Svenska framtider från förr - Strålen

Konstigt att dom i sina bländande vita rockar kan kasta så hotande svarta skuggor?

Dystopier är berättelser om mindre trevliga framtider där det oftast råder brist på kaffe. Dystopin har större anseende än andra framtidsskildringar.

De tre mest framgångsrika svenska dystopierna - Kallocain (1940) av Karin Boye, Aniara (1956) av Harry Martinson och Strålen (1958) av Ann Marget Dahlquist-Ljungberg - är alla skrivna av författare som främst var poeter.

Strålen är väl den minst kända av de tre. Men jag skulle säja att den också har det vackraste språket och det mest komplexa innehållet.

Den utspelar sej i Anstalten. Där ens tillvaro är planerad på gängse dystopivis. Strålen i romanens titel är en maskin som förvandlar dödslängtan till en önskan om underkastelse - "Är inte Strålen det mest ödmjuka vi skapat?".

Men det finns ett närmast anti-dystopiskt tema i romanen. Det går rykten om slavläger. Dessa förnekas och det är förbjudet att föra dem på tal. Men utnyttjas i propagandan i romantiska, sentimentala filmer. Slavlägrena spelar en dubbel roll - "som en sorts alternativtanke: det finns andra existensformer än denna Anstalt - och: vi har det svårt men kanske andra har det svårare?".
På liknande sätt som dystopierna får läsaren att tänka att det samhälle han bor i kanske inte är så illa ändå - även om priset på kaffe gått upp.