Soylent Green och Harry Harrison

jag fann att MGM i fem år hade funderat på att filmatisera denna roman. Men de ansåg inte att temat med överbefolkning var tillräckligt viktigt att göra en film om. När det ela kryddades med kannibalism blev de emellertid intresserade och skrev kontrakt.
- Harry Harrison om filmatiseringen av Ge plats! ge plats!

Jag läste Harry Harrisons roman Ge plats! Ge plats! (Make room! Make room!) första gången i augusti 1999. Att jag kommer ihåg det beror på att det första kapitlet utspelar sej just i augusti år 1999. Den skrevs dock 1966.

Nu hade jag tidigare läst novellversionen av berättelsen: "Roommates"("Rumskamrater", på svenska i novellurvalet Aschkelons gator. Som försts publicerades i Thomas M. Dischs antologi The Ruins of Earth. Antologin är en samling uppdelade i underavdelningar som"How it could get worse" och "Why it is the way it is" (i vilken "Roommates" finns). Ekologiska katastrofer är samlingens tema. Harry Harrisons novell är skriven efter att romanen kom ut. Disch ville publicera ett utdrag men Harrison valde att omarbeta historien till ett kortare format. (Dischs introduktion får det att låta som om novellen var äldre.) Detta är det enda exemplet på att novellen skrivits efter romanen som jag känner till. Novellen är den bättre av de två.

Att den finns i sektionen "Why it is the way it is" har att göra med romanens pseudo-realistiska karaktär. Även om Ge plats! Ge plats! utspelar sej i det framtida 1999 så bygger Harrison boken på varnande uppgifter från demografer och agronomer. Den överbefolkade värld som skildras är den som enligt uträkningar från den tiden skulle finnas i framtiden. Eller då för tio år sen. Som samhällskritisk text gör det att romanen blir tvetydig. Då man när man läser den i dag framförallt tänker att så illa blev det i alla fall inte.

För första gången såg jag nyligen den kanske mer kända filmatiseringen Soylent Green. Hade jag velat se den när den utspelades så hade jag fått vänta ett bra tag till. Filmen utspelar sej 2022 och har helt skippat den anknytning till fakta som romanen har. "Soylent green is people", filmens sista rad som den är mest känd för och som ofta parodierats i serier som Futurama och Simpsons ("Soylent Green - Now with more girls" och "Soylent Green 30 % More People" och liknande) finns inte med i boken. Kannibaltemat är ett av många exempel där filmen avviker. Ett annat är "möblerna". Filmens huvudperson Andy , spelad av Charlton Heston från Stump-låten, undersöker ett mord i en lägenhet och förhör där en ung kvinna som hör till huset - är "furniture". Shirl, som hon heter, och hennes kärlekshistoria med hjälten finns med i boken men möblerna (alltså prostituerade) får ett större utrymme i filmen. Skildrat med en blandning mellan det förfärande och det kittlande.

Filmen är inte allt i genom dålig. Hur saker som mat och varmvatten är höjden av lyx skildras rätt effektivt i några scener. Och en udda episod med en mördare som frågar sitt offer om det mord han ska utföra är moraliskt riktigt finns i början av filmen. En scen där Heston tar sej nerför trappan från sin lägenhet och klättrar över människor som sover i trappan var de som gjorde filmen uppenbarligen så nöjda med att man får se honom göra det tre gånger (fast vi får aldrig se hur den äldre man, spelas av Edward G. Robinson i en av sina sista roller, tar sej ner.)

Men i stort saknar filmen bokens stilla skildring av livet i en överbefolkad värld. För även om tanken när man läser romanen av Harry Harrison först är att så illa blev det i alla fall inte så byggde han inte enbart boken på rapporter och statistik. Den skildring av vardagslivet i ett överbefolkat New York som finns är lika mycket att Harrison tagit och beskrivit hur livet ser ut i en del av världen som redan levde i fattigdom och trängsel. Och sen placerat det i ett framtida, av tabeller understött, USA. Det ger boken en mer realistisk atmosfär.Något som helt saknas i den campiga Soylent Green. Att det finns en mer seriös litterär text underminerar filmen ytterligare.

Harry Harrison skrev mest science fiction av nöjesvarianten. Men bland hans många böcker finns en del bättre. Som de på svenska utgivna Hjälten, en satirisk version av Starship Troopers och den paradoxalt pacifistiska äventyrsromanen Dödsplaneten. Den tidigare nämnda novellsamlingen Aschkelons gator är också i huvudsak bra.