måndag 29 oktober 2012
Vi valde inte våldet, det valde man åt oss
"Vi valde inte våldet" är det inledande spåret på skivan Allt växer tills det hejdas... med undertiteln "sånger med Fickteatern" från 1971. Fickteatern var en politisk teatergrupp med bland andra Suzanne Osten. Fickteatern använde mycket musik i sina föreställningar.
Men det här är enligt konvolutet inte sånger från deras pjäser utan nyskrivna sånger med texter som beställts av Sven Wernström och Jesper Jensen. Musiken skrevs av Gunnar Edander (som gjorde musiken till Jösses flickor.)
Texterna av Wernström, däribland "Vi valde inte våldet", gavs ut samman med en del andra sånger och dikter av Wernström i häftet Upproret har börjat som jag också har. Ett tunnt, mycket rött häfte. Med bilder av kvinnliga svarta pantrar och löpsedlar och poliser som drar i demonstranter.
En vers i sången handlar om den svenska polisen. "Vad vill ni vi ska göra/Ge upp till varje pris/och låta oss slås sönder/av Wallenbergs polis?". Jag kan förstå tanken. Det är en värld och en kamp, liksom. Men bredvid de andra verserna om förtryck och svält och brinnande byar så blir det klumpigt.
Sången är ett försvar för våld. Och skivan och boken kommer nära att romantisera våldet flera gånger. Som i den om "Vi valde inte våldet" påminnande "Revolution" där det låter "Ge mej ett bra gevär/Säg mej hur det ska skötas broder/Ge mej ett bra gevär/Säg mej var vi ska mötas, broder". Sjunget till Edanders vackra melodi. Vacker är också skivans mest spridda sång "En vietnamesisk bonde". Som fanns med på Vietnam är nära. Sånger av De Förenade FNL-Grupperna (du kan höra den inspelningen HÄR ).
Jag tycker revolutionsromantiken här blir obehaglig. Det är en sång om en bonde som genomför ett självmordsuppdrag. (Numera kommer jag att tänka på "Lovalot" av M.I.A. när jag hör den - en annan senare sång om en självmordsbombare.)
Albumet är idag kanske mest en artefakt från den tiden. Men några av spåren är lyssningsbara. Däribland trots den märkliga produktionen "Vi valde inte våldet" (Den är dock inte den bästa sången på skivan, det är "Ett brev" med text av den danske dramatikern Jensen, översatt av Wernström). Och frågan "Vad vill ni vi ska göra/som världen nu ser ut/Avskaffa imperialismen/med FN-beslut?" är fortfarande tänkvärd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Nynningen spelade också in "Ge mej ett bra gevär..." fast då under titeln "Seger". Jag har inte hört Fickteaterns version, men har svårt att tänka mig att nån annan än Totta kan sjunga såna rader så att det faktiskt fungerar. Han var bra på att sjunga revolutionsromantik.
(Jag har förresten lite svårt att lyssna på Nynningens fjärde LP "Äntligen en ny dag"; musiken är utmärkt, men Sam Westerberg hade inte en tiondel av Tottas pondus och jag 'hör' bara hur mycket bättre det skulle låtit med Totta. Nu märker man istället att en del texter, som "De verkliga terroristerna", är rätt platta och lite suspekta.)
Jag youtubade Nynning-versionen. Totta Näslunds sång var väl okej. Men kören var svagare. Jag föredrar originalet.
Sången är motsatsen till Totta Näslunds stämma.
Det finns flera progg-texter som åldrats illa.
Jag började fundera lite över detta, proggtexter som åldrats illa. Sånt går det lätt att hitta exempel på. Men vilka gjorde texter som har hållit? Finns det något generellt man kan säga om dessa?
För det första får man kanske begränsa sig. "Progg" idag har, med viss rätt tycker jag, fått en vidare betydelse än tidigare. Nu ingår ofta även instrumental musik utgiven på "kommersiella" bolag, om den har någon slags släktskap med det som annars definieras som "progg". Men om vi bara tar "politiska" texter - vad är bra, då som nu?
