Jaget och världen av Birgitta Trotzig

Det finns bara en kamp som kan godtas, som man kan identifiera sig med utan att förlora sin mänsklighet: kampen som den utnyttjade för mot sin utnyttjare.
Vietnam kom att symbolisera den kampen.

På sidan 13 i Jaget och världen av Birgitta Trotzig så citeras (via Roger Garaudy) Lenins ord om att man måste drömma. Något som förvånade mej lite.
Jaget och världen är en samling texter kring politik. Från slutet av 50-talet till mitten av 70-talet. Med en del (då 1977) nyskrivna stycken.

Långt i från alla artiklarna i boken är direkt politiska. Lenin-citatet finns som ett motto innan en essä om modernismen. Och det handlar en hel del om språk och poesi. Bland annat om Paul Celan och Nelly Sachs.
Texterna om de två ständigt hopbuntade poeterna (förintelsepoesins Helan & Halvan) står bredvid varandra fastän den ena är från 50-talet och den andra från 70-talet, boken är ihopsamlad tematiskt snarare än kronologiskt.

Trotzig är kanske inte en författare som man tänker på som tillhörande 68-rörelsen. Men som många andra radikaliseras hon under de här åren. I en essä om Albert Camus från 1958 (i volymen Utkast och förslag) lägger hon lika stor skuld på algererna som på fransmännen - "den i och för sig rättmätiga revolten blir en ohygglig parodi". Medan hon här tar klar ställning för den koloniala frihetskampen.

Det handlar mer om Sovjet än om Algeriet och Vietnam. Hon diskuterar och försvarar Solsjenitsyn och Sacharov. Hon är kritisk mot sovjetregimen men perspektivet är tydligt vänster. En del av det här känns lite inaktuellt idag. Som hennes framlyftande av sovjetiska dissidenter som vill se en socialism med ett mänskligt ansikte (en av dessa, Andrej Sinjavskij, verkar i och för sej vara en spännande författare).
Ständiga utfall mot det franska kommunistpartiet och det på den här kanten vanliga påståendet att Sovjetunionens grundlag av år 1926 är den mest demokratiska grundlagen om den bara hade följts (a big fucking om) gör att boken ibland känns som en stencilskrift (ungefär som vår tids politiska bloggar fast man fick blå fingrar av att läsa dem) utgivet av ett vänsterkatolskt förbund.

"VI MÖTS VID STENCILERNA!" heter det också i slutet av ett enkätsvar från 1973. Men då handlar det om poesi. En del av artiklarna påminner om Trotzigs prosapoesisamlingar. Som en som citerar ur några judiska sägner, en av bokens höjdpunkter.
Enkättexten om poesin är emellertid också politisk. Det handlar om språk och makt - "vi har och får mer och mer, ett ombudsmannaspråk, en parodi på ett gammalt överklass- och maktspråk. Det är egendomligt och beklämmande att se att det är den traditionen - maktens och överhetens uttrycksformer - som språkvanorna med masochistisk undersåtlighet har tagit upp. Och inte vad som dock har funnits av kraftfullt och uttrycksfullt folkspråk".

Och här ser man kanske en del av Trotzigs politiska radikalism som har haft betydelse för hennes författarskap från Sveket och framåt. Även om hon inte började skriva rapportböcker och sånt (och i det långa avslutande avsnittet är ambivalent till krav på litteraturens engagemang) så finns det ändå ett tema om språk och motstånd i hennes berättelser.

Jaget och världen har getts ut i pocket samman med Ett landskap (1959) och går så vitt jag förstår fortfarande att köpa.
 (Först publicerad 13 januari 2012.)