A

För ett par år sen fick jag för mej att jag skulle lyssna igenom alla mina vinylskivor. Jag tröttnade efter ett tag (jag har en bokhylla vinyl) och ett tag därefter slutade min vinylspelare att fungera. Det börjar bli dags att skaffa en ny.


I alla fall har jag nu börjat lyssna igenom min (betydligt mindre) CD-samling. Från A och framåt. Och tänkte jag kunde skriva här om de jag tycker är intressanta.


Barry Adamson - The King of Nothing Hill
Redan den första skivan är en jag inte spelat på flera år.
Tyvärr visar det sej finnas en anledning till det.
The King of Nothing Hill kom 2002. Den före detta Bad Seed-medlemmen Adamson gjorde sina bästa skivor i slutet av 80-talet/början av 90-talet. Man känner igen den tidige Adamson här - med musik som låter som det kunde vara ett soundtrack och jazzinfluenser. Men det är inte lika bra och blir därmed lite kitschigt.
I mitten av skivan kommer ett bättre spår - "Le matin des noire". Adamson verkar också vara nöjd med det och låter det pågå i tio minuter. Lite för länge.
Men till sist belönas jag för mitt genomlyssnade med den avslutande "Cold comfort", en duett med Liza Love och med samplingar av John Coltrane. Den är åtta minuter lång och det hade inte gjort något om den varit längre.
Jag spelade också samlingen The Murky world of Barry Adamson. Som kom ut något år innan The King of Nothing Hill. En väl sammansatt samling som emellertid understryker att Adamson var bäst i början av sin solokarriär.
Bästa spår: "Cold comfort", (och på samlingen: "Jazz Devil" - "Where you can call me agent double-o 666")


All girl summer fun band - Looking into it
Tredje All girl summer fun band-skivan som jag spelar rätt ofta. Den föregående 2 har mina favoritlåtar med bandet. Men som helhet är det ett bättre album. Lite sorgsnare i tonen. Jag kallade det för All girl autumn fun band i ett kort inlägg när skivan kom.
Bästa spår: "This will never end"
(bilden överst är från en tidigare EP med bandet)

Ralf Lundqvist å Arbete å Fritid - Slottsbergets hambo å andra valser
Från 1972. Påminner Samla Mammas Manna och Blå Tågets mer experimentella låtar. Men inte lika bra. Trots skickliga musiker - skivan låter lite som tonsatt diktuppläsning.
Bästa spår: Folkvisepastischen "Getlåten"