Bästa jag sett, läst och hört 2018: TV-serier

De flesta TV-serier jag ser på kommer från Förenta staterna. Förra året såg jag en del dansk, brittisk, mexikansk, indisk, japansk och kinesisk TV. Men amerikansk dominerade.
"Få människor förnekar att amerikansk TV är miserabel" skrev Olof Lagercrantz 1966. Nuförtiden verkar desto fler hylla den. Det pratas om televisionens guldålder. Underförstått den amerikanska.
En hel del TV är fortfarande miserabel. Men nedan finns tio serier jag gillat, i bokstavsordning.

3 %
Säsong 2. Brasiliansk ungdomsdystopi om en tävling för att välja ut de tre procent som ska få bo på en paradisö. Resten lever i fattigdom. En sak som gör att serien känns mer relevant än de flesta såna här är att det framtida dystopiska samhället här är meritokratiskt. Meritokratin spelar ju en roll även för att legitimera vårt eget samhällssystem.

Altered Carbon
Sci-Fi-serie som fungerar bäst när man är förkyld. En slags deckarserie i en värld där man kan byta kroppar. I en scen skjuter hjälten ihjäl sina fiender medan han bär på en rosa Hello Kitty-ryggsäck. I en annan slåss hjältinnan mot en rad svärdviftande nakna kloner. Temat med kroppsbyten och klassamhälle görs det inte så mycket med. Men den är ändå mycket bättre än den långsamma Westworld som delvis behandlar liknande ämnen (att Westworld lyckas ta vildavästern-sexrobotar gör uppror och göra något så tråkigt av det är nästan imponerande).

Channel Zero: Butcher's Block/Dream Door
Skräckserien Channel Zero har varje säsong haft en avslutad fristående berättelse i sex delar. I år kom två säsonger. Två drömlika suggestiva berättelser. Dream Door refererar till David Cronenbergs The Brood, vilket är trevligt.

Dear White People
Säsong 2. Dear White People bygger på filmen med samma namn. Det är en bra film. Och det har blivit en bra serie. Rolig och intressant. Med mycket filmreferenser.

Fargo
Säsong 2. Bygger på bröderna Coens film med samma namn. Men till skillnad från med Dear White People så är det inte de bakom filmen som gjort serien. Säsong två var bättre än första säsongen och innehöll referenser även till flera andra Coen-filmer. Bäst är när de lånar från monologen i Arizona Junior.

Handmaid's tale
Första säsongen. TV-serieversionen av Atwoods roman har n del brister. Men det finns stunder som när huvudpersonen i slutet av första avsnittet säjer sitt namn som den är riktigt bra. (Jag slutade dock se på serien efter de två första avsnitten av andra säsongen som fortsätter efter romanen slutat och som inte alls var lika bra).

The Magicians
Säsong 3. Bygger på bokserien med samma namn. Den här säsongen har förhåller sej friare gentemot böckerna. Vilket den tjänar på. En av höjdpunkterna är ett samtal mellan två av rollfigurerna fört enbart i populärkulturreferenser så inte älvorna ska förstå dem ("– We need to keep it like the best episode of Buffy. – The musical? – No, the other one.") En annan en helt tyst sekvens med den döva skådespelerskan Marlee Matlin.

She's gotta have it
Spike Lees remake på en av sina allra första filmer har sina brister (en bihandling om stjärtförstoring till exempel) men visar att Lee fortfarande kan sina saker.

Supergirl
Säsong 3. Det finns en massa TV-serier med superhjältar nuförtiden. Det här är den charmigaste av dem jag sett. Serien tappade lite när Callista Flockhart lämnade den. Men har trots fåniga huvudskurkar (inte utomjordingar den här säsongen, utan magiska utomjordingar eller nåt) hittat sin stil igen. Det är kanske inte bra direkt men rätt underhållande.

Twin Peaks: The Return
Jag var lite tveksam till den här först eftersom folk har hyllat den så mycket och folk brukar ha fel. Men den är riktigt märklig och bra. Bättre än original-Twin Peaks.