John Sladeks parodier

I slutet av John Sladeks novellsamling The Steam-Driven Boy and other stangers finns det en avdelning med tio korta texter kallad "The Parodies". Dessa är parodier på tio författare, huvudsakligen inom sf-fältet.

Författarna som parodieras får sina namn förvrängda. Philip K. Dick blir Chipdip K. Kill. Cordwainer Smith-parodin har undertiteln "A Co-ordainer's Myth". Medan J. G. Ballard får heta J. G. B-.

I novellsamlingens innehållsförteckning står också de parodierades namn utsatta med vokalerna ersatta av asterisker. Här anar man en redaktörs hand. Den första av novellerna "The Purloined Butter" hade inte detta förtydligande när den först publicerades i New Worlds Quarterly 3. Där fanns istället ett kort företal där Sladek är upprörd över att författaren Edgar Allan Poe plagierat honom ("purloined my story").

Parodin tillhör inte de mest välsedda genrerna. Och också dessa parodier ses ofta som en lättviktig del av Sladeks verk. Men även om ett par av dem (som till exempel Chipdip K. Kill-novellen) kräver att man har läst förebilden så gör Sladek berättelser som skulle kunna stå på egen fot av de flesta (och om man har läst Philip K Dick så är det en rätt förödande satir).

Sladek var i sitt författarskap ofta inspirerad av författare utanför sf-genren. Roderick lånar grepp från William Gaddis medan Joseph Hellers inflytande på långnovellen "Masterson and the clerks" är tydligt. Kanske är det därför han i dessa noveller förlöjligar inte bara genrens ofta orimliga historier eller författarnas svulstiga prosa utan också dess berättargrepp.
Att Wells-historien "Pemberley's Start-Afresh Calliope" berättas av en man som jaget träffar på en klubb får på slutet sin betydelse också för handlingen. En handling som involverar en man som säjer sej vara förföljd av tisdag morgon.
Kronologiskt ordnade efter den parodierade så bildar novellerna en liten mini-historia över sf-genren och dess stilgrepp.

Parodierna påminner mycket om Sladeks övriga verk. Inte minst de andra novellerna i samlingen. Titelnovellen är till exempel en drift med tidsreseschabloner. Hånandet av Asimovs robotlagar åtekommer i Tick-Tack. Asimov-parodin är en av de bättre.

Bäst i avdelningen är en parodi på Ray Bradbury. I den så har efter att telefonerna har blivit populära postkontoren stängts och frimärken förbjudits. Detta berättar en gammal man för sina barnbarn. Sladek prickar in Bradburys sentimentala och klagande ton. Världen har blivit sämre för att alla har för bråttom "the fast folks couldn't take the time to write or read letters". Förutom Fahrenheit 451 så lånas det från flera Bradbury-historier. Bland annat Blommande vin. När på slutet den gamle mannen och barnen äntligen bränns inne av telefonkompaniets polismän så går lågorna i höstens färger.

Lite en besvikelse är Ballard-hommagen. Som först ser ut att utgå från hans kondenserade romaner typ Skändlighetsutställningen men snarare bygger på hans tidigare mindre intressanta undergångsromaner.
Detta gör också att parodierna inte helt går fram till vad som då var genrens nu (samlingen kom 1973, ballardparodin 1969). Senare har Sladek, i formen av en recension, gjort en parodi på Michael Moorcock och därmed delvis rättat till detta.

De tio parodierna finns också i samlingen The Best of John Sladek.