Alan Moores Swamp Thing gavs utförts ut som serietidning en gång i månaden och samlades sen i seriealbum. Jag har läst det mesta av serien som seriealbum. Men jag har en serietidningarna: Swamp Thing 56: "My Blue Heaven".
Ur en aspekt gör det faktiskt skillnad om man läser serien som lösnummer eller i albumformatet: färgläggningen.
Ur en aspekt gör det faktiskt skillnad om man läser serien som lösnummer eller i albumformatet: färgläggningen.
Tatjana Wood heter den som färglagt Swamp Thing. Hon färgla en stor del av 80-talets Vertigo-serier (Vertigo är en underavdelning av DC Comics som gav ut serier som Swamp Thing, Sandman, Hellblazer). En del ogillar Woods färgläggning av Swamp Thing för att färgerna är för glada.
Men som Lance Parkin skriver i Pocket Essential Alan Moore så blir färgerna annorlunda på original tidningens sämre papper: "The unsung star of the series was colourist Tatjana Wood[...]"she creates a murky world, where colours merge and bleed together into the newsprint pages". På det bättre papperet i seriealbumen så blir färgerna för bjärta.
"My Blue Heaven" är passande nog ett nummer med färgtema. Vår hjälte har hamnat på en planet där allt är blått. Även han själv. Och han börjar skapa kopior av sej själv och sina vänner som alla är blåa.
Att det är ett så pass enfärgat kapitel gör att effekten Parkin talar om inte blir fullt lika tydlig. Men jag har jämfört numret i serietidnings- och seriealbumsform. Och färgerna är bättre i det förra formatet på det sämre papperet.
Bild ovan av Rick Veitch och Alfredo Alcala. Och färger av Tatjana Wood.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar