Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D

"Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster"

Det är mottot till den första volymen av Alan Moores och Kevin O´Neills League of Extraordinary Gentlemen. Ett seriealbum där Mina Harker, Alan Quartermain, den Osynlige Mannen, kapten Nemo samt herrarna Jekyll och Hyde slår sej samman i drottningens tjänst.
Mottot är hämtad ur en (fiktiv) självbiografi. Ett kapitel ur denna finns i det hittills tredje albumet: The Black Dossier. Som inte är volym tre utan ett slags intermezzo.

Detta är inte enda delen av albumet som inte är i traditionell serietidningsform. LOEG Black Dossier utgörs av ett antal pastischer på populärlitteratur. En historia över detta sällskap och liknande sällskap över historiens gång - berättat genom en akt ur en försvunnen shakespearpjäs, Orwells 1984 som en tijuanabibel (oanständig seriestripp på åtta sidor), en Lukianad genom bisarra platser i den fantastiska litteraturen berättad såsom den vore en andra del av Fanny Hill, med mera.

Det finns två löpande trådar i de olika felläsningarna av gångna tiders populärlitteratur i Black Dossier.
Det ena är utdrivandet av det fantastiska- Michael Moorcocks Gloriana (här i Shakespear-skrud) blir till en fairiedrottning.
Samt kampen mod De Gamla Gudarna. Lovecraft förvanskar såväl P. G. Woodhouse som beatromanen (allt i varieranda goda pastischer).
Alver och sånt och den lovecraftska traditionen har ett gemensat arv. Moes folksagor (eller dess motsvarigheter i andra länder) är en del.
Bägge står för Den Andre.

I de två tidigare albumen har olika varianter av den andre/de andra visat sej. Första albumet har Fu Man Chu (som ju också spelar en viktig roll i Warren Ellis Authority och även hans Planetary).
Andra albumet utspelar sej under H.G. Wells' Världarnas Krig. Med monster.
(Nästa album ska utspela sej bland annat under Tolvskillingsoperan.)
Alan Moore har i intervjuer hävdat att LOEG-världen är en värld där all fiktion har utspelat sej.
Temat med utkastandet av det fantastiska- (som ju inte helt stämmer med den faktiska femtiotalslitteraturen (ramberättelse utspelar sej 1958) - för att Alan Moores tema med försvinnandet av det förunderliga ska fungera så måste han förvisa utomjordingar till ett slags skansen.) rör vid ett problem i Alan Moores ouvre efter From Hell.
Det nostalgiska.
Om all (populär)litteratur ingår i LOEG-världen ingår där en hel del mindre trevliga saker.

Kapten Nemo byggde i Jules Vernes original på en indisk upprorsledare. De två icke-monstren Min Murray och Alan Quatermain beskriver Nemo som värre än Hyde.
Som Icke-europé och från början imperiets motståndare befinner han sej i mottots skiljetecken mellan hjälte och monster.
Ramberättelsens rätt tråkiga James Bond-kritik är den end delen av boken där tecknaren Kevin O´Neill inte briljerar. (Min favoritdel är illustrationerna till Fanny Hilluppföljaren).
Det är först när det fantastiska i en absurd tolkning av en rasistisk barnboksfigur bryter igenom den mondäna historien som också bilderna lyser upp in i slutets 3D-sektion.

Om förvridningen av den rasistiska bilden fungerar eller inte kan man diskutera. Men det är något annat än att ignorera den.
Det som gör det hela lite tvetydigt är att figuren ifråga på sätt och vis står lika mycket som en hyllning till originalet som, säj Quatermain också han omgjord eller dekonstruerad som det populärt kallas.

Felläsningen av en rasistisk ikon inleder ett avsnitt som både är höjdpunkten visuellt som den svagaste enkeldimensionerade delen av boken.
I slutet tar sej våra hjältar till ett imaginärt landskap där fiktionens mest fantasirika skapelser bor i exil i landsflykt och Alan Moore som Prospero håller ett tal om hur viktiga våra berättelser är.
Om nu Berättelsen är så viktig så varför då inte berätta något snarare än att vältra sej i pastischer och allusioner?

3D-sektionen, i sej en övertydlig banal idé, är dock så väl gjord att det förlåter en hel del. Framförallt en skiftande Nyarlathothtep nu under förhandlingar om vapenstillestånd (vilket är en intressant vändning på det lovecraftska temat.)
Även om det Alan Moore på gamla dagar blivit nostalgisk är Black Dossier en underhållande tur genom världslitteraturen. "We'll hang homelights afare long."