De fyra texterna är allihopa berättade i jagform. Som ett slags monologer. En handlar om att jaget blir kär i en man med aids, men egentligen i att denne har aids. En annan om att han mördat en person.
Mord-novellen väver in självbiografiska bitar. Liksom författaren har mördaren varit med i Killing-gänget (en gång i tiden en populär humorgrupp, den ironiska generationens Knäpp-upp). Det blir inte så bra.
Den inledande "Ingen jag vet är i mitt träd" innehåller en och annan bra rad (som "men Gud har också en gud") och en hel del inte så bra. Man får aldrig något grepp om vem som talar eller varför.
Den avslutande "Jag visste alltid att jag en dag skulle tystna" påminner en del om titelnovellen och försöker binda ihop de fyra berättelserna. Och säjer oss att det är samma jag som talar i alla texterna.
Här påstås också att berättaren lånat en röst från änglarna. "Ljus. Himmelsk. Bättre än jag." Det var väl lite att ta i.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar