"'Jag kan inte hålla bussen åt dig', sa föraren. 'Vi är redan försenade.'
Bilisten sa: 'Det går bra. Jag kan ta över.'
Var tysta, var tysta, ville hon säga. Hon kände att det var nödvändigt med tystnad, att allting i världen utanför pojkens kropp måste koncentrera sig, hjälpa den att inte tappa bort plikten att andas.
Svaga men stadiga pustar nu, bröstet som lydde.
Fortsätt, fortsätt."
ur "Dimensioner" i För mycket lycka av Alice Munro, övers. Rose-Marie Nielsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar