Firman av Alan Clarke

Häromdagen såg jag om Alan Clarkes TV-film Firman (The Firm) för första gången sen den först visades på svensk TV. Då den gjorde ett starkt intryck på mej. Och också en tjugo år senare håller den rätt bra.

Clarke var en av Storbrittaniens främste TV-filmmakare. Han slog igenom med Scum, om ett ungdomsfängelse. Den fick inte sändas och flera av Clarkes filmer hade problem med censuren. Just det kontroversiella i hans filmer är del av en aspekt som ofta fått hans filmer att åldras. Som Made in England, vars våldsamme unge skinhead i Eli Roths skepnad med tiden fått en viss Staffan Hildebrandt-vibe över sej.

The Firm (1989), Clarkes sista film, tog på liknande sätt upp en då aktuell fråga. Den skildrar ett gäng fotbollshuliganer, vars ledare Bex försöker komma överens med ett annat gäng huliganer om att gå sammqan inför en europa-turnering. Att bli en nationell så kallad firma. Förhandlingarna går ut på att de slår skiten ur varandra.

Om de hindrar oss att gå på fotboll, så går på pilkastning istället, säjer en av karaktärerna. Att filmen inte handlar om fotboll demonstreras i en tidig scen när våra hjältar spelar en match och den är filmad så man aldrig ser bollen. Liksom i en senare scen när den rivaliserande firman är på en fotbollsmatch och står med ryggen mot själva fotbollsspelarna, inväntande Bex och hans firma.

Men Firman är också mer än en film om problemet med huliganism.

Bex, spelad av Gary Oldman, är en karismatisk gestalt. Han är skurken i dramat men också huvudpersonen. Och påminner något om en shakespeariansk hjälte. Kampen om vem som ska leda den nationella firman blir en historia inte bara om våld, även om det är gott om våld, men också en berättelse om makt.

Det korta TV-filmsformatet gör att slutet kommer lite hastigt, men epilogen sitter där den ska.