Ett andra anstånd av Jan Myrdal

"Jag har använt det egna livet, det egna jaget, som exempel i olika skriftställningar och jagböcker för att kunna komma åt allmänna frågor. Föremålet är tillgängligt, kan inte mot den skrivande mig protestera, bråka och skrika, öppet sätta sig till motvärn. (Fast han ständigt försöker med felhandlingar så fort överjaget i frontalloberna blir oroat.)"
ur kapitlet "Den kalla södern" i Ett andra anstånd

I Ett andra anstånd så möter vi en åldrad man som ser tillbaka på sitt liv. En gång var han en internationellt framgångsrik författare som i allmänhet räknades som en av Sveriges främsta. Numera har han svårt att få sina texter publicerade och han är osams med de flesta. Inklusive sitt eget litterära sällskap.

Den författaren är då Jan Myrdal själv. I tidigare texter om sina jagböcker så har Myrdal understrukit att man måste göra en skillnad mellan jaget i böckerna och den Myrdal som suttit och skrivit dem. Men det är inte alldeles lätt att göra den åtskillnaden när man läser Ett andra anstånd, en blandning av gamla och nya texter om Myrdals liv, arbete och död.

De så kallade jagböckerna består av sinsemellan lite olika slags mer eller mindre självbiografiska böcker. De första kom i början av 60-talet.
Pamflettromanerna (för att använda Espen Haavardsholms term) Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk (de två omvandlades senare till den på engelska skrivna En illojal europés bekännelser); Barndom-romanerna och två andra självbiografiska romaner; textsamling/roman-hybriderna Inför nedräkningen och Gubbsjuka.
Ett andra anstånd hör närmast till de två sistnämnda.

Jagböckerna är en viktig del av Myrdals författarskap. Och de bästa bland dem skulle jag säja är en viktig del av den svenska 1900-talslitteraturen.

Liv, arbete och död skrev jag ovan. Anståndet i bokens titel är ett anstånd från döden. Att en 91-årig man tänker mycket på döden är kanske inte så konstigt. Men Myrdal har i flera decennier skrivit om hur lite tid han har kvar att skriva och verka. "Myrdal mätte in i det sista de producerade hyllmetrarna med linjal" heter det i Lars Jakobsons roman Vännerna (som utspelar sej i en kontrafaktisk värld där Myrdal redan är död).

Myrdal anknyter också till en del av dessa tidigare texter om döden. Och andra av sina verk. Och flera episoder känns igen från tidigare böcker. Så berättar Myrdal än en gång anekdoten om hur han som liten insåg att den varma södern också är den kalla södern (tidigast med i romanen Jubelvår (1955)). 

Hur detta fungerar för den som inte läst Myrdal tidigare vet jag inte. Kanske är det bara en fördel. Men som ett exempel så borde det rätt långa avsnittet om Maj. En kärlek (som ska komma i nyutgåva nästa år, vilket vi får reda på fem gånger – ibland har redaktören somnat på sin post) vara av mindre intresse för den som inte läst romanen.

Boken innehåller en hel del utvikningar om allehanda ämnen. En del är intressanta som det om Friedrich Engels funderingar kring några rader i Völuspa eller ett stycke om poeten Dagny Levin (vars dikter jag av en slump hade läst i en gammal BLM strax innan jag påbörjade Ett andra anstånd). Annat är bara bisarrt som ett långt avsnitt om candaulism (cucking skulle man nog säja numera) med en homofobisk underton.

Blandningen av bisarrt och intressant finns även i den politiska sidan av Myrdal. Här verkar Myrdal dela sina motståndares missuppfattning att det är hans mest kontroversiella ställningstaganden som är de intressantaste. Ett par av dessa (Pol Pot, fatwan mot Salman Rushdie) dras upp än en gång. Dessa stycken drar ner boken och medverkar till att Ett andra anstånd till skillnad från en tidig jagbok som Samtida... är en politiskt helt ofarlig bok.

Här tar annars det personliga större plats än det politiska (i den mån man kan göra den uppdelningen i allmänhet eller med Myrdal i synnerhet). Han berättar om barndomen och sina äktenskap. En diskussion om minnet och dess begränsningar löper genom boken liksom genom flera av de tidigare jagböckerna. Ofta ifrågasätts efteråt vad som berättats.

I kapitlet "Men var detta så?" kritiseras så det tidigare kapitlet om Myrdals första hustru. Som mest kom att handla om hennes sexliv. "värre är att Nadja i det jag nu skrivit görs till huvudsakligen könsvarelse". Och sätter därmed fingret på problemet med bokens många sexskildringar. Inte att de ibland blir ofrivilligt komiska (även om det händer) utan att de riskerar att göra bokens figurer endimensionella.

Visst är det roligt att det har kommit en ny bok av Jan Myrdal och att den återigen getts ut på Norstedts och därmed fått de tidningsrecensioner som förvägrats Myrdals senare böcker på mindre förlag.

Men är då boken bra? De två jagböcker som till formen mest liknar Ett andra anstånd är Inför nedräkningen och Gubbsjuka. I Inför nedräkningen så kom texterna att passa ihop, växa till något större. Det gör de inte i Gubbsjuka.
I Ett sista anstånd så vet jag inte riktigt. En del passager sjunger medan andra är traggliga att ta sej igenom. Som en epilog till jagböckerna fungerar den hyfsat men den hör inte till de bästa av dem.

En del av boken står ut som klart bättre än de andra. Den om Myrdals tredje hustru och arbetskamrat Gun Kessle. Till skillnad från med Nadja så får alla delar av Kessle vara med i texten. Och de femtio sidorna blir som en mini-biografi över Kessle mitt i boken. En spännande biografi.
Det är dessa sidor som är huvudanledningen till att man är glad över att en av våra största författare nu producerat ytterligare några hyllcentimeter.