torsdag 19 november 2009
Triers Antichrist är rätt så trist
Lars von Triers film Antichrist är tillägnad Andrej Tarkovskij. Man kan se en påverkan främst i fotot från denne ryske regissör. Som i den vackra epilogen. Men där finns också liksom i Tarkovskijs filmer ett religiöst tema.
Tarkovskijfilmer kan det ibland vara svårt att hålla sej vaken till. Men man får aldrig intryck av att den religiösa undertexten och ibland texten inte är på fullaste allvar. Medan det hos Trier känns som en effekt. Som det svartvita fotot eller de explicita sexscenerna.
Ett par vars son har dött åker ut till ett hus på landet. Kvinnan har sorgdepression. Mannen som är terapeut tänker behandla henne.
På en del sätt tar filmen sina uttryck från skräckfilmen. Williamm Defoes vagt definierade terapi fick mej att tänka på doktor Hal Raglan i David Cronenbergs The Brood. Raglan får patienternas mentala tillstånd att ta fysiska uttryck. Som i små mordiska barnliknande varelser.
Men terapin som källan för skräcken lämnas snabbt. Charlotte Gainsbourgs karaktär har tidigare skrivit på en avhandling om häxförföljelsen och börjar prata förvirrat om kvinnans inneboende ondska. Snarare än att säja något om förhållanden mellan könen fungerar detta enbart som att de byter roll. Han blir offer och till sist slasherfilmens final girl.
Som skräckfilm är den lika mycket ett misslyckande som den är som religiös film. Ingen idyll hotas av kaos för ingen idyll finns där innan. Den sexuella undertexten i den gängse skräckfilmen förvandlas till text redan i första scenen.
Den blir av och till fånig som en skräckfilm (fast inte fånig nog) men trots att den är ett självklart bättre hantverk än nästan alla filmer i den genren så saknar den den tvetydighet som finns i genren bästa filmer.
Gainsbourg har hyllats för sin skådespelarinsats och det är en imponerande att hon inte framstår som fånig i sin hysterikaroll. Men möjligen hade det varit mer undrhållande med en vanlig B-skådis och en regissör med sämre personregitalanger.
För underhållande är det sista filmen är. Det finns en del vackra scener som den nämnda epilogen. Men om biobesökare svimmade så var det kanske för att de gäspade så mycket att de förlorade syre.
Etiketter:
trier
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar