring sett från ett bussfönster. Flera av dikterna skildrar stadslandskap. En dikt (som mer liknar en aforism) heter "Anteckningar för det mekaniska landskapet". Och ordet landskap återkommer flera gånger i dikterna. En dikt talar om "ett bittert och kuvat landskap".

Eldträd tidig morgon är Jeschko-Edbergs andra bok men hans första diktsamling. Boken innehåller trettiofem dikter av varierande längd. Den är utgiven på Celanders förlag. Ett förlag som annars mest ger ut vänsterpolitisk faktalitteratur.
Och dikterna i Eldträd tidig morgon är ofta politiska. De skildrar ett Europa, en värld i sönderfall genom diktjagets ögon. Göran Sonnevis "Vi är inte skit!" citeras men orden säjs också ha försvunnit.  

En anledning till att det inte skrivs så mycket uttalat politisk poesi nuförtiden är att det är svårt att skriva bra politisk poesi. Om tonen inte blir rätt riskerar det att bli lite fånigt. Som raderna "Disneyland, idag, befolkas till stora/delar av den medelklass/som är öppen för fascismen" (okej) i den mestadels bra längre dikten "Eurodisney / Place de Stalingrad" (där diktjaget föreställer sej hur man i framtiden kommer att ha fascistiska massmöten på Disneyland).
Men dessa felsteg är få. Och eftersom det är ovanligt med uttalat politisk poesi nuförtiden så känns samlingen uppfriskande att läsa.

Dikterna är inte bara av olika längd utan också av lite olika slag. Flera skildrar världen ur diktjagets ögon. Vid datorn eller på väg mot arbetet. Ett par är närmast ready-mades med notiser ur tidningar, stycken ur böcker, videokassettbaksidor. En del är korta berättelser.
Ett par av mina favoriter innehåller övernaturliga inslag. Som "Fruitloops" och dess mordiska spökbarn och en om en tom taxibil ur vilken det kommer skratt och ljus.
Mottot till diktsamlingen är också de första raderna ur Alan Moores klassiska skräckserie "Anatomilektionen", som inleder serien Swamp Thing (här är avståndet mellan Sonnevi och Swamp Thing kortare än man tror).

En av de starkaste dikterna i samlingen "Transkriptioner av dagsljus" redogör för förhörsmetoder CIA använder sej av. Den sju sidor långa dikten redogör i detalj tortyren ("Vid en granskning av videobanden och loggböckerna/identifierade man 83 användningar av skendränkning"). Dikten är effektiv och obehaglig. Den påminner mej om Peter Weiss läsdrama Rannsakningen. 

"Transkriptioner av dagsljus" följs av en av de ljusare dikterna i samlingen. En kort fin dikt om en tidig morgon med författarens dotter. Ett exempel på hur väl sammansatt samlingen är.

Och även om de flesta av dikterna är rätt mörka med en trötthet över sej så finns där också skärvor av förhoppning och skönhet och trots allt. Som morgonljuset som får trädkronorna att brista ut "i eldfärgade blommor" i titeldikten eller fjärilarna som flyger in i ett rum i en annan av dikterna.

"Vid våra fötter ligger poesin kvar/bortglömd" heter det i en dikt. Och samlingen återkommer till poesins roll med varierande grad av lit till dess förmåga. Eldträd tidig morgon är i vilket fall värd att plocka upp.
"En dag kommer barnen att lyfta sina huvuden/och se sig omkring med förundran."

Alan Moores tio bästa serier

I dag fyller Alan Moore 60 år. Vi gratulerar honom med denna lista.


10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch. Det sista numret av Alan Moores Supreme kom till sist ut häromåret efter ett mycket långt uppehåll.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser "riktiga" böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.


