Första gången vi möter Embla är halvvägs in i Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle. Hon bjuder in huvudpersonen Ask till en studiecirkel. "Flickan hade ett så lugnt och mjukt leende. Hon hade nötbrunt hår och stora stora blå ögon, ibland använde hon glasögon. Han hade aldrig vågat se på henne ordentligt."
Två gånger tidigare har Embla och hennes nötbruna hår och blåa ögon nämnts liksom i förbigående. Han minns hennes ansikte när han läser böcker och hon nämns i ett samtal.
Beskrivningarna av Embla ökar efter hand och blir mer utförliga. Åsa Beckman skriver i DN att Ask blir "blixtförälskad (i Embla) när hon på ett möte pratar om rätten till fri abort och att staten borde bekosta barnunderhåll och uppfostran". Men när detta tal äger rum är Ask redan sedan länge förälskad i Embla. Även om läsaren känner till denna förälskelse innan han själv gör. Beskrivningarna blir inte bara ordrikare utan också mer lyriska.
Åsa Beckman är besviken på Ask för att han är en 1900-talsman. När Embla bjuder med Ask på studiecirkel är det efter att en av kamraterna har avslöjat att Ask fått medalj för att han räddat ett liv. Alla hurrar men Ask skäms då han gjorde detta hjältedåd för att han var likgiltig för sitt eget liv. Då en av hans affärer hade resulterat i ett barn. (Detta händer i den första romanen om Ask Lasso kring Fru Luna).
Ask är inte en hjälte. Han skildras inte som någon ny människa. Mellan (och under) alla de sexuella mötena så framstår Ask som en osäker man.
Hans förälskelse i Embla är också en han inte vågar tala om för henne. Det är en berättelse om en man som älskar en kvinna som inte älskar honom.
Om man inte har något slags förväntningar på att denna man ska vara ett föredöme är det en rätt vacker historia.
Inlägg
2 kommentarer:
Vad roligt att du tar upp den här boken. När jag läste Beckmans reportage i DN funderade jag på om jag kunde skriva något om den också, för att lyfta fram den. Det är en så bra bok tycker jag, som man aldrig kan tala om utan att fastna i "den erotiska skandalen". Tråkigt, när den är så mycket mer.
Vad gäller Beckmans "dom" över Rubinen, och en hel hög andra 1900-talsförfattare tycker jag för övrigt att hon resonerar ganska konstigt. Vi (eller ialla fall hon; hon får tala för sig själv) kanske tycker att Ingmar Bergman, Weiss, Lo-Johansson och Mykle då (dvs de exempel hon nämner i texten) är "intressanta tidsvittnen", och sedan ifrågasätta om "deras böcker [kommer] att fortsätta tala till oss", eftersom "den femtiotalsfärgade moralen är raserad". Tja, de här författarna kanske har fallit ur modet nu (om de nu har gjort det), men det enda man kan vara säker på är att de om 10, 20 eller 30 år kommer vara inne igen, och då mer än nånsin.
Jag gillar inte riktigt den där attityden att god litteratur skulle sluta säga oss någonting bara för att den tar upp en fråga eller återspeglar ett ideal som inte är aktuellt idag.
Jag tyckte också hennes syn på boken var lite underlig. Det verkar som om hon hade läst boken för länge sen och sen blev besviken när den visade sej vara en annan än den hon kom ihåg.
Sången om den röda rubinen talar åtminstone till mej. Vilket jag tycker är viktigare än om den talar till någon konstruerad "oss".
Det verkar nästan som om Beckman har lyckats bli chockerad av innehållet.
Skicka en kommentar