"Jag lyssnade; någon sjöng. Det ljöd ganska nära. Mannen som sjöng måste vara i en av isoleringscellerna mitt emot mig. Jag satte mig upp och kände hjärtat stå stilla. Mannen sjöng 'Internationalen'.
Han sjöng falskt och med hes röst. Tydligen väntade han att de andra dödsdömda fångarna skulle stämma in. Men ingen stämde in. Han sjöng alldeles ensam i sin cell, i fängelset, i natten.
Jag hade läst åtskilliga romaner och böcker som beskrev tyska fängelser och koncentrationsläger. I dessa omnämns ofta sjungandet av 'Internationalen' som en politisk protest eller en sista demonstration; men trots min djupa vördnad för de tyska martyrerna har sådana ställen alltid slagit mig som litet melodramatiska och otroliga. Nu hörde jag själv en man som visste att han skulle dö sjunga 'Internationalen'. Det var fullkomligt fritt från melodrama; den hesa, omusikaliska rösten ljöd outsägligt bedrövlig och beklagansvärd, obeskrivligt rörande och vördnadsbjudande."
ur Dialog med döden (Spanskt testamente. Del II) av Arthur Koestler, övers. Lill Yunkers
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar