Vad är det som åstadkommer allt detta? Man vet det ej. Men man talar om tidsandan. Somliga gör det med hån, andra med vördnad.
- ur Erik Grane av Gustaf af Geijerstam
Nathan Shachar skrev i DN häromdagen att det är dags att prata om August Strindbergs dåliga sidor. Bland dessa hans "naturvetenskapliga dillerier" (som man tycker att Shachar, med sin egen syn på ADHD, borde ha en större förståelse för). Men franförallt hur han använde sej av sina vänner i sina verk.
Den vän Shachar skriver mest om är Gustaf af Geijerstam, som här blir ett oskyldigt offer för Strindbergs obegripliga hat.
Johan Lundberg på Axess-bloggen berömmer Shachar för att han tänkt själv i sin artikel.
Och Shachar tänker så självt att han går och tänker bort åren innan 1889.
Och hur Geijerstam var med och kritiserade Giftas.
Och senare skrev, om Det nya riket: "Man kan ej vara med om det ogenerade sätt, på vilket Strindberg här anfallit offentliga personer, ej blott i deras offentliga uppträdanden, utan äfven i deras privata lif. Hvad man ej heller kan gilla är att man oupphörligen märker, hur Strindberg, medvetet eller omedvetet i denna bok varit ledd av personlig hämndkänsla." (Geijerstam, 1888)
Helt först med att lägga märke till att Strindberg kunde gå hårt fram mot sina fiender är Shachar alltså inte.
Strindberg lät Geijerstam stå som förebild för Zachris i Svarta fanor. Men boken handlar inte om Geijerstam. Som Shachar själv skriver: "Om nyckeln inte givits på förhand skulle ingen läsare känt igen Geijerstam i Zachris." Och flera Strindberg-läsare har velat se ett slags självporträtt i Zachris.
Många, som Hjalmar Branting, vände sej emot Strindbergs nidporträtt redan när Svarta Fanor kom ut. Och det är som bekant inte alls ovanligt att man fortfarande talar om Strindbergs hänsynslöshet. Man skriver då oftare nuförtiden om hans hustrur. Då man numer sällan talar om Geijerstam alls.
Och kanske försöker Schachar bara lyfta fram en enligt honom orättvist bortglömd författare. Geijerstam hade en viktig roll i 1880-talets Unga Sverige. Och Erik Grane som Shacher lyfter fram mot slutet av artikeln kan ännu på 40-talet ibland nämnas bredvid verk som Niels Lyhne och Pengar.
Men Schachar gör Geijerstam en björntjänst. För evigt trogen sina ideal från 1880-talet och helt utan fel och brister framstår författaren i artikeln som en mycket tråkigare typ än den evigt föränderlige Strindberg vars fel och brister gör att vi fortfarande ännu gärna läser honom.
"'Erik Grane' gjorde mer för tolerans och kvinnofrihet än något av Strindbergs verk" skriver Shachar. Och det är möjligt (hur man nu skulle mäta det). Just tolerans och kvinnofrihetsfrämjande är väl inte vad man går till Strindbergs verk för.
Böcker vinner inte genom att vara sympatiska. Böcker vinner genom att vara bra.
(Först publicerad 31 januari 2012. Rubriken är en referens till Victor Svanbergs angrepp på Strindberg. Strindbergsåret går mot sitt slut. En del Strindbergspjäser gick på TV (jag såg två) och en del artiklar skrevs. Själv hade jag en lista med August Strindbergs tio bästa böcker)
Inlägg
7 kommentarer:
Det gick livligt till för hundra år sedan...
Tidsandan, som Erik Grane skulle säja.
Jag håller inte riktigt med de två föregående, anonyma, kommentarerna. Verkligheten är mer komplicerad än så.
Dags att prata om Strindbergs "dåliga sidor"? Har man nånsin gjort något annat? Finns knappt en artikel, beundrande eller kritisk, som undviker att rabbla upp de gamla vanliga "dåliga sidorna". Antingen för att visa hur dum han var, eller som nåt slags alibi för att man utan kritik ska kunna tycka om hans godare sidor.
Spamkommentarer (som jag nu tagit väck) är irriterande. Ovanligt många som lyckades ta sej förbi nätet.
Nej, det finns inget särskilt originellt i Shachars artikel även om han (och avgående Axess-redaktör Lundberg) verkar tro det.
"Nej, det som verkligen får oss att baxna är den svindlande inre resa, för att inte säga berg-och-dal-banekurva, som avtecknar sig i Strindbergs färdbeskrivning: allt det han råkade ut för psykologiskt, ideologiskt, religiöst och politiskt."
Nej, det som får MIG att baxna är den levande svenska Strindberg skrev, ett språk som gör att jag har svårt att sluta läsa de gånger jag plockar fram en av hans böcker och börjar bläddra. Trots att texterna är 100-140 år gamla. Oavsett om innehållet råkar vara dravel eller träffsäkra giftigheter. Det du, Shachar, en nåd att stilla bedja om!
Shachar gör sej skyldig till den gamla vanliga hopblandningen av Strindbergs liv och verk.
Strindberg blandade ju själv ihop dem. Men som sagt på ett mer läsvärt sätt.
David Nessle tipsade om Litteraturbanken på sin blogg, en mindre guldgruva för oss som är intresserade av främst äldre svensk litteratur. Bland annat har de många band av Nationalupplagan (Strindbergs alltså), inklusive kommentarerna. Legalt och gratis:
http://litteraturbanken.se/#!epub
I första hand lämplig för läsplattor och liknande, men går också att läsa på vanliga datorer med diverse gratisprogram, till exempel Calibre. Själv har jag en enkel läsplatta utan finesser som internetanslutning, men den är utmärkt för bokläsning.
Skicka en kommentar