Romeros trilogi

De tio bästa zombiefilmerna, plats 2 - Trilogy of the Dead: Night of the living dead, Dawn of the dead och Day of the dead
Zombiefilmen föds som genre i och med George A. Romeros Night of the living dead 1968. Det finns flera tidigare filmer där de döda på liknande sätt reser sej ur graven (monstrena kallades i de filmerna ofta för ghouls och Romero ska ha haft ghouls som namn i åtanke för de levande döda i sin film snarare än zombies). Men de var alla usla och är nu mestadels bortglömda.

Den låga budgeten i filmen är tydlig men Romero förmår att utnyttja den så gott det går. Filmen utspelar sej mestadels i ett hus omringat av de levande döda.

Denna klaustrofobiska känsla återkommer i de två följande filmerna Dawn of the Dead (1978) och Day of the Dead (1985). Den mest minnesvärda scenen i den senare är inledningsscenen där hjältinnan drömmer att armar kommer ut ur väggen och famnar efter henne.

Dawn of the Dead skiljer sej i stuket en hel del från den första filmen. Budgeten är större, filmen är bland annat i färg (lite olyckligt så har de levande döda fått grön hy). Här är en längre del av filmen där huvudpersonerna är instängda i ett köpcentrum. De är egentligen utan fara och har mat så de klarar sej. Tristessen, snarare än horderna med levande döda, är den största skräcken.

Köpcentrumet som plats för filmen är som social satir kanske inte så där väldigt djup. Slutet på den första filmen fungerar bättre som samhällelig kritik men Dead-trilogins politiska innehåll har överdrivits av filmkritiker. Romero själv parodierade detta i sin Knightriders där två män sitter och diskuterar vad för slags politiskt ställningstagande motorcykelsriddarna i den filmen gör, alltmedan hjälten flinar åt dem.

Ett par scener som de i Dawn of the Dead där protagonisterna lever ett låtsasliv i lyx i mitten av en sönderfallande värld kan läsas politiskt. Men detta antyds snarare än att det görs en hel allegori av det.

Möjligen kan Romero med åren blivit övertygad av filmkritikernas läsningar då hans senare zombiefilmer haft ett mer uttalat allegoriskt politiskt innehåll. Men också ett rätt klumpigt sådant.

Dawn of the Dead finns i två olika redigerade versioner. Skillnaden är mest i tempo. Night of the Living Dead finns emellertid i en urusel writers cut som man bör se upp för. Det gjordes också en nyinspelning. Där blir Barbara, i första filmen en till passivitet skrämd kvinna, en slags actionhjältinna. Men där i originalet Romero genom att göra Barbara ännu ett snäpp mer skrämd än vad kvinnor i såna här filmer brukar vara gör något nytt med den klichéen så blir Ripley-Barbara bara en trött upprepning av en fauxfeministisk gest.