Jag såg om The Devil and Daniel Johnston, Jeff Feuerzeigs dokumentär, igår. Första tredjedelen av filmen är fascinerande. Med utdrag ur Johnstons hemmagjorda filmer och berättelser om hans kreativitet. Hela tiden tecknar han och gör sånger. Hans karriär tycks gå lika självklart ohindrat framåt. Han blir snabbt en stjärna i Austin, Texas och är med på MTV.
Men sen blir filmen mer en film om Johnstons mentala sjukdom.
Också berättelserna i filmen om tiden innan hans insjuknande i vad som verkar vara manodepressivitet förvärrad av drogmissbruk blir lästa genom hans sjukdom.
Det här är kanske ofrånkomligt men det tar ifrån det speciella i hans skapande. Konstnärligt är det ingen drastisk skillnad ellan Johnston efter det psykiska sammanbrottet och Johnston innan. Vissa teman, som den ofta förekommande Satan blir vanligare (och att Johnston i "Don't play cards with Satan" verkar mena denna uppmaning nästan bokstavligt gör förvisso att låten framstår annorlunda.)
Feuerzeigs mytologisering av Johnstons sjukdom blir till en rätt banal läsning av Johnstons verk. De många exemplena från hans sånger, filmer och teckningar gör ändå att dokumentären är intressant.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar