Kåldolmar & Kalsipper

Den kommunistiska teater- och musikgruppen Nationalteatern gjorde på sjuttiotalet flera barnpjäser. Sångerna från en handfull blev samman med en ny ramhandling skivan Kåldolmar & Kalsipper. Den var populär. Vi brukade sjunga "Ylle" i skolan. Vi blev rätt trötta på "Ylle".

Kåldolmar & Kalsipper har ett tydligare uttalat politiskt innehåll än de flesta barnkulturella yttringar från den tiden. Ho Chi Minh är med. Liksom det kommunistiska spöket. - Jag har strykit omkring här sen 1848, säjer detta medan det blinkar åt föräldrarna i publiken. 

Nu har skivan satts upp som pjäs. Man ska inte förvånas av att högerskribenten Jens Liljestrand gillar den nya pjäsversionen. Kitsch och nostalgi hotar ingen samhällsordning.

Därmed inte sagt att det är en dålig skiva. Flera av sångerna är riktigt bra. "Jenny, havens skräck" (Brechts Sjörövar-Jenny via Grupp 8) och "Oäääää" håller än.
Andra aspekter av skivan har kanske hållit mindre bra.

Kåldolmar & Kalsipper var en dubbel-lp. På baksidan på omslaget fanns ett brädspel. Det var snyggt (gjort av Anna Guttorp) men inte så värst spelvänligt.

Det fanns rutor där man skulle klä ut sej fånigt, göra clownnumer eller berätta spökhistorier. 

Hamnade man på ruta fjorton så var alla som var bakom en tvungna att sjunga Bom chika bom chika bom chika bom bom baklänges. Här brukade spelet sluta.

Ruta 84: "Mammor som hamnar här går leende till 97 obs gäller ej övriga människor". (Bild på Sjörövar-Jenny som tänker på när hon slet för sina otacksamma barn.) Om mammorna var lika glada när de kom fram till ruta 97, som också heter "Fred i Vietnam" är inte lika säkert. Ty ruta 97 leder till ruta 104 och om en av spelarna hamnar på 104 så ska de andra spelarna sätta upp en pjäs om Vietnam för den spelaren.
Detta kunde bli lite svårt. Då barn även på den tiden ofta hade dålig koll på Ho Chi Minh och Viet Cong och sånt.

Om man hamnade på ruta 28 fick man städa när spelet var slut. Jag hamnade alltid på ruta 28.