Fo och Fuentes

Lyrans senaste bokstav i nobelalfabetet är F.

En som fått priset på F och en som borde få det:

Dario Fo
Den italienske dramatikern Dario Fo bygger på en gammal folklig teatertradition. Både de medeltida gyckelspelen och mer klassisk dramatik som Ruzante tillhör hans förebilder. I Sverige är väl det mest spelade stycket Vi betalar inte, vi betalar inte! (när Lunds Studenters Teatergrupp skulle sätta upp den fick de slut på pengar och kunde inte betala de affischer där titeln var tryckt.) Den handlar om en hyresstrejk. Och ofta tar Fos pjäser upp såna politiska händelser. Men hans bästa bygger mer direkt på gamla berättelser. Som hans monolog om Bröllopet i Kanaan eller omarbetningen av den gamla Ikaros-myten.

Mitt första möte med Fos texter var med den svensk-italienska folkmusikgruppen Bella Ciao som på plattan om åtta timmar... gjorde dels flera sånger med text av Fo (en inspirerad av en dikt av Mao Tse-Tung), men också hade Björn Granath läsa stycken ur Mistero Buffo (i vilken också Bröllopet i Kanaan ingår) som Bondens födelse.

Mistero Buffo är så vitt jag kan bedöma hans storverk. Utdrag finns i ett par volymer på svenska, bland annat Gycklarens teater.

Carlos Fuentes
Jag tycker inte man hör talas om den mexikanske författaren Carlos Fuentes lika ofta längre. Länge var han ett namn som brukade nämnas i nobelprisspekulationer. Hans böcker är i alla fall fortfarande bra. Artemio Cruz död och Christoffer Ofödd med flera. Christoffer Ofödd är min favorit en bok som berättas av ett barn i sin mors mage.

Motivering: För att ha förnyat romankonsten är en vanlig fras men i Fuentes fall så stämmer den.