Till en del är det nog beroende på framförandet. Hos vissa sångare ligger orden väl i munnen, de kan - likt Totta Näslund - få även ord som annars skulle göra en svettig i hårbottnen att låta bra. Men rent generellt har det som fungerar bäst för mig antingen nån liten komisk distans till allvaret, eller så pass stora "litterära" kvaliteter att orden känns vettiga oavsett hur tveksam (eller för den delen klockren) andemeningen är. Dan Berglund är för mig ett exempel på det sistnämnda, framför allt hans första skiva. Ta en låt som "De mördades fria republik": budskapet är rätt banalt, och slutsatserna lite tveksamma - "störst av alla mördare är Jacob Wallenberg" - men texten är så episkt uppbyggd, så skickligt skriven, att man nästan köper klass-mot-klass-retoriken av bara farten.
Nå. I någon mån "politiska" texter som jag håller högt kan vara skrivna av exempelvis Peps, Nationalteatern (dvs Melander eller Dageby), Mikael Wiehe (ibland), kanske Roffe Wikström... Ronny Eriksson har skrivit en hel del fantastiska texter för Euskefeurat, han kanske ses mest som humorist men en del av hans helt allvarliga texter är lysande. Vissa saker Carsten Palmaer och Gunnar Ohrlander skrev åt Fria Pro fungerar i sina sammanhang, Blå Tåget hade en del texter som inte är så dumma, Nynningens bearbetningar av Majakovskij är förstås bra. Gillar också Kjell Höglund och Mikael Ramel, men då börjar vi lämna plakattexternas värld...
"Åldrats illa" är en rätt lat tanke när man tänker på det. Och svårverifierad. Effekten av till exempel "En vietnamesisk bonde" när den var ny är ju svår för mej att avgöra.
Jag har märkt att få under 30 förstår texten till Staten och kapitalet (vad är det för fel på att höja bostadsbidraget? brukar de undra) och därmed skulle den väl kunna vara ett exempel på vad som åldrats. Men personligen gillar jag fortfarande texten.
Många av de politiska texter som man säjer har åldrats kanske framstod som lite fyrkantiga redan när det begav sej.
Det finns en hel del bra politiska texter från den tiden. Carsten Palmaer förvisso liksom Blå Tåget.
Ronny Erikssons allvarliga sånger tycker jag ofta om. Som "Gråtvals". Sen skulle jag säja han är påverkad av Carsten Palmaer.
Ronny Eriksson är definitivt påverkad av Carsten Palmaer. En Palmaer-text som "Kan inte du och jag så kan ingen" skulle nästan kunnat vara en Ronny-text. (De har ju också skrivit sånger ihop.) Och liksom med Carsten och Fria Pro så tycker jag inte alltid Euskefeurats inspelningar gjort låtarna rättvisa, jag kan föredra att läsa texterna som poesi. "Aotom taotom" är en sån låt, en fantastisk hyllning till en "liten" människas liv - tyvärr sjungs den med gäll, okänslig röst på skiva.
Andra allvarligare texter jag tycker mycket om är "Sommarens sista kväll", "Tankar på nattgammal is", "Sjunde dagen" (som skulle kunnat vara en av Torgny Lindgrens bättre noveller), "Till Elias", på senare år "Den officiella versionen".
Beträffande "Staten och kapitalet" minns jag förresten kompisar som var övertygad om att Thåström sjöng "Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med *skatten*". Men det var väl inte vad själva orden betydde som gjorde Ebbas version så populär, utan möjligheten att vråla med i en slagkraftig refräng.
...fast det kanske var Fjodor som sjöng och inte Thåström, vid närmare eftertanke...
Fjodor glömmer man ibland bort.
Tankar på nattgammal is gillar jag.
Palmaer-kopplingen vart möjligen rätt så uppenbar. Men det är synd att det inte är fler som låtit sej påverkas av honom.
Skicka en kommentar