måndag 25 april 2016

Decamerone


"Här är det skönt och svalt att vara; här har vi också som ni ser brädspel och schackspel, så att var och en kan förströ sig allteftersom det behagar honom. Men om ni har samma mening som jag borde vi inte tillbringa denna varma del av dagen med att spela, eftersom den ena parten då måste oroas utan synnerligt nöje för den andra eller för åskådaren, utan med att berätta, eftersom den som talar kan roa hela det lyssnande sällskapet."
ur Decamerone av Giovanni Boccaccio, övers. C. Eichhorn

Giovanni Boccaccios Decamerone från mitten av 1300-talet kallas ofta för den första novellsamlingen. Det är den inte. Men det är den äldsta vi fortfarande läser.
Boken har en ramberättelse där tio personer, sju kvinnor och tre män, för att fly pesten i Florens åker till ett hus på landet där de sitter och berättar historier för varandra.

Jag frågade på twitter innan i dag om vilken som var folks favoritberättelse i Decamerone. Denna mycket vetenskapliga enkät fick tre svar: Inledningen, där Boccaccio först beskriver pesten och sen det idylliska huset (citatet överst är från denna inledning); berättelsen där en trädgårdsmästare låtsas vara dövstum för att kunna arbeta i ett nunnekloster; berättelsen om Federigos falk.
Min egen favoeit är den allra första berättelsen i boken om en "högeligen elak människa" som på sin dödsbädd vittnar falskt för att hjälpa två män som gett honom logi och blir helgon på kuppen.

Märkligt nog saknar den utgåva jag har novellen om den falskt dövstumme och nunnorna fastän det är en av de mest kända. Det är ett urval samnanställt av Knut Hagberg. Med en lätt uppdaterad version av Christoffer Eichhorns översättning från mitten av 1800-talet. För ett par år sedan gav Atlantis ut alla berättelserna i nyöversättning i två band. Så den utgåvan är nog bäst om du vill läsa novellerna.

Det har gjorts flera filmatiseringar av boken. Den mest kända och troligen bästa är Pier Paolo Pasolinis Decamerone. Pasolini har med berättelsen om den falska bikten. Just den funkar inte så bra. Något med rytmen är fel. Bättre lyckas han med att filmatisera berättelsen om trädgårdsmästaren och nunnorna. Bilden nedan är en av nunnorna när hon betraktar den som hon tror dövstumma trädgårdsarbetaren.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Inga kommentarer: