Lyran har kommit till J i nobelfapetet. Man ska berätta om en författare som fått priset och en som borde få det (med en motivering på den senare). På J då. Och på j måste jag tyvärr ta till förnamn.
John Steinbeck
John Steinbeck fick väl det dära priset främst för den dära romanen som Bruce Springsteen gjorde den dära skivan om. Och den är säkert bra. Men den Steinbeck som tillhör mina favoritförfattare är han som skrev de tre bittersweet humoristiska romanerna Riddarna kring Dannys bord (Tortilla Flat, 1935), Det stora kalaset (Cannery Row, 1945) och En underbar torsdag (Sweet Thursday, 1954).
De tre romanerna hör ihop. Men de två senare mer än den första. De har sinsimellan lite olika ton. Riddarna kring Dannys bord är mer melankolisk, medan En underbar torsdag ofta går över i satir. Dessa tre berättelserna om ett samhälle på stillahavskusten är roliga, sorgsna och underhållande.
Jayne Anne Phillips
Till skillnad från den dära andra amerikanska kvinnliga författaren som ibland nämns i nobelprissammanhang så är Jayne Anne Phillips författarskap lättöverskådligt. Du kan hålla alla hennes böcker i en hand. Om du har stora händer. Och om du hoppar över hennes första novellsamlingar. Vilket man brukar göra när man beskriver hennes ouvre. Phillips fick sitt genombrott med novellsamlingen Svarta biljetter. Hennes mest populära verk är fortfarande den del av den samlingen som utgörs av kortkorta noveller. Ensidingar som man ofta läser i de amerikanska skolorna. samlingen följdes av hennes första roman Maskindrömmar om en familj under flera decennier.
Det brukar heta att ingen någonsin kommer att skriva The Great American Novel och det är säkert sant, men med Maskindrömmar kom Phillips väldigt nära. Ändå är det främst hennes noveller som är de riktigt betydande. Man skulle önskat att fler författare plankat Phillips och färre Raymond Carver. Men hon är nog svårare att härma.
En viss kritisk backlash drabbade hennes följande böcker. Orättvist när det gäller novellsamlingen Ytterfil, men rätt rättvist för romanen Sommarlägret som, trots att den är bra, är lite konventionell.
2000 års MotherKind var bättre. Den senaste Lark & Termite har jag ännu inte läst (men det ska jag).
Motivering: för ett språkligt starkt (men inte svårt) författarskap som skildrar världen som sedd lite från sidan.
Inlägg
7 kommentarer:
Sommarlägret brydde jag mig inte om att läsa, vilket jag delvis ångrar nu - annars har jag läst allt av henne, och den senaste, Lark & Termite, tyckte jag var riktigt riktigt stark.
Lena och Anne-Marie (fru och svärmor) har läst den senaste och var/är mycket gripna. Sommarlägret är läsvärd. Den gestaltar otäcka sidor hos konformismen och en del annat otäckt också. Vi är amerikaner och så käcka, men kan vi klämma dit någon gör vi det.
Jag ser fram emot att läsa Lark & Termite.
"Sommarlägret" är bättre än sitt rykte. Det finns ett par starka partier. Men den är rätt lik många andra amerikanska romaner.
Fick inte Jimenes pris för sin åsna?
Jodå, på femtiotalet fick han priset, förmodligen i första hand för den ömsinta Silver och jag. Han flydde från fascismen.
Petter: Du hör alltså till den där skaran unga män som gillar Riddarna kring Dannys bord. Jag har aldrig förstått precis varför så många gillar den boken, trots att jag försökt och försökt och försökt. Så varför är den bra? Kan kvinnor tycka om den? Och hur i så fall?
För övrigt tycker jag att Sommarlägret är helt okej och att det inte finns nån särskild anledning att inte läsa den om man läst resten som Phillips skrivit.
"Riddarna kring Dannys bord" var Steinbecks genombrottsroman. Och tillhör fortfarande han populäraste. Jag tror inte det finns någon skarp köns- och åldersfördelning vad gäller att tycka om den. Jag har känt ett par kvinnor som gillar den (att bara unga män tycker om något verkar vara den nya kejsarens nya kläder i att avfärda något).
Det är en väldigt bra bok. Med humor, sorg, glädje och allt man kan önska sej.
Den kanske helt enkelt inte är i din smak.
Skicka en kommentar