I Mark Millars (text) och John Romita jrs (bild) seriealbum Kick-Ass så tar en tonåring på sej en till superhjältekostym modifierad våtdräkt och ger sej ut för att bekämpa brott. Det går inte så bra. Han blir snabbt övermannad och hamnar på sjukhus med en bryten rygg.
Efter intensiv sjukgymnastik ger han sej ut igen och lyckas nu bättre. Han blir en youtube-sensation och öppnar en myspacesida där folk kan be honom en hjälp. Ett av uppdragen han får där gör att han åter hamnar i en lägenhet full av narkotikahandlare. När det ser som mörkast ut för vår hjälte så inträder en tioårig flicka i superhjälteoutfit och med ett svärd och har med största lätthet ihjäl skurkarna.
Om serien hittills inte direkt varit realistisk (Kick-Ass, som vår hjälte döpts av media, gör sej av med sin dräkt efter att han brytit ryggraden) så tycks flickan med svärdet, kallad Hit-Girl, och hennes följeslagare Big Daddy komma in från en annan mer fantastisk sorts berättelse.
Men på sätt och vis kommer de från samma narrativa källa.
I Frank Millers Batman Year One blir Bruce Wayne (Läderlappen) övermannad under sitt första försök till brottsbekämpning. Andra försöket, går bättre men ändå mödosamt. Frank Millers berättelse om en ung Läderlappen är, tillsammans med bland andra hans The Dark Knight Returns och Alan Moores Watchmen en av de texter som definierade den nya revisionära superhjältegenren på mitten av 80-talet.
Frank Millers var påverkad av japanska samurajserier. Särskilt i skildringen av hjältens förhållande till sin sidekick (som Robin). I en av de serier som inspirerat Frank Miller så är sidekicken samurajens son. Hit-Girl och Big Daddy är en läsning av sidekick-traditionen som via Frank Miller återknyter till dessa samurajserier.
I Kick-Ass så får vår hjälte efterföljare och imitatörer. Men Big Daddy och Hit-Girl har opererat innan Kick-Ass.
Och att gå tillbaka till en av föregångarna till den revisionära "realistiska" superhjältetexten är ett sätt för Mark Millar att lätta på den bördan den traditionen ofta ger superhjältar-i-verkliga-världen-berättelser.
Om Hit-Girl bryter in från en annan del av genren så för hon också med sej en energi som serien dittills saknat. För tyvärr är huvudhistorien rätt tråkig. Den har en enfaldig sidohistoria där huvudpersonen låtsas vara homosexuell för att komma nära en flicka han är förälskad i.
Inte heller temat om kändisskap och eskapism utvecklas på något särskilt intressant sätt. En av de många andra serier som lånas från (Kick-Ass riskerar ofta att snubbla på sina många referenser, från John Woo till Superduperman) är Mark Millars egna Wanted. I den fanns antydan till en kritik av maktfantasier som Fight Club och liknande. Här blir det bara en svag variant på detta.
John Romia jrs. slagsmålsscener är energiska och huvudanledningen till att läsa albumet. Men resten av boken är hans teckningar rätt stela och fula. När mot slutet den kokainberusade tioåriga Hit-Girl dödar maffiamän från vänster till höger är det doch trots bokens brister svårt att låta bli att le.
Kick-Ass har blivit film i regi av Matthew Vaugn. Går man efter recensionerna, både de negativa och de mer eller mindre positiva så verkar Hit-Girl också vara filmens styrka. Om man går efter trailern så är själva våldsscenerna dock inte lika dynamiska.
(Flera recensenter jämför filmen med Tarrantino. Mark Millar förhåller sej till Frank Miller/Alan Moore som Tarrantino till Jean-Luc Godard.)
Inlägg
6 kommentarer:
Fula? JRJR 4-ever! Jag vill föda en JRJRJR, jag avgudar JRJR.
Slagsmålsscenerna är vackra på ett komiskt över-våldsamt sätt.
Men i de mer vardagliga scenerna är det något obekvämt över teckningarna. Särskilt ansiktsuttrycken.
De är perfekta. Kick-Ass överlag har många problem men teckningarna ain’t one.
Teckningarna är den bättre delen av Kick-Ass. I den mån man kan skilja text och bild åt.
De partier där jag tycker det blir något stelt över bilderna är framförallt samspelet mellan Dave/Kick-Ass och flickan han är förälskad i.
Detta är också den dummaste delen av albumet. Vilket kan ha gjort det svårt att återge scenerna särskilt väl.
Ja, jag hatar de scenerna väldigt väldigt mycket. Millar är en sopa, en sopa! Dave är en sexist, en rasist! Men jag älskar JRJR. Önskar att Ann Nocenti + JRJR kunde fortsätta på Våghalsen för all framtid. Eller JRJR / Claremont / Nocenti X-Men c:a #200.
Jag visste att han hade gjort Daredevil med Ann Nocenti.
Det är med tanke på hur mycket av Frank Millers Daredevil som märks i Kick-Ass lite intressant.
En välvillig läsning av serien är att detta att Dave är rasist, sexist och homofob inte är menat som positiva drag.
För att tala med Lois Pane i Superduperman "Så du är Superduperman i stället för Clark Bent... Du är ett äckel i alla fall".
Skicka en kommentar