(Listan är en repris från 2009. Jag har ändrat lite i texten om Supreme och lagt till en länk till en text jag skrivit om V för Vendetta efter jag gjorde det ursprungliga inlägget. Jag har också skrivit inläggen nedan om Moore:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
The League of Extraordinary Gentlemen. Century 2: Paint it black
The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 2009
Tom Strong Family
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
Alan Moore som musiker
Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge )

Ur Den femte sanningen av Doris Lessing (1919-2013)

"På nätterna brukade jag sitta i min säng och leka något som jag kallade 'låtsas'. Först skapade jag rummet jag satt i, föremål efter föremål och 'namngav' allting, säng, stol, gardiner, ända tills det var fullt inom mig, sedan flyttade jag ut ur rummet och skapade huset, sedan ut ur huset och skapade långsamt gatan, sedan höjde jag mig upp i luften och tittade ner på London, på det jättelika vidsträckta London,[...]och så långsamt, långsamt skapade jag världen, kontinent efter kontinent, ocean efter ocean[...]tills den punkt var nådd då jag förflyttade mig ut i rymden och såg världen snurra runt nedanför mig som ett solbelyst klot. När jag hade nått så långt och hade stjärnor runt omkring mig och den lilla jorden nedanför mig försökte jag samtidigt tänka mig en vattendroppe myllrande av liv, eller ett grönt blad. Ibland uppnådde jag det jag ville, en samtidig uppfattning av väldighet och litenhet.,[...]
  Det var lätt när jag var barn.,[...]Men nu är det mycket svårt. I dag blev jag alldeles slut efter en kort stund. Men jag lyckades faktiskt några sekunder se jorden snurra nedanför mig medan solljuset djupnade över Asien, och Europa sänktes i mörker."
ur den blå minnesboken i Den femte sanningen av Doris Lessing, översättning Mårten Edlund

Citerat från veckans läsning

"Det var ögonen som var fel. Det var inte hans ögon. Dom var visserligen fortfarande blå. Men ändå. Dom hade ett annat uttryck. Han stod och stirrade sig själv i ögonen. Det var någonting annats ögon han stirrade in i."
ur "372 möter kärleken" av Pär Rådström

"'Egentligen har man ju upplevt allting' sa författarinnan Heidi von Born en gång, eftertänksamt, när jag frågade hur i herrans namn hon kunde veta så exakt, och förmedla exempelvis hur det känns att röra sig i en dimma av tablettberusning där yttervärlden vid minsta kontakt visar sig fientlig[...]
  'Egentligen har man ju upplevt allting. Har du aldrig försökt gå uppe med 39 graders feber?'"
ur "Om att förstå", förord i Med andras ögon av Madeleine Gustafsson

"Mutation. Religion as a mutation. Sweet Jesus."
ur Hybrids av Robert J. Sawyer

Citerat från veckans läsning

"Malmö rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter.
[...]
  'Det finns en teori om julen och varulvarna', sa Henry när vi kryssade fram mellan barnvagnar inne på Triangelns köpcentrum. 'Kyrkan lärde att de som föddes på julafton blev varulvar.'
  'Varför då', sa jag när jag tipptappade genom det grå slasket vid utgången.
  'Jo, Gud blev sur för att det var Jesus födelsedag. Ingen annan fick ta åt sig uppmärksamheten. Så därför blev de som föddes på julafton varulvar.'
  'Typiskt Gud', sa jag."
ur Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

"Stormen sjunger nu. Var är du i natt, sweet Marie.
  Vi slår upp Das Kapital och läser några kapitel innan vi somnar. En gång ska vi tonsätta denna vackra bok. Det ska bli en musical."
ur "Mänsklig storhet" i Skriet från Bagarmossen av Dr Gormander (pseudonym för Gunnar Ohrlander)
 

Nick Cardy 1920-2013

ur Teen Titans 1, av Bob Haney (text) och Nick Cardy (bild)

Citerat från veckans läsning

"Jag minns hur en kollega till mig började som sommarvikarie på en liten landsortstidning. Han fick förtroendet att göra löpsedeln och nästa dag fick en skakad allmänhet läsa rubriken: 'Tre präster mördade i kyrka'.
  Trots ivrig argumentation inför såväl läsare som en alltmer oförstående, ja aggressiv chefredaktör, lyckades denne unge och ambitiöse journalist aldrig få gehör för sin förklaring, att det visserligen rörde sig om en arkeologisk utgrävning men att uppgiften likafullt var sann.
  Den journalist som kämpar för sanningen får alltid räkna med att bli ifrågasatt."
ur "Journalisthögskolan" i Det har jag aldrig sagt av Doktor Gormander (pseudonym för Gunnar Ohrlander)

"Och här kommer det överraskande slutet."
ur "Skönlitterärt" i För mycket lycka av Alice Munro, övers. Rose-Marie Nielsen