It's a good life: novellen och Twilight Zone-avsnittet

Häromdagen såg jag "It's a good life" från tredje säsongen av 60-talsserien The Twilight Zone.

Det är ett avsnitt jag länge tänkt se. Dels för att jag läst novellen med samma namn av Jerome Bixby (på svenska i Stora Skräckboken, en klassisk antologi redigerad av Torsten Jungstedt), dels för att den ofta hänvisas till i amerikansk populärkultur.

Twilight Zone var en av flera amerikanska antologitvserier. Varje avsnitt var ett fristående avsnitt i genren skräck och eller s/f. De avslutades ofta med en så kallad överraskad vändning. Och detta egentligen i novellgenren vanliga grepp är i U.S.A. associerat med serien. Flera Twilight Zone ingår i det amerikanska allmänna medvetandet.

Framförallt två saker ur episoden brukar refereras till. Varav det ena - att önska någon till majsfältet finns med i novellen.

Novellen handlar om det lilla samhället Peaksville. Och en av dess invånare - den treårige Anthony Fremont. Som har en speciell förmåga.

Vad denna förmåga är får man efter hand reda på hos Bixby. Medan hela premissen stavas noggrant i en extralång introduktion i TV-versionen. Bland annat finns ett stycke där det framgår hur pass stor makt Anthony egentligen har med. Detta avsnitt är på sista sidan i novellen.

Det är inte enda sättet som TV-versionen är klumpigare. Titeln i bägge berättelserna har att göra med att invånarna i samhället hela tiden säjer att det är en bra dag. Att det var bra att det och det hände. Av rädsla för vad som ska hända om Anthony uppfattar ett missnöje. I tv-versionen ser skådespelarna hela tiden besvärade och olyckliga ut.

Det är nu på sätt och vis lite orättvist att jämföra de två versionerna. 60-talets television har åldrats mer än 50-talets prosafiktion. Och man kan förstå att själva konceptet gjorde avsnittet populärt, det räknas i regel bland de bästa The Twilight Zonerna.

Själva kammardrameaspekten av novellen, den avslutas under ett födelsedagsfirande, gör också att det ändå passar formatet. Även om den saknar novellens elegans och detta att det hos Bixby påminner om så många andra noveller om fester där hemligheter ligger och pyrar under ytan, bara att det ingen talar om är att en treåring i varje ögonblick kan förinta dem, snarare än en gammal otrohetsaffär.

Klimaxen, när Anthony förvandlar en av gästerna till något annat, är också rätt välgjord. Detta är den andra saken ur tv-avsnittet som brukar refereras till (och som finns med i Simpsons parodi på episoden). Hos Bixby beskrivs det som mannen förvandlas till endast som något som ingen skulle kunna föreställa sej. Rod Sterling, som skrivit manuset, kom på en på gång hemsk och komisk transformation.

Om man bortser från de enkla effekterna och det stela skådespeleriet finns det emellertid en viktig aspekt där novellen har en större obehagligare verkan.
I introduktionen innan tv-versionen presenteras pojken med ordet monster. Och framställs so ett elakt barn (och tre år äldre än i novellen). Hos Bixby är invånarna minst lika rädda för att Anthony ska hjälpa dem med sin förmåga.

Kanske så är han inte Djävulen i formen av en treåring, Utan en treårig Gud.